Saga om Konung Ragnar Lodbrok och hans Söner

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Nordiskt Sago-Bibliothek

eller

Mythiska och romantiska forntids-sagor


utgifne af


C. G. Kröningssvärd

Häradshöfding, Bergs-Fiskal och Ledamot af det
Kongl. Nordiska Fornskrifts-Sällskapet
i Köpenhamn.


Fahlun
Carl Richard Roselli
1834


N:o VI

Saga om Konung Ragnar Lodbrok och hans Söner



Denna öfversättning är grundad på en Pergaments-Codex i handskrifts-samlingen på det stora Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn, efter all rimlighet från början af det 15:de århundradet, och förärad till Konung Fredrik III:dje af Biskop Brynjulf Svensson på Island; hvarförutan den text till sagan, som finnes i Björners Kämpadater, samt nio andra Pappershandskrifter, blifvit med samma Codex jämnförda. Sagan är för öfrigt ansedd höra till samma cyclus, som berättelsen om Konung Half och hans kämpar.



Sagan om Ragnar Lodbrok och hans Söner.

1. Herrud (Herröd) hette en mägtig och berömd Jarl i Gautland (Götland 1), som var gift och hade en dotter Thora, den skönaste bland kvinnor, och väl öfvad i alla slags nyttiga handarbeten. Man hade gifvit henne tillnamnet Borgarhjort, eller Hinden i borgen, emedan hon i skönhet lika så mycket öfver träffade alla andra kvinnor, som hjorten deruti öfvergår de öfrige djuren. Jarlen lät bygga åt sin dotter en serskild stufva eller jungfrubur i grannskapet af kungaborgen, med ett spilplank deromkring; och som han älskade henne högt, plägade han hvarje dag, för att fägna henne, sända henne någon föräring; och dermed sade han sig vilja fortfara. En dag lät han, som det förtäljes, bringa henne en liten Ljungorm (2) som var särdeles vacker. Denna orm ansåg hon för en god gåfva, och lade honom i en ask, med guld å bottnen, att ligga på. Ormen växte tillika med det underliggande guldet, så att det ej varade länge, innan rummet blef honom för trångt i asken, och då lade han sig i ring utom densamma. Omsider kom det, så vida, att det icke var rum för honom i stufvan, och allt efter som han tilltog i storlek, så växte äfven guldet. Nu låg han utanför stufvan, så att hufvud och stjert nådde hvarandra; farlig var han att komma i färd med, och af rädsla tordes ingen närma sig stufvan, utan den man allena, hvilken bringade honom sin föda, som bestod af en oxe i målet. Jarlen ansåg det för en stor förlust, och gjorde det högtidliga löfte, att han ville gifva sin dotter till den man, hvem han än var, som dräpte ormen, och att guldet, som låg under honom, skulle följa henne såsom hemgift. Denna tidning spordes vida omkring, men dock fanns ingen, som trodde sig i stånd till att kunna besegra denna stora orm.


2. På den tiden herrskade öfver Dannmark Sigurd Ring, en mägtig Konung, som isynnerhet är blefven berömd för det slag han höll emot Harald Hildetand på Bråvalla, hvarnti Harald föll för honom, som är blefvet bekant öfver hela verldens nordliga del. Sigurd hade en son, som hette Ragnar; han var storväxt, af ett vackert utseende, och med förstånd väl begåfvad; högdragen mot sina män, men grym mot sina ovännen. Så snart hans ålder tillät det, skaffade han sig manskap och krigsskepp, och blef den största krigare, så att hans like knappast fanns. Han fick höra hvad Herröd Jarl hade utlofvat, men låtsade, som han ej agtade derpå, eller som han icke en gäng kände det. Han lät göra sig en klädning af synnerlig beskaffenhet; och bestod den af ludna byxor och en luden kappa, och då de voro färdiga lät han koka dem i beck (tjära), hvarpå han lät dem styfna (3). Det hände sig en sommar, att han styrde med sina skepp till Götland och lade dem in i en lönligt belägen vik, ej långt från Jarlens bostad. Och då Ragnar hade varit der en natt, vaknade han tidigt om morgonen, reste sig upp, och påklädde sig den förr omtalta vapenklädningen, tog ett stort spjut i handen, och gick ensam borrt från skeppen till ett sandigt ställe, der han vältrade sig i sanden. Innan han gick vidare, tog han naglarne ur spjutskaftet och gick sedan helt allena till porten framför Jarlens borg, dit han kom så tidigt på dagen, att alla ännu lågo i deras djupa sömn. Derpå styrde han sin kosa till jungfruburen, och då han kom inom planket, hvarest ormen var liggande, stack han till honom med spjutet, och ryckte det sedan tillbaka. Åter stack han till honom, och detta stygn träffade ormens rygg, hvarvid den krympte sig så hårdt tillsammans, att spjutet gick af skaftet, och ett så stort gny hördes vid dess dödskamp, att hela stufvan skälfde. Derpå vände Ragnar sig om och drog bort; då träffade honom en blod- (etter-) stråle emellan skuldrorne, men den klädning han bar, beskyddade honom så, att han ej fick någon skada deraf. De som voro i stufvan vaknade vid gnyet och gingo ut. Thora såg då en stor man gångande bort från stufvan, och sporde honom efter namn, och hvilken han ville finna. Han stannade då och kvad:

Vågat hafver jag nu lifvet,
Visa och fagra kvinna!
Fältets fisk (ormen) jag öfvervann,
Femton vintrar (år) gammal;
Snart skall till döds jag biten varda,
Om ej spjutet smyger
Hårdt till den ringlade
Hedelaxens (ormens) hjerta.

Derpå gick han bort, och talade ej mera med henne; spjutet lät han blifva kvarstående i såret, men skaftet tog han med sig. Då Thora hade hördt detta kväde, förstod hon klart hvad han sagt om sitt ärende och huru gammal han var; och öfvervägde hon nu med sig sjelf, hvem han väl kunde vara; visste dock ej säkert om han var af menniskoslägt, eller icke, förty hans växt förekom henne, i förhållande till den ålder han hade, så stor, som sagan skildrar oss onda öfvernaturliga väsendens. Derefter gick hon tillbaka i stufvan och lade sig att sofva. Då nu folket om morgonen kom ut, blef det varse, att ormen var död, och att den var genomstungen med ett stort spjut, som ännu satt fast i såret. Jarlen lät taga det borrt derifrån, och var det så stort (tungt), att få kunde föra det; och han tänkte nu på, hvad han hade lofvat den man, som blef ormens bane; men det syntes honom ovisst, om en menniska eller kanske ett annat väsende hade utfört denna bragd. Han rådslog nu med sina vänner och sin dotter, huruledes han skulle utforska detta. Emellertid höll han det för sannolikt, att den, som hade utfört verket, också skulle söka att vinna belöningen. Thora rådde då, att låta sammankalla ett Ting, så folkrikt, som möjligt, och påbjuda, att alla skulle komma dit, som ej ville blottställa sig för Jarlens vrede, och på något sätt kunde efterkomma Tingsstämningen; och i fall det var någon, som vidkändes ormens banesår, så skulle han hafva med sig det skaft, som hade tillhört spjutet. Detta råd behagade Jarlen, låtande han således stämma till Ting; och på den bestämda dagen kommo Jarlen och många andra höfdingar tillsammans, så att der blef en mycket talrik folksamling.


3. Det inlopp nu till Ragnars skepp den underrättelse, att i grannskapet var stämdt till Ting; och drog Ragnar med nästan hela sin här från skeppen till Tinget. När de kommo dit, togo de platts något afsides från de öfrige, eftersom Ragnar såg, att dit var kommen en långt större folksamling, än som sedvanligt var. Då stod Jarlen upp, påbjöd tystnad och talade: han tackade folket, förty det så väl hade lydt hans kallelse, förkunnade derefter anledningen till Tinget, och förtäljde det löfte, han hade gifvit den man, som blef ormens bane; hvarpå han omtalade att ormen nu var död, och att den som utfört detta storverk, hade låtit spjutet blifva qvarsittande i såret; »och om det nu är någon kommen hit på Tinget,» tillade han, »den der har skaftet, som passar till detta spjut, då bäre han det fram, och styrke således sin utsago! skolande jag fullgöra allt hvad jag utfäst, antingen, densamme är af högre eller lägre härkomst;» och slöt han så sitt tal, hvarpå han lät bära spjutet fram för hvarje man, som var på Tinget, och bjöd dem säga, om det var någon bland dem, som kunde vidkännas denna bragd, och hade det skaft, som passade till spjutet. Så skedde nu, men der fanns ej någon, som hade skaftet. Omsider kom man dit, der Ragnar stod, och viste honom spjutet. Han vidgeck, att det var hans, och spjut och skaft passade för hvarandra, så det var ögonskenligt, att det var han, som hade tillfogat ormen dess bane; och i anseende till denna bragd blef han särdeles namnkunnig öfver hela Norden. Han friade sedan till Thora; Jarlen upptog hans begärån väl, och man gjorde tillredelser till ett stort gästabud, med de båsta medel, som funnos i riket att tillgå. Ragnar höll således sitt bröllop (4), och drog, efter högtidens slut, hem till sitt rike, der han sedan uppehöll sig någon tid. Han älskade Thora högt, och hade de två söner; den äldre hette Erik, den yngre Agnar, och voro de storväxte och af ett vackert utseende. De lärde alla slags idrotter, och bland forntidens hjeltar funnos få vara deras jämnlikar i styrka. Thora föll omsider i en sjukdom, hvaruti hon äfven dödde. Detta gick Ragnar så nära till hjertat; att han icke ville förestå regeringen, utan antog andra män att, jemte hans söner, styra riket. Sjelf återtagande sitt förra yrke, drog han ut i härnad, och hvar som han for fram, hade han segren med sig.


4. En sommar styrde Ragnar med sina skepp till Norrige, ty han hade der många fränder och vänner, som han ville besöka. Han lade med sina skepp, om en kväll, in i en liten hamn i grannskapet af en gård, som hette Spangarheden (5), och i den hamnen lågo de om natten. Då matsvännerne (skeppskockarne) morgonen derpå drogo i land för att baka bröd, sågo de en gård i grannskapet, hvarvid det förekom dem mera tjenligt, att bege sig dit, för att der fullgöra deras arbete. Så snart de kommo till den lilla gården, anträffade de en människa som malde (på en handqvarn), och var det en käring, hvarpå de tillsporde henne, om hon var husmodren, och hvad hon hette. Det första bejakade hön, men tillade: »Osedvanligt är mitt namn, ty jag heter Grima; men hvilka äro ni?» De svarade, att de voro Ragnar Lodbroks tjenare, och att de ville utföra deras sysslor der, och bådo henne vara dem behjelpelig. Käringen svarade, att hennes händer voro alltför stela till sådant; »men den tid har varit,» tillade hon, »då jag kunde skryta af både skönhet och konstfärdighet bland kvinnor, och väl utföra mina sysslor; men jag har en dotter, som skall få hjelpa er. Hon kommer snart hem, och heter Kraka; men det är nu kommet så vida med henne, att hon knappt vill lyda mina befallningar.» Kraka var om morgonen ute för att vakta får, och då hon såg, att många stora skepp voro komna till kusten, tog hon sig före att tvätta sig, änskönt käringen hade förbudit henne det, ty hon ville icke att man skulle blifva varse hennes skönhet, hälst hon var den däjligaste bland alla kvinnor, och hennes hår så långt, att det nådde till marken, och så fagert, som det vackraste silke. Då matsvennerne hade gjordt upp eld, kom Kraka hem, och såg hon nu att dit vore komne män, som hon aldrig förr hade sett. Hon betraktade dem, och de henne tillbaka, hvarpå de tillsporde Grima: »är denna fagra mö din dotter?» »Icke är det falskt,» sade Grima, »att hon är min dotter.» »Mycket olika äro ni då,» sade de, »så stygg som du är, men vi hafva ännu aldrig sett en så däjlig mö, och icke den ringaste likhet med dig finna vi hos henne; ty du är i sanning den mäst fula varelse.» Grima svarade: »icke bör man nu se på mig; mina ansigtsdrag äro aldeles förändrade mot hvad de förut voro.» De aftalade nu att Kraka skulle hjelpa dem med arbetet. Hon sporde, hvad hon skulle göra. De bådo henne älta (knåda) degen; sjelfva ville de baka brödet. Hon tog derefter sitt göromål före och utförde det väl; men deras ögon voro aldrig från henne, så att de ej passade på det hvarmed de sysslade, utan brände brödet. Då de hade slutat, drogo de åter till skeppen; men då maten (brödet) blef framtagen, sade alla, att de aldrig tillförene hade uträttat sina göromål så illa, och att de derföre borde straffas. Då frågade Ragnar dem, hvarför de bakat brödet på sådant sätt. De undskyllade sig med, att de hade sett en kvinna så däjljg, att de icke gifvit agt på hvad de hade att göra; tilläggande de, att det i hela verlden icke kunde finnas någon fagrare mö. Då de nu talade så mycket om hennes skönhet sade Ragnar sig dock vara viss på att hon ej var så skön, som Thora hade varit. De svarade att hon gaf henne intet efter i fägring. Då sade Ragnar: »Nu vill jag sända sådana män, som hafva öga för slikt, och om det är så, som ni berätta, då skall denna brist på aktsamhet vara er tillgifven; men om kvinnan i något hänseende icke är så skön som ni omtalt, då skall stort straff och min hämd drabba er.» Och nu sänder han några män att uppsöka denna fagra mö, men en stark motvind hindrade dem att komma i land den dagen. Ragnar gaf sina sändebud följande befallning: »Om denna unga mö synes er så däjlig, som det är oss berättadt, så bed henne då draga till mig! ty jag vill då träffa henne, och vill att hon skall blifva min. Hvarken vill jag, att hon skall vara klädd eller oklädd; hvarken mätt eller fastande; ej heller skall hon fara ensam, och dock skall ingen människa följa henne.» De drogo nu af, och när de kommo fram till gården, betraktade de Kraka noga, och förekom hon dem så däjlig, att de ansågo henne utan like. Då framförde de deras Konungs helsning och huruledes hon skulle vara utrustad. Kraka öfvertänkte hvad Konungen hade talt, och huruledes hon skulle göra sig färdig, men Grima höll det för ogörligt, och trodde fullt och fast, att denne Konung icke måtte vara klok. Kraka svarade: »Visst må han så hafva talt, att det låter sig utföras, så framt vi eljest förstå, hvad han syftat till; dock! visst är det, att i dag vill jag icke följa med er, men i morgon bittida skall jag komma till edra skepp.» Derpå drogo de bort och förtäljde Ragnar utgången af deras sändning, och att hon ville komma till dem. Öfver natten stannade Kraka hemma, men om morgonen helt tidigt sade hon till gubben (Grimas man, som hette Åke), att hon nu ville draga till Ragnar, »men dock måste jag först,» sade hon, »göra någon förändring i min klädsel. Du har ett fisknät, det vill jag veckla om mig, och utan på det låter jag mitt hår fritt falla, och är jag då ingenstädes bar; sedan vill jag smaka på en lök, och är väl en sådan litet födande, men man kan dock märka att jag då njutit något; och vill jag låta din hund följa mig, då färdas jag icke ensam, änskönt ingen menniska är mitt följe. Då käringen hörde hennes beslut, fann hon, att hon hade öfvertänkt allt mycket noga.


