Kvädet om Atle (PAG)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
 |
 |
 |
||
|
|
|
||||
|
|
|||||
|
|
|||||
|
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar
.jpg)
Gudrun, Gjukes dotter, hämnades sina bröder, ett fräjdadt dåd. Först dräp hon Atles söner, därpå dräp hon Atle själf, och slutligen brände hon salen och hela hirden. Härom är detta kväde diktadt:
1.
En gång Atle
att till Gunnar rida
svennen sin sände,
sluge Knefröd.
Han kom till Gjukes gårdar
och Gunnars salar,
till bänkarna kring elden
och till ädla mjödet.
2.
Hofmän där drucko,
dolske och tyste,
vin i vapensalen,
våndandes för Hunar.
Kvad då för dem Knefröd,
kall i rösten.
sven från söderlanden,
sittande i högbänk:
3.
“Hit mig Atle sände
sitt ärende att rida
i villande skogars skugga
på skummig fåle,
att bjuda Er, Gunnar!
å hans bänk komma
med hjälmklädde kämpar
till gästning hos Atle.
4.
“Väljen där skyddande sköldar,
skimrande guldhjälmar,
hemten härdade lansar
och hunske trälar,
silfversydda, gyllne
sadeltäcken,
spjut, stridsbrynjor
och spranta hästar!
5.
“Guld från Gnitaheden
han Er som gåfva bjuder,
gält ljudande stridsspjut
och gyllne stäfvar,
dråpliga skatter,
Danps gårdar
och mångfräjdade skogen,
som Mörkveden heter.”
6.
Gunnar sitt hufvud vände
och till Högne sade:
“Hvad säger du, sven, du raske,
då slikt vi höra?
Guld kände jag icke
å Gnitaheden
skönare, än det var,
som vi själfve egde.
7.
“Sju salar vi ega,
af svärd fulla,
af svärd med gyllne
hjalten alla.
Min är bäst af gångare gode,
min glafven hvassast,
min hjälm och sköld skönast,
en skänk ur Kjårs sal.”
Högne kvad:
8.
“Hvad råd ville Gudrun röja,
då hon en ring oss sände,
höljd med hår af ulfven?
Där hyste hon en varning.
Af ulfvens fäll fann jag
hår flätadt i gullring;
ulfvaväg för visso
oss väntar att rida.
9.
“Ulfvar öfver Niflungars
arf skola råda,
gamle gråpelsar,
om Gunnar faller;
björnar, brunludna,
skola bryta med huggtand
friden i gudars gårdar,
om Gunnar ej återkommer.”
10.
Ej fränder Gunnar
till färden äggat,
ej mångvise männer,
ej mäktige furstar.
Kvad då Gunnar,
som kung det höfdes,
hugstor, härlig,
i gilleshuset:
11.
“Upp, Fjörne!
Låt fagra gullskålar
mellan kämpars hårda händer
i hallen gånga!
[Vin må vi dricka,
vin, som är dyrast,
fast det vore af fägnad
i verlden det sista!”]
12.
Fräjdad var den flock, som styrde
med fursten ur landet,
som med gråt ur gården följde
glade hjälten.
Till karlarne kvad då Högnes
karske arfving:
“Hell Er, dristige! i dusten,
dit Er nu draga lyster!”
13.
Öfver fjäll nu glade foro
fräjdade hjältar
och i villande skogars skugga
på skummiga fålar.
Skalf hela Hunalandet,
då hårde kämpar
spotskt öfver ängar sprängde
på spörädda hingstar.
14.
Drottnens land de sågo
och dalarnas vakttorn —
Bickes bålde kämpar
stå på borgens tinnar — ,
sydfolkets salar
med säten fulla
och prydda med bonad, bunden
af blanka sköldar.
15.
Där drack dådlystne,
dristige Atle
vin i segersalen,
af svenner vaktad.
Väktare ute varsko,
om bland vänner Gunnar
med klingande spjut komme
till kamp mot fursten.
16.
Deras syster såg det,
då i salen trädde
båda bröderne hennes;
och ut brast hon, af rus ej:
“Nu är din dag gången, Gunnar!
Hvad godt kan du vinna
mot svek af harmsne Hunar?
Gäck ur hallen genast!
