Lapparnes Trolldom och Widskepelser

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Illustration fra Schefferus: Lapponia

Temaside: Samisk religion og mytologi

Anonym

Lapparnes Trolldom och Widskepelser

1859

Fastän numera alla swenska lappmarker bekänna sig till Kristna läran och deß innebyggare jemwäl till en stor del äro ganska bekanta med kristendomens läror finner man dock på många orter så mycket mörker och willfarelse, att man föga kristligt kan märka hos dem, om man undantager att de äro döpte och med munnen bekänna sig för kristne. På de ställen, hwarest funnits ett mindre antal af nitälskande prester, eller der man för orternas aflägsenhet hwarken haft tillfälle att något oftare få dem till Guds hus, eller sjelfwe hunnit med att så ofta, som kunnat behöfwas, besöka dem, finner man många hedniska qwarlefwor och widskepelser, ja till och med uppenbart afguderi och belätens tillbedjande, såsom af det följande i denna lilla skrift skall wisas.

Dylika hedniska seder och bruk är det så mycket swärare att få dem att aflägga, som de hysa ganska stor wördnad för och höga tankar om sina gamla förfäder, anseende allt hwad desse gjort och brukat för godt och lofligt. De äldre tider innan kristendomen blef hos dem införd, hålla de gemenligen för bättre och lyckligare än de närwarande och sina förfäder för rikare och mera wälmående än de sjelfwe; derför finnas också de, som klaga öfwer att deras konster och widskepelser nu förfallit, emedan de hafwa för ögonen frukten deraf, nemligen fattigdom och en stundande allmän olycka.

______________

Hwad nu först Lapparnes afguderi beträffar, likna de andra hedniska folkslag deruti att, ehuru de erkänna en öfwer-herre och Gud öfwer allt, hwilken de kalla Jubmel, de äfwen hafwa en hop andra naturer, som de dyrka och tillbedja, en del såsom onda, hwilka kunna tillfoga dem ondt, en del såsom goda, hwilka kunna göra dem godt. De anse sig twungne att med lika dyrkan tiena begge slags wäsenden, de onde, för att blidka dem och förmå dem att icke skada, de gode, för att komma i nådig åtanka och ständigt blifwa delaktige af deras wälgerningar.

Liksom Jubmel är hufwudman för de goda naturerne, helsa de Perkel för hufwudman för det onda. Då Perkel icke är något nytt namn, utan begagnadt redan innan kristendomen blef införd i Lappland, hafwa icke alla Lappar samma betydelse med detsamma. De som ega någon kunskap om kristendomen, fästa wid Perkel samma begrepp, som wi wid den onde anden men de öfrige anse den för lika ewig med Gud. Härtill kan man sluta af följande: Perkel war i samråd med Gud eller Jubmel när werlden skulle skapas, äfwen som han war orsaken till att icke allt blef så godt som Jubmel wille hafwa det. Perkel täflar äfwen med Gud om allmakten. I uräldsta tider hände sig en gång att Perkel giorde sig kedjor af jern, hwarmed han band Jubmel och kastade öfwer honom ett stort berg, under hwilket han blef liggande, utan att kunna komma derifrån. Sedan band Jubmel Perkel och kastade ett berg öfwer honom, men det Onda slet sig löst så att stenar och dam foro himmelshögt.

______________

En del Lappar hålla före att Gud omedelbarligen låter höra sig när åskan går. Andra anse den, som åstadkommer bullret, för en särskildt natur och ett lefwande ting. Denna natur är både god och ond, emedan den, efter deras tro, hemligen blifwit skapad af Perkel inuti ett berg, utan att Jubmel skulle få weta deraf; men sedan Jubmel eller Gud fick reda härpå, gick han dit; hemtade ut och uppfödde Perkels skapelse. Emedan sålunda denne Thorgubbe, eller Aijcke såsom han kallas, är det Ondas barn, men Guds fosterson (efter Lapparnes eget ordasätt), är han både god och ond. Hans förnämsta och egentliga göromål är att döda och förgöra alla troll och spöken, och detta är orsaken hwarföre trollens bak så ofta träffas af åskan; han skjuter dem nemligen med sin båge, regnbågen, som kallas Ajanoksa eller Storfadrens båge. – I andra orter af Lappland berättas om samme Aijcke följande: Då en flicka satt sig wid ett träd i skogen, kom den Onde och bad henne lägga torrtjärewed i sin mudd, som hon hade under hufwudet; när den Onde sedan itändt weden och flickan blef warse att han hade horn, blef hon förskräckt och wille fly, men slapp ei undan hans wåldsamhet; härefter blef hon hafwande och födde en son, som oupphörligt grät och wisade sig orolig. Gud kom och tog barnet med sig upp i skyn och frågade hwilket det wille wara till hielp, antingen sin far eller mor. Barnet swarade sig wilja hielpa modren och förfölja fadren med all deß slägt, hwilket det nu också gör, far omkring i luften, klyfwer berg och slår eld i träd, så snart ett troll gömt sig i eller under dem.

