Mytologisk Namnförteckning

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Mytologisk Namnförteckning
med bifogade upplysningar
(Numren hänvisa till sidorna.)

Fädernas Gudesaga
Viktor Rydberg
1906

DENNE SIDE ER UNDER UDARBEJDELSE

---

A--- B -- D -- E--- F -- G - H -- I--- J -- K -- L -- M -- N -- O--- P -- R -- S -- T -- U--- V--- Y--- Ä -- Ö

---

A

Ae (Ái), en af de konstnärer, som arbetade under Mimersonen Dvalins ledning. Deltog i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet.

Ae (Ái), Farfaders fader), gift med Edda (Farmoders moder). Bodde i Aurvangalandet, då Heimdall under namnen Skef (Kärfve) och Rig (Höfding) härskade därstädes. Heimdall besökte dem, och nio månader därefter föddes i Aes och Eddas hydda en son, som de kallade Träl (Þræll) och som gaf upphof åt de ofries ätter. Äfven trälarne ansågos således hafva gudomlig börd; deras stamfader betraktades som halfroder till de fries och de högättades och som den äldste af de tre halfbröderna. Aes och Eddas hem skildras i sången om Rig som tarfligt, men icke nödställdt. Den mat de framställa för sin gäst är soppa, kalfkött och en kaka, »tung och tjock med täta sådor». Träl vardt gift med Ty (Þy, Trälinna) och lefde med henne ett arbetsamt, men lyckligt lif. Man jämföre härmed hvad Tacitus (Germania 25) förtäljer om germanernas milda sätt att behandla sina trälar. Hos dem hade trälen eget hus och hem, och ehuru han kunde af sin herre saklöst dödas, var det sällspordt, att denne tillät sig slå honom. Anmärkningsvärdt är, att Träls ock Tys utseende skildras som ickegermaniskt. Träl har mörk hy; Ty har krokig näsa. De öfriga kännemärken, som meddelas på deras utseende, såsom lutande rygg, valkiga händer med tjocka fingrar, samt långa hälar och solbrända armar, hänvisa mer till deras lefnadskall och sysslande än till deras ras. 28.

Aldafader (Aldaföðr), de hvarandra följande släktenas fader), binamn till Oden.

Aldagaut (Aldagautr), binamnn till Oden.

Ale (Ali) anses vara ett af guden Vales binamn.

Alf (Álfr). Namnet tillkommer i sin förnämsta bemärkelse den tredje af de germaniska gudasläkterna, som voro asar, vaner och alfer. Alferna intogo i början en lägre ställlning än de båda andra; de voro dessas edsvurne hjälpare, utmärkte som naturkonstnärer och hjältar. Det var alferna, som i förening och täflan med Mimers söner smidde under oskuldstiden härliga klenoder åt asar och vaner. Klenodernas beskaffenhet hänvisar på jordens smyckande med blomster och skördar. Alferna, de manlige och de kvinnliga (»älfvorna», »växtlighetsdiserna»), skildras som utomordentligt sköna väsen, samt hjälpsamma och välvilliga men på samma gång snarstuckna, envisa och ytterligt hämndgiriga, när de blifvit förnärmade. Detta deras skaplynne framträder i gudasagan i synnerhet hos alfhöfdingen Valand och dennes brorson Svipdag. En stor del af gudasagan upptages af de händelser, som vållades genom den af Loke anstiftade fiendskapen mellan asarne och alferna. Ödesdisen Urd länkar dessa händelser så, att de efter svåra skiften slutas med försoning och de förnämste alfernas och växtlighetsdisernas upptagande bland Asgards gudar och gudinnor.

Till alferna hör Delling, som är morgonrodnadens herre, Breidabliks väktare, fader till Dag och genom honom farfader till »ljusalferna». Till alferna höra vidare växtlighetsdiserna Groas och Sifs fader Sigtrygg och dennes broder Ivalde, som med en ljus-dis föder Idun, Auda och andra växtlighetsdiser, samt med en jättinna de ryktbare bröderna Valand, Egil och Slagfinn-Gjuke. Valand har med nattdisen Baduhild sonen Vidga; Egil har med Groa sonen Svipdag och med Sif sonen Ull. Slagfinns söner äro de i hjältesagan besjungna gjukungarne. Ivaldes afkomlingar hafva i hjältesagan det gemensamma namnet niflungar (nibelungar), af hvilka gjukungarne utgöra en gren. Benämningen alfer nyttjas icke alltid i strängt begränsad betydelse, åtminstone icke i senare källor, där benämningen utsträckes till Surts söner, «svart-alferna», och där alfer och dvärgar stundom förblandas med hvarandra.

Alf brukas äfven som personnamn. Bland dem, som i Völuspas «dvärg»-lista uppräknas såsom deltagare i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet, äro Alf och Yngve. Dessa namn stå här endast symboliskt och beteckna, att det var alfer och ynglingar (svea-höfdingar), som voro tågets ledare. Ur gudasagan hafva «Alf och Yngve» blifvit inflyttade i den i kristen tid af mycket olika elementer hopsatta, till stor del på fri hand diktade Ynglingasaga. 12, 19, 22, 25, 31, 32, 36, 39, 40, 47, 65-70, 123, 161, 174-181, 183-185, 188, 189, 191, 204, 222, 242.