17.
“Bättre vore dig, broder!
att du i brynjan kommit
än i grannlåtshjälmen
som gäst till Atle,
att du i sadlar sutte
på solklara dagar
[strid att väcka,
vall att bloda];
18.
“Att du norner gråta läte
öfver glåmiga liken
och Hunars sköldmör läte
harf styra.
att du själfve Atle
i ormgård satte.
Nu står ormagården
på Eder och väntar.”
19.
Då kvad Gunnar,
kung för kämpar:
“För sent är det, syster!
att samla Niflungar,
för långt att folk fjärran
till följe kalla,
på fjällen vid Rin att finna
fräjdade kämpar.”
20.
Sju högg Högne
med härdad svärdsägg,
den åttonde åter
i elden vrok han.
Så skall sina fiender fälla
en fräjdad hjälte,
som Högne värjde
i vådan Gunnar.
21.
Gunnar de fången fingo
och i fjättrar slogo,
fast de i bojor bundo
Borgundars gästvän;
de frågade Gotnars
fräjdade konung,
om för guld han lifvet
lösa ville.
22.
Då kvad Gunnar,
dråplig Niflung:
“Förr skall Högnes hjärta
i min hand ligga,
blodigt ur den båldes
bröst slitet,
ur kungssons skuldra skuret
med skarpa svärdet.”
23.
[Fursten de sedan sökte
med svek fälla;
gräsligt skrek trälen,
då han greps övar;]
hjärtat genast de skuro
Hjalle ur bröstet,
på fat det blodigt bragte
och buro för Gunnar.
Gunnar kvad:
24.
“Här hafver jag Hjalles
hjärta, den feges,
högst olikt Högnes,
hugfulle hjältens;
det skälfver för mycket,
där det å skifvan ligger,
bäfvade dubbelt mer,
då i bröstet det låg.”
25.
Högt log Högne,
när honom ur bröstet
hjältehjärtat de skuro,
och ej ljud gaf han af klagan;
[den höges hårda
hugörn de togo,]
blodig på fat bragte
och buro för Gunnar.
Gunnar kvad:
26.
“Här hafver jag hjärtat
af Högne, hjälten,
högst olikt hjärtat
af Hjalle, den fege;
föga det skälfver,
där det å skifvan ligger,
bäfvade dock mindre,
då i bröstet det låg.
27.
“Så fjärran, Atle!
från intet du vare,
som du skall från våra
skatter varda;
[fast oss två du dräper,
skall dryga bytet
du dock aldrig, osälle!
ega få.]
28.
“I mitt våld är nu
Niflungars
hela skatt hunnen,
se'n Högne fallit.
Städs tvifvel jag bar i bröstet,
då vi båda lefde;
nu bär jag alls intet,
då jag ensam lefver.
29.
“Rin skall råda öfver
folkretande guldet,
Niflungaarfvet,
som Åsar känna;
i vältande böljor blänke
banevållande ringar
hällre, än att de å händer
pä Hunars barn må skina!”
30.
Högt ropade Atle,
Hunars konung:
“Låten vagnarna fara;
nu är fången bunden!”
Och bort dädan
betselskakarn
till döden drog
dådrike kungen.
31.
Atle, den höge,
på hästen sprängde
mellan stridsspjut
och strålande sköldar;
men segerfurstars
fränka, Gudrun,
skred genom sorlet i salen,
sväljande gråten:
32.
“Nu drabbe dig, Atle!
hvad i de eder slutits,
dem gång på gång du hafver
Gunnar svurit
än vid middagssolen,
än vid Sigtys klippa,
än åter vid huset,
än vid Ulls gullring!”
33.
Nu kastade hirden
kungen lefvande
på den gården in,
där etterfylda
ormar rundt om
ringlade sig
[och gnagde sig till hjältens
hjärta in.]
34.
I harm slog Gunnar
harpan med handen,
att strängarna klungo
stridt och galt;
så må en fräjdad
furste mot rånsmän
i fiendegården
sitt guld värna.
35.
Atle vände
sin ystra häst
efter den båldes mord
till borgen åter.
Tramp vardt på gården,
trängsel med hästar
och brak af vapen,
då de till baka kommit.
36.
