Vis kilden til Sago-fragment om några Forntids-Konungar i Danmark och Sverige

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Sögubrot af nokkurum fornkonungum í Dana- ok Svíaveldi]] !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Kong Harald Hildetand og slaget på Bråsletten]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sago-fragment om några Forntids-Konungar i Danmark och Sverige]] !! 
|-
|}


<center>'''[[Nordiskt Sago-Bibliothek]]'''

eller

'''[[Fornnordiska sagor|Mythiska och romantiska forntids-sagor]]'''


utgifne af


[[Carl Gustaf Kröningssvärd biografi|C. G. Kröningssvärd]]

''Häradshöfding, Bergs-Fiskal och Ledamot af det''<br>
''Kongl. Nordiska Fornskrifts-Sällskapet''<br>
''i Köpenhamn.''


Fahlun<br>
Carl Richard Roselli<br>
1834


'''N:o VIII'''<br>
<big>'''Sago-fragment om några Forntids-Konungar i Danmark och Sverige'''</big> <span id="1">([[#Note1|1]])</span></center>


----
''Till grund för utgifningen häraf ligger ett fragment på sex pergamentsblad af en mycket förträfflig Codex, på Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn, synbarligen från början af det 14:de århundradet, med hvilken fem pappers-afskrifter, samt'' J. F. Peringskölds ''upplaga under titel:'' »Sögubrot af nokkorum forn-kóngum i Dana ok Svia veldi» ''Stockh. 1719, 4:o blifvit jämnförde. Den största delen häraf har'' Grundtvig ''öfversatt under titeln:'' »Saga om Halfdans söner och Harald Hildetand,» ''och beskrifningen om Bråvalla slaget är serskildt tryckt af'' C. E. Norman, ''med latinsk öfversättning och anmärkningar, i en gradualdisputation, Greifsvald, 1815. För öfrigt hör sagoberättelsen, enligt'' Müller, ''tili samma cyclus som N:s IV och VI.''
----



'''1.''' — — — Konungen ''(Ivar Vidfadme)'' svarade: »jag ser att det är af nöden vid denna frierisak, att man så mycket, som möjligt, håller den tyst; ty förr var det Konunga-döttrars sedvana, att låtä tre eller flera friare komma, och icke just taga den första, och finnes det flere idrottsfulla Konungar till, än ''Helge''.» »Det är blott för syns skull, som du spörjer mig om min vilja i denna sak,» yttrade ''Auda (Öda)'', »eftersom jag vet, att du har fast beslutit att det skall gå annorlunda, än efter min vilja, och icke är det sannolikt, att du vill unna mig ett så godt giftermål, ty ett annat har du visst ärnat mig.» Konungen stod upp och svarade: »det var ett sannt ord, som du yttrade; aldrig skall du få Konung ''Helge'', och det så mycket mindre, som du hälst önskar det.» Han gick derpå till Konung ''Helge'', och sade honom, att han hade föredragit saken för sin dotter, och tillade, att han gjort allt, för att få hennes bifall, men att hennes svar förekom honom destomera ogynsamt, ju längre de talades vid; »ja, så stort var hennes öfvermod,» tillade han, »att hön rent ut förklarade, att ej någon Konungason funnes, som hon tyckte vara nog förnäm (passande) för henne;» emellertid ville han dock ännu en gång tala derom på hans vägnar, men för närvarande tjenade det ej till något. ''Helge'' drog då hem, och hans broder ''Rärik'' sporde snart hvad som var skedt. Under det ''Rärik'' satt hemma i riket, äggade hans vänner äfven honom att gifta sig, och som han sjelf fick lust dertill, rådde de honom att fria till Konung ''Ivars'' dotter; ty ''Ivar'' var då den mäst berömda (namnkunniga) Konung. Då han nu anmärkte, att han icke kunde vänta sig en sådan lycka, hälst hans broder, hvilken i hvarje hänseende var framför honom, icke fått henne, uppmuntrade de honom genom det yttrande, att han aldrig skulle uppnå någon hög (stor) lycka, om han ej eftersträfvade henne, och tillade de, att det icke var någon skam för honom, om äfven han fick afslag. Han framförde då saken för sin broder, och sporde honom till råds; denne yttrade, att då kunde man säga, han hade lyckan med sig om han fick henne ''(Auda)'', och att den kunde skatta sig lycklig, i hvad som hälst, som fick henne till ägta. ''Rärik'' bad nu ''Helge'' att fara och fria för honom till ''Auda''; denne lofvade det, men sade sig likväl ej vänta, att det skulle gå bättre nu, än den förra gängen. ''Helge'' drog till Sverige till Konung ''Ivar'', och blef, som förut, der väl emottagen. Han hade icke varit länge der, inan han föredrog saken, och friade till ''Auda'' för sin broder. Konungen ville knappt svara derpå, men sade, att det var ett oförståndigt andragande, och att man icke kunde göra sig något hopp derom; »och det förundrar jag mig öfver,» tillade han, »att du far med detta ärende; när hon inte ville ägta dig, skulle hon väl då vilja ägta en, som är långt mindre berömd.» ''Helge'' svarade, att hans broder ej i något hänseende var mindre berömd än han, men att orsaken, hvarför han icke var så namnkunnig, och att det ej talades så mycket om honom, var den, att han altid höll sig hemma i riket; bedjande han derefter Konungen framföra saken för ''Auda''. Denne yttrade, att han ogärna gjorde det, och sade sig veta, att hennes svar skulle blifva lika ogynsamt, som förra gången. Dagen derpå kallade han dock sin dotter till enskildt samtal med sig, och sade då, att Konung ''Helge'' var kommen dit och friade till henne på sin broders vägnar, samt att han önskade få veta hennes svar derpå. Hon svarade, att hon ej kunde upptaga detta andragande så väl som det förra, ty icke ville hon skicka sig så skamligt emot ''Helge'', att hon ingeck giftermål med hans broder ''Rärik''. »Dina svar äro ej trovärdiga,» sade Konungen, »och icke vet jag, hvad beslut du fattat angående giftermål, då du afslår hvarje Konung, som friar till dig, och tror jag att du snart blifver oregerlig, i fall du icke vill följa vårt råd.» »Det är ej nödigt denna gång mer än förr,» svarade hon, »att tilltala mig om giftermål, då du redan har fast beslutadt med hvilken jag skall ingå det; också kan det helt och hållit vara likgiltigt, antingen jag blifver gift med ''Rärik'' eller en annan man, då ett opassande giftermål i alla fall blifver min lott, när du skall bestämma det.» Konungen gick nu borrt, och träffade ''Helge'', hvilken sporde, hvad utgång hans ärende hade fått. Konungen svarade, att han hade tagit helt och hållit felt i sina tankar om dottren. »Det säges,» yttrade han, »att min dotter är, den visaste bland kvinnor, men vore hon än den största fjolla, borde hon icke hafva gjort ett sådant val, att hon gifvit afslag åt en sådan Konung som du, hvilken förekommer mig mycket mera namnkunnig än ''Rärik''; men det tyckes mig vara bäst, att hon får den, som hon hälst önskar;» hvarefter de slutade underhandlingen så, alt han lofvade ''Rärik'' sin dotter. Då hon nu var redo att resa med ''Helge'', drogo de sina färde, och när de kommit utur Sverige, omtalte de för hvarandra, huru saken var gången, och hvad Konung ''Ivar'' hade yttrat till en hvar af dem; kommande de sedan hem till riket på Seland. När ''Rärik'' fick kunskap derom, lät han sända ridhästar och mycket manskap emot dem; hvarpå han äfven lät anrätta ett gästabud och på detta ägtade han ''Auda. Helge'' uppehöll sig hemma på Seland den vintern, men mot sommaren drog han på härnad, som var hans vana. ''Rärik'' hade en son med ''Auda'', som hette ''Harald'', och hade det kännemärke, att hans framtänder voro stora och guldfärgade; stor och vacker var han till utseende, och när han var tre år gammal, var han så lång och utvuxen, som en sven om tio års ålder.


