Qvädet om Helge, Hatinga-skada (AAA)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 26. feb. 2021 kl. 11:52 av Carsten (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Qvädet om Helge, Hatinga-skada
(Helga-qvida Hatinga-skaþa)

öfversat af
Arvid August Afzelius


Hjörvard het en Konung, han hade fyra hustrur: en het Alfhild, och deras son Hejdinn: en annan het Sjörejd, och deras son het Humlung: den tredje het Simjod, deras son het Hymling. Konung Hjörvard hade gjort det löfte, att ega den qvinna, som han fann vänast. Han sporde, att Konung Svafner hade en dotter, den skönaste bland alla qvinnor; hon het Sigurlinn. Idmund het hans Jarl; Atle var dess son, som for att begära Sigurlinn åt Konungen. Han dvaldes en vinter hos Konung Svafner. Franmar var der Jarl, hvilken var Sigurlinns fosterfader, och hans dotter het Alof. Jarlen rådde, att möen vardt nekad, och for så Atle hem.

Atle, Jarls-sonen, stod en dag vid en lund, men en fogel satt i grenarne upp öfver honom och hade hört att hans män kallade skönast de qvinnor, som Konung Hjörvard egde. Foglen qvittrade, och Atle lyssnade till hvad han sade: han qvad:


1. Såg du Sigurlinn,
Svafners dotter,
den fagraste mö,
på fagra jorden?
dock synas täcka
Hjörvards qvinnor,
för männerne
i Glasis-lund.

Atle:
2. Vishjertade fogel!
vill du med Atle
Idmundsson
än mera tala?

Fogeln:
Jag vill, - om Fursten
mig offra ville,
och jag får välja hvad jag vill
ur Kungens gård.

Atle:
3. Välj blott ej Hjörvard,
ej hans söner,
och ej de fagra
Furstliga Tärnor,
eller de brudar,
Konungen eger:
väl underhandlom,
så höfves vänner.

Fogeln:
4. Hof jag väljer,
altaren många
och gullhornad boskap,
ur Kungens gårdar:
om honom Sigurlinn
i famn skall sofva,
och utan tvång
Fursten följa.

Detta var förr än Atle for; men när han återkom och Konungen sporde efter tidender, quad han:

5. Vi möda hadom,
men icke framgång;
hästarne tröttnade;
å fjället vida,
vi måste sedan
Sämorn vada:
då blef oss nekad
Svafners dotter,
den gull-prydda,
som vi begärde.

Konungen bjöd, att de skulle fara andra gången och for han sjelf med. Men när de kommo uppå fjället och sågo i Svavaland (Schwaben) landsbrand och ett tjockt damm af hästar, så red Konungen af fjället fram i landet och tog nattläger vid en å. Atle höll vakt och for öfver ån: der fann han ett hus, och en stor fogel satt och vaktade huset och var insomnad. Atle sköt med sitt spjut fogeln till döds; men i huset fann han Sigurlinn, Konungsdottern och Alof Jarlsdottern, och förde dem båda bort med sig. Franmar Jarl hade antagit Örnahamn, och med trolldom förvarat dem för hären. Hrodmar het en Konung, som friade till Sigurlinn, han drap Svava-konung och hade härjat och brännt landet. Konung Hjörvard fick Sigur- linn, men Atle Alof. Hjörvard och Sigurlinn fingo en son, som blef stark och skön: han var tyst och intet namn var åt honom gifvit, det han vidkändes. Han satt på en kulle och såg nio Valkyrier rida, och var en utmärktast: hon qvad:

6. Sent skall du Helge!
mägtig härförare,
öfver ringar råda,
och herrliga länder,
om du evigt tiger,
(så qvad arla örnen)
fast du modigt hjerta,
som en Furste eger.

Han qvad:
7. Hvad låter du följa
Helge-namnet,
lysande Tärna!
som du mig bära bjuder?
Väl betänk,
allt hvad du mig säger,
jag icke det emottar.
kan jag dig ej ega.

Hon qvad:
8. Svärden vet jag
i Sigars holme,
fyra mindre
ligga, än femtio:
ett bland dem
är bäst af alla,
sköldars olycka,
och gull-omfattadt.

9. Ring är i fästet,
Mod i midten,
Förskräckelse i udden,
för den det ernår:
utmed eggen ligger
en blodfärgad orm,
men kring fästet
ormen stjerten slingrar.

