Om Uppländernas Konungar

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Nordiskt Sago-Bibliothek

eller

Mythiska och romantiska forntids-sagor

utgifne af

C. G. Kröningssvärd

Häradshöfding, Bergs-Fiskal och Ledamot af det
Kongl. Nordiska Fornskrifts-Sällskapet
i Köpenhamn.

Fahlun
Carl Richard Roselli
1834

N:o II

Om Uppländernas Konungar

---

Utgifvaren har för sin öfversättning af denna Berättelse laggt till grund Pergaments-Boken N:o 544 i 4:o uti den äldre Kongl. Handskrifts-samlingen i Köpenhamn, hvars text är införd i Rafns Fornäldar Sögur Nordrlanda, Kaupmannahöfn 1829, sid. 101-108; och är densamma äfven af Langebek i dess Scriptores Rer. Dan. T. II, pag. 266-270 serskildt utgifven.

---

Gerhard Munthe:
Olof Trätelga

1. Olof, en son af Svea-Konungen Ingiald Illråda (1) uppröjde Wärmeland; han blef kallad Olof Trätelga. Han var uppfödd i Westergötland hös en man som hette Bove, hvilken hade en sön vid namn Saxe, äfven kallad Flettir (den Ostadige?). Olofs moder var Gauthild (Göthild) den Vettige, en dotter af Konung Algaute (Algöte 2), hvars fader var Konung Gautrek (Götrik) den Milde, son af Gaut (Göt), efter hvilken Gautland eller Götland är uppkalladt (3). Gauthilds moder var Alöf, en dotter af Nerikes-Konungen Olof Skygne eller den Skarpsynte. Men då Ivar Vidfadme hade underlaggt sig hela Dannmark och Sverige, flydde Olof tillika med en stor skara sådane män, som voro gjorde landsflyktige af Konung Ivar. De drogo nordan om Venern, uppröjde skogarne derstädes och bebyggde stora härader, hvilka kallades Wermaland (Wärmeland 4). Derföre kallade Svearne Olof, Trätelga, och var han der Konung till sin ålderdom (5). Hans Gemål hette Sölva, varande hon en syster till Sölve den Gamle, som först uppröjde Solöer (6). Olof och Sölva hade två söner; den ena hette Ingiald och den andra Halfdan. Ingiald var Konung i Wärmeland efter fadren; men Halfdan blef uppfödd i Solöer hos sin morbroder Sölve. Han blef kallad Halfdan Hvitben och Konung öfver Solöer efter Sölve (7). Han ägtade Asa, dotter af Eysten Illråda, Konungen öfver Hedemarken (8). Denne Eysten underlade sig Eynefylke i Trondhiem, och satte deröfver till Konung sin hund, som hette Saur eller Sör, efter hvilken Sörs hög är uppkallad. Halfdan och Asa hade två söner Eysten och Gudröd. Halfdan Hvitben bemägtigade sig Romerike och en stor del af Hedemarken; han dödde af sjukdom i Thotten (Thoten), samt blef förd till Hedemarken och der lagd i hög (9).

