Kvädet om Volund (KL)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 18. jul. 2022 kl. 15:06 av Carsten (diskusjon | bidrag)
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904


Hjältsånger
Kvädet om Volund
(Volundarkviða)


Völund Smed
Skulptur af Stephan Sinding, 1873
Nidod hette en konung i Svitiod. Han hade två söner och en dotter; hon hette Bodvild. Tre bröder lefde vid samma tid, söner af en finnkonung: en hette Slagfinn, den andre Egel, den tredje Volund. De gingo på skidor och jagade djur.
De kommo till Ulfdalarna och byggde sig där hus. Där finnes en sjö, som heter Ulfsjön. Tidigt en morgon funno de på stranden trenne kvinnor, som spunno lin. Bredvid dem lågo deras svanhamnar. De voro valkyrjor. Två af dem voro döttrar till konung Hlodver, nämligen Hladgunn Svanhvit och Hervor Alvit, men den tredje var Olrun, dotter till Kiar i Valland. Egel fick Olrun, Slagfinn Svanhvit och Volund Alvit.
Sju vintrar bodde de tillsammans, men därpå flögo valkyrjorna bort för att besöka slagfält och kommo ej åter. Då gick Egel på skidor för att söka efter Olrun, och Slagfinn efter Svanhvit, men Volund satt kvar i Ulfdalarna. Han var den mest skicklige konstnär, som omtalas i de forna sagorna. Konung Nidod lät gripa honom, såsom det berättas i det här kvädet.


1.
Sunnan flögo
genom mörka
skogen mör att
hjältar kora;[1]
söderns tärnor
satte sig vid
sjön att hvila,
lin att spinna.


. . . . . . . . . . . [2]


2.
En af dem, för
hjältar fager,
i sin ljusa
famn slöt Egel.


3.
Som sin svanhamn
hvit den andra
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
men den tredje,
deras syster,
omkring Volund
armen lade.


4.
De sju vintrar
kvar där dröjde,
men därefter
bort de trådde:
åter hän till
mörka skogen
flögo de att
hjältar kora.


5.
Kom från jakten
säkre skytten,
Volund, trött af
långa vägen.
Ut och in hans
bröder gingo,
funno alla
salar öde.


6.
Öster Egel,
söder Slagfinn
drog att flyktad
brud uppsöka.
Kvar satt Volund
i Ulfdalen
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .


7.
Ädelsten i
guld han fäste,
ring vid ring på
bastrep band han,
medan städs på
ljusa brudens
återkomst han
ville vänta.


– – –


8.
Sporde Nidod,
Niaradrotten,
att nu Volund
ensam vore:
harneskklädda
kämpar kommo,
sköldar blänkte
midt i natten.


9.
De vid gafveln
sutto af och
gingo in i
långa salen,
sågo ringar
där uppträdda,
alla dem, som
Volund ägde.


10.
Togo alla;
men dem åter
utom en på
repet trädde.
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .


11.
Kom från jakten
säkre skytten,
Volund, trött af
långa vägen;
gick att bruna
björnen steka;
snart det brann i
torra riset.


12.
Alfvars herre[3]
sina ringar
gick att räkna,
en var borta;
tänkte då, att
Hlodvers dotter,
unga sköldmön,
åter kommit.


13.
Tankfull så i
sömn försjönk han,
vaknade sen
glädjefattig:
tunga bojor
om hans händer
och hans fötter
voro spända.


14. Volund kvad:
'Hvilka furstar
hafva basttåg
kring mig snört
och så mig bundit?’
Nidod kvad:
'Alfvars herre,
säg, hur fick du
väl vårt guld här
i Ulfdalen?'[4]


15. Volund kvad:
'Fanns ej guld på
Granes stigar,
fjärran är från
Rhen vårt rike.[5]
Större skatter
vi dock ägde,
när vi alla
hemma voro.'[6]


16.
Hlodver Hladgunn
födt och Hervor,
Olrun åter
var Kiars dotter[7]
– – –


17.
Ute Nidods
kloka drottning
stått, nu in hon
gick i salen,
stod å golfvet,
sänkte rösten:
'Glad han kommer
ej från skogen.'[8]


Konung Nidod gaf sin dotter Bodvild guldringen, som han tagit af bastrepet hos Volund, men själf behöll han det svärd, som Volund hade ägt. Drottningen kvad:


18.
'Hvasst han liksom
ormar blickar,
tänder skär, när
han ser svärdet.
Hans knäsenor
skär i tu och
honom sätt på
Sävarstad.'


Så skedde ock. Man afskar på honom senorna i knävecken och satte honom på en holme, som ligger där utanför stranden och som heter Sävarstad. Där satt han och förfärdigade åt konungen allahanda kostbara klenoder. Ingen tordes fara till honom utom konungen. Volund kvad:


19.
'Glänser nu vid
Nidods midja
svärdet, som så
skarpt jag hvässat;
fjärran från mig
vardt det buret.
Bodvild bär nu
ringen röda.'


20.
Satt ej, sof ej,
svang blott hammarn;
snart ett svek mot
Nidod smidde.
Kommo Nidods
tvenne unga
söner dit att
se på smedjan.