Eylime het en Konung och hans dotter Svava: hon var Valkyria och red genom luft och haf. Hon var det, som gaf Helge detta namn, och skyddade honom ofta sedan i striderna -

Helge till Hjörvard:
10. Du är icke, Hjörvard!
råd-säll Furste,
mägtige Härförare!
fast du är fregdad:
Du lät eld förtära,
de Furstars bygder,
som dock ingen skada
Dig tillfogat.

11. Men Hrodmar skall
skatterna ega,
dem som våra
ätt-fäder egde:
den Höfding lör sitt lif
föga kring sig skådar,
tänker de utöddes
arf få ega.

Hjörvard svarar, att han ville lemna Helge krigsfolk, om han ville hämna sin Morfaders död: Då sökte Helge svärdet, som Svava honom anvist; sedan for han med Atle och slog Hrodmar; och öfvade många hjeltedåd. Han drap jätten Hate, som satt på ett berg. Helge och Atle lågo med sina skepp i Hata-fjärd: Alle höll vakt första delen af natten - Hrimgerd, Hates dotter qvad:

12. Hvilka ä’ hjeltarne
i Hata-fjärd?
med sköldar är tältadt
å edra skepp:
ridderliga hållen i Er,
och tyckas föga frukta:
Er konungs namn mig sägen?

Atle qvad:
13. Helge han heter,
men du skall aldrig
kunna skada Konungen;
järnborgar äro
kring Furstens flotta,
oss kunna trollen ej föröda.

Hrimgerd qvad:
14. Hur nämnes du,
mägtige man!
hur kallar dig folket?
Väl tror dig Konungen,
som dig i fagert skepps-stäf
stånda låter.

Atle:
15. Atle jag heter,
hård skall jag dig blifva;
mest är jag trollen vred;
det fugtiga stäf
jag ofta försvarat;
och nattriderskor slagit.

16. Hur heter du?
as-hungrande Jättqvinna!
nämn dm Fader;
nio raster
djupare du borde vara,
och träd utur ditt sköte växa!

Hrimgerd:
17. Hrimgerd jag heter,
Hate het min fader,
den jag kände mägtigast bland jättar:
mången brud han tog
ur dess boning,
tills honom Helge fällde.

Atle:
18. Du var det, leda Troll!
som låg för Kungens skepp,
i fjärdens mynning,
för Konungens kämpar;
dem åt Ran du ville gifva,
om stången ej emot dig kommit.

Hrimgerd:
19. Dårad är du, Atle!
drömma tror jag dig,
ögonbryn du sjunka låter:
Min moder var det,
som låg för Kungens skepp;
jag i hafvet sänkte Hlödves söner.

20. Gnägga skulle du nu, Atle!
om du snöpt ej vore,
lyfter Hrimgerd svansen:
bakåt, Atle! tror jag
lär ditt hjerta sitta;
fast än renan röst du hafver.

Atle:
21. Mer stark jag månde synas,
om du det pröfva kunde
och jag å land ur hafvet stiger:
all månde du förkrossas,
om min vrede tändes,
och svansen kröka, Hrimgerd!

Hrimgerd:
22. Atle! stig i land,
om du på din styrka tröstar,
lät i Varins vik oss mötas:
hur raka: refben,
kämpe, du skall få!
om du mig i klorna kommer.

Atle:
23. Gånga jag ej månde,
förr än folket vaknar,
och håller vård om kungen:
jag är ej säker,
hvad stund ett troll
upp under våra skepp kan komma.

24. Vakna, du Helge!
och gif bot åt Hrimgerd,
att du Hate slagit:
en natt må hon
sofva få hos kungen,
så har hon bot för skadan.

Helge:
25. Luden heter den som dig skall ega,
menskors afsky!
Jätten, som på Toll-ö bor:
hundradefallt klok
och värst bland dera i klyftor bo,
är den man, dig anstår.

Hrimgerd:
26. Du heldre ville, Helge!
ega den som hamnen aktat,
med ditt folk, förflutna natten:
den gullprydda mö
mig tycktes styrka ega;
här landsteg hon ur hafvet,
då edra skepp hon fäste;
och hon allena väller,
att jag ej kungens män
har magt alt dräpa.

Helge:
27. Hör du nu, Hrimgerd!
om jag bot för skadan gifver;
säg kungen nogare:
var den Hulder ensam,
som bärgade flottan,
eller voro flera samman?

Hrimgerd:
28. Voro trenne nio-tal:
men en mö red före,
hvit under hjelmen var hon;
sjg hästarne skakade,
då flög af deras mahnar
dagg i dalar djupa,
hagel i de höga träden;
dädan komma goda år på jorden:
hvad der jag såg, var allt mig vidrigt.