'''2.''' Det hände sig en sommar, att Konung ''Ivar'' kom med sin här östan från Svithjod (Sverige), ärnande sig till Reidgotaland (Jutland), och lade han till med den vid Seland, hvarpå han sände bud till sin måg ''Rärik'' att han skulle komma till honom. Detta omtalade Konungen för ''Auda''; hon sporde då om han ärnade draga till sin svärfader, och bjuda honom i land på gästabud. Då Konung ''Rärek'' om aftonen skulle gå till sängs, hade ''Auda'' låtit midt på golfvet tillreda en ny säng med nya kläder; och bad hon Konungen att sofva deri, och lägga märke till (komma ihog), hvad han drömde, och säga henne det om morgonen; sjelf sof hon ensam i en annan säng. Morgonen derpå kom ''Auda'' till honom, och sporde efter hans dröm. »Jag drömde,» sade han, »att jag stod nära en skog, hvarvid en jämn och vacker slätt var belägen, och å den var en hjort stående. Då kom en leopard (panther) löpande ur skogen, hvars mahn tycktes mig vara som guld, men hjorten rände sina horn i djurets bog, så att det dödt nedföll. Dernäst såg jag en stor drake komma flygande dit der hjorten stod, hvilken han strax grep med sina klor och sönderslet. Derefter såg jag en björnhona, och med henne följde en unge, som draken ville taga, men hon försvarade den, och då vaknade jag.» »Det är en betydelsefull dröm,» sade hon, »och vakta du dig för min fader, Konung ''Ivar'', att han icke sviker dig, när du kommer till honom; ty der har du sett Konunga-fylgior <span id="2">([[#Note2|2]])</span> strida mot hvarandra; och jag ville önska, att icke du sjelf vore den hjort, som du drömde om, men detta tyckes mig dock vara likligast.» Den samma dagen drog han med många män till Konung ''Ivar'', gick om bord på Kungaskeppet, och fram till fördäcket, och hälsade på Konung ''Ivar'', men denne svarade icke, utan låtsade som han icke säg honom. Då sade ''Rärik'', att han hade låtit tillreda ett gästabud för honom, och ville bjuda honom till sig. Konungen svarade och sade, att han illa bortgiftat sin dotter, och att det icke vore underligt om hon uppförde sig dåligt mot honom. ''Rärik'' yttrade, att han var ganska belåten med giftermålet, och att hon icke heller var missnöjd dermed; hvarpå Konungen vredgad utlät sig, att ''Rärik'' icke var noga underrättad om, huruledes ''Auda'' och ''Helge'' uppförde sig emot honom, oagtadt det var i hvar mans mun, att ''Harald'' var Konung ''Helges'' son, och äfven liknade honom helt och hållit; sägande han vidare sig vara kommen, för att låta honom veta detta svekfulla förhållande, eftersom det icke syntes honom rätt, att de bägge skulle hafva henne; »och häldre vill jag,» tillade han, »att du afstår henne åt din broder, än att det längre går som nu, utan att du hämnas det.» ''Rärik'' svarade att han icke hört något derom, men att han för ingen del ville mista sin hustru, och bad han derför Konung ''Ivar'' att råda sig; men denne sade, att han icke kunde gifva honom annat råd, än att han skulle dräpa ''Helge'', eftersom det aldrig förut skulle blifva godt dem emellan; ville han icke det, så borde han öfverlemna kvinnan åt ''Helge'', och tillade han, att det dock vore opassande, om så skedde. ''Rärik'' sade, att han aldrig ville mista henne, utan häldre hämnas; hvarpå han red borrt med sina män, och Konung ''Ivar'' for (seglade) sunnan till Jutland. Om hösten, då ''Helge'' kom hem, var ''Rärik'' så svårmodig, att ingen menniska kunde få ett ord af honom; men ''Auda'' lät anrätta ett kosteligt gille for honom, och på detta gille anstäldes många slags lekar, och ''Helge'' tyckte det vara en stor skada, att hans broder skulle vara så sorgbunden; ty bad han honom leka med sig, men denne svarande, alt han icke kunde leka, som sakerna nu stodo. Han bad honom då att vara munter; »låt oss taga våra hästar,» sade han, »och rida i tornering, som vi pläga!» Då sprang ''Rärik'' upp, gick tyst till sina män, tog sina vapen, hjelm och brynja, svärd och spjut, och red ut; de andre männen redo efter med tornér-stänger <span id="3">([[#Note3|3]])</span>. Hans broder ''Helge'' kom nu emot honom med en tornérstång, men då genomstack ''Rärik'' honom under armen med spjutet, så att han föll död ned af hästen. Nu redo alla till, som voro närvarande, och sporde, hvarför han hade föröfvat denna illgerning, hvarpå han svarade, att han haft tillräcklig orsak dertill, då han förvisso sport, att ''Helge'' hade förfört hans hustru; men alla förnekade det, och sade, att det var en stor osanning. Då ''Auda'' fick höra detta, sade hon sig veta, att det var hennes faders råd, och att alt hvad han hade i sinnet, icke ännu var utfördt, men likväl snart skulle visa sig. Derpå tog hon sin son ''Harald'', och red borrt med många män, men ''Rärik'' drog ut på gästning som hans vana var. Korrt tid derefter kom Konung ''Ivar'' tillbaka sunnan ifrån, och när ''Rärik'' sporde detta, red han att möta honom. Men då Konung ''Ivar'' fick veta, att ''Helge'' var dräpt, yttrade han, att detta var ett stort nidingsverk, och befalte sitt manskap att genast väpna sig, och hämnas hans vän ''Helge''. När han sedan sporde, att ''Rärik'' ärnade besöka honom, beredde han sitt manskap till strid; hvarpå de drogo i land och in i en skog, som låg på den väg, efter hvilken man kunde vänta, att ''Rärik'' skulle färdas. Och när han kom ned till sjön (hafvet), gick Konung ''Ivar'' sjelf i land med det manskap, som var kvar på skeppen, och lät sätta upp sitt baner, och gick emot ''Rärik''. När då de, som voro i skogen, hörde Konung ''Ivars'' stridslurar, skyndade de ut ur skogen efter ''Rärik'' och hans här, och då de upphunnit dem, slogos de, och föll der ''Rärik'' och hela hans här. Derefter fordrade Konung ''Ivar'', att riket skulle öfverlemnas till hans styrelse, och alla de, som voro närmast, underkastade sig honom. Korrt derpå kom hans dotter ''Auda'' upp från landet med hela den här, som hon fått samlad; och eftersom Konung Ivar icke hade en så stor krigsmakt, att han då kunde inlåta sig i drabbning med landets här, så drog han sina färde och hem till Sverige. Samma vinter samlade ''Auda'' ihop allt det guld och kostbara saker, som hon kunde få i det rike, ''Rärik'' hade områdt, och sände det till Eygotaland (n. v. Gottland?); och strax på våren begaf hon sig på resan, och hade sin son ''Harald'' med sig; äfven många stora (uppsatta) män drogo med henne, och hade hon med sig allt det gods, som hon kunde föra. Hon drog först till Eygotaland, och sedan östan öfver till Gardarike. Deröfver herrskade på den tiden en Konung, som hette ''Radbard''; han tog väl emot henne och hennes folk, och bjöd henne och hela hennes följe att hafva en god vistelseort i hans land, hvilket tillbud hon emottog. Konung ''Ivar'' lade under sig hela det rike, som bröderne hade beherrskat. Men Konung ''Radbard'' friade till ''Auda'', och eftersom hon var landsflygtig från Seland med sin son; tyckte hon, att hon kunde behöfva något stöd, som kunde vara honom till hjelp, under det han uppväxte; och emedan ''Radbard'' var en mägtig Konung, trädde hon i gifte med honom efter ''Haralds'' råd; men Konung ''Ivar'' blef icke åtspord derom.


