Forskjell mellom versjoner av «Qvädet om Völund (AAA)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Linje 18: Linje 18:
 
|-
 
|-
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Vølundskvadet (V.B.Hjort)]] !! !!  
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Vølundskvadet (V.B.Hjort)]] !! !!  
 +
|-
 +
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Vålund-Kvadet (1925)]] !! !!
 
|-
 
|-
 
|}
 
|}

Revisjonen fra 14. mar. 2019 kl. 11:26

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Qvädet om Völund
(Völundar-qvida)

öfversat af
Arvid August Afzelius


Nidad het en Konung i Svithiod, han hade två söner och en dotter; hon het Böthvild.

Det var trenne bröder, Finna-Konungs söner; och het den ene Slagfinn, den andre Egil och den tredje Völund, de lupo på skidor och fällde djur: de kommo till Ulfdalen och byggde sig der hus. Der är ett vatten, som heter Ulfsjö. Tidigt om morgonen funno de på sjöstranden trenne qvinnor, som spunno lin, och lågo der deras Svanhamnar hos dem: de voro Valkyrier. Der voro tvenne Konung Lödve’s (Ludviks) döttrar, Hladgun Svanhvit, och Hervor Allhvit; men den tredje var Alrun, Kjars dotter af Valland. De (bröderne) förde dem med sig hem, och tog Egil Alrun, Slagfinn Svanhvit och Völund Allhvit: de bodde i sju vintrar tillsamman, då flögo qvinnorna bort att söka striden och kommo ej tillbaka. Då for Egil att söka Alrun, och Slagfinn Svanhvit, men Völund blef qvar i Ulfdalen. Han var den händigaste man, såsom det berättas i forntids Sagor. Konung Nidad lät gripa honom, såsom i detta qväde sjunges:


1. Möar flugo sunnan
Mörkved igenom;
Allhvit den unga,
att följa sitt öde:
de å stranden
sig satte att hvila,
Söderns Tärnor,
spunno linet dyra.

2. En af dessa,
den skön’sta mö i verlden,
Egil slöt
i hvita famnen:
Svanhvit var den andra,
hon bar Svanens fjädrar;
men den tredje,
ibland dessa systrar,
slöt sig till Völunds
hvita hals.

3. Suto sedan
sju vintrar der,
men den åttonde
hela, trådde de
och den nionde
ödet dem skiljde:
de Tärnor månd’ fara
i mörkan skog;
Allhvit den unga,
att följa sitt öde.

4. Kommo der från jagten
hem-längtande jägarne,
Slagfinn och Egil,
funno salen öde:
ut och in de gingo
och omkring sågo:
öster for Egil,
att Alrun söka;
men Söder Slagfinn,
efter Svanhvit.

5. Men Völund ensam
satt i Ulfdalen;
slog guldet röda
kring ädla stenar;
fogade väl
de gyldne ringar:
så väntade han
sin ljusa qvinna,
om hon åter
komma månde.

6. Då sporde Nidad,
Njara- (Nerikes) Drotten,
att Völund ensam
satt i Ulfdalen:
i natten foro hans män,
med naglade brynjor,
deras sköldar
mot fullmånan blänkte.

7. Ur sadlarne stego de,
utan för huset,
dädan in de gingo
ändalångs salen:
de sågo på bast
trådde ringar,
till antal sjuhundra,
som den hjelten egde.

8. De dem af drogo
och åter påsatte,
utom en,
den bort de togo:
kom der af jagten
hem-längtande jägarn,
fram skridande Völund
vägen långa.

9. Han gick till elden,
att björnen steka;
högt flammade riset
af torra furen,
den vind-torkade veden,
framför Völund.

10. Han satt å björnfäll,
Elfvornas sällskap,
räknade ringarne,
och en saknade:
då tänkte han, den hade
Hlödves dotter,
Allhvit den unga,
och vore åter kommen.

11. Der satt han så länge,
tills han somnade;
men han vaknade
utan glädje:
fann å sina händer
tunga banden,
och å fötterna
fjättrar spände.

12. “Hvilka är de hjeltar,
som å mannen
hårda tågen lade,
och mig bundo”?

13. Nu ropade Nidad,
Njara-drotten:
hvar fick du Völund!
Elfvors höfding!
våra skatter
i Ulfdalen?

14. “Gull var der icke
på Granes vägar:
Fjerran låg vårt land
från Rhen-bergen;
och jag mins att mera
herrlighet vi hade,
då lycklige med våra makar,
vi hemma voro.

15. Hladgun och Hervör
voro Hlödves döttrar;
och känd var Alrun
Kjars dotter;
hon inne gick
långs höga salen,
stod å golfvet
och höjde sången;
Nu är han ej glad,
som ur skogen far”.

Konung Nidad gaf sin dotter Böthvild den gullring, som han tog af bastet hos Völundi men han sjelf bar svärdet, som Völund egde: men Drottningen qvad:

16. Hans tänder längas,
när han ser svärdet;
och när han Bothvilds
ring blir varse:
skarpa ögon har
den glänsande Ormen:
afskären honom
senornas styrka,
och sätten honom
i Sjöa-stad.