21.
Nycklarna till
kistan fingo
de och lystet
i den sågo.
Allt det myckna
där dem tycktes
vara idel
guld och smycken.


22. Volund kvad:
'Ensamma en
ann' gång kommen
hit, så skall jag
guld er gifva.
Sägen ej åt
någon enda
ens, att I mig
hafven träffat.'


23
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
Tidigt broder
kvad till broder:
'Nu vi gå att
se hans ringar.'


24.
Nycklarna till
kistan fingo
de och lystet
i den sågo.
Då han afhögg
deras hufvu’n,
bålarna vid
bälgen gömde.[9]


25.
Han kring deras
hufvudskålar
silfver slog, dem
gaf åt Nidod;
gaf hans drottning
ädelstenar,
som han gjort af
deras ögon.


26.
Gaf åt Bodvild
ett bröstsmycke,
som han gjort af
deras tänder.
Bodvild hördes
högt det prisa
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .


27.
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
brustet låg det.
'Blott till dig jag
törs det säga.'


28. Volund kvad:
'Jag skall laga
brustna smycket,
så din fader
och din moder
tycka, det är
än mer fagert,
och du själf det
samma tycker.'


29.
Öl den sluge
henne bjöd, och
snart i sätet
in hon somnat. —
'Nu jag alla
oförrätter
hämnat, utom
en, den största.'


30.
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . [10]
'Godt', kvad Volund,
'nya senor
för dem Nidods
män afskurit.'


31.
Skrattande Volund
hof sig i luften,
bort gick Bodvild
gråtande öfver
älskarns flykt och
faderns vrede
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .


– – –


32.
Ute Nidods
kloka drottning
stått, nu in hon
gick i salen,
när på gården
Volund satt sig:
'Är du vaken,
Niarakonung?'


33.
'Glädjelös jag
städs är vaken,
sedan mina
söner dogo.
Kallt mitt hufvud,
kalla dina
råd. Vill nu med
Volund tala.'


34.
'Säg mig, Volund,
alfvars herre,
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
hvad händt mina
raska söner?'


35. Volund kvad:
'Först en dyr ed
skall du svärja,
att du ej min
brud skall plåga,
fast du mön, jag
ägt, väl känner,
fast jag barn har
här i borgen.'


36.
'Gå till smedjan,
som du byggde;
där du finner
bälgen blodstänkt;
där jag dina
söner halshögg;
deras bålar
där jag gömde.'


37.
'Jag kring deras
hufvudskålar
silfver slog, dem
gaf dig, Nidod;
gaf din drottning
ädelstenar,
som jag gjort af
deras ögon.'


38.
'Gaf åt Bodvild
ett bröstsmycke,
som jag gjort af
deras tänder.
Nu går Bodvild,
eder bådas
enda dotter,
med en lifsfrukt.'


39. Nidod kvad:
'Ej du kan mer
bittert säga,
värre ej jag
dig ens önskar.
Ingen dig af
hästen kastar,
där vid skyn högt
upp du sväfvar.'


40.
Skrattande Volund
hof sig i luften.
Bruten Nidod
satt i salen.


– – –


41.
Då kvad Nidod,
Niaradrotten:
'Res dig, Takkrad,
du min trogne,
säg åt Bodvild,
fagra tärnan,
att hon smyckad
till mig kommer!’


42
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
'Är det sanning,
hvad man sagt mig?
Voren I på
holmen samman?’


43. Bodvild kvad:
'Det är sanning,
hvad man sagt dig.
Vi på holmen
voro samman.
Jag förstod ej
att mig värna,
jag förmådde
ej mig värna.'




Noter:

  1. Valkyrjornas uppgift var att i drabbningen å Odens vägnar utkora de hjältar, som Oden ville upptaga till Valhall.
  2. Här är sannolikt något bortfallet, väl mer än en halfstrof, hvari borttagandet af svanhamnarna och valkyrjornas namn omtalats.
  3. Volund och hans bröder voro alfvar, hvilka likasom dvärgarne voro kända för sin konstskicklighet.
  4. Nidod var således själf med sina kämpar, när de kommo till Volund.
  5. När Sigurd Fafnesbane 'nära Rhen’ dräpt draken Fafner, lastade han dennes gyllene skatter på sin häst Granes bogar.
  6. Volund påminner härmed Nidod, att han själf nyss varit rik, då han var gift med konung Hlodvers dotter (som väl medfört en stor hemgift).
  7. Denna halfstrof är kanske en rest af hvad som utfallit mellan stroferna 1 och 2.
  8. Konung Nidod med den fångne Volund, som bott i 'skogen' i Ulfdalarna, har nu kommit hem till sin borg.
  9. Att Volund ej första gången, gossarne kommo till honom, halshögg dem, förklaras i Didrekssagan på följande sätt: Volund beder där gossarne, att de ej förr skulle komma tillbaka, än ny snö hade fallit och att de då skulle gå baklänges. När man sedan sökte efter dem och frågade Volund, om de varit hos honom, svarade han att de så varit, men gått sin väg, hvilket bevisades af de från smedjan vända spåren.
  10. Här torde några rader vara utfallna, i hvilka det berättats, att Volund förfärdigat sig en fjäderhamn.