Mårten Eskil Winge: Kráka

5. Då nu Kraka var färdig, drog hon till skeppen; hon var däjlig att skåda, och hennes hår hängde vårdslöst ner, och var skinande som guld. Ragnar kallade på henne, och frågade, hvem hon var, och hvilken hon ville träffa. Hon svarade med följande kväde:

Bryta ditt bud, jag ej tordes,
När du böd mig komma:
Ej en Konungs vilja
Ohörsamlig vara;
Icke jag mat har njutit,
Naken min hud ej synes,
Fullgodt följe jag hafver,
Fastän jag ensam färdas.

Han sände nu män till mötes för att ledsaga henne till sitt skepp, men hon sade sig icke vilja fara dit, så framt man ej gaf henne ock hennes ressällskap löfte om fredlig behandling. Man förde henne nu till Konungens skepp, och då hon kom i för’n deraf, räckte Konungen handen mot henne, men hunden bet honom i den. Ragnars män löpte då till och dräpte hunden, såmedelst att de slogo en bågsträng om hans hals, och strypte honom; och bättre än så, höll man ej den fred, som var utlofvad. Ragnar förde henne derpå in i kajutan till sig. Hon anstod honom väl; hvarför han tilltalade henne kärligt och behandlade henne med vänlighet; kvädande han der vid sålunda:

Visst månde hon med öppna
Armar mot mig komma,
När, af mig, den milda
Mö blir vänligt hälsad.

Kraka kvad till svar:

Fri vanära, skall du låta,
Om du vill freden hålla,
Då jag dig hemsökt, Konung!
Äfven mig fara hädan.

Han sade nu, att hon anstod honom väl, och att hon ändtligen måste draga borrt med honom; men detta vägrade hon. Då sade han sig vilja att hon stannade kvar på skeppet öf ver natten. Hon sade, att sådant ej skulle ske förr än han kom hem från den färd, som han hade beslutat, »och torde det kanske hända,» tillade hon, »att ditt sinnelag är då förändradt» Då kallade Ragnar på sin skattmästare, och befallte honom framtaga den öfverallt guldsömmade kjortel, som Thora hade områdt. Den bjöd Ragnar Kraka med dessa ord:

Vill du taga denna
Kjortel med silfver utsydd,
Som Thora Hjort har områdt,
Densamma skall dig kläda;
Foro hennes hvita
Händer om dessa sömmar;
Kär var Budlungars blida
Drott, henne till döden.

Kraka kvad till svar:

Ej törs jag taga mot denna
Kjortel med silfver utsydd,
Som Thora Hjort har områdt,
En slik mig icke anstår;
Ty är jag Kraka kallad
I kolsvarta vadmal’n,
Att jag har i gruset måst gånga
Och getter vid sjön vallat.

»och vill jag visst icke emottaga kjorteln,» sade hon, »icke heller vill jag bära präktiga kläder, så länge jag är hos gubben Åke; kan väl vara att du tycker mera om mig, när jag kläder mig bättre; och vill jag nu fara hem; men om du vid din återkomst är af samma sinnelag, och önskar att jag skall följa med dig, då kan du sända män efter mig.» Ragnar svarade, att hans sinnelag ej skulle förändras. Hon drog derpå hem, men de begåfvo sig på den bestämda resan, så snart de fingo gynnande vind, och Ragnar utförde det ärende, som han hade beslutat. När han kom tillbaka, inlopp han i den samma hamn, hvarest Kraka förut besökt honom. Han sände strax samma kväll män till henne, att i Konungens namn förkunna, att hon nu skulle draga borrt med honom för altid; men Kraka sade, att hon ej kunde begifva sig derifrån förrän morgonen derpå. Hon reser sig då bittida upp, går till gubbens och käringens säng, och frågar, om de voro vakna. De bejakade det, och sporde hvad hon ville. Hon säger att hon är sinnad begifva sig borrt derifrån, och ej vara der längre. »Jag vet, tillade hon, »att ni dräpte min fosterfader Heimer, och ingen människa är jag skyldig värre lön än er, men emedan jag nu har varit här någon tid, vill jag likväl icke låta tillfoga er något ondt. Men det vill jag önska er såsom något bestämdt, att den ena af edra framtidsdagar måste blifva värre än den andra, och den sista den värsta; och nu månde vi skiljas.» Derpå gick hon vägen ned till skeppen, der man tog väl emot henne; och de fingo god medvind. Då man samma afton skulle reda till sängarne, sade Ragnar till Kraka, att han önskade hon skulle hvila i samma säng som han. Hon sade, att sådant icke fick ske, »utan vill jag,» tillade hon, »att du dricker (håller) bröllop med mig när du kommer hem till ditt rike, ty det tyckes mig hederligast, så väl för dig och mig, som för våra arfvingar, i fall vi få några.» Han tillstadde henne sin bön, och gick färden lyckligt för dem. Så snart Ragnar var kommen hem till sitt land, blef ett kosteligt gästabud anrättadt, och man drack både hans välkomst och hans bröllop. Första aftonen, då Ragnar och Kraka kommo i säng, ville han omfamna henne, men hon drog sig undan; »ty,» sade hon, »jag säger dig, att det icke slutas väl, om jag ej får råda.» Ragnar yttrade, att han ej fästade tro dertill, samt att gubben och käringen ej voro förvisa. Han sporde ock huru länge det skulle räcka. Då kvad hon:

Stilla skolom vi vara,
Fast vi sängen dela,
Trenne nätter i borgen,
Innan till Gudar vi blota (offra);
Eljest skall mycken skada
Foster mitt tillfogad varda;
Alltför bråd är du att begynna
Den, som ben icke hafver.

Och änskönt hon kvad sålunda, gaf Ragnar ej akt derpå, utan fullföljde sin föresats.


6. Nu lider tiden fram, och de lefde med glädje och stor kärlek tillsammans. Omsider kände Kraka sig sjuk, och blef förlöst med ett piltebarn, som blef vattenöst (6), och fick namnet Ivar. Denna pilt var benlös och hade blott brusk, der ben eljest skulle vara. I ungdomen var hans växt så stor, att ej någon var hans jämnlike. Hans utseende var det vackraste bland allas, och han var så förståndig, att man betviflar, om någon visare man, än han, någonsin varit till. Konung Ragnar och Kraka fingo ännu flere barn: deras andra son hette Björn, den tredje Hvitserk, den fjerde Rögnvald. Så snart deras ålder det tillät, lärde de alla slags idrotter, och blefvo stora och djerfva män. Hvar de drogo fram, lät Ivar bära sig på en bår, ty han kunde icke gå; och skulle han vara deras rådgifvare, i hvad de företogo sig. Ragnars äldsta söner, Erik och Agnar, voro dråplige män, så att deras jämnlikar svårligen funnos; hvarje sommar lågo de ute med deras krigsskepp och vunno rygte genom deras härnad. En dag sporde Ivar sina bröder Björn och Hvitserk, huru länge det skulle så gå, att de suto hemma, utan att inlägga någon ära. De svarade, att de ville följa hans råd i detta, som allt annat. »Nu vill jag,» sade Ivar, »att vi begära väl utrustade skepp och manskap; sedan vilja vi förvärfva oss gods och beröm, om det eljest vill lyckas.» Då de nu inbördes hade derom öfverlagt, bådo de Ragnar gifva sig skepp och sådant manskap, som var pröfvadt på krigståg och väl utrustadt med allt, och uppfylde han denna deras begäran. Och då nu hären var utrustad, drogo de af landet, men hvar som hälst de höllo någon drabbning, fingo de altid seger, och förökade både deras här och egodelan Då sade Ivar sig hålla för rättast att de drogo sig dit, der en större öfvermakt var att kämpa emot, och på detta sätt försöka deras tapperhet. De sporde, hvarest han väntade, att detta kunde inträffa. Nu nämnde han för dem en stad, som hette Hvitaby (7). Der var ett stort offerställe, och många hade försökt att intaga denna stad, men en sådan seger var ännu icke fallen på någons lott. Också Ragnar var kommen dit, men måste vika derifrån med oförrättadt ärende. »Är der då en så stor och tapper besättning,» sporde de, »eller är der annan vansklighet att kämpa emot?» Ivar svarade dem, att både var folket talrikt och offerstället stort, och detta hade vållat allas undergång, så att ingen hade kunnat hålla stånd. Då sade de, att han skulle besluta, om de skulle draga dit eller icke; men han yttrade, att han ville göra ett försök, om antingen deras tapperhet eller landsfolkets anstälda offer förmådde mäst.


7. De styrde nu dit, och då de uppnådde kusten, beredde de sig till landstigning. Emellertid funno de rådligast, att något manskap höll vakt vid skeppen, och som deras broder Rögnvald var ung, så att de ansågo honom icke vuxen en så farlig pröfning, som de nu väntade sig, låto de honom med en del af hären hålla vakt vid skeppen. Innan de landstego omtalte Ivar, att borgfolket hade två kvig-nöt, som injagade alla en sådan skräck, att de icke kunde hålla stånd för deras bölande och trolldom. »Förhåller eder,» fortfor han, »som det ägnar män, om än någon fruktan skulle komma öfver eder, ty annat är icke här att göra!» De fördelade nu deras här, men då, de närmade sig borgen, blefvo stadsboerne dem varse, och företogo sig att genast lössläppa nöten, som de trodde på. När nu kvigorna voro lössläppta, rusade de häftigt fram och bölade förfärligt. Detta såg Ivar från skölden, hvarpå han blef buren, och bad att man skulle lemna honom en båge. Så snart han fick den, skjöt han till bägge dessa trollkvigor, så att de störtade döda ned, och således var nu den olycka afvärjd, som de mäst befarade. Nu tog Rögnvald till orda vid skeppen och sade till sitt manskap, att de män voro lycklige, som kunde hafva en sådan lek för sig, som hans bröder hade, »och,» tillade han, »ej annat bevekte dem att önska, att jag skulle stadna här, än att de ensamt skulle få skörda heder deraf; ty skolom vi nu gånga upp alla som en man!» Så gjorde de äfven, och när de upphunno den öfriga hären, gick Rögnvald djerft fram i striden, men föll, efter att hafva kämpat tappert en stund. De andre bröderne trängde nu in i borgen; der började de en ny strid, hvars slut blef, att besättningen tog flykten, förföljd af de segrande. Då de kommo till borgen, kvad Ivar:

Högt höjde vi ropet (strids);
Svärd våra i Gnipafjärden,
Sant skall jag nu berätta,
Beto mer än deras;
Hvem, som ville, kunde
Utanför Hvitaby, när icke
Någon sven der svärdet
Sparde, heder vinna.

Och när de kommo tillbaka till staden, afbrände de alla husen och nedbröto hela borgmuren, men allt löst gods togo de med sig, och färdades sedan derifrån med sina skepp.