Alfheim, alfernas odal-land, beläget på underjordens östra randbälte. Fröj, skördeguden, fick Alfheim i tandgåfva och vardt därmed härskare öfver alferna. Sedan Ivalde och hans söner blifvit utsedde till Hvergelmers och Midgards väktare mot frostmakterna, fingo desse alfer land i «Svitiod det stora», där Valand hade landet Trymheim och Egil och Slagfinn landet Ydalarne med borgen Ysäter vid Elivågor. 40, 45.

Alfhild, ursprungligen namn på en soldis.

Alfrik. En af de konstnärer, som smidde Brisingamen.

Alfrödul, namn på solen och äfven på solgudinnan Sunna. 243.

Allfader, binamn till Oden.

Allvalde (Allvaldi), binamn till Ivalde.

Allsvin (Alsviðr), »mycket snabb»), den ene af Sols hästar. Den andre är Arvak. 14.

Allvitter (Hervör Alvitr), binamn till Idun.

Altjof (Alþjófr), smideskonstnär.

Alvig, )Almveig, Alfny')', namn på den växtlighetsdis, med hvilken Halfdan, efter att hafva bortskickat Groa, gifte sig och födde sonen Hadding. 190, 238.

Allviss (Alvíss). I poetiska eddan förekommer en lärodikt, Allvíssmál, hvars uppgift är att uppräkna poetiska synonym till jord, himmmel, måne, sol, vind, eld o. s. v. Sången inklädes i en mytsaga, enligt hvilken en dvärg, Allviss, tillägnat sig en mö, öfver hvilken Tor har giftomannarätt, samt är med henne på väg till sitt underjordiska hem, då han påträffas af Tor, som ej vill låta honom behålla mön på annat villkor, än att han kan och vill besvara alla de frågor Tor har lust att ställa på honom vidkommande de olika sätt, hvarpå vissa föremål benämnas i de olika världarne: bland asar, vaner, alfer, dvärgar, underjordsbebyggare, människor och jättar. Dvärgen, som är stolt öfver sin namnkunskap, ingår på förslaget och besvarar Tors frågor, ända tills solen går upp, då »dagskygga dvärgar» enligt sagan förvandlas till sten.

Amaler, Hamalsättlingar. 194, 195, 199.

Amma, hustru till Ave, de fribornes stamfader. 29.

Amsvartner, det af evigt mörker betäckta hafvet utanför Nastränderna, i hvilket holmen Lyngve är belägen, där Loke, Fenrer och Muspels (världsfördärfvets) söner ligga fängslade intill Ragnarök. 100, 214, 218, 230, 236, 241.

Anar, Annar, Onar (Ánarr, Annarr, Ónarr), binamn till Fjörgynn, som med Mimers dotter Natt födde jordgudinnan Frigg. Anar-Fjörgynn är en vanagud och efter all anledning densamme som Höner.

Andlang (Andlangr). Våra fäder antogo, att flere himlar hvälfde sig öfver hvarandra. Underjorden har sin himmel, i jämförelse med hvilken den öfver jorden synliga kallas upphimmeln, uppvärlden (upphiminn, uppheimr). Öfver denna hvälfver sig en andra himmel, Andlang, och öfver denna en tredje, Vidblain (Viðbláinn).

Andrimner (Andhrímnir). I dikten Grimnersmal säger en strof: »Andrimner låter i Eldrimner koka Särimner (Sjörimner); detta är det bästa fläsk - men få äro de som veta, med hvilken föda einheriarne näras». Man har däraf dragit den slutsats, att Valhall ägde en kock med namnet Andrimner, och att denne i en verklig kittel, Eldrimner, kokade en verklig galt, Särimner, hvars fläsk skulle tjäna einheriarne till föda. Och för att Särimner skulle dag efter dag räcka till för detta ändamål, har man vidare antagit, att han hade samma egenskap som Tors bockar och dagligen, efter hvarje slakt, lefde upp igen (se Snorres edda). Allt detta beror på missförstånd. Med dikten Grimnersmal äro införlifvade strofer af en gammal sång. som rört sig alltigenom med symboliska bilder: som t. ex. framställer döden och sömnen (Dáinn och Dvalinn) såsom hjortar i Yggdrasils krona, bron Bifrost som en fisk (emedan broände kallas i isländskan »fiskstjärt»), Yggdrasils med mjödsaft mättade bladkrona som en get, ur hvars spenar det mjöd flyter, som einheriarne dricka o. s. v. Symboliska äro äfven Andrimner, Eldrimner och Särimner, såsom redan prof. N. M. Petersen i sin Mytologi påvisat. Namnens gemensamma sammansättningsdel, -rimner, hänvisar till rim (hrím), »den första och finaste öfvergången från flytande till fast form». Namnens främre sammansättningsdelar, And-, Eld- och Sä- (Sjö-) angifva på tydligaste sätt, att Grimnersmals skald menat elementen ande (luft), eld och vatten och därmed velat säga, att endast de finare elementen, men icke något jordämne, ingått som beståndsdelar i einheriarnes föda.

