Forskjell mellom versjoner av «Ragnar Lodbrok och hans söner (NFS)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
m
 
Linje 26: Linje 26:
 
<br>3. Nu utlyste Herröd jarl ett allmänt ting, där den, som dräpt ormen, ägde att gifva sig till känna. Ragnar styrkte sig då vara ormens baneman genom att uppvisa spjutskaftet, som passade till den i ormens rygg funna spjutspetsen. Han fick ock Tora till äkta och hade med henne två söner, Erik och Agnar. När hon sedermera dog af en sjukdom, for Ragnar i ledung för att skingra sin sorg.
 
<br>3. Nu utlyste Herröd jarl ett allmänt ting, där den, som dräpt ormen, ägde att gifva sig till känna. Ragnar styrkte sig då vara ormens baneman genom att uppvisa spjutskaftet, som passade till den i ormens rygg funna spjutspetsen. Han fick ock Tora till äkta och hade med henne två söner, Erik och Agnar. När hon sedermera dog af en sjukdom, for Ragnar i ledung för att skingra sin sorg.
  
<br>4. En sommar drog han till Norge och lade in i hamn i närheten af gården å Spangarheden. Genom skeppets matsvenner, som sändes i land för att baka bröd, fick Ragnar den första underrättelsen om Åkes och Grimas förmenta dotter Krakas fägring. Nyfiken att se henne inbjöd han henne att komma ombord å kungsskeppet. Hon borde infinna sig hvarken klädd eller oklädd, hvarken mätt eller fastande, hvarken ensam eller i sällskap med någon människa. Kråka efterkom denna inbjudning. Hon hade då afklädt sig sin vanliga dräkt, svept omkring sig ett fisknät och låtit sitt vackra, guldglänsande hår fritt falla ned däröfver, hade ätit något af en lök och tagit i sällskap med sig gubben Åkes hund.
+
<br>4. En sommar drog han till Norge och lade in i hamn i närheten af gården å Spangarheden. Genom skeppets matsvenner, som sändes i land för att baka bröd, fick Ragnar den första underrättelsen om Åkes och Grimas förmenta dotter Krakas fägring. Nyfiken att se henne inbjöd han henne att komma ombord å kungsskeppet. Hon borde infinna sig hvarken klädd eller oklädd, hvarken mätt eller fastande, hvarken ensam eller i sällskap med någon människa. Kraka efterkom denna inbjudning. Hon hade då afklädt sig sin vanliga dräkt, svept omkring sig ett fisknät och låtit sitt vackra, guldglänsande hår fritt falla ned däröfver, hade ätit något af en lök och tagit i sällskap med sig gubben Åkes hund.
  
 
<br>5. Intagen af Krakas skönhet erbjöd Ragnar henne sin hand. Sedan hon härefter tagit afsked af Åke och Grima utan att tillfoga dem något ondt för mordet å Heimer, men med den uttalade önskan, att hvar dag måtte varda allt värre och värre för dem, den sista den värsta, for hon med Ragnar hem till hans rike. Där firade de sitt bröllop och gingo i brudbädd, han mera lidelsefull, hon mera lidelsefri.
 
<br>5. Intagen af Krakas skönhet erbjöd Ragnar henne sin hand. Sedan hon härefter tagit afsked af Åke och Grima utan att tillfoga dem något ondt för mordet å Heimer, men med den uttalade önskan, att hvar dag måtte varda allt värre och värre för dem, den sista den värsta, for hon med Ragnar hem till hans rike. Där firade de sitt bröllop och gingo i brudbädd, han mera lidelsefull, hon mera lidelsefri.
Linje 36: Linje 36:
 
<br>8. Ragnar plägade ömsevis årligen gästa hos eller mottaga gästbesök af Svitjods konung Östen Bele, som härskade i Upsala, det största blotstället i Norden. Där dyrkades i synnerhet en ständigt råmande ko, som kallades Sebelja. Vid ett gästabud hos Östen Bele vardt Ragnar mycket intagen i hans fagra dotter Ingeborg, som skänkte för mjöd, och männen sade, att det passade bättre för Ragnar att taga den förnäma Ingeborg till äkta än att längre behålla Åkes och Grimas dotter. Det slutade ock därmed, att Ragnar fäste Ingeborg såsom sin trolofvade, dock att detta tillsvidare skulle hållas hemligt. Men när Ragnar återkom till sitt rike, var Aslög redan underrättad om hvad som timat. Hon yppade då sitt verkliga namn samt att hon var dotter af Sigurd Fafnersbane och Brynhild Budlesdotter, hvarjämte hon bad sin make att icke fullfölja det tilltänkta giftermålet. Till tecken att hon talade sanning skulle hon, som nu var hafvande, föda en son, hvilken komme att hafva ett märke likasom en orm i ögat. Detta inträffade äfven, och den son, hon födde, fick namnet Sigurd Ormöga. Det vardt nu allom bekant, af hvad ätt Aslög var.
 
