Olav Tryggvessons historia

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif
Norsk.gif


Snorre Sturlasson:

Norges konungasagor


översatta av Emil Olson


C.W.K. Gleerups Förlag
Lund
1919-26


OLAV TRYGGVESSONS HISTORIA


1. Olav Tryggvessons födelse.

Astrid hette den kvinna som konung Tryggve Olavsson hade haft till hustru; hon var dotter till Erik »bjodaskalle»[1], en mäktig man, som bodde på Oprostader. Efter Tryggves fall flydde Astrid och for i hemlighet bort med det lösöre som hon kunde taga med sig. Med henne följde hennes fosterfader, en man vid namn Thorolv lusskägg; han lämnade henne aldrig, men hennes övriga förtrogna foro omkring för att efterspana, vad som spordes om hennes fiender eller var de drogo fram.

Astrid gick havande med ett barn till konung Tryggve. Hon lät föra sig ut i en sjö och gömde sig där på en holme jämte några få män. Där födde hon ett barn; det var en gosse. Då han blev vattenöst, fick han namnet Olav efter sin farfader. På detta ställe höll hon sig dold under sommaren, men då nätterna började att bliva mörka, dagarna korta och vädret kallt, begav Astrid sig på färd; Thorolv och några få andra män följde henne. De foro genom bebyggda trakter endast om nätterna, då de kunde hålla sig dolda, och träffade inga människor. En dag kommo de mot kvällen fram till Astrids fader, Erik på Oprostader. De höllo sig dolda, men Astrid sände bud till gården för att underrätta Erik. Denne lät föra dem till ett litet avsides beläget hus och sätta fram bord åt dem med den bästa kost. När Astrid och hennes följeslagare hade varit där en liten tid, foro hennes män därifrån, men hon själv stannade kvar jämte två tjänarinnor, hennes son Olav, Thorolv lusskägg och dennes sex år gamle son Thorgisl; de stannade där över vintern.


2. Om Gunnhildssönerna.
Christian Krohg:
Gunnhild sänder Håkon til Oprostader

Harald gråfäll och hans broder Gudröd foro efter dråpet på Tryggve Olavsson[2] till de gårdar som Tryggve hade ägt, men Astrid var då borta, och de kunde icke få någon underrättelse om henne. Det talet kom för deras öron, att hon gick med konung Tryggves barn. Om hösten foro de norrut i landet, såsom förut är omtalat. När de träffade sin moder Gunnhild, förtäljde de henne om alla de händelser som hade timat på deras färd. Hon förfrågade sig noggrant om Astrid, och de omtalade det rykte om henne som de hade hört. Men eftersom Gunnhildssönerna samma höst och vintern därefter lågo i strid med Håkon jarl, såsom förut är omtalat, gjordes inga efterspaningar efter Astrid och hennes son under vintern.


3. Astrids färd.

Våren därefter sände Gunnhild kunskapare till Upplanden och ända ned till Viken för att taga reda på, huru det stod till med Astrid. När de utskickade kommo tillbaka, kunde de meddela Gunnhild, att Astrid troligen befann sig hos sin fader Erik; de sade också, att det var mycket sannolikt, att hon där uppfostrade sin och konung Tryggves son. Gunnhild sände då genast ut folk och utrustade dem väl med vapen och hästar; de voro trettio män och hade till anförare en mäktig man vid namn Håkon, en vän till Gunnhild. Hon bad dem fara till Erik på Oprostader och taga konung Tryggves son med sig därifrån och föra honom till Gunnhild.

De utsända foro sin väg. Men då de kommo i närheten av Oprostader, blevo Eriks vänner varse deras färd och underrättade honom om kvällen om deras ankomst. Genast samma natt lät Erik Astrid göra sig i ordning att fara bort, gav henne pålitliga vägvisare och sände henne österut till Svithiod till en vän som han hade där, en mäktig man vid namn Håkon den gamle. Då de begåvo sig av, var det ännu långt kvar av natten. Om aftonen följande dag kommo de till en bygd vid namn Skaun[3]; de fingo där se en stor gård och foro dit och bådo om natthärbärge. De gåvo sig icke tillkänna och hade tarvliga kläder. Bonden på stället hette Björn etterblemma, en rik men elak man; han jagade dem bort, och de foro då samma kväll till en annan gård vid namn Vizkar, som låg icke långt därifrån[4]. Thorsten hette bonden där; han gav dem härbärge och sörjde väl för dem om natten; de sovo i goda sängar.


4. Om kunskaparna.

Håkon och Gunnhilds utskickade kommo tidigt om morgonen till Oprostader och sporde efter Astrid och hennes son. Erik svarade, att hon icke fanns där. Håkon och hans män genomsökte gården; de stannade till långt fram på dagen och lyckades till sist uppspana, vilken väg Astrid hade tagit. De redo samma väg, kommo sent om kvällen till Björn etterblemma i Skaun och togo in där. Håkon frågade Björn, om han kunde giva honom något besked om Astrid. Han svarade, att där hade varit några människor på dagen och bedt om härbärge, »men jag jagade bort dem, och de ha väl fått härbärge någonstädes i trakten».

En arbetskarl hos Thorsten kom om kvällen från skogen och till Björns gård, där hans väg just förde honom förbi. Han blev då varse, att där funnos gäster, och fick reda på, vad deras ärende var; han omtalade det för sin husbonde Thorsten. Då två tredjedelar av natten voro gångna, väckte Thorsten sina gäster och befallde dem i barsk ton att draga bort. Men då de hade kommit ett stycke från gården, omtalade Thorsten för dem, att Gunnhilds utskickade voro hos Björn och att de voro ute och sökte efter dem. De bådo honom om hjälp; han gav dem en vägvisare och mat, och vägvisaren följde dem fram genom skogen till ett ställe, där det fanns en sjö och i denna en holme bevuxen med vass. De kunde vada ut till holmen, och där gömde de sig i vassen.

Tidigt på dagen red Håkon från Björns gård ut i bygden, och var han kom sporde han efter Astrid. Då han kom till Thorstens gård, frågade han, om hon hade kommit dit. Thorsten svarade, att där hade varit några människor, som vid daggryningen hade farit österut in i skogen. Håkon bad Thorsten följa med dem, eftersom han kände vägen och de gömställen som kunde finnas. Thorsten följde dem, men när han kom in i skogen, visade han dem åt motsatt håll mot det, där Astrid och hennes följeslagare befunno sig. De foro och letade hela dagen, men funno dem icke; de vände då tillbaka och omtalade för Gunnhild, huru det hade gått. Men Astrid och hennes följeslagare fortsatte sin väg och kommo fram till Håkon den gamle i Svithiod. Astrid och hennes son Olav stannade där en lång tid i god välfägnad.


5. Håkons färd.

Konungamodern Gunnhild fick veta, att Astrid och hennes son Olav voro i Svearike; då sände hon åter Håkon med ett utvalt följe till sveakonungen Erik med dyrbara gåvor och vänskapliga hälsningar. Sändebuden blevo väl mottagna och bemöttes med stor aktning. Håkon framförde sitt ärende till konungen och sade, att Gunnhild bad, att konungen måtte giva honom hjälp, så att han kunde föra Olav Tryggvesson med sig till Norge. »Gunnhild vill uppfostra honom», sade han. Konungen gav honom några män, och de redo hem till Håkon den gamle. Håkon inbjöd Olav med många vänskapliga ord att följa med sig. Håkon den gamle svarade vänligt, att hans moder finge bestämma om hans färd; men Astrid ville för ingen del, att gossen skulle fara. Sändebuden foro bort och omtalade för konung Erik, hur saken hade utfallit.

Därefter gjorde sändebuden sig redo till att fara hem, men bådo dock ännu en gång konungen, att han skulle lämna dem hjälp till att föra bort gossen, vare sig Håkon den gamle ville det eller ej. Konungen gav dem åter en skara män till följe. Sändebuden kommo till Håkon den gamle och begärde, att gossen skulle fara med dem; men då man förklarade sig ovillig därtill, började de bruka stora ord, visade en bister min och hotade med våld. Då sprang en träl vid namn Burste fram och ville slå Håkon, och de kommo med knapp nöd undan utan att bliva slagna av trälen. De foro sedan hem till Norge, redogjorde för Gunnhild för sin resa och omtalade, att de hade sett Olav Tryggvesson.


6. Om Sigurd Eriksson.

Sigurd hette en broder till Astrid, son till Erik »bjodaskalle». Han hade länge varit borta ur landet och vistats österut i Gårdarike hos konung Valdemar[5], av vilken han åtnjutit stor heder. Astrid fick lust att fara dit till sin broder Sigurd. Håkon den gamle gav henne ett godt följe och god utrustning; hon reste tillsammans med några köpmän. Hon hade varit två år hos Håkon den gamle; Olav var nu tre år gammal.

Då de styrde österut på havet, blevo de överfallna av några estniska vikingar. De togo både människor och gods som byte; några dräpte de, andra delade de sig emellan som trälar. Där blev Olav skild från sin moder, och en estnisk man vid namn Klerkon tog emot honom, Thorolv och Thorgisl. Klerkon tyckte, att Thorolv var för gammal till att vara träl och att han icke dugde till att arbeta, och dräpte honom därför, men gossarna tog han med sig och sålde dem till en man vid namn Klerk; han fick en vacker bock för dem. En tredje man köpte Olav för en god rock eller kappa; han hette Reas, hans hustru hette Rekon och deras son Rekone. Där var Olav länge och blev väl behandlad, och bonden tyckte mycket om honom. Olav var sex år i Estland under denna landsflykt.


7. Olav befrias och lämnar Estland.

Sigurd Eriksson kom till Estland såsom sändebud för konung Valdemar i Holmgård[6] för att inkräva konungens skatter där i landet. Sigurd reste präktigt med mycket folk och packning. En dag fick han på torget se en mycket vacker gosse, märkte att han var utlänning och sporde honom om hans namn och släkt. Gossen svarade, att han hette Olav, hans fader Tryggve Olavsson och hans moder Astrid, dotter till Erik »bjodaskalle». Då förstod Sigurd, att gossen var hans egen systerson, och sporde honom, hur han hade kommit dit. Olav omtalade allt vad som hade händt honom. Sigurd bad honom följa med sig till bonden Reas, och när han kom dit, köpte han båda gossarna, Olav och Thorgisl, och förde dem med sig till Holmgård; han röjde intet om Olavs härstamning, men sörjde väl för honom.


8. Dråpet på Klerkon.

Olav Tryggvesson stod en dag på torget, där mycket folk var samlat. Där fick han se Klerkon, som hade dräpt hans fosterfader, Thorolv lusskägg. Olav hade en liten yxa i handen, och den högg han i huvudet på Klerkon med sådan kraft, att den trängde ända in i hjärnan; därefter sprang han genast hem till härbärget och berättade för sin frände Sigurd, vad som händt. Sigurd gick genast med Olav till drottningens bostad — hon hette Allogia —, omtalade händelsen för henne och bad henne hjälpa gossen. Hon såg på gossen och svarade, att det vore synd att dräpa en så vacker gosse. Därefter lät hon kalla till sig några fullt beväpnade män.

I Holmgård övervakades freden mycket strängt; det var lag, att var och en som dräpte någon utan laga dom skulle mista livet. Allt folket strömmade nu samman efter landets sed och lag och efterspanade, var gossen hade blivit av. Det sades, att han var i drottningens gård under skydd av en skara väpnade män, och detta omtalades för konungen. Han gick då dit med sitt följe. Konungen ville bilägga saken utan strid och lyckades också åstadkomma fred och förlikning emellan dem. Han dömde Olav till böter, men drottningen betalte dessa. Sedan stannade Olav hos drottningen, och hon hade honom mycket kär.

Det var lag i Gårdarike, att inga män födda av konungasläkt fingo uppehålla sig där utan med konungens samtycke. Sigurd yppade nu för drottningen, av vad ätt Olav var, och varför han hade kommit dit, därför nämligen att han icke kunde vistas i sitt eget land för sina fienders skull, och bad henne tala därom med konungen. Hon gjorde så och bad konungen hjälpa denne konungason, som haft så oblida öden. Genom sina förböner lyckades hon beveka konungen att lova detta; han tog Olav i sitt beskydd och underhöll honom präktigt, såsom det anstod en konungason. Olav var nio år gammal, då han kom till Gårdarike, och stannade där hos konung Valdemar i nya nio år. Olav var mycket stor och vacker och överträffade i kroppsfärdigheter alla de nordmän, om vilka vi ha hört talas.


9. Om Håkon jarl.

Jarlen Håkon Sigurdsson uppehöll sig hos den danske konungen Harald Gormsson om vintern, efter det han hade flytt från Norge för Gunnhildssönerna[7]. Håkon hade så mycket att grubbla över den vintern, att han lade sig till sängs; han låg ofta vaken om nätterna och åt och drack endast så mycket, att han nätt och jämt kunde hålla krafterna uppe. Slutligen sände han i hemlighet bud norrut till Tråndheim till sina vänner och lade råd med dem, att de skulle dräpa konung Erling, om de kunde få tillfälle därtill; han sade, att han skulle återvända till sitt rike vid sommarens början. Samma vinter dräpte trönderna Erling, såsom förut är omtalat[8].

Mellan Håkon och Guld-Harald rådde stor vänskap. Harald yppade för Håkon sina planer; han sade, att han ville slå sig ned i landet och icke längre fara på härnadståg, och frågade Håkon, om han trodde, att konung Harald skulle vilja dela riket med honom, om han gjorde anspråk därpå. »Det tror jag», svarade Håkon, »att danakonungen icke skall vägra dig din rätt; men du får bättre besked i denna sak, om du talar med konungen själv. Jag tror icke, att du får riket, om du icke kräver det». Kort efter detta samtal talade Guld-Harald med konung Harald i närvaro av många stormän, vänner till dem båda. Guld-Harald begärde då av konung Harald, att han skulle dela riket lika med honom, efter som hans börd och släkt gav honom rätt till där i Danmark. Över detta krav blev konung Harald mycket vred och svarade, att ingen hade vågat begära av hans fader konung Gorm, att han skulle bliva halvkonung i Danmark, icke heller av dennes fader Harde-Knut eller Sigurd orm-i-öga eller Ragnar lodbrok[9]; han blev så rasande, att man icke kunde tala vid honom.


10. Om Guld-Harald.

Guld-Harald var nu mycket mindre tillfreds än förut; något rike hade han lika litet som förr, och därtill hade han ådragit sig konungens vrede. Han kom nu till sin vän Håkon, klagade sin nöd för honom och bad honom om goda råd, om han kunde finna sådana, så att han kunde få riket; han sade, att själv hade han mest tänkt på att söka vinna riket med vapenmakt. Håkon rådde honom att icke yppa detta för någon, så att det blev bekant bland folk. »Ditt liv står på spel», sade han, »tänk väl efter med dig själv, vad du förmår! Till slika stordåd kräves det, att man är djärv och fast och sparar varken godt eller ondt för att genomföra det som man har påbörjat. Men det är illa att ge sig i kast med stora företag och sedan låta dem falla med vanära». Guld-Harald svarade: »Så vill jag fullfölja detta krav, att jag icke ens skall skona mina händer från att dräpa konungen själv, om jag kommer i tillfälle därtill, eftersom han vägrar mig det rike, som med rätta tillkommer mig». Därmed slutades deras samtal.

Konung Harald gick därefter till Håkon, och de började ett samtal med varandra. Konungen omtalade för jarlen, vilket krav Guld-Harald hade rest emot honom på riket och vad svar han hade givit, och sade, att han ville för ingen del minska sitt rike. »Om Guld-Harald ämnar fasthålla detta krav», sade han, »då tvekar jag icke att låta dräpa honom, ty jag litar icke på honom, om han icke avstår från detta». Jarlen svarade: »Jag tror, att Harald har tagit upp denna sak med sådan iver, att han icke är sinnad att låta den falla igen. Jag tror också, att om han reser ofred här i landet, skola många sluta sig till honom och detta mest för den kärleks skull som man hyste för hans fader[10]; men det skulle vara den största olycka för eder att dräpa eder frände, ty alla människor skulle, såsom sakerna nu stå, anse honom saklös. Likväl vill jag icke heller säga, att mitt råd är, att du gör dig till mindre konung än din fader Gorm var; han ökade också sitt rike mycket och minskade det på intet sätt». Då sade konungen: »Vilket är då ditt råd, Håkon? Skall jag icke dela mitt rike och icke befria mig från detta bekymmer?» »Vi skola träffas om några dagar», svarade Håkon jarl, »jag skall först tänka på denna vanskliga sak och sedan säga min mening». Därefter gingo konungen och alla hans män bort.


11. Konung Haralds och Håkon jarls rådplägning.

Håkon jarl hade nu ånyo mycket att tänka på och överlägga med sig själv om och lät endast några få män vara hos sig i huset. Några dagar senare kom Harald till jarlen, och de började samtala. Konungen frågade, om jarlen hade tänkt på det samtal som de hade för några dagar sedan. »Fördenskull har jag», sade jarlen, »vakat både dag och natt sedan dess, och det synes mig vara det bästa rådet, att du behåller och styr hela det rike, som din fader hade och du tog i arv efter honom, men giver din frände Harald ett annat konungarike, som han kan få ära av». »Vad är det för ett rike», sade konungen, »som jag kan skänka Harald, om jag behåller Danavälde obeskuret?» Jarlen sade: »Det är Norge. De konungar som sitta där äro förhatliga för allt folket i landet, och alla vilja dem ondt, såsom de också förtjänat». Konungen sade: »Norge är ett stort land och där bor ett hårdt folk, som är svårt att angripa med utländsk här. Vi fingo pröva det, då Håkon[11] värjde landet; vi miste mycket folk, men vunno ingen seger. Dessutom är Harald Eriksson min fosterson och knäsatt av mig». Då sade jarlen: »Länge har jag vetat, att I ofta han lämnat Gunnhildssönerna hjälp, men de ha dock icke lönat eder med annat än ondt. Vi skola vinna Norge mycket lättare än genom att tillkämpa oss det med hela danahären. Sänd bud till din fosterson Harald och erbjud honom att mottaga av dig det land och län, som han och hans bröder förut ha haft här i Danmark. Bed honom komma hit till dig, så kan Guld-Harald inom kort vinna riket i Norge från konung Harald gråfäll». Konungen invände, att det skulle anses som en illgärning att svika sin fosterson. »Danerna skola väl säga», svarade jarlen, »att det är bättre att dräpa en norsk viking än sin danske brorson». De talade nu härom en lång stund och blevo slutligen överens om saken.


12. Harald Gormssons budsändning till Norge.

Guld-Harald kom åter för att tala med Håkon. Jarlen sade honom, att han nu hade drivit hans sak så, att det var godt hopp om att ett konungarike låg redo för honom i Norge. »Vi skola», sade han, »hålla fast vid vårt förbund; jag skall kunna giva dig ett godt stöd i Norge. Tag nu tillsvidare emot det riket! Konung Harald är gammal, och han har blott en son, som han icke älskar, och som dessutom är en frilloson[12]». Jarlen talade nu om detta med Guld-Harald, till dess denne fann sig tilltalad av förslaget. Sedan talade de ofta tillsamman alla tre, konungen och jarlen och Guld-Harald.

Därefter sände konungen sina män norrut till Norge för att uppsöka Harald gråfäll. De blevo präktigt utrustade för denna färd, och de blevo väl emottagna, då de träffade konung Harald. De berättade, att Håkon jarl låg dödssjuk och nästan utan sans i Danmark, och vidare, att den danske konung Harald inbjöd sin fosterson Harald gråfäll att komma till honom och mottaga förläningar av honom, såsom han och hans bröder förut hade hade haft där i Danmark; han bad Harald komma och besöka sig i Jutland. Harald gråfäll framlade denna sak för Gunnhild och sina vänner. Man yttrade sig olika därom; några ansågo, att det icke var rådligt att företaga denna resa, när man betänkte, hurudana män man där hade att göra med; dock voro de flera som tillrådde, att man skulle fara, ty vid den tiden var det sådan hungersnöd i Norge, att konungarna knappt kunde föda sitt folk. Då fick den bygd, där konungarna oftast uppehöllo sig, sitt namn Hardanger[13]. I Danmark var årsväxten däremot någorlunda god, och man trodde sig skola få livsmedel därifrån, om konung Harald där finge län och styrelsemakt. Det beslöts sålunda, innan sändebuden foro hem, att konung Harald på sommaren skulle komma till Danmark till den danske konungen och av honom mottaga den ställning, som han erbjöd honom.


13. Konung Haralds och Håkon jarls svek mot Guld-Harald.

Harald gråfäll for om sommaren till Danmark och hade med sig tre långskepp; ett av dem styrdes av hersen Arinbjörn från Fjordarna. Konung Harald seglade ut från Viken och till Limfjorden, där han lade till vid Hals[14]. Det sades honom, att den danske konungen snart skulle komma dit. Då Guld-Harald sporde detta, styrde han dit med nio skepp, som han förut hade utrustat för att fara på vikingatåg. Håkon jarl hade också utrustat en här och ämnade begiva sig på vikingafärd; han hade tolv skepp, alla stora.

När Guld-Harald hade begivit sig åstad, sade Håkon jarl till konungen: »Jag vet icke, om vi icke nu komma till att både ro ledingen och betala ledingsböter[15]. Nu dräper Guld-Harald Harald gråfäll och sedan tager han konungadömet i Norge. Tror du, att han bliver dig trogen, om du giver honom så stor makt? Han sade mig i vintras, att han skulle dräpa dig, om han komme i tillfälle därtill. Nu skall jag vinna Norge åt dig och dräpa Guld-Harald, om du vill lova mig, att jag kan med lätthet bliva förlikt med dig för dråpet[16]. Jag skall bliva din jarl och svärja dig trohetsed, och med din hjälp skall jag lägga Norge under dig och sedan hålla landet under ditt herradöme och betala dig skatt. Du blir då en större konung än din fader, om du råder över två riken». Konungen och jarlen blevo ense om detta, och Håkon for med sin här att uppsöka Guld-Harald.


14. Konung Harald gråfälls fall vid Hals.

När Guld-Harald kom till Hals i Limfjorden, utmanade han genast Harald gråfäll till strid, och fastän Harald hade mindre folk, gick han genast i land, beredde sig för striden och ställde upp sin här. Innan fylkingarna gingo emot varandra, äggade Harald gråfäll ivrigt sina män och bad dem draga sina svärd, sprang därpå genast fram i spetsen för sin fylking och högg åt båda sidor. Så säger Glum Geiresson i »Gråfällsdråpa»[17]:

Den tappre svärdssvingarn Harald,
som fruktade aldrig i striden
att färga i blod sin klinga,
talade äggande kraftord.
Den vida härskande kungen
manade ivrigt hirden
att draga de vassa svärden.
Det talet blev frejdat bland männen.

Där föll konung Harald gråfäll; så säger Glum Geiresson:

Den vänsälle krigarkungen
på årornas snabba hästar[18]
red över gungande havet
till brädden av Limafjorden.
Den givmilde kungen, som lyckligt
sitt ord förstod att lägga,
föll på stranden vid Halsen.
Det dråpet vållade jarlen.

Där föll största delen av konung Haralds här med honom; där föll också hersen Arinbjörn. Då hade femton år förflutit från Håkon Adalsteinsfostres fall och tretton år från Sigurd Hladejarls[19]. Så säger prästen Are Thorgilsson, att Håkon jarl rådde tretton år över sitt fädernearv i Tråndheim, innan Harald gråfäll föll; men under de sex sista åren som Harald gråfäll levde, säger Are, lågo Gunnhildssönerna och Håkon i strid med varandra och flydde ömsevis ur landet.


15. Guld-Haralds död.

Håkon jarl och Guld-Harald möttes kort efter det Harald gråfäll hade fallit, och Håkon jarl lade genast sina skepp till strid mot Guld-Harald. Håkon vann seger, Harald blev tagen till fånga, och Håkon lät hänga honom. Därefter for Håkon jarl till den danske konungen, med vilken han lätt nog förliktes för hans frände Guld-Haralds dråp. Sedan uppbådade konung Harald krigsfolk i hela sitt rike och drog ut med sex hundra[20] skepp. I hans följe befunno sig då Håkon jarl och Harald grenske, son till konung Gudröd[21], och många andra stormän, som hade varit tvungna att fly från sina odalgårdar för Gunnhildssönerna. Den danske konungen förde sin flotta norrut till Viken, och allt folket gav sig där under honom. När han kom till Tunsberg, slöt sig en stor skara män till honom.

Konung Harald överlämnade hela den här, som hade slutit sig till honom i Norge, åt Håkon jarl och uppdrog åt honom styrelsen över Rogaland, Hordaland, Sogn, Firdafylke, Sunnmöre, Raumsdal och Nordmöre. Dessa sju fylken gav konung Harald Håkon jarl att styra på samma villkor, som Harald hårfagre hade givit dem åt sina söner, blott med den skillnaden, att Håkon där liksom i Tråndheim skulle ha alla kungsgårdarna och landsskylderna och därjämte så mycket han behövde av vad som eljest tillkom konungen, om en fientlig här inföll i landet.

Åt Harald grenske gav konung Harald Vingulmark, Vestfold och Agder till Lidandesnes[22] jämte konungatitel och överlämnade åt honom all den makt, som hans fränder fordom hade haft och som Harald hårfagre hade givit sina söner. Harald grenske var då aderton år gammal; han blev sedermera en namnkunnig man. Sedan for danakonungen Harald hem med hela den danska hären.


16. Gunnhildssönerna lämna landet.

Håkon jarl for med sitt folk norrut längs kusten. När Gunnhild och hennes söner sporde detta, samlade de en här; men de hade svårt att få folk, och de grepo då till samma utväg som en gång förut och seglade västerut över havet med de män som ville följa dem. De kommo först till Orknöarna och stannade där en tid. Jarldömet där innehades nu av Thorfinn »skalleklyvarens» söner, Hlodver och Arnvid, Ljöt och Skule[23]. Håkon jarl lade allt landet under sig; han uppehöll sig den vintern i Tråndheim. Så säger Einar »skålaglam» i »Vellekla»:

Den hedersinnade jarlen,
den silkespannbandprydde,
tvang under sig sju fylken.
Det var en lycka för landet.
Christian Krohg: Gunnhild på Orknöarna

Då Håkon jarl for norrut längs kusten om sommaren och folket underkastade sig hans välde, påbjöd han över hela sitt rike, att tempel och offer skulle vidmakthållas, och så skedde det. Så heter det i »Vellekla»:

Den kloke, vänsälle fursten
lät gudarnas härjade tempel
stå upp i förnyad fägring
till helgedomar för folket.
Den sköldklädde krigarn förde
bud om manfall ofta
till berglandet hem över havet.
Gudarnas vilja han följer.
De nådiga gudarna vände
försonta åter till bloten —
den mäktige krigarn vinner
heder av sådan gärning.
Fruktbar som förr är jorden,
se’n den givmilde krigarn låter
männen glada befolka
gudarnas heliga tempel.
Nu ligger hela landet
norr om Vik under jarlen.
Håkon den mäktiges rike
sträcker sig vidt över Norge.

Den första vintern som Håkon styrde riket gick sillen till rundt omkring i landet, och om hösten förut hade det vuxit säd överallt där det hade blivit sått. Om våren skaffade man sig utsäde, så att de flesta bönderna sådde sina åkrar, och det tecknade sig snart till god äring.


17. Strid.

Konung Ragnfred, en son till Gunnhild, och Gudröd, en annan son till Gunnhild, dessa två voro nu de enda av Eriks och Gunnhilds söner som voro i livet. Så säger Glum Geiresson:

Hoppet om rikedomar
försvann för mig, då Harald[24]
livlös föll i striden.
Hans död gör skalden fattig.
Hans båda bröder likväl
ha lovat mig belöning.
Av dem kan männens skara
rika gåvor vänta.

Ragnfred började sin färd om våren, då han hade varit en vinter på Orknöarna. Han styrde österut till Norge och hade en vacker här och stora skepp. När han kom till Norge, fick han veta, att Håkon jarl uppehöll sig i Tråndheim. Han styrde då norrut förbi Stad och härjade i Sunnmöre; en del av folket gav sig under honom, såsom det ofta händer, när fiendehärar draga igenom ett land, att de som bli utsatta för hemsökelsen söka sig hjälp där de bäst tro sig kunna finna den. Då Håkon jarl sporde, att det rådde ofred söderut i Möre, skaffade han sig skepp, uppbådade krigsfolk, rustade sig snabbt och styrde ut längs fjorden. Han fick mycket folk.

Ragnfred och Håkon jarl möttes norrut i Sunnmöre. Håkon började genast angreppet; han hade mera folk och smärre skepp än sina motståndare. Striden blev hård, och det gick olyckligt för Håkon. De kämpade omkring förstävarna, som det då var sed. Det var ström i sundet, och alla skeppen drevo tillsamman in mot land. Jarlen lät också ro baklänges till stranden på det ställe, där det syntes honom bäst att gå i land. Men då skeppen kände botten, stego jarlen och allt hans folk ur och drogo dem upp på land, så att deras fiender icke skulle kunna draga dem ut igen. Sedan ställde jarlen upp sin här på stranden och uppmanade Ragnfred att gå i land. Ragnfreds män lade till längre ute, och de båda härarna sköto en lång stund på varandra; Ragnfred ville emellertid icke gå i land; och de skildes därför utan ytterligare strid.