Andvare, en af de dvärg-konstnärer, som arbetade i Dvalins smedja och deltogo i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet. Hjältesagan gör honom till väktare öfver de skatter, som Valand efterlämnade, då han med sina bröder flydde till Ulfdalarne. Andra sången om Sigurd Fafnersbane och Skaldskaparmal berätta följande:

Oden, Höner och Loke voro i sällskap ute och genomforskade världen. De kommo till en å och följde den till en fors, där det satt en utter. Han hade fångat en lax i forsen och åt den halft blundande. Loke tog en sten och slog den i hufvudet på uttern, så att han dog. Han skröt icke litet med att han sålunda i ett tag fångat både uttern och laxen. Med detta byte gingo gudarne vidare och kommo till en gård, hvars ägare var den trollkunnige Reidmar. Asarne begärde natthärbärge, men sade, i det de visade sin fångst, att de själfva hade mat tillräckligt. När Reidmar sett uttern och funnit, att det var hans son Utter, som blifvit dräpt, kallade han på sina två andra söner Regin och Fafner och öfverföll med dem asarne, band dem och lät dem veta, att han hade att på dem hämnas ett sondråp. Asarne bjödo böter så stora som Reidmnar själf ville bestämma, och de gjorde en öfverenskommelse, som bekräftades med ed. Uttern flåddes, och asarne skulle fylla och alldeles öfvertäcka skinnet med guld - detta var öfverenskommelsen. Loke skickades ut att anskaffa guldet, och han begaf sig till den förut omtalade forsen, Andvarefors, där uttern blifvit dräpt. Där bodde dvärgen Andvare, som plägade i gäddskepnad hålla till i den fiskrika forsen och där skaffa sig mat. Innan Loke gick till Andvarefors, hade han besökt Ran och fått låna hennes nät. Därmed fångade han Andvare, om hvilken han visste, att han vaktade en stor guldskatt, som Gust (»Väder-il», binamn till stormutsändaren Valand) hade ägt. Andvare måste lösa sitt lif med att utlämna så mycket af skatten, som ansågs behöfligt. De gingo in i berget, och Loke mottog guldet, men sedan han fått hvad han skulle ha, märkte han, att Andvare hade kvar en ring (förmodligen en, som droppade andra ringar, likt Draupner och Valandsringen i Ulfdalarne), och Loke tog äfven den. Då uttalade Andvare den förutsägelse, att den tagna skatten skulle lända bröder till bane och skapa mycket ondt mellan stormän. Med detta guld återvände Loke till Reidmar. Utterskinnet fylldes och betäcktes därmed. Oden hade dessförinnan undangömt den dyrbara ringen, och han trodde, att öfverenskommelsen nu var uppfylld. Men Reidmar såg noga efter och fann ett obetäckt hår vid munnen. Då måste guldringen fram att betåcka det; först därmed var »uttergälden» fullgjord, hvarefter asarne frigåfvos. - Fafner och Regin begärde därefter af sin fader andelar af skatten som brodergäld efter Utter. Reidmar vägrade. Då dödade honom Fafner, medan han sof. Fafner tog allt guldet och vägrade att gifva Regin hans andel, hvarefter han, Fafner, lade sig i ormham å Gnitaheden med Ögerhjälm (skräckhjälm) å hufvudet och rufvade skatten. Regin, som var skicklig smed, begaf sig till konung Hjalprek och smidde hos honom. Hjalpreks son Alf var gift mcd Hjördis, som förut varit maka till konung Sigmund och med honom födt sonen Sigurd (Fafnersbane). Sigurd uppfostrades hos konung Hjalprek. När han vuxit upp och kommit till krafter, eggade honom Regin att uppsöka Fafner å Gnitaheden, döda honom och taga hans skatt. Regin gaf honom för detta ändamål ett utomordentligt svärd, och Sigurd lyckades med detta att dräpa Fafner. När det var gjordt, kom Regin, som under striden hållit sig undan, fram och lyckönskade Sigurd till den utförda bragden. Men Regins uppsåt var att lönmörda Sigurd och göra sig till ensam ägare af Fafners skatt. Regin skar ut hjärtat ur ormen, drack af hans blod och bad Sigurd steka hjärtat, medan Regin hvilade sig. Medan Sigurd gjorde detta, tog han med fingret på hjärtat för att känna, om det var stekt. Då brände han fingret och stack det i munnen. Så snart Fafners hjärteblod kommit på den unge hjältens tunga, vardt denne »vis» däraf och förstod, hvad fåglarne, som sutto i ett träd i närheten, sade. De läto honom veta, att Regin hyste förrädiska tankar, och att han borde döda smeden och själf taga allt guldet.

Denna saga bildar inledninnen till diktcykeln om Sigurd Fafnersbane i dennas nordiska form. Sagan är diktad i kristen tid med tillhjälp af fritt ombildade mytiska element.