<br>8. Ragnar plägade ömsevis årligen gästa hos eller mottaga gästbesök af Svitjods konung Östen Bele, som härskade i Upsala, det största blotstället i Norden. Där dyrkades i synnerhet en ständigt råmande ko, som kallades Sebelja. Vid ett gästabud hos Östen Bele vardt Ragnar mycket intagen i hans fagra dotter Ingeborg, som skänkte för mjöd, och männen sade, att det passade bättre för Ragnar att taga den förnäma Ingeborg till äkta än att längre behålla Åkes och Grimas dotter. Det slutade ock därmed, att Ragnar fäste Ingeborg såsom sin trolofvade, dock att detta tillsvidare skulle hållas hemligt. Men när Ragnar återkom till sitt rike, var Aslög redan underrättad om hvad som timat. Hon yppade då sitt verkliga namn samt att hon var dotter af Sigurd Fafnersbane och Brynhild Budlesdotter, hvarjämte hon bad sin make att icke fullfölja det tilltänkta giftermålet. Till tecken att hon talade sanning skulle hon, som nu var hafvande, föda en son, hvilken komme att hafva ett märke likasom en orm i ögat. Detta inträffade äfven, och den son, hon födde, fick namnet Sigurd Ormöga. Det vardt nu allom bekant, af hvad ätt Aslög var.
  
<br>9. När emellertid Ragnar icke vid aftalad tid kom till Upsala, tyckte Östen Bele, att honom och dottern vederfarits en stor skymf. Å andra sidan beslöto Ragnars äldre söner Erik och Agnar att härja i Svitjod och drogo dit med en samlad krigshär. Men i denna strid stupade Agnar, och Erik vardt fången. Erik valde till dödssätt att låta offra sig åt Oden genom att varda kastad på upprättstående spjut. Förrän detta skedde, tog han en ring af sin hand, kastade den till sina män för att framföras med en hälsning till stjufmodem. När Aslög fick emottaga denna ring, grät hon. Det var både första och sista gången man såg henne fälla tårar: de vordo röda som blod och hårda som hagel. När nu hennes egna söner kommo hem före fadern och hon sporde sonen Ragnvalds död, tycktes denna sak icke mycket smärta henne. Ifrigt eggade hon sönerna att hämnas sina halfbrödor, men de voro i början ovilliga därtill, och Ivar anförde såsom ett hufvudakäl, att han icke ville utsätta sig eller sina män för kon Sebeljas farliga trolldom. Den unge och endast treårige Sigurd Ormöga var den förste, som yrkade på hämnd. De öfriga bröderna började ock rusta sig därtill med sådan ifver, att de låte hugga ut de infrusna skeppen ur isen för att snart få dem i öppet vatten.
+
<br>9. När emellertid Ragnar icke vid aftalad tid kom till Upsala, tyckte Östen Bele, att honom och dottern vederfarits en stor skymf. Å andra sidan beslöto Ragnars äldre söner Erik och Agnar att härja i Svitjod och drogo dit med en samlad krigshär. Men i denna strid stupade Agnar, och Erik vardt fången. Erik valde till dödssätt att låta offra sig åt Oden genom att varda kastad på upprättstående spjut. Förrän detta skedde, tog han en ring af sin hand, kastade den till sina män för att framföras med en hälsning till stjufmodern. När Aslög fick emottaga denna ring, grät hon. Det var både första och sista gången man såg henne fälla tårar: de vordo röda som blod och hårda som hagel. När nu hennes egna söner kommo hem före fadern och hon sporde sonen Ragnvalds död, tycktes denna sak icke mycket smärta henne. Ifrigt eggade hon sönerna att hämnas sina halfbrödor, men de voro i början ovilliga därtill, och Ivar anförde såsom ett hufvudskäl, att han icke ville utsätta sig eller sina män för kon Sebeljas farliga trolldom. Den unge och endast treårige Sigurd Ormöga var den förste, som yrkade på hämnd. De öfriga bröderna började ock rusta sig därtill med sådan ifver, att de låte hugga ut de infrusna skeppen ur isen för att snart få dem i öppet vatten.
  