Ragnfred styrde med sin flotta söderut förbi Stad, ty han fruktade, att en landthär möjligen skulle sluta sig till Håkon jarl. Men jarlen för sin del undvek vidare strid, emedan skillnaden i storlek mellan deras skepp syntes honom för stor. Han for om hösten norrut till Tråndheim och stannade där över vintern. Konung Ragnfred innehade då allt landet söder om Stad[25]: Firdafylke, Sogn, Hordaland och Rogaland. Han hade en stor styrka samlad hos sig om vintern. När det vårades, uppbådade han till leding och fick mycket folk. Sedan for han omkring i alla de nämnda fylkena för att skaffa sig folk och skepp och andra förnödenheter som han behövde.


18. Strid i Sogn.

Då det vårades, uppbådade Håkon jarl krigsfolk från hela norra delen av riket. Han fick mycket folk från Hålogaland och Naumudal, ända från Byrda[26] till Stad hade han män från alla kustlandskapen, och till honom samlades en här från hela Tröndelagen och likaledes från Raumsdal. Det berättas, att han hade folk från fyra folkland; sju jarlar följde honom, och de hade alla tillsamman en ofantlig här. Så heter det i »Vellekla»:

Det hände se’n, att den tappre
försvararn av mörernas fylke
kamplysten männen förde
nordan till Sogn till striden.
Den mäktige svärdssvingarn styrde
skepp från fyra fylken.
Krigarn gjorde den färden
till gagn för hela landet.
Sju mäktiga jarlar följde
korparnas mättare[27] villigt
på snabba skeppen mot söder
till svärdens och sköldarnas möte.
I hela Norge det spordes,
när hären drog samlad till striden.
De fallna krigarnas kroppar
flöto i hopar kring näsen.

Håkon jarl förde hela denna här söderut förbi Stad. Då han fick höra, att konung Ragnfred med sin här hade farit in i Sogn, vände han sig genast ditåt med sitt folk, och han och Ragnfred möttes där. Jarlen lade sina skepp i land, inhägnade en stridsplats åt konung Ragnfred och bestämde plats för slaget[28]. Så heter det i Vellekla:

Kungen[29] för andra gången
vendernas bane[30] mötte
i strid. Det manfall som gjordes
blev vida bekant i Norden.
Krigarn[31] bjöd männen att vända
de sköldprydda skeppens stävar
in emot land och binda
havets fålar[32] vid näset.

Det blev en hård strid. Håkon jarl, som var mycket överlägsen i antal, vann seger. Detta skedde på Thinganes, där Sogn och Hordaland mötas. Konung Ragnfred flydde till sina skepp, men av hans här föllo tre hundra[33] män. Så heter det i Vellekla:

Häftig var striden, förrn jarlen
lyckades fälla i kampen
tre hundra av fiendeflocken
till byte för likfåglars skara.
När rik på byte han vände
tillbaka till skeppen, gick vägen
över de fallnas huvud.
Segern var lycklig för landet.

Efter denna strid flydde Ragnfred ur Norge. Håkon jarl hade nu skaffat landet fred och lät den stora här, som hade följt honom om sommaren, fara tillbaka norrut. Själv stannade han i Sogn under hösten och vintern.


19. Håkon jarls giftermål.

Håkon jarl äktade en kvinna som hette Thora, dotter till en mäktig man vid namn Skage Skoptesson. Thora var en mycket vacker kvinna. Deras söner voro Sven och Heming; Bergljot hette deras dotter, som sedan blev gift med Einar »tambarskälve». Håkon jarl var mycket kvinnokär och hade många barn. En dotter till honom hette Ragnhild; henne bortgifte han med Skopte Skagesson, en broder till Thora. Jarlen älskade Thora så högt, att hennes fränder blevo honom mycket kärare än andra män; av alla hennes släktingar satte han dock mest värde på sin svåger Skopte Skagesson. Jarlen gav honom stora inkomster på Möre. När de voro i leding, skulle Skopte lägga sitt skepp närmast jarlens, och ingen hade lov att lägga sitt skepp emellan deras.


20. Tidende-Skoptes fall.

En sommar, då Håkon jarl hade leding ute, hade Thorleiv den vise befälet över ett av hans skepp. Erik[34] var också med på färden; han var då tio eller elva år gammal. När de gingo i hamn om aftnarna, ville Erik icke nöja sig med mindre än att de lade sitt skepp närmast jarlens. Men då de kommo söderut till Möre, mötte dem där jarlens svåger Skopte med ett väl bemannat långskepp. Då de rodde fram till flottan, ropade Skopte, att Thorleiv skulle rymma hamnen för honom och lämna sin ankarplats. Erik svarade genast och bad Skopte söka sig en annan plats. Detta hörde Håkon jarl, att hans son Erik nu ansåg sig så mäktig, att han icke ville vika för Skopte; han ropade genast tillbaka, att de skulle lämna sin plats; eljest skulle det gå dem illa och de skulle få hugg, om de icket lydde. Då Thorleiv hörde detta, ropade han på sina män och bad dem göra fartyget loss från förtöjningarna, och så gjorde de. Skopte lade därefter sitt skepp på den plats som han var van att ha närmast jarlens.

Det var en överenskommelse mellan Skopte och jarlen, att Skopte skulle säga jarlen tidender, när de voro tillsamman, och jarlen omtalade för Skopte de händelser som han först fick att höra; han kallades därför Tidende-Skopte.

Under vintern uppehöll Erik sig hos sin fosterfader Thorleiv, men tidigt på våren samlade han en skara män omkring sig, och Thorleiv gav honom en skuta med femton roddarbänkar[35] och med allt tillbehör, tält och proviant. Erik styrde ut längs fjorden och sedan söderut till Möre. Tidende-Skopte for med ett bemannat femtonbänkarsfartyg mellan sina gårdar. Erik styrde emot honom med sitt fartyg och angrep honom. Där föll Skopte, men Erik gav fred åt de män som sluppit undan med livet. Så säger Eyjolv »dådskald» i »Bandadråpa»[36]:

Sent på dagen den unge
krigarn for med sitt följe
på sjökungens snabba skida[37]
att möta den käcke hersen.
Den tappre svärdssvingarn fällde
Skopte snart i kampen.
Ulvens mättare[38] ofta
gav korparna föda i striden.
Den mäktige guldutdelarn[39]
kom mannen att falla i kampen.
Brådt den ringprydde krigarns
liv du rövade, furste!
Den vapenskicklige gossen
lämnade icke striden,
förrn fienden fälld han såg ligga.
Gudarnas ynnest ger seger.[40]

Därefter seglade Erik söderut längs kusten och kom fram till Danmark, där han uppsökte konung Harald Gormsson och stannade hos honom över vintern. Men våren därefter sände den danske konungen Erik norrut till Norge, gav honom jarlsvärdighet och därjämte styrelsen över Vingulmark och Raumarike på samma villkor, under vilka de skattskyldiga konungarna förut hade innehaft dem. Så säger Eyjolv »dådskald»:

Ett barn ännu till åldern,
den tappre jarlasonen
for på sitt drakskepp mot söder
att gästa den givmilde kungen[41].
Danernas mäktige drotten
önskade sätta sedan
den hjälmbetäckte krigarn
till styresman i landet[42].

Erik jarl blev sedan en mäktig hövding.


21. Olavs färd från Gårdarike.

Olav Tryggvesson var under hela denna tid i Gårdarike och åtnjöt där den största heder av konung Valdemar och mycken kärlek av drottningen. Konung Valdemar satte honom till anförare för den här som han sände att värja sitt land. Olav hade några strider där och visade sig som en duglig härförare; han höll själv en stor skara krigsfolk och avlönade själv denna här av de medel som konungen gav honom. Olav var frikostig mot sina män och blev därför mycket älskad. Men det gick, såsom det alltid händer, när utländska män upphöjas till makt och ära framför inhemska män, att många avundades den gunst, som han åtnjöt av konungen och icke mindre av drottningen. Man intalade konungen, att han borde akta sig för att göra Olav alltför mäktig. »En sådan man är mycket farlig för eder», sade de, »om han vill låna sig till att göra eder eller edert rike skada, så duglig och vänsäll som han är. Vi veta icke heller, vad han och drottningen ständigt tala om».

Det var en allmän sed bland mäktiga konungar, att drottningen skulle ha halva hirden och underhålla den på sin bekostnad och för detta ändamål uppbära de skatter och inkomster som hon behövde. Så var det också hos konung Valdemar; drottningen hade en lika stor hird som konungen. De tävlade ivrigt om att förvärva utmärkta män; båda ville ha dem för sin räkning.

Det gick nu så, att konungen satte tro till det tal, som kom till hans öron, och han blev fåmält och ovänlig mot Olav. Då Olav märkte detta, omtalade han det för drottningen och lät henne på samma gång veta, att hans håg stod till att fara hem till nordanlanden. Hans fränder, sade han, hade förr haft riken att råda över där, och han trodde säkert, att han där skulle få störst framgång. Drottningen önskade honom lycka på färden och sade, att han nog skulle visa sig som en utmärkt man, var han än var. Därefter rustade Olav sig för färden, steg ombord på sitt skepp och seglade ut i Östersjön. På sin färd västerut kom han till Borgundarholm[43] och gick i land och härjade där. Landets innebyggare gingo emot honom och kämpade med honom, men Olav vann seger och ett stort byte.


22. Konung Olav Tryggvessons giftermål.

Då Olav och hans män lågo vid Borgundarholm, fingo de hårdt väder och storm från havet och kunde därför icke hålla sig kvar där, utan seglade därifrån söderut till Vendland[44]; de funno där en god hamn. De foro fredligt fram och stannade där en tid. Konungen i Vendland hette Burislav[45]; hans döttrar voro Geira, Gunnhild och Astrid. Konungens dotter Geira härskade över den del av riket, där Olav och hans män hade gått i land. Dixin hette den man, som hade det största inflytandet hos drottning Geira. När de fingo höra, att där till landet hade kommit några okända män, som uppträdde med stor värdighet och foro fredligt fram, for Dixin och uppsökte dem med hälsning från drottning Geira, att hon inbjöd främlingarna att stanna hos henne vintern över; ty det var nu långt lidet på sommaren, och det var hårdt och stormigt väder. När Dixin kom fram, märkte han snart, att deras anförare var en förnäm man både till börd och utseende. Dixin framförde drottningens inbjudan och vänskapsförsäkringar. Olav tog emot inbjudningen och for om vintern till drottning Geira. Olav och Geira fattade kärlek till varandra, och Olav friade till drottningen och äktade henne samma vinter. Han blev då härskare över riket jämte henne. Hallfred »vandrådaskald» omtalar detta i den dråpa som han diktade om konung Olav[46]:

Den hjälmklädde fursten modigt
— de bragderna ej må förtigas —
blodade vapnens eggar
på Borgundarholm och i Gårdar[47].


23. Håkon jarl får behålla den danske konungens inkomster i Norge.

Håkon jarl härskade nu i Norge. Han betalade icke någon skatt, ty den danske konungen skänkte honom alla inkomster, vartill han hade rätt i Norge, såsom ersättning för den möda och kostnad som jarlen hade med att försvara landet mot Gunnhildssönerna.


24. Konung Haralds uppbåd.

På den tiden regerade kejsar Otto i Saxland[48]. Han sände bud till den danske konungen Harald, att han och det folk som han rådde över skulle låta döpa sig och antaga den rätta tron, i annat fall skulle han draga emot honom med en här. Danakonungen ställde då landets försvar i ordning, lät sätta Danevirke i stånd och rusta sina krigsskepp. Därefter sände han bud till Håkon jarl i Norge, att denne skulle komma till honom tidigt om våren med så stor här som han kunde uppbringa. Håkon jarl uppbådade nu om våren krigsfolk från hela sitt rike och fick en mycket stor här. Med denna begav han sig till Danmark och for den danske konungen till mötes. Konungen tog emot honom med stora hedersbevisningar. Hos den danske konungen voro då många andra hövdingar, som hade kommit för att lämna honom hjälp; han hade en mycket stor här.


25. Konung Olav Tryggvessons strider.

Olav Tryggvesson hade under vintern varit i Vendland, såsom förut är omtalat. Han for om vintern till några bygder där i Vendland, som förut hade lydt under drottning Geira, men som nu hade undandragit sig all lydnad och skatt till henne. Där härjade Olav, dräpte många människor, brände gårdarna för några, tog stort byte och lade landet under sig; därefter for han tillbaka till sin borg.

Tidigt om våren gjorde Olav sina skepp i ordning och seglade ut på havet. Han styrde in under Skåne och gick i land där; landets innebyggare samlade sig och gingo till strid, men Olav segrade och fick stort krigsbyte. Därefter seglade han österut till Gottland; där tog han ett handelsfartyg, som ägdes av några jämtar. De försvarade sig tappert, men slutet blev likväl, att Olav avröjde skeppet, dräpte många män och bemäktigade sig allt godset. En tredje strid utkämpade Olav på Gottland; även där segrade han och fick stort byte. Så säger Hallfred »vandrådaskald»:

Hovens fiende[49] modigt
fällde i hårda strider
jämtars och venders släkte —
tidigt han övats i kampen.
Hersarnas stridsdjärve herre
rövade gutarna livet;
jag sport ock, att guldförödarn[50]
hade en strid i Skåne.


26. Strid vid Danevirke.

Kejsar Otto samlade en stor här; han hade folk från Saxland, Frankland[51] och Frisland; från Vendland följde honom konung Burislav med en stor här och i följe med honom var hans svärson Olav Tryggvesson[52]. Kejsaren hade ett talrikt rytteri, men ännu mera fotfolk; även från Holtsetaland[53] hade han en stor här. Den danske konung Harald sände Håkon jarl med den här av norrmän, som följde honom, söderut till Danevirke för att försvara landet där. Så heter det i »Vellekla»:

Den rådkloke jarlen styrde
på havets snabba hästar
nordanifrån över vågen
mot söder till Danmarks stränder.
Hordarnas raske hövding[54],
Dovres kampdjärve drotten[55],
for, klädd i skräckhjälm[56], med hären
att uppsöka danernas herre.
Jutlands givmilde konung
önskade pröva modet
och kraften hos krigarn, som kommit
nordanifrån om vintern:
danernas furste befallde
den brynjeklädde kämpen
att värja Danevirke
mot fiendens talrika skaror.

Kejsar Otto kom med sin här söderifrån till Danevirke, men Håkon jarl försvarade vallen med sina män. Danevirke är anlagt på det sättet, att två vikar gå in i landet, en från vardera sidan, men emellan de inre ändarna av vikarna hade danerna byggt en vall av sten, torv och timmer och därutanför grävt en bred och djup grav samt uppfört skansar vid öppningarna i vallen. Där kom det nu till ett stort slag; detta omtalas i »Vellekla» sålunda:

Det var ej lätt att möta
så talrik fiendeskara;
en blodig kamp där stridde
den sköldbetäckte jarlen,
då fram med kraft från söder
den mäktige krigarn trängde
med friser, franker och vender,
som äggades hårdt till striden.

Håkon jarl satte smärre häravdelningar vid alla öppningarna, men större delen av sitt folk fördelade han längs vallen för att försvara denna, var helst den bleve angripen. Där föllo många av kejsarens män, och de lyckades icke intaga någon del av vallen. Kejsaren drog då därifrån och uppgav försöket att anfalla där. Så heter det i »Vellekla»:

Väldigt blev vapenlarmet,
där de tappra krigarna förde
sköldarna mot varandra.
Modigt gick Håkon till kampen.
Havshästens käcke herre[57]
drev saxarna snart på flykten.
Jarlen mot fienden värjde
med framgång Danevirke.

Efter denna strid for Håkon jarl tillbaka till sina skepp och ämnade återvända till Norge, men han fick icke gynnsam vind och blev därför liggande i Limfjorden.


27. Konung Harald Gormsson och Håkon jarl taga dopet.

Kejsar Otto vände sig nu med sin här mot Sle[58]; där drog han till sig en flotta och förde sitt folk över fjorden till Jutland. När den danske konung Harald sporde detta, drog han emot honom med sin här; det kom till ett stort slag, och till sist vann kejsaren seger. Den danske konungen flydde undan till Limfjorden och drog sig ut på Morsö[59]. Sedan foro sändebud emellan kejsaren och konungen, och man ingick vapenstillestånd och avtalade en sammankomst. Kejsar Otto och den danske konung Harald träffades på Morsö. Vid detta tillfälle förkunnade en helig biskop vid namn Poppo kristendomen för konung Harald; han bar glödande järn i handen och visade konung Harald sin hand oskadd. Då lät konung Harald döpa sig tillika med hela den danska hären.

Konung Harald hade förut, medan han befann sig på Morsö, sändt bud till Håkon jarl, att denne skulle komma honom till undsättning. Jarlen kom till ön, just då konungen hade låtit döpa sig. Konungen sände bud till jarlen, att han skulle komma till honom. Men när de träffades, nödgade konungen jarlen att låta döpa sig, och Håkon jarl tog nu dopet tillika med alla de män som voro i hans följe. Konungen gav Håkon präster och andra lärda män[60] och uppmanade honom att låta kristna allt folket i Norge. Därpå skildes de, och Håkon jarl styrde ut till havs för att där vänta på gynnsam vind. Men när vinden kom, som han trodde skulle föra honom ut till sjöss, satte han alla de lärda männen i land och seglade ut på havet; vinden var från sydväst och väster.

Jarlen seglade nu österut genom Öresund och härjade på båda stränderna; därefter styrde han österut längs kusten av Skåne och härjade överallt, där han gick i land. När han kom österut till Götaskären[61], lade han i land och anställde ett stort blot. Två korpar kommo flygande och kraxade högljudt, och jarlen tyckte sig då förstå, att Oden hade tagit emot offret, och att jarlen nu skulle ha lycka med sig i kampen. Jarlen brände då alla sina skepp, gick i land med sitt folk och drog härjande fram överallt. Ottar jarl, som rådde över Götaland[62], drog emot honom, och det kom till ett stort slag emellan dem. Håkon jarl segrade, och Ottar jarl föll tillika med en stor mängd av sitt folk. Håkon jarl drog nu igenom både Öster- och Västergötland, alltjämt härjande, till dess han kom till Norge; därefter for han landvägen norrut till Tråndheim. Härom heter det i »Vellekla»:

Krigaren, han som ofta
de flyende fällde i striden,
rådsporde gudarnas vilja:
lycka fick han i kampen.
Kämpen fick starka varsel
av tvänne svarta korpar.
Den brynjeklädde krigarn
berövade götarna livet.
Den sköldbetäckte jarlen
höll ting med svärdets eggar,
där förut ingen annan
med härsköld trampat stigen.
Ingen bar guldprydda sköldar
längre bort från havet[63];
kring götarnas vida rike
fursten drog med sin skara.
Hopar av fallna lågo
kring krigaren ständigt på marken.
Gudarnas ättling[64] vann seger;
Oden fick människooffer.
Ej kan det tvivlas, att jarlen
leddes av gudarnas vilja;
de mäktiga gudarna skänkte
styrka åt Håkon i striden.


28. Kejsar Ottos hemfärd.

Kejsar Otto for tillbaka till sitt rike i Saxland; han och den danske konungen skildes med vänskap. Det berättas, att kejsar Otto stod fadder till konung Haralds son Sven och gav honom sitt namn, och denne döptes sålunda till Otto Sven. Den danske konung Harald förblev en god kristen ända till sin död. Konung Burislav for tillbaka till Vendland och med honom hans svärson Olav. Om dessa strider talar Hallfred »vandrådaskald» i »Olavsdråpa»[65]:

De årdrivna fålarnas herre[66]
söder om Hedeby[67] fällde
fordom i hårda strider
de brynjeklädda männen.


29. Konung Olav lämnar Vendland.
Erik Werenskiold:
Olavs sorg över Geiras död.

När Olav Tryggvesson hade varit tre år i Vendland, blev hans hustru Geira sjuk och dog. Detta var för Olav en så stor sorg, att han icke längre trivdes i Vendland. Han skaffade sig krigsskepp och drog åter ut på härnadståg. Han härjade först i Frisland och därefter i Saxland och ända ned till Flämingaland[68]. Så säger Hallfred »vandrådaskald»:

Tryggves tappre ättling
fällde ofta i striden
saxarnas talrika skaror,
till rov för den hiskliga ulven.
Den vänsälle kungasonen
vida omkring i landet
gav frisers blod att dricka
åt häxornas gråa hästar[69].
Den milde och rådkloke jarlen
i Valkeren[70] härjade vida;
krigaren gav åt korpen
flämingars lik till föda.


30. Konung Olavs härnadståg.

Därefter vände sig Olav Tryggvesson inot England och härjade vida omkring i landet. Han seglade norrut ända till Northumberland och härjade där, och därifrån styrde han sedan vidare norrut till Skottland och härjade där vida omkring. Därifrån seglade han till Suderöarna och hade några strider där; därefter styrde han söderut till Man och kämpade där. Han företog också härnadståg vida omkring på Irland. Därefter vände han sig till Bretland[71] och härjade vida omkring i detta land och likaledes i det land som heter Cumberland. Därifrån seglade han västerut till Valland[72] och härjade där. Sedan seglade han åter österut och ämnade sig till England; han kom därvid till de öar, som kallas Syllingarna[73], och som äro belägna ute i havet väster om England. Så säger Hallfred »vandrådaskald»:

Den unge kungen gick modigt
till strid mot englernas skaror.
Den stridsbeprövade krigarn
northumbrerna vida fällde.
Den kampglade mättarn av ulven
skottarna ödde med svärdet.
Den stridsdjärve guldutdelarn
lekte på Man en svärdlek.
Den bågbeväpnade kämpen
dräpte i blodiga strider
suderömän och irer —
svärdsguden[74] älskade äran.
Den tappre kungen omildt
Bretlandsborna förödde
och nedhögg Cumberlandsmännen.
Vargens hunger blev stillad.

Olav Tryggvesson låg på härnadståg i fyra år, från det han lämnade Vendland och till dess han kom till Syllingarna.


31. Konung Olav tager dopet.

Då Olav Tryggvesson låg på Syllingarna, fick han höra, att där på ön fanns en spåman, som förutsade kommande händelser, och att många menade, att hans förutsägelser ofta slogo in. Olav fick då lust att pröva den mannens spådomskonst. Han sände till honom den störste och vackraste av sina män, klädde honom mycket praktfullt och befallde honom att utgiva sig för konungen själv. Olav var bekant i alla länder för att vara större och vackrare och ståtligare än andra män; men sedan han lämnade Gårdarike, använde han icke hela sitt namn, utan kallade sig Ole och sade sig vara från Gårdarike.

När den utskickade kom till spåmannen och sade sig vara konungen, fick han detta svar: »Icke är du konungen, men det är mitt råd, att du förblir konungen trogen». Mera sade han icke till denne man. Budbäraren for tillbaka och omtalade detta för Olav, och denne blev nu så mycket ivrigare att uppsöka mannen, när han hörde detta hans svar. Han tvivlade nu icke längre på att han var en verklig spåman.

Olav for nu till honom, talade med honom och frågade honom, vad han spådde honom, om han skulle få rike att råda över eller annan lycka. Eremiten svarade med en helig spådom: »Du skall bliva en berömd konung och utföra stora gärningar. Du skall föra många män till tro och dop, och du skall därmed hjälpa både dig själv och andra. För att du icke skall tvivla på detta mitt svar, så skall du hava detta till tecken: vid dina skepp skall du möta svek och fiendehopar och råka i strid, och du skall förlora några män och själv bliva sårad och av det såret bringas nära döden och bliva buren på en sköld ut på skeppet; men från detta sår skall du helas inom sju dagar, och strax därefter skall du taga dopet.

När Olav for tillbaka ned till sina skepp, mötte han några ofredsmän, som ville dräpa honom och hans följeslagare, och deras strid slutade så, som eremiten hade sagt honom, att Olav sårad blev buren ut på skeppet; men på sju dagar var han frisk igen. Olav tyckte sig då förstå, att denne man hade sagt honom sanningen, och att han var en pålitlig spåman, var han så än hade sin spådomsgåva ifrån. Olav for nu åter och uppsökte mannen, talade mycket med honom och utfrågade honom noggrannt, varifrån han hade den visdomen, att han kunde förutsäga kommande ting. Eremiten svarade, att de kristnas Gud själv lät honom veta allt det han önskade att veta, och omtalade för Olav många Guds under. Genom dessa övertalningar bevektes Olav till att lova att taga dopet, och så skedde det, att Olav och alla hans följeslagare blevo döpta där. Han stannade där mycket länge för att låta undervisa sig i den rätta tron och förde därifrån med sig präster och andra lärda män[75].


32. Olav får Gyda till hustru.

Om hösten seglade Olav från Syllingarna till England; han låg där i en hamn och for fredligt fram, ty England var kristet och han var nu själv också kristen. Det gick bud över landet, att alla män skulle samlas till ting. Då tinget var satt, infann sig där en drottning vid namn Gyda, syster till Olav »kvaran», som var konung i Dublin på Irland[76]. Hon hade varit gift i England med en mäktig jarl; han var nu död, men hon innehade riket efter honom. I hennes rike fanns en man som hette Alvine, en stor kämpe och holmgångsman[77]. Han hade friat till henne, men hon hade svarat, att hon själv ville välja, vem hon ville taga till äkta bland de män som voro i hennes rike, och nu var tinget sammankallat för att Gyda skulle utvälja sig en man. Alvine hade kommit dit, klädd i de präktigaste kläder, och många andra hade infunnit sig där väl klädda.

Olav hade också kommit dit; han var klädd i sina regnkläder och bar ytterst en luden kappa; han stod med sitt följe avsides från de andra. Gyda gick omkring och såg på var och en som syntes henne äga någon manlighet. När hon kom till det ställe där Olav stod, såg hon upp i hans ansikte och frågade, vem han var. Han sade sig heta Ole. »Jag är en utlänning här», sade han. Gyda sade: »Vill du ha mig till hustru, så vill jag välja dig». »Icke vill jag säga nej till det», sade han och frågade, vad hon hette och av vad ätt och härkomst hon vore. »Jag är en konungadotter från Irland», svarade hon. »Jag har varit gift här i landet med den jarl som rådde över riket här. Sedan han dog, har jag styrt riket; flera män ha friat till mig, men ingen som jag har velat gifta mig med. Mitt namn är Gyda». Hon var en ung och fager kvinna. De talade sedan vidare om denna sak och blevo överens med varandra; Olav trolovade sig med Gyda.

Alvine var nu mycket illa tillfreds. Det var sed i England, att om två män tävlade om något, skulle saken avgöras genom holmgång. Alvine utmanade nu Olav Tryggvesson till holmgång om denna sak. De avtalade, när denna skulle äga rum, och kommo överens, att de skulle vara tolv på vardera sidan. När de träffades, sade Olav till sina män, att de skulle göra så som han gjorde. Han hade en stor yxa, och när Alvine ville hugga till honom med sitt svärd, slog han svärdet ur handen på honom. Med ett andra hugg träffade han Alvine själv, så att han föll. Därefter band han honom säkert. På samma sätt gick det alla Alvines män; de blevo slagna till marken och bundna och så förda hem till Olavs härbärge. Sedan befallde han Alvine att fara bort ur landet och aldrig komma igen; men själv tog han alla hans ägodelar. Olav fick nu Gyda till hustru och stannade i England, men stundom var han på Irland.

En gång, då Olav var på Irland, var han på ett härnadståg. De färdades på skepp, och då de vid ett tillfälle behövde göra strandhugg, gingo männen i land och drevo en mängd boskap ned till stranden. En bonde kom efter dem och bad Olav giva sig de kor, som voro hans. Olav sade, att han skulle få sina kor, om han kunde känna igen dem, »men fördröj inte färden för oss!» tillade han. Bonden hade med sig en stor vallhund. Denne skickade han in i boskapshjorden. Det var många hundra kreatur som drevos fram där, men hunden sprang omkring i hela hjorden och jagade ut just så många som bonden sade, att han rådde om, och de voro alla märkta på samma sätt. De trodde sig då förstå, att hunden hade känt igen de rätta, och tyckte att han var förunderligt klok. Olav frågade bonden, om han ville skänka honom den hunden. »Gärna», svarade bonden. Olav gav honom i gengäld en guldring och lovade honom sin vänskap. Denna hunden hette Vige och var den bäste av alla hundar. Olav hade honom länge sedan.


33. Om Harald Gormsson.

När Harald Gormsson, den danske konungen, fick veta, att Håkon jarl hade övergivit kristendomen och härjat vida omkring i hans land, uppbådade han en stor här och drog till Norge. När han kom till det rike, som Håkon jarl härskade över, härjade han där och förödde allt landet. Därunder kom han med sin här ända till de öar som heta Solunder [78]. Allenast fem gårdar stodo obrända kvar i Läradal i Sogn, och allt folket flydde till fjällen och skogarna med allt vad de kunde föra med sig. Den danske konungen ämnade nu att segla med sin här till Island för att hämnas den skymf som alla isländingarna hade tillfogat honom. Det hade nämligen blivit genom lag bestämt, att det skulle diktas en spevisa om danakonungen för varje människa som fanns i landet. Anledningen härtill var den, att ett skepp som ägdes av isländingar, hade förlist i Danmark och danskarna hade bemäktigat sig hela lasten under föregivande, att det var strandvrak. Det var konungens fogde, Birger, som stod i spetsen för detta, och en spevisa diktades om dem båda. Så heter det i denna visa:

När Harald, den kampberömde[79],
lopp söderifrån på skeppet
till brunstig hingst förvandlad,
som vax var vendernas bane[80].
Men Birger, den fege trälen,
som himlens gudar förföljde,
sprang före i stoets skepnad.
Den synen blev sedd av många.