2. Gudröd, Halfdans son, var Konung på Hedemarken efter sin fader. Hans son var Helge, hvars son Ingiald var fader till Olof Hvite, som var gift med Auda den Djupsinniga, dotter till Ketil Flatnäsa. Deras son var Thorsten Raud (den Röde), som var Jarl i Skottland och föll der. Halfdan Hvitbens son Eysten var Konung i Romerike; han ägtade en dotter af Erik Agnarson, som var Konung i Westfold. Erik hade inga söner, varande hans fader Agnar en son af Konung Sigtrygg i Vindel (n. v. Vendsyssel). Konung Eysten föll öfver bord, träffad af ett rå (segel-rå) i ett smalt sund (10). Halfdan hette hans son, hvilken emottog regeringen efter honom, och blef han en mägtig man och en stor krigare. Han gäf sina hofmän (11) i sold lika så mycket guld, som andra gåfvo silfver, men nändes icke att gifva sina män någon mat, hvarför han blef kallad Halfdan den Milde och Matsnåle. Han var gift med Lif, en dotter af Konung Dag i Vestmöre; han dödde af sjukdom i Vestfold och blef der lagd i hög (12). Deras son hette Gudröd, han emottog regeringen efter sin fader, och blef kallad Gudröd den Högmodige, varande han gift med Asa, en dotter af Konung Harald Rödskägg på Agder. De hade två söner, den ena hette Halfdan, den andra Olof. Gudröd den Högmodige blef dräpt på Geirstad i Vestfold; han blef genomstungen med en lans, då han sent på aftonen gick ut af sitt skepp i Stiflasund. Hans gemål Asa hade äggat en man till att dräpa honom, förty Konung Gudröd hade tillförene låtit bringa hennes fader, Konung Harald och hans son Gyrd, om lifvet (13). Konung Gudröd hade förut haft till ägta Alfarins dotter i Alfheim; och hade fått halfva Vingulmarken i hemgift med henne (14). Deras son var Olof. Han var fullväxt, då hans fader föll, och emottog regeringen efter honom; han var störst och starkast af alla och af det skönaste utseende, och blef han kallad Olof Geirstada-Alf. Asa den Storrådiga for nordan till Agder med sin son Halfdan, som då var ett år gammal, och styrde då det Rike, som hennes fader hade beherrskat. Halfdan växte upp hos sin moder Asa, och blef snart en stor stark man och svarthårig, hvarför han blef kallad Halfdan Svarte. Efter Konung Gudröds död underlade, Konung Rolfgeir sig Vingulmarken, och satte deröfver sin son, som blef kallad Gandalf. Fader och son bemägtigade sig ock största delen af Romerike. Konung Eysten, en son af Högne, Eysten den Mägtiges son, underlade sig hela Hedemarken och Solöer; men Olof Geirstada-Alf hade Gränland (Grönland 15) och Vestfold. Denne Olof dödde af fotvärk på Geirstad och ligger der i hög (16). Hans son var Rögnvald, som blef kallad Högre än Berget; han var Konung öfver Gränland efter sin fader. Om honom gjorde Thjodolf Hvinverske det såkallade Ynglinga-talet, och förtäljer deruti om de Konungar, hvilka härstammade frän Yngve Frey i Sverige, och efter hans namn äro kallade Ynglingar (17).

Upplysningar och Anmärkningar (▲ = tillbaka till texten):