______________

Utom, dessa och dylika gudar, som de ei hafwa några bilder utaf eller tillbedia säsom beläten, hafwa de äfwen en hop andra genier eller halfgudar, hwilka de hålla i wördnad och ära. Lapparne föreställa sig sådana genier, regerande dels i luften, dels på jorden, dels under jorden och alla dessa anse de sig pligtige att på wißt sätt hedra och wörda. Äfwen anse de sådana finnas, som regera wid hwart och ett stånd och lefnadssätt, liksom wid alla tider och månader i året. Så hafwa de t. ex. en under Februari månad, som de kalla Kuowa-manno, en under Julhögtiden, som heter Jauloherra (Julherren), samt på julaftonen en, som benämnes Ruotta eller Druetta (Drott).

______________

Att Lapparne äfwen jemte dessa, liksom hedningar, tillbedja afgudabeläten, är beklagligen en sanning. Man skulle hafwa swärt för att tro att i wåra tider och wårt eget land funnes ett folk, som tillbåde afgudabeläten, om man icke härom erhållit fullkomlig wißhet genom berättelser af trowärdiga resande i Sweriges Lappmarker. I Jockmocks prestgård förwaras trenne sådane beläten, föreställande menniskor och med yxa uthuggne af trädrötter. Dessa blefwo år 1738 tagne ifrån en Kaitom Lapp, som inför häradsrätten sedermera bekände huru han med bugande och tillbedjande fallit dem till fota. Den största af dessa bilder kallade han Storjunkare; om de andra skulle föreställa Storjunkarens hustru och barn eller någon annan är ei bekant. Wid resor i Lappland finner man äfwen flerestädes dylika beläten på Lapparnes offerlafwar; dessa bilder äro ei annat än rötter af björk eller annat träd, dem de wändt upp och med yxa format till hufwuden, under det stammen eller stubben af trädet utwisar det öfriga af en kropp med fötter. Bilderna stå antingen beständigt på sina wissa ställen och blifwa då årligen, när Lappen ligger dem nära, besökta med offer, eller uppsättas de hwart år höstetiden på de ställen der renarne flagtas, eller ock äro de uppreste på höga berg, der de af en större myckenhet Lappar blifwa besökte och hedrade. Häraf finner man att det finnes flere slag af dylika afgudar, af hwilka en del anses för landtgudar, dem wissa Lappar wid något tillfälle upprest åt sig sjelfwe. Understundom göra Lapparne äfwen wåldswerkan på hwarandras helgedomar, såsom kyrkoherden Högström berättar sig hafwa sett år 1742, då en häftig fiendskap uppkom mellan twenne Lappar, emedan den ene hade huggit sönder hornen och benen, som den andre hade åt sina gudar upprest på en lafwa wid sitt kojeställe. Dessa träbilder, liksom Lapparnes stengudar, kallas wanligen Passe, äro på olika sätt förfärdigade och nästan öfwerallt korsade och öfwerstrukne med blod. I Kemi Lappmark och Trinnäs berättas Lapparne hafwa på fiellen dyrkat en afgudinna, förfärdigad af en stubbe, som de kallat Wiros-Acka och ansett för ett skogsrå, åt hwilket de offrat.

______________

I Luleå Lappmark äro i synnerhet stengudar mycket gängse och allmänna. Ställena hwarest dessa stengudar finnas, kallas af Lapparne Passe, men sjelfwa stenarne Säite. Dessa stenar hafwa wanligen icke skepnad af menniska eller djur; utan äro sådana som naturen sjelf bildat dem, men hafwa dock merändels en sällsynt skapnad, såsom petrificater, krusiga och knottriga. En del Lappar tro att dessa stenar hafwa lif och kunna gå, och understundom finner man flere stycken uppreste på ett ställe. Wanligen ligga de wid ändar af berg, wid uddar af träsk, på holmar, wid forsar eller andra helgade orter; ingen wet hwem som lagt dit dem eller när de kommit dit; utan man har welat tro att dessa ställen blifwit dem inrymde redan wid första skapelsen. I en del Lappmarker förefinnes en stor mängd dylika, men man har swårt för att få se dem, emedan den Lapp, som wisar till stenen, fruktar något ondt af honom; de hafwa också att åberopa flere exempel på, huru de, som welat ohelga eller förstöra dessa ställen, blifwit angripne till lif och helsa. En nybyggare, som dristat angripa och förstöra en hop sådane stenar, berättar sig hafwa derigenom mistat sin helsa och sina krafter.

Dessa stenars makt plägar man wärdera efter myckenheten och antalet af dem, som dyrka dem och offra wid dem. Om så händer att man öfwergifwer offra på dem, så mista de ock sin makt, och kunna sedan icke göra någon hwarken godt eller ondt. Och sådana maktlösa och afsigkomna gudar har man ei swårt för att få se, emedan ingen fruktar widare för dem.