'''3.''' När Konung ''Ivar'' sporde den tidning, att ''Auda'' var gift, tyckte han, att det var förunderligt dumdristigt af Konung ''Radbard'', att han ägtat henne utan hans bifall. Han drog derför tillhopa en stor här öfver hela sitt rike Sverige och Danmark, och en så stor flotta fick han samlad, att man icke kunde räkna huru mänga skeppen voro. Med denna flotta styrde han färden till Österrike <span id="4">([[#Note4|4]])</span> emot Konung ''Radbard'', och sade, att han skulle bränna och ödelägga hela hans rike. Konung ''Ivar'' var då mycket gammal; och när han kom med flottan öster in i Karialabotten (Finnska viken), och ärnade att landsätta hären der, hvarest Konung ''Radbards'' rike vidtog, hände det en natt, då Konungen sof på fördäcket af sin drake, att han tyckte sig se en stor drake komma flygande långt ut från hafvet, hvars färg var gul som guld, och att det tindrade af honom emot himlen, som utkastade gnistor från en äskja, så att ett ljus uppgick öfver alla omkringliggande länder; och efter draken flög en så stor fogelsvärm, alt det förekom honom, som alla foglar i de Nordiska rikena voro der forsamlade. Och vidare såg han, hurusom på ett annat ställe en stor sky steg upp från nordost, med hvilken följde så mycket regn och stormväder, att det förekom honom, som alla skogar och hela landet öfversvämmades af det vatten , som nedregnade. Dermed följde äfven thordön och blixtar. Och då den stora draken flög från sjön i land, kom regnet och ovädret med ett sådant mörker emot densamma, att han icke vidare kunde se hvarken draken eller fogelskaran, men hörde dock ett stort gny af thordönet och ovädret ; och det gick sunnan och vestan öfver landet öch så vida, som hans rike sträckte sig. Sedan tyckte han sig se ditåt hvasrest skeppen lågo, och de voro alla förvandlade till hvalar och löpta ut åt hafvet. Derpå vaknade han, öch låt kalla sin fosterfader ''Hörder'', för hvilken han omtalte drömmen, bedjande honom att uttyda densamma. ''Hörder'' sade, att han nu var för gammal att uttyda drömmar. Han stod då uppe på en klippa ofvanför ändan af landbryggan, men Konungen låg på fördäcket, och lossade tältstrecken under det de talade med hvarandra; Konungen var mycket tungsint, och sade: »gack hit ut på skeppet och uttyd min dröm!» ''Hörder'' svarade, att han icke ville gå ditut; »och icke behöfver jag uttyda din dröm,» tillade hön; »sjelf kan du veta hvad den har att betyda; och det kan man snarast vänta, att blott en kort tid skall vara förliden, inan rikena Sverige och Danmark skola undergå en förändring; och är nu en dödsbebådande herrskningslusta kommen öfver dig, i thy att du vill underlägga dig alla riken; men du vet icke, att det motsatta skall inträffa; att du skall dö, och att dina fiender skola få riket.» Konungen sade: »gack hit och utsäg din onda spådom!» ''Hörder'' svarade:

<blockquote>
Här vill jag stånda,<br>
Och härifrån tala.
</blockquote>

Konungen sporde: »hvilken var ''Halfdan Snälle'' <span id="5">([[#Note5|5]])</span> bland Asar?» ''Hörder'' svarade:

<blockquote>
Han var bland Asar<br>
''Balder'', som alla<br>
Gudar begråta,<br>
Och dig olik. 
</blockquote>

»Väl talar du,» sade Konungen, »kom hit och förkunna tidningar!» ''Hörder'' svarade:

<blockquote>
Här vill jag stånda,<br>
Och härifrån tala.
</blockquote>

Konungen sporde: »hvilken var ''Rärik'' bland Asar?» ''Hörder'' svarade:

<blockquote>
''Häner'' <span id="6">([[#Note6|6]])</span>, han heter,<br>
Räddast bland Asar,<br>
Dock mot dig fiendtlig.
</blockquote>

»Hvilken var ''Helge Hvasse'' bland Asar?» sporde Konungen vidare. ''Hörder'' svarade:

<blockquote>
Han var ''Hermod'' <span id="7">([[#Note7|7]])</span>,<br>
Tapprast bland alla,<br>
Och dig till skade.
</blockquote>

Konungen sporde: »hvilken var ''Gudröd'' bland Asar?» ''Hörder'' svarade:

<blockquote>
Han var ''Heimdall'' <span id="8">([[#Note8|8]])</span>,<br>
Den mäst dumme<br>
Bland Asar alla,<br>
Dock mot dig ondsint.
</blockquote>

Konungen sade: »hvilken är då jag bland Asar?» ''Hörder'' svarade:

<blockquote>
Du måste vara<br>
Den värsta orm, som<br>
Fins, och heter<br>
Midgårdsormen <span id="9">([[#Note9|9]])</span>.
</blockquote>

Konungen svarade då mycket vred: »I fall du förkunnar mig min förestående död, så säger jag dig, att du icke skall lefva längre, ty jag har dig i sigte der du är stående, din uppblåste Thusse! Far nu ned till midgårdsormen och lät oss pröfva hvarandra!» Derpå sprang Konungen upp från fördäcket och var han så vred, att han lopp ut emellan tältstrecken, men ''Hörder'' störtade sig från berget och uti sjön (hafvet); och detta sågo de män, som höllo vakt på kungaskeppet; men aldrig mera sågo de till Konungen eller ''Hörder'', ty ingendera af dem kom upp sedan; och sedan detta tilldragit sig blef hären blåst (kallad) till landgång, för att hålla ting. Den tidning spordes nu öfver hela hären, att Körningen var död, och man rådslog derför om, hvad man skillle företaga med den stora härsmakten. Det syntes dem, när som Konung ''Ivar'' var död, att de icke hade någon sak med Konung ''Radbard'', men att de alla skulle fara hem, så snart de fingo god vind; och blef det således beslutadt, att ledungen (krigståget) skulle inställas, och en hvar segla hem till sitt land. Men när Konung ''Radbard'' sporde detta, satte han sin stjufson ''Harald'' öfver hären; och for ''Harald'' då med den till Seland, och blef der tagen till Konung. Dernäst drog han till Skåne till det riket som hans mödernefränder hade haft, och blef han der väl emottagen och förstärkt med manskap. Derpå drog han upp till Sverige, och underlade sig hela detta rike och Jotland, som hans moderfader ''Ivar'' hade beherrskat. Han insatte der ånyo många Fylkeskonungar, hvilka Konung ''Ivar'' förut beröfvat sina riken. Konung ''Harald'' styrde landet med verksamhet och kraft under första delen af sin lefnad, men, i anseende till hans ungdom, syntes det många, hvilkas riken voro intagna af Konung ''Ivar'' eller Konung ''Ingiald'' <span id="10">([[#Note10|10]])</span>, som skulle det vara en lätt sak, att återtaga deras fädernearf.


'''4.''' ''Harald'' var femton år gammal, då han blef tagen till Konung; och eftersom hans vänner visste, att han, i anseende till sin ungdom, skulle blifva utsatt för många fiendtliga anfall, tog man det råd före, att anställa en stor trolldomsbesvärjelse <span id="11">([[#Note11|11]])</span>, och der blef så trolladt för Konung ''Harald'', att jern icke skulle bita på honom, hvadan han ock från den tiden aldrig brukade skyddsvapen i någon strid, och ändock fästade sig icke något vapen vid honom. Han blef snart en stor krigare, och höll så många drabbningar, att det icke fanns någon man i hans ätt, som haft sådan krigsorolighet under sin regering, som han, och derför var han kallad ''Harald Hildetand'' <span id="12">([[#Note12|12]])</span>. Han underlade sig medelst strider och härnadståg alla de riken, som Konung ''Ivar'' hade beherrskat; och det utförde han derutöfver, att det ej fanns någon Konung i Danmark eller Sverige, som icke var skattskyldig under honom, utan blefvo de alla hans män. Han underlade sig äfven den del af England, som ''Halfdan Snälle'' och sedan Konung ''Ivar'' hade områdt. Han insatte Konungar och Jarlar, och lät dem betala skatt. Således satte han ''Hervard Ylfings'' son ''Hjörmund'' till Konung öfver Eystra-Gotland (Östergötland), som hans fader och Konung ''Granmar'' hade områdt.