Konung Harald befallde en trollkunnig man att skifta hamn och fara till Island och pröva, vad underrättelser han kunde få att ge honom därifrån. Han for i skepnad av en val. När han kom fram till ön, sam han västerut längs den norra kusten. Han såg, att alla fjäll och backar voro fulla av landvättar, somliga stora, andra små. Då han kom midt för Våpnafjord, sam han in i viken och tänkte stiga i land. Då kom en stor drake farande ned från dalen, följd av en mängd ormar, paddor och ödlor, som sprutade etter på honom. Han for då därifrån västerut längs kusten ända till Eyjafjord. Där kom emot honom en fågel, som var så stor, att vingarna nådde fjällen på båda sidor, och därjämte en mängd andra fåglar både stora och små. Åter for han bort därifrån och västerut rundt omkring landet och sedan söderut till Breidefjord och vände in i fjorden. Där kom en stor ilsken tjur rusande emot honom ut i sjön under förskräckligt böl, och en stor mängd landvättar följde efter honom. Åter sam han då bort därifrån och söderut förbi Reykjanes och ville gå i land på Vikarskeid. Där kom emot honom en bergrese med en järnstav i handen och så stor, att huvudet räckte över fjällen; och många andra jättar följde honom. Då for han åter därifrån österut längs hela kusten. »Där fanns intet annat», sade han, »än sandslätter och ödemarker och stora bränningar där utanför, men så stort hav emellan landen, att man icke kan segla där med långskepp».

Vid den tiden var Brodd-Helge bosatt i Våpnafjord, Eyjolv Valgerdsson i Eyjafjord, Thord »gelle» i Breidefjord, goden Thorodd i Olvus[81].

Den danske konungen vände nu med sitt folk tillbaka söderut längs kusten och for sedan hem till Danmark. Men Håkon jarl lät uppbygga de förödda gårdarna i hela landet och betalade sedan ingen skatt till danakonungen.


34. Harald Gormssons fall.

Konung Haralds son Sven — han som sedan fick namnet Sven tveskägg — begärde del i riket av sin fader. Men det var nu som förr, att konung Harald ville icke dela danaväldet och giva honom något rike. Då skaffade sig Sven krigsskepp under föregivande, att han ämnade fara på vikingafärd. Men när hans här var samlad och sedan jomsvikingen Palna-Toke[82] hade kommit till hans hjälp, återvände Sven till Själland och styrde in i Isefjorden. Där låg hans fader konung Harald med sina skepp och rustade sig just till att fara i leding. Sven lade till strid mot honom. Det kom till ett mycket stort slag, och mycket folk samlades till konung Harald, så att Sven låg under för övermakten och måste fly. Där blev konung Harald sårad till döds. Därefter blev Sven tagen till konung i Danmark.

Vid denna tid rådde jarlen Sigvalde över Jomsborg på Vendland[83]; han var son till konung Strut-Harald, som hade härskat över Skåne. Sigvaldes bröder voro Heming och Thorkel den höge. Bland hövdingarna över jomsvikingarna voro också Bue den digre från Borgundarholm[84] och hans broder Sigurd; där var också Vagn, son till Åke och Thorgunna och systerson till Bue och Sigurd.

Sigvalde jarl hade tagit konung Sven tillfånga och fört honom till Jomsborg i Vendland. Där tvang han honom att ingå förlikning med vendernas konung Burislav[85] och att låta Sigvalde jarl — som var gift med konung Burislavs dotter Astrid[86] — bestämma förlikningsvillkoren; i annat fall skulle jarlen, sade han, utlämna Sven åt venderna. Konungen visste, att dessa skulle pina honom till döds, och samtyckte därför till att låta jarlen döma emellan dem. Jarlen bestämde, att konung Sven skulle taga konung Burislavs dotter Gunnhild[87] till hustru, och att Burislav skulle äkta Haralds dotter Thyra, konung Svens syster; båda skulle behålla sina länder, och det skulle råda fred mellan deras riken. Konung Sven for hem till Danmark med sin hustru Gunnhild. Deras söner voro Harald och Knut den mäktige[88]. Vid den tiden hotade danskarna ständigt att göra ett härtåg till Norge emot Håkon jarl.


35. Jomsvikingarnas löftesavläggelse.

Konung Sven gjorde ett stort gästabud och bjöd till sig alla de hövdingar, som voro i hans rike; han skulle fira arvöl efter sin fader Harald. Kort förut hade också Strut-Harald i Skåne och Vesete på Borgundarholm, fader till Bue den digre och Sigurd, avlidit. Konungen sände bud till jomsvikingarna, att Sigvalde jarl och Bue och deras bröder skulle komma till honom och fira arvöl efter sina fäder vid det gästabud, som konungen tänkte göra. Jomsvikingarna foro till gästabudet med alla sina tappraste män; de hade fyrtio skepp från Vendland och tjugo skepp från Skåne. Där samlades en stor mängd människor.

På gästabudets första dag, innan konung Sven steg upp i sin faders högsäte[89], drack han en minnesbägare för honom och avlade det löftet, att han, innan tre år hade förgått, skulle komma med sin här till England och dräpa konung Adalråd[90] eller fördriva honom ur riket. Den minnesbägaren skulle alla dricka, som voro närvarande vid arvölet. Därvid iskänktes åt jomsvikingarna i bräddfulla horn av den starkaste dryck där fanns. När den minnesbägaren var drucken, skulle alla dricka Kristi skål; till jomsvikingarna buros ständigt de fullaste hornen och den starkaste drycken. Den tredje skålen var ägnad åt sankt Mikael, och även den drucko alla.

Därefter drack Sigvalde jarl minnesbägaren för sin fader och avlade därvid det löftet, att han, innan tre år hade förlidit, skulle fara till Norge och dräpa Håkon jarl eller också fördriva honom ur landet. Sedan avlade hans broder Thorkel den höge det löftet, att han skulle följa Sigvalde till Norge och icke fly ur någon strid, så länge Sigvalde stannade kvar och kämpade. Därefter avlade Bue den digre det löftet, att han skulle fara till Norge med dem och icke fly för Håkon jarl ur någon strid. Därefter avlade hans broder Sigurd det löftet, att han skulle fara till Norge och icke fly, så länge de flesta jomsvikingarna ännu kämpade. Därefter avlade Vagn Åkesson det löftet, att han skulle fara med dem till Norge och icke komma tillbaka, förrän han hade dräpt Thorkel »lera» och sovit hos hans dotter Ingeborg. Många andra hövdingar avlade löften om olika bedrifter.

Den dagen sutto männen vid arvölet; men om morgonen därefter, när jomsvikingarna hade sovit ruset av sig, insågo de, att de nog hade skrävlat en smula, och höllo sammankomster för att rådslå om huru de skulle gå till väga med färden. De beslöto att göra sig i ordning så fort som möjligt och rustade genast sina skepp och sin här. Ryktet härom spred sig snart vida omkring i landen.


36. Erik jarl samlar en här.

Jarlen Erik Håkonsson befann sig i Raumarike, när han fick höra dessa tidender. Han samlade genast en här och drog till Upplanden och vidare norrut över fjällen till Tråndheim för att möta sin fader Håkon jarl. Detta omtalar Thord Kolbeinsson i »Eriksdråpa»[91]:

Tidender komnio från söder
om jomsborgsmännens härfärd;
de präktiga bönderna räddes
brand och plundring i landet.
Havshästens unge herre[92]
sporde, att nu i Danmark
månget bordklädt långskepp
sköts från land i havet.


37. Erik jarls uppbåd.

Håkon jarl och Erik jarl uppbådade krigsfolk i hela Tröndelagen och sände även bud till Nord- och Sunnmöre och Raumsdal, likaledes norrut till Naumudal och Hålogaland; de uppbådade hela allmogen både med skepp och manskap. Så heter det i »Eriksdråpa»:

Den sköldklädde krigarn lät fara
brusande ut på havet
snäckor och knarrar och skeidar[93]
— skaldens lovdikt växer.
Den mäktige jarlen begynte
att kringgärda riket med sköldar;
rundt Norges klippiga kuster
mångt spjut försvarade landet.

Håkon jarl begav sig genast söderut till Möre för att spana och samla folk, under det att Erik jarl sammandrog hären och förde den söderut.


38. Jomsvikingarnas tåg till Norge.

Jomsvikingarna foro med sitt folk till Limfjorden, seglade därifrån ut på havet och kommo med sextio skepp till Agder. Därifrån styrde de genast med sin flotta norrut till Rogaland. De började att härja, så snart de kommo till Håkon jarls rike, och foro så norrut längs kusten alltjämt härjande.

Geirmund hette en man, som seglade med en snabbseglande skuta och hade några få män med sig. Han kom fram till Möre och träffade Håkon jarl, steg fram till bordet framför jarlen och underrättade honom, att en fientlig här hade kommit från Danmark och nu befann sig söderut i landet. Jarlen frågade honom, om han var fullt säker på detta. Geirmund räckte då upp sin ena arm, på vilken handen var avhuggen, och sade, att det väl vore ett kännetecken, att en fientlig här var i landet. Sedan förfrågade jarlen sig noga om denna här. Geirmund sade, att det var jomsvikingarna som voro där, och att de hade dräpt många människor och plundrat vida omkring. »De fara hastigt och våldsamt fram», sade han, »jag tror icke, att det dröjer länge, förrän de hinna hit».

Jarlen rodde nu genom alla fjordarna, in längs den ena stranden och ut längs den andra, for dag och natt och hade spejare landvägen över Eid[94] både söderut i Firdafylke och norrut, där Erik ryckte fram med hären. Därom heter det i »Eriksdråpa»:

Den stridsbeprövade fursten
drev skeppen ut på havet;
sin drakes högburna huvud
mot Sigvalde jarl han reste.
Mångt årblad häftigt skälvde
vid männens rodd, men krigarn,
som klyvde vattnet med åran,
ej darrade fegt för döden.

Erik jarl drog söderut med hären det snabbaste han kunde.


39. Om jomsvikingarna.

Sigvalde jarl styrde med sin flotta norrut förbi Stad[95] och lade först till vid Heröarna. När vikingarna träffade på landets innebyggare, så sade dessa aldrig sanningen om vad jarlarna hade för sig. Vikingarna härjade, var de foro fram. De lade till vid ön Hod[96], gingo i land där och härjade; de drevo ned till skeppen både folk och boskap, men dräpte alla vapenföra män. När de gingo tillbaka till skeppen, kom till dem en gammal bonde; det var Bue och hans flock som han stötte på. Bonden sade: »I faren icke fram som krigare, I driven till stranden kor och kalvar; det vore bättre byte för eder att taga björnen, som nu är kommen nära björnfällan». »Vad säger karlen?» sade de, »kan du säga oss något om Håkon jarl?» Bonden svarade: »Han for i går in i Hjorundarfjord[97]; jarlen hade bara ett eller två, allrahögst tre skepp och hade icke hört något om eder». Bue och hans män släppte genast allt sitt byte och började springa till skeppen. Bue sade: »Låt oss nu draga nytta av att det är vi som ha fått underrättelsen, så att vi kunna vara närmast till segern!» När de kommo ombord på sina skepp, rodde de genast ut. Sigvalde jarl ropade på dem och frågade, vad som stod på. De svarade, att Håkon jarl befann sig därinne i fjordarna. Då lät jarlen flottan kasta loss och rodde norr om ön Hod och vidare in förbi ön.


40. Jomsvikingaslaget börjar.

Håkon jarl och hans son Erik jarl lågo i Hallkelsvik[98]. Där hade de samlat hela sin här; de hade halvt annat hundrade[99] skepp. När jarlarna fått veta, att jomsvikingarna hade lagt till vid Hod, rodde de norrut för att söka upp dem, och när de kommo till ett ställe som heter Hjorungavåg [100], stötte de båda flottorna på varandra. Man ordnade sig nu på ömse sidor till strid.

Midt i flottan befann sig Sigvalde jarls baner; midt emot honom lade sig Håkon jarl till anfall. Sigvalde hade tjugo skepp och Håkon sextio. I Håkon jarls skara voro hövdingarna Thore hjort från Hålogaland och Styrkår från Gimsar. På den ena flygeln lågo Bue den digre och hans broder Sigurd med tjugo skepp; midt emot honom lade sig jarlen Erik Håkonsson till angrepp med sextio skepp och med honom dessa hövdingar: Gudbrand den vite från Upplanden och en man från Viken vid namn Thorkel »lera». På den andra flygeln lade sig Vagn Åkesson med tjugo skepp och midt emot honom Sven Håkonsson med sextio skepp och med honom Skegge från Upphaug på Yrjar och Ragnvald från Ärvik på Stad. Så heter det i »Eriksdråpa»:

Danernas smäckra snäckor
skredo på svallande havet
till strid mot den tappre fursten —
lång var vägen längs kusten.
Jarlen ödde de flesta
och fällde de guldprydda männen:
redlösa skeppen drevo
omkring med högar av fallna.

Eyvind säger också i »Håleygjatal»:

Mycket litet
till glädje var
denna morgon
för männen mötet,
då jarlarna
läto sin flotta
storma fram
mot danernas skara.
Krigaren förde
med kraft från söder
sina skepp
mot deras här.

Sedan läto de flottorna drabba samman, och en mycket blodig kamp begynte. Många föllo på båda sidor, och likväl de flesta på Håkons, ty jomsvikingarna kämpade både tappert och djärvt och skarpt och sköto tvärs igenom sköldarna. Så häftigt regnade spjuten över Håkon jarl, att hans brynja blev alldeles sliten och oduglig, så att han kastade den av sig. Detta omtalar Tind Hallkelsson[101]:

Den klädnad som ringprydda kvinnan
fordom sytt åt sin make
blev sliten i stycken i striden —
larmet av vapen växte.
Den sköldbetäckte krigarn
i kampens heta vimmel
slet av sig den bräckta brynjan —
många skepp han förödde.
Den stålringvävda brynjan
blåste i stycken för jarlen
i vilda vapenstormen.
Krigarn bär märken av striden.


41. Sigvalde jarls flykt.

Jomsvikingarnas skepp voro störst och hade den högsta bordläggningen, men från båda sidor gick man mycket tappert till anfall. Vagn Åkesson lade så hårdt fram emot Sven Håkonssons skepp, att denne vek tillbaka och var nära att fly. Då styrde Erik jarl dit och fram i stridslinjen emot Vagn. Vagn vek tillbaka, så att skeppen kommo att ligga, såsom de hade legat förut. Erik vände nu tillbaka till sin flock, men då hade hans män börjat vika, och Bue hade kapat tågen som bundo skeppen samman[102] och tänkte att förfölja de flyende. Då lade Erik jarl sig sida om sida med Bues skepp; det kom till ett häftigt handgemäng, och nu lade sig ytterligare två eller tre av Eriks skepp emot Bues ensamt. Då inträffade ett häftigt oväder med en så våldsam hagelskur, att ett hagelkorn vägde en öre[103].


Halvdan Egedius: Då inträffade ett häftigt oväder ...


Sigvalde högg av tågen och ville fly. Vagn Åkesson ropade till honom och bad, att han skulle stanna, men Sigvalde jarl aktade icke på vad han sade. Då kastade Vagn ett spjut efter honom och träffade den som satt vid rodret[104]. Sigvalde rodde bort med trettiofem skepp, men tjugofem lågo kvar.

Håkon jarl lade nu sitt skepp på den andra sidan om Bues, och för Bues män blev det då kort emellan huggen. Vigfus Vigaglumsson tog upp en spetsig ambolt, som låg på däcket och som någon förut hade begagnat för att nita fast parerplåten på sitt svärd. Vigfus var en mycket stark man; han tog ambolten med båda händerna och slungade den så häftigt i huvudet på Åslak »holmskalle»[105], att spetsen trängde in i hjärnan. Vapen hade icke förut bitit på Åslak, som hade huggit omkring sig åt båda sidor; han var fosterson till Bue och »stamboe»[106]. En annan av Bues män var Håvard den huggande; han var ofantligt stark och mycket tapper. Under denna kamp äntrade Eriks män Bues skepp och gingo akterut till »lyftingen»[107] mot Bue. Thorsten »medellång» högg till Bue tvärs över näsan, så att nässkyddet på hans hjälm brast i sönder; det blev ett svårt sår. Men Bue högg Thorsten i sidan, så att han blev skuren tvärs av vid midjan. Därefter tog Bue upp två kistor fulla av guld och ropade högt: »Över bord, alla Bues män!» Bue kastade sig så över bord med kistorna, och många av hans män följde honom, men några föllo ombord på skeppet, ty det tjänade till intet att bedja om nåd. Bues skepp blev avröjt från stäv till stäv och sedan på samma sätt det ena skeppet efter det andra.

Därefter lade Erik jarl emot Vagns skepp; de gjorde ett tappert motstånd, men till slut blev deras skepp avröjt, och Vagn jämte trettio av hans män blevo tagna tillfånga och förda upp i land. Då gick Thorkel »lera» fram och sade: »Du lovade att dräpa mig, Vagn, men nu ser det mera ut till att jag skall dräpa dig». Vagn och hans män sutto alla på en timmerstock. Thorkel hade en stor yxa i handen; han högg till den som satt ytterst på stocken. Vagn och hans män voro bundna på det sättet, att ett rep var lagt om benen på dem alla, men deras händer voro fria. Då sade en av dem: »Jag har här ett spänne i handen, och jag skall sticka nålen i jorden, om jag känner något, sedan huvudet är av mig». Huvudet blev hugget av honom, och spännet föll ur handen på honom.

Där satt en vacker man med stort hår; han strök håret fram över huvudet, sträckte fram halsen och sade: »Bloda inte ner mitt hår!» En man tog håret i sin hand och höll det fast. Thorkel svängde yxan; men vikingen ryckte häftigt till med huvudet, och den som höll i håret släppte efter, yxan träffade honom på båda armarna och högg dem av, så att yxan föll ned och blev stående i marken. Då kom Erik jarl dit och frågade: »Vem är den vackre mannen?» »Sigurd kallar man mig», sade han, »och jag påstås vara Bues son; ännu äro icke alla jomsvikingarna döda». Erik sade: »Du måtte i sanning vara en son till Bue. Vill du ha nåd?» »Det beror på, vem som erbjuder den», svarade Sigurd. »Den erbjuder den, som har makt därtill, Erik jarl». »Då vill jag», sade han, och han blev nu löst från repet. Då sade Thorkel »lera»: »Om du vill giva alla dessa män fred, då skall likväl aldrig Vagn Åkesson komma härifrån med livet». Han sprang fram med lyftad yxa, men vikingen Skarde kastade sig omkull i repet och föll framför fötterna på Thorkel, och Thorkel föll raklång över honom. Då grep Vagn yxan, svängde den och högg Thorkel banehugg. Jarlen sade: »Vill du ha nåd?» »Det vill jag», svarade han, »om vi få alla». »Lös dem ur repet», sade jarlen, och så skedde det. Aderton voro dräpta, men tolv fingo nåd.


42. Gissur från Valdres dräpes.

Håkon jarl satt jämte många andra män på en trädstam. Då klang en bågsträng på Bues skepp, och en pil kom flygande och träffade en länderman vid namn Gissur; han satt närmast jarlen och var mycket präktigt klädd. Männen gingo då ut på skeppet och funno där Håvard den huggande; han låg på knä vid relingen, ty fötterna voro huggna av honom, och hade en båge i handen. När de kommo ut på skeppet, frågade Håvard: »Vem var det som föll från trädstammen?» De svarade, att han hette Gissur. »Då var lyckan mig icke så god, som jag hade önskat», sade han. »Olyckan var tillräckligt stor», sade de, »och icke skall du ställa till flera», och därmed dräpte de honom. Därefter undersöktes de fallna, och bytet bars samman till delning. Tjugofem av jomsvikingarnas skepp hade blivit avröjda. Så säger Tind:

Korparnas mättare[108] kraftigt
lät vapnens eggar gräva
sin väg i blodiga såren —
skarpa beto svärden.
Den sköldbetäckte krigarn
av vikingarnas långskepp
förödde fem och tjugo;
ej farolöst var det för hären[109].

Därefter hemförlovade de denna här, och Håkon jarl for till Tråndheim. Han var mycket missnöjd med att Erik hade givit Vagn Åkesson fred. Det berättas, att Håkon jarl i denna strid skall ha offrat sin son Erling för att få seger, och att det var efter detta som ovädret kom och manfallet började bliva störst på jomsvikingarnas sida. Erik jarl for till Upplanden och vidare österut till sitt rike, och Vagn Åkesson följde med honom. Sedan gifte Erik Vagn med Thorkel »leras» dotter Ingeborg, gav honom ett godt långskepp med fullständig utrustning och skaffade honom även manskap; de skildes som de bästa vänner. Vagn for hem söderut till Danmark. Han blev sedan en namnkunnig man, och många stormän härstamma från honom.


43. Harald grenskes död.

Harald grenske var konung på Vestfold, såsom förut är omtalat[110]. Han blev gift med Åsta, dotter till Gudbrand »kula». En sommar, då Harald grenske for på härnadståg i östervåg för att förvärva sig rikedomar, kom han till Svithiod. Då var Olav den svenske konung där; han var son till konung Erik segersäll och Sigrid, dotter till Skoglar-Toste[111].

Sigrid var nu änka och ägde många och stora gårdar i Svithiod. När hon fick veta, att hennes fosterbroder Harald grenske hade stigit i land icke långt därifrån, sände hon bud till honom och bjöd honom till gäst. Han var icke sen att anträda färden och for dit med ett stort följe. Där var god välfägnad; konungen och drottningen sutto i högsätet och drucko med varandra om kvällen, och det skänktes flitigt i åt alla hans män. Om kvällen, då konungen gick till vila, fick han en säng med bonad av pell[112] och bäddad med dyrbara sängkläder; i detta sovrum voro endast få män. Men när konungen hade klädt av sig och stigit i sängen, kom drottningen in till honom, skänkte själv i åt honom, uppmanade honom ivrigt att dricka och var mycket vänlig mot honom. Konungen var mycket drucken och hon likaså. Så småningom somnade han, och hon gick också till sängs. Sigrid var en mycket klok kvinna och hade förmågan att förutse många ting.

Om morgonen därefter fortsattes gästabudet, och det skänktes åter flitigt i. Det gick där, såsom det vanligen händer, när folk tagit för mycket till bästa, att de flesta dagen efter äro försiktiga med att dricka. Men drottningen var glad, och hon och Harald talade samman. Hon sade, att hon ansåg sina egendomar och det rike som hon hade i Svithiod icke mindre värda än hans konungadöme och ägor i Norge. Vid detta tal blev konungen förstämd och fann föga nöje i alltsamman; han gjorde sig i ordning och for därifrån vid dåligt lynne, men drottningen var mycket glad och ledsagade honom ut med stora skänker.

Om hösten for Harald tillbaka till Norge; han satt hemma över vintern och var tämligen dyster i hågen. Sommaren därefter drog han åter med sin flotta i östervåg; han tog vägen till Svithiod och sände bud till drottning Sigrid, att han ville träffa henne. Hon red ned till honom, och de talades vid. Han väckte genast den saken på tal, om Sigrid ville gifta sig med honom. Hon svarade, alt det var dåraktigt tal av honom, och att han var så väl gift, att det var ett fullgodt äktenskap för honom. Harald genmälte, att Åsta var en god och duglig kvinna, »men icke är hon jämbördig med mig», sade han. Sigrid sade: »Det kan vara, att du är mera storättad än hon; men det skulle jag tro, att hon bär nu på bådas eder lycka»[113]. Föga flera ord växlade de, innan drottningen red bort.

Konung Harald var mycket sorgsen. Han gjorde sig i ordning att fara upp i landet för att ännu en gång uppsöka drottning Sigrid. Många av hans män avrådde honom därifrån, men han for likväl med ett stort följe och kom till drottningens gård. Samma kväll kom där en annan konung, som hette Vissavald[114] och var från Gårdarike; han kom för att fria till henne. Det anvisades platser åt konungarna och alla deras män i en stor och gammal stuga; gammal var också hela dess inredning, men öl saknades icke, och det var så starkt, att alla blevo döddruckna och både de inre och de yttre vakterna somnade. Om natten lät drottning Sigrid överfalla dem med eld och vapen. Stugan brann ned och de som voro därinne blevo innebrända, men de som lyckades komma ut blevo dräpta. Sigrid sade, att så skulle hon vänja småkonungarna av med att komma från andra länder och fria till henne. Efter denna händelse fick hon namnet Sigrid storråda.


44. Konung Olavs födelse.

Detta hände vintern efter det jomsvikingaslaget i Hjorungavåg hade stått. Då Harald gick i land, hade Hrane stannat kvar vid skeppen som anförare för de män som lämnats kvar. Då de fingo veta, att Harald blivit tagen av daga, foro de därifrån så skyndsamt som möjligt, vände tillbaka till Norge och omtalade dessa händelser. Hrane uppsökte Åsta, underrättade henne om vad som hade händt på deras färd och omtalade också, i vilket ärende Harald hade farit till Sigrid storråda. Så snart Åsta hade fått dessa underrättelser, for hon genast till sin fader på Upplanden. Han tog vänligt emot henne; men båda voro de mycket uppbragta över Haralds förehavanden i Svithiod och över att Harald hade haft i sinnet att övergiva henne. Åsta Gudbrandsdotter födde på sommaren en son; denne gosse fick, då han vattenöstes, namnet Olav. Hrane vattenöste honom. Gossen blev till en början uppfostrad där hos Gudbrand och sin moder Åsta.


45. Om Håkon jarl.

Håkon jarl härskade i Norge överallt längs havet och hade styrelsen över sexton fylken. Men sedan Harald den hårfagre hade bestämt, att det skulle vara en jarl i varje fylke[115] blev denna ordning länge bestående. Håkon jarl hade sexton jarlar under sig. Så heter det i »Vellekla»[116]:

Var hör man väl i världen,
att någon odalbonde[117]
styr sexton jarlars riken?
Den saken är tänkvärd i sanning.
Den givmilde furstens bragder
i svärdens lek på havet[118]
bäres på ryktets vingar
till alla jordens kanter.

Så länge Håkon jarl härskade i Norge, var det god årsväxt i landet och god fred bland bönderna. Jarlen var älskad av bönderna under längsta tiden av sin levnad. Men då han blev äldre, hände det ofta, att han var osedlig i umgänget med kvinnor; det gick så långt, att jarlen lät taga mäktiga mäns döttrar och föra dem hem till sig, låg hos dem en vecka eller två och sedan sände dem hem. Härigenom ådrog han sig mycken ovilja bland kvinnornas fränder, och bönderna började knorra, såsom trönderna bruka, när det är något som är dem emot.


46. Thore »klakkas» färd.

Håkon jarl fick höra ett rykte, att det fanns en man västanför havet, som kallade sig Åle[119] och som man där höll för att vara en konung. Jarlen misstänkte på grund av någras berättelser, att det kunde vara någon av den norska konungaätten. Det förtäljdes honom, att Åle sade sig härstamma från Gårdarike, men jarlen hade hört, att Tryggve Olavsson hade haft en son, som hade farit österut till Gårdarike och där blivit uppfostrad hos konung Valdemar, och att denne hette Olav. Jarlen hade också förhört sig mycket om denne man och misstänkte, att han var densamme som nu kommit dit ut till västerlanden.

Det var en man som hette Thore »klakka»[120], en god vän till Håkon jarl; han låg långa tider på vikingafärder, men stundom var han på handelsresor, och han kände till förhållandena vida omkring. Denne man sände Håkon jarl västerut över havet; han bad honom göra en handelsresa till Dublin, såsom många på den tiden brukade, och efterspana, vad denne Åle var för en man. Men om han med säkerhet finge veta, att det var Olav Tryggvesson eller någon annan av den norska konungaätten, skulle han med svek bringa honom om livet, om han kunde.


47. Olav Tryggvesson kommer till Norge.

Thore for västerut till Dublin på Irland och fick veta, att Åle var där; han uppehöll sig hos sin svåger Olav »kvaran»[121]. Thore lyckades ställa det så, att han fick tala med Åle; Thore var en vältalig man. När de hade talat mycket länge, började Åle att fråga om Norge, först om konungarna i Upplanden, vilka av dem som nu voro i livet och vilka riken de hade; vidare frågade han efter Håkon jarl, hur han var omtyckt i landet. Thore svarade: »Jarlen är en så mäktig man, att ingen vågar säga annat än det han vill, men orsaken därtill är den, att det nu icke finnes någon annan att taga sin tillflykt till. Men för att säga dig sanningen, så känner jag sinnelaget hos många framstående män och likaså hos allmogen och vet, att de skulle ivrigt önska och med största glädje se, att någon konung av Harald den hårfagres ätt komme till Norge. Vi se emellertid nu ingen utsikt därtill och detta mest därför, att det har visat sig, att det icke lönar sig att kämpa emot Håkon jarl.