Hwaruti deras makt egentligen består är obekant; men att Lapparne wänta sig både ondt och godt af dem, kan man sluta af deras berättelser. En trowärdig nybyggare, som såg huru en Lapp, på en bekant sten wid Sagga-guoika ei långt från Gelliware, offrade hufwudet, fötterna och wingarne af en tjäder, frågade honom hwarföre han så giorde; härtill skall Lappen hafwa swarat, att utaf allt detta skulle uppwäxa andra och nya fåglar, dem han skulle få skjuta. Emedan de göra löften åt dessa, då antingen folk eller kreatur sjukna, kan man sluta att de tro dem hafwa makt öfwer helsa och sjukdom, lif och död. Att de äfwen förmoda sig ondt utaf dem, kan man sluta af följande berättelse af en Lapp: Han hade wid sin flyttning oförwarandes kommit att gå för nära en sädan säite wid Käppowoma (ett nybygge 3 mil norr om Gelliware) och trädde öfwer udden der stenen låg, så nära intill honom att han kom på sjelfwa den wäg, som stenen hade längs efter landet till en udde midtemot; när han blef detta warse, lofwade han offer af ox-renar, wajor, får, getter m. m.; men kunde dermed ei blidka stenen, emedan wargar kommo samma natt ihop med hans renar och giorde honom en ansenlig skada.

______________

Wid en sten (ei långt söder ifrån Gelliware), som förr warit Nederby-Lappars allra största helgedom liksom stenen på Aran-oiwe warit Kaitoms-Lappars ligger en stor jernyxa, som ingen rost skall kunna bita uppå. Denna yxa har kommit dit på följande sätt: Då i äldre tider en Lapp, wid namn Patt-frodrie, hade sin koja bredwid en myra, öfwer hwilken hans dotter dagligen gick, märkte han att dottrens fötter aldrig blefwo wåta och förstod deraf att en Stallo eller Bergstroll hade umgänge med henne och bar henne öfwer myran. Förtörnad häröfwer drabbade han tillsammans med Stallon, men då han ei kunde blifwa honom öfwermäktig, anropade han denna stenen om hielp. Då nu jätten gjorde det samma, kunde ingen få öfwerhanden; ty allt hwad Lappen lofwade att gifwa sin hielpare, det lofwade äfwen jätten. Omsider sade sig Lappen wilja gifwa åt stenen den yxa, som jätten hade i sin hand, och i det samma blef han honom öfwerlägsen, så att jätten måste sätta till lifwet. Ifrån den tiden har yxan beständigt qwarblifwit wid samma sten. Wid offrandet brukar man hänga yxan wid öfwersta hornspetsen, hwarigenom afgudatjensten wid denna sten skiljer sig från den wid de öfrige. Om hösten 1745 borttog en Kaitom-lapp denna yxa, efter att förut hafwa lofwat stenen offer af hornen och benen af en renoxe.

______________

Hwad en del Lappar, jemwäl i de bättre försigkomne församlingar, hafwa för tankar om en hop englar, som pläga uppenbara sig för dem, är icke bekant; men de hafwa mycket att tala om sina änglasyner hwarigenom de förmena sig wara ett bättre och heligare folk en det swenska, som ei ser sädant. En Lapp berättade för sin prest, att han en gång sett twenne änglar, som wisade honom en wacker grön äng samt wid deß ända en skön byggning. När han af dessa twå blef anmodad att följa dem dit, men af en annan warnad derför, gåfwo de honom hwardera en örfil, så att halfwa hufwudet swullnade och han deraf en lång tid hade swår wärk. Denna gång kom han på den tro att det warit onda änglar, i det han sade: "Nu kan jag se, att de icke äro gode." Utan twifwel hade han ock tillförne sett dylika, men ansett dem för goda, emedan de ei förr lärt honom känna sig. Dylika uppenbarelser blifwa af dem, som hafwa någon kunskap om kristendomen och änglarnes natur ansedde för änglauppenbarelser; men af andra, som knappast hört talas om änglar, anses de för Gudar, Storjunkare eller andra, som de tro understundom uppenbara sig för dem.

______________

Huru och på hwad sätt hwar och en särskildt af dessa gudar blifwa hos Lapparne tjenade och dyrkade, är swårt att säga. Troligen hafwa de inga bestämda reglor för sin dyrkan, och huru de dyrka de gudar, som ei hafwa några beläten, är obekant, med undantag af det lilla man wet om Kuowa-manno, Jauloherra och Ruotta.

Om Kuowa-manno har en gammal hustru berättat att hennes föräldrar plägade en wiß tid i Februari månad binda sädant hö och gräs, som de hafwa i sina skor och wantar, wid hornen på sina renar, hwarefter man med ringar och annat skrammel samt bultande mot ackjorna bad Kuowa-manno äta. Häraf synes att de höllo denna gud för ett lefwande kreatur, som kunde lefwa af hö och behöfde genom alle handa buller och gny påkallas.

______________

Åt den så kallade Julherren plägar man offra små skepp eller båtar, som äro med yxor förfärdigade af furuträd, 3 qwarter eller en aln i längd och försedda med master samt här och der korsade och bestrukna med renblod. Sådane båtar hafwa de wanligen färdiga, då de jultiden slagta sina renar, ty de skola bestrykas med renarnes blod. De uppsättas högt i stora granar, dock ei hängande, utan liggande på några af samma granar hopwikne gwistar. Äfwen granarne äro här och der korsade samt långt upp på stammen bestrukne med renblod. Dessa båtar finner man icke på andra ställen, än der Lapparne wid Jultiden haft sina kojor och tillhäll. Till hwilkens ära de omtalade offer-renarne slagtas, är owißt, men wid Lapparnes Julkojor finnas alltid offerlafwar, på hwilka man finner liggande icke allenast hornen af de slagtade renarne, utan äfwen alla ben i det kött, som de då äta och som är taget af samma renar.

