Forskjell mellom versjoner av «Sången om kvarnen Grotte (KL)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
m (Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten)
Tagg: Tilbakestilling
 
(Én mellomliggende revisjon av samme bruker vises ikke)
(Ingen forskjell)

Nåværende revisjon fra 8. aug. 2022 kl. 17:27

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904


Hjältsånger
Sången om kvarnen Grotte
(Grottasongr)



Fenja og Menja ved kværnen Grotte
(Carl Larsson, 1886)
Hvarför är guldet kalladt Frodes mjöl? Detta förklaras af följande saga. Skiold hette en af Odens söner, från hvilken Skioldungarne härstamma. Han hade säte och makt i de land, som nu kallas Danmark, men som då kallades Gotland. Skiold hade en son, som hette Fridleif och som härskade öfver riket efter honom. Fridleifs son hette Frode, och han tog konungadömet i arf efter sin fader på den tid, då kejsar Augustus lade fred öfver all världen;[1] då föddes också Kristus. Men emedan Frode var den mäktigaste af alla konungar i Nordlanden, så tillskrefs honom freden i alla land med nordiskt tungomål, och vardt därför denna fred af alla nordmän kallad Frodes fred. Ingen man tillfogade någon annan man skada, mötte han också sin faders eller broders baneman lös eller bunden; då fanns ej heller någon tjuf eller rånare, så att en guldring låg tre vintrar vid allfarvägen å Jalangrsheden. [2]
Konung Frode for på gästning till den konung i Svitiod, som hette Fiolner. Då köpte han två trälkvinnor, som kallades Fenia och Menia[3] och som voro stora och starka. På den tiden funnos i Danmark två kvarnstenar så stora, att ingen var nog stark att kunna draga dem, och en sådan egenskap hade den kvarnen, att den malde det, som den malande sade till om. Denna kvarn hette Grotte och Hengekiopt den man, som gifvit konung Frode kvarnen.
Konung Frode lät nu leda trälkvinnorna till kvarnen och bjöd dem mala guld och fred och lycka åt Frode. Men han gaf dem icke längre hvila och sömn, än göken teg eller en sång sjöngs. Då sägas de sjungit den sång, som är kallad Grottesången, och innan de slutade sången, malde de en här mot Frode, så att en sjökonung, som hette Mysing, samma natt kom dit och dräpte Frode. Då lyktades Frodefreden.
Mysing[4] tog Grotte med sig och därjämte Fenia och Menia samt bjöd dem mala salt. Vid midnatt sporde de, om icke Mysing fått nog med salt, men han bjöd dem att mala längre. Sedan malde de blott en liten stund, innan skeppen sjönko. Där vardt sedan ett svalg i hafvet, där sjön störtar in i kvarnögat. Dä blef hafvet salt.



1.
Kommit nu till
kungaborgen
visa tärnor,
Fenia och Menia.
Dessa starka
tärnor hållas
af kung Frode
i sträng träldom.


2.
De till kvarnen
ledda blefvo
för att tunga
stenar draga.
Rast och ro ej
kungen gaf dem,
ville deras
sång jämt höra.


3.
De nu läto
kvarnen knarra[5]
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
'Tag i stocken,
rör på stenen!'
Kungen bjöd dem
mala mera.


4.
Sången tonar,
stenar snurra.
Frodes flesta
tärnor somna.
Då kvad Menia,
som nyss börjat
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .


5.
'Malom Frode
guld och skatter,
lycka, lust å
lyckokvarnen!
Må på guld han
hvila, vakna
städs till fröjder.
Väl vi malt då.'


6.
'Ingen här en
ann' skall skada,
ofärd eller
mord anstifta,
ej med hvassa
svärdet dräpa
ens sin broders
bundne bane.'


7.
Nu de läto
kvarnen stanna.[6]
Frode strax då
till dem sade:
'Längre sofven
ej, än göken
tiger, än en
sång hörs sjungas!'[7]


8.
'Vis du icke
var, kung Frode,
när du köpte
oss trälkvinnor,
såg blott på vår
kraft, vårt yttre,
intet om vår
börd du sporde.'


9.
'Hård var Hrungner,[8]
hård hans fader,
dock än mera
stark var Tiaze.[9]
Ide, Orner[10]
äro våra
fränder; vi från
jättar stamma.'