'''5.''' I den tiden då Konung ''Harald Hildetand'' kom till regeringen i Sverige och Danmark fanns det en Konung i Jutland, som hette ''Hildebrand'', öch var en mäktig Konung och stor krigare; men då han begynte att åldras, satt han hemma i sitt rike. Han hade två barn, en son vid Hamn ''Hilder'', och en dotter, som hette ''Hilda'', som var den skönaste bland alla mor och mycket högmodig. Och när Konungen var mycket gammal, föll han i en dödlig sjukdom, och då det närmade sig till håns ändalykt, kallade han till sig sin son, och gaf honom många goda råd: för det första, sade han, skulle han gifta sin syster långt bort; för det andra skulle han icke tillägga henne någon jordalott i sitt land; och för det tredje skulle han icke lemna henne sådane tjenstemän, genom hvilka hon kunde få någon inflytelse i landet; »och skall nu vår sammanlefnad upphöra,» tillade han, »men bibehåll du de samma vänner, som jag haft, då du år ung och behöfver ledare för att styra riket!» Konungen dödde; men landets folk stämdes till ett manstarkt Ting efter landslagen, och på tinget satte de Konungens son ''Hilder'' i högsätet, gifvanda honom Konunganamn; och svuro de honom lydnad, men han dem, att hålla landslagen. Derefter gjorde han ett stort gille och arföl efter sin fader och gästabud (fagnadaröl) för sina vänner, och alla dem, samt de män som voro högt uppsatte (förnäma) gaf han samma värdighetsnamn <span id="13">([[#Note13|13]])</span>, som de haft hos den gamla Konungen. Och då regeringen var ordnad på detta sätt, trädde Konungadottren ''Hilda'' fram för sin broder, bockade sig för honom och hälsade honom med vänliga och fagra ord, sägande — — —


'''6.''' — — — på härnadståg. Och en höst drog han ''(Sigurd Ring)'' att besöka sin farbroder Konung ''Harald'', och blef der väl emottagen, och njöt en tid god behandling; och eftersom Konung ''Harald'' begynte att åldras, satte han sin frände ''Ring'' öfver sin här, för att värna hans länder; och uppehöll han sig hos ''Harald'' en lång tid. Men när Konungen blef än mera ålderstigen, satte han sin frände ''Ring'' till Konung ofver Upsala, och gaf honom Sverige och Vestergötland att råda öfver; men han sjelf hade styrelsen öfver hela Danmark och Östergötland. Konung ''Ring'' fick ''Alfhild'', en dotter af Konung ''Alf'', som områdde landet emellan de tvänne elfverna Göt-elfven och Raums-elfven (n. v. Glommen), hvilket också då kallades Alfheim; varande der stora skogsbygder. ''Ring'' hade en son med ''Alfhild''; han hette ''Ragnar (Lodbrok)''. Konung ''Harald'' hade två söner med sin gemål; den ena var ''Rärik Slöngvanbauge'' <span id="14">([[#Note14|14]])</span>, den andra ''Thrand Gamle''.


'''7.''' Och när Konung ''Harald'' var blefven så gammal, att han hade tillryggalagt halftannat hundrade år, intog han sängen, och kunde icke gå; och nu gjorde vikingar med väpnad makt anfall vida omkring i hans rike. Hans vänner tyckte då, att det gick riket illa, eftersom landets styrelse begynte att svigta; och många tyckte äfven, att han (Konungen) var gammal nog. Någre af de store företogo sig, då Konungen var i kar-bad, att lägga grenar deröfver, och bära sten derofvanuppå, på det han skulle drunkna i badet; men då han märkte, att de ville mista (blifva af med) honom, befalte han att man skulle föra honom bort ur badet, sägande dervid: »väl vet jag, att jag tyckes Er för gammal, och det är äfven sant; men jag har dock förtjent att dö på ett ordentligt sätt, och icke önskar jag att omkomma på ett sädant, som att dö i ett bad, utan långt mera kungligt vill jag ända mina dagar.» Då kommo hans vänner till och togo honom ur badet. Och någon liten tid derefter sände han män upp till Sverige till sin frände Konung ''Ring'' med den hälsning, att han skulle samla ihop en här öfver hela det rike, som han värnade, och komma emot honom vid lands- (riks-) gränsen, och strida med honom; låtande han tillika säga honom allt, som hade föregått, och huruledes de Danske hade tyckt honom vara för gammal. Konung ''Ring'' samlade derefter manskap öfver hela Sverige och Vestergötland; äfvenledes från Norrige fick han mycket manskap, och är det sagdt, att när Svearne och Norrmännen foro ut med sjömakten genom Stokksund, voro der två tusende femhundrade skepp församlade, Men Konung ''Ring'' red ut med sina hustrupper och Vestgötarne ofvan om Öresund, och ryckte sedan västerut landvägen till skogen Kolmörk (Kolmården), som åtskiljer Sverige och Östergötland. Och, när Konung ''Ring'' kom vestan ut af skogen till det ställe, som heter ''Bravik'' (Bråviken), mötte skeppshären honom der, hvarpå Konung ''Ring'' slog upp sina tält (slog läger) på Bråvalla emellan skogen och viken. Konung ''Harald'' sammandrog nu en stor här från hela Danmark, och äfven en stor härsmakt kom frän Österrike (Östersjöns östliga kustländer), och frän Känagard <span id="15">([[#Note15|15]])</span>, och Saxland. Och då hans här var kommen tillsammans på Seland, på det ställe som heter Kögia <span id="16">([[#Note16|16]])</span>, kunde man gå öfver till Skanör från Landör <span id="17">([[#Note17|17]])</span>, likasom på ett enda skepp, hälst hela sjön (hafvet) syntes betäckt med skepp af hans flotta. Derpå sände han en man, som hette ''Herleif'', och med honom Saxarnes här, till Konung ''Ring'', att låta utse åt dem en stridsplats och omgärda den <span id="18">([[#Note18|18]])</span>, och tillika uppsäga all säkerhet och frid dem emellan. Konung ''Harald'' drog derefter med hären i sju dagar, inan han kom östan till Bråviken, hvarpå begge beredde sig till drabbnings och ordnade sina härar.