1. Ingiald Illråda, med hvilken Ynglinga-ättens regering öfver Upsala-välde upphörde, fattade jemte sin dotter Åsa, äfven kallad Illråda, hvilken gift med Konung Gudröd i Skåne, lät honom af dags taga, sedan hon först tillstält att Gudröd slagit ihjäl sin broder Halfdan, när dennes son Ivar Vidfadme nalkades med sin här för att hämnas sin fader och farbroder samt flere andra Konungar, hvilka Ingiald förrädiskt undanröjt, det råd, som sedan är blifvet mycket namnkunnigt, att de gjorde allt deras folk ganska drucket, och läto sedan tända eld i kungasalen, hvilken med allt det folk som der inne var, tillika med Konung Ingiald och Åsa uppbrann. Sturleson, Ynglingasagan, Stockh. 1816, Cap. 43 och 44.
      Detta skedde på den gård som bette Ränninge (Yngl. s. Cap. 44 och Hervörs saga, Kaupm. 1829, Cap. 20), och skall en ovanligt stor dubbel ringmur, eller krets af stora sammanhopade stenar, belägen å en skogshöjd på Fogdön vid Mälaren, ännu kallas Ränningeborg, bredvid byn Ränninge. Geijer, S. R. H. sid. 519. ▲
2. Algöte, Konung af Westergöthland, blef jemte Konung Yngvar af Fjerdhundraland med sina två söner Agnar och Alf, Konung Sporsniall af Nerike och Konung Sigvat af Attundaland, efter Ingialds förrädiska tillställning inbränd i Upsala, då han höll arföl efter fadren, Yngl. s. Cap.40. ▲
3. Då Gaut säges i Skalda, Cap. 65, hafva sitt namn af Odin, och att, enligt Herrauds och Boses saga, Kaupm. 1830, Cap. 1, vara Odins son, men han här uppgifves vara Ingialds svärfaders faderfader, hvarigenom hans gemål Gauthild endast skulle blifva den fjerde från Odin, ehuru Ingiald likväl är den 21:sta från Njörd, dennes samtiding, är berättelsen påtagligen fabelaktig. Jfr. Geijer, S. R. H. sid. 467 och 529. ▲
4. Så heter det bos Sturleson: När som Olof, Konung Ingialds son, fick höra sin faders frånfälle, drog han af med det folk, som honom följa ville, till Nerike; ty all Svea allmoge gjorde endrägteligen uppror, att fördrifva hela Konung Ingialds slägt och hans vänner; men när Svearne fingo veta hvar han var, fick han icke längre blifva der. Sedan for han väster ut skogsleds, till den ån, som rinner nordan ifrån ut i Vänern och kallas Elfven (n. v. Clarelfven). Der dvaldes de och begynte afrödja skogen, bränna och bygga, hvaraf inom en liten tid blefvo stora härader, som kallades Wärmeland; och blef der ett godt och fruktsamt landskap, Yngl. sagan Cap. 46. ▲
5. Sturleson säger: uti Konung Ivar Vidfadmes tid blefvo många landsflyktige for honom från Sverige. De fingo höra att Olof Trätelga hade en god och fruktsam landsort uti Wärmeland. Derfor drog dit till honom en sådan myckenhet folk, att landet icke kunde foda dem; fördenskull blef der en dyr tid och stor hunger. De beskylde sin Konung derfor, såsom Svearne pläga tillskrifva sin Konung, at väl den hårda tiden, som de goda åren. Konung Olof offrade Gudarne icke stort; det förtröt Svearne, och tänkte de det skulle vara orsaken till den dyra tiden; derfor samlade de en krigshär, drogo mot Konung Olof, kringvärfde hans hus och brände honom inne, gåfvo honom åt Odin, och offrade honom, sig till godt år. Detta skedde vid Vänern. Yngl. sagan, Cap. 47. ▲
6. Detta är stridande mot Sturleson, der det står: Olof Trätelga fick till hustru en som het Sölveg eller Sölva, Halfdan Gulltands dotter, västan från Solöer. Halfdan var Sölves son, som var Sölvars son, hvilken åter var son till Sölvar den Gamle, som först uppröjde Solöer. Yngl. sagan, Cap 46. ▲
7. Detta skedde sedan Konung Sölve, af den dit öfver Edaskogen inträngda folkmassan från det af dyr tid ansatta Wärmeland, blifvit ihjälslagen. Ynglinga-sagan, Cap. 48. ▲
8. Sturleson säger: Halfdan Hvitben hade till äckta Åsa , dotter af Eysten (Östen) Hårdråde, som var Konung i Uplanden; han rådde ock öfver Hedemarken. Yngl. sagan, Cap. 49. ▲
9. Halfdan fick en stor del af Hedemarken, samt Thoten och Hadeland, och mycket af Vestfold, Han var en mägtig Konung, och vardt sotdöd på Thoten; sedan fördes han ut på Vestfold, och sattes i hög der, som heter Skäreid i Skiringssal. Yngl. sagan, 1. c.
      Toten, som det nu kallas, har sitt läge nordost om Hadeland och stöter med sin södra del till öfre Romerike. Genom sjön Mjösen skiljes det från Hedemarken. Jonge, sid. 70. Vestfold åter var beläget vester om Oslofjärden, svarade sedermera emot det så kallade Tönsbergs Län, och utgör nu en del af Borresyssel i Aggerhus Stift. Jonge sid, 95. ▲
