Runor och galdrar

Fra heimskringla.no
Revisjon per 3. nov. 2013 kl. 16:37 av Jesper (diskusjon | bidrag) (Runer og galder)
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Nordmanna-Mystik

Bilder från Nordens forntid


af

A. U. Bååth


F. & G. Beijers Bokförlagsaktiebolag

Stockholm

1898


Runor och galdrar


Den förut omnämde isländske skalden och vikingen Egil Skalle-Grimsson gästade i det tionde århundradet en bonde i Värmland. Då skalden satt med sina män till bords, fick han se, att en kvinna låg sjuk borta på gafvelbänken. »Hon smärtades svårt», heter det. Bonden, hennes fader, meddelade då, att hon länge varit sjuk. »Det är ett ihängset ondt», sade han, »ingen natt får hon sömn. Det är, som om hon vore förhäxad.» »Har man pröfvat något som bot för hennes sjukdom?» frågade skalden. »Runor hafva ristats», svarade fadern, »det var en bondeson här i närheten, som det gjorde. Men sedan vardt det vida värre. Kan du göra något för en sådan ohälsa?» »Måhända», svarade Egil, »blir hon icke sämre, om jag ser en smula om henne.» När han var mätt, gick han bort, där kvinnan låg, och talade med henne. Han befallte sedan, att man skulle lyfta bort henne ifrån bänken. Det gjordes. Han undersökte liggstället och fann en hvalfiskbard, på hvilken kvinnan legat, och på den voro runor ristade. Han läste dem; och strax tog han upp sin knif, täljde bort dem och kastade sedan de fiskbenflisor, hvarpå de sutto, in i spiselelden. Hela hvalfiskbarden brände han också upp. Därpå kvad han:


»Ej man runor riste,
om man ej dem reder!
Mången vådligt villad
vardt af dunkla stafvar:
tio mörka tecken
täljda skifvan gömde.
Det har kval och kvidan
kvinnan länge vållat.»


Sedan ristade han på ett nytt fiskben nya runor och lade det under bäddens kudde, hvarå kvinnan därefter hvilade. »Då förekom det henne», säger sagan, »som om hon vaknade upp af en sömn, och hon sade sig vara frisk, fastän krafterna ej voro stora. Och hennes fader och moder blefvo öfvermåttan glada, och de bjödo Egil njuta den gästvänskap, han äskade.»

Af denna lilla berättelse framgår synnerligen tydligt de forntida nordboarnes uppfattning af runorna och den makt, som ansågs bo i dem. Bondesonen, som måhända haft för afsikt att rista kärleksrunor på fiskbensskifvan, hade emellertid såsom oskicklig i runkunskapen ej ristat de för ändamålet rätta runorna. Först när den runkunnige skaldens rätta läkedomsrunor värkat, blef hon frisk. Detta, som för nutiden endast ter sig såsom skrock och vidskepelse, stod för våra förfäder i det närmaste samband med hvad de höllo för lifvets högsta visdom.

Odin själf blef allvis, först sedan han gjort sig runkunnig. Af honom äro runorna uppfunna; det heter i Havamal:


»Runor skall du finna,
rätt tydda stafvar,
mycket stora stafvar,
mycket starka stafvar,
som mäktige talarn tecknat,
som rådande makter ristat
och yppersta Åsen rest.»


Runorna ansågos ej som rent yttre tecken utan såsom mystiska, med inneboende kraft. Då man förmådde åt ett begrepps, en saks benämning gifva en yttre form medels vissa af dessa runor, och man med dem äfven kunde gifva uttryck åt det man ville, att detta begrepp, denna sak skulle värka, ansåg man sig ha så införlifvat dessa senare med sig själf, att man hade full makt öfver dem. När skalden Egil skar in de rätta runor, som särskildt bjödo hälsa, blef sjukdomen vanmäktig.