 
<br>10. Till denna stora strid gick man både med härskepp och med en stor landtmakt. Aslög följde själf med och anförde denna senare såsom sköldmö och under namnet Randalin. I Svitjod gick man hårdt fram, brände allt, som låg i vägen, och dräpte allt lefvande.
 
<br>10. Till denna stora strid gick man både med härskepp och med en stor landtmakt. Aslög följde själf med och anförde denna senare såsom sköldmö och under namnet Randalin. I Svitjod gick man hårdt fram, brände allt, som låg i vägen, och dräpte allt lefvande.
  
<br>11. Denna hårda kamp afgjordes hufvudsakligen därigenom, att Ivar Beulös med sina pilar sköt ut bägge ögonen på kon Sebelja, hvarefter han kastade sig öfver henne med hela tyngden af sitt väsende, så att hvarje hennes refben bräcktes. Och vardt detta hennes bane. Östen Bele själf stupade i slaget. När detta skett, sade Ivar, att han icke längre ville föra krig där i landet, eftersom det var utan höfding; de borde hellre styra sin färd dit, där mera motstånd väntade dem. Randalin drog hem med en del af hären.
+
<br>11. Denna hårda kamp afgjordes hufvudsakligen därigenom, att Ivar Benlös med sina pilar sköt ut bägge ögonen på kon Sebelja, hvarefter han kastade sig öfver henne med hela tyngden af sitt väsende, så att hvarje hennes refben bräcktes. Och vardt detta hennes bane. Östen Bele själf stupade i slaget. När detta skett, sade Ivar, att han icke längre ville föra krig där i landet, eftersom det var utan höfding; de borde hellre styra sin färd dit, där mera motstånd väntade dem. Randalin drog hem med en del af hären.
  
 
<br>12. Nu öfverenskommo bröderna, — och från den tiden var äfven Sigurd Ormöga med dem — att härja i sydriket. Där intogo de den namnkunniga och starka borgen, som efter sin höfding Vifil hette Vifilsborg. Vid angreppet frambar hvarje man en knippa ved till borgmuren och antände veden: genom hettan från elden skadades kalkbruket, som gifvit murverket dess sammanhållighet, hvarefter valslungan (”hufvudets varg”) fick göra sin verkan. Borginvånarne flydde eller föllo. De segrande bortförde allt gods af värde men afbrände borgen, innan de drogo bort.
 
<br>12. Nu öfverenskommo bröderna, — och från den tiden var äfven Sigurd Ormöga med dem — att härja i sydriket. Där intogo de den namnkunniga och starka borgen, som efter sin höfding Vifil hette Vifilsborg. Vid angreppet frambar hvarje man en knippa ved till borgmuren och antände veden: genom hettan från elden skadades kalkbruket, som gifvit murverket dess sammanhållighet, hvarefter valslungan (”hufvudets varg”) fick göra sin verkan. Borginvånarne flydde eller föllo. De segrande bortförde allt gods af värde men afbrände borgen, innan de drogo bort.
Linje 69: Linje 69:
 
<br>17. När nu Lodbrokssönerna öfverlade, huruledes de skulle utkräfva hämnd, sade sig Ivar icke vilja deltaga i något hämndeföretag. Men mycket förbittrade utrustade de tre andra bröderna härskepp och foro till England. Ivar följde dem visserligen men blott med ett enda skepp och tog ingen del i deras strid mot Ella. Också vordo de slagna och måste vända hem med oförrättadt ärende. Men Ivar gick till konung Ella, sade sig vilja taga förlikning och begärde i böter endast ett så stort stycke land, som en oxhud kunde omfatta. Den eljest misstänksamme konungen, som nu icke såg någon fara eller skada häri, jakade härtill. Dock måste Ivar aflägga ed att aldrig strida mot honom.
 