8. Öfver Sverige herrskade en Konung vid namn Eysten (8). Han var gift och hade en dotter, som hette Ingeborg, och var den skönaste och vänligaste bland alla kvinnor. Konung Eysten var mäktig, manstark och ondsint, men dock en vis man. Han hade sitt högsäte i Upsala, och var en stor afgudadyrkare. I den tiden var Upsala ett så stort offerställe, att det icke haft sin like här i norden. De hyste mycken tro på en ko, och kallade henne Sibilja (9). Man offrade så mycket till henne, att ingen kunde hålla stånd för hennes vrålande; och derföre plägade Konungen, när en fiendtlig här var i antåg, låta samma ko gå framför fylkingen. Så stor djefvulskraft besatt hon, att fienderne blefvo så förvirrade, när de hörde hennes vrålande, att de icke togo sig till vara, utan slogos inbördes; och för den orsaken skull var Sverige på den tiden icke utsatt för fiendtliga infall; ty ingen dristade sig till att strida mot en sådan öfvermakt. Konung Eysten plägade vänskap med många män och höfdingar, och i den tiden, förtäljer man, rådde äfven stor vänskap emellan honom och Konung Ragnar. De hade det för sed, att de hvarje sommar, skiftevis drogo till hvarandra på gästning. Det hände nu, att Ragnar skulle gästa hos Konung Eysten, och då han kom till Upsala, blef han och hans följe väl emottagna. Då de första aftonen drucko om, lät Konungen sin dotter skänka i för sig och Ragnar. Då yttrade Ragnars män sins emellan, att det vore mäst passande, att Ragnar friade till Konung Eystens dotter, och ej längre behöll gubben Åkes dotter. Nu företog en af dem sig, att andraga detta för Ragnar, och det slutades med att hon blef honom trolofvad; dock skulle hon en lång tid förblifva fästmö. Då gillet var tilländalupet, begaf Ragnar sig på hemresan; den gick lyckligt för sig, och något är ej taladt derom, förr än hans väg, i granskapet af borgen, gick igenom en skog. När de kommo till en öppen plats deri, lät Ragnar sitt följe stanna och påbjöd tystnad; befallandes derpå alla dem, som hade varit med på resan till Sverige, att ingen af dem skulle uppenbara det beslut han hade tagit att ägta Konung Eystens dotter. Så strängt förbjöd han detta, att om det var någon som uppenbarade det, så skulle han utan skonsmål mista lifvet. Sedan han sålunda talt, drog han hem till borgen. Folket glädde sig åter att se honom, och ölbägaren tömdes till hans välkomst. Ragnar satte sig i sitt högsate, men hade icke sutit der länge, förr än Kraka kom in i salen, satte sig på hans knä, slog armen omkring hans hals; och sporde, hvad tidningar han medförde; hvarpå han svarade, att han ej hade någon att förtälja. In på aftonen började man dricka och sedan gick en hvar till sängs. Som nu Kraka låg vid Ragnars sida, frågade hon honom ånyo efter tidningar. Han svarade, att han visste af ingen. Hon ville då samtala med honom om hvarjehanda;, men han sade sig vara sömnig och trött af resan. »Då vill jag berätta dig nyheter,» sade hon, »eftersom du ej vill säga mig någon.» Han sporde då, hvilka de kunde vara. »Det kallar jag en sådan,» sade hon, »om en Konung har fästat sig en hustru, och folket likväl vill säga, att han hade en annan tillförene.» »Hvem har berättat dig detta?» frågade Ragnar. »Behålla skola dina män lif och lemmar,» fortfor hon, »ty ingen af dem har varit min sagesman; men ni måste hafva sett, att det suto tre foglar i träden hos eder, och de berättade mig dessa tidningar. Men det ber jag dig, att du ej reser för att fullfölja det giftermål, som du har satt dig före; ty jag vill nu förtälja dig, att jag är en Konungs och ej en ringa bondes dotter, och var min fader en så berömlig man, att hans jämnlike ej fanns, samt min moder den skönaste och mäst visa af alla kvinnor; skolande hennes namn lefva i varaktigt minne, så länge verlden står.» Han sporde nu, hvilken hennes fader då var, i fall hon, ej var den fattiga gubbens på Spangarheden dotter. Hon svarade, att hon var en dotter af Sigurd Fafnersbane och Brynhild, Budles dotter. »Det tyckes mig osannolikt,» sade han »att deras dotter skulle heta Kraka, och vara uppvuxen i sådan fattigdom, som det var på Spangarheden.» Då svarade hon: »Saga är derom,» och nu förtäljde hon, begynnande der, då Sigurd och Brynhild träffade hvar andra på fjället, och hon blef aflad; »och då Brynhild nedkom med mig,« fortfor hon, gafs det mig namn, och jag blef kallad Aslög (10). Dernäst omtalte hon allt, som var händt, sedan hon kom till gubben Åke. Då sade Ragnar: »denna underfulla berättelse om Aslög finner jag särdeles märkvärdig.» »Du vet,» fortfor hon,» att jag är hafvande, och det måste vara ett svenbarn, som jag går med; på denna pilt skall det märke finnas, som syntes en orm ligga omkring hans öga (ögonsten); så framt detta nu inträffar, ber jag dig att ej draga till Sverige, för att äkta Konung Eystens dotter; men i fall det slår felt, så drag hvarthän du vill! och önskar jag, att denna pilt blir uppkallad efter min fader, så vida, som jag hoppas, att detta hedersmärke finnes i hans öga.» Någon tid derefter blef hon sjuk och nedkom med ett piltebarn. Tjenste-kvinnorna togo och viste henne det, hvarpå hon befalte dem att bära pilten till Ragnar och låta Konungen se honom. Han blef då inburen i salen (11) och lagd i Ragnars kappa. Då denne nu betraktade honom, blef han tillspord, hvad han skulle heta (12). Ragnar kvad då:

Sigurd skall svennen heta,
Slag han vill hålla många,
Mycket lik modren vara,
Faders son likväl kallas;
Han den förste af Skjölds
Ättlingar ock nämd skall varda,
Orm i öga har den, som
Andras bane blifver.

Nu drog han en guldring af sin hand och gaf pilten den till namnfäste (13); men då han räckte fram handen med ringen, kom den att röra vid piltens rygg, hvilket förekom Ragnar så, som ville han skatta guldet ringa; och kvad han förty:

Tindrande (bruna) ögonpar,
Trofast hjerta, synes
Folket, Brynhilds dyrbara
Dotterson hafva;
Denne Budles ättling,
Hvilken guldet hatar,
Skall i styrka öfvergå
Alla dem som kämpa.

Och sedan kvad han:

På ingen sven ser man,
Utom Sigurd allena,
Omkring ögonstenen
Ormen i bugter ligga;
Dag denna blef af skogens skinnfisk (ormen)
Honom en ring tilldelad,
Ty må af Orm i Öga
Öknamn han bekomma.

Derpå befallte han, att pilten skulle bäras ut i sidobyggningen (frustufvan); och afstod han från resan till Sverige. Och kom nu omkring, af hvad ätt Aslög var, så att snart hvar människa visste, att hon var dotter till Sigurd Fafnersbane och Brynhild, Budles dotter.


9. Då nu den bestämda tiden, att Ragnar skulle draga till högtiden i Upsala, var förlupen, och han ej kom, tyckte Konung Eysten, att det var skedd honom och hans dotter en vanära, och Konungarnes vänskap var dermed bruten. Då Ragnars söner Erik och Agnar hörde detta, aflalade de sig emellan, att samla en så stor här, som möjligt, och sidan härja i Sverige. De drogo nu en stor här tillsamman, och utrustade skepp. Man höll den tiden före, att det var ett godt förebud, om det lyckades väl med skeppens uthalande i sjön. Men då Agnars skepp blef skjutet af rullarne, hände det sig, att en man stod i vägen, som blef dödad; och kallades denna händelse rull-varníng. Änskönt detta icke syntes vara nägon god början, ville de likväl icke ändå inställa deras resa, utan drogo, når hären var utrustad, till Sverige. Så snart de kommo in i Konung Eystens rike, foro de fiendtligt fram. När innevånarne blefvo sådant varse, ilade de till Upsala och underrättade Konung Eysten om, att en fiendtlig här var inkommen i landet. Konungen lät budkafle utgå öfver hela sitt rike, och drog en fruktansvärd stor krigsmagt tillsammans. Med den ryckte han fram till en skog, hvari han uppslog sina tält. Också kon Sibilja hade han med sig, men han måste offra mycket åt henne, innan hon ville följa med. Som de nu lågo i skogen, talade Konung Eysten sålunda: »hört har jag, att Ragnars söner äro på slätterna framför skogen, och det är mig sannfärdeliga sagdt, att de icke hafva en tredjedel manskap emot oss. Nu skolom vi ordna skarorna till strid, och skall tredjedelen af vår här draga emot dem; ty så modiga äro de, att de då genast tro, att de hafva vårt öde i sina händer; men derpå skola vi plötsligen anfalla dem från alla sidor; kon skall gå framför hären, och jag hoppas, att de icke skola kunna hålla stånd för hennes vrålande.» Så skedde nu. Så snart bröderne sågo Konung Eystens här, syntes det dem, som de icke hade med öfvermakten att göra, utan förmodade de, att der icke var mera manskap. Men strax derpå kom hela hären ut ur skogen och Sibilja blef lössläpt. Hon lopp framför hären och vrålade fasligt, och uppkom der ett så stort gny och sådan förvirring bland krigsfolket, som hörde det, att det började slåss inbördes. Endast begge bröderna bibehöllo sin fattning. Men den onde anden ihjälstångade mången man med sina horn, och änskönt Ragnars söner voro dråpeliga män, kunde de likväl ej hålla stånd både emot så stor öfvermakt och emot trolldomen. Detta oaktadt gjorde de dock ett hårdt motstånd, och värjde sig, till deras stora beröm, både väl och manligt. Erik och Agnar voro altid främst i hären, och ofta gingo de igenom Konung Eystens skaror. Nu föll Agnar; då Erik såg det, kämpade han på det dråpligaste, och aktade ej på, om han slapp derifrån med lifvet eller icke. Till slut blef han öfvermannad, och tagen till fånga. Då befalte Konung Eysten att striden skulle upphöra, och tillbjöd Erik fred, »och det vill jag dessutom tillägga, sade han, »att jag vill gifva dig min dotter till ägta.» Erik svarade med följande visa:

Icke vill jag bot för min broder
Taga, och en mö köpa,
Eller Eysten höras
Hans baneman nämnas;
Mig moder ej sörjer,
Män vilja graföl dricka,
Ty låten spjutstången
Tvärs genom mig stånda!

Nu gick han dit, der Eystein stod, och sade, att han önskade att de män, som hade följt honom, fingo fred, och kunde få fara, hvart de ville; »men jag vill,» sade han, »att man tager flere spjut, och sticker dem här ned i jorden; på dem vill jag låta mig kastas, och der ända mitt lif.» Då svarade Konung Eysten, att man skulle uppfylla hans begäran, oaktad han valde det, som var värst för dem bägge. Spjuten blefvo nu nedsatte, hvarvid Erik kvad denna visa:

Har ibland kunga-söner
Ingen, så vidt jag minnes,
Dött på bädd mer dyrbar,
Till korpa-mat ämnad;
Snart nog öfver brödrens
Blod skall ock den svarta
Luderhärjarn (korpen) skräna,
Så illa honom löna (belöna).

Han gick sedan dit, hvarest spjuten voro nedsatte, tog en ring af sin hand, kastade den till sina män, som nu hade fått fred, och bad dem bringa den till Aslög, hvar vid han kvad:

Bud skolen i henne bringa,
(Banesår fingo våra kämpar!)
Att min ring skall smärta
Aslög härefter hafva;
Då skall, svåra sorgsen,
När jag död hörs vara,
Min stjufmoder sina
Söner det förkunna.

Derefter blef han kastad på spjuten; då såg han hvar en korp flög, och än kvad han:

Öfver mitt hufvud, korpen
Glad kraxar, och örnen
Kräfver, glömmande hårda kampens
Minnen, hjeltens ögon;
Vet, att så framt de dessa
Utur hufvudet hugga,
Ganska slätt de mig belöna
För dem gifven föda.

Derpå afled han med mycken frimodighet; men hans sändebud drogo hem, och stannade ej förr an de kommo till Ragnars hufvudsäte, Han var då dragen bort på kungsstämma. Ragnars öfrige söner voro icke heller hemkomne från deras krigståg. De uppehöllo sig der tre nätter inan de gingo till Aslög. Då de kommo fram för hennes högsäte, hälsade de henne ödmjukt, och hon tog väl emot deras hälsning. Hon hade ett halskläde liggande öfver sina knän, håret utslagit, och skulle till att kamma sig. Hon sporde, hvilka de voro; ty hon hade aldrig sett dem förr. Den som förde ordet ibland dem, sade, att de hade tjent i Ragnars söners, Erik och Agnars, här. Då kvad hon:

Hvad hafven I från edra,
Som nytt att mig förkunna:
Äro Svear i landet,
Eller derur dragne?
Hört har jag att de farit hädan,
Vidare vet jag icke;
Skepp, som Dan’drott framdrog,
Sunnan ifrån se’n foro.

Han kvad då till svar:

Dig säga vi dinas
Död, som är smärtsam, Kvinna!
Åldern mångens lif slöt,
Striden Thoras söners;
Tidningar vi veta
Ej nyare än dessa;
Örn syntes öfver liken sväfva,
Sagdt är nu, hvad sägas borde.

Hon sporde derpå, huru det hade tillgått, och då upprepade han den visa, som Erik hade kvädit, då han sände henne ringen. De sågo nu, att hon fälde tårar, men dessa voro som blod att skåda, och hårda som hagel; det var både den första och sista gången, som någon människa såg henne gråta. Omsider sade hon sig icke kunna utföra hämden, förrän antingen Ragnar eller hans söner hemkommo; »I skolen emellertid,» fortfor hon, »kvarstanna här, och ej skall jag underlåta, att uppägga till deras hämnande, likasom de hade varit mina egna söner.» De förblefvo nu der; men så inträffade det, att Ivar och Aslögs, öfrige söner kommo hem före Ragnar. Ej förlöpte sedan lång tid, inan Aslög drog till dem. Sigurd var då tre år gammal, och följde med modren. Då hon nu kom in i brödernas borg, emottogo de henne med glädje, hvarpå de frågade hvarandra efter tidningar. De omtalade hennes son Rögnvalds fall, och huru det hade tillgått. Detta tog hon sig icke mycket nära, utan kvad i stället:

Länge låto mig mina
Söner, hafvets herrskare,
Deröfver sörja att de ej
Sökte hemmet åter;
Rögnvald i Thignarblodet
Tvådde sköldens yta,
Orädd for han till Odin,
Först af mina söner.

»Jag kan icke se,» sade hon, »att han kunde hafva lefvat mera berömligt.» Nu spordes, hvad tidningar hon hade att förtälja. Hon svarade: »Edra bröders och mina stjufsöners, Eriks och Agnars fall, de, som jag ansåg för de dråpligaste män; och vore det omanligt, om I tålen slikt, och det vill jag bedja Er, och dertill på allt sätt lemna Er mitt bistånd, att deras dråp på det hårdaste varder hämnadt.» Då sade Ivar: »Det är visst, att till Sverige kommer jag aldrig för att kämpa emot Konung Eysten och den offertrolldom som der finnes.» Hon trängde nu hårdt in på dem, men Ivar förde ordet, och nekade beständigt till häftåget. Då kvad Aslög:

Icke hade länge
Ni utan hämd blifvit,
Ej ett hallfår, om blott
Före dem ni fallit,
(Det icke jag törs dölja),
Så framt lif, än hade
Erik jemte Agnar,
Fast ej mina söner.

»Icke kommer det,» sade Ivar, »att hjelpa något, om du fin kväder den ena visan efter den andra, och vet du väl, hvad som sätter hinder derför?» »Ej vet jag det,» sade hon, »men kan du förtälja mig hvad vanskligt ligger deri?» Ivar svarade: »der är så stor offertrolldom, att dess like ingenstädes finnes, och denne Konung är både mägtig och ond.» »Hvad tror han då måst på vid sina offringar,» sporde hon vidare. »Det är,» svarade Ivar, »en stor ko, som kallas Sibilja; hon är så förtrollad, att så snart hon vrålar, har ingen af hans fiender kunnat hålla stånd, och knappt har man med människor allena att strida; men man måste först söka att bekämpa trolldomen, inan man möter Konungen; för denna fara vill jag hvarken blottställa mig eller mitt folk.» Hon sade då: »Det må du afse, att du då hvarken kan kallas en väldig kämpe, eller utföra någon idrott.» Men när hon nu hade uppgifvit allt hopp, och skulle till att draga dädan, eftersom de ej syntes mycket agta på hennes ord, sade Sigurd Orm i Öga: »säga måste jag dig, moder! hvad jag nu har i sinnet; dock kan jag ej räda öfver deras svar.» »Jag vill höra det,» sade hon. Nu kvad han denna visa:

Skall om trenne nätter,
När du sörjer, Moder;
(Lång farväg vi hafva),
Ledungen färdig vara;
Ej skall i Upsala,
Änskönt gods han bjuder,
Så framt Disor (14) hjelpa,
Konung Eysten mer herrska.