När de flera gånger hade talat om detta, yppade Olav sitt verkliga namn och sin härstamning för Thore och sporde honom till råds, om han trodde, att bönderna skulle vilja taga honom till konung, om han begåve sig hem till Norge. Thore uppmanade honom ivrigt till att fara och prisade mycket honom och hans duglighet. Olav började då häftigt längta att få fara till sitt arvrike. Han seglade österut med fem skepp och kom först till Suderöarna. Thore följde honom på färden. Därefter seglade han till Orknöarna. Jarlen Sigurd Hlodvesson låg vid detta tillfälle i Åsmundarvåg på Ragnvaldsö[122] med ett långskepp och ämnade just fara över till Katanes[123]. Olav kom seglande med sitt folk västerifrån till öarna och lade i hamn där, ty Pettlandsfjorden[124] var icke farbar. Då konungen fick veta, att jarlen låg där, lät han kalla honom till sig för att tala med honom. Men när jarlen kom för att tala med konungen, hade de icke talat samman länge, förrän konungen befallde jarlen och hela hans folk att låta döpa sig, i annat fall skulle han dö genast på stället; konungen hotade att fara med eld och brand över öarna och ödelägga landet, om folket icke lät kristna sig. I det läge som jarlen nu befann sig valde han att taga dopet; han blev då döpt och allt det folk som var med honom. Sedan svor jarlen konungen trohetsed och blev hans man; han lämnade honom såsom gisslan sin son, som hette Hvelp[125] eller Hunde, och honom förde Olav med sig till Norge.

Därefter seglade Olav österut ut på havet och kom från havet in till ön Moster. Där satte han först foten i land i Norge och lät där läsa en mässa i ett tält. Senare byggdes på detta ställe en kyrka.

Thore »klakka» sade till konungen, att det enda rådliga var att icke yppa, vem han var, och icke låta minsta underrättelse gå sig i förväg, utan fara så raskt han kunde mot jarlen och överrumpla honom. Konung Olav gjorde så; han for norrut natt och dag, allt efter som det gavs vind, och lät icke folket i landet få reda på, vem som seglade där. När han kom norrut till Agdanes[126], fick han höra, att Håkon jarl var där inne i fjorden, och att han var oenig med bönderna. Men när Thore hörde detta, var det något helt annat än han hade väntat, ty efter jomsvikingaslaget voro alla män i Norge mycket vänligt stämda mot Håkon jarl för den segers skull, som han hade vunnit och varigenom han hade frälsat hela landet från ofred. Men nu hände det sig så illa, att en stor hövding hade kommit i landet, just då bönderna lågo i delo med jarlen.


48. Håkon jarls flykt.

Håkon jarl var på gästning på Medalhus i Gaulardalen. men hans skepp lågo ute vid Viggja. Orm »lyrgja»[127] hette en man, en mäktig bonde, som bodde på Bynes. Han var gift med en kvinna vid namn Gudrun, dotter till Bergthor från Lundar; hon var en mycket vacker kvinna och kallades Lundasol[128]. Jarlen sände sina trälar till Orm med det uppdraget att föra Orms hustru Gudrun till jarlen. Trålarna framförde sitt ärende. Orm bad dem vänta till aftonvarden, men innan trålarna hade ätit, hade där till Orm från bygden kommit många män, som han hade sändt bud efter. Orm förklarade nu, att Gudrun på inga villkor skulle få fara med trålarna. Gudrun bad trålarna säga jarlen, att hon icke skulle komma till honom, med mindre han sände Thora från Rimul efter henne; denna var en mäktig husfru och en av jarlens frillor. Trålarna svarade, att de nog skulle komma igen, och att bonden och hans hustru inom kort skulle få ångra detta; de utforo i häftiga hotelser och foro sedan därifrån.

Orm sände nu ut budkavle åt alla håll i bygden och lät den uppmaningen följa med budkavlen, att alla skulle fara väpnade emot Håkon jarl och dräpa honom. Han sände också bud till Halldor på Skerdingsstedja, och denne lät genast budkavle utgå. Någon tid förut hade jarlen bortfört hustrun till en man, som hette Brynjolv; denna gärning hade väckt mycken ovilja, och det var redan då nära, att en här hade samlat sig emot honom. Vid budkavlens maning bröt nu en stor skara bönder upp och drog emot Medalhus. Jarlen fick nys därom och for med sitt folk från gården till en djup dal, som sedan dess bär namnet Jarlsdalen, och gömde sig där.

Dagen därpå hade jarlen kunskapare ute för att följa bondehärens rörelser. Bönderna besatte alla vägar och trodde snarast, att jarlen hade farit till sina skepp, men befälet över dessa hade då hans son Erlend, en mycket lovande ung man. Då natten kom, sände jarlen sina män ifrån sig och bad dem fara skogsvägarna ut till Orkadalen. »Ingen skall göra eder något ondt», sade han, »om jag icke är i närheten. Sänden bud till Erlend, att han far ut längs fjorden, så träffas vi på Möre. Jag skall nog kunna gömma mig för bönderna.»

Därefter bröt jarlen upp tillsamman med en av sina trälar vid namn Kark[129]. Det låg is på Gaulälven; jarlen sänkte där sin häst och lämnade sin kappa efter sig på platsen. Därefter gömde de sig i en klipphåla, som sedan dess kallas Jarlshålan. Där föllo de båda i sömn. Kark vaknade om en stund och sade, att han hade haft en dröm: en svart man med styggt utseende hade gått förbi hålan, och Kark hade trott, att han skulle gå in, men mannen hade endast sagt honom, att Ulle var död. »Då har Erlend troligen blivit dräpt», sade jarlen. Thormod »kark» somnade igen och jämrade sig i sömnen; och när han vaknade, sade han, att han åter hade haft en dröm: han såg samme man komma tillbaka, och denne bad honom nu säga jarlen, att alla sund voro stängda. Kark omtalade drömmen för jarlen, och denne anade, att detta måtte varsla om att han icke hade långt kvar att leva.

Håkon stod nu upp, och de gingo till gården Rimul. Jarlen sände Kark till Thora och bad henne komma till sig i hemlighet; hon gjorde så och tog vänligt emot jarlen. Jarlen bad, att hon skulle hålla honom dold några dygn, till dess bönderna åter gingo var och en till sitt. »Här kommer man att leta efter dig i min gård», sade hon, »både ute och inne, ty många äro de som veta, att jag gärna vill hjälpa dig så mycket jag förmår. Det finnes bara ett enda ställe i min gård, där jag icke skulle komma på den tanken att söka efter en sådan man: det är en svinstia». De gingo dit och jarlen sade: »Här skola vi nu inrätta oss, nu gäller det först och främst att rädda livet». Trälen grävde en stor grop och bar bort jorden; sedan täckte han över hålan med trästockar. Thora omtalade för jarlen, att Olav Tryggvesson hade kommit in i fjorden och hade dräpt hans son Erlend. Därefter steg jarlen ned i gropen tillsamman med Kark, och Thora täckte den med trästockarna, sopade jord och spillning över det hela och drev svinen däröver. Svinstian var inredd invid en stor sten.


49. Erlends död.

Olav Tryggvesson styrde in i fjorden med fem långskepp. Där rodde Håkon jarls son Erlend emot honom med tre skepp; men då skeppen närmade sig varandra, anade Erlend och hans män, att där var strid att vänta, och vände sig mot land. När Olav såg långskeppen ro emot sig ut efter fjorden, trodde han, att det var Håkon jarl som for där, och befallde sina män att ro efter dem av alla krafter. Erlend och hans män hade kommit nästan ända in till land, då de rodde på grund; de sprungo genast över bord och sökte uppå stranden. Då kommo Olavs skepp fram. Olav fick se en ovanligt vacker man som simmade där; han grep roderstången och kastade den efter mannen, och slaget träffade jarlens son Erlend i huvudet, så att huvudskålen spräcktes och hjärnan blottades. Där miste då Erlend sitt liv. Olav och hans följeslagare dräpte där många män, men några räddade sig genom flykten, och några togo de tillfånga och gåvo nåd och utfrågade. Olav fick då veta, att bönderna hade fördrivit Håkon jarl, att han befann sig på flykt för dem, och att hela hans här var skingrad.

Därefter kommo bönderna och uppsökte Olav, och där blev stor glädje på ömse sidor, och de slöto genast förbund med varandra. Bönderna togo honom till konung över sig, och de fattade alla gemensamt det beslutet att söka efter Håkon jarl. De drogo upp i Gaulardalen, och det tycktes dem sannolikast, att jarlen uppehöll sig på Rimul, om han var på någon av gårdarna, eftersom Thora var hans käraste vän där i dalen. De foro dit och letade efter jarlen ute och inne, men funno honom icke. Då höll Olav husting[130] ute på gården; han stod på den stora stenen som låg vid svinstian. Olav talade och sade bland annat, att han skulle med både pänningar och hedersbetygelser löna den man, som bleve Håkon jarl till skada. Detta tal hörde jarlen och Kark. De hade ljus hos sig. Jarlen sade: »Varför är du så blek, men stundom svart som jorden? Du vill väl inte svika mig?» »Ingalunda», sade Kark. »Vi blevo födda samma natt», sade jarlen, »kort torde det också bliva mellan min dödsstund och din».

När det kvällades, for konung Olav bort. Då natten kom, höll jarlen sig vaken, men Kark föll i sömn och jämrade sig i sömnen. Jarlen väckte honom och frågade, vad han hade drömt. Han svarade: »Jag var nyss på Hlader, och Olav Tryggvesson lade en guldring om halsen på mig». Jarlen svarade: »Det betyder, att Olav skall låta lägga en blodröd ring om din hals, om du träffar honom. Tag dig till vara därför, men av mig skall du röna endast godt såsom förr, så svik mig icke!» Sedan höllo de sig vakna båda, såsom om den ene vakade över den andre. Vid daggryningen somnade dock jarlen och blev snart orolig i sömnen, och denna oro ökades så, att jarlen drog hälarna och nacken in under sig, som om han ville resa sig upp, och jämrade sig högt och fasansfullt. Kark blev rädd och förfärad, grep en stor kniv ur sitt bälte och genomborrade därmed jarlens strupe. Det blev Håkon jarls bane. Därefter skar Kark huvudet av jarlen, sprang därifrån och kom dagen därpå till Hlader och överlämnade jarlens huvud åt konung Olav; han omtalade också allt vad som händt under hans och Håkons färder, såsom nu är skrivet. Därpå lät konung Olav leda honom bort och hugga huvudet av honom.


50. Håkon jarls huvud stenas.

Konung Olav och en mängd bönder med honom foro ut till Nidarholm och hade med sig Håkon jarls och Karks huvud. På denna holme plägade man dräpa tjuvar och illgärningsmän. Där stod en galge, och dit lät Olav bära Håkon jarls och Karks huvud. Hela skaran gick därpå fram och ropade högt och kastade stenar på dem och sade, att där skulle nidingen ha sällskap med andra nidingar. Sedan sände de folk upp i Gaulardalen, togo där bålen och släpade den bort och brände den.

Den fiendskap, som trönderna hyste mot Håkon jarl, växte nu till sådan styrka, att ingen kallade honom för annat än den onde jarlen, och detta namn behöll han lång tid därefter. Men det kan med sanning sägas om Håkon jarl, att han hade många egenskaper som gjorde honom skickad till hövding: hög börd, klokhet och skicklighet i att bruka sin makt, tapperhet i strid och därtill lycka till att vinna seger och dräpa sina fiender. Så säger Thorleiv Raudfeldsson[131]:

Håkon! Jag vet, att ingen
jarl under himlens fäste
i storhet med dig kan tävla;
ditt rykte har vuxit i striden.
Nio furstar du offrat
åt Oden — korpen sig gladde —,
därför mäktig du härskar
i Norges vida rike.

Håkon jarl var en mycket givmild man. Det var en stor olycka för en slik hövding, att han skulle få en sådan död. Men att detta skedde, därtill var orsaken förnämligast den, att nu var den tid kommen, då avgudadyrkan och avgudadyrkarna skulle fördömas och den heliga tron och rätta seder träda i deras ställe.


51. Olav Tryggvesson tager emot konungadömet i Norge.

Olav Tryggvesson blev på allmänt ting i Tråndheim tagen till konung över hela landet, såsom Harald den hårfagre förut hade varit. Allmogen kom tillsamman i stort antal och ville icke höra talas om något annat, än att Olav Tryggvesson skulle vara konung. Olav for därefter omkring i hela landet och lade det under sig. Alla män i Norge blevo honom lydskyldiga, och även de hövdingar i Upplanden och Viken, som förut hade innehaft sitt land såsom förläning av den danske konungen[132], blevo nu konung Olavs män och togo landet som län av honom. På detta sätt for han omkring i landet den första vintern och sommaren därefter. Jarlen Erik Håkonsson och hans broder Sven och andra deras fränder flydde ur landet och begåvo sig österut till konung Olav den svenske i Svearike och blevo väl mottagna där. Så säger Thord Kolbeinsson[133]:

Ulvens mättare[134]! Länge
det dröjde ej, innan Håkon
blev dräpt av den svekfulle trälen —
ostadig är lyckan i sanning!
Jag vet, att Tryggves ättling[135]
kom seglande från västern
med härsmakt till det rike
som jarlen[136] i strid hade vunnit.
Större planer välvdes
av Erik mot guldutdelarn[137],
än då blev sport bland männen;
slikt var av honom att vänta.
Vredgad jarlen sökte
råd hos Svithiods konung.
Tröndernas trotsiga sinne
ej någon kunde tämja.


Peter Nicolai Arbo: Olav Tryggvesson blev tagen till konung över hela landet.


52. Lodens giftermål.

Loden hette en rik och högättad man från Viken. Han var ofta på handelsresor, men stundom på härnadståg. Det hände en sommar, att Loden befann sig på en handelsresa till östersjöländerna; han ägde ensam hela skeppet och hade många varor ombord. Han seglade till Estland och var på marknad där under sommaren. Medan marknaden pågick, fördes dit många slags varor, och där voro också många trälar till salu. Där fick Loden se en kvinna, som hade blivit såld som trälinna. När han betraktade henne närmare, såg han, att det var Astrid Eriksdotter, som hade varit gift med konung Tryggve. Men hon var nu mycket olik mot vad hon varit, då han förr hade sett henne; hon var nu blek och avtärd och illa klädd. Han gick fram till henne och frågade, huru det stod till med henne. Hon svarade: »Det är tungt att tala därom; jag har blivit såld som trälinna och förd hit för att säljas igen». Därpå gåvo de sig tillkänna för varandra, och Astrid visste godt besked om honom; hon bad, att han skulle köpa henne och föra henne hem till hennes fränder. »Jag skall ställa dig ett villkor för det», svarade han, »jag skall föra dig till Norge, om du vill gifta dig med mig». Och eftersom Astrid var stadd i nöd och hon dessutom visste, att Loden var en högättad, tapper och rik man, samtyckte hon härtill för att bliva friköpt. Därefter köpte Loden Astrid och förde henne med sig till Norge och tog henne med frändernas samtycke till hustru. Deras barn voro Thorkel »näsa», Ingrid och Ingegerd.

Astrids döttrar med konung Tryggve voro Ingeborg och Astrid. Erik »bjodaskalles»[138] söner voro Sigurd »karlshuvud», Jostein och Thorkel den praktälskande; de voro alla framstående och rika män och hade gårdar österut i landet. Två bröder bodde österut i Viken; den ene hette Thorgeir, den andre Hyrning. Dessa fingo Astrids och Lodens döttrar till äkta.


53. Konung Olav kristnar Viken.

Då den danske konungen Harald Gormsson hade antagit kristendomen, sände han bud över hela sitt rike, att alla skulle låta döpa sig och omvända sig till den rätta tron. Han vakade själv över detta påbud och använde makt och straff, när intet annat hjälpte. Han sände två jarlar till Norge med en stor här för att förkunna kristendomen i Norge. Detta uppdrag utfördes också i Viken, som konung Harald hade makten över, och många av landets innebyggare läto döpa sig. Men efter Haralds död drog hans son Sven tveskägg snart ut på härnadståg både till Saxland och Frisland och till sist till England. Då begynte de, som hade antagit kristendomen i Norge, åter att dyrka sina avgudar, såsom man förut också hade gjort norrut i landet[139].

När Olav Tryggvesson hade blivit konung i Norge, stannade han under sommaren länge i Viken; där kommo till honom många av hans släktingar och många som hade varit goda vänner till hans fader, och han blev där mottagen med den största kärlek. Olav kallade till sig sina morbröder, sin styvfader Loden och sina svågrar Thorgeir och Hyrning för att tala med dem. Han förehöll dem med den största iver, att de skulle tillsamman med honom åtaga sig och sedan med all kraft fullfölja hans plan att förkunna kristendomen i hela riket. Han förklarade, att han skulle genomföra detta, att kristna hela Norge, eller också dö. »Jag skall göra eder alla till stora och mäktiga män», sade han, »ty jag litar mest på eder för släktskapens och andra bands skull, som knyta oss samman». Alla lovade att göra vad han befallde och understödja honom i allt vad han ville, och detsamma lovade de å allas deras vägnar, som ville följa deras råd.

Konung Olav kungjorde då genast för allmogen, att han ville påbjuda kristendomen för alla innebyggare i sitt rike. De som redan förut hade samtyckt därtill, efterkommo nu genast detta påbud; de voro också de mäktigaste av de män som voro närvarande, och alla de andra följde deras exempel. Sålunda blevo då alla döpta österut i Viken. Därefter for konungen norrut i Viken och bjöd alla där att antaga kristendomen. Dem som talade emot straffade han hårdt; somliga dräpte han, några lät han lemlästa, andra åter fördrev han från landet. Det gick då också så, att i hela det rike som hans fader Tryggve förut hade styrt, och likaledes i det som hans frände Harald grenske hade haft, alla gingo in på att antaga kristendomen, såsom Olav påbjöd; och under den sommaren och den nästföljande vintern blev Viken fullständigt kristnat.


54. Om hordarna[140].

Tidigt om våren for konung Olav ut i Viken och hade med sig ett stort följe. Han vände sig norrut[141] till Agder, och överallt där han höll ting med bönderna, påbjöd han, att alla skulle låta döpa sig. De antogo också kristendomen, ty ingen av bönderna vågade att sätta sig upp emot konungen, och folket blev sålunda döpt överallt där han drog fram. På Hordaland funnos emellertid många framstående män, som härstammade från Horda-Kåre[142]. Denne hade fyra söner: den ene var Thorleiv den vise; den andre var Ogmund, fader till Thorolv den skelögde och farfader till Erling på Sole[143]; den tredje var Thord, fader till hersen Klypp, som dräpte Sigurd Gunnhildsson »sleva»[144]; den fjärde var Olmod, fader till Åskel och farfader till Åslak »Fitjaskalle»[145]. Denna släkt var på den tiden den största och mest framstående i Hordaland. När dessa fränder fingo den oroande underrättelsen, att konungen kom österifrån längs kusten med en stor här och kullkastade de gamla lagarna, och att alla som talade emot blevo straffade och misshandlade, avtalade de ett möte mellan sig, där de skulle rådslå om saken; ty de förstodo, att konungen skulle snart komma till dem. De kommo överens om att de skulle alla träffas manstarka på Gulatinget[146] och där stämma möte med konung Olav Tryggvesson.


55. Rogaland kristnas.

Olav sammankallade ting, så snart han kom till Rogaland. Då tingskallelsen kom till bönderna, samlade de sig manstarka och fullt beväpnade; och när de kommo tillsamman, talades de vid och rådslogo och utsågo tre män, som voro de vältaligaste i deras skara, till att svara konung Olav på tinget och tala emot honom och säga, att de icke ville underkasta sig något som stred mot lagen, även om konungen befallde dem att göra det. När bönderna hade samlats till tinget och tinget var satt, steg konung Olav upp och talade först vänligt till bönderna. Innebörden i hans tal var dock den, att han ville, att de skulle antaga kristendomen; han bad först därom med fagra ord, men till slut lät han dem veta, som talade emot honom och icke ville underkasta sig hans påbud, att de skulle få röna hans vrede och få lida straff och hård behandling, varhelst han kunde komma åt.

Då konungen hade slutat sitt tal, reste sig den av bönderna, som var vältaligast och som i första rummet var utsedd till att svara konung Olav. Men just som han skulle taga till orda, överfölls han av en så våldsam hosta och andnöd, att han icke kunde få fram ett ord, utan måste sätta sig ned igen. Då reste sig den andre bonden och ville icke försumma att svara, fastän det hade gått illa för den förste; men när han började sitt tal, stammade han så, att han icke kunde få fram ett ord. Alla som hörde på började då att skratta, och han satte sig ned. Då reste sig den tredje och ville tala emot konung Olav, men när han började tala, var han så hes och tjock i målet, att ingen kunde höra vad han sade, och han måste sätta sig ned igen. Sålunda var det ingen av bönderna som kunde tala emot konung Olav, och då de icke kunde få någon till att svara konungen, blev det ingen resning av för att motsätta sig hans vilja. Slutet blev således, att alla samtyckte till vad konungen bjöd. Hela tingsmenigheten bley döpt, innan konungen lämnade platsen.


56. Erling Skjalgssons frieri.

Konung Olav begav sig med sina män till Gulatinget, eftersom bönderna hade sändt honorn bud, att de där ville svara i hans sak. Då båda parterna hade kommit till tinget, ville konungen först tala med landets hövdingar, och när de alla voro samlade till möte, lade konungen fram sitt ärende och befallde dem att taga dopet efter hans påbud. Då sade Olmod den gamle: »Vi fränder ha talat om denna sak oss emellan och skola alla fatta samma beslut. Om du, konung, tänker att tvinga oss fränder till detta, bryta vår lag och underkuva oss med våld, då skola vi göra motstånd med all kraft, och då må ödet råda för vem som skall få seger. Men om du, konung, vill göra oss fränder något godt, då kan du ställa det så väl, att vi alla sluta oss till dig med fullkomlig lydnad». Konungen svarade: »Vad begären I av mig för att vi må förlikas på bästa sätt?» Då sade Olmod: »För det första det, att du giver din syster Astrid till hustru åt Erling Skjalgsson, vår frände, som vi nu anse för den mest lovande bland alla unga män i Norge». Konung Olav svarade, att han nog tyckte, att det var ett godt gifte, att Erling var av god ätt, och att hans utseende ingav de bästa förhoppningar; likväl skulle Astrid själv svara i denna sak. Därefter talade konungen om detta med sin syster. »Föga glädje har jag nu», sade hon, »av att vara en konungs dotter och en konungs syster, om jag skall giftas bort med en man som icke innehar någon värdighet[147]; jag vill då hellre vänta några år på ett annat giftermål». Därmed slutade de sitt samtal för den gången.


57. Hordaland kristnas.

Konung Olav lät taga en hök[148], som tillhörde Astrid, lät plocka alla fjädrarna av den och sände den sedan till henne. Då sade Astrid: »Vred är min broder nu». Därpå steg hon upp och gick till konungen; han mottog henne vänligt. Astrid tog till orda och sade, att hon önskade, att konungen skulle sörja för hennes giftermål så, som han själv ville. »Jag trodde», svarade konungen, »att jag skulle få makt att skänka jarlsvärdighet åt vilken man jag ville här i landet». Därefter lät konungen kalla till sig Olmod och Erling och alla deras fränder. Där överlades då om detta giftermål, och saken slutade så, att Astrid blev trolovad med Erling. Sedan lät konungen tinget sammanträda och befallde bönderna att antaga kristendomen. Olmod och Erling och alla deras fränder talade då ivrigt för konungens sak. Ingen hade mod till att tala emot, och sålunda blev allt folket där döpt och kristnat.


58. Erling Skjalgssons bröllop,

Erling Skjalgsson firade sitt bröllop under sommaren, och där var en mängd folk närvarande; även konung Olav var där. Konungen erbjöd sig då att giva Erling jarlsvärdighet. Erling svarade: »Mina fränder ha varit hersar[149], jag vill icke ha högre värdighet än de. Men det vill jag taga emot av eder, konung, att I låten mig bliva den störste med den titeln här i landet». Konungen lovade honom detta. Då de skildes, gav konung Olav sin svåger Erling landet från Sognsjö i norr till Lidandesnes i söder[150] på samma villkor, under vilka Harald hårfagre hade givit det åt sina söner, såsom förut är skrivet[151].


59. Kristendomen påbjudes i Norge.

Samma höst sammankallade konung Olav fyra fylken till ting norrut på Dragseid på Stad[152]; dit skulle komma innebyggarna i Sogn, Fjordarna, Sunnmöre och Raumsdal. Konung Olav for dit med ett stort följe, som han hade haft med sig österifrån, tillika med de män som hade slutit sig till honom i Rogaland och Hordaland. När konung Olav kom till tinget, påbjöd han kristendomens antagande där såsom på andra ställen. Eftersom konungen hade en stor styrka med sig, voro bönderna rädda, och till sist förelade konungen dem två ting att välja emellan, antingen att antaga kristendomen och låta döpa sig eller också att kämpa med honom. Men då bönderna icke sågo någon utsikt till att kämpa emot konungen, fattade de det beslutet, att allt folket skulle kristnas.

Konung Olav drog nu med sin här till Nordmöre och kristnade det fylket. Därpå seglade han in till Hlader, lät bryta ned templet och bortföra allt gods och all skrud som tillhörde templet och guden; han tog ur tempeldörren en stor guldring, som Håkon jarl hade låtit göra. Sedan lät konung Olav bränna templet. När bönderna sågo detta, sande de ut budkavle över alla fylkena, uppbådade en här och ämnade draga emot konungen. Konung Olav for då med sitt folk ut längs fjorden och styrde sedan norrut längs kusten; det var hans avsikt att fara norrut till Hålogaland och kristna folket där. Men när han kom norrut till Bjarnaurar[153], fick han underrättelse från Hålogaland, att bönderna hade en här ute där och ämnade försvara landet emot konungen. Anförare för hären voro Hårek från Thjotta, Thore hjort från Vågar och Eyvind »kindreva». Då konung Olav sporde detta, vände han om och seglade åter söderut längs kusten. När han kom söder om Stad, for han allt långsammare, men kom likväl i början av vintern ända österut till Viken.


60. Konung Olavs frieri.

Drottning Sigrid i Svithiod, som kallades storråda, satt på sina gårdar. Den vintern foro bud emellan konung Olav och drottning Sigrid; konung Olav friade till henne, hon upptog hans frieri vänligt, och saken avtalades högtidligt emellan dem. Våren därpå skulle de mötas i Älven[154] vid riksgränsen för att ytterligare överlägga om detta ärende.

Konung Olav sände drottning Sigrid den stora guldringen, som han hade tagit ur tempeldörren på Hlader; det var en mycket dyrbar klenod. När ringen, som konung Olav hade sändt drottning Sigrid, prisades så mycket av alla människor, befunno sig just hos drottningen två bröder, som voro hennes hantverkare. De togo ringen och vägde den i händerna och talade något i hemlighet med varandra. Då drottningen såg detta, lät hon kalla dem till sig och frågade dem, varför de gjorde spe av ringen. De ville icke säga det; men hon bad dem enträget att låta henne veta, vad fel de hade funnit vid den. De sade då, att ringen icke var äkta. Hon lät nu bryta i sönder ringen, och det visade sig, att det fanns koppar inuti den. Då blev drottningen vred och menade, att Olav skulle komma att svika henne i andra ting än detta.

Samma vinter drog konung Olav upp till Ringerike och kristnade folket där. Åsta Gudbrandsdotter gifte sig kort efter Harald grenskes fall med en man som kallades Sigurd »so»; han var konung i Ringerike. Sigurd var son till Halvdan, som var son till Harald hårfagres son Sigurd »oäkting»[155]. Hos Åsta vistades hennes och Harald grenskes son Olav[156]; han uppfostrades i sin ungdom hos sin styvfader Sigurd »so». Då konung Olav Tryggvesson kom till Ringerike för att påbjuda kristendomen, läto Sigurd »so» och hans hustru Åsta och hennes son Olav döpa sig, och Olav Tryggvesson stod fadder till Olav Haraldsson; denne var då tre år gammal. Därefter for konung Olav åter ut till Viken och stannade där över vintern. Detta var den tredje vintern som han var konung över Norge.


61. Konung Olavs och Sigrid storrådas samtal.
Erik Werenskiold:
Sigrid sade: »Detta skulle väl kunna bliva din bane.»

Tidigt om våren for konung Olav österut till Kungahälla[157] för att möta drottning Sigrid. De träffades och talades vid om den sak som hade varit på tal dem emellan om vintern, att de skulle taga varandra till äkta. Saken såg ut att få en god utgång. Emellertid fordrade konung Olav, att Sigrid skulle låta döpa sig och antaga den rätta tron. Hon svarade: »Icke skall jag övergiva den tro som jag har haft förut och mina fränder före mig. Men jag skall icke heller klandra, att du tror på den gud som du vill». Då blev konung Olav mycket vred och sade häftigt: »Hur skulle jag vilja gifta mig med en sådan hundhedning som dig?» och slog henne i ansiktet med sin handske, som han höll i handen. Därpå reste han sig upp, och hon gjorde på samma sätt. Sigrid sade: »Detta skulle väl kunna bliva din bane». Därefter skildes de; konungen for norrut till Viken och drottningen österut till Svearike.