'''8.''' Så är sagdt, att i Konung ''Haralds'' här var en höfding, som hette ''Brune'', och var den visaste bland alla de män, hvilka voro med ''Harald''. Han låt ''Brune'' fylka (uppställa) hären, och ordna höfdingarne under baneren. Konung ''Haralds'' baner stod i den medlersta fylkingen (centern af hären), och hans hustrupper omgåfvo detsamma. Desse kämpar voro med Konung ''Harald: Sven, Sam, Gnepe'' den ''Gamle, Gard, Brand, Bläng, Teit, Tyrving, Hjälte''; de voro Konung ''Haralds'' skalder och kämpar. Desse voro hemma af Konung ''Haralds'' kämpar: ''Hjort, Borgar, Bele, Barre, Beigad, Toke''; närvarande der var sköldmön ''Visma'', och en annan vid namn ''Heide'', och bägge voro komna med en stor här till Konung ''Harald. Visma'' bar hans baner; med henne voro desse kämpar: ''Karre'' och ''Milva. Vebjörg'' hette en sköldmö, som kom till Konung ''Harald'' med en stor härsmakt sunnan frän Gotland, och många kämpar följde henne; af dem alla voro de största och berömdaste: ''Ubbe'' den ''Frisiske, Brat'' den ''Irländske, Orm'' den ''Engelske, Bue Bramason, Are'' den ''Enögde, Geiralf''. Med sköldmön ''Visma'' följde en stor här af Vender; de voro ökände genom deras långa svärd och buckliga sköldar, men de hade dem icke så långa, som andra män brukade. Och på Konung ''Haralds'' ena härflygel <span id="19">([[#Note19|19]])</span> var sköldmön ''Heide'' med sitt baner, och hade hon med sig hundrade kämpar; hennes berserkar voro: ''Grim, Geir, Holmsten, Eysödul, Hedin'' den ''Smale, Dag Lifländare, Harald Olafson''; och voro många höfdingar med ''Heide'' på flygeln. På den andra härflygeln var en höfding som hette ''Hake Höggvinkinne'' <span id="20">([[#Note20|20]])</span>, och framför honom blef baneret buret; med honom voro många Konungar och kämpar; deribland voro desse: ''Alfar'' och ''Alfarin'', Konung ''Gandalfs'' söner, som tillförene hade varit bland Konung ''Haralds'' hustrupper och husfolk <span id="21">([[#Note21|21]])</span>. Konung ''Harald'' åkte i en vagn, eftersom han icke var vapenför, så att han kunde gå i striden. Konungen sände ''Brune'' och ''Heide'' att utforska, huruledes ''Ring'' hade uppställt sin här, och om han var beredd till strid. ''Brune'' sade: »så förekommer det mig som ''Ring'' och hans här måste vara beredde till striden; han har underligt uppställt hären, ty han har svinfylkat den; och icke vill det blifva lätt att slåss med honom.» Då sade Konung ''Harald'': »hvilken månde hafva lårt ''Ring'' att uppställa en viggformig slagtordning, det jag tänkte ingen kunde utom jag och ''Odin'', eller månne ''Odin'' vill nu upphöra med ått förunna mig seger? Det har aldrig förut varit händelsen; och än beder jag honom, att han icke må göra det; men om han icke nu vill uppfylla min bön, så låte han mig falla i striden med hela min här, i fall han icke vill att de Danske segra, som förut; och alla de, som falla på valplatsen, gifver jag ''Odin''.» Så var det, som ''Brune'' hade sagt, att ''Ring'' hade svinfylkat hela sin här och oagtadt slagtordningen förekom som tjockast (djupast), då man öfversåg den, der hvarest trynet var i bröstet (centern), var den ändock så lång (utsträckt), att den ena flygeln nådde ända till den å, som hette Vatån <span id="22">([[#Note22|22]])</span>, men den andra flygeln till Bråviken. Konung ''Ring'' hade med sig till striden många Konungar och kämpar; den främste bland dem var en Konung vid namn ''Ale'' den ''Tappre'', som hade en mycket talrik här, och många andra berömliga Konungar och kämpar med sig. Med honom var också den kämpe, som är den mäst berömde i gamla-sagorna: ''Stärkoder'' den ''Gamle, Storvärks'' son, som var uppfödd i Hördeland och Norrige på ön Fenring, och hade farit vida omkring, och vistats hos många Konungar. Många andra kämpar voro komna från Norrige till detta fältslag: ''Thrand Thrönske, Thorer Mörske, Helge'' den ''Hvite, Bjarne, Haf, Finn Firdske'' (från Fjordefylke), ''Sigurd, Erling Snok'' eller ''Orm'' från Jädderen, ''Saga-Erik, Holmsten Hvite, Einar'' från Agder, ''Rut Vafe'' eller den ''Obeslutsamme'', ''Odd Vidförle'' eller den ''Vidtbereste, Einar Thrjug, Ivar Skage''. Desse voro Konung ''Rings'' stora (förnämsta) kämpar: ''Åke, Eyvind, Egil Skjalge'' eller den ''Skefögde, Hilder, Gaut (Göt) Gudi, Tollus, Sten'' af (frän) Väner, ''Styr'' den ''Starke''. Desse hade en serskildt trupp: ''Rane Hildeson, Sven Uppskere, Hlaumbode (Lömbode)'' och ''Soknar-Sote, Rokkel Hækia'' eller ''Styltgjångare, Rolf'' den ''Kvinnokäre''. Härtill kommo desse: ''Dag'' den ''Tjocke, Gerdar Glade, Duk Vindverske, Glum Vermske'' vestan från Elfven, ''Saxe Fletter, Sale'' från Gotland. Ofvan från Sverige voro desse: ''Nore, Hake, Karl Kekkja'' eller den ''Klumpfotade, Krokar'' från Akre, ''Gunnfast, Glismak Gode''. Desse voro ofvan från Sigtuna: ''Sigmund Köpstadskämpe, Tolu-Froste, Adils'' den ''Högmodige'' från Upsala; han gick frammanför baneret och sköldarne, och var icke i ledet; ''Sigvald'', som var kommen till Konung ''Ring'' med ellofva skepp; ''Tryggve'' och ''Tvivivil'' hade kommit med tolf skepp; ''Läser'' hade en skida (ett slags långskepp), och alla fullt besatta med kämpar: ''Erik Helsing'' hade en stor drake, väl bemannad. Män voro ock komna till Konung ''Ring'' från Tellemarken, hvilka voro krigare, men mindre ansedde, eftersom de voro långsamma i deras tal och senfärdiga; desse voro derifrän: ''Thörkel Styfsint, Thorleif Gote, Hadd Hårde, Gretter Rangi'' eller den ''Snede, Roald Tå''. Äfven var en man kommen till Konung ''Ring'', som hette ''Rögnvald Höge'' eller ''Radbard Näfve'', den störste bland alla kämpar; han var den främste vid trynet (på centern), och näst honom voro ''Tryggve'' och ''Läser'', och ut från (på sidan om) dem ''Alreks'' söner och ''Yngve''; sedan kommo Thillrne (Tellemarks-krigarne), som alla ville hafva bland de sista, eftersom de höllos för att vara litet dugliga hjelptrupper; dock voro de stora bågskyttar.