______________

Uti träd, som på twenne sidor äro täljde och korsade, bruka de äfwen wid samma tid åt Ruotta upp hänga näfwertrattar eller näfwerstrutar. Uti dessa strutar lägga de ett stycke af all den mat, som de äta om Julafton och Julmorgon; denna mat är ei kött, utan wanligen ost och mjölk eller fisk. Hafwa de mjöl så göra de en kaka af en riksdalers storlek, men en god tum tjock, och denna fylla de med mjölk och ost samt steka på glöderna. Samma kaka lägga de i en af de nyßnämnde strutarne, sedan de i kakans brädd instuckit twenne träspjelkor, till formen liknande spadar af ½ aln i längd. Dessa upphängas och så qwarsitta bredwid kojan; dessa tillika med andra strutar, i hwilka deras öfwerlefwor förwaras, äro bestämda för Ruotta på det han, efter deras föregifwande, ei må på ett wißt sätt skada deras qwinnor.

______________

Lapparnes flere gånger omnämnde offerlafwar tjena dem till offeraltare; de äro giorda af trä och stå på 3 eller 4 stolpar, 2 till 4 alnar högt från marken. Då någonting offras på dem, lägges ris af gran eller björk ofwanpå och omkring dem och träden på alla sidor, omkring qwistas nedtill. Dessa lafwar hafwa Lapparne antingen på något bestämdt ställe bakom sin koja, eller ock äro de uppbyggde på andra ställen, hwarest trägudar finnas, och står då träguden antingen ofwanpå, eller, hwilket är wanligare, bredwid lafwen, liksom stödjande sig på den. På dessa lafwar lägga de renhorn och sina öfriga offer. På de lafwar deremot, som stå wid stengudarne, lägga de mest de offer, som wilddjuren eljest kunde draga bort. De förnämsta offer, som de lägga på eller bredwid dessa lafwar och tillegna sina gudar, äro wanligen hornen och benen af sina renar, helst de renar, som slagtas om hösten, Mattsmessotiden. Dessa offra de både åt sten- och trägudar. Utan twifwel hafwa de olika offer, då de offra åt olika gudar; sina stengudar tjena de, när de äro dem nog nära, annars dem af trä som de antingen göra nya eller besöka på de ställen der de förr upprest dem. De som hafwa trumna, sägas rådfråga sig med den, då de skola offra åt åtskilliga gudar.

______________

Utom de offer till hwilka Lapparne årligen finna sig förpligtade, finnas äfwen sädana som göras för nöds skull och under något löfte, och dessa äro oftast kostsammare. Om folk eller kreatur blifwa sjuka och wantrifwas, eller om eljest något widrigt möter, göra de löfte åt en wiß gud (den de antingen sjelfwa hafwa bästa förtroende till, eller den deras trumma pekar på), eller ock åt flere på en gång att offra det eller det, om de winna sin önskan och undwika det onda. Det som de lofwa wid mindre tillfällen, om t. ex. en ren sjuknar eller wantrifwes, plägar ei gerna sträcka sig längre än till horn och ben af renar. När t. ex. en ren sjuknar gör Lappen löfte, att, om hon kommer sig för och blir wid lif, om en wiß tid slagta henne och då ei hugga sönder eller låta förkomma nägot ben, utan förwara alltsammans åt den gud, som han gör löftet och som han förmodar kunna hielpa. Hwad Lappen på så sätt lofwar, håller han, och då han slagtar en sådan ren, hugger han icke sönder ett enda ben, utan delar henne led från led och förwarar benen. Om en hund råkar draga bort något deraf måste han sätta till lifwet och ett af hans ben måste offras i stället för det förkomna. Man plägar äfwen understundom, så wäl wid dessa som andra tillfällen, smörja dessa gudar med blodet och fettet af den ren som slagtas, samt äfwen låta ett stycke af hiertat och lungorna medfölja offret, som upphänges i träd; äfwen binda de röde, hwita eller swarta trådar om hornen på den ren som slagtas, för att der med utmärka åt hwilken gud hon blir förärad. Med en hwit tråd beteckna de Solen, med en röd Storjunkaren, med en swart de döde o. s. w.

______________

Är det åter i något wigtigare ärende, som Lappen finner sig föranläten att göra löfte, lofwar han understundom äfwen andra djur, såsom bockar, getter, får, kattor och hönstuppar, dem han köper och skaffar sig från landsbygden, utan att, sedan han en gång lofwat dem, fästa sig wid kostnaden.