Angeja, Angöja (Angeyia), »hon som gör öarna trängre»), en af de nio jättemör, som kringvrida världskvarnen, »skärens kvarn». De andra äro Gjalp, Greip, Eistla, Ejrgjafa, Ulfrun, Imd, Atla och Järnsaxa. De kallas »Heimdalls nio mödrar», emedan han, den rena eldens, gnideldens, gud framföddes genom kvarnstenarnes gnidning mot hvarandra.

Angerboda (Angrboða), »den gamla i Järnskogen», det namn, som Gullveig bär, sedan hon blifvit förvisad till nämnda skog, där hon förblifver med sina och Lokes barn, ulfjätten Hate och hans bröder, intill Ragnarök.

An (Ánn), konstnär under Mimer. Saxo Grammaticus ger Egil, den store bågskytten, bland andra namn, äfven namnet An bågskytten (Ano sagittarius).

Anund (Onundr), binanmn till Valand.

Armt (Örmt), en af de älfvar Tor har att genomvada på vägen till gudarnes tingsstad vid Urds brunn. 228.

Arvak (Árvakr), den ene af Sols hästar. 13.

Are, örnjätte. 169, 234.

Asar (Æisir, sing. Ass), i äldre form Anser. Benämningen i sin vanliga och inskränktare betydelse omfattar Oden och hans ättlingar; i vidsträcktare bemärkelse äfven de i Valhall upptagna gudarna af vanastamn. De i Asgard varande gudinnorna kallas asynjor (ásynjur). 9, 17, 18, 32-45, 242, 243.

Asabrag (Asabragr), binamn till Tor.

Asbro (Ásbru), binamn till bron Bifrost.

Asgard, i vidsträcktare mening den värld i Yggdrasils öfre grenknippa, där asarne hafva sitt hemvist; i inskränktare mening området inom Asgardsvallen, där Valhall och de andra asaborgarne äro uppförda. 7, 17, 18, 19, 22, 23, 32, 43, 44, 50, 60, 75, 157, 179, 180, 185, 186, 226, 228, 233, 242. Ask (Askr), människosläktets stamfader, danad af ett träd, som uppvuxit ur ett ollon från världsträdet. 24, 25, 237.

Asken Yggdrasil (Yggdrasill), världsträdet. Det kallas äfven Mimerträdet (Mimameiðr), emedan Mimer vårdat dess mellersta rot, Saftträdet (Læráðr, Hrár viðr), emedan det näres af safterna i de tre lifskällorna i underjorden, Ödesträdet (Mjötviðr) och Vattenbegärliga karet (Sægjarnker). Se Yggdrasil.

Asmegir, Asens barn. Så kallas de i Mimers lund med Balder boende människorna Lif och Leiftraser, som skola varda stamföräldrar för den kommande världsålderns människor.

Asmund (Ásmundr), konung i Svitiod, son af Svipdag och Fröja, en af hjältarne i »det första storkriget». 202, 206-209.

Asolf (Ásólfr), binamn till Valand.

Asvin (Ásviðr), asa vän), binamn till Mimer.

Atla, en af Heimdalls nio mödrar. Se Angeja.

Atrid (Atriðr), binanm till Oden.

Atride (Atriði), binamn till Fröj.

Auda (Auða), svanmö och växtlighetsdis, äfven kallad Ladgun Svanhvit, syster till Idun (Hervör Allvitter), och gift med Slagfinn-Gjuke. 103, 122.

Audumla (Auðhumla), urkon. 6, 7,14, 15, 223.

Aurboda (Aurboða), jätten Gymers hustru. Densamma som Gullveig. 172, 174.

Aurgelmer (Aurgelmir), binamn till Ymer.

Aurvangalandet (Aurvanga sjöt), människosläktets eller den germaniska mänsklighetens urland, sydligaste delen af skandinaviska halfön. 24, 26, 27-31, 51, 115, 121, 123.

Ave (Afi), make till Amma och stamfader till de fribornes ätter. Heimdall besökte hans hem i Aurvangalandet, och nio månader därefter föddes därstädes sonen Karl, ljuslätt, med friska kinder och spelande ögon. Då Heimdall inträdde hos Ave, satt han och slöjdade en väfbom. Hans hår och skägg voro vårdade och putsade och hans lifrock satt väl efter kroppen. Amma svängde sländan. Hon hade dok om hufvudet, lin för barmen, duk om halsen och vackra axelspännen. Hemmet var välburget, dess innebyggare renliga och prydliga. Karl växte upp, trifdes väl och lärde sig att tämja oxar, timra hus och lador, slöjda redskap och köra plog. 29.

Tilbage til top         A--- B -- D -- E--- F -- G - H -- I--- J -- K -- L -- M -- N -- O--- P -- R -- S -- T -- U--- V--- Y--- Ä -- Ö

---

B

Baduhild (Bödvildr), en af Mimers döttrar, syster till Natt och nattdiserna. Moder till Vidga Valandsson, en af det första storkrigets hjältar. 124, 128, 151, 153, 196.

Balder, solgud, son af Oden och Frigg. Gift med Nanna, dotter af Nöckve, luftkretsens och månens väktare. Balder har binamnen Fal (»den älsklige») och Meile.