10. Om Eysten, hvilken hade tillnamnet Frettr eller den Knarrige (Falsen, Del, 1, sid. 7), har Sturleson följande berättelse: Östen (Eysten), Halfdan Hvitbens son, blef Konung efter honom i Romerike och Vestfold. Hans hustru var Hild, Konung Erik Agnarsons dotter af Vestfold. Agnar, Eriks fader, var Konung Sigtryggs son af Vindle. Konung Erik hade ingen son; han dödde medan Konung Halfdan Hvitben lefde; och togo Halfdan och hans son Östen hela Vestfold under sig, och rådde Östen deröfver så länge han lefde. Den tiden var en Konung på Vörnö, vid namn Skiölder; han var en ganska stor trollkarl. Konung Östen drog med några orlogsskepp öfver till Vörnö, härjade der, och tog allt hvad han kom öfver, både kläder och andra dyrbara saker, så väl som böndernas egna bohagsting; dertill medtogo de boskap, som de slagtade på stranden; och sedan drogo de borrt igen. Konung Skiölder kom till stranden med sin här, men Konung Östen var då bortrest och kommen öfver fjärden; när nu Konung Skiölder såg deras segel, tog han sin kappa, veftade henne i vädret och blåste från sig. Och som de seglade inom Jarlsö, satt Konung Östen vid styret; ett annat skepp seglade bredevid dem; då hofvo böljorna sig upp, och segelrået på det andra skeppet slog Konungen öfver bord; det blef hans död. Hans man togo liket upp ur sjön och förde det till lands in på Borrö (n. v. Borre Socken i Grefskapet Jarlsberg), och gjorde der en hög på backen utmed sjöstranden vid åen Vadla (Vandla). Yngl. sagan, Cap. 51. ▲
11. Hirdmenn — Hirdin, af Hird, hof, äfven Lifvagt, och Madr, man, voro de samma som nutidens Drabanter, men hade i äldre tider vida större betydelse än nu. De skulle då vara de rätta försvararne både af Konungen sjelf och af den kungliga värdigheten; de skulle vidmagthålla rätt och billigahet emellan allt folket i riket, så vida de vid förefallande trätor och oenighet voro närvarande; äfven skulle de bibehålla belefvenhet, godt uppförande och nyttiga seder, eftersom de ständigt voro de närmaste hos Konungen i alla hänseenden. Dem ålåg det att beskydda Konungens person både natt och dag; derföre omgåfvo de honom beständigt, samt åto och drucko med honom som hans närmaste anhörige. Bland desse Hirdmenn voro många Konungens Rådgifvare; andre voro så kallade Skutill-sveinnir, hvilka skänkte i för Konungen sjelf, öfverlemnade honom hornet eller bägaren och stodo på knä for honom, så länge han drack, hvilken sed dock synes först hafva blifvit införd i Konung Olof Kyrres tid, hvilket äfven är förhållandet med ett slags Pager eller Kérti-sveinnir, som de kallades, emedan de stodo med ljus eller ett slags facklor i händerna för att upplysa rummet hvari man vistades.
       Gestir, voro åter sådana hofmän, som i följe af deras tjenst voro förbundne till att gästa hos många, och det icke alltid för det godas skull. Deras vanliga förrättning var att resa som Konungens sändebud, och att utföra åtskilliga, ofta högst farliga ärender, hvarigenom de fingo anledning att visa prof på mod och duglighet och såmedelst bana sig vägen till att upptagas bland de egenteliga Hirdmännen, emot hvilka de togo half sold. Så ofta de voro tillstädes vid hofvet, måste de hålla vakt hos Konungen lika så väl som de, hvilka voro bordfasta i Konungens gård, dock med undantag af hufvudvakten, som Hirdmännen eller Drabanterne allena bestridde. De fingo icke spisa med Konungen och Hirdmännen, utom vid Påsk och Jul.
       De egenteliga så kallade Hússkarlir — Huskarlar, tjente utan sold, och måste spisa for sig sjelfva, utan att vara i sällskap med Hirdmännen, och dem ålåg det att i Konungens gård förrätta allt arbete, som af dem fordrades. Bland dem voro ofta personer af god härkomst, men sådane, som för fattigdom häldre ville vara i Konungens tjenst och njuta hans försvar och beskydd, än vistas hemma, hvarest de måste stå tillbaka för de mera bemedlade af lägre härkomst, och äfven tåla alsköns orätt af dera. Andre bland dem voro sådane, som i anseende till dråpsaker eller dylika förtretligheter begifvit sig till hofvet, för att genom Konungens makt beskyddas. Andre åter hade gjort det för ärans skull; ty såsom Konungens män, ansågos de nästan som hvar mans jämlike, om de ock förut hade varit aldrig så mycket på sidan hållne. Kunde de nu till och med få anledning att utmärka sig genom tapperhet, goda seder, trohet eller på annat sätt, så hände det ofta att sådana huskarlar af Konungen framdrogos till stor magt och rikedom, så att de derigenom i en hast kunde vinna företräde framfor andre, som voro långt öfver dem, innan de kommo till hofvet. Derför ansågs äfven huskarlanamn som ett hedersnamn.
       Ett annat slags huskarlar voro de, hvilka blott sällan kommo till hofvet, och som icke heller fingo något af Konungen, utan allenast beskydd mot annat folk. Deras pligt bestod i att slå sig till de kungliga Fogdarnes följe och stå dem bi, i fall dessa kommo efter Konungens befallning för att utföra dess saker eller ärender; men derför var ock folket pligtigt att understödja dem i allt, som rätt var. Någre af dem hade gods i förläning af Konungen, öfver hvilka de voro satta som ett slags Fogdar. Alla voro skyldige att göra den tjenst Konungen äskade af dem, antingen att draga i härnad, eller borrt såsom sändebud, o. s. v.