Hvad man med dessa runor för öfrigt ansåg sig kunna åstadkomma, är omtaladt i en af Eddans sånger, där valkyrjan Segerdrifva gifver Sigurd Fafnesbane undervisning i deras bruk.


»Segerrunor du läre,
om du segra vill;
rista dem på svärdets hjälte,
några vid udden,
några vid äggen,
och nämn två gånger ’Ty’.


»Ölrunor du läre,
om en annans hustru,
som du tror, skall blifva dig trogen;
rista dem på hornet
och på handens rygg,
märk nageln din med ’Nöd’.


»Hjälprunor du läre,
om hjälpa du vill
från fostret födande kvinna;
rista dem på handlof
och rundt kring leden,
bed om dugande disers hägn!


»Lär bränningsrunor,
om bärga du vill
segelhästen på hafvet;
rista dem på stammen
och på styrbladet,
bränn in dem med eld i åran!
Hur bränning bryter
och bölja svartnar,
hinner du då hamn från hafvet.


»Stjälkrunor du läre,
om sjuka du vill bota
och kunna för sår sörja;
i barken du dem riste
rundt om stammen,
hvars löfstjälkar åt öster luta!


»Målrunor du läre,
att ingen skall mäkta
sin sorg med svek dig gälda!
Dem må du sno,
dem må du snärja,
dem alla må du samman sätta,
när mäktige män
mötas på ting
och fara att dom fälla.


»Hugrunor du läre,
om högre än andra
du vill i visdom vara!»


Det var alltså, öfverhufvud taget, i lifvets viktigare förhållanden, man trodde sig kunna hjälpa både sig själf och andra genom att använda denna trolldom med runor. Det samma gäller om galdrarne eller trollsångerna, hvilka likaledes ansågos härstamma ifrån Odin. Af den utförliga skildring, som i Havamal lämnas af dessa trollsånger, må de mäst upplysande stroferna här meddelas. Det är Oden själf, som talar.


»Sånger jag kan,
som ej konungen vet,
som ingen i världen vet.
Den första heter hjälp,
och hjälpa den kan
för sorg och för sot
och för smärtor alla.


»Den andra, jag sjunger,
de öfva borde,
som vilja läkare varda.


»Den tredje jag sjunger,
om mig tarfvas att få
fjättrar åt fiender mina:
äggarne deras
döfvar jag,
att hvarken slag eller slughet bita.


»Den fjärde jag sjunger,
om fängslat man har
med länkar lemmarne mina.
Då sjunger jag galdern,
att fri jag gångar,
från fötterna länkarne falla,
från händerna bort far bojan.


»Den femte jag sjunger,
om fiendespjutet
jag ser mot min fylking fara:
hur häftigt det flyger,
jag häjdar det dock,
jag binder det med min blick.


»Den sjunde jag sjunger,
om salen jag ser
brinna kring bänkade kämpar:
så bredt han ej brinner,
att ej bärga jag mäktar —
slik galder kväda jag kan.


»Den nionde jag sjunger,
om jag söker med nöd
bärga min båt på bölja:
då hämmar jag å vågen
vindens gång
och stillar den stormande sjön.


»Den tionde jag sjunger,
om jag trollkvinnor ser
lömskt genom luften fara:
strax jag det vållar,
att vilse de fara
ut ur sin hamn, ur sin håg.


»Den sextonde sjunger jag,
när älskog jag söker
och jag ungmöns vilja vill vinna.
Den hvitarmades tankar
lockar jag till mig,
att helt hon mig skänker sin håg.» —


Vi hafva härmed fått veta, hvad man menade sig kunna uträtta med dessa magiska tecken och sånger, och skola nu se till, hvad fornkällorna kunna lära oss om deras praktiska användning, samt hurudana dessa i Havamal omnämda galdersånger i själfva värket varit beskaffade. Det är tyvärr ej mycket, vi af källorna få veta om själfva bruket af runor och galdrar. Visserligen förekommer det ideligen tal om trolldom, men mycket sällan säges det, huru denna utöfvas, eller hvilken metod man i de särskilda fallen använder, och ännu mera sällan lämnas någon beskrifning på detaljerna.