<br>17. När nu Lodbrokssönerna öfverlade, huruledes de skulle utkräfva hämnd, sade sig Ivar icke vilja deltaga i något hämndeföretag. Men mycket förbittrade utrustade de tre andra bröderna härskepp och foro till England. Ivar följde dem visserligen men blott med ett enda skepp och tog ingen del i deras strid mot Ella. Också vordo de slagna och måste vända hem med oförrättadt ärende. Men Ivar gick till konung Ella, sade sig vilja taga förlikning och begärde i böter endast ett så stort stycke land, som en oxhud kunde omfatta. Den eljest misstänksamme konungen, som nu icke såg någon fara eller skada häri, jakade härtill. Dock måste Ivar aflägga ed att aldrig strida mot honom.
  
<br>18. Ivar skaffade sig nu den största oxhud, som kunde öfverkommas, och lät skära den i så smala remmar som möjligt, så att med dem kunde omfattas ett ansenligt stycke land. Därpå lät han anlägga den sedermera berömda Lundunaborg, satte sig där som härskare, vardt vänsäll och tycktes äfven gagna konung Ella med goda råd. Af sina bröder, som behöllo det fäderneärfda gemensamma riket, begärde han ut lösören i guld och silfver, såsom dem emellan aftaladt var. Med detta gods köpte han sig vänner bland Elias förnämsta män, dragande dem öfver på sin sida. När nu saken kommit så långt, skickade Ivar bud till sina bröder, att de å nyo skulle angripa Ella. De gjorde så. Ella vardt då öfvervunnen och tagen till fånga. Ivar, som icke deltagit i själfva striden — för att icke bryta sin ed! — infann sig nu och erinrade bröderna om deras faders grymma dödssätt. Till hämnd vardt blodörn ristad å Ella.
+
<br>18. Ivar skaffade sig nu den största oxhud, som kunde öfverkommas, och lät skära den i så smala remmar som möjligt, så att med dem kunde omfattas ett ansenligt stycke land. Därpå lät han anlägga den sedermera berömda Lundunaborg, satte sig där som härskare, vardt vänsäll och tycktes äfven gagna konung Ella med goda råd. Af sina bröder, som behöllo det fäderneärfda gemensamma riket, begärde han ut lösören i guld och silfver, såsom dem emellan aftaladt var. Med detta gods köpte han sig vänner bland Ellas förnämsta män, dragande dem öfver på sin sida. När nu saken kommit så långt, skickade Ivar bud till sina bröder, att de å nyo skulle angripa Ella. De gjorde så. Ella vardt då öfvervunnen och tagen till fånga. Ivar, som icke deltagit i själfva striden — för att icke bryta sin ed! — infann sig nu och erinrade bröderna om deras faders grymma dödssätt. Till hämnd vardt blodörn ristad å Ella.
  
 
<br>19. Därefter drogo Hvitserk, Björn och Sigurd till sina riken, men Ivar satt kvar i England och regerade däröfver.
 
<br>19. Därefter drogo Hvitserk, Björn och Sigurd till sina riken, men Ivar satt kvar i England och regerade däröfver.

Nåværende revisjon fra 20. aug. 2021 kl. 12:03

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Ragnar Lodbrok och hans söner



Ragnar Lodbrogs död
- Hugo Hamilton, 1830

(Med hänvisning till den särskilda sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner införes här blott ett kort sammandrag däraf)


1. En jarl i Gotland vid namn Herröd hade en dotter Tora, som kallades Borgarhjort eller Hinden i borgen. Henne gaf han en liten ljungorm, som växte och blef så stor, att han ringlade sig omkring Toras jungfrubur och kräfde en hel oxe i målet. Han vardt till mycket hinder, så att Herröd jarl lofvade Tora till äkta åt den man, som dräpte ormen.


2. Konung Sigurd Rings femtonårige son Ragnar, som sporde detta, lät göra sig en luden kappa och ludna brokor (däraf tillnamnet Lodbrok), indränkta i beck, och drog så med härskepp till Gotland, där han dräpte ormen, i det att han stötte sitt spjut så hårdt i hans rygg, att spjutet brast och dess öfre del vardt kvarsittande, medan Ragnar hade skaftet i behåll.


3. Nu utlyste Herröd jarl ett allmänt ting, där den, som dräpt ormen, ägde att gifva sig till känna. Ragnar styrkte sig då vara ormens baneman genom att uppvisa spjutskaftet, som passade till den i ormens rygg funna spjutspetsen. Han fick ock Tora till äkta och hade med henne två söner, Erik och Agnar. När hon sedermera dog af en sjukdom, for Ragnar i ledung för att skingra sin sorg.