Ut gick då Gudrun
Atle till mötes,
med gullkalk att förlusta
landsdrottnen:
“Hell dig, furste!
Kom i fädernesalen
glad till Gudrun!
De gångne ej kny ens.”
37.
Af vinfylda skålar
det skrälde i salen,
när Atles svenner
till samkväm bänkats;
in stego där stolte,
storskäggige kämpar,
som från Gunnarsmordet,
mörksens dåd, kommo.
38.
Och kungliga kvinnan
kom där skirlett
in i kämpasalen
dem sött mjöd att bära
Vred och tvungen,
hon dem tilltugg delar,
tills ut hon brast bittert
mot bleknande Atle:
39.
“Dina söners hjärtan,
svärdsskiftare !
blodiga här du hafver
i honung tuggat.
Har du mod att det smälta,
så ät mänskoköttet
till ditt öl, och gif därhos
åt gästen i högbänk!
40.
“Ej kallar du till dina
knän mera
Ärp eller Eitil
att åt ölet glädjas;
ej sitter du och skådar
i ditt säte mera.
hur de gull skifta,
hur de spjut skäfta,
[hur de manar hyfsa
och hästar köra].”
41.
Där vardt sorl på bänkar,
buller bland männer
och gny från kvinnor,
de där öfver Hunabarnen gräto,
alla utom Gudrun,
som icke grät
öfver sina björnhårde bröder
eller sina blomstrande söner,
[de unge, omogne,
hon med Atle födt.]
42.
Guld sådde
Gudrun, svanhvit,
gladde med röda
ringar huskarlar.
Hon lät sitt öde råda,
sitt ädla guld rinna,
skonade icke
skattkammarns håfvor.
43.
Atle, oförsigtig,
var till yrsel drucken,
hade inga vapen
och vaktade sig ej för Gudrun.
Bättre var för båda
de ädelborne
leken ofta,
då de lent famnades.
44.
Bäddens bolstrar
gaf hon blod att dricka
med huggande handen,
och hundarna hon löste;
mot salsdörr vrok hon —
så att de väktes där inne —
blossande bränder;
slik broderbot tog hon.
45.
At elden gaf hon alle,
som där inne voro;
gamla bjälklag brusto,
det brann i skattgömslen;
sköldmöars lifslott
i lågor öddes.
Så brann Budlungars
borg neder.
46.
Nu är kvädet lyktadt.
Ingen kvinna mera
så fram i brynja bryter,
bröder sina att hämnas.
Hon är tre borne kungars
bane vorden,
förr’n hon föll själf,
fagra kvinnan.
Än utförligare täljes detta i den grönländska sången om Atle
.jpg)
Noter till Kvädet om Atle
De två Atlekvädena, hvilka räknas vara de yngsta af Eddans sånger, äro till stil och framställning mer mångordiga och bredt anlagda än föregående sånger samt äfven i versformen afvikande. Se om det senare Inledningen!
Båda kvädena, bland hvilka detta synes vara älst, börja med den lömska inbjudning, som Atle sände sina svågrar, Gunnar och Högne, och skildra händelsernas gång ända till och med Atles undergång genom Gudruns hämd. Hela detta händelsernas förlopp finnes framstäldt i senare delen af inledningen framför noterna till Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane.
Dessa Atlekväden kunna icke i storslagen enkelhet och skönhet mäta sig med de älsta af Eddans hjältesånger, men de bilda genom ämnets tragiska väldighet och diktionens framträdande böjelse för prakt så att säga en naturlig mellanlänk mellan Eddasången och medeltidsdikten.
Visan 2.
Sittande i högbänk, d. v. s. i det lägre, för gäster afsedda högsäte, som stod midt emot husbondens eget.
Visan 5.
Guld från Gnitaheden är här blott ett skaldeuttryck för »guld». Ty att Atle ej egde Gnitahedens guld, d.v.s. Fåfnes skatt, synes af visorna 27 och 28.
Danp finnes omtalad i Kvädet om Rig, visan 49!
Visan 7.
Hjalten, se noten till prosan efter visan 54 af Sången om Grimne!
Kjår omtalas i prosainledningen till Völundskvädet.
Visan 8.