Och när han hade kvädit den till slut, förändrades brödernas sinnelag något. Då sade Aslög: »klart visar du nu, min son! att du vill uppfylla min vilja, men likväl kan jag ej inse, att vi få detta uträttadt, så framt vi icke hafva dina bröders bistånd; men så måste vi bereda oss, att vi kunna få hämden på det bistå utförd; och jag måste säga, min son! att du uppför dig väl.» Då kvad Björn:

Duga månde håg och hjerta
I bröstet på den tappre,
Fast mannen om sin kjäckhet
Mindre höres tala;
Ej står oss i ögonen
Orm, ej glänsande snoken,
Bröderne dock mig glädde,
Såsom stjufsöner dina.

Och sedan kvad Hvitserk:

Tänkom på hämden,
Inan hem vi lemna;
Låtom Agnars bane,
Blodig lön bekomma?
Skjutom skepp på böljan,
Huggom is framför stammen,
Snart, vi måste våra
Snäckor (skepp) redo hålla.

Hvitserk rådde dem nämligen till, att hugga sönder isen, emedan det var stark köld, och denas skepp voro infrusna. Och nu tog Ivar ordet, sägande det nu vara kommit så vida, att han också måste hafva någon del deri; och derpå kvad han följande:

Hjeltemod vi visa skolom,
Dristighet derjemte,
Det månde dock tarfvas
Oss ett talrikt följe;
Bära skolen I mig sedan
Benlöse, högt för hären,
Så att jag händer bägge
Kan i striden bruka.

»Och är det nu det bästa,» sade Ivar, »att vi göra oss all möjlig flit att utrusta skepp och sammandraga manskap; ty vi skola nu komma att behöfva alle, och att icke spara något, om vi här skola segra. Aslög gick derefter sina färde.


10. Sigurd, hade en fosterfader, och denne påtog sig nu att i ställat för fostersonen, både utrusta skepp och samla manskap, så att de alla kunde blifva väl besatta; och gick det så hurtigt för dem, att den här, som Sigurd skulle hafva uppbådad, var fädig efter tre dagars förlopp, och hatte han fem skepp, alla väl bemannade, och då fem dagar voro förlupne hade Hvitserk och Björn utrustat fjorton skepp; men Ivar tio och Aslög dessutom tio, när sju dagar voro förjupne från den tid, de talat derom, och bröderne ingått på härtåget. Alla kommo nu tillsammans, och en hvar omtalade huru mycket manskap han hade samlat. Då sade Ivar, att han hade afsändt en ryttartrupp landvägen. »Om jag vetat,» sade Aslög, »att den här kunde vara, till nytta, som drager landvägen, så hade jag afsändt en manstark sådan.» »Icke skall tiden dermed nu förhalas,» sade Ivar; utan skola vi nu begifva oss på vägen med den här, som vi hafva samlad.» Aslög yttrade då att hon ville draga med dem, »på det jag må erfara,» tillade hon, »huru mycket I bemöden er för att hämnas edra bröder.» Det är visst,» sade Ivar, »att icke får du komma på våra skepp, men om du ändteligen vill draga med, så skall du. anföra den här, som drager landvägen.» Derimed åtnöjdes hon, och förändrade man hennes namn, så att hon blef kallad Randalin (15). Bägge härarne drogo derpå bort hvar sin väg, och Ivar bestämde förut, hvar de skulle förenas. Färden gick lyckligt för dem bägge, och de sammanträffade på det utsatta stället. När de kommo in i Sverige eller Konung Eystens rike, foro de fiendtligt fram, så att de brände upp allt, som låg i deras väg, och dräpte hvar enda människa; gångande dervid så långt, att de dräpte allt, som lefvande var.


11. Nu är det så sagdt, att några män kommo undan till Konung Eysten, och berättade honom, att det var kommen en stor här in i hans rike, som for så fruktansvärdt fram, att den ej skonade något utan hade ödelagt allt, der den framdragit, så att icke ett enda hus var öfrigt. När nu Konung Eysten hörde detta, trodde han sig kunna känna, hvilka vikingar det måste vara, och han lät budkafle utgå öfver hela sitt rike och stämde till sig alla landets män, hvilka kunde bära vapen och ville lemna honom bistånd. »Vi skola hafva kon Sibilja, vår Gudinna, med oss,» sade han, »och låta henne löpa framför hären; då hoppas jag, att det skall gå liksom förut, att de (fienderne) ej kunna hålla stånd för hennes vrålande; och vill jag uppmuntra mitt manskap till det tappraste motstånd, på det vi må kunna fördrifva denna stora och våldsamma härsmakt.» Så skedde nu, att Sibilja blef lossläppt. Då Ivar såg henne komma och hörde hennes förskräckliga vrålande, böd han, att hela hären, skulle göra ett stort oljud, både medelst vapenbrak och stridsrop, på det folket, så litet som möjligt, skulle höra skränet från det leda troll-djur, som rusade emot dem. Ivar befalte ock sina bärare, att de skulle bära honom kon till mötes, så långt fram som möjligt, »och när hon kommer till oss,» sade han, »så kasta mig på henne! och då skall endera hända, antingen skall jag omkomma, eller skall hon dö. Nu skolen I taga ett stort trästycke och tillskära det såsom en båge och göra skjutredskap, som passar dertill.» De gjorde honom då en stark båge, tillika med stora pilar, och dessa vapen syntes icke, att kunna handteras af någon annan. Nu äggade Ivar hvar och en att visa sig manhaftig, och hären framryckte derpå med stor häftighet och under stort gny, och Ivar blef buren framför densamma. Men då Sibilja begynte vråla, uppkom ett så stort buller, att hela hären tystnade och blef stillastående. Detta verkade så på manskapet, att det började slåss sins emellan, Bröderne allena undantagne. Medan detta under tilldrog sig, sågo de, som buro Ivar, att han uppspände sin båge så lätt, som hade det blott varit en svag almqvist. Det förekom dem äfven, som om han drog pilspetsarne innanför bågens krökning, hvarpå de hörde strängen hvina så starkt, att deras öron aldrig förut förnummit ett sådant ljud, och pilarne flögo så hårdt, som om de varit afskjutna från den mäst hårdspända, lås-båge, och så jämnt, att hvardera pilen träffade hvar sitt öga på Sibilja. Hon föll då, och störtade sedan hufvudstupa och nu blef hennes vrålande mycket värre än förut. När hon sålunda kommit dem närmre, befalte Ivar sina; bärare, att de skulle kasta honom på henne; och han blef då så lätt för dem, som om de hade kastat ett litet barn, så att de nådde kon, fastän hon icke var särdeles nära. Men då han kom på Sibiljas rygg, blef han så tung, som hade en klippa fallit på henne, så att hvart ben i henne krossades, och fick hon derigenom sin bane. Han tillsade nu sina män att taga honom upp, så skyndsamt som möjligt, hvilket skedde; och derpå blef hans röst så genomträngande, att det förekom en hvar af manskapet, som var han nära honom, då han talade, oansedt det var ett långt afstånd. Den största lydnad blef visad hans påbud, så att han genom sitt tal stillade all den ofred, som hade uppstått manskapet sins emellan. Emedlertid hade den icke åstadkommit stor skada, eftersom striden blott räckt en korrt stund. Derpå äggade Ivar dem till att göra ett hårdt anfall på fienden, »och nu tror jag,» sade han, »att den förfärligaste motståndaren är ur vägen röjd, då kon är dräpt.» På ömse sidor ordnade de nu hären, hvarpå striden begynte, och var den så hård, att alla Svearne sade, det de aldrig någonsin förut varit stadde i sådan fara. Bröderne Hvitserk och Björn gingo så djerft fram, att ingen fylking höll stånd emot dem, och föllo nu så många af Eystens folk, att den minsta delen deraf blef öfrig; dock kommo somliga på flygten. Striden slöts då dermed, att Konung Eysten stupade, men bröderne fingo seger, och gåfvo dem fred, som voro öfverblefne. Då sade Ivar, att han ej längre ville föra krig der i landet, eftersom det var utan Höfding, »utan vill jag häldre,» sade han, »att vi styra vår färd dit, hvarest mera motstånd väntar oss.» Men Randalin drog hem med en del af hären.


12. Nu öfverenskommo de sig emellan, att de skulle härja i Syd-Riket (16), och från den tiden var Sigurd Orm i Öga med sina bröder på hvarje härnadståg. På denna färd belade de alla stora borgar, och ingen kunde motstå dem. Och nu fingo de underrättelse om en borg, som både var stor och starkt befästad, samt väl bemannad, och mot den beslutade Ivar att draga; det är också sagdt, hvad borgen hette, och hvem som beherrskade den; dess höfding hette Vifil, och efter honom kallades borgen Vifilsborg (17). De foro nu fiendtligt fram, och ödelade alla borgar, som lågo i deras väg, intill dess de komrao till Vifilsborg. Höfdingen var den gången icke hemma, utan var dragen bort, och hade mycket folk med sig. De uppslogo deras tält på slätterne omkring borgen, höllo sig stilla den första dagen och underhandlade med borgmännen. De bjödo dem välja, om de antingen ville öfvergifva borgen, då alla skulle behandlas fredligt, eller försöka deras krafter och tapperhet, då ingen skulle varda skonad. Svaret blef i samma stund att de aldrig skulle få borgen intagen, hvarför man icke eller behöfde att öfverlemna den, »och måste ni först,» tillade de, »försöka er, och visa er tapperhet, styrka och mannamod.» Natten förflöt, och nästa dag försökte bröderna, att intaga borgen, men uträttade intet. De belägrade den nu en half månad, och gjorde dagligen försök att intaga den, medelst åtskilliga krigsputs, men det gick dem värre, ju flere försök de gjorde; ty aktade de nu att draga derifrån. När borgmännen märkte det, gingo de ut på borgmuren, och utbredde öfver den de kostbaraste tapeter och kläder, som voro i borgen, och framviste guld och kosteliga klenodier för dem. Derefter tog en af dem till ordet, sägande: »Vi trodde, att desse män voro Ragnars söner, och deras manskap tappert, men det måste vi säga, att det icke har gått dem bättre än andra.» Derefter upphäfde de stridsrop, slogo på sköldarne, och äggade dem på det hetsigaste till strid emot sig. Då nu Ivar hörde detta, gick det honom nära till hjertat, och han blef så sjuk deraf, att han knappt kunde röra sig; och de måste derföre dröja kvar till dess han antingen förbättrades eller dödde. Han låg hela dagen, allt intill aftonen, utan att tala ett ord. Då befalte han omsider de män, som voro hos honom, att tillsäga Hvitserk, Björn och Sigurd, att de skulle infinna sig hos honom, jemte alla de visaste män i hären. Då nu alla de största höfdingarne voro samlade på ett ställe, tillsporde Ivar dem om de hade uttänkt något sätt, hvarigenom de med större sannolikhet kunde vänta sig seger, än genom det, som de tillförene hade försökt. Men alla svarade, att de ej hade klokhet nog att uttänka en så god krigslist, att de derigenom kunde vinna seger; »men det är nu, som det oftast var,» tillade de, »att dina råd komma oss mäst till nytta.» Då svarade Ivar: »mig har det fallit något in som vi ännu icke försökt: här är en stor skog i grannskapet, och när nu natten inbryter, så skola vi lönligen draga till skogen, men låta våra tält stå utrymda kvar. När vi nu komma dit, så skall hvarje man binda samman åt sig en knippe ved, och dermed skola vi draga mot borgen, lägga veden deromkring på alla sidor och antända densamma; derigenom skall en stor brand uppkomma och borgmurarne skola för dess åverkan mista den kalk, söm hopfogar dem; derefter skola vi föra valslungor (18) emot borgen, och försöka huru länge den kan hålla sig.» Detta blef nu utfördt.; de gingo till skogen och förblefvo der, så länge Ivar fann det tjenligt. Derpå drogo de, efter hans bestämmelse, till borgen, och då de antändt den ditlagda veden, uppkom der en så stor brand, att murarne icke kunde motstå hettan, utan remnade. Nu angrepo de borgen med sina valslungor, och gjorde flere öppningar på muren. Då började den egenteliga striden, och, som stridskrafterne nu voro lika, föllo de flesta af borgens innevånare, undantagandes de som flydde, och ändades striden dermed, att de dräpte hvar enda människa, som fanns i borgen. De borttogo allt gods af värde, men afbrände borgen inan de drogo bort.


13. De färdades nu dädan, intill dess de kommo till den borg, som hette Luna (19). Då hade de nästan ödelagt hvar enda borg och hvarje kastell i hela Syd-Riket, och voro då så namnkunniga öfver hela verlden, att det icke fanns något barn så litet, att det ej kunde deras namn. De beslöto nu, att icke stanna förr, fin de uppnått Romaborg (20), eftersom de hade hört den berömmas för sin storlek och folkmängd, rikedom och namnkunnighet. Emellertid visste de icke så noga, huru lång väg de hade dit, och då de icke hade tillräcklig föda för deras myckna manskap, stannade de någon tid i Lunaborg, och öfverlade om deras färd. Då kom der en gammal och gråhårig man till dem; de sporde hvem han var; han svarade, att han var en tiggare, och hade hela sin lifstid gått landen omkring. »Du måste kunna, förtälja oss mycket,» sade de, »som vi önska veta.» Den gamla mannen svarade: »icke förmodar jag, att I skolen tillspörja mig om något land, hvarom jag ej vet att förtälja er.» »Det önska vi,» sade de, »att du säger oss, huru läng väg det är härifrån till Romaborg!» Han svarade: »Jag kan säga er något, som utmärker det: I kunnen här beskåda dessa järnskor, som jag har på fötterne; de äro nu gamla, och de andra, som jag bär på min rygg, äro nu förslitna; men när jag drog derifrån, band jag dessa förslitna, som jag nu bär på ryggen, och då voro nya, på mina fötter, och på vägen derifrån har jag allt sedan varit.» Då den gamla mannen hade sagt detta, funno de, att de måste uppgifva den beslutade färden till Rom. Derpå drogo de bort med hären, och intogo många borgar, hvilka aldrig förut hade varit eröfrade, och minnesmärken derefter synas än i dag (21).