Hwad stengudarne, eller de så kallade Säite i synnerhet widkommer, så tyckas de af Lapparne blifwa hällne i långt större helighet, än de af trä. Man plägar omkring somliga stänga gärdesgårdar, ibland temligen widt omkring. Om någon skjuter ekorrar, fåglar eller andra djur inom samma gärdar, det är inom stenens rå, så måste han taga fötterna, hufwudet med wingarna och offra på stenen, men det öfriga behåller han sjelf. Man brukar på somliga ställen hwart år lyfta upp stenarne och lägga friskt granris under och omkring dem, hwilket Lappen gör med blottadt hufwud och krypande på fyra fötter, äfwen som då han eljest går att offra, då han jemwäl af stenens tyngd eller lätthet kan sluta om han är ogunstig eller gunstig.

Utom renhorn och ben, hwaraf på somliga offerställen finnes en sådan mängd att de bilda riktiga ättehögar, finner man äfwen understundom på sådana ställen en ansenlig mängd näfwerstrutar, fyllda med matsaker och smörjelse. Ty liksom Fiell-lapparne och de som hafwa renar, wanligen offra horn och ben samt öfwerstryka sina gudar med renblod, så hafwa äfwen Fiskar-lapparne sina heliga stenar, dem de kalla Saiwo och hwilka de, utom andra föräringar, som oftast insmöria med fiskflott, hwaraf, efter deras tro, orsakas att uti dylika siöar merändels är fetare fiskslag än uti andra. Ju tidigare de smörja sina stenar, desto mera och fetare fisk tro de sig få. Ehuru sålunda Fiskarelappar ofta hafwa sina egna stenar, finner man dock sällan någon sten eller Säite, som ei blir tjenad af båda slagen Lappar, så framt han annars ligger så att båda nå honom. De Lappar, som både fiska och hafwa renar, offra ocksä både horn och ben och insmörja stenarne med fiskfett.

______________

Hwad beträffar ceremonierna före, under och efter offringen, äro de wäl till en del olika hos Fisk- och Fiell-lapparne, men olikheterna äro föga wäsendtliga. Begge gå de till offringen icke genom kojans wanliga dörr, utan genom en helig dörr, nemligen en liten öppning på kojans baksida, hwarigenom ocksä Fiell-lappen nästan alltid inbär sitt kött, åtminstone af offerrenarne, och fiskaren sin fisk, isynnerhet då han fiskar i de heliga sjöarne. Någon qwinna får aldrig gå genom denna dörr, liksom ei heller öfwer dens fjät som går att offra eller fiska. Fiskarlappen får aldrig hafwa någon qwinna med sig till hielp, utan måste, om han sjelf ei har tillräckligt manskap, förse sig med karlar annorstädes ifrån, då han will draga not i heliga siöar. Någon qwinna får aldrig komma på långt håll nära de ställen, hwarest heliga stenar äro uppreste ei heller gå omkring dem, utan måste, om de wid sin nedflyttning från fiellen gått till höger om dem äfwen wid tillbaka-flyttningen gå på samma sida, äfwen om det skulle wara flere mils krokwäg, ty annars gäller det icke blott helsan, utan äfwen lifwet. Så tillstädja de ei heller en del andra saker komma att färdas omkring dessa orter, såsom kyrkoherden Högström berättar om sig sjelf: "Häraf såg jag år 1733 ett ögonskenligt prof, då en wiß Lapp wägrade mig en takhud till låns på min bagage-ackia, föregifwande att hon, efter den kosa jag föresatt mig, skulle komma att färdas omkring ett passe, hwaraf han sig en stor olycka förmodade. Lade ock till, att der hon warit ny, hade det ei haft stort på sig; men emedan han henne länge brukat, wore det fara wid.

______________

Då Fiell-Lappen går bort att offra, så måste hans hundar sättas i band. Slipper någon hund lös och kommer att gå öfwer hans fjät, så skola odjuren straxt komma ihop med hans renar; och om inga odjur äro å färde, skola hans hundar i deras ställe bita, farga och döda boskapen. Fiskare-Lappen sätter ock sammaledes sina hundar i band, då han går att offra eller fiska i de helgade siöarna. Då dessa draga not i samma sjöar, få de aldrig nämna gud. Den fisk de få måste de antingen wid samma siö rensa och skära upp eller, om de bära honom hem ouppskuren, låta honom komma in genom bakdörren. Benen gifwa de icke sina hundar, innan de förut lagt dem i kallt watten o. s. w.

______________

Det ömkligaste är att se, då Lappen (både fiell- och fiskarelapp) går att offra. Då han kommer så nära att han ser rummet, der guden bor, tager han och begynner buga och bocka sig, ock af sig mössan då han kommer närmare intill börjar han krypa på händer och fötter tilldeß han kommer intill stenen, hwarest han lemnar sina offer. En besynnerlig offring är äfwen, att man understundom gör afgudabeläten, dem man straxt efter offrandet tillika med offren nedgräfwer i jorden. Man har funnit allehanda beläten och bilder (äfwen under liknelse af renar, jemte åtskilliga slags offer i marken nedgräfda och öfwerhöljda. Man finner dem någon gång nedgräfda under snön, samt öfwerhöljda med träd och ris, förmodligen emedan lappen antingen för sten eller is ei kommit ned i marken. Det synes som skulle dylika offer wara bestämda åt naturer, som äro rådande under jorden, liksom de i träd upphängda och på marken lagda åt dem, som herrska i luften och på jorden. Då Lappen går til och från offrandet får han icke tala, om nägon händelsewis skulle möta eller råka honom. En del Fiskarlappar wilja ei tala, då de äro ute på fiske, och kommer man oförmodadt öfwer dem, fly de undan som wilda diur, på det de må slippa att öppna munnen.

