Om Eddan (KL) Helgakvida Hundingsbane onnor

Fra heimskringla.no
Revisjon per 17. des. 2018 kl. 07:26 av Carsten (diskusjon | bidrag) (Helgakvida Hundingsbane onnor)
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Sångerna om Helge Hundingsbane.
Helgakviða Hundingsbane onnor
(R)



Under denna titel äro sammanfattade en mängd diktfragment, behandlande skilda skeden i Helges lif.


Då i förra delen af detta kväde i det hela samma ämnen besjungas, som i det föregående, behöfva vi blott redogöra för den senare afdelningen af detsamma. De brottstycken af sånger, som där anföras, äro måhända det skönaste, som bevarats af den fornnordiska eddadiktningen.


När i det nyssnämnda slaget vid Frekasteinn enligt denna dikt Sigrúns alla fränder förutom hennes broder Dagr Hognason stupat, går hon sökande omkring på slagfältet och träffar till sist den segersälle kämpen. Helge söker då trösta Sigrún öfver hennes fränders död:


Sörj icke Sigrún!
Du har oss räddat
Ingen sitt öde kan ändra.
Hellre jag ville,
att ännu de lefde
och du dock min brud kunde blifva.


— tydligen en lösryckt strof ur ett nu förloradt kväde.


Sigrún varder nu Helges maka, men Dagr Hognason är pliktig att hämnas. Det blifver därför en ny strid, denna gång vid Fioturlundr, och där faller Helge. Dagr begifver sig därefter till Sigrún för att förtälja henne det sorgliga budskapet:


Sorgsen själf, jag
sorg dig bringar,
ville hälst ej
se dig gråta.
Nyss i striden
denna morgon
föll den främste
ibland hjältar.


Det är mer än svårt att försöka på vårt tama, af en tusenårig odling tämjda språk återgifva de rasande förbannelser Sigrún nu i sin gränslösa sorg utöser öfver sin broder:


Det skepp skall stå stilla,
hvarpå du vill segla,
om ock den mest strykande
medvind du eger;
den häst skall stå stilla,
hvarpå du vill rida,
om ock dig i hälarna
fienden följer.


Det svärd skall ej bita,
som modigt du svänger,
om ej mot ditt eget
hufvud det riktas.


Nästan förfärad söker Dagr lugna henne:


Syster, du sanslös är
vorden af sorgen,
när du din broder
så vill förbanna.
Vet, det är Oden, som
ensam allt vållat[1],
han, som bland fränder
tvistefrön utsår.


Det uppkastas en hög öfver Helge, men hjälten själf kommer till Valhall. Där får han dock af Oden tillåtelse att en natt återvända till jorden. En kväll kommer Sigrúns tärna till Helges hög och ser då, huru i luften rida fallna hjältar. Hon spörjer då:


Är det ett bländvärk
min blick nu vill dåra,
eller har Ragnarök
randats, när döda
hjältar nu rida
på bleknade hästar,
eller åt höfdingen
hemlof nu gifvits?


Helge svarar:


Ej något bländvärk
din blick nu vill dåra,
ej heller Ragnarök
randats, fast döda
hjältar nu rida
på bleknade hästar,
hellre är höfdingen
hemlof nu gifvet.


Tärnan skyndar därpå till Sigrún och berättar för henne, att Helge kommit tillbaka. Sigrún går då till högen och möter Helge. Hon hälsar honom med dessa ord:


Vill först kyssa
fallne kämpen,
innan han sin
brynja kastar.
Allt ditt hår af
rimfrost täckes.
Blodig du från
Valhall kommer.


Helge svarar:


Ensam du, min
Sigrún, vållar,
att det droppar
från mig sorgdagg[2]
Städs, min ljusa
brud, du gråter
strida tårar,
förrn du somnar.


Vet, hvar tår så
kallt och isigt
faller tungt på
kämpens hjärta.


Gladt vi skola
mjödet dricka,
fast vi mistat
lifvets glädje.
Ingen klagan
nu må höras,
fast mitt bröst af
såren blöder.


Sigrún:


Här en bädd jag
ren har redt dig.
Somna sorgfri
nu min make!
Än en gång i
Helges famn
får Sigrún åter
lycklig sofva.


Helge:


Nu jag tror, att
allt kan hända,
väna brud, på
Sǽvafjällen,
när i bleknad
kämpes armar
Hognes unga
dotter hvilar.


Men den frist, som beviljats Helge, är snart förliden. När dagen börjar gry, måste han återvända till Valhall:


Tid är att rida
rodnande vägar,
låta bleka hästen
luftstigen tråda.
Jag skall väster
om Vindhjálmrs[3] bro.
förrn Salgofner[4]
hjältarna väcker.


Det är kanske blott i sångens egen morgonrodnad sådana strofer som dessa kunna diktas.


Nästa kväll kommer Sigrún åter till högen, men nu är den stängd. Länge står hon där och väntar, och när kvällens mörker sänkt sig öfver näjden, förstår hon, att hon väntat förgäfves:


Kommen vore,
om han kunnat,
Sigmundrs son från
Odens salar.
Nu är hvarje
hopp försvunnet:
Sömnen ren hvart
öga slutit.


Det tillägges, att Sigrún snart dog af sorg och längtan. Och härmed slutar Helge Hundingsbanes vackra saga.



Fodnoter

  1. Oden uppträder ofta så, ty han behöfver ständigt öka antalet af de svärdfallne hjältarna i Valhall. Jämför härmed den roll Oden spelar i Volsungasagan (se nedan!).
  2. Sorgdagg (= isländska harmdogg) = poetisk omskrifning för tårar.
  3. Vindhjálmr = poetisk benämning på himmeln.
  4. Salgofner = den hane, som väcker kämparna i Valhall upp till kamp.