14. Nu är det att omtala, att Ragnar satt hemma i sitt rike och visste icke, hvar hans söner eller Aslög, hans hustru, voro; dock hörde han det tal bland sina män, att ingen kunde förliknas vid hans söner, så att han insåg, det ingen kunde mäta sig med dem i namnkunnighet. Nu eftertänkte han, hvilken bedrift han borde inlägga, som icke var att skämmas för. Det blef då hans beslut, att han skaffade sig smeder (egenteligen timmermän), lät fälla stora träd och af dem bygga stora skepp. När de voro färdige, säg man dem vara två knörrer (22) så stort tilltagna, att derförinnan hade aldrig några sådana blifvit byggda här i Norden. Derjemte lät han göra en stor vapenrustning öfver hela riket. I anseende till dessa förberedelser kunde folket förstå, att han var sinnad begifva sig på någon härfärd ut af landet. Det spordes vida omkring i grannrikena; derför fruktade alla människor och alla Konungar, som hade land alt herrska öfver, sig vara blottstälde för att blifva förjagade från deras länder och riken; ty lät en hvar bland dem hålla vakt deromkring, för att utspana hvartåt Ragnar skulle rikta sitt anfall. Nu inträffade det, att Aslög tillsporde Ragnar, hvilken färd han hade beslutat. Han svarade henne, att han ämnade sig till England, och det allenast med två skepp och så mycket manskap, som de kunde inrymma. Då sade Aslög: »denna färd, som du nu tillämnar, synes mig oöfverlagd; rådligare skulle det dock vara för dig, att hafva flera och mindre skepp.» »Det är icke berömligt» sade han, »om man än kan taga in ett land med många skepp, men hittils har man ingenstädes hört omtalas, att ett sådant land, som England är, blifvit med tvänne skepp eröfradt; men i fall jag icke skulle segra, så är det så mycket bättre, att jag haft få skepp med mig hemifrån.» Då svarade Aslög: »Mig synes att det icke blir mindre kostnad, inan dessa skepp äro utrustade, än om du hade många långskepp till denna färd. Du vet äfven huru vanskligt det är, att anlöpa England, och om så skulle hända, att dina skepp gå förlorade (förlisa), så är manskapet, om än kommet i land, likväl icke i stånd att värja sig, när landets här möter dig; men bättre (lättare) är det att anlöpa en hamn med långskepp, än med knorrer.» Då kvad Ragnar:

Rins rof (guldet) ej någon spare,
Om han vill hjeltar hafva,
Sämre en Konung anstår
Ringars mängd, än kämpars;
Icke höfves det höfdingsman,
Att snål på guld sig visa,
Konungar vet jag många,
Som från skatter sina, dödde.

Och han lät nu rusta ut sina skepp, och samlade manskap, så att de blefvo väl bemannade. Man hyste många meningar om hans beslut; hvadan han än vidare kvad:

Hvad är det för knorr, som höres
Här bland eder? med guld jag
Er riktat, men icke
På hafvet ut I viljen;
Dock skall, trots eder vägran,
Jag, om Gudar vilja,
Utan fruktan, modigt
Hafvets faror möta.

Skeppen voro nu utrustade, och manskapet, som skulle följa honom, färdigt, och då vädret blef gynnande, sade Ragnar, att han nu ville draga om bord. Aslög beledsagade honom till skeppen; och inan de åtskiljdes, sade hon sig nu vilja vedergälla honom för den kjortel, som han hade gifvit henne. Han sporde på hvad sätt sådant skulle ske. Då räkte hon honom ett klädesplagg och kvad sålunda:

Dig jag räcker en fotsid
Skjorta (pansar-) icke sydd, utan
Vid dig önskad lycka
Väfd af fina trådar;
Ej skall egg (på) dig bita,
Eller kropp din blöda,
Under sådan helig
Klädnad, af Gudar signad.

Derpå sade Ragnar, att han nu ville fullborda sitt förehafvande; men när de åtskiljdes, var det ögonskenligt, att skiljsmässan gick Aslög nära till hjertat.


15. Ragnar styrde nu med sina skepp, som han hade ämnat, till England; men der uppkom en så stark storm, att de begge sönderslogos mot kusten; dock kom hela hären i land med kläder och vapen i behåll. Hvar som byar, borgar ock kasteller anträffades, blefvo de intagna. Den Konung, som då herrskade öfver England hette Ella (23). Han hade fått höra, att Ragnar var dragen borrt från sitt rike; derföre hade han satt folk på vakt, på det han genast skulle få underrättelse, i fall hären kom dit till landet. Dessa män skyndade nu till Ella, och berättade honom fiendens ankomst; ty lät han bud utgå öfver hela sitt rike, och befalte hvarje man komma till sig, som kunde bära sköld och rida häst, och som icke fruktade att strida; och drog han sålunda en stor och fruktansvärd här tillsammans. De beredde sig nu till kamp. Konung Ella gaf sitt folk följande befallning: »Så framt vi segra i denna slagtning, och I blifven varse att Ragnar är kommen, så skolen I ej bära vapen på honom; ty han efterlemnar sådane söner, som aldrig skola underlåta att angripa oss, om han faller.» Äfven Ragnar beredde sig till striden; I stället för brynja bar han den klädnad Aslög gaf honom vid skiljsmässan, och i sin hand förde han spjutet, hvarmed han dräpte ormen, som låg omkring Thoras stufva, hvilken ingen annan vågade angripa, och hade han inga andra skyddsvapen, utom en hjelm. Så snart härarne nu stötte tillsammans, begyntes drabbningen. Ragnars här var längt mindre, så att striden hade ej länge påstått, inan många af hans folk fallit. Men hvar han gick fram, veko fienderne för honom; gångandes han genom fylkingarne, och hvar hans hugg eller stygn träffade sköldar, brynjor eller hjelmar, skedde det med sädan kraft, att icke något kunde stå deremot; men aldrig blef det huggit eller stungit åt honom, så att något vapen gjorde honom skada, och fick han icke något sår, men dräpte en mängd af Konung Ellas folk. Sådan blef dock stridens utgång, att hela Ragnars här föll, hvarpå han blef innesluten emellan sköldarne (omringad) och tillfångatagen. Man tillsporde honom nu, hvem han var, men han svarade aldeles intet. Då sade Ella: »denna man måste sättas på ett större prof, i fall han icke vill säga oss hvem han är. Nu skall man kasta, honom i en ormagård, och låta honom sitta der mycket länge; men om han yppar sitt namn, och vi kunna skönja att han är Ragnar, så skall han genast tagas derifrån.» Man förde honom nu dit, och han satt der länge, men icke någon enda orm fästade sig vid honom. Då yttrade någon: »Detta ät en dråplig man, vapen beto icke på honom i dag, och nu kunna orrnarne icke skada honom.» När Konung Ella hörde detta, befalte han, att man skulle draga ofverklädnaden af honom. Så skedde äfven, och då häftade ormarne sig vid honom på alla sidor. Då sade Ragnar: »Grymta skulle nu grisarne, om de viste hvad den gamle lider.» Och fastän han talade slikt, visste man dock ej säkert, om det var Ragnar, eller någon annan Konung. Nu kvad han:

Hugo Hamilton: Ragnar Lodbroks död.

Slagtningar hafver jag hållit
En och femtio, hvilka
Minnas de männer skola,
Som jag i striden sårat;
Icke jag tänkt, att ormar
Skulle min bane blifva;
Dock mycket ofta slikt händer,
Som man sjelf minst väntar.

Och ytterligare kvad han;

Grymta skulle visst grisar
Om galten de nu hörde;
Till me’n de ormars bett, nu
Mig varda, högt de hväsa;
Snåle, de mig ock suga,
Och med gaddarne stinga;
Blek, jag nu, bland dem ligger,
Snart mitt lif skall slutas.

Han afled derpå, och blef sedan bortförd derifrån. Men Konung Ella förekom det nu sannolikt, att det var Ragnar, som sålunda hade aflidit, och öfverlade han nu med sig sjelf, huruledes han bäst skulle förhålla, sig, eller tillställa, så att han kunde behålla sitt rike, samt få kunskap om, huru sönerne skulle förhålla sig när de sporde deras faders död. Han tog då det beslut, att han lät utrusta och väl bemanna ett skepp, och satte deröfver en man, som var både vis och tapper. Derpå sade han, att han ville sända bud till Ivar och hans bröder, för att förkunna dem deras faders fall; men denna färd syntes alla så äfventyrlig, att få ville göra den. Konungen befalte sändebuden, att de skulle noga anmärka, hvad intryck denna tidning gjorde på en hvar bland bröderne, »och faren,» tillade han, »så snart vinden blir gynnande.» Derefter lät han utstyra deras färd, så att icke något behöfligt fattades dem; hvarpå de drogo borrt, och resan gick lyckligt för dem.


16. Emellertid hade Ragnars söner härjat omkring i Syd-Riket, och vände nu tillbaka till Norden igen, sinnade att besöka det rike, hvaröfver fadren herrskade. De visste likväl ej något om hans härfärd, minst huru den hade aflupit, och dock åstundade de mycket att få veta, huru dermed förhöll sig. De drogo nu sunnan ifrån landvägen, men allestädes, der man hörde, att desse bröder voro i antågande, ödelade innevånarne sjelfva deras borgar, bortförde deras ägodelar, och undanflygtade, så att bröderne knappast fingo någon föda åt deras manskap. En morgon hände det, att Björn Järnsida vaknade och kvad sålunda:

Djerft flyger hvarje morgon,
Öfver borgar dessa,
Korpen med skrik, såsom
Han af hunger dö skulle;
Sunnan öfver heden sträcker
Han dit, der vi kämpar
Fälde, och han dagg af deras
Sår kan i sig suga.

Först, då vi i härnad,
Började till att draga,
Ingen fiende mot oss
Drog i Roma-riket;
Häftigt öfver valplatsen
Örnen skrek, då svärdet
Jag i striden svängde
Mot krigarnes skallar.

Det inträffade mellertid så, att de kommo till Dannmark före Konung Ellas utskickade, och höllo nu sig stilla med deras här. Sändebuden kommo med sitt följe till deras borg, just som de hade gille; de gingo in i dryckessalen, och fram för högsätet, der Ivar var liggande. Sigurd Orm i Öga och Hvitserk den Raske suto vid ett brädspel (24) men Björn Järnsida skrapade ett spjutskaft mot salsgolfvet. När de kommo fram för Ivar, hälsade de honom vördsamligt. Han upptog hälsningen väl, och sporde, hvilka de voro, och hvilka tidningar de hade att förkunna. Deras förman svarade dä, att de voro Engelske män, och, att Konung Ella hade sändt dem i det ärende, att förkunna dem deras fader Ragnars död. Sigurd och Hvitserk slutade strax spelet, och gäfvo mycket noga akt på berättelsen. Björn stod på salsgolfvet, och stödde sig mot spjutskaftet. Nu sporde Ivar noga efter omständigheterna vid Ragnars död; och de berättade allt, som hade tilldragit sig, från den stund han kommit till England, och tills han aflidit. Och då nu berättelsen kom derhän, att han hade yttrat: »Grymta skulle grisarne,» fattade Björn med handen så hårdt om spjutskaftet, att märke syntes deruti efter handen; och när sändemännen slutat deras berättelse, svängde Björn spjutet så starkt, att det sprang i två stycken. Hvitserk höll i handen en spelbricka, som han hade slagit, och kramade den så hårdt, att blodet sprang ut af hvar enda nagel på handen; och Sigurd, som höll i en knif, hvarmed hän skrapade sin nagel, hörde när dessa tidningar blefvo berättade, så noga derpå, att han ej tog sig i akt, forr än knifven skar in deri allt in till benet, och likväl kunde det ej märkas på honom. Men Ivar sporde på det nogaste om allt, och hans ansigtsfärg var stundom röd, stundom blå, men ibland var han blek, och så upprörd, att hans yttre hud var ganska uppblåst af den harm, som kokade i hans bröst. Nu tog Hvitserk till orda, och sade, att hämden kunde snarast begynna, genom det att de dräpte Konung Ellas utskickade. Ivar svarade: »det skall icke ske, de skola få fara i fred, hvart de vilja, och om det fattas dem någon ting, så skola de säga det till mig, och jag skall då skaffa dem det.» När de nu hade uträttat deras ärende, gingo de ut ur salen, och till deras skepp. Så snart vinden blef god, begåfvo de sig på hemvägen, och resan gick lyckligt för dem, så att de snart inträffade hos Konung Ella, och omtalade för honom, hvad intryck tidningen hade gjort på en hvar af bröderne. Då Konung Ella hörde detta, sade han: »det kan man vänta, att antingen behöfva vi frukta för Ivar, eller i annat fall för ingen, efter hvad ni berätta om honom; de (andre) lära icke blifva fiendligt sinnade, och för dem behålla vi nog riket.» Derpå lät han utsätta vakter öfver hela riket, så att ej en fiendtlig här mätte oförvarandes komma öfver honom.


August Malmström: Konung Ellas sändebud inför Ragnar Lodbroks söner.