Om Balders död och bålfärd berättar »Gylfaginning» (en afhandling i prosaiska eddan) följande historia:

»Sedan de blifvit kunnigt för alla, att ingenting skulle skada Balder, blef det ett tidsfördrif för Balder och asarne, att han skulle ställa sig på tingsplatsen, men alla de andra skulle, somlige skjuta på honom, somlige hugga, somlige kasta stenar. Men hvad man än gjorde, skadade det honom icke, och det tycktes dem alla vara en stor heder. Då Loke, Laufejs son, såg detta, förargade det honom, att Balder ej skadades. Han gick till Fensal och Frigg och förvandlade sig i kvinnoskepnad. Då frågar Frigg, om den kvinnan vet, hvad asarne förehade å tinget. Hon svarade, att alla sköto på Balder, utan att det gjorde honom men. Frigg sade då: »hvarken vapen eller träd skada Balder, ty jag har tagit ed af dem alla». »Hafva alla ting svurit att skona honom?» frågade kvinnan. Frigg svarade: »det växer en späd telning östan om Valhall, som heter Mistelten; den syntes mig för ung att aflägga ed.» Därefter gick kvinnan sin väg. Men Loke tog Mistelten och ryckte upp den och gick till tinget. Där stod Had ytterst i mankretsen, ty han var blind. Loke sade till honom: »hvarför skjuter du icke på Balder?» Men han svarade: »emedan jag icke kan se, hvar han står, och dessutom är jag vapenlös». Loke sade: »gör du som de andra och visa, likasom de, Balder heder. Jag skall visa dig hvar han står. Skjut på honomn med denna telning!» Had tog Mistelten och sköt den på Balder efter Lokes anvisning; skottet gick igenom Balder, och han föll död till jorden... Men asarne togo Balders lik och buro det till hafvet. Ringhorne hette Balders skepp, det största af alla. Gudarne ville skjuta det i sjön för att därpå göra Balders bålfärd; men de fingo icke skeppet ur stället. Då sändes bud till Jotunheim efter den gyg (jättekvinna), som hette Hyrroken. Hon kom, ridande på en ulf med huggormar till tömmar, och hoppade af hästen. Oden befallde fyra bärsärkar att hålla honom, men de kunde icke få makt med ulfven, utan att kasta honom omkull. Hyrroken gick till skeppets förstam och fick det i första taget sådan fart, att eld stod ut från rullarne och alla land skälfde. Då vardt Tor vred och grep sin hammare och skulle krossat hennes hufvud, om icke alla gudarne bedt om fred för henne. Därefter bars Balders lik ut på skeppet; men då hans hustru Nanna, Neps dotter, såg det, öfveransträngdes hon af sorg och dog. Hon bars ut på bålet, och detta antändes. Då stod Tor där och vigde bålet med Mjölner; framför hans fötter sprang en dvärg, sons kallas Lit (Litr, lax); honom sparkade Tor till, så att han kom i elden och brann. Till denna bålfärd kom mycket slags folk. Först är att nämna Oden, och att med honom foro Frigg och valkyriorna och hans korpar; Fröj åkte i vagn efter den galt, som heter Gyllenborste eller Slidrugtanne. Heimdall for på sin häst Gulltopp, och Fröja for med sina kattor. Där kom också en mängd rimtursar och bergresar.»

Denna af orimligheter uppfyllda framställning har sin källa i en dikt af den hedniske skalden Ulf Uggeson, som lefde, då kristendomen började införas på Island. Källan har emellertid ingen annan del i orimligheterna, än att hon begagnats och blifvit fullständigt missförstådd af Gylfaginnings författare, som lefde mer än 200 år efter Ulf Uggesons tid och hade oklara föreställningar om sina fäders mytologi.