10.
'Ej kom Grotte
från grå fjället,
hårda stenen
ej ur jorden,
jättetärnor
så ej malde,
om de icke
kvarnen kände.'[11]


11.
'Under lek i
nio vintrar
starka vuxo
vi i jorden.
Storverk städse
vi utförde,
med vår styrka
berg försatte.'


12.
'Stenar vi på
jättars gårdar
välte, så att
jorden skälfde,
slängde stora
tunga rullblock.
Mänskor sedan
mot dem togo.'


13.
'Sen i Svitiod
vi två voro
med i stridens
vilda lekar;
brynjor klufvo,
sköldar bräckte,
gingo genom
kämpaleden.'


14.
'En kung fällde
vi, en annan
hjälpte, Gutthorm
skydd vi skänkte
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
Fred ej vardt, förrn
Knue fallit.'[12]


15.
'Så i flydda
år vi stredo,
vunno ibland
kämpar rykte,
riste sår med
skarpa klingor,
läto blanka
svärden blodas.'


16.
'Komna nu till
kungaborgen
få vi utan
misskund träla.
Uti smuts och
köld vi måste
träla. Tungt det
är hos Frode.'


17.
'Låt oss hvila!
Stenen stanne!
Jag för min del
nog har malt nu.'
'Aldrig ro få
mina händer,
förrn det Frode
tycks nog malet.'


18.
'Mer dem höfdes
vapen svänga,
svärden bloda.
Vakna, Frode!
Vakna, Frode,
om du vill till
våra sånger,
sägner lyssna.'


19.
'Eld syns brinna
östan borgen.
Som en vårdkas
kamp det bådar.
Snart en krigshär
hit skall komma,
kungaborgen
bränna neder.'


20.
'Ej du Leires[13]
tron, ej röda
ringar, kvarnen
mer skall äga.
Tag i stocken
än mer häftigt!
Förr af stridens
ström vi värmdes.'


21.
'Starkt min faders
dotter malde.
Många hjältars
död hon skönjde.
Brusto kvarnens
starka stöttor,
järnbeslagna.
Malom mera!'


22.
'Malom mera!
Yrsas son skall
Halfdans död på
Frode hämnas.
Han skall både
hennes son och
broder kallas.
Vi det veta.'[14]


23.
Malde än mer
häftigt unga
jättemör i
jättevrede.
Stocken skälfde,
kistan nedföll,
sprang i stycken
tunga stenen.




Noter:

  1. Detta är en fri fantasi af Snorre Sturloson, författaren till denna prosaiska inledning.
  2. Numera Jellingeheden nära staden Veile på Jutland.
  3. J. Grimm har påvisat, att äfven denna myt varit känd i Tyskland på grund af de forntyska egennamnen Manegolt och Fenegolt.
  4. Mysing är namn på en sjökonung i Snorre-Eddans versus memoriales — för öfrigt är denne okänd.
  5. Öfvers. har här följt Gering i tolkningen af dessa dunkla, fragmentariska rader.
  6. Utfylldt enligt gissning af Grundtvig.
  7. Originalet korrumperadt. Öfversättningen efter den prosaiska inledningen.
  8. Hrungner = en at Tor dräpt jätte.
  9. Tiaze = en jätte, som var fader till guden Niords maka Skade.
  10. Ide = en broder till Tiaze. Om Orner, hvars namn äfven förekommer i Snorre-Eddans versus memoriales och hos skalderna, är för öfrigt intet kändt.
  11. Öfversättningen efter Grundtvig.
  12. Gutthorm och Knue äro för öfrigt obekanta.
  13. Leire (= isl. Hleiðr) = de danska sagokungarnes hufvudort.
  14. Enligt Hrolf Krakes saga var Halfdan en broder till Frode, hvilken denne senare lät döda för att blifva ensam härskare. Halfdans söner Hroar och Helge dödade sedan Frode. Helge fick med den saxiska drottningen Olof en dotter Yrsa, hvilken han sedan äktade utan att veta, att det var hans egen dotter. Deras son var Hrolf Krake. Det är denna saga, den danske skalden Oehlenschläger behandlat i sin bekanta episka dikt Helge. Enligt denna eddasång skulle först Hrolf Krake ha på Frode hämnats Halfdans död, hvilken variant Müllenhoff anser för den äldre och ursprungligare.