17. Men då Konung Ellas utskickade voro bortfarna, höllo bröderne råd tillsammans, huruledes de skulle hämnas deras fader Ragnar. Då sade Ivar: »ingen del vill jag hafva deruti och icke heller lemna manskap dertill; ty det gick med Ragnar, som jag kunde hafva förutsett; han beredde slätt sin sak i början; ty han hade ingen orsak till att angripa Konung Ella, och är det ofta skedt, om nägon orättvist aktadt att utöfva våld, att det då har tagit ett mindre hederligt slut; derför vill jag taga emot penningeböter af Konung Ella, i fall han vill bjuda mig sådana.» Men när hans bröder hörde detta, blefvo de mycket förbittrade, och sade, att aldrig skulle de begå sådan nedrighet, änskönt han ville så; »och skola många yttra,» tillade de, »att vi icke likna oss sjelfva, om vi ej hämnas vår fader: vi, som hafva farit fiendtligt fram vida omkring, och dräpt mången saklös man; och skall detta aldrig ske, utan skall hvarje skepp på det skyndsammaste utrustas, som i Dannmark är tjenligt till sjöfärd, och, så ifrigt manskap tillika samlas, att en hvar, som kan bära vapen, skall draga till kamp mot Konung EllaIvar sade, att de skepp, som han hade befäl öfver, skulle blifva hemma, undantagandes det, som han sjelf områdde. Men då det blef kunnigt, att Ivar icke tog sig mycket af saken, fingo de mycket litet manskap. De färdades icke destomindre af, och så snart de kommo till England, fick Konung Ella underrättelse derom, hvarpå han lät blåsa i stridslurarne och kalla till sig alla män, som honom följa ville. Han fick nu en så stor här samlad, att ingen menniska visste huru manstark den var, och med den ryckte han mot bröderne. Då de nu stötte på hvarandra, deltog Ivar ej i drabbningen, hvadan Ragnars söner måste taga flygten. Konung Ella fick seger, och som han nu höll på att förfölja de flygtande, sade Ivar, att han ej brydde sig om att återvända till hären, »utan vill jag försöka,» sade han, »om Konungen vill tillstädja mig någon eller ingen heder, och tyckes det mig bättre, att emottaga böter af honom, än att verkställa flere sådana olyckliga härnadståg, som det vi nu göra.» Hvitserk sade, att han ej ville deltaga i detta hans beslut; han kunde fullfölja sin sak, som han ville, »men aldrig skola vi,» tillade han, »taga böter efter vår fader.» Ivar svarade, att de måste då skiljas, och bad dem råda öfver det rike, som de alla gemensamt ägde, men äskade att de skulle sända honom hvad slags lösören som han åstundade. Då Ivar nu hade yttrat detta, bjöd han dem fara väl (farväl), och tog vägen tillbaka till Konung Ella. Då han kom fram för honom, hälsade han vördsamligt och talade sålunda: »Jag är kommen till dig, för att med dig underhandla om förlikning; ty då jag ser, att jag icke är dig vuxen, synes det mig fast bättre, att emottaga den heder, som du vill tillstädja mig, än att låta mina män och mig sjelf gå till botten.» Då svarade Konung Ella: »det vill folk säga, att det icke är rådligt att tro dig, och att du ofta talar väl, när du tänker svekfullt, och torde det blifva vanskligt för oss att förlita på dig eller dina bröder.» Ivar sade: »mina fordringar hos dig äro icke stora, och om du vill uppfylla dem, skall jag derjemte svära, att jag aldrig skall strida emot dig.» Nu sporde Konungen, hvad han åstundade i böter. »Jag vill,» svarade Ivar, »att du gifver mig så mycket af ditt land, som en oxhud kan omfatta, och der utanom skall det tillåtas mig att uppföra en grundmur; något mera vill jag ej åstunda af dig, men det inser jag, att du ej vill förunna mig någon heder, om du vägrar detta.» »Icke inser jag,» sade Konungen, »att det kan blifva skadligt, att du får så mycket af mitt land; ty vill jag visst afstå det, om du svär, att du ej vill strida emot mig; ty icke fruktar jag för dina bröder, om du är mig trogen.» De fattade nu inbördes det beslut, att Ivar svor honom den ed, att han aldrig skulle strida mot honom, eller anlägga planer till hans skada; hvaremot han skulle hafva en så stor del af England, som den största oxhud man öfverkom, kunde omfatta.


18. Ivar skaffade sig nu en hud af en gammal oxe, och lät den väl blötas och tre gånger utspännas. Derpå lät han skära den i så smala remmar som var möjeligt, samt skilja den häriga sidan från den köttiga, och när detta var gjordt, blef deraf en så utomordentligt lång rem, att ingen hade tänkt en sådan kunnat åstadkommas. Sedan lät han utlägga den omkring en slätt; och inneslöt den en så vid landsträcka, att en stor borg kunde få rum derinom. Derutomkring lät han utstaka en grundvall, likasom till en stor borgmur. Han skaffade sig nu en mängd arbetsfolk, lät uppföra hus på slätten och der anlägga en stor borg, som fick namn af Lundunaborg (n. v. London 25), hvilken är den största och berömdaste af alla borgar i hela Norden. Då borgen nu var färdig, hade han utgifvit all sin lösa egendom; ty han var så gifmild att han skänkte bort med bägge händer. Förståndig var han tillika, och man uppskattade så mycket hans visdom, att folk sökte i vanskliga saker hans råd, och således afgjorde han alla saker, som syntes en hvar tjenligast. Han blef derigenom vännsäll, så att han förvärfvade sig hvar mans vänskap. Äfven Konung Ella hade stort bistånd af honom förmedelst hans sinnrika råd; ty Konungen låt honom förestå och utföra många saker och beslut, och han behöfde då icke att sjelf vara närvärande. Då Ivar nu hade drifvit sin sak så långt att han trodde det inga vanskligheter vidare skulle möta, sände han män till bröderne i det ärende, att de skulle skicka honom så mycket guld och silfver, som han åstundade. Då männen nu komma till bröderne, omtalte de deras ärende, och likaledes huru långt det var kommet med honom; men då ingen kunde inse hvilka listiga anslag han umgicks med, trodde bröderne förty, att han ej längre hyste det sinnelag, som han plägade hafva. De sände honom emellertid så mycket guld och silfver, som han önskade, och då Ivar bekommit det, bortskänkte han alltsammans till de män som voro störst (mäst uppsatte) i landet, och drog derigenom folket från Konung Ella, så att alla lofvade, att de skulle sitta stilla, om han äfven gjorde ett krigståg emot Konungen. Då Ivar således hade skaffat sig en här, sände han bud till sina bröder, att de skulle påbjuda en härfärd öfver alla de länder, som under dem lydde, och uppbåda hvar man, som de kunde få. När denna uppmaning kom till bröderne, insågo de genast, att han nu hade godt hopp om, att segren skulle falla på deras lott; ty samlade de manskap öfver hela Danmark och Götland, och ur alla de riken som de beherrskade, och sammandrogo en oöfvervinnerlig här till ett allmänt krigståg. Derpå styrde de med skeppen till England, och färdades både dag och natt, för att förekomma att icke någon tidning derom skulle gå före dem. Underrättelse derom kom då till Konung Ella, och han samlade sig manskap, men det blef fåtaligt, eftersom Ivar hade dragit mängden från honom. Ivar drog nu till Konung Ella, och sade, att han ville fullkomna det, som han hade svurit, »men icke kan jag svara för,» tillade han, »hvad mina bröder företaga sig; dock vill jag draga till dem och försöka, om jag kan förmå dem att stanna med hären, och icke göra mera ondt, än de redan hafva gjordt.» Ivar drog derefter till bröderne, men äggade dem att rycka fram, så hastigt som de kunde, och att på det snaraste låta det komma till drabbning, eftersom Konungen hade mycket mindre manskap. De svarade att han icke behöfde upphetsa dem, ty de hade samma hämndlust, som tillförene. Ivar vände åter till Konung Ella, och sade honom, att de voro alltför hetsiga och rasande för att lyda hans råd. »Då jag ville mäkla fred emellan er,» fortfor han, »ropade de deremot; ty vill jag nu uppfylla min ed, så att jag icke skall strida mot dig, utan jemte min här vara en stilla åskådare, och slute då striden emellan er, som den kan!» Konung Ella och hans folk fingo nu i sigte brödernas här, som for fram med förfärlig häftighet. Då sade Ivar: »det är nu bäst Konung Ella! att du ordnar din här, ty jag anar, att de skola göra ett hårdt anfall på dig.» När nu härarna stötte tillsammans, uppstod der en skarp strid, och Ragnars söner gingo hårdt fram genom Konung Ellas skaror, och så hetsiga voro de, att de tänkte endast på, att gora honom så mycket afbräck som möjligt. Detta slag, som både var häftigt och långvarigt, slöts dermed, att Konung Ella och hans öfverblefna manskap tog flygten, och att han på den blef tagen till fånga. Då var Ivar i granskapet, och sade, att man nu skulle besluta om hans död, »och i det hånseende måste vi,» tillade han, »påminna oss det dödssätt, som han bestämde för vår fader. Nu skall den man, som år skickligast att stinga (rista?) med spjutsudd, märka en örn (26) så djupt, som möjligt, på hans rygg, och denna örn skall färgas med hans blod.» Den man, som valdes till denna förrättning, gjorde nu, som Ivar befallt honom. Konung Ella, som var svärt särad, inan detta skedde, afled derefter (27), och då syntes det bröderne, som hade de hämnat deras fader Ragnar. Ivar sade, att han ville gifva dem det rike, som de alla gemensamt ägde, men sjelf ville han herrska öfver England.


19. Derefter foro Hvitserk och Björn hem till deras riken, jemte Sigurd, men Ivar blef qvar och regerade öfver England (28). Sedermera drogo de hvar för sig i härnad och härjade i åtskilliga länder. Deras moder Aslög, var då gammal blefven. Men då Hvitserk en gång härjade i Austrveg, kom en så stor öfvermakt mot honom, att han icke kunde göra motstånd, utan blef tagen till fånga. Då valde han sig det dödssätt, att det skulle uppresas ett bål af mansskallar, hvarpå han skulle brännas. På det sättet dödde han. När Aslög sporde detta, så kvad hon:

En af söner, som jag födde,
I landen österut omkom,
Hvitserk var han kallad,
Flygt ej honom anstod;
Bränd han blef på de slagna
Kämpars hufvudskallar
Sådan bane den snälle
Och käcke Drott åt sig valde.

Och ytterligare kvad hon:

Under sig, så lät han,
Hufvuden många, läggas;
Lågan från de fallne
Högt mot himlen uppsteg;
Herrligare dödssäng
Icke åt hjeltar bäddas!
Tung blir en Höfdings död, när
Ej med heder han faller.

Men från Sigurd Orm i Öga härstammar en stor ätt. Hans dotter hette Aslög, moder till Sigurd Hjort, som var fader till Ragnhild, moder till Harald Hårfager, hvilken var den som ensamt herrskade öfver Norrige, Ivar regerade öfver England, så länge han lefde, och dödde af sjukdom. Då han låg på sin sotsäng, befalte han, att man skulle jorda honom der, hvarest riket mäst var blottstäldt för fiendtligt infall, ty han hoppades, att de som landstego der, då icke skulle vinna seger. När han nu var död, blef så gjordt som han påbudit, och blef han lagd i hög på samma ställe. Och det förtälja många, att då Konung Harald Sigurdsson kom till England, landsteg han der, hvarest Ivar låg jordad, och han föll på detta tåg (29). Men då Wilhelm Bastard (Conqvestor eller Eröfraren) kom till landet (30), drog han dit, bröt upp Ivars hög, och såg honom ligga der oförändrad. Han lät då uppresa ett stort bål och uppbränna Ivars lik derå, hvarpå han gick i land och vann seger (31). Från Björn Järnsida härstammade många män (32) och ibland dem den store höfdingen, Thord på Höfde vid Höfdestrand (33). Men då alla Ragnars söner voro döda, skingrade sig den här, som hade följt dem, åt serskildla håll, och alla de, som hade varit hos dem, skötte icke om att vistas hos andra höfdingar. Deribland funnos likväl tvänne män, hvilka drogo vida omkring, för att höra sig om, huruvida de kunde finna någon höfding, som de tilltrodde sig utan vanheder kunna tjena; dock drogo de icke tillsammans.


20. Det tilldrog sig utomlands, att en Konung, som hade två söner, blef sjuk och dödde. Hans söner ville dricka arföl efter honom, och utsände inbjudning till denna gästning, så att en hvar kunde komma dit, som inom de tre påföljande åren fick underrättelse derom. Rygtet derom utbredde sig vidt omkring, och under de trenne åren gjordes det tillredelser till arfölet. Då nu den sommar, när arfölet skulle drickas, och den tid, som varr bestämd, inföll, kom en så stor mängd människor dit, att ingen visste deras antal, och de upptogo många stora salar och dessutom många tält under bar himmel. När det hade långt lidit på aftonen den första dagen, kom en man in i salen; varande han så. stor, att ingen var hans jämnlike, och på hans klädedrägt kunde man se, att han varit hos förnäma män. Då han inkom, gick han fram till bröderne, hälsade dem, och frågade hvarest de ville anvisa honom plats. De emottogo honom väl och bådo honom sitta på den öfversta bänken (34), och intog han der rum for tvänne. Så snart han hade satt sig ned, frambar man öl för honom, liksom för de andra männen, men intet horn var så stort, att han icke tömde det i ett andetag, och alla funno, att han såg hvar och en annan öfver skuldrorne. Nu inträffade det, att äfven en annan man kom till gillet, som var ännu mera storväxt än den förre. Bägge två hade stora vida hattar på hufvudet. Då nu denna man kom fram för de unga Konungarnes högsäte, hälsade han dem artigt, och bad att få sig platt anvist. De sade att han skulle sitta nedanom den förre på öfversta bänken. Han gick då dit, och de upptogo tillsammans ett så stort rum, att fem män hade måst resa sig upp för dem. Den först komne var dock svagare i dryckjom, men den sist komne drack så väldigt, att han nästan hälde hvart horn i sig, och ändock kunde man icke märka på honom, att han blef drucken; men snarare viste han sig frånstötande mot sina sidomän, och vände ryggen åt dem. Den först komne bad att de skulle skämta med hvarandra, och ville han begynna; hvarpå han räckte handen åt honom, och kvad denna visa:

Förtälj du, bedrifter dina!
Derom jag dig spörjer:
Hvar såg du korp på grenen
Mättad af kampens vätska (blodet)?
Oftast blef du vid annan
Dåd i borgen funnen,
Än vid en blodig bragd för
Stridens foglar (korparne) i dalen.

Nu tyckte den, som satt ytterst, att han pröfvades genom ett slikt tilltal, hvadan han kvad till svar:

Tig du, som hemma blott sutit!
Hvad har du väl att säga?
Icke i idrotter tycks du
Hafva varit mig vuxen;
Ej under svärdens lek (striden), du
Svultna ulfvar gödde;
Aldrig du hafvets häst (vågen) red,
Hvi kan du dock dricka?

Då svarade den först komne:

Vågorna vi läto
Bankarne bestryka,
Medan på blanka brynjor
Blodet ymnigt drypte;
Utan mat blef ej ulfven,
Örat vätte nacken,
Röda blefvo de stålgrå
Svärd af berserk-blodet.

Derpå kvad den andra:

Als ingen sågs af eder,
Der, då framom skummiga
Böljornas; häst (skeppet), gapande
Hafsörnen vi funno;
När, vid ljud af lurar,
Framför landet, vi, efter
Rödan stång det rika
Korpa-klädet (35) upphissade.

Och åter kvad den först komne:

Oss upp i högsätet aldrig
Höfves derom kifvas,
Hvar, och hvem af oss bägge
Käckare har kämpat;
Du stod der böljan framsköt
Bjelke-hjorten (skeppet) till sundet,
Men jag, der som rået (sjörået) förde
Rödan stång fram till hamnen.