Användningen af runorna ensamt, utan galdrar, är sällsynt. Ett exempel gifves oss i den nyssnämda berättelsen om den isländske skaldens besök i den värmländska bondstugan. Ett annat erbjudes i Fritjofs fader Torsten Vikingssons saga, där kungadottern Oluf bringas att ändra ett en gång fattadt beslut därigenom, att en kafle, ett runsiradt stycke trä, blir i det afgörande ögonblicket kastadt i hennes sköte. Men om själfva inskriften säges intet. Troligt är emellertid, att trollrunorna endast varit de allmänna runtecknen, framställda i synnerligen förvridna former. I en af sagorna heter det nämligen om en trolldryck: »Det fanns inne i hornet allsköns runor, ristade och rödfärgade, dem jag ej tyda kunde: Haddingars lands långa ödlor, oskurna ax och många djurs slingringar.»—

Ofta nyttjas runor däremot i förening med galdrar. Äfven härom finnes i Egil Skalle-Grimssons saga en upplysande berättelse. Då Egil var på ett gästabud tillsammans med konung Erik Blodyx’ trollkunniga gemål Gunhild, drack han i botten hvarenda bräddad bägare, som bjöds honom, och han drack ur grannens äfven, samtidigt med att han lät sina skarpa speglosor hagla öfver ställets värd, en man vid namn Bård. Då gick denne fram till drottningen och sade, att där var en gäst, som skämde ut dem: han drack aldrig så, att han icke sade sig törsta. Drottningen och Bård blandade då hemligen gift i drycken och läto den sedan föras in. Bård signade bägaren och gaf den åt tärnan, som bar ikring ölet. Hon bragte Egil den och bad honom dricka. Han tog emot hornet, men som han misstänkte dess innehåll, tog han fram sin knif och stack sig i handen, hvarpå han ristade runor på hornet och stänkte blod på dem. Så kvad han:


»Ristom runor på hornet,
rodne hvar staf i blodet!
mumlom kraftord, medan
munnen vid randen dröjer:
lustigt dricka vi drycken,
däjan, den glada, oss räckte;
veta vi vilja, hur ölet
värkar, som Bård oss signat.


Då han kvädit detta, brast hornet sönder, och drycken flöt ned i golfhalmen. Denna strof, som skalden här improviserar, visar sig alltså vara en värkande galdersång. Dess senare hälft. som han frammumlar öfver de på hornet ristade, blodbestänkta runorna, innehåller en indirekt uppfordran till den misstänkta drycken att röja sin sanna natur; och denna röjes. I dylika poetiska tilltal till de liflösa tingen, framställda, liksom om dessa voro lefvande väsen, tyckas de gamles galdrar hafva bestått.

Detta blifver nästan med klara ord utsagdt i en annan sagoepisod. Den store kämpen Ketil Häng hade blifvit utfordrad till holmgång af vikingakonungen Framar, som af Oden fått den gåfvan, att intet järn bet på honom. Det svärdet, som Ketil nyttjade i tvekampen, bar namnet Dragvandel. Så heter det i sagan: »Det tillkom den, som var utmanad, att hugga först, och Ketil högg Framar på skuldran; men han stod lugn för hugget, ty svärdet bet icke på honom. Dock vacklade han åt sidan, enär hugget föll tungt. Därefter högg Ketil honom på den andra skuldran, men ännu bet svärdet icke. Då kvad Ketil:


»Dragvandel, du slöas!
Slappande trolldom,
klinga, dig möter —
du mäktar ej bita!
Icke jag trott,
din ägg skulle stötas
från giftiga skuldror,
om ock Oden gaf giftet.»