62. Sejdmännen brännas inne.

Konung Olav for därefter till Tunsberg, höll åter ting där, talade på tinget och sade, att alla som blevo beträdda med eller överbevisades om att befatta sig med trollsånger och häxerier eller voro sejdmän, skulle fara bort ur landet. Därefter lät han efterspana sådana män i de närliggande bygderna och lät kalla dem alla till sig. När de kommo dit, fanns bland dem en man som hette Eyvind »källa»; han var sonson till Harald hårfagres son Ragnvald »likben»[158]. Eyvind var sejdman och mycket trollkunnig.

Konung Olav lät alla dessa män bänka sig i en stor stuga, sörjde väl för dem, gjorde ett gästabud för dem och gav dem starkt öl att dricka; men när de voro druckna, lät Olav sätta eld på stugan. Stugan brann ned, och alla som voro där brändes inne; endast Eyvind »källa» lyckades komma ut genom rököppningen i taket[159] och bort därifrån. När han hade hunnit ett godt stycke från stället, mötte han på sin väg några män, som ämnade sig till konungen. Han bad dessa säga konungen, att Eyvind »källa» hade kommit undan ur elden, och att han aldrig mer skulle komma i konung Olavs händer; men han skulle fortfara som förut med alla sina häxerier. När dessa män kommo till konung Olav, omtalade de vad Eyvind hade ålagt dem att säga. Olav var illa tillfreds med att Eyvind hade sluppit undan med livet.


63. Eyvind »källa» dräpes.

Då det vårades, for konung Olav ut längs Viken och tog gästning på sina storgårdar. Han sände bud över hela Viken, att han ville ha leding ute under sommaren och fara norrut i landet. Därefter for han västerut till Agder, och när det led mot slutet av den långa fastan[160], seglade han norrut till Rogaland och kom på påskaftonen till Ogvaldsnes på Kormt. Där var ett påskgästabud tillredt åt honom; han hade med sig nära tre hundra[161] man.

Samma natt kom Eyvind »källa» till ön. Han hade ett fullt bemannat långskepp, och manskapet bestod helt och hållet av sejdmän och annat trollkunnigt folk. Eyvind och hans följeslagare gingo i land och övade sina trolldomskonster. Eyvind gjorde dem osynliga och framtrollade en tät dimma, så att konungen och hans folk icke skulle kunna se dem. Men när de kommo i närheten av Ogvaldsnes, blev det ljus dag. Det gick nu på helt annat sätt, än Eyvind hade ämnat. Mörkret, som han hade framkallat genom sin trolldom, kom över honom och hans följeslagare, så att de icke sågo bättre med ögonen än med nacken, utan ständigt gingo i en krets. Konungens vakter fingo se dem, där de gingo, och visste icke vad det var för folk. Man underrättade konungen, och denne och alla hans män stego upp och klädde sig. När konungen fick se Eyvind och hans följeslagare vanka omkring där, bad han sina män väpna sig och gå dit och taga reda på, vad det var för folk. Men då konungens män kände igen Eyvind, grepo de honom och alla hans följeslagare och förde dem till konungen. Eyvind omtalade då, vad som hade händt honom på hans färd. Därefter lät konungen taga dem alla och föra dem ut på ett skär, som vid flodtiden stod under vatten, och binda dem där. På det sättet miste Eyvind och alla hans följeslagare livet. Skäret kallas efter denna händelse för Skratteskäret[162].


64. Om konung Olav och Odens konster.

Det berättas, att medan konung Olav var på gästning på Ogvaldsnes, kom där en kväll en gammal och mycket ordkunnig man. Han var enögd och klädd i en sid hatt; han kunde förtälja tidender från alla land. Han gav sig i samtal med konungen, och denne fann mycket nöje i hans berättelser och sporde honom om många ting. Gästen svarade på alla frågor, och konungen satt länge med honom om kvällen. Konungen frågade, om han visste, vem den Ogvald var, efter vilken näset och gården hade fått sitt namn. Gästen svarade, att Ogvald var konung och en stor krigare. Mest blotade han till en ko; denna hade han med sig, vart han for, och han trodde sig få god hälsa av att alltid dricka hennes mjölk. »Konung Ogvald», fortsatte gästen, »kämpade mot en konung vid namn Våren. I den striden föll konung Ogvald. Han blev högsatt här icke långt från gården, och de bautastenar restes efter honom, som stå här ännu i dag. Men kon blev högsatt på ett annat ställe icke långt härifrån». Detta berättade han och mycket annat om konungar och forntida händelser.

När man hade suttit till långt ut på natten, påminde biskopen konungen om att det var tid att gå till vila, och konungen gjorde så. Men när han hade klädt av sig och lagt sig i sängen, satte gästen sig på fotbrädet[163] och talade ännu länge med honom. Hur mycket han än berättade, längtade konungen alltjämt att få höra mera. Biskopen påminde konungen, att det var tid att lägga sig ned och sova; konungen gjorde så, och gästen gick ut.

Om en stund vaknade konungen, frågade efter gästen och bad kalla honom till sig; men gästen stod ingenstädes att finna. Om morgonen därefter lät konungen kalla till sig sin köksmästare och den som förestod drycken och frågade, om någon okänd man hade kommit till dem. De svarade, att då de skulle tillreda maten, kom där en man till dem och sade, att det var något uselt kött som de kokte för konungens bord. Därpå gav han dem två stora och feta sidostycken av ett nötkreatur, och dem kokte de tillsammans med det andra köttet. Då sade konungen, att man skulle kasta bort all maten, och att detta icke hade varit någon människa, utan Oden själv, som hedna män länge hade trott på; men Oden skulle icke lyckas att överlista dem.


65. Ting i Tråndheim.

Konung Olav samlade om sommaren en stor här från de östra delarna av landet; han seglade med detta folk norrut till Tråndheim och lade först till vid mynningen av Nidälven. Därefter lät han kallelse till ting utgå omkring hela fjorden och kallade åtta fylken till ting på Frosta[164]. Men bönderna ändrade tingsbudkavlen till en »härpil»[165] och uppbådade både fria män och trälar över hela Tråndheim. Då konungen kom till tinget, var allmogen samlad där med full beväpning. När tinget var satt, talade konungen inför folket och bjöd allmogen att antaga kristendomen. Men när han hade talat en kort stund, ropade bönderna och bådo honom tiga, de hotade att i motsatt fall gå emot honom och med våld driva honom bort. »Så gjorde vi», sade de, »med Håkon Adalsteinsfostre, då han kom med samma bud till oss[166], och vi akta icke dig för mera än honom».

När konung Olav såg böndernas vrede och betänkte, att de hade en så stor här, att han icke hade några utsikter att bjuda dem motstånd, ändrade han sitt tal och låtsade, att han ville söka enighet med bönderna. »Jag vill», sade han, »att vi skola bliva vänner igen, såsom vi förut ha avtalat oss emellan. Jag skall fara dit, där I han edert största blot, och där se edra seder. Därefter skola vi alla rådslå om vilken tro vi skola hava och alla fatta ett gemensamt beslut». När konungen talade mildt till bönderna, blevo de blidare stämda, och samtalet fördes sedan vänligt och fredligt; slutligen blev det avtalat, att midsommarblot skulle hållas inne på Mären, och dit skulle alla hövdingar och mäktiga bönder komma, såsom sed var; där skulle också konung Olav infinna sig.


66. Om Järnskegge.

Skegge hette en mäktig bonde; han kallades Järnskegge[167]. Han bodde på Upphaug på Yrjar. Skegge var den som först talade emot konung Olav, och han var böndernas ledare i motståndet mot kristendomen.

På detta sätt upplöstes tinget. Bönderna foro hem, och konungen begav sig till Hlader.


67. Gästabudet på Hlader.

Konung Olav låg med sina skepp i Nidälven; han hade trettio skepp och mycket och präktigt folk. Konungen själv var ofta på Hlader med sin hird.

När den tiden nalkades, då blotet skulle äga rum på Mären, gjorde konung Olav ett stort gästabud på Hlader. Han sände bud in i Strind och upp i Gaulardalen och bjöd till sig hövdingarna och andra storbönder. Då gästabudet var tillredt och gästerna voro komna, hölls den första kvällen ett präktigt gille, och det skänktes flitigt i, så att männen voro mycket druckna. Om natten därefter sovo alla män där i ro.

Om morgonen, så snart konungen var klädd, lät han läsa mässan för sig, och då mässan var slut, lät han blåsa till husting[168]. Alla hans män lämnade då skeppen och gingo till tinget. När tinget var satt, reste sig konungen och talade. »Vi höllo nyligen ting inne på Frosta», sade han; »jag bjöd då bönderna, att de skulle låta döpa sig, men de bjödo mig däremot, att jag skulle blota med dem, såsom konung Håkon Adalsteinsfostre hade gjort. Vi kommo överens om att vi skulle träffas på Mären och där hålla en stor offerfest. Men om jag skall blota med eder, då vill jag låta anställa det största blot, som brukas, och offra människor[169]. Därtill vill jag icke välja trälar eller illgärningsmän, utan till gåva åt gudarna skola väljas de förnämsta män; jag nämner därtill Orm »lyrgja»[170] från Medalhus, Styrkår från Gimsar, Kår från Gryting, Asbjörn Thorbergsson från Varnes, Orm från Lyxa, Halldor från Skerdingstedja». Utom dessa uppräknade han fem andra av de förnämsta männen. Han sade, att han ville offra dessa för god årsväxt och fred, och lät genast sina män gå emot dem. Men när bönderna sågo, att de icke hade styrka nog att stå emot konungen, bådo de om fred och lade sin sak helt och hållet i hans händer. Det blev överenskommet, att alla de bönder, som hade kommit dit, skulle låta döpa sig och med ed lova konungen att hålla den rätta tron och övergiva all avgudadyrkan. Konungen kvarhöll alla dessa män på sitt gästabud, till dess de hade lämnat sina söner eller bröder eller andra nära släktingar såsom gisslan.


68. Om tinget.

Konung Olav for med hela sin här in i Tråndheim. När han kom in till Mären, voro alla de tröndska hövdingar, som voro de ivrigaste motståndarna till kristendomen, samlade där och hade med sig alla de storbönder, som förut hade uppehållit offren på detta ställe. Det var en talrik skara som var samlad här, liksom förut på Frostatinget. Konungen befallde, att tinget skulle börja, och båda partierna gingo fullt beväpnade till tinget. Då tinget var satt, talade konungen och bjöd männen att antaga kristendomen. Järnskegge svarade å böndernas vägnar på konungens tal och sade, att bönderna nu som förut icke ville tillåta, att konungen kullkastade lagen för dem. »Vi vilja», sade han, »att du blotar såsom andra konungar ha gjort här före dig». Bönderna ledsagade hans tal med starka bifallsrop och sade, att de ville i allt låta det bliva så, som Skegge sade. Konungen svarade då, att han ville gå till templet och betrakta deras seder, när de blotade. Detta behagade bönderna väl, och båda partierna gingo bort till templet.


69. Tråndheim kristnas.

Konung Olav gick nu in i templet tillsamman med några av sina män och några av bönderna. När konungen kom till den plats, där gudabilderna voro uppställda, så satt där Thor, den mest hedrade av alla gudarna, prydd med guld och silver. Konung Olav lyfte en stavyxa[171], som han hade i handen, och slog till Thor, så att han föll ned från altaret. Därpå sprungo konungens män fram och vräkte alla gudabilderna ned från deras fotställningar.

Medan konungen var inne i templet, blev Järnskegge dräpt utanför tempeldörren av konungens män. När konungen kom ut igen till sina män, förelade han bönderna två villkor: antingen skulle de alla antaga kristendomen eller också skulle de kämpa emot honom. Men efter Skegges död fanns icke längre någon ledare bland bönderna, som kunde höja baneret mot konung Olav, och därför valde man att foga sig efter konungen och åtlyda det som han befallde. Konung Olav lät då döpa alla, som voro närvarande, och tog gisslan av bönderna, att de skulle hålla sin kristna tro. Därefter lät konung Olav sina män fara omkring i alla fylkena i Tråndheim. Ingen vågade att tala emot kristendomen, och sålunda blev allt folket där i Tröndelagen döpt.


70. En stad grundlägges.

Konung Olav for med sina män ut till Nidälvens mynning. Där lät han bygga hus på stranden av älven och bestämde, att där skulle vara en köpstad. Han gav männen tomter till att bygga sig hus på och lät uppföra en kungsgård ovanför Skipakrok[172]. Dit lät han om hösten föra alla förråd, som behövdes för vinteruppehållet, och slog sig ned där med ett talrikt följe.


71. Konung Olavs giftermål.

Konung Olav höll en sammankomst med Järnskegges släktingar och erbjöd dem böter; där voro många framstående män till att svara konungen i denna sak. Järnskegge hade en dotter, som hette Gudrun. Till slut förliktes de på det villkoret, att konung Olav skulle taga Gudrun till äkta. När bröllopstiden kom, gingo de i säng tillsammans, konung Olav och Gudrun. Den första natten de lågo tillsammans, drog hon, så snart konungen hade somnat, fram en kniv, och ville stöta den i honom. När konungen märkte det, tog han kniven ifrån henne, steg upp ur sängen och gick till sina män för att omtala, vad som hade händt. Gudrun och alla de män, som hade följt henne dit, klädde då också på sig och foro sin väg därifrån, och Gudrun kom sedan aldrig mer i samma säng som konung Olav.


72. Tranan bygges.

Samma höst lät konung Olav bygga ett stort långskepp ute på grusbankarna vid Nidälven; det var en snäcka[173]. Han använde därtill många hantverkare. Då skeppet i början av vintern var färdigt, hade det trettio rum[174]; det hade höga stävar, men var icke stort i förhållande därtill. Detta skepp gav konungen namnet Tranan. Efter Järnskegges dråp fördes hans lik ut på Yrjar, och han ligger begraven i Skegge-högen på Austrått[175].


73. Thangbrand far till Island.

Då konung Olav Tryggvesson hade varit konung i Norge i två år, uppehöll sig hos honom en saxisk präst, som hette Thangbrand. Han var en våldsam man och en stor slagskämpe, men tillika en god klerk och en rask man. På grund av hans våldsamma lynne ville konungen icke ha honom hos sig, utan gav honom det uppdraget, att han skulle fara till Island och kristna landet där. Han fick ett handelsskepp, och om hans färd är att förtälja, att han kom i land på Island i Östfjordarna, i den södra Alptafjorden, och stannade där över vintern hos Hall på Sida. Thangbrand förkunnade kristendomen på Island, och genom hans tal bevektes Hall och alla hans tjänare och många andra hövdingar till att låta döpa sig, men de voro dock långt flera, som talade emot. Thorvald den sjuklige och skalden Vetrlide diktade en spevisa om Thangbrand, men han dräpte dem båda. Thangbrand stannade två år på Island och blev tre mäns baneman, innan han lämnade landet.


74. Om Hauk och Sigurd.

Sigurd hette en man, en annan Hauk; de voro från Hålogaland och vistades mycket på handelsfärder. De hade en sommar farit västerut till England. Då de kommo tillbaka till Norge, seglade de norrut längs kusten, men på Nordmöre stötte de på konung Olavs män. Då man underrättade konungen, att där hade kommit några män från Hålogaland och att de voro hedningar, lät konungen kalla skeppsförarna till sig. Han sporde dem, om de ville låta döpa sig, men de svarade nej därtill. Konungen talade för dem på många sätt, men det hjälpte icke; han hotade dem med död eller lemlästning, men de ville ändå icke giva efter. Då lät han sätta dem i järn och förde dem med sig någon tid fängslade. Konungen talade ofta med dem, men det hjälpte icke, och en natt rymde de, utan att någon hörde något av dem eller visste, på vad sätt de kommo undan. På hösten kommo de fram till Hårek på Thjotta längre norrut; han tog väl emot dem, och de stannade hos honom vintern över i god välfägnad.


75. Om Hårek på Thjotta.

En dag på våren, då det var vackert väder, hände det sig, att Hårek var hemma på gården tillsammans med några få män, och tiden syntes honom lång. Sigurd frågade honom, om han ville, att de skulle ro ut en stund för att fördriva tiden. Hårek tyckte, att det var ett godt förslag. De gingo ned till stranden och drogo fram en sexåring[176], och Sigurd hämtade från sjöboden segel och annan utrustning som tillhörde skeppet, eftersom de ofta brukade ha segel med, när de foro ut till tidsfördriv. Hårek gick ut på skeppet och lade rodret till rätta. Sigurd och hans broder voro fullt beväpnade, såsom de ständigt plägade vara hemma hos bonden. De voro båda mycket starka män. Innan de gingo ombord på skeppet, kastade de några smöraskar och en kasse med bröd ned i båten och buro emellan sig en stor bytta med öl ombord. Därefter rodde de från land, och när de hade kommit ett litet stycke från ön, hissade bröderna seglet; Hårek styrde. Det gick med god fart bort från ön.

Bröderna gingo akterut till den plats där Hårek satt, och Sigurd sade till bonden Hårek: »Nu skall du här välja emellan dessa villkor: det första är att låta oss bröder råda för varthän färden skall ställas, det andra är att låta oss binda dig, det tredje är att vi dräpa dig». Hårek förstod nu, i vilken belägenhet han var kommen. Han kunde icke med utsikt till framgång upptaga kampen med mer än den ene av bröderna, om de voro lika rustade, och han valde därför det som syntes honom någorlunda bäst, nämligen att låta dem råda för färden. Han lovade dem detta med ed och gav sitt ord därpå. Därefter satte Sigurd sig vid rodret och styrde söderut längs kusten; bröderna togo sig noga i akt för att möta någon, och de fingo mycket god vind. De fortsatte färden, till dess de kommo söderut till Tråndheim och in till Nidaros, där de träffade konung Olav.

Konung Olav lät kalla Hårek till ett samtal med sig och bjöd honom att låta döpa sig, men Hårek vägrade. Om detta talade konungen och Hårek många dagar, stundom i många mäns närvaro, stundom i enrum, men kunde icke bliva eniga. Till sist sade konungen till Hårek: »Nu skall du fara hem, och jag skall icke göra dig något ondt nu tills vidare. Detta dels för den nära släktskaps skull som råder mellan oss, dels därför, att du eljest skulle kunna säga, att jag med svek har fått dig i min makt. Men det må du veta med sanning, att jag i sommar tänker komma dit norrut och besöka eder Hålogalandsbor. Då skolen I få se, om jag förstår att straffa dem, som vägra att bliva kristna». Hårek sade sig vara mycket nöjd med att komma bort därifrån så fort som möjligt. Konung Olav gav Hårek en god skuta, som roddes av tio eller tolv män på var sida[177], och lät utrusta skeppet på bästa sätt med alla förnödenheter. Han gav honom därjämte trettio män med på färden, alla raska och väl rustade karlar.


76. Eyvind »kindrevas» död.

Hårek från Thjotta for genast bort från staden, så snart han kunde, men Hauk och Sigurd stannade hos konungen och läto båda döpa sig. Hårek fortsatte sin resa, till dess han kom hem till Thjotta. Han sände bud till sin vän Eyvind »kindreva» och lät säga honom, att Hårek från Thjotta hade träffat konung Olav och hade icke låtit tvinga sig till att antaga kristendomen. Han lät också säga honom, att konung Olav ämnade på sommaren draga emot dem med en här, och att de då måste vara mycket försiktiga. Slutligen bad han, att Eyvind skulle komma till honom så snart som möjligt.

När detta budskap kom till Eyvind, förstod han, att det var nödvändigt att finna på något råd, så att konungen icke skulle få dem i sitt våld. Han for så skyndsamt han kunde med en lätt skuta och få mäns besättning. När han kom till Thjotta, tog Hårek väl emot honom, och de gingo genast i samtal bort på den andra sidan av gården. Men då de hade talat med varandra en kort stund, kommo konung Olavs män, som hade följt efter Hårek norrut, dit, grepo Eyvind och förde honom med sig till sitt skepp och foro sedan bort med honom. De stannade icke på sin färd, förrän de kommo till Tråndheim och träffade konung Olav i Nidaros.

Eyvind fördes inför konung Olav för att tala med honom. Konungen befallde honom att taga dopet såsom andra män. Eyvind vägrade. Konungen bad honom med vänliga ord att antaga kristendomen, och både han och biskopen gåvo honom många goda skäl därför, men Eyvind vägrade ihärdigt. Konungen bjöd honom gåvor och stora intäkter, men Eyvind avböjde allt detta. Till sist hotade konungen honom med lemlästning eller död, men Eyvind lät ändock icke rubba sig. Då lät konungen bära in ett bäcken fyllt med glöder och sätta det på magen på Eyvind, och snart brast buken sönder. Då sade Eyvind: »Tag bort bäckenet, jag vill säga några ord, innan jag dör». Man gjorde så. Konungen frågade: »Vill du nu tro på Kristus, Eyvind?» »Nej», svarade han, »jag kan icke taga dopet; jag är en ande, som finnarna genom sin trolldom tvungit in i en människohamn, ty min fader och moder kunde icke på annat sätt få barn». Därpå dog Eyvind; han hade varit den trollkunnigaste man.


77. Hålogaland kristnas.

Våren därefter lät konung Olav utrusta skepp och folk. Han hade ett talrikt och präktigt manskap; själv styrde han Tranan. När han var färdig, seglade han med sin här ut längs fjorden och därefter norrut förbi Byrda[178] och vidare norrut till Hålogaland. Överallt där han lade i land, höll han ting och bjöd allt folket att låta döpa sig och antaga den rätta tron. Ingen vågade tala emot, och allt landet blev kristnat, där han drog fram. Konung Olav tog gästning hos Hårek på Thjotta, och denne och alla hans män blevo nu döpta. Vid avskedet gav Hårek konungen stora gåvor, blev hans man och fick av honom ländermans värdighet och inkomster[179].


78. Thore hjorts fall.

Raud den starke hette en bonde, som bodde på Godöarna i den fjord som kallas Salpte[180]. Raud var en mycket rik man och hade många huskarlar; han var en mäktig man, och honom följde en stor mängd finnar, så snart han behövde deras hjälp. Raud var en ivrig blotman och mycket trollkunnig. Han var en god vän till den förut omtalade Thore hjort[181]; båda voro stora hövdingar.

Då de sporde, att konung Olav kom seglande med en flotta söderifrån över Hålogaland, samlade de en här och uppbådade skepp; de fingo mycket folk. Raud hade en stor drake med förgyllda huvud; detta skepp hade trettio rum[182] och var stort i förhållande därtill. Thore hjort hade också ett stort skepp. De styrde med sin här söderut emot konung Olav, och då de träffades, lade de till strid mot honom. Det blev ett stort slag; manfallet blev snart stort i hålögernas här, deras skepp blevo avröjda, och därpå grepos de av fruktan och förskräckelse. Raud rodde med sin drake ut på havet och lät hissa seglet. Raud hade alltid god vind, vart han än ville segla; det kom sig av hans trollkunnighet.

Om Rauds färd är i korthet att berätta, att han seglade hem till Godöarna. Thore hjort flydde in till land, och han och hans män gingo där av skeppen, men konung Olav och hans folk följde dem, sprungo också ur sina skepp, förföljde och dräpte dem. Konungen var den främste såsom alltid, då något sådant skulle uträttas. Han fick se, var Thore hjort sprang; denne var mycket snabb. Konungen sprang efter honom, och hans hund Vige följde honom. Då sade konungen: »Vige, tag hjorten!» Vige sprang efter Thore och rusade genast på honom. Thore stannade. Då kastade konungen ett spjut mot Thore; denne högg med sitt svärd efter hunden och gav honom ett stort sår, men i samma ögonblick trängde konungens spjut in under armen på honom, så att det stod ut på den andra sidan. Där miste Thore sitt liv, men Vige bars sårad till skeppen. Konung Olav gav nåd åt alla de män, som bådo därom och som ville antaga kristendomen.


79. Konung Olavs färd till Godöarna.

Konung Olav for med sin här norrut längs kusten och kristnade allt folket, där han drog fram. När han kom norrut till Salptefjorden, ämnade han fara in i fjorden och uppsöka Raud, men oväder och stark storm låg på inifrån längs fjorden. Konungen låg där nära en vecka, och samma stormväder rådde fortfarande inne i fjorden, men utanför var det frisk medvind till att segla norrut längs kusten. Konungen seglade då norrut ända till Omd[183], och allt folket där underkastade sig kristendomen. Därefter vände konungen tillbaka söderut. När han kom till Salpte, låg storm och rykande sjö på inifrån längs fjorden. Konungen låg där några dygn, men vädret var alltjämt detsamma. Då talade konungen med biskop Sigurd och frågade honom, om han kunde giva något råd i denna sak. Biskopen svarade, att han ville pröva, om Gud ville skänka honom sin hjälp till att segra över denna djävulskap.


80. Om biskop Sigurd.

Biskop Sigurd klädde sig nu i full mässkrud och gick fram i stäven på konungens skepp, lät tända vaxljus och bära fram rökelse, satte upp ett krucifix i stäven, läste evangeliet och många andra böner och stänkte vigvatten överallt på skeppet. Därefter bad han, att man skulle taga ned tälten[184] och ro in i fjorden. Konungen lät ropa till de andra skeppen, att de skulle alla ro efter honom. Då man började ro på Tranan, gick hon in i fjorden; de som rodde kände icke någon vind emot sig, och i kölvattnet var det vindstilla, men havsskummet stod så tätt på båda sidor, att man icke kunde se fjällen däröver. Så rodde det ena skeppet bakefter det andra fram där i vindstillan; de färdades på det sättet hela dagen och natten därefter och kommo en stund före dagningen till Godöarna.

När de kommo fram till Rauds gård, låg hans stora drake där och flöt invid land. Konung Olav gick genast upp till gården med sina män och angrep det loft där Raud sov[185]; de bröto upp dörren och trängde dit in. Raud blev gripen och bunden, och av de andra män som voro där inne blevo några dräpta, andra tagna till fånga. Därefter gingo konungens män till den skåle[186] där Rauds huskarlar sovo; några av dem blevo dräpta, några bundna, andra slagna. Konungen lät föra Raud inför sig och befallde honom att låta döpa sig. »Jag skall då icke taga ifrån dig din egendom», sade konungen, »utan i stället vara din vän, om du gör dig det värdig». Raud ropade högt emot detta, sade att han aldrig skulle tro på Kristus, och utfor i svåra hädelser. Konungen blev mycket vred och förklarade, att Raud skulle lida den svåraste död. Därefter lät konungen gripa honom, binda honom med ryggen mot en stång och sätta en kavle mellan hans tänder för att på det sättet spärra upp munnen på honom. Därpå lät han taga en orm och hålla den framför munnen på honom, men ormen ville icke krypa in i munnen, utan slingrade sig undan, ty Raud blåste emot honom[187]. Då lät konungen taga den ihåliga stjälken av en kvanne[188] och sticka i munnen på Raud, men somliga säga, att han lät taga sin lur och sätta i munnen på honom, släppte in ormen däri och stack in en glödande järnstång efter den; ormen slingrade sig då in i munnen på Raud och sedan ned i halsen och åt sig ut genom sidan. Där miste Raud sitt liv.

Konung Olav tog där en mängd gods i guld och silver och annat lösöre, vapen och många slags dyrbarheter. Men alla de män som hade följt Raud lät konungen döpa; de som vägrade blevo dräpta eller pinade. Konung Olav tog den drake, som Raud hade ägt, och styrde den själv. Det var ett mycket större och vackrare skepp än Tranan; framtill hade det ett drakhuvud och baktill en krok som stod ut som en stjärt, och båda »nackarna»[189] och hela stäven voro förgyllda. Det skeppet gav konungen namnet Ormen, ty då seglet var hissat, föreställde det en drakes vingar. Detta skepp var det vackraste i hela Norge.

De öar som Raud bebodde heta Gylling och Häring, men båda tillsamman kallas de Godöarna, och Godöströmmen är sundet norr därom, mellan dem och fastlandet.

Konung Olav kristnade hela fjorden och for sedan sin väg söderut längs kusten, och på den färden hände mycket, som finnes omtalat, i det att troll och onda vättar gåvo sig i kast med hans män och stundom med honom själv. Men vi vilja hellre skriva om, huru det gick till, då konung Olav kristnade Norge eller andra länder, där han införde kristendomen.

Konung Olav kom samma höst med sin här till Tråndheim, styrde in till Nidaros och gjorde sig i ordning till att sitta där över vintern.

Här vill jag nu närmast berätta om isländingarna.