'''9.''' Och när denna här var fullt ordnad till strid, låto de på ömse sidor blåsa i lurarne, och upphäfde dernäst stridsrop. Då drabbade fylkingarne (härarne) tillsammans; och var slaget så häftigt och hårdnackadt, att det i alla gamla sagor förtäljes, att ej något fältslag i Nordlanden haft en så stor och herrlig samling af väldige kämpar att framvisa. Och när striden hade stått en korrt stund, trängde den kämpe, som hette ''Ubbe'' den ''Frisiske'' fram genom Konung ''Haralds'' här, och midt emot centern på Konung ''Rings'', der han hade sin första tvekamp med ''Rögnvald Radbard''; ock var deras vapenskifte mycket hårdt, och frucktansvärda hugg fick man se utdelade på det ställe i hären, der dessa väldiga kämpar mötte hvarandra. En hvar tillfogade sin motståndare många och stora hugg; men en så stor kämpe var ''Ubbe'', att han icke höll upp, förr än deras tvekamp slutadt så, att ''Rögnvald'' föll för ''Ubbe'', som derefter löpte emot ''Tryggve'' och äfven gaf honom banesår. Och då ''Alreks'' söner sågo, huru fruktansvärdt han for fram i hären, gingo de honom till mötes, och slogos med honom; men så manhaftig var han, och så stor kämpe, att han dräpte dem hegge, och derefter dödade han äfven ''Yngve''; hvarpå han for så skräckfullt fram i hären, att allt vek undan för honom, och fälde han alla, som stodo främst i centern, undantagandes dem, hvilka gingo emot andra kämpar. Då nu Konung ''Ring'' såg detta, nppäggade han hären, att de icke skulle låta en enda man öfvergå dem alla, när de voro så utmärkta for tapperhet; »men hvar är kämpen ''Stärkoder?''» sporde han», hvilken stridslyckan ännu aldrig har svikit; skaffa oss nu seger!» »Nog år här för oss att göra, Herre!» svarade ''Stärkoder'', »men vi skola bjuda till att vinna den seger, som vi mägta; men mot en sådan man, som ''Ubbe'' är, kan man komma på ett hårdt prof.» På Konungens uppmaning lopp han då fram i hären mot ''Ubbe'', och en svår kamp uppstod emellan dem, gifvande de hvarandra stora hugg, emedan begge voro väldige kämpar. Sålunda gick det en stund; ''Stärkoder'' gaf ''Ubbe'' ett betydligt sår, hvaremot ''Stärkoder'' fick sex sår, som alla voro stora och djupa; och tycktes det honom, att han aldrig någonsin hade varit i en sådan farlig strid mot en enda man; men eftersom fylkingarne voro så manstarka, skiljdes de från hvarandra, hvarför ock denna tvekamp upphörde. Sedan dräpte ''Ubbe'' en kämpe som hette ''Agnar'', och röjde beständigt väg framfor sig, derigenom att han högg åt bägge sidorna, så att armarne voro blodiga ända upp till skuldrorna; hvarpå han vände sig emot Thillerne. Men när de sågo honom sade de: »Nu behöfva vi icke söka oss fram annorstädes i hären, ty först måste vi en stund pröfva våra pilar på denne man, inan han blir segrande; och ja mindre man erkänner vår duglighet, destomera skola vi nu anstränga oss, och visa oss vara raske män!» Då begynte de tappraste bland Thillerne, ''Hadd Hårde'' och ''Roald Tå'', att skjuta på ''Ubbe'', och desse voro så välöfvade bågskyttar, att de afskjöto tvänne tolfter pilar midt i bröstet på honom, ty det höll hårdt till, att få lifvet af honom; gifvande desse män honom sålunda sin bane, sedan han derförinnan hade dräpt sex kämpar, och dessutom tillfogat ellofva kämpar stora sår, och dödat sexton man af de Svenskar och Göter, hvilka stodo främst i fylkingen. I det samma sökte ock sköldmön ''Vebjörg'' hårdt fram emot Svenskarne och Göterne. Hon vände sig emot den kämpe som hette ''Söknar-Sote'', och hade hon en sådan vana, att föra (handtera) hjelm, brynja och svärd, att hon var den främsta i ridderliga idrotter, som ''Stärkoder'' den ''Gamle'' förtäljer. Hon gaf ''Soknar-Sote'' stora hugg, anfallande honom länge, och ett hugg gaf hon honom öfver ansigtet, så att hon skar sönder käften och högg hakan nära af, men han tog skägget i munnen och bet deri, hållande på detta sätt hakan qvar vid underkäken. Många stora bedrifter utförde hon således i drabbningen, men litet derefter kom ''Thorkel Styfsint''. Konung ''Rings'' kämpe, henne till mötes, och de hade en skarp strid med hvarandra, som slöts dermed, att han dräpte henne, sedan hon hade fått flera sår och vist mycket mannamod. Nu tilldrog sig många stora händelsor inom en korrt stund, här-afdelningarne segrade ömsom; hvarunder mången man på hvardera sidan bekom så mycket, att han antingen stadnade på platsen, eller åtminstone blef stympad. Nu trängde ''Stärkoder'' fram mot Danskarne; han mötte då den kämpe, som hette ''Hunn''; och hade de en strid tillsammans, som ändades dermed, att ''Stärkoder'' dräpte honom, och straxt derpå en annan, som ville hämnas ''Hunn'', och hette ''Ella''. Dernäst vände han sig mot en, som hette ''Borgar'', och de hade en hård strid med hvarandra, som slöts dermed, att han äfven dödade honom. ''Stärkoder'' sprang nu genom fylkingarne med draget svärd, och nedhögg den ena efter den andra; och dernäst dräpte han en som hette ''Hjort''. Då mötte sköldmön ''Visma'', som bar Konung ''Haralds'' baner, honom; ''Stärkoder'' gjorde etthårdt anfall på henne, hvarvid hon sade till ''Stärkoder'': »nu är dödsraseri kommet öfver dig, och nu skall du dö, ditt Troll!» »Förr skall du dock nödgas sänka Konung ''Haralds'' baner,» svarade han, hvarpå han afhögg henne vänstra handen; och då kom der en man som hette ''Bra, Sjökalfs'' fader, emot honom för att hämnas henne, men ''Stärkoder'' genomstack honom med sitt svärd; och vida omkring på valplatsen såg man nu stora högar med döda kroppar. Något derefter kom en stor kämpe vid namn ''Gnepja'', emot ''Stärkoder'', och de hade en skarp strid tillsammans, inan ''Stärkoder'' gaf honom banesår, och dernäst dräpte han en kämpe, som hette ''Hake'', och då bekom han många stora sår inom en kort stund. Han hade fått ett hugg på halsen vid skuldrorna, så att man kunde se derin, och frampå bröstet hade han ett stort sår, så att lungan föll ut, och ett finger på högra handen hade han mistat. [[Bilde:Harald Hildetand i Bråvallaslaget.jpg|thumb|right|450px|<center>'''Hugo Hamilton:''' '''''Harald Hildetand i slaget vid Bråvalla'''''</center>]]Då nu Konung ''Harald'' såg en så stor manspillan bland sina hustrupper och kämpar, reste han sig upp på sina knän, grep till två saxar eller korta svärd, och jagade hästen, som var för vagnen, hårdt fram, och stack med ett svärd i hvardera handen åt ömse sidor, dräpande sålunda många män med egna händer, oaktadt han hvarken mägtade gå eller sitta till häst. Sålunda fortgick striden, hvarunder Konungen utförde många stora bedrifter; men när den räckt en stund, blef Konung ''Harald Hildetand'' slagen med en stridsklubba i hufvudet, så att skallen remnade sönder, och blef det hans bane; och var ''Brune'' den, som dräpte honom. Och när Konung ''Ring'' såg, att Konung ''Haralds'' vagn var tom, och tyckte sig förty veta, att Konungen måste vara fallen, lät han blåsa i lurarne, och ropade, alt hären skulle stå stilla. Då Danskarne blefvo detta varse upphörde striden, och Konnung ''Ring'' bjöd hela Konung ''Haralds'' här fred, hvilken alla emottogo. Den följande dagen om morgonen lät Konung ''Ring'' öfverse valplatsen och uppsöka sin frände Konung ''Haralds'' lik, och voro der så många män fallne, att de döda kropparne lågo hoptals öfver det, och varade det ända till middagen inan liket blef funnet, och valplatsen hunnit afrödjas. Då lät Konung ''Ring'' taga sin frände Konung ''Haralds'' lik, och tvätta blodet deraf, och präktigt ombona <span id="23">([[#Note23|23]])</span> det, efter forntidens sedvana; hvarpå hän lät lägga liket på densamma vagn, som Konung ''Harald'' begagnat under slaget Derefter lät han uppkasta en stor hög, låtande sedan liket åka på samma vagn och efter samma häst, som Konung ''Harald'' haft i slaget, in i högen, hvarefter hästen blef dödad. Sedan lät Konung ''Ring'' framtaga den sadel, som han sjelf ridit i, och gaf den den sin frände Konung ''Harald'', bedjande honom dervid göra huru han ville, antingen rida till Valhall, eller färdas dit åkande; hvarpå han lät anrätta ett stort gille, och fira sin frände Konung ''Haralds'' jordafärd <span id="24">([[#Note24|24]])</span>. Och inan högen tillslöts befalte Konung ''Ring'' alla de store (hofmännen), och alla tillstädes varande kämpar, att gå fram och kasta ned i den stora ringar och goda vapen till Konung ''Harald Hildetands'' hedrande; och derefter blef högen omsorgsfullt tillsluten.