Och han kvad åter:


»Hur är det, Dragvandel?
Hvi är slö du vorden?
Hur än jag hugger,
ej hårdt du biter;
förr du ej skälft
i sköldegny!»


Då kvad Framar:


»Skälfver nu gubbens
skägg, när svärdet
sviker den karske —
till kamp han det äggar!»


Och Ketil återtog:


»Ej törs du oss ägga;
kamptröga karlar
månde till stora
hugg mig ej mana.
Bit nu, Dragvandel,
eller du briste!
Lyckan, den goda,
lämnat oss bägge.
Dock skall en tredje
gång den ej svika.»


Om en stund fortsatte han:


»Ej fara det finnes,
förr’n Dragvandel brister!
Tre gånger det svärdet
sviker oss ej.»


»Då vände han svärdet i handen och höll dess andra ägg fram. Kung Framar stod lugn, då svärdet träffade honom tvärs öfver skuldran. Det stannade ej förrän vid höften, så att den ena sidan fläktes helt från kroppen. Då dog kung Framar.»

Här uppfordrar alltså Ketil Häng med klara ord svärdet Dragvandel att bita, och motståndaren säger också uttryckligen om honom, att han äggar svärdet till kamp. Då nu dessa Ketils till värser formade ord värkligen leda till det önskade resultatet, så att vapnet till sist, och det med kraft, biter på den förtrollade motkämpen, så kunna de ej uppfattas annat än som en galdersång.

Det synes därför höjdt öfver allt tvifvel, att galdersångerna oftast och, så att säga, i hvardagslag varit dylika poetiska, af den tillfälliga stämningen inspirerade upprop till de liflösa tingen. De hafva alltså i allmänhet ej utgjorts af bestämda, en gång för alla gifna trollformler. Och när någon gång äfven dylika uttalas, visa till och med de sig vara tydligen riktade mot tingen själfva. Något hänvändande till andar eller besvärjande af sådana förekommer icke.

När den mäktige trollkarlen Svan i Björnfjorden vill beskydda en man mot de fiender, som söka efter honom, går han med honom utanför huset, tager ett getskinn och viftar därmed öfver sitt hufvud, utropande: »Varde tjocka och skrämsel och under — stora för alla dem, som efter dig leta!» Härigenom uppkom »en så tät och förmörkande dimma, att förföljarne i förvirringen föllo af hästarne och famlade kring, några i en sumpmark, andra i skogen, där de höllo på att bryta ben och armar»; hvarefter de måste återvända hem med oförrättadt ärende. Allt ådagalägger således, att man har tänkt sig runor och galdrar riktade icke mot dämoner, utan mot själfva tingens natur. —

Men ej blott mot de liflösa tingen utan äfven mot de döde kunde galdrarne vändas. Med dem kunde dessa kvädas upp ur sina grafvar, ja, någon gång så, att de i sin ordning sjöngo galder för den väckande. För tvänne galdersånger af detta slag vilja vi redogöra, enär de bäst visa, hvilken underbart hög stämning och hvilket poetiskt djup sådana sånger kunde besitta.

Den ena är den, hvarmed sköldmön Hervar i Hervarsagan på Samsö manar upp ur grafven sin fader Angantyr för att af honom erhålla svärdet Tyrfing, som han har med sig därnere. Denna sång låter den namnlöse skalden sköldmön kväda i den kända, majestätiska scenen, då ute på ön, efter solens nedgång, eldar låga upp ur högarna, i hvilka hennes fader och hans bröder jämte deras fallne män hvila, sedan de stupat i striden mot Hjalmar den hugfulle och Orvar Odd. »Hon ser eldarne fladdra, men framåt går hon utan att rädas. Hon trampar flammorna, som vore de rök, till dess hon når bärsärkarnes hög.» Först ropar hon fadern vid namn, sedan dem alla, till dess den förre omsider öfverväldigas af galdersången och reser sig motvilligt upp ur högen. I skinande rustning, belyst af lågorna, sjunger sköldmön:


»Nu vakne du, Angantyr!
Hervar dig väcker,
enda dottern
af dig och Tova.
Gif mig ur högen
härliga svärdet,
som dvärgarne smidde
åt Svaverlame.