Då en gång pesten bland rendjuren bortryckte stora hopar, hände sig i Luleå-lappmark att en lappman flera gånger om dagen infann sig med offer hos sin och grannarnes gud, under hopp att han skulle hielpa honom. Då sjukdomen bland renarne icke deß mindre fortgick, förelade Lappen sin gud en wiß tid med tillsägelse, att om han wille blifwa dyrkad och ärad så som gud, borde han åtminstone inom denna tid stilla sjukdomen; i annat fall skulle han blifwa förbränd och alldeles utrotad såsom en bedragare. Den utsatta tiden gick till ända och renarne sjuknade lika fullt. Nu uppgiorde Lappen, enligt sin hotelse, en stor stockeld omkring och ofwanpå guden, hwiken så mycket snarare blef förtärd, som hela bylaget en lång tid smort honom med feta saker, och derför hade elden större kraft på honom, än på annan osmord sten. Just då elden flammade som starkast, blef Lappens bymän underrättade om förhållandet och de begåfwo sig derföre mangrant till platsen i fullt uppsåt att dräpa gudsförnekaren och till ett försoningsoffer åt gudarne låta förbränna honom. Men han tillkännagaf för dem huru ofta och träget han med bart hufwud och böjda knän tillbedt denna gud och anropat honom om hielp samt slutligen förelagt honom en wiß dag, till hwilken han borde stilla boskapssjukdomen eller undergå sitt nuwarande öde. Då han nu ingen hielp kunnat åstadkomma, hade Lappen honom med all rätt förbränt säsom en bedragare, och menade, att om han warit den rätte guden, som skapat himmel och jord med allt hwad der uti är, så hade han wäl kunnat borttaga sjukdomen och alltid friat sig från att förtäras genom eld; härmed läto de i wrede församlade Lappmännen sig nöja och gillade det som skett.

______________

Att Lapparne, utom sitt afguderi, hafwa namn för att wara stora trollkarlar, är en så känd sak, att hwar och en som hört namnet Lapp, ansett det liktydigt med trollkarl. Lapparne bruka i allmänhet mycket skrock och widskepelse, men de som af dem sjelfwe anses för trollkarlar äro icke många och de hafwa stort anseende. Då någon insjuknar, efterskickas dessa för att "läsa bort sjukdomen" och genom hwarjehanda andra medel återföra den sjuke till helsa; de besökas flitigt af dem som äro i nöd och anlitas ofta för att skaffa igen hwad som blifwit någon frånstulet; de bruka äfwen en hop läsningar för att fördrifwa spöken; men dessa måtte de lärt af sina grannar, ty man, får derwid ofta höra stycken ur Dawids psalmer och andra böcker. Detta är det wanligaste goda en trollkarl förmår.

Hwad den trolldom beträffar, med hwilken man plägar tillfoga någon ondt, består den hufwudsakligen uti att sända skott på menniskor och diur. År 1741 om hösten hände i Gelliware församling, att då en Lapphustru, som af sin far begärde sin aflidna moders kläder, men ei fick dem, hotade göra honom skada, blefwo dagen derpå några och 30 renar för honom förskingrade.

______________

Lapparnes nästan kring hela werlden bekanta spåtrummor äro ei ännu komna ur bruk eller bortglömda oaktadt de stränga förbud och efterspaningar, som göras från statens sida. De som begagna nämnde trummor göra det i sådan tysthet, att knappast deras eget folk får weta derutaf, emedan de weta att det gäller lifwet och att de lätt kunna angifwas, af andra, som icke begagna trummor. Detta är orsaken, hwarföre ingen dristar ordentligt beskrifwa de ceremonier som derwid anwändas. De begagna Fogde-trummor till orakel, i det de, genom de figurer, som äro mälade på dem, tro sig få weta hwad som händer på fierran orter, om deras björn- och diurjagter skola wäl lyckas, hwaraf wissa sjukdomar orsakats, och huru de kunna botas, på hwad sätt och med hwilka offer de kunna bäst behaga sina gudar o. s. w.; så t. ex. föll en Lapp i en mycket swår sjukdom och rådfrågade sig förden skull med sin trumma. Då under operationen lotten föll på en af hans bästa renar, lät han straxt slagta den, förmenande att sålunda sjelf få behålla lifwet. Det hielpte dock ei, han dog sjelf straxt derefter.