Att Gudrun med sändebuden skickat sina bröder till varning en ring, omknuten med ett ulfhår, få vi i denna sång först veta här; i den nästa omtalas detta utförligare. Där är det Kostbara, Högnes husfru, som upptakt denna varning.
Visan 9.
Björnar, Jämför härmed Kostbaras dröm, Den grönländska sången om Atle, visan 17!
Visan 11.
Fjörne, kanske Gunnars munskänk, befalles att frambära afskedsbägaren.
Visan 13.
Här går färden till lands, i den nästa sången till sjös.
Visan 14.
Bicke är här Atles onde rådgifvare; i den tyska hjältesagan Jörmunreks.
Visan 16.
Här komma bröderne fredligt in i Atles sal, där Gudrun beklagar dem därför, att de ej fattat hennes varning; i den nästa sången bryter striden ut redan vid borgaledet, och Gudrun springer ut ur borgen och tager del i kampen.
Visan 23.
I anledning af Gunnars ord i föregående visa lade man ett mänskohjärta i Gunnars hand, men han såg, att det ej var det rätta, den manlige Högnes, utan en feg träls.
Visan 25.
Högt log Hogne. Detta leende i döden utmärker flere af forntidens hjältar. Så dog Hålf, så dog Ragnar lodbrok; det är vissheten om Valhalls glädje, som ger mod att bära plågorna och som lyfter lifvets svåraste kamp till sällhet och lust.
Visorna 28 och 29.
I dessa visor ligger skälet klart, hvarför Gunnar gifvit anledning till Högnes död. Nu är han själf den ende, som vet, hvarest Völsungaskatten finnes. Detta, som är en kärnsak i dikten, saknas alldeles i den nästa, eljest utförligare sången.
Visan 30.
Betselskakarn är hästen.
Visan 32.
Sigty är Odin.
Visan 34.
Gunnar i ormagropen är tydligen förebilden till Ragnar lodbroks död. Gunnars harpospel motsvarar där Ragnars härliga dödssång, Kråkumål. Jämför härmed Den grönländska sången om Atle, visan 67!
Visan 39.
Här uppenbarar det sig, hvad hämd Gudrun stiftat för Atles lömska dåd med hennes bröder. Hon har dräpt sina och Atles egna barn, söneme Ärp och Eitil, samt gifvit Atle, fadern, deras hjärtan att äta. Hämden är hemsk, men det är en syster, som hämnas sina bröders och med dem sin slägts undergång. Alt detta är mer vidlyftigt utfördt i Den grönländska sången om Atle, visorna 72 — 84.
Visan 44.
Sagoverlden upprepar ofta samma motiv. Svend Grundtvig, som påvisat detta om många andra fall, säger om denna Gudruns hämd: »Hela sägnen om Gjukungarnes undergång och Gudruns hämd öfver Atle är i grunden ett återupprepande af den äldre Völsungasägnen om Sigmunds bröder, som mördas af sin svåger Siggeir och hämnas af systern Signy. Liksom Siggeirs moder i ulfhamn skiljer Völsungssönerne vid lifvet, så skrider Atles moder i ormhamn till Gunnars hjärta; och liksom Signy där väsendtligen är den, som hämnas bröderne med Siggeirs innebränning och mordet på hans och hennes egna barn, så bränner också Gudrun Atle inne, efter att först hafva mördat de barn, hon födt honom. Liksom det i det förra fallet måste på underligt sätt födas och fostras en ny Völsung, Sinfjötle, innan hämden kunde fullbordas, så måste Högnes son, Niflung, enligt Den grönländska sången om Atle, först växa till, innan Gudruns hämd kunde inträda. Också denne son af Högne tillägges det i yngre och i öfrigt afvikande sägner (Didrikssagan, det färöiska kvädet och den hvenska krönikan) en alldeles egendomlig börd, genom hvilken han liksom Sinfjötle är aflad till hämden. När vi hafva fått ögat på hela denna parallelism, och när vi då se Völsungs dotter Signy gå in i den brinnande borgen för att dö med den man, som hon icke ville lefva med, så finna vi det härtill motsvarande i det draget, att Gudrun, då hämden är fullbordad, störtar sig i hafvet».
Visan 46.
Tre borne kungars, d. v. s. tre konungabornes, nämligen Atles och hans två söners bane.