81. Om isländingarna.

Samma höst kom från Island till Nidaros Kjartan Olavsson, sonson till Hoskuld och dotterson till Egil Skallagrimsson[190]; han ansågs som den mest lovande man som någonsin har blivit född på Island. Där voro också Halldor, son till Gudmund på Modruveller, Kolbein, son till Thord Frösgode[191] och broder till Brand-Flose[192], samt Sverting, son till Runolv gode. Dessa voro alla hedningar, liksom många andra isländingar som vistades där, somliga mäktiga, andra icke. Men vid samma tid kommo också från Island framstående män, som hade blivit omvända till kristendomen genom Thangbrand. Bland dem var Gissur vite, som var son till Teit Ketilbjörnsson och vars moder var Ålov, dotter till hersen Bodvar Vikinga-Kåresson. Bodvars broder var Sigurd, fader till Erik »bjodaskalle», som var fader till konung Olavs moder Astrid[193]. Hjälte Skeggesson hette en annan isländsk man; han var gift med Vilborg, dotter till Gissur vite. Hjälte var också kristen, och konung Olav tog med glädje emot honom och hans svärfader Gissur, och de voro hos honom.

De isländska män, som rådde om skeppen och som voro hedningar, försökte att segla bort, så snart konungen kom till staden, ty de hade hört, att konungen tvingade alla till att antaga kristendomen; men vinden var dem emot och drev dem tillbaka in under Nidarholm. De som rådde om skeppen voro Thoraren Nevjolvsson, skalden Hallfred Ottarsson[194], Brand den givmilde och Thorleik Brandsson. Man omtalade för konung Olav, att några isländingar voro där med sina skepp, alla hedningar, och att de ville undvika att träffa konungen. Då sände konungen bud till dem, förbjöd dem att fara därifrån och befallde dem att lägga till vid staden. De gjorde så, men lossade icke lasten på sina skepp.


82. lsländingarna bliva döpta.

Nu kom Mikaelsmässan[195]; vid dess firande lade konungen stor vikt och lät läsa en högtidlig mässa. Isländingarna gingo dit och lyssnade till den vackra sången och klockringningen, och när de kommo tillbaka till skeppen, omtalade var och en, vad han hade tyckt om de kristnas ceremonier. Kjartan berömde dem, men de flesta andra lastade dem. Men det var, som det säges, att »många äro konungens öron»; detta omtalades också för konungen, och konungen sände genast samma dag en man till Kjartan och bad honom komma till sig. Kjartan gick till konungen med några få män, och konungen tog väl emot honom. Kjartan var den störste och vackraste av män och mycket vältalig. Konungen och han hade icke växlat många ord, förrän konungen bjöd honom att antaga kristendomen. Kjartan svarade, att han icke skulle säga nej därtill, om han därmed förvärvade konungens vänskap. Konungen lovade honom sin fulla vänskap, och han och konungen avtalade nu detta emellan sig. Dagen därpå blev Kjartan döpt och samtidigt hans frände Bolle Thorlaksson och hela deras följe. Kjartan och Bolle voro konungens gäster, så länge de voro klädda i de vita kläderna[196], och konungen var mycket vänlig emot dem.


83. Hallfred »vandrådaskald» blir döpt.

Då konung Olav en dag gick ute på gatan, mötte han några män, och den som gick först hälsade konungen. Konungen frågade mannen om hans namn. Han sade sig heta Hallfred. Då sade konungen: »Är du skalden?» Han svarade: »Jag kan dikta». Då sade konungen: »Vill du antaga kristendomen och bliva min man?» Han svarade: »Ett villkor ställer jag för att jag skall låta döpa mig, det nämligen, att du själv, konung, står fadder till mig. Av ingen annan vill jag mottaga den tjänsten». Konungen svarade: »Det vill jag göra». Så blev Hallfred döpt, och konungen höll honom till dopet. Sedan frågade konungen Hallfred: »Vill du nu bliva min man?» Hallfred svarade: »Jag var fordom Håkon jarls hirdman. Nu vill jag icke träda i din eller någon annan hövdings tjänst, med mindre du lovar mig, att du icke driver mig bort ifrån dig, vad som än skulle hända mig». »Så är det mig sagt om dig, Hallfred, att du icke är så vis eller klok, att jag icke kan vänta, att du gör saker och ting som jag för ingen del kan tåla». »Dräp mig då», sade Hallfred. Konungen sade: »Du är en »vandrådaskald»[197], men min man skall du nu bliva». Hallfred svarade: »Vad giver du mig i namnfästning[198], om jag skall heta »vandrådaskald»?» Konungen gav honom ett svärd, men ingen skida följde med. Konungen sade: »Gör nu en visa om svärdet och låt ordet svärd förekomma i varje versrad!» Hallfred kvad:

Ett är det svärd bland svärden
som gjorde skalden svärdrik;
nu blir det godt om svärden
för svärdens svingare[199], konung!
Svärdet skall nog bli brukat,
som svärdet anstår, i kampen,
även om skidan mig skänkes.
Tränne svärd jag förtjänat[200].

Konungen gav honom nu skidan till svärdet.

Ur Hallfreds dikter ha vi hämtat kunskap och vittnesbörd om det som däri berättas om Olav Tryggvesson.


84. lsländingarna bliva döpta.

Samma höst kom prästen Thangbrand från Island till konung Olav och omtalade för honom, att han icke hade haft stor lycka med sig på sin färd. Isländingarna hade diktat en spevisa om honom, sade han, somliga ville dräpa honom, och det såg icke ut till att det landet skulle bliva kristet. Konung Olav blev häröver så uppbragt och vred, att han lät kalla samman alla de isländingar som voro i staden och sade, att han skulle låta dräpa dem alla. Men Kjartan och Gissur och Hjälte och de andra, som hade antagit kristendomen, gingo till honom och sade: »Icke skall du väl, konung, vilja svika ditt ord! Du plägar ju säga, att ingen kan begå en gärning, som gör dig så vred, att du icke skall förlåta honom, om han låter döpa sig och övergiver hedendomen. Nu vilja alla dessa isländingar som äro här låta döpa sig, och vi skola väl finna på råd till att få kristendomen antagen på Island. Här äro många söner till mäktiga män på Island, och deras fäder skola kunna vara dig till stor hjälp i denna sak. Men Thangbrand for där, liksom här hemma hos dig, fram med övermod och mandråp, och det tålde man icke av honom där». Konungen började då lyssna till sådant tal, och nu blevo alla de isländingar som voro där döpta.


85. Om konung Olavs färdigheter.

Konung Olav var den mest förfarne i alla kroppsfärdigheter bland de män i Norge som man har underrättelser om. Han var starkare och vigare än andra, och därom äro skrivna många berättelser. En av dem är den, huru han klättrade upp på Smalsarhorn[201] och fäste sin sköld överst på berget, och en annan den, huru han hjälpte en av sina hirdmän, som hade klättrat uppför berget, så att han icke kunde komma varken upp eller ned, men konungen gick upp till honom och bar honom under armen ned på jämn mark. Konung Olav kunde gå på årorna utombords, när hans män rodde på Ormen, och han kunde leka med tre kortsvärd, så att ett ständigt var uppe i luften, och han fick alltid fatt i handtaget. Han högg lika bra med båda händerna och kastade två spjut på samma gång.

Konung Olav var mycket gladlynt och skämtsam, vänlig och rättfram, mycket ivrig, vad det än gällde, mycket givmild, mycket mån att i sin klädedräkt följa de nyaste moderna, tapper framför alla sina män i striden, men ofantligt grym, när han var vred, och sina fiender pinade han mycket: somliga brände han i eld, andra lät han sönderslitas av ilskna hundar, andra åter lät han lemlästa eller störta ned för höga klippor. Därför älskade hans vänner honom, men hans fiender fruktade honom. Han hade därför stor framgång, emedan somliga gjorde hans vilja av kärlek och vänskap och andra av fruktan.


86. Leiv Eriksson blir döpt.

Leiv, son till Erik den röde, som först bosatte sig på Grönland[202], hade denna sommar kommit från Grönland till Norge. Han for och uppsökte konung Olav, antog kristendomen och var om vintern hos konung Olav.


87. Konung Gudröds fall.

Erik blodyxes och Gunnhilds son Gudröd hade varit på härnadståg i västerländerna, sedan han flydde ur landet för Håkon jarl[203]. Den sommar som nu har omtalats, då konung Olav Tryggvesson hade härskat i Norge i fyra år, kom Gudröd till Norge och hade många krigsskepp. Han hade seglat ut från England, och då han kom nära land i Norge, styrde han söderut längs kusten för att komma dit, där det var minst fara för att han skulle träffa konung Olav.

Han seglade söderut[204] till Viken, men så snart han kom i land, började han att härja och att tvinga folket under sig och begärde, att de skulle taga honom till konung. När innebyggarna sågo, att en stor här hade kommit emot dem, sökte de fred och förlikning och erbjödo konungen att utsända kallelse till ting i hela landet och att hellre taga honom till konung än lida under hans här. Det avtalades en frist, medan tingsbudkavlen gick omkring i landet. Konungen krävde skatt till sitt uppehälle, så länge denna väntetid pågick; men bönderna ville hellre ha konungen hos sig på gästning, så länge han behövde det, och konungen valde detta och for omkring i landet på gästning med en del av sitt folk, under det att en del höll vakt vid hans skepp.

När bröderna Hyrning och Thorgeir, konung Olavs svågrar, sporde detta, samlade de en här och skaffade sig skepp. Därefter foro de norrut i Viken, kommo en natt med sitt folk till det ställe, där konung Gudröd var på gästning, och överföllo honom med eld och vapen. Där föll konung Gudröd och största delen av hans här, men av dem som hade stannat kvar på skeppen blevo några dräpta, andra kommo undan och flydde lång väg därifrån. Nu voro alla Eriks och Gunnhilds söner döda.


88. Ormen långe bygges.

Vintern efter det att konung Olav hade kommit från Hålogaland, lät han inne under Hladehamrarna[205] bygga ett stort skepp, som var mycket större än andra skepp som då funnos i landet; underlagsbjälkarna[206] ligga där ännu, så att man kan se dem. Thorberg »skavhugg»[207] hette den hantverkare, som sträckte kölen och stävarna på fartyget, men många andra deltogo i arbetet därpå, somliga för att fälla träd, andra för att yxa till stockarna, andra åter för att slå spikarna i eller för att föra fram timret. Allt vad som användes till det skeppet utvaldes med den största omsorg; skeppet var både långt och bredt och högt och var byggt av stort timmer.

När den yttre bordläggningen gjordes, fick Thorberg ett nödvändigt ärende hem till sin gård och stannade där mycket länge. Då han kom tillbaka, var skeppet färdigtimrat. Konungen och Thorberg foro genast om kvällen ut för att se, hurudant skeppet hade blivit, och då förklarade alla med en mun, att de aldrig hade sett ett så stort eller så vackert långskepp. Konungen for därpå tillbaka till staden. Tidigt om morgonen därefter foro konungen och Thorberg åter ut till skeppet. Hantverkarna voro redan komna, men de stodo där alla utan att göra någonting. Konungen frågade, varför de gjorde så. De sade, att skeppet var fördärvat; någon måtte ha gått från framstäven till lyftingen[208] med en yxa och drivit det ena hugget efter det andra på sned in i kanten. Konungen gick fram och såg, att det var sant, och förklarade genast med en ed, att om han finge veta, vem som av avund hade fördärvat skeppet, så skulle den mannen mista livet. »Men den», sade han, »som kan säga mig det, skall få röna mycket godt av mig». Då sade Thorberg: »Jag kan säga eder, konung, vem som gjort detta». »Jag väntar också av dig mer än av någon annan man», svarade konungen, »att du skulle lyckas få veta det och kunna säga mig det». »Nu skall jag säga dig, vem som har gjort det», sade Thorberg, — »jag har gjort det». Konungen svarade: »Då skall du bota skadan, så att skeppet blir lika godt, som det var förut; ditt liv står i pant för att du gör det.» Thorberg gick fram och yxade till kanten, så att alla märkena efter yxhuggen försvunno. Konungen och alla de andra menade då, att skeppet var mycket vackrare på den sidan, som Thorberg hade yxat till, och konungen bad honom att göra så på båda sidorna och tackade honom hjärtligt därför.

Thorberg blev nu huvudbyggmästare för skeppet, tills det var fullbordat. Det var en stor drake och byggd efter mönstret av Ormen, som konungen hade haft med sig från Hålogaland, men detta skepp var mycket större och i alla stycken mera omsorgsfullt utfört. Han kallade detta skepp Ormen långe och det andra Ormen korte. På Ormen långe voro trettiofyra rum[209]. Huvudena och stjärten voro helt och hållet förgyllda; borden voro så höga som på havsskepp[210]. Detta är det skepp i Norge, som blivit bäst byggt och med den största kostnaden.


Halvdan Egedius: Ormen långe.


89. Om jarlen Erik Håkonsson.

Jarlen Erik Håkonsson och hans bröder och många av deras förnämsta fränder foro bort ur landet efter Håkon jarls fall. Erik jarl for österut till Svithiod för att träffa sveakonungen Olav och blev där väl mottagen. Konung Olav gav jarlen ett område, där han kunde vistas i fred, och stora inkomster, så att han kunde väl underhålla sig och sitt folk där i landet. Detta omtalar Thord Kolbeinsson[211]:

Ulvens mättare! Länge
det dröjde ej, innan Håkon
blev dräpt av den svekfulle trälen —
ostadig är lyckan i sanning!
Jag vet, att Tryggves ättling
kom seglande från västern
med härsmakt till det rike
som jarlen i strid hade vunnit.
Större planer välvdes
av Erik mot guldutdelarn[212],
än då blev sport bland männen;
slikt var av honom att vänta.
Vredgad jarlen sökte
råd hos Svithiods konung.
Tröndernas trotsiga sinne
ej någon kunde tämja.

Många män, som blevo landsflyktiga för konung Olav Tryggvesson, begåvo sig från Norge till Erik jarl. Erik jarl beslöt då att skaffa sig skepp och fara på härnadståg för att förvärva gods åt sig och sitt folk. Han seglade först till Gottland, låg där länge om sommaren och passade på handelsskepp, som seglade till landet, eller vikingar; men stundom gick han i land och härjade vida omkring längs kusten. Så heter det i »Bandadråpa»[213]:

Den frejdade fursten sedan
än flera strider hade,
det ha vi sport i sanning.
Erik tvang under sig landet.
Den sköldbetäckte krigarn
på Gottlands gröna kuster
härjade länge vida.
Stridsdjärv fursten kämpar.[214]

Därefter seglade Erik jarl söderut till Vendland; där mötte han utanför Stauren[215] några vikingaskepp och angrep dem. Erik jarl segrade och dräpte vikingarna. Så heter det i »Bandadråpa»:

Folkets styresman lade
— fursten så ville ha det —
med drakarna in till Stauren.
Kampglad är unge jarlen.
Glupska korparna sleto
i fallna vikingars huvud
i kampen utanför stranden.
Jarlen råder för landet.[216]


90. Eriks härnadståg i österväg.

Erik jarl seglade om hösten tillbaka till Svithiod och stannade där ännu en vinter. Men på våren rustade han sin här och seglade sedan i österväg, och när han kom till konung Valdemars rike[217], började han härja, dräpa folk och bränna överallt där han for fram och förödde så landet. Han kom till Aldeigjuborg[218] och belägrade denna stad, till dess han vann den. Han dräpte där många människor och bröt ned och brände hela borgen, och sedan for han härjande vida omkring i Gårdarike. Så heter det i »Bandadråpa»:

Den tappre krigarn for sedan
åt öst över havet att härja
Valdemars rike med svärdet —
vapenlarmet växte.
Männens skräck! — jag vet det —
Ladogas borg du brände.
Kampen blev hård mellan männen,
när hären till Gårdar du förde.

Erik jarl var på dessa härnadståg sammanlagt fem somrar, men när han kom från Gårdarike, for han härjande över hela Adalsysla och Ösysla[219]. Där tog han fyra vikingaskepp från danskar och dräpte hela besättningen. Så heter det i »Bandadråpa»:

Jag sport, att krigarn fordom
hade en strid på havet
i sundet mellan två öar.
Erik tvang under sig landet.
Den givmilde furstesonen
förödde — så har det sagts mig —
fyra av danernas fartyg.
Stridsdjärv fursten kämpar.
Böljehästens herre![220]
Med götarna du stridde
och drev dem på flykt kring bygden.
Kampglad är unge jarlen.
På Estlands och Ösels stränder
härjade stridsdjärv fursten;
ringa blev freden för männen.
Jarlen råder för landet.[221]

Då Erik jarl hade varit en vinter i Svearike, for han till Danmark. Han uppsökte där den danske konungen, Sven tveskägg, och anhöll om hans dotter Gydas hand, och giftermål blev avtalat. Erik jarl fick sålunda Gyda till hustru; ett år därefter fingo de en son, som fick namnet Håkon. Erik jarl var om vintrarna vanligen i Danmark, men stundom i Svearike; om somrarna låg han ute på härnadståg.


91. Konung Svens giftermål.

Den danske konungen Sven tveskägg var gift med venderkonungen Burislavs dotter Gunnhild[222]. Men vid den tid som nyss omtalats hände det, att drottning Gunnhild blev sjuk och dog, och kort därefter gifte konung Sven sig med Sigrid storråda, dotter till Skoglar-Toste och moder till sveakonungen Olav den svenske[223]. Med svågerskapet uppstod vänskap emellan de båda konungarna och mellan dessa och jarlen Erik Håkonsson.


92. Konung Burislavs giftermål.

Venderkonungen Burislav klagade för Sigvalde jarl över att den förlikning hade blivit bruten, som Sigvalde jarl hade gjort mellan konung Sven och konung Burislav[224]. Konung Burislav skulle få konung Svens syster Thyra Haraldsdotter till äkta, men detta giftermål blev icke av, ty Thyra sade tvärt nej till att gifta sig med en gammal och hednisk man. Nu meddelade konung Burislav jarlen, att han ämnade kräva fullgörandet av överenskommelsen, och bad jarlen fara till Danmark och föra drottning Thyra till honom. Sigvalde jarl var icke sen att företaga den resan. Han begav sig till den danske konungen Sven och framförde detta ärende till honom, och genom sina övertalningar bragte han det slutligen därhän, att konung Sven lämnade sin syster Thyra i hans händer. Några kvinnor följde henne och därjämte hennes fosterfader, en mäktig man vid namn Assur Agesson, och några andra män. Det avtalades mellan konungen och jarlen, att Thyra skulle ha de egendomar i Vendland, som drottning Gunnhild hade ägt, och dessutom andra stora egendomar som gåva av brudgummen.

Då jarlen och Thyra kommo till Vendland, firade konung Burislav sitt bröllop och äktade drottning Thyra. Men så länge hon befann sig bland hedniska män, ville hon varken mottaga mat eller dryck av dem, och så fortsatte det i sju dagar.

Då hände det en natt, att drottning Thyra och Assur i skydd av mörkret rymde därifrån och till skogs. Om deras färd är i korthet att berätta, att de kommo fram till Danmark. Men där vågade Thyra för ingen del stanna, ty hon visste, att om hennes broder konung Sven finge höra, att hon var där, skulle han genast sända henne tillbaka till Vendland. De foro därför utan att ge sig tillkänna, ända till dess de kommo till Norge.

Thyra stannade icke på sin färd, förr än de kommo till konung Olav; han tog väl emot dem, och de voro där i god välfägnad. Drottning Thyra omtalade för konungen, i vilken bekymmersam ställning hon befann sig, och bad honom om hjälp och beskydd i hans rike. Thyra var en kvinna, som förstod att skickligt lägga sina ord, och hennes tal behagade konungen väl. Han såg, att hon var en vacker kvinna, och det föll honom in, att detta kunde vara ett godt giftermål. Han förde nu talet på detta och frågade henne, om hon ville gifta sig med honom. I den belägenhet hon var syntes det henne mycket svårt att fatta ett beslut, men å andra sidan insåg hon, vilket fördelaktigt äktenskap detta var, att bliva gift med en så namnkunnig konung, och bad honom därför råda för henne och hennes gifte. Slutet på samtalet blev, att konung Olav fick drottning Thyra till hustru. Bröllopet firades på hösten, då konungen hade kommit tillbaka från Hålogaland.

Konung Olav och drottning Thyra voro i Nidaros över vintern. Men om våren därefter klagade drottning Thyra för konungen och grät bittert över att hon hade så stora egendomar i Vendland, men i Norge icke ägde det minsta gods, såsom det dock anstod en drottning. Stundom bad hon konungen med vackra ord, att han skulle skaffa henne hennes egendom, och sade, att konung Burislav var en så god vän till konung Olav, att han skulle lämna konung Olav allt vad han begärde, så snart de träffades. När konung Olavs vänner hörde detta tal, avrådde de alla konungen från denna färd.

Det berättas, att konungen en dag tidigt på våren gick framåt gatan; vid torget kom en man emot honom med ett stort knippe kvannstjälkar, som voro förunderligt stora för att vara vid den tiden på våren. Konungen tog en stor stjälk i handen och gick hem till drottning Thyras härbärge. Thyra satt inne i stugan och grät, när konungen kom in. Konungen sade: »Se här en stor kvannstjälk; den vill jag ge dig». Hon slog till den med handen och sade: »Större gåvor gav Harald Gormsson, men mindre räddes han att fara ur landet och kräva sin egendom, än du nu gör. Det såg man, då han for hit till Norge, förödde den största delen av landet och underlade sig allt riket med skatter och utskylder. Men du vågar icke fara igenom Danmark för min broder, konung Sven». Konung Olav sprang upp vid dessa ord och ropade högt med en ed: »Aldrig skall jag rädas för din broder, konung Sven, och om vi mötas, skall han vika».


93. Konung Olavs uppbåd.

Konung Olav sammankallade kort därefter ett ting i staden. Han kungjorde där för allmogen, att han ämnade ha leding ute om sommaren, och att han ville ha ett bestämt antal både av skepp och manskap från varje fylke; han meddelade tilllika, huru många skepp han ville ha där ifrån fjorden[225]. Sedan sände han bud både norrut och söderut, längs kusten och inne i landet, och lät uppbåda folk. Konung Olav lät sätta i sjön Ormen långe och alla sina andra skepp, både stora och små; själv styrde han Ormen långe. Då man uttog besättningen till skeppen, valde man folket med sådan omsorg, att på Ormen långe skulle där icke vara någon man äldre än sextio år eller yngre än tjugo, och alla skulle vara särskilt utvalda med hänsyn till styrka och mod. Först uttogos därtill konung Olavs hirdmän, ty till hirden valdes bland landsmän och utländingar allenast de som voro starkast och tapprast.


94. Ormens besättning.

Ulv den röde hette den man som bar konung Olavs baner och var i förstäven på Ormen; dessutom voro där Kolbjörn stallare[226], Thorsten oxfot, Vikar från Tiundaland[227], broder till Arnljot »gelline»[228]. I »rausnen» i »saxen»[229] voro: Vak Raumesson från Älven[230], Berse den starke, Ån bågskytt från Jämtland, Thrånd den starke från Telemarken och hans broder Othyrme, hålögerna Thrånd den skelögde, Ogmund »sande»[231], Hlodver den långe från Saltvik, Hårek den vasse, intrönderna[232] Ketil den höge, Thorfinn »eisle»[233], Håvard och hans bröder från Orkadalen. I »förrummet»[234] voro dessa: Björn från Studla, Thorgrim Thjodolvsson från Hvine, Åsbjörn och Orm, Thord från Njardarlog, Thorsten den vite från Oprostader, Arnor från Möre, Hallstein och Bork från Fjordarna, Eyvind snok, Bergthor »bastrep», Hallkel från Fjaler, Olav »dräng»[235], Arnfinn från Sogn, Sigurd »bill»[236], Einar från Hordaland, Finn, Ketil från Rogaland och Grjotgard den raske. I »krapparummet»[237] voro: Einar »tambarskälve» — han tycktes dem icke jämngod, ty han var endast aderton år gammal —, Hallstein Hlivsson, Thorolv, Ivar »smetta»[238], Orm »skogsnäsa». Många andra berömda män voro ombord på Ormen, ehuru vi ej kunna namngiva dem. I varje halvrum[239] på Ormen funnos åtta krigare, utvalda man för man; i »förrummet» voro trettio man. Man sade, att den utvalda besättningen på Ormen övergick alla andra män i skönhet och styrka och tapperhet lika mycket, som Ormen överträffade alla andra skepp.

Konungens broder Thorkel »näsa» styrde Ormen korte; konungens morbröder Thorkel den praktälskande och Jostein förde Tranan. Bägge dessa skepp voro väl bemannade. Konung Olav hade elva storskepp från Tråndheim och dessutom »tjugobänkare»[240] och smärre fartyg.


95. Island kristnas.

Då konung Olav var nästan färdig med utrustningen av sin här i Nidaros, satte han sysslomän och fogdar[241] över hela Tröndelagen. Därefter sände han Gissur vite och Hjalte Skeggesson till Island för att förkunna kristendomen där och gav dem med på färden en präst vid namn Thormod och flera andra klerker, men han behöll hos sig såsom gisslan de fyra isländska män som tycktes honom vara de förnämsta: Kjartan Olavsson, Halldor Gudmundsson, Kolbein Thordsson, Sverting Runolvsson. Det berättas om Gissurs och Hjaltes färd, att de kommo till Island före alltinget och foro till tings, och på det tinget blev kristendomen genom lag införd på Island, och samma sommar döptes allt folket[242].


96. Grönland kristnas.

Samma vår sände konung Olav också Leiv Eriksson till Grönland för att förkunna kristendomen, och han for om sommaren till Grönland. Han räddade ute på havet en skeppsbesättning, som låg hjälplös på ett vrak, och därefter fann han Vinland det goda[243] och kom om sommaren till Grönland. Han hade med sig dit en präst och några lärare och tog sitt uppehåll på Brattahlid hos sin fader Erik[244]. Man gav honom sedan tillnamnet Leiv den lycklige. Men hans fader Erik sade, att det uppvägde vartannat, att Leiv hade bärgat skeppsbesättningen och att han hade fört »hycklaren» — det var prästen — till Grönland.


97. Konung Olavs färd.

Konung Olav for med sin här söderut längs kusten. Under vägen slöto sig till honom många stormän, som voro hans vänner och som voro beredda att deltaga i färden. Den förste av dem var hans svåger Erling Skjalgsson; han hade sitt stora långskepp, som hade trettio rum och var mycket väl bemannat. Där kommo också till konungen hans svågrar Hyrning och Thorgeir; vardera av dem styrde ett stort skepp. Många andra stormän följde honom; han hade sextio långskepp, då han lämnade landet och seglade söderut förbi Danmark genom Öresund. På denna färd kom konung Olav till Vendland och stämde möte med Burislav, och de båda konungarna träffades och talades då vid om de egendomar som konung Olav gjorde anspråk på. Alla dessa samtal mellan konungarna förlupo fredligt, och de blevo fullständigt ense rörande de krav som konung Olav ansåg sig ha rätt att göra där. Konung Olav stannade där länge om sommaren och träffade många av sina vänner.


98. Om sveakonungen.

Konung Sven tveskägg var vid denna tid gift med Sigrid storråda, såsom förut är skrivet[245]. Sigrid var en bitter fiende till konung Olav Tryggvesson; anledningen därtill var den, att konung Olav hade brutit sitt avtal med henne och slagit henne i ansiktet, såsom förut är omtalat[246]. Hon äggade ivrigt konung Sven till att anfalla konung Olav Tryggvesson och sade, att det var tillräcklig sak mot konung Olav, att han hade äktat Svens syster Thyra — »utan edert samtycke, och icke skulle edra förfäder ha tålt slikt». Drottning Sigrid förde ständigt sådant tal på tungan, och till slut bragte hon det genom sina övertalningar därhän, att konung Sven gick in på att göra som hon ville.

Tidigt om våren sände konung Sven bud österut till Svithiod till sin styvson, den svenske konung Olav, och till Erik jarl och lät säga dem, att den norske konung Olav hade leding ute och ämnade på sommaren fara till Vendland. Han tillfogade den uppmaningen, att sveakonungen och jarlen skulle uppbåda en här och fara konung Sven till mötes, så skulle de alla tillhopa föra sina flottor till strid emot konung Olav. Sveakonungen och Erik jarl voro genast villiga till denna färd och drogo samman en stor här i Svearike. Med denna foro de söderut till Danmark, men kommo dit, först då konung Olav Tryggvesson hade seglat österut. Detta omtalade Halldor »okristne», då han diktade om Erik jarl[247]:

Den tappre furstebetvingarn
samlade, lysten att strida,
en väldig här i Svithiod;
mot söder till kamp han styrde.
Varenda man då ville
följa Erik i striden.
Korparnas mättare! Rikligt
fick sårfågeln[248] blod att dricka.

Sveakonungen och Erik jarl seglade den danske konungen till mötes, och de hade då alla tillsamman en ofantlig härstyrka.


99. Sigvalde jarls förräderi.

Då konung Sven hade uppbådat sitt manskap, sände han Sigvalde jarl till Vendland för att utspeja konung Olav Trygvessons färd och för att ställa så till, att konung Sven och konung Olav skulle mötas. Sigvalde jarl begav sig åstad och kom fram till Vendland, for till Jomsborg och vidare till konung Olav Tryggvesson. De blevo goda vänner, och jarlen kom i den största ynnest hos konungen. Jarlens hustru Astrid, dotter till konung Burislav, stod på mycket vänskaplig fot med konung Olav; detta berodde mycket på de forna släktförbindelserna, då konung Olav hade varit gift med hennes syster Geira[249].