Hvarpå den andra svarade:

Bägge Björn i hvarje
Bardalek vi följde,
Äfven stundom Ragnar
Bland hans hjelte-skara;
Jemväl stred jag bland kämpar
I Bulgaralandet (Bulgarien),
Ty bär jag sår i sidan:
Sitt du, öfver mig, granne!


21. Ögmund hette en man som var kallad Ögmund den Danske. Han for en gång med fem skepp och låg vid Samsö i Munarviken (36); och är det sagdt att skeppskockarne drogo i land för att reda till mat, men de andra till skogs för att förlusta sig. Der funno de en gammal Trä’man, som var fyratio alnar hög och beväxt med mossa. De sägo dock hela hans beskaffenhet, och öfverlade sins emellan om, hvilken väl hade kunnat offra till denna stora Gud. Då kvad Trämannen:

Det var långe sedan,
När uti ledung
Häklings söner
Sjöleds drogo,
På forellens
Salta färdväg (hafvet);
Då blef jag jemväl
Här herrskande.

Då mig satte,
Sunnan (om) hafvet,
De ledungslystne
Söner af Lodbrok;
Offer man bar mig,
För kämpars bane,
Här på Samsös
Södra hafsstrand.

Der, de stå bjödo,
Så länge den (stranden) tål det,
Mig bland törnen
Och mossbevuxen;
Ner på mig nu skyns
Tårar (regnet) störta,
Skygd ger mig hvarken
Kött eller kläde.

Detta föreföll männerne underligt, och de berättade det sedan för andra.



Grynte ville grisene.jpg



Upplysningar och Anmärkningar ( = tillbaka till texten):

  1. Enligt Herrödis och Boses saga, Cap. 1, var fadren Hring (Ring), ock äfven han sjelf, Konung öfver Östergötland. I Fragmentum Islandicum de Regibus Dano-Norvegicis ab Ivaro Vidfadme ad Harald Blaatand apud Langebek, Tom. II, pag. 266, kallas Herröd åter Jarl i Westergötland. Danska Krönikoskrifvaren Saxo benämner honom: Herothus rex Sveonum. Lib. IX, pag. 169.
  2. Ljungormen, Lyngorm; bör ej förblandas med Lindormen, eller som den äfven namnes, hvita Ormen, hvilken spelar en betydande roll i sagoverlden och föreställes mera som ett godt naturväsende, än djur, hvaremot den förre namnes såsom skadedjur, hvarpå sagan ger bevis. Sagornas och Chevalleri-romanernas Lindormar äro merändels förtrollade prinsar och prinsessor, som genom kärlek måste befrias från denna belägenhet. Derifrån härleder sig ock den Rornanz om Lindormen, som än sjunges i Småland och Östergötland, men såsom folksaga oftare förekommer i andra landsorter, och finnes införd i Geijers och Afzelii Svenska folkvisor, Del. 3, Stockh. 1816, sid. 122-127.
  3. Brók — Brœkur, detsamma som Dalkarlarnes Brok — Brackur, (Arborelius, Consp. Lex. Lingv. Dalek. pag. 5 och 6); betyder byxor, och som Ragnars voro ludna, fick han derigenom tillnamnet Lodbrok.
  4. Saxo uppgifver (Lib. IX pag. 169), att Ragnar derförinnan genom vilddjurs besegrande i Norrige skall förvärfvat en sköldmö vid namn Lathgertha, om hvilken Isländska sagan dock icke har någon kännedom.
  5. Anses hafva varit belägen på landtungan Spanger-Eid, nära till Lindesnäs, den yttersta udden i söder af Norrige, liggande i Listers Fögderi eller den vestliga delen af Agde-siden i Christiansands Stift. På denna landtunga, som, enligt traditionen, skall hafva fått sitt namn efter en stor stridskämpe vid namn Spang, finnas stora uppkastade ättehögar, samt dessutom många stenar och minnesvårdar, hvilka skola vara uppresta, dels för Konung Olof Tryggveson och dess män, hvilka här sköto till måls, då Konungen höll möte på detta ställe, dels for den starke bågskytten Einar Thambaskelfver, hvilken skall med sin båge, Thamb kallad, här afskjutit en pil, ett par tusende alnar bort. Jonge, sid. 134.
  6. Ett nyfödt barn vardt först, inan någon ting dermed företogs, nedlagdt å golfvet, lagdr nidr á golf, hvarefter det antingen skulle upptagas af fadren eller någon annan i hans ställe, samt derpå vattenösas och namngifvas, eller ock utbäras.
       Faderligt upptagande af ett barn bestod vanligast deri, att det upptogs från golfvet och bars till fadren med begäran, att han ville emottaga, vårda och fostra det, hvilket i forntiden förstods med att bära nyfödda barn till sin fader, bera barn at födur sinum. Sedan fadren vidare emottagit barnet i sina armar, då han ock betraktade det, och af dess utseende slutade till dess sinnelag och bragdlycka, ansågs barnet upptaget till uppfostrande, såsom medlem af familjen, och att således ej något utbärande kunde komma i fråga. Äfven mödrarne upptogo barn någon gång, då fäderna ej voro tillstädes, eller ej tilläto, att barnen fingo uppfostras.
       Ett barns utbärande, hade sin grund deruti, att en husfader, hvilken utöfvade ett aldeles oinskränkt välde öfver sitt husfolk, trodde det böra bero af hans vilja, lika visst som det stod i hans makt, att efter behag antingen upptaga barnet till medlem af sin husliga krets och vårda det, eller att aldeles förskjuta det, och således låta barnet, såsom ett annat obetyd ligt ting, bäras ut i skog och mark, och der öfverlemnas åt sitt öde, att på ett eller annat sätt omkomma, eller lyckligtvis blifva upptaget af någon barmhertig människa, hvilken då iklädde sig föräldraskyldigheten att vårda det. Sagorna lemna härpå många exempel, och våra forntida underrättelser förmäla till och med att det någon tid varit, om icke Lagbud, åtminstone en mycket allmän sedvana, att fattiga barn af mankönet kunde utbäras, om så behagades; dock ansågs detta ej väl gjordt, ock bland förmögne män var barns utbärande gemenligen ansedt såsom en oerhörd grymhet, úheyriligasta bragd (Finnboges saga, Cap. 2). Det berodde emellertid så aldeles af husfadren, att ej en gång modren vågade sätta sig deremot; och om barnet var faderlöst, eller fadren ej var tillstädes, utöfvades rättigheten af den i hvars våld husstyrelsen var lemnad, och barnet blef i sådant fall af en träl taget och utburet. Och kallades de barn, som ej blifvit upptagna af fadren eller med dess vettskap och samtycke, oburne barn, börn úborinn, från hvars motsats uttrycket boren har sin upprinnelse.
       Vattenösningen, at ausa barn vatni, var sedan den högtidliga beseglingen på uptagandet. Denna förrättning var äfven for hedningarne helig; barnet blef derigenom högtidligen tillegnadt vattnets Gudar, hvilka tillika voro ställens och familjers; det blef derigenom invigdt både till andelig och verldslig medborgare i staten, samt fick både allmän och enskild helgd för sin person, emot hvilken hvarje förgripelse derefter var ett stort brott. Den vattenöste kunde således ej mera utbäras eller dödas, utan att ett sådant företag ansågs såsom ingrepp mot människans personliga rättigheter. Det var då, säger sagan (Hordes och Holmverja saga, Cap. 7), ansedt för mord att bära ut barn, sedan de voro vattenöste.
       Blott för att vättenösa och namngifva barnet skedde upptagningen, så ofta någon i fadrens frånvaro, eller i dess närvaro, på dess befallning, eller med dess samtycke, upptog, vattenöste och namngaf barnet i fadrers ställe. De som så upptogo barn, voro skyldige att bemöta dem med all kärlek och välvilja, hvilket uti Norden är vida äldre än Christendomen och dess fadderskaps förbindelser och tillgifvenhet. Således svarade i visst afseenda dessa hedendomens upptagningsfäder emot Christendomens faddrar, eller så kallade Gudfäder, som höllo barnen under dopet; och gjorde man under hedendomen mycket afseende på, att de, hvilka skulle så upptaga och vattenösa barn, voro betydande och namnkunnige män. Liljegren O. O. saga sid. 220-228.
       Drottning Ragnhild födde (år 853) en son, och blef han vattenöst och kallad Harald. (Halfdan Svartes saga, Cap. 7). Hertig Guttorm hade vattenöst Haralds äldsta son, och gifvit honom sitt namn. Han knäsatte pilten, och uppfostrade honom, och hade honom med sig öster i Viken; der blef han hos Hertig Guttorm uppfödd. (Harald Hårfagers saga, Cap. 21.) Det var sedvana med förnäme mans barn, att hederlige män utvaldes att vattenösa dem och gifva dem namn. Och när den tiden kom, att Thora Morsterstång (Harald Hårfagers Gemål) skulle föda barn, ville hon resa till Konung Harald; han var då norr på Sjöhem, men hon på Morster. Hon for då (år 923) norr ut, på Sigurd Jarls skepp. De lade om natten till landet; der födde Thora barn, på hällen vid brygganden; det var ett svenbarn, och vattenöste Sigurd Jarl det, och kallade det Hakon efter sin fader Hakon Hlade-Jarl. (Samma saga, Cap. 40). Hakon Jarl for en vinter till Upplanden, för att bivista ett gästabud; der bar så till, alt han låg hos en kvinna, som var af ringa slägt, och som tiden led derefter gick denna kvinna med barn; när barnet föddes, var det ett piltebarn; och blef det vattenöst och kalladt Erik. (Hakon Jarls saga, Cap. 8). Astrid gick hafvande med Konung Tryggves barn; hon lät föra sig öfver sjön och gömde sig på en holme, medhafvande några få män. Der födde (år 970) hon barnet, hvilket var en pilt; och när han blef vattenöst, vardt han kallad Olof, efter sin faderfader. (Olof Tryggvesons saga, Cap. 1), Då, om sommaren (år 995), födde Asta, Gudbrands dotter (Harald Gränskes Gemål) ett piltebarn, som blef kalladt Olof, när det vattenöstes. Rane öste vatten på honom. (Samma saga, Cap. 49).
       Denna vattenösning har ej någon gemenskap med den som hänfördes till ett slag af trolldom, och hvartill anledningen igenfinnes uti 21 strophen af Runtalen (Runatals Thattr Othins i Sämunds Edda, Stockholm 1818), der det heter:

    Det trettonde kan jag,
    Om jag å ungan man
    Skall vatten ösa,
    Att han ej månde falla,
    Fast i strid han kommer;
    För svärd skall han ej digna.