De hafwa på sina trummor tecken och märken för allt, och derigenom tro de sig få säkra underrättelser, sedan deras ringknippa, under wissa sånger och slag på trumman med en hammare af renhorn, stannat på ett wißt märke eller figur. Detta skulle man kunna anse för ett gyckelspel eller widskepelse utan effect och werkan, om icke Lappens afswimning, som genom så många säkra wittnen blifwit bestyrkt, hade något besynnerligt med sig; det säges nemligen att han under sitt sjungande och slående faller ned såsom död och wid uppwaknandet wet berätta hwad som skett på fjerran orter och annat, som han begärt få weta. Detta händer dock ei andra än de som hafwa namn för att wara trollkarlar; ty andra, som bruka dessa instrumenter, hafwa dem blott såsom medel att få weta någonting hemligt.

Wid en uppbördsstämna i Lule-Lappmark hände sig en gång, att en Lapp en afton kom till Lappfogden och beklagade sig öfwer att en granne, som han namngaf, stulit från honom något silfwer, men han hade icke något laga bewis. Fogden lät fördenskull följande dagen sammankalla de Lappar af bylaget, som woro wid marknadsplatsen; desse woro 10 eller 12, med hwilka han anställde ransakning på följande sätt:

Fogden lät ställa ett bord ut på marken och lät Lapparne sätta sig deromkring; derpå sade han, han skulle ransaka om den angifna stölden, och satte en kompaß midt på bordet; kompassen kallade han sin spåtrumma och gaf de närwarande tillkänna, att sedan han swängt kompaßskifwan omkring, skulle det derpå utsatta tecknet, som bestod af en fogelfjäder, stanna midt emot tiufwen. Så snart skifwan stannade, och tecknet, efter fogdens tillställning, wisade på den angifne Lappen, begärde han sjelf få swänga om skifwan både en och twå gånger; båda gångerna wisade tecknet pä samma person och det med den påföljd, att han icke allenast bekände brottet, utan äfwen natten derpä infann sig hos fogden med begäran att få köpa hans trumma, som han förmärkt wara mycket säkrare än hans egen. För kompassen bjöd han ocksä en ansenlig betalning.

______________

I somliga Lappmarker wet man berätta om konsten att låta en annan löpa warg. En gång berättade en Lapp för sin siälasörjare, att då han skulle taga skinnet af en warg, fann han under huden ett tennbälte samt pung och knifslidor. En annan berättade för häradshöfdingen i orten, att en man kommit och bedt honom om förlåtelse för att han året förut såsom warg dödat tre renar för honom; Lappen påminde sig äfwen hafwa förlorat 3 renar föregående år.

______________

Af gammalt hafwa Lapparne brukat åtskilliga widskepelser med sina döda. Ibland offra de några år å rad renar till deras åminnelse: äfwen anse de på wissa orter de döde för gudar. När de swepa dem, se de noga efter att swepningen wäl betäcker hela krop pen, af orsak, att själen, om kroppen icke wore wäl omswept, skulle slippa bort. På somliga ställen lägga de tobak, yxa, några torra stickor samt elddon uti likkistan. I. Åsele lappmark blef man warse sådana saker, då man wid kyrkan af en händelse kom att byta om likkista. I Kaitom har det warit brukligt att när den dödes slägtingar och wänner farit förbi det ställe der de haft sina lik obegrafna, de kastat åt dem ett stycke tobak. På somliga ställen nedgräfwa de med liket de kläder, i hwilka det aflidit, samt merendels wid grafölet förtära den ren, som dragit liket till grafwen; renens ben blifwa sedan begrafne. Aldrig sättes en ren, som dragit en död till grafwen, mera för oket. Hurudan tanke de för öfrigt hafwa om sina döde kan man sluta till af följande yttrande af en Lappman angående en nyligen död anhörig: "Gud hade ei," sade han, "så snart tagit en sådan man till sig, om han honom ei behöft och haft arbete, att sätta honom göra."

______________

Äfwen wid djur- och fiskafängen hafwa Lapparne mycket skrock och widskepelse för sig. En trowärdig bonde på landsbygden har berättat, att då han en gång hade en Lapp i sällskap med sig, då han skulle skjuta en björn, blef han, sedan de dödat björnen, tillika med sina följeslagare af Lappen warnad att ej smörja sina skor med denna björns ister, emedan om han det gjorde, skulle en björn taga lifwet af honom. Desse, som ei wille tro Lappen, giorde twärt emnot hans warning. Året derefter, under det samme Lapp gick wall, blef han af en björn icke allenast ihjälrifwen utan hel och hållen uppäten.