»Härvard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Till er under ekarnas
rötter jag ropar,
väpnad med hjälm
och ljungande svärd,
med sköld och rustning
och skinande spjut.


»Jag menar till mörk
mull I blifvit,
I stridige söner
af starke Arngrim —
om ingen af eder,
Öfuras söner,
med mig vill tala
vid Munarvåg.


»Härvard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Må alle I hafva
en sådan håg,
som om I multnaden
därnere i myrhög,
om ej svärdet I lämnen,
som smiddes af Dvalen.
Kostliga vapen
ej vålnader gömme!»


Då hördes Angantyrs stämma ur högen:


»Hvi hör jag dig ropa,
Hervar, min dotter?
Du färdas våldsam
mot fara nu!
Yrande är du,
förutan vett
på villande väg —
du väcker de döde!»


Till sist öppna sig alla högarne, och »det var, som om de alla stode i ljus låga». Och Angantyr ropar:


»Upp dödsporten sprungit!
Högarne öppnas,
rundt om stränderna
stråla lågor.
Hiskligt därute
är allt att se;
kan du — till skeppen
skynda dig, mö!»


Men Hervar, som fått sin galdersång att värka, släpper icke taget, förrän svärdet räckes henne ur högen. Hon förklarar:


»Så I ej brännen
bål om natten,
att jag för edra
eldar rädes.
Ungmöns hjärta
icke skälfver,
fast spöke hon ser
stånda i dörr.»


I detta kväde framställes alltså »högboarne» som manade upp ur sin grafslummer, helt motvilligt, genom själfva galderns makt. Men det finnes en annan sång, en af pärlorna bland fornsånger, i hvilken skalden skildrar, huru den döda reser sig utan vånda, ja, gärna upp ur sin grift och därtill själf sjunger lyckobringande trollsång för den, som väckt henne. Denna sång heter Groas galder. Den behandlar samma ämne, som ligger till grund för en af de vackraste nordiska folkvisorna, den bekanta medeltidsballad, som i det 16:de århundradet påträffats i Danmark och senare i Sverige, allt i flera uppteckningar. Det är balladen om den unge Sveidal, som han kallas i den äldsta danska uppteckningen, eller som han heter i de svenska, Svedendal, Silfverdal. Folkvisans innehåll är detta.

Sveidal är af sin stjufmoder förhäxad, så att han älskar den, han ännu aldrig sett. Han väcker då sin egen döda moder ur grafven och beder henne om goda råd. Och hon gifver honom goda trolldomsgåfvor: en häst, som kan löpa på vattnet, en duk, som af sig själf betäckes med de läckraste rätter, ett svärd, som glänser om natten såsom eld, och ett skepp, som kan föra honom till kärestans land. Därpå seglar han åstad och kommer till ett land, där han af en herde får veta, att just där bor en jungfru, som


ligger med längtan, som brinner i hennes håg
allt efter den svennen Sveidal, som aldrig hon såg.


Af herden underrättad om jungfruburens försåt, går han dock segrande fram genom gulldörrarne, hvilkas lås falla i sär, då han närmar sig dem. Han träder in på gården, där läjonet och hvitbjörnarne, som hålla vakt, falla honom till fota, och där »linden med sina grenar hon böjer sig ned till jord». Det visar sig, att herden talat sant, då han sagt: »Och ären I den rätte herr Sveidal, så mågen I ock fritt gå fram». Så vinner han jungfrun, »som länge legat i dvala».