4. En sommar drog han till Norge och lade in i hamn i närheten af gården å Spangarheden. Genom skeppets matsvenner, som sändes i land för att baka bröd, fick Ragnar den första underrättelsen om Åkes och Grimas förmenta dotter Krakas fägring. Nyfiken att se henne inbjöd han henne att komma ombord å kungsskeppet. Hon borde infinna sig hvarken klädd eller oklädd, hvarken mätt eller fastande, hvarken ensam eller i sällskap med någon människa. Kraka efterkom denna inbjudning. Hon hade då afklädt sig sin vanliga dräkt, svept omkring sig ett fisknät och låtit sitt vackra, guldglänsande hår fritt falla ned däröfver, hade ätit något af en lök och tagit i sällskap med sig gubben Åkes hund.


5. Intagen af Krakas skönhet erbjöd Ragnar henne sin hand. Sedan hon härefter tagit afsked af Åke och Grima utan att tillfoga dem något ondt för mordet å Heimer, men med den uttalade önskan, att hvar dag måtte varda allt värre och värre för dem, den sista den värsta, for hon med Ragnar hem till hans rike. Där firade de sitt bröllop och gingo i brudbädd, han mera lidelsefull, hon mera lidelsefri.


6. Med Kraka fick Ragnar fyra söner, som nämndes Ivar Benlös, Björn Järnsida, Hvitserk och Ragnvald. När dessa växt upp, begärde de härskepp och manskap af sin fader för att angripa staden Hvitaby, som Ragnar själf ej mäktat intaga. Denna stad, hvarest fanns ett stort offerställe, var försvarad af ett talrikt manskap och två kvignöt, som injagade skrämsel hos alla fiender.


7. När bröderna kommit till kusten, där Hvitaby låg, gjorde de landstigning, kvarlämnade den yngste brodern Ragnvald att vakta skeppen men gingo själfva till anfall. De mötte ett starkt motstånd, men detta bröts, sedan Ivar nedskjutit de bölande kvignöten. Den unge Ragnvald, otålig att få deltaga i striden, gick äfven till angrepp men stupade. De öfriga segrande bröderna intogo nu själfva borgen, afbrännande stadens alla hus, och nedbröto hela borgmuren; men allt löst gods togo de med sig och seglade så sina färde.


8. Ragnar plägade ömsevis årligen gästa hos eller mottaga gästbesök af Svitjods konung Östen Bele, som härskade i Upsala, det största blotstället i Norden. Där dyrkades i synnerhet en ständigt råmande ko, som kallades Sebelja. Vid ett gästabud hos Östen Bele vardt Ragnar mycket intagen i hans fagra dotter Ingeborg, som skänkte för mjöd, och männen sade, att det passade bättre för Ragnar att taga den förnäma Ingeborg till äkta än att längre behålla Åkes och Grimas dotter. Det slutade ock därmed, att Ragnar fäste Ingeborg såsom sin trolofvade, dock att detta tillsvidare skulle hållas hemligt. Men när Ragnar återkom till sitt rike, var Aslög redan underrättad om hvad som timat. Hon yppade då sitt verkliga namn samt att hon var dotter af Sigurd Fafnersbane och Brynhild Budlesdotter, hvarjämte hon bad sin make att icke fullfölja det tilltänkta giftermålet. Till tecken att hon talade sanning skulle hon, som nu var hafvande, föda en son, hvilken komme att hafva ett märke likasom en orm i ögat. Detta inträffade äfven, och den son, hon födde, fick namnet Sigurd Ormöga. Det vardt nu allom bekant, af hvad ätt Aslög var.


9. När emellertid Ragnar icke vid aftalad tid kom till Upsala, tyckte Östen Bele, att honom och dottern vederfarits en stor skymf. Å andra sidan beslöto Ragnars äldre söner Erik och Agnar att härja i Svitjod och drogo dit med en samlad krigshär. Men i denna strid stupade Agnar, och Erik vardt fången. Erik valde till dödssätt att låta offra sig åt Oden genom att varda kastad på upprättstående spjut. Förrän detta skedde, tog han en ring af sin hand, kastade den till sina män för att framföras med en hälsning till stjufmodern. När Aslög fick emottaga denna ring, grät hon. Det var både första och sista gången man såg henne fälla tårar: de vordo röda som blod och hårda som hagel. När nu hennes egna söner kommo hem före fadern och hon sporde sonen Ragnvalds död, tycktes denna sak icke mycket smärta henne. Ifrigt eggade hon sönerna att hämnas sina halfbrödor, men de voro i början ovilliga därtill, och Ivar anförde såsom ett hufvudskäl, att han icke ville utsätta sig eller sina män för kon Sebeljas farliga trolldom. Den unge och endast treårige Sigurd Ormöga var den förste, som yrkade på hämnd. De öfriga bröderna började ock rusta sig därtill med sådan ifver, att de låte hugga ut de infrusna skeppen ur isen för att snart få dem i öppet vatten.


