Om Eddan (KL) Helgakvida Hundingsbane onnor

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt

Sångerna om Helge Hundingsbane.
Helgakviða Hundingsbane onnor
(R)

Under denna titel äro sammanfattade en mängd diktfragment, behandlande skilda skeden i Helges lif.

Då i förra delen af detta kväde i det hela samma ämnen besjungas, som i det föregående, behöfva vi blott redogöra för den senare afdelningen af detsamma. De brottstycken af sånger, som där anföras, äro måhända det skönaste, som bevarats af den fornnordiska eddadiktningen.

När i det nyssnämnda slaget vid Frekasteinn enligt denna dikt Sigrúns alla fränder förutom hennes broder Dagr Hognason stupat, går hon sökande omkring på slagfältet och träffar till sist den segersälle kämpen. Helge söker då trösta Sigrún öfver hennes fränders död:

Sörj icke Sigrún!

Du har oss räddat

Ingen sitt öde kan ändra.

Hellre jag ville,

att ännu de lefde

och du dock min brud kunde blifva.

— tydligen en lösryckt strof ur ett nu förloradt kväde.

Sigrún varder nu Helges maka, men Dagr Hognason är pliktig att hämnas. Det blifver därför en ny strid, denna gång vid Fioturlundr, och där faller Helge. Dagr begifver sig därefter till Sigrún för att förtälja henne det sorgliga budskapet:

Sorgsen själf, jag

sorg dig bringar,

ville hälst ej

se dig gråta.

Nyss i striden

denna morgon

föll den främste

ibland hjältar.

Det är mer än svårt att försöka på vårt tama, af en tusenårig odling tämjda språk återgifva de rasande förbannelser Sigrún nu i sin gränslösa sorg utöser öfver sin broder:

Det skepp skall stå stilla,

hvarpå du vill segla,

om ock den mest strykande

medvind du eger;

den häst skall stå stilla,

hvarpå du vill rida,

om ock dig i hälarna

fienden följer.

Det svärd skall ej bita,

som modigt du svänger,

om ej mot ditt eget

hufvud det riktas.

Nästan förfärad söker Dagr lugna henne:

Syster, du sanslös är

vorden af sorgen,

när du din broder

så vill förbanna.

Vet, det är Oden, som

ensam allt vållat,

han, som bland fränder

tvistefrön utsår.

Det uppkastas en hög öfver Helge, men hjälten själf kommer till Valhall. Där får han dock af Oden tillåtelse att en natt återvända till jorden. En kväll kommer Sigrúns tärna till Helges hög och ser då, huru i luften rida fallna hjältar. Hon spörjer då:

Är det ett bländvärk

min blick nu vill dåra,

eller har Ragnarök

randats, när döda

hjältar nu rida

på bleknade hästar,

eller åt höfdingen

hemlof nu gifvits?

Helge svarar:

Ej något bländvärk

din blick nu vill dåra,

ej heller Ragnarök

randats, fast döda

hjältar nu rida

på bleknade hästar,

hellre är höfdingen

hemlof nu gifvet.

Tärnan skyndar därpå till Sigrún och berättar för henne, att Helge kommit tillbaka. Sigrún går då till högen och möter Helge. Hon hälsar honom med dessa ord:

Vill först kyssa

fallne kämpen,

innan han sin

brynja kastar.

Allt ditt hår af

rimfrost täckes.

Blodig du från

Valhall kommer.

Helge svarar:

Ensam du, min

Sigrún, vållar,

att det droppar

från mig sorgdagg

Städs, min ljusa

brud, du gråter

strida tårar,

förrn du somnar.

Vet, hvar tår så

kallt och isigt

faller tungt på

kämpens hjärta.

Gladt vi skola

mjödet dricka,

fast vi mistat

lifvets glädje.

Ingen klagan

nu må höras,

fast mitt bröst af

såren blöder.

Sigrún:

Här en bädd jag

ren har redt dig.

Somna sorgfri

nu min make!

Än en gång i

Helges famn

får Sigrún åter

lycklig sofva.

Helge:

Nu jag tror, att

allt kan hända,

väna brud, på

Sǽvafjällen,

när i bleknad

kämpes armar

Hognes unga

dotter hvilar.

Men den frist, som beviljats Helge, är snart förliden. När dagen börjar gry, måste han återvända till Valhall:

Tid är att rida

rodnande vägar,

låta bleka hästen

luftstigen tråda.

Jag skall väster

om Vindhjálmrs bro.

förrn Salgofner

hjältarna väcker.

Det är kanske blott i sångens egen morgonrodnad sådana strofer som dessa kunna diktas.

Nästa kväll kommer Sigrún åter till högen, men nu är den stängd. Länge står hon där och väntar, och när kvällens mörker sänkt sig öfver näjden, förstår hon, att hon väntat förgäfves:

Kommen vore,

om han kunnat,

Sigmundrs son från

Odens salar.

Nu är hvarje

hopp försvunnet:

Sömnen ren hvart

öga slutit.

Det tillägges, att Sigrún snart dog af sorg och längtan. Och härmed slutar Helge Hundingsbanes vackra saga.

---