Utan tvifvel äga vi i denna medeltidsballad ett urgammalt sagostoff, hörande till de indogermanska folkens ursprungligaste gemensamhetstid, en af de många sägner, som gå ut på att skildra kärlekens seger öfver alla hinder — här dess makt att spränga både grafvens och jungfruburens bommar, att taga hyllning af naturen och gå oskadd fram mellan vilddjur. Det är första delen af detta uråldriga sagoämne, Groas galder behandlar, nämligen: moderns väckande ur grafven och den hjälp, hon gifver sonen med på färden mot hans mål — att finna den kvinna, han söker. Det framgår strax af första galdervärsen, att modern Groa redan i lifvet lofvat sonen hjälp, när han vill kalla på henne. Värsen, hvilken återgifves i fri öfversättning — liksom de följande — lyder:


»Vakna, vakna, Groa!
Vak upp, goda kvinna —
vid de dödas dörrar
jag dig väcker nu!
Mins du ej, en gång din son du sade,
att vid kumlet här han dig att söka hade?»


Hon vaknar strax vid sonens sång, och han hör ur grafkammaren hennes röst:


»Hvilket öde drabbat
sonen min, den ende?
Till hvad ondt är boret
enda barnet mitt,
när din moder, som till mull har blifvit,
så du ropar upp igen till lifvet?»


Och sonen svarar, att den »lömska kvinna, som famnat hans fader», stjufmodern, »lagt på hans skuldror ett svårhandterligt öde». Hon har häxat honom till att leta upp en ungmö, vid namn Mänglad, den »smyckeglada», som han icke känner vägen till. Modern svarar:


»Långa färdevägar
gå till fjärran målet —
långt hos männen gånga
lidelserna ock ...»


hvarpå hon förklarar, att om han blott själf bidar en lycklig utgång af saken, skall nog nornan leda händelserna i deras rätta fåra. Men då utbrister sonen:


»Sjung mig galdersånger,
dem, som goda äro!
Med din makt, o moder,
hjälpe du din son!
Utan dig som värn invid min sida
vandrar hjälplös jag på vägar vida.»


Då sjunger modern honom goda galdrar, nio skyddande lyckosånger, som kunna bärga honom fram öfver alla hinder. Den första innehåller ett råd, ärnadt att gifva den missmodige ynglingen tillförsikt till egna krafter.


»Från din skuldra skaka
allt, som skadligt trycker,
strax från dina axlar
rist det tunga hän!
Icke, son, du trösta må på andra,
ledd blott af dig själf, må fram du vandra!»


Därpå följa de andra, egentliga galdersångerna med löfte om underbar kraft och frälsning. Deras innehåll är detta: »Vandrar han glädjelös sina stigar fram och ser han hån och ondt framför sig, skola goda fylgjor ledsaga honom; brusande floder skola sänka sina svall för honom; lurande fienders håg skall vändas till fridsamhet; är han fjättrad, så skola länkarne kring hans lemmar springa sönder; på hafvet skola vind och vågor lystra honom och gifva honom en fredlig färd; i frost på de höga fjällen skall lifsvärmen icke dö i hans leder, i töcknig natt skall icke en spökande kvinnohamn skada honom.»

Och modern slutar sina galdrar med dessa ord:


»Ingen väg du vandre,
där olyckor lura,
hinder dig ej hämme!
Här i kumlets djup
har jag stått och galdersång jag sjungit —
lyckosång har för ditt öra klungit.


Tag nu med på färden
orden från din moder,
låt, o son, dem alla
i ditt bröst få bo!
Ymnig lycka skall emot dig strömma,
om du mina ord ej går att glömma.»


En annan fornsång, sången om Fjölsvinn, som motsvarar medeltidsvisans senare del men icke hör till ifrågavarande ämne, skildrar sedan, huru Groas son omsider finner den ungmö, efter hvilken längtan ingifvits honom.

I förbigående må nämnas, att Viktor Rydberg framlagt skäl för, att det är Od, kärleksgudinnan Fröjas frälsare ur jättevåld och blifvande make, som enligt dessa sånger letar efter henne och finner henne.