10. Till denna stora strid gick man både med härskepp och med en stor landtmakt. Aslög följde själf med och anförde denna senare såsom sköldmö och under namnet Randalin. I Svitjod gick man hårdt fram, brände allt, som låg i vägen, och dräpte allt lefvande.


11. Denna hårda kamp afgjordes hufvudsakligen därigenom, att Ivar Benlös med sina pilar sköt ut bägge ögonen på kon Sebelja, hvarefter han kastade sig öfver henne med hela tyngden af sitt väsende, så att hvarje hennes refben bräcktes. Och vardt detta hennes bane. Östen Bele själf stupade i slaget. När detta skett, sade Ivar, att han icke längre ville föra krig där i landet, eftersom det var utan höfding; de borde hellre styra sin färd dit, där mera motstånd väntade dem. Randalin drog hem med en del af hären.


12. Nu öfverenskommo bröderna, — och från den tiden var äfven Sigurd Ormöga med dem — att härja i sydriket. Där intogo de den namnkunniga och starka borgen, som efter sin höfding Vifil hette Vifilsborg. Vid angreppet frambar hvarje man en knippa ved till borgmuren och antände veden: genom hettan från elden skadades kalkbruket, som gifvit murverket dess sammanhållighet, hvarefter valslungan (”hufvudets varg”) fick göra sin verkan. Borginvånarne flydde eller föllo. De segrande bortförde allt gods af värde men afbrände borgen, innan de drogo bort.


13. Lodbrokssönerna färdades allt längre söder ut ända till den borg, som hette Luna. Under sin framfärd hade de intagit hvarje fäste, hvarje skans i hela sydriket och voro så beryktade, att hvarje det minsta barn kände deras namn. Nu voro de till och med betänkta på att icke stanna eller vända om, förrän de hemsökt själfva Romaborg, som var så bekant för sin storlek, sin folkmängd och sin rikedom. Men de visste icke, huru långt det var dit, och de hade så mycket härfolk, att de fruktade för att icke finna tillräckligt med lifsmedel till dess underhåll.
Emellertid kom till dem i läglig tid en mycket gammal man; och när de sporde honom, hvem han var, svarade han, att han vore en stafkarl, som i hela sitt lif flackat omkring i landen. ”Då måste du kunna säga oss många tidender, som vi nu vilja veta”, sade de. Den gamle mannen svarade: ”Icke vet jag, om hvilka länder I viljen spörja mig eller i hvad fall jag kan gifva eder besked.” De sade sig då vilja veta, huru långt det vore därifrån till Romaborg. Härpå svarade han: ”Jag kan säga eder något att lägga märke till: I sen här de järnskor, som jag har på fötterna, de äro redan trasiga. Ett par andra bär jag på ryggen, och de äro alldeles sönderslitna, ehuru de voro nya, när jag började vandringen från Romaborg och hit.” Då tyckte Lodbrokssönerna, att de icke kunde eller borde företaga denna långa färd.
Alltså vände de om och intogo under sin väg många borgar, som aldrig tillförne varit eröfrade.


14. Ragnar hade kommit hem, medan ännu Aslög och sönerna voro borta i härnad. Han fick höra många sägner och rykten om sönernas oförlikneliga bragder; nästan afundsam började han rufva öfver en plan att utföra en bragd, som icke skulle vara att blygas för. I sådan afsikt lät han fälla stora timmerträd och bygga två stora skepp, kallade Knorrar, med hvilka han ville eröfra England. Aslög, som nu var hemkommen, afstyrkte denna utrustning och denna färd, men Ragnar fullföljde sitt uppsåt. Vid afskedet gaf hon sin make en virkad pansarskjorta, och det var synbart, att skilsmässan gick henne nära till hjärtat.