______________

Isynnerhet wid björnjagter brukar detta folk många ceremonier och widskepelser. Ofta rådfråga de spåtrumman om deras jagt skall lyckas eller ei. De hafwa äfwen wissa jodlingar och sånger, dem de bruka, dels då de dödat björnen och under det de föra honom hem, dels då de komma fram och då de äta upp honom. Då de draga björnen ur sitt bo eller ide, pläga de piska honom med ris, och den som är baneman slår wanligen en nagel af messing uti sin bössa eller hänger han något messingsmärke kring sin hals; och detta märke bär han sedan en lång tid, antingen såsom ett hederstecken att han giort en så berömlig gerning, eller kanske af någon slags widskepelse. Uti sina wisor aflägga de sin tacksamhet hos björnen, för det han låtit dem dräpa sig och ei giort dem skada. Wid hemkomsten måste deras hustrur tugga albark och spotta dem i ansigtet, sjunga segersånger samt skynda sig ut genom den rätta dörren, under det männen gå in genom heligdörren. Björnen koka de wanligen på en gång och byta sedan köttet; hufwudet koka de helt och förwara wäl hufwudskålen och benen, hwilka skola begrafwas; skulle en hund draga bort något ben, måste han sätta sitt ben i stället, såsom är nämndt wid offren. En del tillåta ei sina hustrur och barn att äta af köttet. Somlige tillåta wäl sina hustrur att äta deraf, åtminstone wissa delar, men det skall ske genom en messingsring, den de sätta för munnen. På somliga ställen brukar man gräfwa ner icke allenast hufwudskålen och benen, utan äfwen ett par skidor, hyfwel, knif, ett stycke messing m. m., hwarmed björnen utan twifwel skall hielpa sig fram i den andra werlden. Märkwärdig är deras tro att björnen skall uppstå och lefwa ett lif efter detta, oaktadt de sjelfwe äro twifwelaktiga om sin egen uppståndelse, om man också hör dem säga sig tro, att de skola lefwa efter döden, eller, efter deras ordasätt, wandra i den andra werlden.

______________

Äfwen med kyrkan och Guds ord hafwa Lapparne drifwit mycken widskepelse. Så t. ex. äro trollkarlarnes läsningar öfwer de sjuka ofta långa stycken ordagrant ur den Heliga Skrift. I Jockmocks kyrka war en tid mycket i bruk, att man hemligen bar in en hop byltor och slarfwor af allehanda slag, dem man stoppade under wäggarne och i hålen wid kyrkogolfwet. Men sedan ställets prest lät söka upp alla dessa byltor och för Lapparnes ögon offentligen uppbränna dem, har denna widskepelse afstadnat.

______________

Slutligen skola wi säga några ord om Lapparnes botemedel mot sjukdomar och de underliga plägseder, de derwid iakttaga. Ehuru Lapparne i allmänhet äro mycket friska och sällan hemsökas af swårare, hos oß gängse, sjukdomar, såsom frossa m. m; hafwa de dock så mycket i deras förmåga stått, beflitat sig om läkekonsten. Ögonsjuka är hos Lapparne mycket gängse, dels derföre att de mycket wistas i röken i sina kojor, dels emedan solen om wåren swårt angriper deras ögon. Emot denna åkomma plägar man i somliga Lappmarker antingen stryka enbärsolja utanpå ögonlocket, eller indrypa i ögat galla, som tagits af en örn och en swan, eller ock låta de någon god wän wända ut och in på ögonlocket och skrapa bort med en knif det, som enligt deras tro förorsakar ögonens swaghet. Wid denna operation får man ofta se bloden strömma ur ögat; häraf påstär Lappen sig blifwa bättre.

Flottet eller det feta, som rinner ur renost när man steker honom, bruka de anwända till läkemedel ei allenast mot förkylningar, utan äfwen mot hosta, sår i munnen med flera åkommor. Då de hugga eller skära sig, anwända de kåda såsom plåster på såret. Tjäderfett är dock det förnämsta af alla smörjelser; det anwändes mot sårnader och benbrott. Den sednare åkomman bota de dock äfwen på ett annat högst egendomligt sätt. Så snart ett ben blir brutet, drages genast huden af en hund; denna hud lägges warm på brottet och skall ligga der tills den börjar surna, då en annan hund slagtas och deß hud omlindas, och härmed fortfares tills benbrottet är läkt.

______________

Sina barn pläga de straxt efter födelsen bada uti spadet af kokad albark, på det de ei må blifwa beswärade af klåda. Spadet af kokad widebark begagna de deremot emot klåda såwäl hos gammal som ung.

Hwad dock isynnerhet förtjenar en närmare beskrifning, är ett hufwudmedel, som allmänt och i alla Lappmarker begagnas emot wärk i hufwud, bröst, rygg, eller annat ställe. Detta allmänna och, som de tro, säkra och oswikliga medel är — bränning med eld. De göra af tunder eller fnöske små käglor af en bönas storlek. Uti dessa tändes eld, hwarefter de läggas på det ställe, der wärken kännes häftigast. Då en brunnit ut, lägges en ny på samma ställe, tills kolet af sig sjelf spritter bort. Under sjelfwa bränningen tager man nemligen noga i akt, om kolen af sig sjelfwa ligga så stilla, att man med knifsudden eller någon ting annat ei behöfwer hålla dem qwar. I så fall är kuren fåfäng och förgäfwes anwänd, och så länge har man icke att wänta nägon lycklig förändring. Då eldkolet deremot spritter bort hastigt och lik som af sig sjelf, hwilket understundom inträffar, så behöfwer man ei widare fortfara med bränningen emnedan man nu är säker på en lycklig utgång; och detta emedan kolets spritning berodde derpå att det mötte sjukdomen, som nu tog sitt afsked. Äfwen är det ett godt märke när såret icke swartnar, utan hwitnar efteråt, samt när det under sjelfwa bränningen gnistrar och efteråt mycket swullnar.

______________