'''10.''' ''Sigurd Ring'' var Konung öfver Sverige och Danmark efter Konung ''Harald Hildetand'', och hans son ''Ragnar'' växte upp vid sin faders hof; varande hän den störste och vackraste bland alla män, som någon hade sett, och han liknade till utseende sin moder och hennes ättemän, hälst det år kändt efter alla gamla fornsägner, att det folk, som kallas Alfer <span id="25">([[#Note25|25]])</span> var långt vackrare, än hvarje annan slägt i de Nordiska landen; ty alla hans moders ''Alfhilds'' förfäder och hela slägten härstammade från ''Alf'' den ''Gamle'', hvars slägt blef kallad Alfernes ätt. Efter honom uppkallades de tvänne hufvudfloder, som sedan kallades elfver: den ena åtskiljde hans rike från Götland, den blef derföre kallad Göt-elfven; den andra hade sitt ursprung i det land, som nu heter Raumarike (Romerike), och den kallas Raums(Roms-) elfven (n. v. Glommen). ''Ragnar'' var till växten lik sin fader och sina fädernefränder, som Konung ''Harald Hildetand'' och ''Ivar Vidfadme'' hade varit <span id="26">([[#Note26|26]])</span>. Och när Konung ''Ring'' begynte att åldras och försvagas, började äfven hans rike att för minskas, isynnerhet den del deraf, som var längst bort belägen. Det var en Konung, som hette ''Adalbrekt'', och härstammade från Konung ''Ella'', hvilken ''Halfdan Ylfing'' hade dräpt, när han underlade sig den del af England som heter Northumberland; denna del hade Konung ''Ring'', och före honom Konung ''Harald'' beherrskat. Konung ''Adalbrekt'' regerade ofver detta rike en lång tid; hans söner hette ''Ama'' och ''Ella'', hvilka voro Konungar i Northumberland efter deras fader. När som ''Sigurd Ring'' var gammal, tilldrog det sig en höst, då han hade ridit omkring i sitt rike Vestergötland, för att skipa landslagen emellan folket, att hans svågrar, ''Gandalfs'' söner, kommo honom till mötes, och bådo honom lemna dem bistånd, för att rida (kriga) emot en Konung, vid namn ''Eysten'', hvilken herrskade öfver det rike, som då hette Vestmöre, men nu kallas Vestfold. På den tiden anstäldes offerfester i Skiringssal, och folk strömmade dit från hela Viken — — —


'''Upplysningar och Anmärkningar''' (<font color=#0033CC>▲</font color=#0033CC> = tillbaka till texten):