Atle:
29. Se mot öster, Hrimgerd!
ty dig Helge slagit
med sitt tal till döds:
till land och sjö
är Kungens flotta bärgad;
likså Kungens män.

30. Nu är dager, Hrimgerd!
men ditt lif att spilla,
uppehöll dig Atle,
löjligt hamna-märke
tyckes vara,
der i sten du ståndar.

Konung Helge var en stor härförare: han kom till Konung Eylime och begärde hans dotter Svava. Helge och Svava gåfvo hvarandra löftet, och älskade hvarandra undransvärdt mycket. Svava var hemma hos sin Fader; men Helge i härnad: och Svava var än Valkyria såsom tillförne. Hedinn var hemma hos sin fader, Konung Hjörvard i Norge, En Julafton for Hedinn ensam hem ifrån skogen och mötte en trollkona, som red en varg och hade ormar till tömmar och erbjöd Hedinn sitt sällskap: Nej, sade han — Hon sade: det skall du umgälla vid Brage-skålen. Om qvällen skedde löftesgång: då vardt offergalten framledd, och lade männerna på honom sina händer och gjorde löften vid fylda Brage-bägarn. Hedinn svor den ed, att ega Svava Eylimes dotter, sin broder Helges käraste, och ångrade sig så mycket, att han gick bort å villostigar, till söder-landet; och fann Helge sin broder. —

Helge qvad:
31. Välkommen Hedinn!
hvad kan du säga
af nya sägner
från Norrige?
Hvi är du, Höfding!
jagad af landet,
ensam kommen
oss att finna?

Hedinn:
32. Mig än en större
olycka hemsökt:
jag har mig utkorat
den konunga-borna,
Bruden din,
vid Brage-bägarn.

Helge:
33. Anklaga dig ej, Hedinn!
uppfyllas månde
dryckes-löftet,
med oss båda;
Mig har Höfdingen
stamt till slätten,
efter trenne nätter, —
dit skall jag komma;
men tvifvel är derom,
att jag återkommer;
då till godo slikt kan hända
om det hända skall.

Hedinn:
34. Du sade, Helge!
att Hedinn vore
godt värd af dig,
och stora gåfvor:
Dig bättre höfdes
att svärdet farga,
än din fiende
frid gifva.

Det qvad Helge, ty han anade sin död, och att hans följes-andar hade besökt Hedinn, då han såg trollqvinnan rida vargen.

Alf het en Konung, Hrodmars son, som hade uthasslat valplats med Helge på Sigarsvall, till trenne nätter derefter. Du qvad Helge:

35. Red å varg,
då det var mörknadt,
en qvinna, som bad,
honom få följa:
hon visste det,
att falla skulle
Sigurlinns son,
på Sigarsvall.

Der vardt etf stort slag, och fick Helge då sitt banesår.

36. Helge sänder
Sigar att rida,
till Eylimes
enda Dotter:
beder henne hastelig
vara färdig,
om hon vill Konungen
lefvande finna.

Sigar:
37. Mig hafver Helge
hit, till dig sändt,
alt med dig, Svava!
sjelf tala:
Dig säger Fursten
sig vilja råka,
innan den Höge
sin anda uppger.

Svava:
38. Hvad har händt Helge,
Hjörvards son?
mig hafva bårda
sorger funnit:
har sjön honom svikit,
eller svärd huggit;
jag på den man
skall taga hämnden.

Sigar:
39. Han föll på morgonstunden
vid Freka-sten,
Konungen, den bäste
under Solen:
Nu för segren
Alf månd’ råda;
fast denna gången
mindre nödigt.

Helge till Svava:
40. Hell dig, Svava!
sorgen skall du skingra;
detta lär i verlden
vårt sista möte vara:
det spörjes, att såren,
på Konungen blöda,
mig har svärdet kommit
nog nära hjertat.

41. Jag ber dig, Svava,
min Brud! - gråt icke;
om till mitt tal
du lyssna:
att du åt Hedinn
brudsäng bäddar,
och Fursten unga
omfattar med kärlek!

Svava:
42. Det hade jag lofvat,
i glada verlden,
då, när mig Helge
ringar valde,
ej otvungen skall jag,
se’n död var min Konung,
okänd Furste
i famnen sluta.

Helge:
43. Kyss mig, Svava!

Svava:
Ej skall jag återkomma
till oroliga landet
och Röduls-vall,
förr'n jag har hämnat
Hjörvards son,
som var bland Furstar,
den bästa under solen.

Det är sagdt, att Helge och Svava blefvo återfödde. (Se slutet af V:te Sången.)