  7. Rafn håller före, att den möjligen kunnat vara den nu varande staden Withby på östra kusten af Northumberland.
  8. I Hervörs saga, Cap. 20, kallas Eysten med tillnamnet Illråda, Harald Hildetands son, och uppgifves vara blefven Konung öfver Svea Rike efter bemälde sin fader; och i Fragm., Island, hos Langebek, Tom. II, pag. 266, berattas, att Ragnar hade satt Eysten, som der har tillnamnet Beli, till Konung öfver Sverige, yfir uppsvia veldi, och bedt honom värja det emot Ragnars egna söner, hvilka, emot fadrens vilja, då redan underlagt sig Seland, Jutland, Gottland, Öland med flere öar, och äfven anföllo Sverige.
  9. Kommer af Belia, som betyder böla eller vråla.
  10. Enligt Geijers uppgift i S. R. H. pag. 549, efter Müller (Saga-Bibl. II, 481) sjöngs på nyss uppgifna ställe, ännu i Torfæi tid, såsom han sjelf berättar (Series Dynast. et Reg. Dan. Havniæ 1702 pag. 35), och äfven i Schönnings (Norges Hist, Soröe 1771, Tom. I, sid. 409) en visa om en Kungadotter, som (af sin stjufmoder, säges det) blef störtad i sjön, men sedan i en gullharpa uppkastad på stranden. Hon skall uppväxt der i trakten, men slutligen blifvit gift med en Dansk Konung. Man visade en hög der hon skall sutit och vaktat boskapen. Den kallas Aatloughöjen. Viken, der harpan skall drifvit i land, kallas Guldviigen; en bäck i grannskapet heter Krakabækken, som erinrar om det henne gifna namnet Kraka, änskönt det var som sagan framdeles utvisar, Aslög. Aatlög eller Aadlov är ännu ett kvinnfolksnamn i orten, och berättas först blifvit fördt af en Dansk Drottning. Det bevisar huru den gamla sagan funnit sin väg till Allmogen och kvarlefver i dess minne. Kväden på Färöarne besjunga äfven huruledes Ragnar, Konung Sivert Rings son, besegrade ormen, samt förtälja, ehuru med något skiljaktiga omständigheter, historien om Aslög, som här kallas Osla.
  11. Se derom Anm. 6.
  12. Namngifningen följde med vattenösningen och tillkom fadren, eller den, som i hans ställe förrättade den sednare. Det hände då som oftast, i synnerhet då en betydande man vattenöste barnet, att han gaf det sitt eget namn, hvarpå Anm. 6 upptager exempel. — Eljest var det vanligast att man gaf barn namn efter någon namnkunnig och omtyckt person, särdeles inom slägten, ända till och med efter barnets egen fader eller moder; och finnes det uti sagorna, att namngifvaren haft det hopp, att lyckan skulle följa namnet, eller att personer hade lycka eller egenskaper, lika med den, hvars namn hos dem blifvit återlifvadt. Äfven var det under hedendomen mindre brukligt, att gifva namn, som begagnades af främmande folkslag, än att dana sig aldeles nya. I sina mast älskade yrken och dertill hörande egenskaper, funno de rika anledningar till benämningar, hvilka de ock på mångfaldigt sätt förändrade; och dessutom kände en hvar anledningen till ett sådant namn, samt ansåg det ofta såsom en vink till iakttagande eller uppöfrande af den egenskap, som namnet innebar.
       I forntiden hade en person ej mer än ett egenteligt eller eget namn, eiginnafn; ty hvad vi kalla familjenamn brukades icke. Ättnamn voro personers egna namn, som voro brukliga inom en viss ätt eller slägt, och Thignarnamn var värdighetsnamn eller titel, nafnbot. Helt annat voro återigen deras tillnamn, eller skiljenamn, kännenamn, vedernamn och öknamn eller förlängda namn, hvilka en person fick utom sitt vanliga egna namn; och äfven finnas några dylika, hvilka blifvit tillagda flera personer, utan att dessa derföre voro beslägtade med hvarandra.
       Af brist på slägtnamn, och då man ej villeepeller det någon gång ej var tillräckligt, att upprepa ett kännenamn, gaf man i forntiden snart sagdt, en hvar utan afseende på stånd eller ställning, ett vedernamn, vidurnefni som ännu någon gång eger rum, bland Allmogen på landet. Dessa namn voro lika så bitande, som instructiva, ehuru i många ej ligger, hvad man tycker sig finna. Således förstods med Thorsten Torskebitare, en flitig fiskare; med Björn Skinnabjörn, en driftig handlande med pelsverk, o. s. v. Liljegren, O. O. saga, sid. 226-234.
  13. Namnfäste, nafn-festi, kallades den gåfva, som lämnades den, hvars namn någon offenteligen förklarade sig vilja förlänga eller öka. Sådane öknamn, hvilka följde personen i hela hans lifstid, och troddes bidraga till dess förlangande, voro mycket hedrande, hälst de endast gåfvos åt en mycket omtyckt parson, och för någon utmärkt egenskap eller hjeltebragd. Således fick Skalden Hallfred, då han af Olof Tryggveson kallades Vandräda-Skald, ett svärd i namnfaste (O. T. saga, Cap. 90); likaledes bekom Thorsten Uxafot, en ring af samma Konung, efter dess på en offeroxe visade styrka, hvarför detta öknamn honom då tillades; och då Konung Sven i Dannmark förlängde skalden Thorleifs namn med tillnamnet Jarlaskald, gaf han honom i namnfaste ett skepp med manskap och utredning, samt all den laddning som dertill fordrades (Ol. Tr. saga II, 35 och I, 307).
       Äfven enskilda personer gjorde på samma sätt. Således förlängde Kettilrid sin fästman Viglunds namn, kallande honom Viglund Väne, hvarvid hon i namnfäste gaf honom densamma ring, som hon fått af sin fader, såsom tannfé, eller gåfva för de första tänderne (Vigl. Vän., saga, Cap. 11). Jfr. Liljegren O. O. saga sid. 234.
  14. Härmed förstods de samma skyddsandar, hvilka i Edda kallas Nornir, af Skalderna Disir, och af Sagotäljarne Fylgior, hvarmed dock, efter förekommande gamla vittsord, betecknades samma slags väsenden eller Gudinnor af en lägre klass, hvilka enligt våra förfaders tankar kommo till hvarje barn, när det föddes, bestämde dess lefnadslopp, och sedermera under hela lifvet följde, ledsagade och skyddade dess personlighet. Dessa troddes äfven i allmänhet kunna ikläda sig djurs och foglars skepnad, hvaruti de mäst plägade visa sig, och antingen gingo före eller uppenbarade sig for en menniska, hvart hon färdades. De troddes dock vara olika, såsom de menniskor, hvilka de åtföljde eller uppenbarade sig för; och blefvo efter ödets lagar åt hvarje menniska sådane skipade, som mäst voro passande för dess sinnelag, och voro de större och mägtigare i den mon de bestämdes till de själars tjenst, som blifvit utrustade med utmärktare förmögenheter, men obetydligare eller åtminstone svagare, ju mindre en ringare person kunde vara i behof af dem för sina obetydligare göromål.
       De åtskilliga Fylgiornas eller Disornas skepnader inhämtas bäst af de bilder, under hvilka forntiden trott sig märka dem, förnämligast i drömmar. Bilderna eller skepnaderna voro dock så olika som menniskorna, hvilka de troddes beteckna. Fruntimmers-Fylgior ansågos mäst visa sig uti blida djurs skepnader, dock af olika ädla slag, i mon af personens värdighet, sinnelag eller utseende. (Gunnl. Ormst. saga, Cap.2; Hervors saga, Cap. 5; Rolf Götreksons saga, Cap. 12; Thorsten Vikingssons saga, Cap. 12). Än åter framträdde Fylgian någon gång i liflösa tings liknelse (Ol. Tryggv. saga, I, 34); någon gång äfven i den människas gestalt, som den åtföljde (S. saga, II, 114) och slutligen sägas de visat sig i deras, enligt Edda, egenteliga skepnad, eller den kvinnliga (Gisl. Surs. saga, Cap. 22, 23, 30 och 33; Gullth. saga, Cap. 6; Völsunga saga, Cap. 20). Deras bestämmelse var således hufvudsakligen att åtfölja menniskan, beledsaga och försvara henne för faror, samt tillkännagifva det tillkommande, hvadan de ock kallades Spádísir. (Asmund Kappa b. saga, Cap. 8). Äfven troddes samma Fylgior och lycka ofta följa en och samma ätt, och stundom samma namn, hvadan de ock kallades Ættar-fylgior — Kyn-fylgior. Se härom vidare Liljegren, O. O. saga, sid. 285-291.
  15. Det vill säga sköldbärande, eller som det egentligen betyder här, en sköldmö.
  16. Dermed förstods Frisland, Frankrike, Italien och flere sydligt belägna länder.
  17. Ett Viflisburg (Avenche — Aventicum) finnes i Cantonen Bern i Schweitz, nära Mürter-sjön, men om det är sagans, kan ej bestämmas.
  18. Ett slags maschiner af trä, hvarmed stora stenar slungades eller kastades, svarande mot Romrarnes Balistæ.
  19. En stad i det fordna Etrurien eller nu varande Storhertigdömet Toscana. Namnet skrifves Luna, Lunis; Luni, Urbs Tusciæ Lunensis. Paul Varnefrid de Gestis Longob. L. IV. Cap. 47. Händelsen omtalas äfven i Italien; Anno 857 Lunæ civitas in Italia a Nortmannis dolo captæ. Muratori Antiqv. Ital. T. 1, p. 25. Jfr. Geijer, S. R. H. sid. 578 i noten.
  20. Nu varande Rom.
  21. Om dessa Ragnars söners härfärder finnas omständligare berättelser hos flere utländska författare, hvilka uppgifvas af Hallenberg, Anm. Del. 1. sid. 234-244, och af Geijer, S. R. H. sid 574-583.
  22. Egenteligen köpmansskepp, men betyder här transportfartyg, som voro mycket uppböjda vid bägge stammarne.
  23. Han skall, enligt den före år 1100 skrifna Anglo-Saxiska Krönikan, som Gibson 1692 utgifvit, samt andra Engelska urkunder, egentligen hafva varit Konung öfver Northumberland, Nordymbraland, hvarmed, enligt Hakon Adalstenfostres saga, Cap. 3, och Egil Skallagrimsons saga, Havn. 1809, Cap. 51, förstods en femtedel af då varande England.
  24. Hnefa-tafl eller handtaffel, var ett sådant brädspel som utfördes med tärningar, hvilka voro aldeles lika de nu brukliga, hvarom kan ses Olof Haraldssons saga, Cap. 97. Sjelfva brädet, Taffel —Tafl— Tabl, var ofta ganska dyrbart, till och med af guld, räknades bland kostbart arfvegods och ansågs värdigt att pryda Gudarnes tempel. Egils och Asmunds saga, Cap. 8 och 9, samt SturlungStarfs, saga, Cap. 17. Jfr. Liljegren, Gånge-Rolfs saga vid slutet
  25. Fragm. Island. hos Langebek, Tom. II, pag. 278, förmäler att det var staden York, som då anlades. Geijer anser fabeln sannolikt vara inkommen i den Nordiska sagan från England, der Hengist berättades sålunda hafva tillegnat sig ett stycke land. Jfr. Müller, Saga-Bibl. II. 472.
  26. Detta straff, eller hvad man vill kalla det, bestod deri, att refbenen blefvo genom skärning eller ristning skiljde från ryggraden och utböjda till likhet med en örns vingar. Således heter det om Einar Jarl, sedan han tagit till fånga Halfdan Halägg (Höglägg), hvilken innebrändt hans fader Rögnvald Möre-Jarl: »Då gick Einar Jarl till Halfdan, och skar örn på hans rygg, på sådant sätt, att han stack ett svärd in i lifvet vid ryggen, afskar alla refbenen ända ned till länderna, och drog hans lunga derut: detta blef Halfdans död.» Har. Hårf. saga, Cap. 31.
  27. Enligt Engelska Historieskrifvares uppgifter skall Ellas död inträffat år 867. Se Hallenb. och Geijer, på ofvan cit. ställen.
  28. I Hervors saga, Cap. 20, säges det, att efter Ragnars död togo af hans söner Björn Jernsida Sveavälde, Sigurd Danavälde, Hvitserk de östra rikena, och Ivar Benlös England; men hos Torfæus (Series Rer. Dan. pag. 374) heter det, att Björn Jernsida tog Upsala rike, allt Svithiod och bägge Götaland och alla de land som dertill ligga; Sigurd Orm i Öga Eygotaland (här Seland) och alla öar, Skåne och Halland, Reidgotaland (Jutland och Venden), samt Ivar Benlös den del af England, som hans fränder före honom haft. Jfr. Geijer, S. R. H. pag. 584.
  29. Detta skedde i slaget vid Strandforbridge år 1066 den 25 September. Denne Harald, som hade tillnamnet Hårdråde, var en son af Konung Sigurd Syr och Harald Hårfagers sonsons sonson, samt regerande öfver Norrige efter Magnus den Gode (äfven den Mägtige), som afled 1047.
  30. Detta tilldrog sig äfven samma år, eller 1066.
  31. Enligt Geijer skola utländska krönikor ingen ting derom berätta; men Bromton (Chronic, apud Tvysden pag. 89) omtalar, att när Hubbe (en uppgifven broder till Ivar) blef slagen af Konung Alfred år 878, Danskarne begrofvo honom med stort rop i en hög, hvilken de kallade Hubbelove och som, under detta namn, ännu i Bromtons tid fanns i Devonshire.
  32. I Hervörs saga, Köpenh. Edit 1775 och 1829, Cap. 20, heter det: »Björn Jernsidas söner voro Eric och Räfil; han var en här- och sjökonung, men Eric var Konung öfver Svearike efter sin fader och lefde ej länge. Då tog Erik, Räfils son riket; han var en stor krigsman och mycket mäktig Konung. Björns (Räfils son) söner voro Upsala-Erik och Konung Björn; då kom Svearike åter i brödraskifte, och togo de riket efter Erik, Räfils son. Björn befästade det ställe som heter Håga; han var kallad Björn af Håga; med honom var Skalden Brage. Konung Erics son hette Önund (Anund), som tog riket efter sin fader i Upsala; han var en mäktig Konung; i hans dagar börjades Harald Hårfagers rike i Norrige, hvilken först af sin ätt kom till envälde derstädes m. m. Hervarar saga, Ups. 1672, Cap. 20, berättar detsamma, med den skillnad, att der står, det Konung Önunds son hette Erik, således tvärt emot berättelsen i Köpenh. Editionerne, hvilka Geijer på goda skäl anser genom felskrifning origtiga på detta ställe, i synnerhet som Ups. Edit. pag. 181, jemfväl upptager Erik kallad Väderhatt att vara Anunds son, men såsom Eriks, Björn i Upsala, hvilken, som det heter red lengi, eller regerade länge; hvaremot densamme Björn skulle efter Köpenh. Edit. hafva varit Anunds son.
       Langfedga-talet upptager: 1 Ragnar Lodbrok; 2 Biorn Jarnsida; 3 Eiríkr Bjarnar sun; 4 Eirikr Ræfils sun; 5 Emundr oc Biorn at Haugi, samt 6 Eirikr Emundarson. Det förbigår således Räfil, såsom samkonung med Erik, Björns son, säger ej hvars söner Emund och Björn på Håga äro, och utesluter helt och hållit denne sistnämndes broder, så kallade Upsala-Erik, men anför i stället Emund eller Amund, hvilken Hervarar saga väl nämner, såsom Konung, men ej upptager i Kunga-längden. Geijer, S. R. H. sid. 586.
  33. Härom uppgifves i Islands Landnamabok pag. 219, att Ragnar Lodbroks son var Björn Jernsida, fader till Asleik, fader till Hroald Hrygg, fader till Sven Burdysmjör, fader till Thord, som var en bland Islands första bebyggare, och kallades Höfda-Thord, efter sin boningsort Höfde, samt att hans hustru hette Fridgerd och var en Irländsk Konungs, vid namn Kiarval, dotterdotter, med hvilken Thord hade nitton barn, hvilkas efterkommande vida utspriddes på Island.
       Derstädes fås äfven den upplysning, att den berömde häfdatecknaren, Lagmannen Snorre Sturlesen genom modren Gudny, hennes moder HeIga, hennes moder Thordis, hennes fader Botolf, hans fader Orm, hans moder Thordis, hennes fader Björn, hans fader Höfda-Thord, och vidare genom dennes, här ofvan uppräknade, förfäder var i det 13:de led en bland Ragnar Lodbroks afkomlingar. Berörde omständighet, jemte den att Sturleson afled år 1241, synes göra mycket sannolikt att Ragnars lefnads-period måste hafva ägt rum under den sednare hälften af det 8:de århundradet, isynnerhet som hans död uppgifves, af Torfæus (Ser. Rer. Dan. pag. 366) att hafva inträffat omkring år 790, och af Simon Dunelmensis (de Gestis Rer. Angl. apud Tvysden, pag. 12) år 794, då jemväl Ragnars vikinga-flotta vid floden Tynes utlopp i Northumberland skall af storm blifvit förstörd, hvaremot alla Isländarnes egenteliga annaler gemensamt framflytta Ragnar till det 8:de seklet. Jfr. Suhm, Danm. Crit. Hist. Tom. III, pag. 677 och 682.
  34. Ædibeckr, eller den förnämsta bänken, med plats till höger om högsätet.
  35. Utan tvifvel förstås härmed Ragnars fana, som kallades Ravnen, eller korpen.
       Vid ett nederlag, som de Nordiska hedningar ledo år 878 fick Konung Alfred bland bytet äfven deras berömda fana, som kallades Reafan, emedan en korp (Ravn) var derpå afbildad (förmodligen utsydd). Tre Ragnars döttrar sägas på en förmiddag hafva förfärdigat densamma. De Nordiske hedningarne ansågo den med vidskeplig vördnad och spådde till seger eller nederlag, allt som korpen på fanan syntes dem flygande eller stillasittande. Finn Magnusen, Nord. Archæol. sid. 168 och Geijer S. R. H. sid. 588, efter Asserus Shyreburnensis, Alfr. Reg. Res Gestæ, Lond. 1574, pag. 16.
  36. Denna ö, som ofta omnämnes i sagorna, är belägen emellan Seland och kusten af Jutland.