Ännu en märklig galdersång, om hvilken det uttryckligen säges, att den verkat i samband med trolldomsrunor, må omtalas, den s. k. Buslas bön. I en rätt sent författad romantisk saga vill en kvinna Busla genom galder tvinga en konung Ring att befria två unga hjältar från det straff för dråp, som han pålagt dem, den ene hans egen son, den andre dennes fosterbroder. Äfven denna galdersång är synnerligen poetisk; och sagoförfattaren låter därtill förstå, att den utgjort ett på hans tid gammalt, vida namnkunnigt kväde. Med visshet stammar det emellertid från hednisk tid. Efter en inledningsstrof, hvari kungen tuktas för sitt egensinne att vilja dräpa sin egen son, fortsätter den gamla kvinnan sången så:


»Hör Buslas bön!
Fort är den sjungen,
och vida den höres —
all världen öfver,
mäktig för alla,
som lyssna till den,
värst dock för honom,
jag vänder den mot!»


Sedan önskas allehanda olyckor öfver den gensträfvige konungen. Återgifvet på prosa, heter det: »Till hans skada måtte alla lyckobringande vättar i världen fara vill, måtte alla olyckor ske, fjällen skälfva, oväder komma och världen darra. Huggormar måtte stinga den kungens hjärta — han skall icke höra med öronen, ur hans hufvud skola ögonen träda ut! Seglar han på sjö, skola seglen slitas, skoten brista och rodret rämna löst! Rider han, skola hästarne varda kollriga, och rida skall han om och om igen den samma väg! I bädden skall han ligga som på brinnande kol. 1 sitt eget högsäte, i sin egen hall skall han sitta så osäker som på ett sjudande hafs böljor — all kärleks gamman vare honom fjärran! Allt, allt detta drabbe mångfaldt honom, om han ej från straff friar sin son Herröd och Bose, fosterbrodern!»

Då konungen ändock ej vill gifva efter, fortfar kvinnan att kväda den andra tredjedelen af bönen, och, tilllägger sagoförfattaren, »skyr jag att nedskrifva den». När konungen härefter känner sig manad att skona sonen men ej dennes fosterbroder, förklarar kvinnan: »Så skall jag taga ett bättre tag i dig.» Och nu heter det, »begynner hon ett kväde, som kallas Syrpas värser och hvari den starkaste galder ligger och som man icke töres kväda, sedan solen gått ned.» I sagan anföres emellertid den sista värsen, hvari kvinnan uttalar den hotelsen, att nu »skola sex svenner komma», och »dessa», tillägger hon, »skola bedja det värsta öfver konungens hufvud, om han ej låter bägge hjältarne Herröd och Bose gå strafflösa». Hvad hon härmed syftar, visas af en lång rad runor, som stå skrifna efter kvädets sista strof. Det är sex olika runor, uppställda hvar för sig i kolonner, sex i hvarje. Denna magiska runskara är det, som skall bringa det att värka, som finnes uttaladt i galdersången Buslas bön. Nu måste konungen gifva efter, och de unge hjältarne blifva räddade.

En galdersång med runor synes alltså ha varit ansedd såsom oemotståndlig. Detta framgår äfven tydligt i berättelsen om den förut omtalade isländske skoggångsmannen Grette Åsmundsson, som gjorde bönderna i Skagafjorden så stort förfång. För att oskadliggöra honom förmådde man en galderkunnig kvinna att på en trästock rista runor, medan hon öfver dem frammumlade en trollsång. Sedan kasfade hon stocken i hafvet, och den dref — emot vinden — hän till den svåråtkomliga ö, der den farlige skoggångsmannen tagit sin tillflykt. Så mäktiga voro sången och runorna tillsammans, att när Grette fann stocken och ville hugga den sönder, bet icke yxan på den utan slant åt sidan och högg i hans knä ett sår, som omsider gjorde sitt till, att han fick döden.