       Konung Olof Haraldsson den Helige lät i Nidaros år 1016 upprätta en Gårds — Borgrätt (Hirdskrå) för sina Hirdmänn och Huskarlar, som är en bland de märkligaste forntidsskrifter, som, vi hafva i behåll, och blef densamma äfven af Magnus Lagabätir förnyad och tillökad. Dessutom finnes en gammal Norrsk skrift, Kongespeilet (Speculum Regale) kalladt, innehållande berättelse om hoftjensten i Norrige, och efter förmodan författad antingen af Konung Sverrer Magnus sjelf, eller under hans tillsyn. Falsen, Del. 1, sid. 281-284 och Del. 2, sid. 133-138. ▲
12. Härom har Sturleson: Konung Östens son het Halfdan, som Kungadömet tog efter homom; han blef kallad Halfdan den Milde och den Mat-niske; ty det säges, att han gaf sitt folk i lön lika så många guldpenningar som andra Konungar gåfvo silverpenningar; men han var snål på maten, så att han svälte folket. Han var en stor krigsman, var länge i vikingsfärder, och förskaffade sig således rikedomar. Hans hustru (gemål) hette Hlif, Konung Dags dotter af Vestmöre. Hans hufvudgård var Holtar på Vestfold: der blef han sotdöd, och är satt i hög på Borrö. Yngl. sagan, Cap. 52. ▲
13. Berättelsen hos Sturleson om honom är: Konung Halfdans son het Gudröd, hvilken Konungadömet tog efter honom; han blef kallad Gudröd den Stormodige, men somliga kallade honom Jagtkonung. Hans hustru var Alfhild, Konung Alfarins dotter af Alfheim; och fick han med henne halfva delen af Vingulmarken. Deras son var Olof, som sedan blef kallad Geirstada-Alf. Den tiden kallades Alfheim det land, som var emellan Römelfven och Götelfven. När Alfhild var död, då sände Konung Gudröd sina män vester till Agder till den Konung, som der rådde, hvilken het Harald den Rödskäggige; och skulle de fria för honom till Åsa, Konung Haralds dotter. Men Konung Harald nekade; och drogo alltså sändemännen. tillbaka och berättade för Konung Gudröd, huru deras värf hade gått. Något derefter drog Konung Gudröd ut med sina skepp, och reste sedan med en stor krigsmagt ut på Agder, kom der ganska oförvärandes, gick med sin här på landet, och kom om natten till Konung Haralds gård. När Harald blef varse, att en krigshär var kommen emot honom, gick han ut med det folk han hade; och blef der strid; men det var stor skillnad emellan folkets myckenhet på båda sidorna. Der föll Konung Harald och hans son Gyrd; och tog Konung Gudröd stort byte. Han hade hem med sig Åsa, Konung Haralds dotter, och gjorde bröllop med henne. De hade en son som het Halfdan; och när han var ett år gammal, drog hans fader, Konung Gudrød, om hösten, till att gästa, omkring landet. På den resan låg han med sitt skepp i Stifle-sund; der var ett starkt drickande, och blef Konungen ganska drucken. Men om kvällen, när det var mörkt, gick Konungen upp af skeppet, och så snart han kom på bryggändan, kom en man löpande emot honom och rände genast ett spjut igenom hans lif, så att han dödde deraf; och denne man blef strax ihjälslagen. Men om morgonen derefter, när det blef ljust, då kändes den samme man igen, och var det Drottning Åsas skosven; hon nekade icke eller, att det var med hennes råd gjordt. Yngl. sagan, Cap. 55. ▲
14. Det äldsta namnet på nu varande Borresyssel. Jonge sid. 95. ▲
15. Detta landskap bestod då af nu varande Vardals och Biri socknar i Toten, jemte Tellemarken. Jonge sid. 70. ▲
16. Sturlesons berättelse är något olika och lyder sålunda: Olof tog Konungadömet efter sin fader; han var en mäktig man och stor krigshjälte; han var skönare än någon annan och en bland de störste till växten. Han rådde öfver Vestfold; ty Konung Alfgeir lade den tiden under sig hela Vingulmarken, och satte deröfver sin son Konung Gandalf. Desse fränder (fader och son) gjorde hårdt anfall på Romerike, och lade under sig största delen af det fylket. Konung Östen den Rikes son het Högne; han intog då hela Hedmarken, och Thoten och Hadaland. Den tiden kom också Wärmeland ifrån Gudröds söner; och vände Wärmlänningarne sig då till Konungen i Sverige, gifvande honom skatt. Olof var tjugo år gammal, när Gudröd död i. Men som hans broder Halfdan kom till att styra riket med honom, delte de det sig emellan; Olof hade den östra delen, och Halfdan den södra. Konung Olof bodde på Geirstad; han fick värk i foten och dödde deraf. Han är i högsatt på Geirstad. Yngl. sagan, Cap. 54. ▲
17. Denna sagoberättelse upptager icke alla Upplandens Konungar. Deremot omtala Halfdan Svartes och Harald Hårfagers sagor, många flere, hvilka dels af Halfdan dels af Harald besegrades, innan den sistnämnde blef Envålds-Konung ofver hela Norrige. ▲