15. Detta härtåg utföll olyckligt. Svår storm uppkom, och bägge de stora skeppen förliste vid engelska kusten, dock att hela hären kom i land med kläder och vapen i behåll. Men Ella, landets konung, samlade en stor krigsmakt, gick emot vikingarne och lyckades taga Ragnar till fånga. Då han icke ville säga sitt namn, lät Ella, för att bringa honom därtill, kasta honom i en ormagrop. Men han yppade icke, hvem han var, utan led sina dödskval, medan han kvad bland annat detta:

”Grymta månde grisarna
om galtens villkor de kände;
mig är mängden till skada.
menlig med gaddarna sina,
och hårdeligen hafva
de hväsande ormar mig sugit.
Nu som ett lik jag ligger,
lämnad att dö bland odjur.”

Först när Ragnar var död, kunde Ella förstå, hvem han var, och skickade sändemän till hans fruktade söner att förkunna dem faderns frånfälle och på samma gång utspeja deras tänkesätt.


16. Bröderna voro i dryckesgille, när sändemännen infunno sig, och de emottogo deras berättelse med samma sinnesstämning, men med olika sinnesuttryck. Björn, som skäftat ett spjut och stödde sig därvid, skakade det så hårdt, att det brast i två stycken. Hvitserk kramade en brädspelsbricka, så att bloden stod ut under naglarna, och Sigurd Ormöga skar sig, utan att gifva akt därpå, med en knif i ett finger intill benet. Ivar skiftade färg, men förhöll sig lugn vid berättelsen om faderns grymma död. Han lät sändemännen i fred fara sina färde. Härom allt kunde dessa förtälja för Ella. Denne sade sig då frukta för den sluge Ivar allena.


17. När nu Lodbrokssönerna öfverlade, huruledes de skulle utkräfva hämnd, sade sig Ivar icke vilja deltaga i något hämndeföretag. Men mycket förbittrade utrustade de tre andra bröderna härskepp och foro till England. Ivar följde dem visserligen men blott med ett enda skepp och tog ingen del i deras strid mot Ella. Också vordo de slagna och måste vända hem med oförrättadt ärende. Men Ivar gick till konung Ella, sade sig vilja taga förlikning och begärde i böter endast ett så stort stycke land, som en oxhud kunde omfatta. Den eljest misstänksamme konungen, som nu icke såg någon fara eller skada häri, jakade härtill. Dock måste Ivar aflägga ed att aldrig strida mot honom.


18. Ivar skaffade sig nu den största oxhud, som kunde öfverkommas, och lät skära den i så smala remmar som möjligt, så att med dem kunde omfattas ett ansenligt stycke land. Därpå lät han anlägga den sedermera berömda Lundunaborg, satte sig där som härskare, vardt vänsäll och tycktes äfven gagna konung Ella med goda råd. Af sina bröder, som behöllo det fäderneärfda gemensamma riket, begärde han ut lösören i guld och silfver, såsom dem emellan aftaladt var. Med detta gods köpte han sig vänner bland Ellas förnämsta män, dragande dem öfver på sin sida. När nu saken kommit så långt, skickade Ivar bud till sina bröder, att de å nyo skulle angripa Ella. De gjorde så. Ella vardt då öfvervunnen och tagen till fånga. Ivar, som icke deltagit i själfva striden — för att icke bryta sin ed! — infann sig nu och erinrade bröderna om deras faders grymma dödssätt. Till hämnd vardt blodörn ristad å Ella.


19. Därefter drogo Hvitserk, Björn och Sigurd till sina riken, men Ivar satt kvar i England och regerade däröfver.
Så är sagdt, att Hvitserk föll under ett härnadståg i österväg och vardt, såsom han förordnat, bränd å ett bål, upprest af fallna mäns hufvudskallar.
Från Sigurd Ormöga härstammade den norska konungaätt, hvars berömdaste ättling var Harald Hårfager, som gjorde sig till envåldshärskare öfver Norge.
Ivar dog i sitt förvärfvade rike i England och vardt, såsom han å sin sotsäng föreskrifvit, höglagd å det ställe, hvarest riket var mest blottadt för fientligt anfall.
Från Björn Järnsida härstammade den svenska kunungaätt, som efter hans farfader kallades den Sigurdska. En namnkunnig ättling af honom var också den stora höfdingen Tord å Höfde vid Höfde strand på Island.
Aslög tyckes hafva öfverlefvat både sin make och sina söner.