Omkring åren 985-990 höll den praktälskande isländske höfdingen Olof Höskuldsson ett gästabud, hvarmed han invigde en nyuppförd manbyggnad å sin gård Hjardarholt. En så ståtlig byggnad hade man ditintills icke sett på Island. Panelningarna, takbjälkarne och taket voro prydda med bilder, om hvilka det säges, att de voro så vackra, att man tyckte salen se mycket präktigare ut, när tak och väggar ej voro behängda med bonader. Bland de inbjudne gästerna var skalden Ulf Uggeson. För att hugfästa tilldragelsen och roa värdfolket och gästerna hade denne diktat ett kväde, som skildrade salens utseende och därför kallats Husdrapa. Särskildt hade sången till uppgift att noga beskrifva salens bildverk, som framställde åtskilliga mytologiska tilldragelser: Heimdalls strid med Loke om Brisingamen, Tors strid i Hymers båt med Midgardsormen, samt episoder ur Baldersmyten. I likhet med alla den tidens bildverk voro de af Ulf Uggeson besjungna af en symbolisk-allegorisk karaktär. Därom vittna de strofer af Husdrapa, somn kommit till vår tid. Bildverkets mästare hade bemödat sig om att genom bifogade symboler så mycket som möjligt klargöra, hvilka personer hans figurer föreställde, och hvilka de tilldragelser voro, som han afbildade. Ulf Uggeson å sin sida framställde i ord en så trogen kopia som möjligt af hvad konstnären framställt i bild, hvadan han också, till gästernas roande, besjöng som rena verkligheter de symbolisk-allegoriska elementen i bildverket. När konstnären ville göra tydligt, att en af de personer, som deltogo i Balders likfärd, var Oden, lät han denne följas af Odens korpar och hans valkyrior. För den skull sjöng Ulf Uggeson, att korparne och valkyriorna följde Oden i liktåget. När konstnären ville klargöra, att med en annan af hans figurer menades Fröj, sällade han till denne åkerbrukets symbol, galten Gullenborste; Ulf Uggeson sjöng fördenskull, till åhörarnes förlustelse, att äfven galten deltog i likfärden. När konstnären ville i bild tolka den i Baldersmyten liggande tanken, att Balders död var en förlust för världen, och att han var så älskad, att det till och med fanns rimtursar och jotunheimsboar, somn sörjde honom, så gjorde han det så, att han lät äfven rimtursar och jättar uppträda i likfärden, och Ulf Uggeson, troget fasthållande sin uppgift att skildra bildverket sådant det var, lät också sådana väsen deltaga i tåget, ehuru de äro enligt myten portförbjudna i Asgard och säkerligen icke blifvit at gudarne inbjudna till högtidligheten. När konstnären ville uttrycka, att Gullveig och Loke voro de, som förorsakade Balders död, och att dem förutan Ringhorne aldrig lupit ut med Balders bål i hafvet, ställde han Gullveig (Hyrroken, »den eldrökta», den förgäfves brända) vid skeppets framstam och lät henne rycka i denna, medan han under skeppets bakstam framställde Loke i dennes vanliga skepnad af en lax (Litr). För att tydliggöra hvem han menade med kvinnan, som drog ut skeppet i hafvet, begagnade han flere utvägar: 1) han ställde Tor med hammaren lyftad mot Gullveig-Hyrroken, emedan Tor med hammaren dödat henne i myten; 2) han tecknade eldslågor under skeppet, emedan Gullveig af gudarne blifvit bränd och Balders död och följande bålfärd var en af henne härför utkräfd hämnd, och 3) han gaf henne till ridhäst Fenrer och till tyglar ormar, emedan hennes halfsvedda hjärta födde med Loke Fenrer, Midgardsormen och deras gelikar. Att med laxen menades Loke, tydliggjordes så, att Tor sparkade laxen in i elden, emedan Tor var den, som förskaffade Loke ur Franangers fors in i de hålor för underjordisk eld, som finnas i hans fängelse å Lyngveholmen.

Allt detta framställdes i Ulf Uggesons sång så, som det förekom i konstverket, och emedan Litr, lax, ur icke blott ett binamn till Loke, utan äfven till en dvärg, som nämnes i Völuspas dvärglista, vardt laxen gjord till »dvärgen Litr».

När konstnären slutligen ville tydliggöra, att Had ouppsåtligt dödade Balder, och att Loke var den verklige banemannen, tillgrep han ett äfven af andra svmboliserande konstnärer nyttjadt medel, i det han framställde Had blundande, när han afsköt skottet, och Loke bredvid honom riktande hans båge.

Därifrån kommer »Gylfaginnings» orimliga uppgift, att Had var blind, ehuru han både i isländska källor och hos Saxo skildras som idrottsman, krigare och utmärkt bågskytt. De naturmytiska och mythistoriska gissningar, som detta missförstånd föranlett, äro förkastade. 17, 23, 34, 37, 44, 98, 105-114, 162, 164, 181, 239, 246.

Balders ögonlock, Balders brå (Baldrs brá), blomsternamn. Öfver hela den germaniska världen hafva vissa blommor blifvit uppkallade efter Balder. Namnet Balders brå, hvarmed dels anthemis cotula, dels matricaria inodora blifvit uppkallad, förekommer ännu i södra Sverige, Danmark, Norge, Island, Färöarna och norra England (Baldeyebrow). I vissa delar af Tyskland kallas liljekonvaljen »weisser Baldrian» (Baldrian är en biform till Balder, likasom Wolfram till Wolf, Sintram till Sindre o. s. v.). I öfre Österrike kallas den Faltrian, i trakten af Salzburg Villumfalum och i Tyrolen Fildron-faldron. Jämför Baldersnamnet Fal. Det botaniska namnet Valeriana, hvarur man velat förklara dessa benämningar, har med dem ingenting att skaffa.

Balöjg, Bilöjg (Báleygr, Bileygr), binamn till Oden.

Bambur (Bömburr), dvärgnamn. Baningar, Lokes söner och klanfolk, 175, 195, 240, 243, 244.

Bara, (Bára, bölja). I pros. eddan säges hafsjätten Öger haft med Ran nio döttrar: Himmelglöva (Himinglœfa), Dufva (Dúfa), Blodighadda (Bloðughadda), Häfring (Hefring), Unn (Uðr), Rönn (Hrönn), Bölja (Bylgia), Bara (Bára) eller Drafn och Kolga. De äro en senare tids personifikationer af böljan, och intet bevis föreligger för att de haft nagon betydelse för mytologien.