Sigvalde jarl var en klok och rådslug man, och då han deltog i konung Olavs rådslag, gjorde han allt vad han kunde för att fördröja hans färd västerut och hittade ständigt på nya förevändningar för uppskov. Men konung Olavs män voro mycket missnöjda därmed och längtade ivrigt att få fara hem, då de lågo segelfärdiga och vinden var gynnsam. Slutligen fick Sigvalde jarl i hemlighet underrättelse från Danmark, att den danske konungens här hade kommit österifrån, att Erik jarl också hade sin här redo, och att alla hövdingarna nu skulle segla österut till Vendland; de hade avtalat, att de skulle vänta på konung Olav vid en ö, som heter Svold, samt att jarlen skulle ställa det så, att de där kunde möta konung Olav.


100. Konung Olavs färd från Vendland.

Det kom ett rykte till Vendland, att den danske konungen Sven hade en flotta ute, och snart talades det om att det troligen var konung Olav som han ville träffa; men Sigvalde jarl sade till konungen: »Icke kan det vara konung Svens avsikt att inlåta sig i strid mot eder med den danska hären ensam, så stor styrka som I haven. Men om I hysen någon misstanke om att någon ofred är för handen, då skall jag följa eder med mitt folk; det har alltid räknats för en god hjälp, när jomsvikingarna ha följt en hövding. Jag skall giva eder elva väl bemannade skepp». Konungen samtyckte härtill. Det var svag men gynnsam vind.

Konungen lät nu flottan kasta loss och blåsa till avfärd. Man hissade segel; småskeppen gingo fortast, och de seglade ut på öppna havet. Men jarlen höll sig i närheten av konungens skepp och ropade över till detta och bad konungen följa efter, sig. »Jag känner bäst till», sade han, »var det är djupast i sunden mellan öarna, och det torden I behöva med de stora skeppen». Jarlen seglade sålunda före med sina skepp — han hade elva fartyg —, och konungen följde efter honom med sina storskepp — även han hade elva skepp. Hela den övriga flottan var redan ute på öppna havet. Då Sigvalde jarl seglade in till Svold, kom en skuta roende emot dem med underrättelse till jarlen, att den danske konungens flotta låg där i hamnen och väntade på dem. Jarlen lät då taga ned seglen, och de rodde in under ön. Så säger Halldor »okristne»:

Norrmännens härlige konung[250]
kom seglande norrut från Vendland
med ett och sjuttio fartyg —
krigaren blodade svärdet.
Honom till oväntat möte
sände den mäktige jarlen[251]
en väldig här av danskar.
Striden blev hård mellan männen.

Här säges, att konung Olav och Sigvalde jarl hade sjuttio skepp och ett därtill, då de seglade norrut.


101. Om konungarnas samtal.

Den danske konungen Sven och sveakonungen Olav och Erik jarl lågo där med hela sin här. Det var vackert väder och klart solsken. Alla hövdingarna gingo nu med sina följen upp på holmen och sågo, att en mängd skepp seglade tillsammans ute på havet. De fingo se ett stort och praktfullt skepp komma seglande. Då sade båda konungarna: »Detta är ett stort och övermåttan vackert fartyg; det måtte vara Ormen långe». Erik jarl svarade: »Icke är detta Ormen långe»; och det var så, som han sade; detta skepp tillhörde Eindride från Gimsar. En liten stund därefter sågo de ett annat skepp komma seglande, mycket större än det förra. Då sade konung Sven: »Nu är Olav Tryggvesson rädd; han vågar icke att segla med huvudena på sitt skepp»[252]. Då sade Erik jarl: »Icke är detta konungens skepp. Jag känner detta skeppet och seglet, ty seglet är randigt; detta är Erling Skjalgsson. Låt dem segla; det är bättre för oss, att detta skepp fattas i konung Olavs flotta, än att det är där, så väl rustat som det är». En stund senare sågo de och igenkände Sigvalde jarls skepp, som styrde in till holmen. Därpå fingo de se tre skepp komma seglande, och ett av dem var mycket stort. Då bad konung Sven dem gå till sina skepp; han sade, att där kom Ormen långe. Erik jarl svarade: »De ha många andra stora och präktiga skepp än Ormen långe; låtom oss vänta ännu en stund!» Då sade många av de andra männen: »Icke vill Erik jarl nu strida och hämnas sin fader. Det är en stor nesa, som skall spörjas i alla länder, om vi ligga här med en så stor styrka och konung Olav seglar ut på havet rakt förbi oss».

Då de hade talat om detta en stund, fingo de se fyra skepp komma seglande, och ett av dem var en mycket stor och präktigt förgylld drake. Då reste sig konung Sven och sade: »Högt skall Ormen bära mig i kväll; honom skall jag styra». Många sade, att Ormen var ett övermåttan stort och vackert skepp, och att det vittnade om stor praktlystnad att låta bygga ett sådant fartyg. Då sade Erik jarl, så att blott några fä hörde det: »Även om konung Olav icke hade något större skepp än detta, skulle konung Sven dock aldrig kunna taga det ifrån honom med danahären allena». Männen ilade nu till skeppen och togo ned tälten[253].

Medan hövdingarna samtalade om detta, som nu är berättat, fingo de se tre mycket stora skepp komma seglande och bakefter dem ett fjärde; det var Ormen långe. Men av de stora fartyg, som förut hade kommit förbi och som de trott vara Ormen långe, var det första Tranan och det andra Ormen korte. När de sågo Ormen långe, då förstodo alla och ingen sade däremot, att där kom helt visst Olav Tryggvesson. De gingo nu till skeppen och gjorde sig färdiga till angrepp. Det var avtalat mellan hövdingarna, konung Sven och konung Olav och Erik jarl, att de skulle ha en tredjedel av Norge vardera, om de kunde fälla konung Olav Tryggvesson; men den av dem, som först äntrade Ormen, skulle få allt det byte som vanns där, och var och en av dem skulle ha de skepp som han själv avröjde. Erik jarl hade en mycket stor »barde»[254], som han brukade ha på vikingafärder; den var försedd med en ramm överst på båda stävarna och där nedanför en tjock järnplåt, som var lika bred som stäven och som gick ända ned till vattenytan.


102. Om konung Olavs här.

Då Sigvalde jarl och hans män rodde in under ön, sågo Thorkel den praktälskande på Tranan och styrmännen på de skepp som följde honom, att jarlen styrde sina skepp in under holmen. De togo då också ned sina segel och rodde efter honom, under det de ropade till honom och hans män och frågade, varför de gjorde så. Jarlen svarade, att han ville invänta konung Olav. »Det ser ut till att här är ofred för handen», sade han. De läto nu skeppen driva, till dess Thorkel »näsa» kom med Ormen korte och de tre skepp, som följde honom. Det blev sagt dem detsamma, och de togo då också ned sina segel och läto skeppen driva och väntade på konung Olav. Då konungen seglade fram emot holmen, rodde hela fiendehären ut i sundet framför honom. Men då konungens män sågo detta, bådo de honom segla sin väg och icke inlåta sig i strid med en så stor styrka. Konungen svarade högt, där han stod uppe i lyftingen: »Tagen ned seglet! Icke skola mina män tänka på flykt! Aldrig har jag flytt i strid. Gud råde för mitt liv, men aldrig skall jag taga till flykten». Det gjordes, såsom konungen befallde. Så säger Hallfred:

Ej må skalden glömma
att nämna de härliga orden
som stridsdjärv fursten talte
till männen i vapenstormen.
Den dådstore fursten bad dem
att icke fly i kampen;
den folkkäre kungens maning
skall icke gå oss ur minnet.


103. Konung Olavs skepp ordnas till strid.

Konung Olav lät blåsa till samling för alla sina skepp. Konungens skepp låg i midten och på vardera sidan därom Ormen korte och Tranan. Då de började att binda samman skeppen[255], bundo de samman stävarna på Ormen långe och Ormen korte. När konungen såg detta, ropade han högt och befallde dem att lägga det stora skeppet längre fram och icke låta det vara efterst bland alla skeppen i flottan. Då svarade Ulv den röde: »Om Ormen skall läggas lika mycket längre fram, som han är längre än andra skepp, då blir det hårdt arbete i »saxen» (253) i dag». Konungen svarade: »Icke visste jag, att jag hade en »stamboe»[256] som är både röd och rädd». Ulv svarade: »Vänd du bara inte ryggen till, när du försvarar lyftingen, mera än jag, när jag försvarar stäven!» Konungen hade en båge i handen; han lade en pil på strängen och siktade på Ulv. Ulv sade: »Skjut åt ett annat håll, konung, där det mera behöves! Vad jag gör, gör jag för dig».


104. Om konung Olav.

Konung Olav stod i lyftingen på Ormen, där han syntes högt över mängden. Han bar en förgylld sköld och en guldinlagd hjälm och var lätt att skilja från de andra männen; utanpå brynjan hade han en kort röd kjortel. Då konung Olav såg, att flottan delade sig i små avdelningar och baneren sattes upp för anförarna, frågade han: »Vem är hövding för den flock som ligger midt emot oss?» Man sade honom, att det var konung Sven tveskägg med den danska hären. Konungen svarade: »Icke rädas vi de stymparna; det finns intet mod i danerna. Men vilken hövding följer de baner som äro där ute på högra sidan?» Man sade honom, att det var konung Olav med sveahären. Konung Olav svarade: »Bättre vore det för svearna att sitta hemma och slicka sina blotskålar än att gå mot Ormen långe under edra vapen. Men vem äger de stora skeppen som ligga där ute babord om danerna?» »Det är jarlen Erik Håkonsson», sade de. Då svarade konung Olav: »Han menar nog, att han har goda skäl att möta oss, och av den hären kunna vi vänta en skarp strid; de äro norrmän liksom vi själva».


105. Striden börjar.

Därefter rodde konungarna fram till anfall. Konung Sven lade sitt skepp midt emot Ormen långe, men konung Olav den svenske lade sig längre ute och riktade sina stävar emot konung Olav Trygvessons yttersta skepp; på den andra sidan lade sig Erik jarl. Nu började en hård strid. Sigvalde jarl lät sina skepp ro baklänges och deltog icke i striden. Så säger Skule Thorstensson[257] — han var då hos Erik jarl —:

Erik och Sigvalde fordom
jag följde, där spjuten sjöngo —
ung vann jag krigarrykte;
nu märks det, att åldern trycker.
Blodiga svärd vi buro
i dånande vapenstormen
mot svärdstingets ledare[258] modigt
i söder vid Svolders mynning.

Och än vidare säger Hallfred om dessa händelser:

Jag vet, att den kampglade kungen
saknade allt för mycket
de tappra tröndernas följe —
dock drev han många på flykten.
Den raske fursten ensam
mötte i vapenlarmet
en jarl och tvänne kungar.
Om slikt är berömligt att tälja.


106. Konung Svens och konung Olavs flykt.

Striden blev mycket hård och blodig. Krigarna i förstäven på Ormen långe, Ormen korte och Tranan kastade ankaren och änterhakar över på konung Svens skepp; de hade på grund av skeppens höjd den fördelen att kunna anfalla uppifrån och nedåt. De avröjde alla skepp som de kunde hålla fast, men konung Sven och de män som kommo undan flydde upp på andra skepp och drogo sig undan utom skotthåll; det gick med denna här, såsom konung Olav Tryggvesson hade gissat. Då styrde den svenske konung Olav i stället dit med sina skepp, men så snart de kommo i närheten av storskeppen, gick det dem, såsom det hade gått de andra; de förlorade mycket folk och några av sina skepp och drogo sig därefter tillbaka från striden.

Erik jarl lade nu »barden» jämsides med konung Olavs yttersta skepp, avröjde det och kapade tåget, som höll det fast vid de övriga skeppen; därpå angrep han det som låg där närmast och kämpade, till dess det var avröjt. Manskapet började då att springa från de mindre skeppen och upp på storskeppen, och jarlen kapade tågen på det ena skeppet efter det andra, allt efter som de blevo avröjda. Danerna och svearna lade sig nu åter inom skotthåll och anföllo från alla sidor konung Olavs skepp. Erik jarl låg fortfarande jämsides med skeppen och kämpade med huggvapen, och allt efter som männen föllo på hans skepp, gingo andra, daner och svear, ombord i deras ställe. Så säger Halldor:

De skarpa svärden begynte
sin gång på Ormen långe;
männen kämpade våldsamt
vid klang av de guldprydda spjuten.
Svenska och danska skaror
följde den tappre jarlen
där söderut på havet
i svärdens hårda stormvind[259].

Nu blev striden mycket skarp, mycket folk föll, och till sist gick det så, att alla konung Olavs skepp blevo avröjda utom Ormen långe. Alla de av hans män som ännu voro stridsdugliga hade nu kommit upp på den. Då lade Erik jarl »barden» jämsides med Ormen, och där kämpades nu med huggvapen. Så säger Halldor:

Hårdt blev Ormen långe
ansatt av fiendeflocken
— pilarna veno täta;
de blanka sköldarna brusto —,
då krigaren[260] lade den höge
»barden» vid sidan av Ormen.
En blodig kamp i sanning
jarlen hade vid holmen.


107. Om Erik jarl.

Erik jarl befann sig i »förrummet» (259) pä sitt skepp, där det var fylkat med sköldborg. Där kämpades nu med huggvapen och stacks med spjut och kastades med alla slags vapen; somliga sköto med båge eller kastade spjut med handen. Det föll en så tät skur av vapen över Ormen, att man knappt kunde värja sig med sköldarna; så tätt flögo spjut och pilar, ty från alla sidor blev Ormen anfallen av fientliga fartyg. Konung Olavs män voro så rasande, att de sprungo upp på relingarna för att komma till att fälla sina motståndare med svärdshugg, ehuru många icke hade lagt sig så nära under Ormen, att de ville vara med i handgemänget. Men de flesta av Olavs män tänkte icke på annat än att de kämpade på släta marken, stego ut över relingarna och gingo till botten med sina vapen. Så säger Hallfred:

Sårade krigarna sjönko
i kampen ned på Ormen;
ingen av männen väjde
för faran i vapengnyet.
Ormen — var än den skrider
med krigarnas skara — skall länge
sakna sådana kämpar,
hur härlig konung än styr den.


108. Om Einar »tambarskälve».

Einar »tambarskälve» stod akterut i »krapparummet»[261] på Ormen. Han var bågskytt och sköt kraftigare än alla andra. Einar avsköt en pil mot Erik jarl och träffade roderknappen över jarlens huvud, så att pilen trängde in ända till rörbanden[262]. Jarlen såg dit och frågade, om de visste, vem som hade lossat det skottet. I samma ögonblick kom en annan pil flygande så nära jarlen, att den gick emellan bålen och armen; den trängde in i huvudbrädan[263], så att spetsen stod långt ut på andra sidan. Då sade jarlen till en man, som några kalla Finn, under det andra mena, att han var en finne — han var en mycket duktig bågskytt —: »Skjut den långe mannen där borta i krapparummet!» Finn sköt, och pilen träffade midt på Einars båge i samma ögonblick som Einar spände den för tredje gången. Bågen brast i två delar. Då sade konung Olav: »Vad var det som brast där med sådant brak?» Einar svarade: »Norge ur dina händer, konung!» »Så mycket var det väl ändå inte, som brast», sade konungen, »tag min båge och skjut med den!» Han kastade bågen till honom. Einar tog bågen, spände den genast ut över pilens spets och sade: »För mjuk, för mjuk är drottens båge!» och kastade den tillbaka. Därpå tog han sin sköld och sitt svärd och kämpade med dem.


109. Om konung Olav.

Konung Olav stod i lyftingen på Ormen och sköt nästan ständigt hela dagen, än med båge, än med spjut, och då alltid med två åt gången. Han blickade fram över skeppet och såg, att hans män lyfte svärden och höggo tätt, men att svärden beto dåligt. Han ropade då högt: »Svingen I svärden utan kraft, eftersom jag ser, att de icke bita för eder?» En man svarade: »Våra svärd äro mycket slöa och brustna». Då gick konungen ned i »förrummet», öppnade en kista och tog därur många vassa svärd och gav männen. När han sträckte ned den högra armen, såg man, att det rann blod ned under brynjeärmen; ingen vet, var han var sårad.


110. Ormen äntras.

Det hårdaste och blodigaste motståndet på Ormen gjorde männen i »förrummet» och stäven; där befann sig det utvaldaste manskapet, och där voro skeppsborden högst. Men då manfallet i början var störst midt på skeppet och endast få män stodo upprätt kring masten, beslöt Erik jarl sig för att äntra och kom upp på Ormen själv femtonde. Konung Olavs svåger Hyrning gick emot honom med en skara män; det blev en mycket hård strid, som slutade så, att jarlen vek tillbaka ned på sitt skepp igen. Av de män som hade följt honom föllo några, och andra voro sårade. Detta omtalar Thord Kolbeinsson:

De hjälmklädda krigarna svängde
svärden mot blodiga sköldar.
Hyrning vann ära i striden,
där kungen med svärdet han värjde.
Förr sviktar den höga himmeln,
än detta av männen glömmes.

Nu blev det åter den hårdaste kamp, och många män föllo på Ormen. När manskapet, som skulle försvara Ormen, tunnades av, beslöt Erik jarl åter att äntra, och åter mötte han ett kraftigt motstånd. Då förstävskämparna på Ormen sågo detta, gingo de längre akterut på skeppet, satte sig till motvärn mot jarlen och bjödo honom ett hårdt motstånd. Men så många hade nu fallit på Ormen, att det var tomt på många ställen vid relingarna, och jarlens män började därför att äntra från flera håll. Allt det manskap, som ännu stod upprätt till försvar på Ormen, drog sig då akterut på skeppet till den plats, där konungen befann sig. Så säger Halldor »okristne», att jarlen äggade sina män:

Den gladlynte fursten mante
med äggande ord sina kämpar
— krigarna veko tillbaka
från bänk till bänk med Olav —;
med skeppen en ring de slutit
omkring den tappre kungen.
Hård och blodig var striden
för vendernas käcke bane[264].


111. Ormen långe avröjes.

Kolbjörn stallare gick upp i lyftingen till konungen. De buro mycket lika kläder och vapen; Kolbjörn var också en mycket högrest och vacker man. Det blev åter den skarpaste strid i »förrummet». Då så många av jarlens män, som kunde rymmas på skeppet, nu hade kommit upp på Ormen och hans skepp anföllo från alla håll, men endast få män voro kvar på Ormen till försvar mot en så stor styrka, så föllo nu de flesta på en kort stund, fastän de voro både starka och tappra.


Peter Nicolai Arbo: Slaget ved Svold.


Konung Olav själv och Kolbjörn hoppade över bord på var sin sida av skeppet. Jarlens män hade rott fram med smärre fartyg och dräpte dem som hoppade i sjön, och då konungen själv hade sprungit över bord, ville de gripa honom och föra honom till Erik jarl. Konung Olav höll skölden över sig och kastade sig på det sättet i djupet. Kolbjörn stallare däremot sköt skölden under sig och skyddade sig så mot de spjut som kastades mot honom från de underliggande skeppen. Han föll i havet på sådant sätt, att skölden kom under honom, och därför kunde han icke dyka ned under vattnet snabbt nog, utan blev gripen och dragen upp på en skuta. De trodde, att det var konungen. Han fördes inför jarlen, men när jarlen såg, att det var Kolbjörn och icke konung Olav, gav han Kolbjörn nåd. I detta ögonblick sprungo alla de av konung Olavs män, som ännu voro vid liv, överbord från Ormen. Hallfred säger, att Thorkel »näsa», konungens broder, var den siste av alla som hoppade över bord:

Den givmilde mannen såg flyta
tomma Tranan och Ormen
— den raske fursten glädtigt
blodade svärdet i striden —,
innan Thorkel, den käcke,
kampdjärve, kloke kämpen,
sprang överbord från skeppet
i den vilda, blodiga kampen.


112. Rykten om Olav Tryggvesson.

Det har förut omtalats, att Sigvalde jarl slöt sig till konung Olav i Vendland[265]; jarlen hade tio skepp och dessutom ett elfte, på vilket konungadottern Astrid, jarlens hustru, hade sitt följe. När konung Olav hade sprungit överbord, utbröt hela hären i segerrop, och Sigvalde jarl och hans män stucko då årorna i sjön och rodde till striden. Detta omtalar Halldor »okristne»:

Vendernas långskepp kommo
fjärran ifrån till striden;
de tunna yxorna beto
männen med vassa eggar.
Vapengny blev på havet.
Jarlen kämpade härligt.
Örnen slet i liken.
Där flydde en talrik skara.

Men den vendiska snäcka, varpå Astrids följe befann sig, rodde därifrån och tillbaka till Vendland, och det sades genast av många, att konung Olav hade kastat av sig brynjan under vattnet och summit under vattnet bort från långskeppen; därpå hade han summit bort till den vendiska snäckan, och Astrids män hade fört honom i land. Några veta att berätta på många olika sätt om konung Olavs senare färder, men så säger Hallfred:

Ej vet jag nu i sanning,
om i min dikt jag skall prisa
den brynjeklädde krigarn
som död eller ännu i livet;
bäggedera förtäljes
som sant av männens skara.
Sårad var han förvisso.
Nu spörjes om honom intet.

Huru det nu än förhåller sig därmed, så kom konung Olav Tryggvesson aldrig mer till att härska i Norge, men likväl säger Hallfred »vandrådaskald» på detta sätt:

Somliga män förtäljde
om Tryggveättlingens öde,
att norrmännens härlige konung,
den svekfrie, ännu levde.
Man säger, att Olav sluppit
med livet ur vapenstormen.
Värre dock är det — ej alltid
männens gissning besannas.

Och vidare detta:

Jag vet det: ej ödet ville,
där tallösa fiendeskaror
gingo till skonlöst anfall
emot den kraftige krigarn,
att drotten, den härlige,
skulle rädda sitt liv i kampen.
Jag kan ej tro, vad männen
med falsk förhoppning gissa.
Än vidare man säger,
att kungen blott var sårad,
att undan med livet han kommit
ur svärdens storm i öster.
Nu har det sports med sanning,
att fursten fallit i kampen.
Vad lösa rykten mäla,
jag skänker ingen tilltro.


113. Om jarlen Erik Håkonsson.

Jarlen Erik Håkonsson fick med segern Ormen långe och ett stort byte; han styrde Ormen från striden. Så säger Halldor:

Ormen långe förde
den hjälmbetäckte kungen
till kamp på havet i söder —
ej stoltare skepp man skådat!
Segerglad mottog jarlen
Ormen, när striden var slutad.
Men hård innan dess var kampen
för Hemings ättstore broder[266].

Håkon jarls son Sven[267] hade vid denna tid trolovat sig med sveakonungen Olavs dotter Holmfrid. Då Danmarks konung, Sven, den svenske konung Olav och Erik jarl delade det norska riket emellan sig, fick konung Olav fyra fylken i Tråndheim, Nordmöre, Sunnmöre och Raumsdal samt österut Ranrike från Göta älv till Svinesund; detta rike överlämnade konung Olav åt Sven jarl på samma villkor, på vilka skattskyldiga konungar eller jarlar fordom hade innehaft län av överkonungarna. Erik jarl fick fyra fylken i Tråndheim, Hålogaland, Naumudal, Fjordarna och Fjaler, Sogn, Hordaland, Rogaland och Agder norrifrån ända till Lidandesnes[268]. Så säger Thord Kolbeinsson[269]:

Jag vet, att de flesta hersar,
med undantag dock av Erling[270],
snart blevo jarlens vänner —
jag prisar den givmilde krigarn.
Efter segern lades
Norges land under fursten
från Veiga[271] ända till Agder;
man vet, att jag icke ljuger.
När Eriks vänskap vi njöto,
då var det godt att leva;
sin plikt han trodde att hålla
sin hand över Norges bönder.
Nu mäler ett bud från söder,
att konung Sven gått hädan;
tomheten griper hans städer.
Sitt öde undgår ingen.

Den danske konung Sven fick åter Viken, som han hade haft förut en gång, men han förlänade Erik jarl Raumarike och Hedemarken. Sven Håkonsson fick jarlsvärdighet av Olav den svenske. Sven jarl var den vackraste man någon har sett. Erik jarl och Sven jarl läto båda döpa sig och antogo den rätta tron. Så länge de härskade i Norge, läto de var och en göra som han ville i fråga om att iakttaga kristendomens bud; men gammal lag och alla landets seder höllo de väl vid makt, och de voro omtyckta och dugliga styresmän. Erik jarl hade mest att säga av de båda bröderna i allt vad sam gällde landets styrelse.


Anmärkningar:

  1. Tillnamnet synes betyda »bordskalle», men dess innebörd är oklar.
  2. Jfr Harald gråfälls historia kap. 9.
  3. Här åsyftas troligen antingen Skaun på Hedemarken (nu Stange herred) eller Skaun i Raumarike (nu Sørum sogn).
  4. Var denna gård var belägen, känner man icke.
  5. Valdemar är det nordiska namnet på den bekante Waldimir den store, storfurste i Novgorod år 970, konung i Kiev år 980, död 1015
  6. Holmgård är den gamla nordiska benämningen på staden Novgorod och det Novgorodska riket i Ryssland.
  7. Jämför Harald gråfälls historia kap. 15.
  8. Se Harald gråfälls historia kap. 16.
  9. Om Ragnar lodbrok och hans söner jfr ovan s. 83 not 1. [Not 7 i Halvdan svartes historia.]
  10. Haralds fader Knut (död c. 940) bar på grund av sin folkkärlek tillnamnet danaast, »danernas älskling».
  11. Dvs. Håkon Adalsteinsfostre. Här syftas på de anfall som Erikssönerna med dansk hjälp företogo mot Håkon. Se Håkon den godes historia kap. 22 ff.
  12. Härmed åsyftas väl Harald Gormssons son och senare efterträdare Sven tveskägg, som var född några år före dessa händelser. Det är emellertid ovisst, om denne, såsom den isländska traditionen uppgiver, var oäkta född; enligt den danske historieskrivaren Saxo grammaticus var han av äkta börd.
  13. Hardanger, namn på bygden kring den inre Hardangerfjorden har här, i anslutning till berättelsen om den rådande nöden, oriktigt tolkats, som om det vore bildat av harð- »hård» och angr »olycka», »sorg», »nöd». I själva verket är dess senare led ett annat ord angr »(trång) fjord» och dess förra led samma ord, som föreligger i folkstamsnamnet Hordar och som ingår i de därav bildade Hordaland och Hordafylke; Hardanger utgjorde en del av det gamla Hordafylke (nuvarande S. Bergenhus amt).
  14. Beläget vid inloppet till Limfjorden.
  15. Ordstävsaktigt talesätt: ha besvär och möda och till på köpet lida förlust i stället för att få lön. — Ledingsböter utkrävdes av den, som uteblev från ledingen eller lät andra försummelser eller fel komma sig till last vid fullgörandet av ledingsplikten.
  16. Såsom närmaste släkting till Guld-Harald ålåg det Harald Gormsson att taga hämnd för hans död.
  17. Se ovan s. 163 not 1. [Not 13 i Håkon den godes historia.]
  18. »Årornas hästar» är skeppen.
  19. Enligt dessa beräkningar skulle Harald gråfäll ha fallit år 976. Snorre har emellertid här gjort Haralds regeringstid för lång. Hans död ägde i själva verket rum omkring år 965 eller 970.
  20. Med »hundra» menas här ett s. k. »storhundrad», dvs. ett antal av etthundratjugo. Sammanlagda antalet skepp var således sjuhundratjugo.
  21. Se Harald gråfälls historia kap. 11.
  22. Lidandesnes (nu Lindesnes) bildade gränsen mellan östra och västra Agder.
  23. Om Thorfinn, son till Torv-Einar, se Håkon den godes historia kap. 5 och 10.
  24. Harald gråfäll. Versen är hämtad ur »Gråfällsdråpa».
  25. Stad (nu Stadtland) låg på gränsen mellan Firdafylke och Sunnmöre.
  26. Byrda, nu Børø, nära gränsen mellan Nordmöre och Naumudal.
  27. »Korparnas mättare», poetisk omskrivning för krigare (här Håkon jarl).
  28. Jämför ovan s. 188 not 2. [Not 62 i Håkon den godes historia.]
  29. Ragnfred.
  30. »Vendernas bane» betecknar Håkon jarl, som under sina vikingafärder i Östersjön kämpat mot venderna.
  31. Håkon jarl.
  32. »Havets fålar», poetisk beteckning för skeppen.
  33. Dvs. trehundrasextio; jfr ovan s. 257 not 2. [Not 20].
  34. Håkon jarls son.
  35. Dvs. ett så stort fartyg, att det framdrevs med femton par åror.
  36. Eyjolv »dådskald», isländsk diktare, känd endast genom den här anförda »Bandadråpa», vari han skildrar Erik jarls bedrifter, och som synes vara författad mellan åren 1000 och 1012. Tillnamnet »dådskalden» syftar troligen på innehållet i denna sång (Eriks dåd). Dråpans namn, Bandadråpa, härleder sig från det i omkvädet förekommande ordet banda, gen. pl., »gudarnas» (jfr nedan not 40).
  37. »Sjökonungens skida», poetisk beteckning för skeppet.
  38. »Ulvens mättare» är den tappre krigaren (här Erik jarl).
  39. »Guldutdelarn», dvs. den frikostige mannen.
  40. Den sista versraden hör ejo medelbart samman med det föregående, utan utgör en del av dråpans omkväde.
  41. Harald Gormsson i Danmark.
  42. Dvs. i Norge.
  43. Borgundarholm är det gamla nordiska namnet på Borgholm. [Dette må være enten en misforståelse eller snarere en sætterfejl – Borgundarholm er den danske ø Bornholm og ikke byen Borgholm på Öland (jl)].
  44. Vendernas land är det nuvarande Nordtyskland från östra Holstein till Ostpreussen.
  45. Dvs. Boleslaw I av Polen (992—1025). De här omtalade händelserna måste emellertid förläggas till hans faders, Mieczyslaws, tid (964—992).
  46. Hallfred Ottarsson, med tillnamnet »vandrådaskald», en av de mest framstående äldre isländska diktarna, född c. 967, död c. 1007. Mest bekant är Hallfred på grund av sitt innerliga förhållande till Olav Tryggvesson, med vilken han på en resa till Norge som ung sammanträffade och till vilken han trots sin karaktärs självständighet och oböjlighet slöt sig med den största beundran och kärlek. Sitt tillnamn »vandrådaskald», »den vansklige skalden», fick han av denne vid ett tillfälle, då konungen hade svårt att komma till rätta med honom (se nedan kap. 83). En särskild saga handlar om Hallfreds kärlek till den sköna Kolfinna och de stridigheter som härav blevo en följd. Av Hallfreds särskilt i formellt avseende beundransvärda dikter äro, förutom en mängd tillfälliga versar (isynnerhet i Hallfreds saga) bevarade större och mindre delar av en dråpa om Håkon jarl (»Håkonsdråpa») och av två dråpor om Olav Tryggvesson, båda med namnet »Olavsdråpa», den sista av dem författad efter konungens fall. Ur den tidigare dråpan, som Hallfred diktade kort efter det han gjort konungens bekantskap och som behandlar Olavs ungdomsbedrifter, är den här anförda versen hämtad.
  47. »Gårdar» användes i poesien i samma betydelse som »Gårda rike», dvs. Ryssland.
  48. Dvs. Otto II, tysk konung 961, romersk kejsare 967, regent efter faderns död 973—983.
  49. »Hov» är det gamla nordiska namnet för ett hedniskt tempel. Olav kallas »hovens fiende» på grund av sin ivriga verksamhet för hedendomens utrotande i Norge (jfr nedan kap. 53 ff.).
  50. »Guldförödarn», poetisk beteckning för en frikostig man.
  51. Dvs. Franken i Tyskland.
  52. Denna uppgift är oriktig; varken Boleslaw eller Olav deltogo i detta krigståg. Ottos anfall på Danmark ägde rum åtskilliga år tidigare än Snorre menar; Olav var då endast ett barn.
  53. Holtsetaland är Holstein.
  54. »Hordarnas hövding» och »Dovres drotten» är Håkon jarl.
  55. »Hordarnas hövding» och »Dovres drotten» är Håkon jarl.
  56. Om detta uttryck se ovan s. 113 not 2. [Not 32 i Harald hårfagres historia,]
  57. »Havshästens, dvs. skeppets, herre» är sjökrigaren (Håkon jarl).
  58. Vid inre ändan av denna vik på Slesvigs östkust började Danevirke och sträckte sig västerut till Træå, en biflod till Eider. Genom att gå över viken kringgick Otto den befästade gränsvallen.
  59. Morsö, en stor ö i den bredaste delen av Limfjorden.
  60. Dvs. till kyrkans tjänst uppfostrade män.
  61. Skärgården utanför Östergötland och norra Småland.
  62. Här: Östergötland.
  63. Dvs. längre in i landet.
  64. Håkon jarl räknade sin härstamning från Odens son Säming. Jfr ovan s. 22. [Kap. 8 i Ynglingaättens historia.]
  65. Jfr ovan s. 271 not 1. [Not 46].
  66. «De årdrivna fålarnas, dvs. skeppens, herre» är sjökonungen (här Olav).
  67. Hedeby är det nuvarande Slesvig i Sönderjylland.
  68. Flämingaland är Flandern.
  69. »Häxornas häst» betecknar vargen, emedan enligt folktron häxorna begagnade vargen som häst på sina nattliga färder.
  70. Valkeren, dvs. Walcheren i Holland.
  71. Om betydelsen av namnet Bretland se ovan s. 136 not 2. [Not 89 i Harald hårfagres historia.]
  72. Med Valland betecknas här Frankrike.
  73. Syllingarna, dvs. Scillyöarna.
  74. »Svärdsguden», poetisk beteckning för den tappre krigaren
  75. Jämför ovan s. 277 not 2. [Not 59].
  76. Olav »kvaran» (tillnamnet är iriskt och betyder »sko»), en berömd medlem av den nordiska konungaätten i Dublin under 900- talet. Han dog vid hög ålder o. år 980. Den här omtalade Gyda kan icke ha varit syster, men möjligen dotter till Olav »kvaran». Berättelsen om detta giftermål saknar dock troligen historiskt underlag.
  77. Med holmgång menades i forntiden ett envige, som utkämpades efter vissa noggrant bestämda regler.
  78. Solunder: Sulenöarna utanför Sognefjorden.
  79. Då Harald kallas »den kampberömde» och »vendernas bane», så är detta här ironiskt.
  80. Då Harald kallas »den kampberömde» och »vendernas bane», så är detta här ironiskt.
  81. De här nämnda Brodd-Helge (Helge Thorgilsson), Eyjolv Valgerdsson, Thord »gelle» (Thord Olavsson med tillnamnet »gelle», bölaren) och Thorodd Eyvindsson äro alla framstående isländska hövdingar från midten och senare hälften av 900-talet. Särskilt bekant är Thord »gelle» för den andel han hade i utvecklingen av det isländska domstolsväsendet.
  82. Palna-Toke, dansk sagohjälte. Enligt den isländska Jomsvikingasagan var han fosterfader till Sven tveskägg och den som äggade denne till det här omtalade upproret mot fadern. Först efter Harald Gormssons död begav han sig enligt denna källa till Jomsborg på ön Wollin och blev hövding och lagstiftare för de berömda vikingarna där, de s. k. jomsvikingarna.
  83. Jfr noten ovan.
  84. Borgundarholm, se noten s. 269. [Not 43].
  85. Boleslaw I av Polen (jfr emellertid ovan s. 270 not 2 [Not 45]).
  86. Astrid och Gunnhild voro i själva verket döttrar, icke till Boleslaw, utan till dennes fader Mieczyslaw.
  87. Astrid och Gunnhild voro i själva verket döttrar, icke till Boleslaw, utan till dennes fader Mieczyslaw.
  88. Harald, den äldste sonen, var konung i Danmark 1014—1018. Knut, med tillnamnet den store eller den mäktige, som redan vid faderns död tagits till konung i det danska väldet i England, efterträdde sin broder på Danmarks tron 1018 och regerade till sin död 1035.
  89. Övertagandet av arvet efter en avliden symboliserades därigenom, att arvingen vid arvölet tog plats i hans högsäte.
  90. Adalråd, dvs. Aethelred II, konung i England 979—1016.
  91. Thord Kolbeinsson, isländsk skald, född c. 975, död c. 1050, är bekant särskilt frän sagan om Björn Hitdölakämpe, vars fästmö, den fagra Oddny »öfackla», han äktade och som han på grund av de härav uppkomna stridigheterna slutligen dräpte. Thord sammanträffade på en resa till Norge 1007 med Erik jarl, blev hans hirdman och vistades en tid hos honom. Av Thords dikter, som i forntiden åtnjöto stort anseende, äro utom ett antal s. k. lösa vers i den nyssnämnda sagan, bevarade fragment av två dikter om Erik jarl: »Belgskakadråpa», som författats under den nyssnämnda vistelsen hos Erik, samt den här anförda »Eriksdråpa», författad efter Eriks död (1016).
  92. »Havshästens (skeppets) unge herre» är den unge sjökrigaren Erik jarl.
  93. Snäckor, knarrar och skeidar äro benämningar på olika slags fartyg.
  94. Jfr ovan s. 107 not 2. [Not 23 i Harald hårfagres historia.]
  95. Udden Stad (nu Stadtland) i nordliga Firdafylke, nära gränsen till Sunnmöre.
  96. Nu Hareidland, vid kusten av Sunnmöre.
  97. Öster om ön Hod.
  98. Söder om ön Hod.
  99. Dvs. etthundraåttio; jfr noten 2 s. 257. [Not 20].
  100. Hjorungavåg, platsen för det namnkunniga jomsvikingaslaget, är det nuvarande Liavaag innanför nordöstra spetsen av Hareidland (det forna Hod). [Se Kartarkivet.]
  101. Tind Hallkelsson, isländsk skald, vars levnad infallit i senare hälften av 900-talet. Tind uppgives ha härstammat från Brage den gamle, se s. 16 not 9 [Not 23 i Ynglingaättens historia.] Av hans dikter äro, utom ett par tillfällighetsversar, bevarade endast några brottstycken av en dråpa om Håkon jarl, författad troligen kort efter jomsvikingaslaget.
  102. Vid strid lades skeppen tätt intill varandra i linje och bundos samman för att ej förlora ordningen.
  103. »Öre» är åttondedelen av en mark, som motsvarar ungefär ett halvt gammalt svenskt skålpund.
  104. Rodret på vikingatidens fartyg utgjordes av en bred åra, fäst på högra sidan i aktern av fartyget.
  105. Tillnamnet betyder: »skallen från Holm (dvs. från Bornholm)».
  106. Se ovan s. 101 not 1. [Not 10 i Harald hårfagres historia.]
  107. »Lyftingen» var ett över det övriga däcket höjt halvdäck i aktern av skeppet. Här hade befälhavaren sin plats.
  108. »Korparnas mättare» är krigaren, här Håkon jarl.
  109. Dvs. för Håkons egen här.
  110. Se ovan kap. 15.
  111. Jfr Harald gråfälls historia kap. 11.
  112. Pell var i forntiden namnet på ett slags dyrbart tyg.
  113. Åsta var vid denna tid havande med hennes och Haralds son, den blivande konung Olav den helige. Jfr kap. 44 nedan.
  114. Ryska Wsewolod.
  115. Jämför Harald hårfagres historia kap. 6.
  116. Se ovan s. 221 not 2. [Not 19 i Harald gråfälls historia.]
  117. Håkon jarl, som ej var konung, betecknas här för motsättningens skull som blott en odalbonde.
  118. Detta syftar särskilt på jomsvikingaslaget.
  119. Åle är samma namn som det tidigare använda Ole (kap. 31 f.).
  120. Tillnamnet är av oviss betydelse.
  121. Jämför ovan kap. 32.
  122. Ragnvaldsö är den nuvarande South-Ronaldsey. Åsmundarvåg (nu Osmondwall) är emellertid icke beläget på denna ö, utan på Håö (nu Hoy). [Se Kartarkivet.]
  123. Katanes, nu Caithness, den nordöstliga spetsen av Skottland.
  124. Pettlandsfjorden, nu Pentlandfirth, är sundet mellan Caithness och Orknöarna.
  125. Hvelp betyder valp.
  126. Vid inloppet till Trondhjemsfjorden.
  127. Tillnamn av oviss betydelse; möjligen: »den lurvige».
  128. Dvs. solen på Lundar.
  129. Kark är, såsom framgår av det följande, egentligen trälens tillnamn; dess betydelse är oviss.
  130. Husting kallades en rådplägning (ett »ting») som en furste höll med sina män (sin hird eller sitt husfolk).
  131. Thorleiv Raudfeldsson med tillnamnet »jarlsskald» levde i senare hälften av 900-talet. Han besökte flera gånger Norge och slöt sig därunder till en början till Håkon jarl, till vilken han emellertid senare kom i fientligt förhållande, så att han efter hemkomsten till Island blev dräpt av en av denne legd lönnmördare. Av Thorleivs dikter äro bevarade endast obetydliga rester dels av en hyllningsdikt till Håkon (här anförd), dels av en nidvisa om samme man, »Jarlsnid» eller »Håkonsvisor».
  132. Jämför ovan kap. 15.
  133. Citatet är hämtat ur »Belgskakadråpa», se ovan s. 294 not 1 [Not 88].
  134. »Ulvens mättare» är krigaren (här Erik jarl, till vilken dikten är riktad).
  135. Tryggves ättling, dvs. Olav Tryggvesson.
  136. Håkon jarl.
  137. »Guldutdelarn»: den frikostige fursten, dvs. Olav Tryggvesson.
  138. Erik »bjodaskalle» var Astrids fader (jfr kap. 1 ovan).
  139. Se ovan kap. 16,
  140. Innevånarna i Hordaland i västra Norge.
  141. Rättare: västerut.
  142. Om Horda-Kåre jämför ovan s. 146. [I Harald hårfagres historia, kap. 38].
  143. Erling Skjalgsson, son till Thorolv »skjalg» (dvs. den skelögde), var en av de rikaste och mäktigaste bondhövdingarna i Norge under slutet av 900-talet och början av 1000-talet. Till Olav Tryggvesson stod han i vänskapsförhållande (jfr kap. 56 ff.); däremot stod han på fientlig fot med Olav den helige, slöt sig till dennes motståndare och blev år 1028 tillfångatagen av Olav och dräpt av en bland Olavs män, den med Erling besläktade Åslak »Fitjaskalle».
  144. Se Harald gråfälls historia kap. 14.
  145. Om denne jämför s. 325 not 4 [Not 140]. Tillnamnet betyder »skallen från Fitjar» (en gård på Stordön i södra Hordaland).
  146. Dvs. det ting som hölls på det söder om Sognefjorden belägna Gule (nu Gulen), sannolikt vid nuvarande Evenvik vid Gulenfjorden. Gulen, som nu räknas till Sogn, hörde i gammal tid till Hordaland
  147. Dvs. som icke är jarl eller konung.
  148. Hökar användes i forntiden, liksom falkar, vid jakten.
  149. Jämför ovan s. 99 not 1. [Not 7 i Harald hårfagres historia.]
  150. Sognsjö, inloppet till Sognefjorden, bildade gränsen mellan Sogn och Hordaland. Lidandesnes (nu Lindesnes) låg ungefär midt på det gamla Agders kust i sydliga Norge.
  151. Se Harald hårfagres historia kap. 34.
  152. Udden Stad (nu Stadtland) i norra Firdafylke på gränsen till Sunnmöre.
  153. Nordligast i Nordmöre.
  154. Dvs. Göta älv.
  155. Jämför Harald hårfagres historia kap. 25.
  156. Jämför ovan kap. 44.
  157. Kungahälla är det nuvarande Kungälv. Den gamla staden, som redan under 900-talet omtalas som en viktig handelsplats, låg emellertid ett par km. längre ned vid Nordre älv än den nuvarande.
  158. Ragnvald »likben» hade också varit en stor trollkarl; se Harald hårfagres historia kap. 35.
  159. Genom en öppning i taket bortleddes röken från den öppna härden på golvet. Denna öppning släppte på samma gång in det behövliga ljuset, då den tidens stugor saknade fönster.
  160. Den sju veckor långa fasta, som föregick påsken.
  161. Trehundra, dvs. trehundrasextio; jfr s. 257 not 2. [Not 20].
  162. »Skratte» betyder troll.
  163. Ett fotsteg framför sängen att trampa på, då man skulle stiga upp i denna.
  164. Halvön Frosten i Trondhjemsfjorden.
  165. »Härpilen» hade ett utseende, som skilde den från den vanliga tingsbudkavlen, och kallade männen väpnade till tinget.
  166. Jfr Håkon den godes historia kap. 15 ff.
  167. Möjligen kallades han så, därför att han var »järnhård», dvs. osårbar för vapen.
  168. Jfr ovan s. 317 not 1. [Not 127].
  169. Förekomsten av människooffer är sedan gammal tid bestyrkt hos de hedniska germanerna. I Norden omtalas exempel därpå ännu från hedendomens sista tid. Människooffret var det högsta, högtidligaste och verksammaste av alla offer.
  170. Om detta tillnamn se ovan s. 313 not 2. [Not 124].
  171. En yxa med sådant skaft, att den på samma gång kunde brukas som stav vid färder utomhus.
  172. Skipakrok, »Skeppskroken», en liten vik på västsidan av Nidälven.
  173. Snäckan var ett långt och smalt krigsskepp med högt uppstående stävar.
  174. Med »rum» menas avståndet mellan varje par av de skeppet sammanhållande »tvärbanden» eller tvärbjälkarna. Då i varje rum två roddbänkar — en vid varje sida av fartyget — voro placerade, hade varje skepp lika stort antal årpar som rum. Tranan med sina trettio rum framdrevs sålunda av trettio par åror.
  175. Vid denna gård, nu Østraat, på Ørlandet vid inloppet till Trondhjemsfjorden, trodde man sig ännu för ett århundrade sedan kunna utpeka Skegges hög.
  176. En båt med sex åror.
  177. Dvs. sä stor, att den var försedd med tio eller tolv roddarbänkar på varje sida och således roddes med tio eller tolv par åror.
  178. Se ovan s. 262 not 2. [Not 26].
  179. Jfr ovan s. 99 not 1. [Not 7 i Harald hårfagres historia.] Ländermännen hade vissa inkomster av de kungliga jordagodsen, men skulle i gengäld i krigstid utrusta ett visst antal män för hären.
  180. Nuvarande Saltenfjorden.
  181. Jfr ovan kap. 40 och 59.
  182. Jfr ovan s. 345 not 2. [Not 171].
  183. Nu Hindön, på gränsen mellan Tromsö och Nordlandenes amt.
  184. När fartygen lågo i hamn eller för ankar, tältades de till skydd för besättningen. Tälten nedtogos åter, då resan begynte eller fortsattes.
  185. I Norge plägade endast tjänarna sova i det gemensamma sovhuset, »skålen», under det familjen hade sina sovplatser i övre våningen, »löftet», av en särskild mindre byggnad.
  186. Jfr not 2 s. 354. [Not 182] Med avseende på »skålen» se f. ö. ovan s. 84 not 2. [Not 10 i Halvdan svartes historia.]
  187. Denna blåsning var ett medel att utöva trolldom.
  188. Umbellaten Archangelica officinalis Hoffm.
  189. »Nacke» kallades drakbildens hals i förstäven av skeppet och motsvarande del av stjärten i aktern.
  190. Egil Skallagrimsson, en av den isländska sagotidens berömdaste personligheter, född o. år 900, död på 990-talet, huvudpersonen i den förträffliga släktsaga, som bär hans namn. Egil är särskilt bekant som skald. De tre större dikter av honom, som bevarats, höra till den isländska litteraturens allra förnämsta alster. Beundransvärd särskilt i formellt hänseende är den lovdikt till Erik blodyxe, »Huvudlösen», varmed han friköpte sig, då han i England på en resa råkat i denne sin fiendes våld. De båda övriga, en dråpa över förlusten av en son, och en sång, som diktades vid ungdomsvännen Arinbjörns död, ge gripande uttryck för skaldens kärlek till dessa båda och för hans sorg över att mista dem. Sånger, som på detta sätt äro uttryck för skaldens personliga känslor, äro i den isländska diktningen sällsynta, och Egils dikter äro av enastående värde för kännedomen om de vekare sidorna i de gamla nordbomas själsliv.
  191. Goden, ursprungligen tempel- och offerföreståndare inom sitt område, förenade under Islands hednatid i sin hand den prästerliga, administrativa, juridiska och politiska makten i sin bygd. Tillnamnet Frösgode antyder, att det var åt guden Frö, som denne man ägnade sin dyrkan; det kan översättas med »Frös präst».
  192. Brand-Flose är bekant från Njåls saga såsom anföraren för den flock, som brände Njål och hans söner inne. Hans tillnamn härleder sig från denna händelse, som emellertid ägde rum efter här skildrade tilldragelser.
  193. Se ovan kap. 1.
  194. Om denne se ovan s. 271 not 1. [Not 46].
  195. Högtid till ärkeängeln Mikaels ära; firades i den katolska kyrkan d. 29 september.
  196. Dvs. dopdräkten; denna bars en vecka efter dopet.
  197. Ordet betyder: »en skald som det är vanskligt att komma till rätta med».
  198. Det var sed att låta ett barns namngivning åtföljas av en gåva. Härpå anspelar Hallfred nu, då konungen giver honom tillnamnet.
  199. »Svärdens svingare» äro krigarna.
  200. Som synes, saknas ordet svärd i den näst sista versraden. En handskrift av sagan tillägger med anslutning härtill, sedan det omtalats, att konungen gav honom skidan till svärdet: »Men det står icke svärd i varje rad», sade konungen. »Nej», sade Hallfred, »men det står tre svärd i den ena.» »Ja, det är sant», sade konungen.
  201. Smalsarhorn är toppen av fjället Hornelen på Bremangerland utanför Nordfjord på Norges västkust.
  202. Erik den rödes utvandring från Island till Grönlands västkust, varigenom en isländsk koloni här grundlades, som hade bestånd till slutet av 1400-talet, ägde rum o. år 985. Utvandringen och koloniens öden under den äldsta tiden skildras utförligt i en isländsk saga, »Erik den rödes saga».
  203. Jfr ovan kap. 16.
  204. Rättare: söderut och österut.
  205. Några klippor i närheten av gården Hlader.
  206. Dvs. den ställning varpå skeppet byggdes.
  207. Tillnamnet betyder: »glättande eller utjämnande hugg». Troligen fick Thorberg detta tillnamn på grund av den händelse, som strax i det följande omtalas.
  208. Jfr ovan s. 301 not 5. [Not 104].
  209. Jämför ovan s. 345 not 2. [Not 171].
  210. De för färder på öppna havet avsedda fartygen hade högre bordläggning än de som blott voro ämnade till kustfart. Till den senare kategorien hörde i regel krigsskeppen.
  211. Om denne skald se ovan s. 294 not 1 [Not 88]. De här citerade versarna anföras även ovan kap. 51. Se anmärkningarna där.
  212. »Guldutdelarn»: den frikostige fursten, dvs. Olav Tryggvesson.
  213. Se ovan s. 267 not 1 [Not 36].
  214. Den fjärde och åttonde versraden ha intet sammanhang med det övriga innehållet i versen, utan utgöra en del av dråpans omkväde.
  215. Stauren är möjligen sydspetsen av Femern, som nu heter Staver.
  216. Med avseende pä fjärde och åttonde versraderna jämför not 2 s. 369 [Not 210].
  217. »Gårdarike», Ryssland; Valdemar är Wladimir den store († 1015).
  218. Aldeigjuborg är det gamla nordiska namnet på staden Ladoga söder om sjön med samma namn.
  219. Adalsysla är det estniska fastlandet, Ösysla ön Ösel därutanför.
  220. »Böljehästens (dvs. skeppets) herre» är sjökrigaren Erik jarl.
  221. Med avseende pä. fjärde och åttonde versraderna i dessa båda versar jfr not 2 s. 369 [Not 210].
  222. Se ovan kap. 34.
  223. Jfr Harald gråfälls historia kap. 11.
  224. Se härom kap. 34 ovan.
  225. Dvs. från landskapen kring Trondhjemsfjorden.
  226. Stallaren (eg. »hovstallmästare») var en av de förnämsta ämbetsmännen i hirden. Till hans viktigaste uppdrag hörde att i konungens vägnar tala vid tingsförsamlingar o. d. samt att föredraga hirdens angelägenheter inför konungen.
  227. Ett av de tre ursprungligen självständiga folklanden i Uppland i Sverige.
  228. Arnljot »gelline» — tillnamnet är oförklarat — är en genom saga och dikt bekant stigman från Jämtland, som kom till Olav den helige kort före slaget vid Stiklastad (år 1030), döptes och deltog i slaget, där han föll tillsammans med sin herre.
  229. »Rausn» kallades på krigsskepp den främre delen av fartyget mellan »förstävsrummet» och (det främre) ösrummet. Samma del av fartyget hade också namnet »saxen». Här ser det ut, som om med »rausn» avsåges endast någon viss del av »saxen».
  230. »Från Älven» vill sannolikt säga från trakten av Göta älv.
  231. Tillnamnet är bildat av ordet »sand», men betydelsen är oviss.
  232. Intrönderna, dvs. innebyggarna i »inre Tröndelagen»; jfr ovan s. 99 not 2. [Not 8 i Harald hårfagres historia.]
  233. »Eisle» betyder möjligen: »den som far våldsamt fram», »gå-påare».
  234. »Förrummet» synes ha kunnat beteckna dels ett rum för om masten, dels rummet närmast framför »lyftingen», det upphöjda däcket i aktern av fartyget.
  235. »Dräng» är i fornspråket ett berömmande ord: »tapper och duktig karl».
  236. »Bill» betecknar ett spetsigt skärande verktyg (jfr sv. flogbill). Här syftas möjligen på ett slags pil med ett kilformigt blad till spets.
  237. »Krapparummet» anses av somliga ha varit namn på ett rum i fartygets bakre del, motsvarande »saxen» i den främre (jfr s. 376 not 4 [Not 225]); enligt en annan och kanske troligare åsikt betecknas därmed det stora rummet på båda sidor om masten.
  238. Tillnamn av oviss betydelse, möjligen bildat av ordet smett, »ansikte».
  239. »Rummen» voro genom en gång längs fartygets midtlinie delade i tvänne »halvrum».
  240. Dvs. fartyg så stort, att det hade tjugo roddarbänkar på var sida.
  241. Sysslomännen och fogdarna voro konungens ombudsmän, som hade att förvalta hans egendom, uppbära hans skatter m. m.
  242. Detta skedde år 1000.
  243. Vinland (det goda) kallade nordborna en del av det nordamerikanska fastlandet, som år 1000 upptäcktes av Leiv Eriksson, och som kort därefter besöktes av en från Grönland utgående expedition under ledning av en viss Thorfinn Karlsefne. Vilken del av den nordamerikanska östkusten som åsyftas, är mycket omtvistat. De bästa skälen synas hittills ha givits för den åsikten, att Vinland är att söka i det nuvarande Nova Scotia i Kanada.
  244. Erik den röde, Grönlands förste kolonist (jfr ovan s. 364 not 1 [Not 199]) slog sig ned i sydvästra Grönland vid inre ändan av en fjord, som efter honom fick namnet Eriksfjord (nu Tungudliarfik), och byggde där en gård med namnet Brattahlid (»den branta liden»).
  245. Se ovan kap. 91.
  246. Se ovan kap. 61.
  247. Halldor »okristne», isländsk skald, om vars liv man icke vet något annat än det, att han någon gång mellan åren 1010 och 1012. uppehållit sig hos Erik jarl. Av hans dikter äro bevarade endast några brottstycken ur ett kväde om Erik jarl, som alla handla om Eriks deltagande i slaget vid Svolder.
  248. »Sårfågeln», poetisk beteckning för korpen eller örnen.
  249. Se ovan kap. 22.
  250. Olav Tryggvesson.
  251. Sigvalde jarl, som genom sitt anslag förde Olav i famnen på den fientliga flottan.
  252. De bilder av djurhuvud o. d., som prydde skeppens förstäv, voro löst påsatta och kunde vid behov avtagas.
  253. Jfr ovan s. 354 not 1. [Not 181].
  254. »Barde» eller »järnbarde» kallades ett krigsskepp, vars stäv (bard) för att göras motståndskraftigare beslagits med järn.
  255. Jfr ovan s. 300 not 1 [Not 99].
  256. Se ovan s. 101 not 1. [Not 10 i Harald hårfagres historia.]
  257. Skule Thorstensson, isländsk skald, sonson till den berömde Egil Skallagrimsson, född c. 970, död c. 1040. Som ung reste han till Norge, där han slöt sig till Erik jarl, som han sedan följde till Sverige och tillsamman med vilken han deltog i Svolderslaget. Av hans dikter äro, utom en vers av lyriskt innehåll, bevarade endast några fragment av det här anförda kvädet om Erik jarl, som han synes ha författat först på sin ålderdom.
  258. »Svärdstingets (dvs. stridens) ledare» är den tappre krigaren, här Olav Tryggvesson.
  259. »Svärdens stormvind» är striden.
  260. Dvs. Erik jarl.
  261. Se ovan s. 377 not 7 [Not 233].
  262. Rörbanden äro de band, varmed pilspetsen var fastsurrad vid skaftet.
  263. Bakom rormannens plats fanns en en sä benämnd bräda, som denne kunde stödja sitt huvud emot.
  264. Med vendernas baneman menas här troligen Erik jarl, ehuru benämningen kunde passa även för konung Olav Tryggvesson.
  265. Se ovan kap. 99 och 100.
  266. Heming var en av Håkon jarls söner, halvbroder till Erik; se Harald gråfälls historia kap. 8 samt ovan kap. 19. En annan halvbroder till Erik, helbroder till Heming, var Sven.
  267. Jfr not 265.
  268. Jfr ovan s. 330 not 2 [Not 147].
  269. Versarna äro hämtade ur den efter Erik jarls död (1016) författade »Eriksdråpa»; jfr ovan s. 294 not 1 [Not 88].
  270. Erling Skjalgsson, Olav Tryggvessons svåger.
  271. Veiga, en ö i sydliga Hålogaland.