Så blef ock gjordt, att senorne afskuros honom i knävecken, och blef han satt på en holme, som låg der vid landet och hette Sjöa-stad: der smidde han åt Konungen allahanda kostbarheter. Ingen tordes fara till honom, utan Konungen ensam.

Völund qvad:
17. På Nidad blänker
i bältet svärdet,
som jag hvässte,
så väl jag kunde;
och som jag härdade,
så godt jag förmådde:
det blanka svärd nu evigt
är fjerran från mig burit:
ej ser jag det åt Völund
till smidjan föras.

18. Nu bär Böthvild
min Bruds
gullring röda,
ej bot jag derför väntar:
Så satt han, ej han sof,
men han med hammarn slog;
och försåt för Nidad
ganska fort han gjorde.

19. Då lupo de unga?
tvenne Nidads söner
ut åt sjön,
till Sjöa-stad:
kommo till kistan,
fordrade nycklarne;
vaken var hämnden,
då deri de sågo.

20. Der var af halsband
en mängd, som dem syntes
af röda gullet vara
och ädla stenar:
“kommen, J två allena!
kommen nästa dag,
och detta gull skall Eder
gifvit varda.

21. Ej nämnen det för möarne,
och ej för husets folk;
för ingen menniska,
att J mig gjort besök”. -
Tidigt ropade
den ena den andra,
Broder på Broder:
Gångom ringarne att skåda”! -

22. Kommo till kistan,
fordrade nycklarne;
vaken var hämnden,
då deri de sågo;
Han dessa piltars
hufvud afskar,
och under läskhoen
benen lade han.

23. Men de skålar,
som under håret sutto,
han fattade i silfver
och lemnade åt Nidad:
men af ögonen,
ädla stenar
han sände, den sluga
Nidads maka.

24. Men af de bådas
tänder han smidde
bröst-smycken
och sände Böthvild:
då började Böthvild,
sin ring att rosa
och bar den till Völund,
en gång, den var bruten:
”Ej törs jag det säga,
utan Dig allena”.

Völund qvad:
25. Jag så vill laga
brustna guldet,
att dinom fader
det fagrare synes,
och dinom moder
mycket bättre
och dig sjelf,
i samma skick.

26. Med dryck han henne rusade;
ty bättre han förstod det,
så att i stolen
hon insomnade:
“Nu har jag hämnats
mina sorger
alla, utom en,
och ej den minsta”.

27. Väl mig! qvad Völund,
stod jag på de senor,
dem Nidads män
mig beröfvat”:
Leende Völund
hof sig i luften;
gråtande Böthvild
gick från holmen;
hon sörjde sin fästmans färd
och sin faders vrede.

28. Ute stod den sluga
Nidads qvinna,
och in hon gick
långs högaj salen:
men han vid sals-gården
satt sig att hvila:
“Vak upp, Nidad!
Njara-drott”. –

29. ”Jag vakar alltid,
Jag glädjelös somnar,
Jag minnes sist
mina döda söner:
kallt är mig i hufvudet,
kalla ä’ mig dina råd;
det skulle nu jag vilja
att få med Völund tala.

30. “Säg mig, Völund,
Elfva-Konung!
hvad vardt af de friska
söner mina”? -

31. Först alla eder
skall du mig göra:
vid skepps-bord,
vid sköldens rand,
vid hästens bogar,
och vid svärdets egg:

32. Att intet qval orsaka
Völunds qvinna;
eller min bruds
bane varda,
fast egde jag en qvinna,
den J känden,
eller son jag egde
inom dessa salar.

33. Gack du till smidjan,
som du gjorde,
der ser du bälgen
med blod bestänkt;
Jag dina söners
hufvud afskar,
och under läskhoen
benen lade.

34. Men de skålar,
som under håret sutto,
jag fattade i silfver
och lemnade åt Nidad;
men af ögonen
ädla stenar,
jag sände den sluga
Nidads maka.

35. Men af de bådas
tänder jag smidde
bröstsmycken
och sände Böthvild:
nu gångar Böthvild
tung med barn,
enda dottern,
af Eder båda. –

36. “Ej talte du det ord,
som mer mig smärta kunde;
eller som jag ville
dig värre vedergälla;
Ej fins så hög en man,
att dig af häst han tager,
och ej så stark,
att han dig neder skjuter,
der du sväfvar,
uppe vid skyarne”.

37. Leende Völund
hof sig i luften;
men oglad Nidad
satt der efter qvar.

38. “Statt upp Takråd,
min träl, den bäste!
bed Böthvild,
Mö’n med sköna ögonbrynen,
att fagert klädd gånga,
vid sin Far att tala:

39. Är det sannt Böthvild!
som mig man sade:
sutto du och Völund,
på holmen samman?” -

40. Sannt är det, Nidad!
som dig man sade:
jag och Völund sutto
på holmen samman
en olycksstund;
ack! hade så ej varit;
jag honom intet göra kunde,
jag honom motstå ej fömådde.