Om Eddan (KL) Grímnesmál

Fra heimskringla.no
Revisjon per 15. des. 2018 kl. 11:09 av Carsten (diskusjon | bidrag) (Om Eddan (KL) Grímnesmál)
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Grímnesmál
(R, A)



Denna dikt är på samma gång synnerligen lika och synnerligen olika den nu senast behandlade. De äro nämligen båda af nästan uteslutande mytologiskt innehåll, men under det att Vafþrúðnesmál bevarats i ett sällspordt fullständigt och helgjutet skick, är det knappt någon eddasång, som blifvit så interpolerad och vanställd af senare tillsatser som Grímnesmál. Man kunde vilja likna detta kväde vid en lappmosaik, hopsydd af bitar från en mängd skilda dikter, och att få någon reda i detta virrvarr är ingalunda lätt. Emellertid har man i detsamma trott sig kunna skönja åtminstone tvänne större diktfragment, det ena behandlande Odens besök hos sin fosterson, konung Geirrøðr, och det andra af kosmogoniskt innehåll.


Åter finna vi Oden ute på vandring, men det är ej denna gång till jättarnas, utan till människornas värld han styr sina steg. Och han för ej heller nu några så vidare glädjande minnen med sig hem.


Han har fordom uppfostrat en konungason Geirrøðr, hvilken blifvit en mäktig härskare. Men det går onda rykten om denne och Oden vill själf öfvertyga sig om, huruvida dessa äro sanna. Det berättas för Geirrøðr, att det skall komma till honom en trollkunnig man, hvilken ej ens den argaste hund vågar anfalla. Och denne kommer, en enögd främling höljd i en blå kappa, kallande sig Grímner. Som han ej vill säga något mera, låter konungen sätta honom mellan tvänne eldar för att pina honom till att yppa, hvem han är. Åtta nätter sitter så den okände mellan de tvänne eldarna och det är ingen annan än Geirrøðrs tioårige son Agnarr, som visar honom någon vänlighet, i det att denne bjuder Grimner en svalkande dryck — det är med andra ord endast det ofördärfvade barnet, som har något medlidande med den okände vandraren. Men när slutligen elden från de båda bålen hunnit så långt, att det börjar brinna i Grimners kappa, då begynner han kväda en sång, i hvilken han förråder en så vidtomfattande kunskap om hela gudavärlden, att man måste vara både stockblind och stendöf för att ej förstå, hvem den enögde främlingen är. Geirrøðr begriper likväl intet, förr än Oden omsider nämner sig med sitt rätta namn, men då befaller han också genast, att guden skall frigifvas. Som han reser sig upp, tappar han emellertid sitt svärd, faller omkull öfver detsamma och får därigenom sin bane, hvarefter sonen Agnarr — barnet — väljes till konung. —


Det heter ju: 'Hvad du gjort emot en af dessa ringa, det hafver du ock gjort emot mig'. Den af ingen kände främlingen sättes meljan tvänne eldar, under det att man genast faller ned i feg tillbedjan för gudars fader. Sådan är världen, så blifver man behandlad till och med af sin egen fosterson, ja, hvad mera är, sådan varder människan, äfven om hon fostrats af den högste bland gudar.


Detta är så att säga den tragiska ramen kring detta kväde, och måhända var Grímnesmál i sin ursprungliga form en dikt af stor skönhet, men det är så vandaliseradt af senare interpolationer, att man är nödsakad att taga sin tillflykt till den så ofta bedrägliga och allt för fort flygande fantasien, om man skulle vilja försöka uppkonstruera dess förvittrade grundmurar.


Denna fornsång är en utomordentligt rik källa för mytforskaren, alldenstund den är bokstafligen öfverlastad med mytologiska notiser. I densamma uppräknas och beskrifvas gudarnas tolf boningar; i densamma meddelas oss en detaljerad skildring öfver, huru världen blef skapad af urjätten Ymers kropp; här få vi veta namnen på en mängd valkyrior, på gudarnas hästar, på åtskilliga mytiska floder, på de fyra hjortar, som beta på världsträdet Yggdrasell, på alla de ormar, som kräla kring dess rötter, och slutligen meddelas en lista — en s. k. nafnaþula — på alla de namn, som Oden brukar antaga, när han inkognito reser omkring i gudars, jättars och människors värld.


Men midt i all denna mytologiska ordflod och alla dessa namnramsor finnes det en strof af stor skönhet, i hvilken det förtäljes, hvad lidande världsträdet har att uthärda. Den lyder:


Yggdrasell har
mera att utstå
än någon dödlig kan ana:
Hjorten betar i toppen,
på sidan det murknar
och roten gnages af Niðhoggr.


Då Yggdrasell, som bekant, är en lika storslagen som lycklig bild af hela den lefvande världens organiska enhet, torde vi ej närmare behöfva påpeka den djupa innebörden i denna strof. Det tigande världsträdet uthärdar i sanning mer än någon dödlig kan ana, och det värsta lidandet af alla det måste tåla, det är, att den gräslige draken Niðhoggr — denna det ondas symbol — ständigt gnager på dess rot. Och då är det värkligen ej underligt, att det redan för längesen börjat vackla och att den dag ej är långt borta, när


'allt störtar samman
i gudarnas skymning'.