Barre (Barrí), den tysta lunden, hvari Gerd stämde möte med Fröj. 170.

Baugregin (»guldringarnes verkmästare»), binamn till Mimer.

Bavur (Bafurr), dvärgnamn.

Becke, Gudhorms rådgifvare, densamme som Loke. 198, 200, 202, 203, 207.

Beisla (Beizla, Bestla), Mimers syster, Odens moder. 7, 8.

Bejla, Böjla (Beyla), hustru till Fröjs tjänare Byggver, som tillser världskvarnens mäld och dess fördelning öfver jordgrunden. Då Loke infann sig å gästabudet hos Öger och »blandade bitterhet i gudarnes mjöd», hotade Byggver att krossa honom i sin kvarn. Till gengäld kallade Loke Byggver en örontasslare hos Fröj och en orättvis fördelare af kvarnmälden, och hans hustru Bejla en smutsig trälinna. 15.

Bele (Beli), höfding för de skällande jättarnes stam, till hvilken Valand öfverlämnade Fröj och Fröja. Bele dödades af Fröj med ett hjorthorn. 99, 134, 136.

Bergelmer (Bergelmir), rimturs, son af Trudgelmer och sonson af Aurgelmer-Ymer. 7, 11, 16.

Berling (Berlingr), en af de fyra konstnärer, som smidde Brisingamen.

Bicke (Bekki, Bikki), Lokes namn, då han var Gudhorms rådgifvare.

Biflinde (Biflindi), binamn till Oden.

Bifrost, Bifrast (Bifröst), bron, som förenar Asgard med underjorden. Kallas äfven Asbro, Bilröst och Tjodvitners fisk. 18, 19, 41, 204, 226, 228, 233, 242.

Bil, dotter af Ivalde och syster till Hjuke, med hvilken hon vardt upptagen af månguden. 85, 86. Billing, aftonrodnadens herre, varnernas höfding, fader till Rind och morfader till asaguden Vale. 13, 39, 113, 224.

Bilskirner (Bilskírnir), binamn till Valhall. Prosaiska eddan, stödjande sig på ett uttryck hos skalden Gamli, antager med orätt, att Bilskirner är Tors borg. 44.

Bivur (Bifurr), dvärg.

Bjärt (Björt), en af Fröjas diser. 39, 158.

Blain (Bláinn), binamn till Ymer.

Blid (Bliðr), en af Fröjas diser. 40, 158.

Blind (Blindr), kallad Illsluge (Bölvísi). Under detta namn uppträder Loke som rådgifvare hos konung Hadding. 198, 206.

Blodighadda, en af böljans personifikationer. Se Bara.

Blodighove (Blóðughófi), Fröjs häst. 245.

Bodn (Boðn), ett af namnen på Mimers källa.

Borgar (Borgarr, Borcarus), den förste domaremi-jarlen i Aurvangalandet, Halfdans fader, 29, 31, kallas äfven Sköld.

Borghild (Borghildr), densamma som Drott, Sköld-Borgars maka och Halfdans moder.

Brage (Bragi), Odens son, Valhalls skald, gift med Idun. 38, 86, 161, 181, 193, 199, 216, 218, 233.

Breidablik (Breiðablik), Balders och asmegirnas, d. v. s. Leiftrasers och Lifs borg i Mimers lund. 45, 105, 112, 151 162, 163, 233, 239, 246.

Brimer (Brimir), binamn till Mimer. Äfven svärdsnamn.

Brisingamen (Brísingamen), Fröjas bröstsmycke. 23, 73, 210 211.

Brock, underjordskonstnär, son af Mimer. 78, 91, 92, 93.

Brune (Brúni), dvärg.

Budlungar, se »Fader» och Danp. 29.

Bur (Burr), Odens fader, gift med Beisla, Mimers dotter. 7, 8, 15.

Bure (Buri), gudarnes stamfader, Odens, Höners och Lodurs farfader. Sid. 7, 8.

Bure (Buri), dvärg.

Byggver, Fröjs tjänare. Se Bejla. 15.

Byleist (Byleistr), Lokes och Helblindes broder. Stormjätte. 42, 242. Byrger (Byrgir), mjödkällan, hvars innehåll tillika med Bil och Hjuke upptogs till månen. Sån, hvari de båda syskonen buro den ur Byrger östa saften, kallas Sægr och såstången Simul eller Sumul. 85, 89, 90.

Böltorn (Bölþorn), binamn till Ymer.

Bölverk (Bölverkr), binamn till Oden.

Tilbage til top         A--- B -- D -- E--- F -- G - H -- I--- J -- K -- L -- M -- N -- O--- P -- R -- S -- T -- U--- V--- Y--- Ä -- Ö

---

D

Dag, son af morgonrodnadsalfen Delling och Natt. Ljusalfernas stamfader. 13.

