Om Eddan (KL) Grottasongr

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt

Grottasongr
(r)

»På sin tron kung Frode sitter

i demantprydd purpurrock,

ser med välbehag, hur glitter-

strödda dansarinnan spritter. —

– – – –

Kanslärn-Mammonsprästen kommer,

gör en sirlig bock,

säger: större arbetskraft

kräfver Grotte än han haft.

– – – –

Stackars lilla trälabarn,

som med far och mor och andra

har från härjadt hem att vandra

vägen till kung Frodes kvarn.»

I den så märkvärdigt rika isländska litteraturen ha visserligen en mängd heroiska sagor blifvit åt eftervärlden bevarade, men många ha ock gått förlorade. En af dessa senare är Skioldungasagan, som handlat om de danska sagokonungarna i Leire (isländska Hleiðr) på Själland, bland hvilka Rolf Krake är den mest fräjdade. Genom några i andra arbeten anförda utdrag och genom de Skioldungasägner Saxo i sin Historia danica upptecknat kunna vi dock göra oss en relativt riktig föreställning om innehållet i denna förlorade saga. Och vi kunna äfven påstå, att också denna hjälteätts öden varit besjungna i en mängd kväden, bland hvilka endast ett, nämligen Grottasongr, blifvit räddadt.

_____________________

Skioldungaättens stamfader hette Skioldr och uppgifves ha varit en son af Oden. Både denne och hans son Friðleifr voro mäktiga konungar, såsom ock den senares son Fróðe. Under dennes dagar rådde det en stor frid i Nordanlanden, hvilken gyllene ålder på grund häraf kallades för Frodefriden.

Fróðe egde en underbar kvarn vid namn Grotte, hvilken hade förmågan att mala allt, hvad de sjöngo, som drogo densamma, men stenarna voro så tunga, att ingen mäktade draga kvarnen. En gång gästade Fróðe konung Fiolner i Svíþjóð och köpte därstädes tvänne trälkvinnor Fenia och Menia, hvilka voro mycket starka. Kung Fróðe var emellertid så oklok, att han blott sporde efter deras styrka och icke efter deras börd.

Han förde nu dessa trälkvinnor med sig hem till Danmark och befallde dem att draga kvarnen samt mala åt honom guld och frid och lycka, men unnade dem ej att hvila oftare, än göken gol.

Då sjöngo trälkvinnorna denna sång:

Kommit nu till

kungaborgen

visa tärnor,

Fenia och Menia.

De af Friðleifrs

son, kung Fróðe,

äro hållna

strängt i träldom,

De till kvarnen

ledda blifvit

för att tunga

stenar draga.

Kungen aldrig

lät dem hvila:

ville jämt på

sången höra.

Städs de drogo

stora kvarnen:

»Tag i stocken,

rör på stenen!»

Kungen bjöd dem

mera mala.

Grotte knarrar

under sången,

så att Fróðes

tärnor söfvas.

Då kvad Menia,

trött att draga:

»Nu åt Fróðe

ha vi lycka

malt på trollska

kvarnen Grotte.

Nu på guld kan

kungen sitta

och till fröjder

städse vakna.

Ingen här skall

skada vålla,

ingen något

ondt här stifta,

ej med hvassa

svärdet dräpa

ens sin broders

bundne bane.»

När så trälkvinnorna ett ögonblick upphöra, befaller dem Fróðe att genast fortsätta, unnande dem hvarken rast eller ro. Då svara de, att han ej var så klok, när han köpte dem, alldenstund han endast frågade efter deras styrka och ej efter deras börd. Därpå berätta de för honom, att de vore af jättesläkt och låta honom vidare veta, att

ej kom Grotte

från grå fjället,

ej ur jorden

tunga stenar.

Jättetärnor

så ej malde,

om de icke

kvarnen kände.

Sedan förtälja de sina föregående öden — huru de klufvit brynjor och rödfärgat svärd samt att de redan en gång förut störtat en konung och upphöjt en annan, men:

»Komna sen

till kungaborgen

utan misskund

vi måst slafva.

Uti smuts och

köld vi tvingats

kvarnen draga.

Ve dig, Fróðe!

Vilja hvila.

Stenen stilla

stånde! Mer än

nog vi trälat.

Stads vi måste

Grotte draga.

Mer än nog vi

malt nu, Fróðe!»

Så bedja de kungen vakna och lyssna till deras sång, när de nu sia hans undergång:

»Ej du Leires

tron skall ega,

inga röda,

gyllne ringar.

Dragom kvarnen

än mer häftigt!

Vi ej värmts af

stridens strömmar.»

Och därpå uttala de förbannelsen öfver Skioldungaätten :

»Dragom kvarnen

än mer häftigt!

Yrsas son skall

hämnden bringa.

Han skall både

hennes son och

broder kallas:

allt vi veta.»

Nu de unga

tursamöar

mala uti

jättevrede,

så att stocken

brister sönder

och de tunga

stenar rämna.

___________________

Likasom i Rígsþula är äfven i denna sång ämnet af öfvervägande social natur. Men här framställes ingalunda den vackra uppfattningen, att alla människor äro bröder, 'söner af Heimdall', utan grundtanken i detta, måhända mycket gamla kväde är tvärtom den, att 'skilda falla ödets lotter', ty det är den skarpa kontrasten mellan herren och slafven, som här skildras. Kung Fróðe — man vore nästan frestad att säga arbetsgifvaren Fróðe — sitter i maklig hvila på sin tron och låter trälkvinnorna — arbetstagarna — Fenia och Menia oupphörligen draga den tunga kvarnen utan att förunna dem ett ögonblicks hvila, för att de skola hinna mala åt honom så mycket guld och så mycken 'lycka' som möjligt, ty han kan aldrig få nog.

Under hans dagar rådde — sades det — den stora Frodefreden och denna tid var i sanning en gyllene ålder, ty genom trälarnas arbete dag och natt var det ingen brist på det röda guld för kung Fróðe och hans likar.

Men trälkvinnorna sjunga, att det ej var så välbetänkt af honom att ej spörja efter deras börd, när han köpte dem, och de låta honom omsider höra, att de äro af jättesläkt och att det endast är genom deras jättestyrka, som den trollska kvarnen kan mala guld åt honom. Och när till sist trälarnas — arbetarnas — tålamod är uttömdt, då draga de i jättevrede kvarnstocken med sådan kraft, att den bräckes. Och dödströtta sia de då i vild förtviflan, att den dag en gång skall randas, när blodsugaren Fróðe skall mista alla sina skatter samt att skam och vanära skall fläcka hans ätt. —

Det är nära nog, som om man i detta fornkväde hörde liksom en förklang till vår tids kanske mest brännande fråga — striden mellan kapitalet och arbetet.

---