Magiska operationer och säjd
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Bilder från Nordens forntid
af
F. & G. Beijers Bokförlagsaktiebolag
Stockholm
1898
Förutom af runor och galdrar begagnade sig norboarne vid trolldom äfven af magiska operationer och säjd. Trollmat och trolldryck omtalas i den bekanta Völsungasagan.
Den unge Guttorm upphetsas till mordet på sin svåger Sigurd Fafnesbane genom den allt annat än smakliga trollföda, som hans bröder lockade honom att intaga och som bestod af stekt och ruttnad orm samt ulfvakött och många andra förhäxade oting, nedlagda i öl. Och Sigurds maka Gudrun glömde all förbittring och all sorg öfver hans död genom »en svekfull dryck», som man räckte henne och som var brygd sålunda: »I ölet var mycket ondt samladt — blad af allsköns träd och brända ekollon, härdens sot och offerdjurens inälfvor och kokt svinlefver; ty detta döfvar hatet.»
Af skalden Kormaks saga få vi veta, huru en magisk operation i värkligheten kunde taga sig ut, äfven om den förefaller oss obegriplig. En trollkvinna hade, för att hämnas på skalden, öfvat sådan säjd, att han och hans älskade, den sköna Stengärd, aldrig kunde få hvarandra, eller som han själf uttrycker det i en strof:
- »Häxan, den trollstarka, säjdat
- bort från min lefnad all lycka:
- skalden fick Stengärd ej smycka;
- sällhet, som nalkats, hon häjdat.»
Stengärd äktade sedan en annan skald, Torvald Tinten, hvilket ledde till stor oenighet mellan denne och Kormak. Slutet blef, att Kormak och en af Torvalds bröder utmanade hvarandra till holmgång. Men innan denna hölls, blef det sagdt skalden, att den säkert ej komme att aflöpa ärligt, ty motståndaren skulle komma att bruka trolldomskonster, hvarför det vore bäst, att han själf gjorde detsamma. »Sådant behagar mig icke», svarade han visserligen, men han begaf sig dock till spåkvinnan Tordis, som lofvade att taga sig af honom, ifall han ville stanna i hennes hus öfver natten. Sedan berättar sagan följande: »Han vaknade, i det han kände en hand lätt trefva under täcket uppe vid hans hufvud. Då han frågade, hvem där var, smög sig någon bort och försvann ut igenom dörren. Kormak for efter och såg, att det var Tordis. Hon stod då på det ställe, där striden nästa dag skulle utkämpas, och en gås stack fram under hennes kappa. Han sporde henne, hvad nu skulle ske. Hon satte gåsen ned och sade: »Hvärför kan du då icke hålla dig lugn?» Då gick han in och lade sig, men han höll sig vaken för att se, hvad hon tog sig för. Tre gånger kom hon tillbaka, och hvarje gång såg han hennes ansträngningar. När han sista gången följde ut efter henne, såg han, att hon slaktat två gäss och låtit blodet rinna samman i en bolle. Hon höll i den tredje gåsen och ärnade sticka också den. »Hvarför mödar du dig så där, kära mor?» sporde han. »Det sannar sig, Kormak», svarade hon, »att det icke är så lätt att gifva dig hjälp. Nu hade jag tänkt att förgöra det onda öde, som genom trolldom är lagdt på dig och Stengärd. I haden fått hvarandra, ifall jag kommit att sticka den tredje gåsen, utan att någon vetat om det.» Men Kormak sade, att han ej trodde på slikt.» Ånskönt den magiska operationen här misslyckades, gifver ju skildringen oss dock en inblick i sättet, huru en sådan försiggått i forntiden.—
Den kraftigaste arten af trolldom var säjden. Hvari denna egentligen bestod, vet man icke; försitt utöfvande kräfde den emellertid sång och en säjdstaf, som den säjdande höll i handen, samt en s. k. »säjdhjall», en upphöjning eller ett slags altare, hvarpå hon eller han hade sin plats under trolldomsakten. Oftast var det kvinnor, som sysslade med säjd. »Så mycken oanständighet», säger Snorre i Ynglingasagan, »följer med denna trolldomsart, att karlar anse det skamligt att öfva den — den är häxornas idrott.» På ett annat ställe heter det, att den plägade medföra en »stygg svaghet», hvarför det ansågs ovärdigt för män att taga någon befattning därmed. Häraf kan man möjligen sluta, att säjden varit förbunden med åtskilliga operationer och ceremonier, något, som synes framgå äfven af den omständigheten, att förberedelserna vanligen brukade taga sin början om aftonen, medan trolldomsaltaret först bestegs nästa dag.
Med säjd kunde de kraftigaste värkningar åstadkommas. Vanligast var det oväder, isynnerhet hagel och storm, som därmed väcktes. Med säjd fick man hafsvikarne fyllda med fisk. Dagens ljus kunde ombytas till mörker; och en trollkarl pä Island fick t. o. m. jorden att öppna sig under den förste missionären Tångbrand, så att denne var nära att sjunka ned däri med sin häst. Den trollkunnige Lodmund den gamle och en annan säjdkarl framkallade och förändrade Jökul-åns lopp på Island. Naturens lagar förändrades. Det trä, som trollpackan Turid förhäxat för att få den fredlöse Grette dräpt, seglade, såsom vi sett, emot vinden. Hvad man än gjorde vid det, kom det alltid tillbaka. Det liflösa värkade sålunda mot ett bestämdt mål, såsom vore det lefvande och viljande. Det kunde icke förstöras.
För att få utrönt, hvem som borde i en flock vara de andres anförare, lät en säjderska ställa alla männens spjut tillsammans och förkunnade, att den skulle vara herre, i hvars spjut det klang, hvarefter hon ställde så till, att den mannens spjut gaf ljud ifrån sig, som hon själf ville upphöja. Genom säjd kunde djuren få åtminstone hälft människoförstånd samt människomål i munnen: den hund, som sattes till konung öfver Tronderna, blef på det sättet förtrollad, att han talade och skällde ömsevis. Människorna kunde göras »hårda» eller osynliga, men äfven allehanda sjukdomar kunde tillfogas dem, och sinnelag kunde de bringas att skifta. Mycket ofta säges det, att en moder kunde säjda sin son osårbar: vapen fäste icke vid honom. —
Var alltså säjden på grund af det sätt, hvarpå den öfvades, en mindre väl anskrifven trolldomsart, så var dock trolldomen, öfverhufvud taget, ej ansedd såsom något ondt. Någon söndring mellan svart och hvit magi synes icke hafva funnits i Norden. Trolldomen var god, om den användes för att gagna, men ond, om den vållade skada. Det var blott resultatet, som gjorde handlingen nedrig eller ärelös. Detta är ett ytterligare bevis för, att man ej tänkte sig trolldomen utförd med dämoners eller onda andars tillhjälp; utan bestod den, såsom vi redan framhållit på tal om runor och galdrar, uteslutande i ordets invärkan på det eller den, hvaremot den riktades. Härigenom kan äfven det mycket märkliga fenomen förklaras, att nordboarne alldeles icke hyste någon fruktan för trolldomen. Tvärtom gick man den frimodigt och käckt på lifvet. Ja, äfven de värsta trollkarlar och häxor förmådde man öfvervinna med klokhet och mod, såsom vi snart skola se. Allt detta skulle hafva varit otänkbart, ifall trollkarlen eller häxan stått i förbund med andar, som varit människorna öfverlägsna, ty andarne skulle nog hafva både varnat och värnat dem.