Dain (Dáinn), ett epitetnamn till en af de förnämste underjordssmederna. Han nämnes några gånger vid sidan af Minmersonen Dvalin och är antagligen densamme som Sindres medhjälpare Brock. I dikten Hyndluljod kallas de smeder, som gjort Asgards gyllene galt, Dain och Nabbe; i prosaiska eddan kallas de Brock och Sindre.

Epitetnamnen Dain (Död) och Dvalin (Försänkt i dvala) anspela säkerligen på de öden, som desse konstnärer rönt i gudasagan. Då den allegoriserande dikten (Grimnersmal vill uttrycka, att döden och sömnen äro betydelsefulla makter i världsförloppet, låter den Dain och Dvalin i hjortskepnad uppehålla sig i Yggdrasils krona. En senare hand har till dessa hjortar fogat två andra: Dúneyrr och Dúraþrór, hvilkas namn äfven synas häntyda på hvila och slummer. 31.

Danp (Danpr), urtidshöfding, fader till Sköld-Borgars hustru och Halfdans moder Drott. Likasom Halfdan har äfven Drott, i sin egenskap af de germaniska konungaätternas moder, åtnjutit gudomligt anseende. Danp är sannolikt densamme som Budle, budlungarnes stamfader.

Delling, morgonrodnadsalfen, utanför hvars dörrar dvärgen Tjodrörer (þjóðreyrir) hvarje morgon sjunger väckelse- och välsignelsesången öfver världen. Delling har med Natt födt Dag, och han är väktare öfver Breidablik, dit intet orent eller ondt får komma. 13, 105, 157, 162.

Diar (Díar), en gammal, nästan förgäten benämning på gudarne. Luftkretsen kallas »diarnes fjärd». I kristen tid har namnet antagits betyda tempelföreståndare. Detta sedan mytologien blifvit historierad och Oden troddes hafva varit en jordisk konung och de tolf asagudarne hans rådgifare och offerföreståndare.

Dis, diser (dís, dísir), kvinnliga gudomligheter af högre och lägre börd. Närmast användes namnet om nornorna och deras tjänarinnor, fylgiorna, hamingorna. 225, 234.

Dolgtraser (Dólgþrasir), dvärg.

Dore (Dori), en af de under Dvalin arbetande konstnärer, som prydde Breidablik.

Drasul (Drösull), Dags häst.

Draug (Draugr), högbebyggare. 237.

Draupner (Draupnir), 1) Odens märkvärdiga ring. 78, 111, 163, 166, 168, 189; 2) Dvärgnamnn.

Drome (Drómi), den andre af de fjättrar, som Fenrer sprängde, innan han vardt bunden med bojan Gleipner.

Drott, Danps dotter, Sköld-Borgars maka, Halfdans moder. Sannolikt densammna som Tacitus omtalar under namnet Tanfana. 116-118, 144, 145.

Duf (Dúfr), dvärg.

Durin (Durinn), äfven Durner (Durnir), densammne som Surt, underjordseldens personliga makt, fader till Suttung-Fjalar och stamfader till Suttungs söner. Han var i tidernas morgon gudarnes vän och samarbetare med Mimer; vardt därefter gudafiende och gömmare af Byrgers mjöd. Deltager i Ragnarökstriden, förer där Valandssvärdet och åstadkommer världsförbränningen. 12.

Dvalin (Dvalinn), Mimerson och en af underjordens förnämste konstnärer, sannolikt densamme som Sindre. Han, likasom Dain, bredvid hvilken han mer än en gång omtalas, fick i tidernas morgon smaka vishetskällans mjöd, som därför kallas »Dvalins dryck». Han var runomästare och skald. Kunskapen om runorna spreds af honom bland dvärgarne, liksom af Dain bland alferna, och drapan liknas vid ett smycke som »klingar fram mellan Dvalins fingrar». Han var en af de konstnärer, som smidde Brisingamen och det i hjältesagan ryktbara svärdet Tyrving. Dvalins döttrar äro människoälskande diser, som tillika med diser af asa- och alfbörd välja mödrar åt de barn, som skola födas till världen, och främja deras födelse, Dvalin hade under sin ledning en flock af konstnärer, somn prydde Breidablik, men som efter brytningen mellan gudarne och urtidssmederna deltogo med svearne i folktåget från Svarins hög till Aurvangalandet. Dvalin ställes af myten i nära förbindelse med Delling. Dennes son Dag kallas Dvalins lek-vän. Så kallas äfven Sol. Dvalins häst heter Modner. Dvalins namn angifver, att han är en af de sju Mimers söner, som blifvit stuckna med sömntorn och sofva i vapen- och smyckefyllda salar, till dess Heimdalls lur väcker dem att deltaga i den sista striden. 25, 31, 184.

Om den symboliska hjorten Dvalin, se Dain.

Dvärgar, urtidskonstnärer, blott delvis föreställda som småväxta. 12, 32, 212, 221, 222, 241.

Tilbage til top         A--- B -- D -- E--- F -- G - H -- I--- J -- K -- L -- M -- N -- O--- P -- R -- S -- T -- U--- V--- Y--- Ä -- Ö

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---

---