<ol start="1">
<li><span id="Note1">I Pergaments-Fragmentet fins ej någon öfverskrift, utan är denna tagen af Pappers-afskrifter, som dessutom tillägga: »''Ivar Vidfadme, Rärik, Helge Hvasse, Harald Hildetand'' tillika med Bråvalla-slaget, och något om ''Sigurd Ring'', efter som det är skrifvit på några sönderrifna blad. Om ''Helge Hvasses'' frierifärd till ''Auda'' den ''Grundrika, Ivar Vidfadmes'' dotter i Sverige, och ''Ivars'' svar. Begynnelsen fattas. ''Audas'' yttrande till sin fader, som med list framförde ''Helges'' andragande.»</span>[[#1|▲]]</li>
<li><span id="Note2">''Konúnga-fylgior'' voro sådana, som tillkommo ättgode och tappre man, och visade sig i ädla och stolta djurs skepnader. ''Angantyrs'' örnar ansågos betyda starka kämpar ''(Hervörs'' saga, Cap. 5), och oxars kämpande i ''Brodd Helges'' saga, kämpars vapenskifte. Björnen, som ''Höskuld'' såg, troddes antyda den ättgode ''Gunnar'' af ''Hlidarenda'', och Drottning ''Ingegerd'' såg i denna hamn ett förebud for en Konung eller Konungason ''(Rolf Götreksons'' saga, Cap. 12) ''Thorsten Vikingson'' (Cap. 12) såg i de många sig anfallande björnar Konung ''Njörves'' söner, men i röfrarne, som följde dem, andra elaka män. I allmänhet troddes fiender och försåtliga män förebådas af ormar, och som oftast af vargar eller ulfvar. Jfr. Anm. 14 till N:o VI. </span>[[#2|▲]]</li>
<li><span id="Note3">''Burstaung'' betecknar en med jern beslagen och spetsad stång, som hästfolket eller ryttarne, efter de gamles beväringssätt, begagnade som det förnärmsta vapnet. Det användes äfven vid torneringar. </span>[[#3|▲]]</li>
<li><span id="Note4">Med ''Austrríki'' förstods alla de kustländer som voro belägna öster om ''Eystra-salt'' eller Östersjön. De samma länder kallades äfven ''Austrveg'' som förut är anmärkt. </span>[[#4|▲]]</li>
<li><span id="Note5">''Halfdan Snälle'' var ''Ivar Vidfadmes'' fader, och i det femtonde led en ättling af ''Odins'' son ''Skjöld'', stamfader för Skjöldunga-ätten. </span>[[#5|▲]]</li>
<li><span id="Note6">I</span> ''Bragarædur'' i ''Sturlesons'' Edda omnamnes ''Häner'' såsom en bland Asarne, och i ''Skalda'' säges han kunna kallas ''Odins'' stallbroder, sällskapara och samtalare, den snabbe Asen, ''Långfot'' och Gods-Konungen. Om honom och hans Guda-förmåga finnes äfven i ''Völu-spa'' följande uttryck:<blockquote>Till’s trenne kommo<br>Ur det samkväm,<br>Mäktige, älskande<br>Asar till stranden;<br>Funno på landet<br>''Ask'' och ''Embla'',<br>Utan förmåga<br>Lif och bildning.<br><br>Ej anda de egde,<br>Ej tanke de hade,<br>Ej blod och ljud,<br>Eller färg och skönhet;<br>Andan gaf ''Odin'',<br>Tanken ''Loder'',<br>Blod gaf ''Häner''<br>Och lif och fägring. [[#6|▲]]</blockquote></li>
<li><span id="Note7">''Hermod'' var, enligt ''Gylfaginning, Odins'' son, och räknades således bland Asarne. Han kallades ock den ''Hurtige'', och åtog sig efter broderen ''Balders'' död beskickningen alt rida till underverlden, för att försöka om han kunde finna ''Balder'' och då bjuda ''Hel'' lösepenningar, om hon ville låta honom komma tillbaka till Asgård. Denna färd beskrifves ock på anfördt ställe i Cap. 49. </span>[[#7|▲]]</li>
<li><span id="Note8">Om honom heter det i ''Gylfaginning'', då Asarne der uppräknas: »''Heimdall'' heter en: han kallas ock den hvite Asen: han är stor och helig: född till verlden af nio mör, som alla voro systrar. Han heter ock ''Hallinskide'' och ''Gyllentanne'', ty hans tänder voro af guld. Hans häst heter ''Guldtopp''. Han bor der som heter ''Himmelsberg'' vid ''Bäfröst (Bifrost)'': Han är Gudarnes väktare och sitter der vid himmelens ända, för att vakta bron för bergresarne. Han behöfver mindre sömn än en fågel: han ser lika långt natt och dag, nemligen hundrade mil vidt från sig: han hörer gräs växa på jorden och ull på fåren och allt hvad som gifver ett starkare ljud. Han har en lur, som heter ''Gjallarhorn'', och när han blåser deri, höres det i alla verldar. Hufvudet kallas ''Heimdalls'' svärd!» I ''Skalda'' kallas han ock ''Sindler'' och säges vara ''Odins'' son. </span>[[#8|▲]]</li>
<li><span id="Note9">''Midgårdsormen'', äfven kallad ''Jormundgand'', var aflad af ''Loke'' med ''Angerboda'', en jättekvinna från Jötunhem. Han blef af Allfader hämtad och kastad i den djupa sjön som ligger omkring all land. Der växte han så, att han ligger midt i hafvet omkring all land och biter i sin stjert. Den starke Guden ''Thor'' säges vid Ragnarök, eller den sista striden emellan Asa-Gudarne och ''Muspells'' söner, hvari å ena sidan alla ''Einheriar, (Enhärjare)'', och å den andra ''Midgårdsormen'' och dess broder ''Fenrisulfven'', samt ''Loke'' med allt ''Hels'' följe, tillika med Jätten ''Hrymer'' och alla Hrimtussarne, deltaga, vara ''Midgårdsormens'' baneman; men sedan han kommit nio steg bort, falla död ned af det etter, som ormen utblåst på honom. </span>[[#9|▲]]</li>
<li><span id="Note10"> Härmed menas ''Ingiald Illråda'', om hvilken kan ses flere upplysningar till N:o V. </span>[[#10|▲]]</li>
<li><span id="Note11">''Seid'' som här står, var den afskyvärdaste af alla trollkonster. Dess verkningar troddes vara ganska stora och kraftiga: menniskor beröfvades lif och hälsa, betogas vett och styrka och öfver dem samlades hvarjehanda olyckor. Den som öfvade den kallades ''Seidmadr''; men man tänkte sig denna trolldom förenad med så nedriga tänkesätt, att den ansågs oanständig för en karl och således förbjuden. Dess utöfning lemnades endast åt kvinnor, ''Seidkonur''. Till en början var den väl endast Asynjorna förbehållen, då ''Freya'' hade från sitt folk Vanerne fört konsten med sig till Asarne. ''Seid'', som betyder sjudning, kokning, var till en början ej annat än en blandning och sammankokning af örter och flera ämnen till läkemedel eller förgift. Beståndsdelarne höllos hemliga, hvarför ock mängden kom på den tanken att en sådan kraftig blandning ej på annat sätt än genom trolldom kunde få en sådan öfvernaturlig kraft att läka eller skada. Runor och trollsånger, isynnerhet ett stycke, kalladt ''Vardlokr'', voro härvid nödvändiga medel; men den, som rätt förstod runorna, och ristade andra af motsatt verkan, ''Seidvillur'' eller seid förvillande runor, kunde vända den åsyftade verkan tillbaka på dem, som den anstälde. Vidskepelsen fortfor länge i Norden och kunde icke en gång utrotas af den mäktige Konung ''Harald Hårfager'' som vid lifsstraff forbjöd den och ifrade så häftigt deremot, att han (Cap. 36) lät inbränna sin egen son ''Ragnvald Rettilben'' på Hadeland, tillika med 80 Seidmän. ''Liljegren'', G. R. saga, sid. 261. </span>[[#11|▲]]</li>
<li><span id="Note12">Då ''Hild'' eller ''Hilda'' var en bland Valkyriorna eller Strids-Gudinnorna, synes med benämningen ''Hildetand'', den egenskap ''Harald'' hade, att genom sina stora krigsbragder skörda många offer åt denna Gudinna, här vara uttryckt, och den således icke, som Danske Historieskrifvaren ''Saxo'' formenar, härleda sig från den omständighet, att hans framtänder, efter sagoberättelsen, voro stora och gullfärgade. </span>[[#12|▲]]</li>
<li><span id="Note13">Värdighetsnamn, ''Nafnbót'' var den titel, betecknande värdighet eller höghet, ''tiginn'', som forntidens Konungar utdelade; hvadan den som var utan hög värdighet, eller saknade ''nafnbót'' sades vara ''Utiginn — Otiginn''; men kallades, om han härstammade från rika och mäktiga förfader, storättad eller storslägtad, ''Stórættadr — Stórborinn.'' Se härom vidare ''Hallenberg'', Anm. sid. 129-153. </span>[[#13|▲]]</li>
<li><span id="Note14">''Rafn'' anser detta tillnamn beteckna ''Ringslungare'' eller den ''Gifmilde''. Jfr. härmed Anm. 46 till N:o I. </span>[[#14|▲]]</li>
<li><span id="Note15">''Känagard'' var den södra delen af ''Holmgard'' eller Isländarnes ''Gardarike'', der ''Kiov (Kiev)'' var hufvudstaden. Det sträckte sig, i öster om Holmgard, ända bort till en fjällsträcka ''fjallgardr'' (Uralska bergskedjan?), som utgjorde gränsen emellan Gardavälde eller Holmgardiska riket och Jotunhem ''(Gånge-Rolfs'' saga, Cap. 60. ''Torfæus'' Hist. Norveg. I: 165, 166.) Några underliggande trakter kallades i sednare tider ''Russia'' och de nördliga orterna vid Bjarmaland ''Muscovia''. Namnen Russia och Ryssland härledas från ''Risaland'' och Ryssar från ''Risar'', Resar, ett stort resligt folkslag, med hvilka Götherne hade beständiga stridigheter (''Suhm'' om Nord. Folk. Opr. sid. 107 och 108.) Jfr. Anm. 35 till N:o I. </span>[[#15|▲]]</li>
<li><span id="Note16">Härmed bör förstås den lilla staden ''Köge'' vid nordöstra kusten af Seland, utan för hvilken den i historien bekanta hafsviken ''Kögebugt'' är belägen. </span>[[#16|▲]]</li>
<li><span id="Note17">Är (troligen) den österom Kögebugt utskjutande, midt emot Skanör (Skånes öra) i Sverige belägna landudde, hvarifrån öfverfarten är kortast till nyssnämnde ställe. </span>[[#17|▲]]</li>
<li><span id="Note18">''Hasla völl'' som här står, betyder att afmäta och kringstaka en valplats eller ett slagtfält med käppar eller stänger af hassel ''(Corylus Avellana)''. </span>[[#18|▲]]</li>
<li><span id="Note19">''Fylkingar-armr'' är efter ''Biörn Haldorsen'' flygeln af en slagtordning, likasom ''Fylkingar-brióst'' är den främsta delen deraf, eller fronten, teten. </span>[[#19|▲]]</li>
<li><span id="Note20">Betecknar en som fått skråmor på kinden eller i ansigtet. </span>[[#20|▲]]</li>
<li><span id="Note21">''Heimilismadr'' betyder en person som är hörande till huset eller medlem af familjen. </span>[[#21|▲]]</li>
<li><span id="Note22">''Broocman'' håller före i sin beskrifning om Östergöthland sid. 588, alt denna å är densamma som ''Varaby-ån'' eller ''Tuna-ån'', i Östra Husby Socken, hvilken kommer från Gålsjön i Häradshammar och faller ut i Bråviken. </span>[[#22|▲]]</li>
<li><span id="Note23">Med ''Búa um'' förstås efter ordalydelsen egentligen ''ombona'', som sålunda betecknade hvad man nu kallar ''svepa'', hvarpå annat motsvarande uttryck ej finnes i Isländskan. </span>[[#23|▲]]</li>
<li><span id="Note24">''Utför'' betyder äfven likbegängelse, men detta uttryck utmärker mera en Christlig än hednisk sedvänja. </span>[[#24|▲]]</li>
<li><span id="Note25">''Alferne'' voro sannolikt en folkstam, som från uråldriga tider bebott Skandinavien, och af hvilka en betydlig del vid Asarnes ankomst tagit deras parti. Den poetiska Eddan nämner på flere ställen Alferne, såsom nära förenade med Asarne och utgörande med dem nästan samma folkslag, och säger den prosaiska Eddan, att det gifves Nornor af Alf-slägten. De voro efter Asarnes föreställningar af 2:ne slag. ''Hvita'' eller ''Ljus-alfer'' voro goda och hvitare än solen, bodde i ''Alfhem'' eller i palatset ''Vidblain'' eller ''Aundlangr'', en himmel sydligt från ''Gimle'', som skulle äga bestånd, när den öfriga verlden ödelades genom ''Ragnarök; Svart-alfer (Döck-alfr)'' onda och svartare än beck, bodde i jorden, men voro det oaktadt genom sina konstiga arbeten Asarne till hjelp. De hade förfärdigat bandet ''Gleipner'', hvar med Fenris-ulfven hölls bunden, äfvenså skeppet ''Skidbladner, Sifs'' gyllene hår och ''Odins'' svärd ''Gungner''. De voro näst Resarne de afskyvärdaste varelser, hvårföre de också ofta förväxlas med Dvärgarne, och kunde dö; hvaremot de hvita skulle upplefva ''Ragnarök''. I sednare tiders kämpavisor och romanser framträda ''Elf-fruar'' och ''Elfvor'' såsom onekliga afkomlingar af Alferne, med egenskaper, dem man i äldre tider tillskref Alferne. ''Liljegren'', G. R. saga, sid. 245. </span>[[#25|▲]]</li>
<li><span id="Note26">Sago-berättelsen är här origtig, hälst ''Ivar Vidfadme'' icke var ''Ragnars'' fäderne, utan moderne-frände. </span>[[#26|▲]]</li>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Fornaldarsögur]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:C. G. Kröningssvärd]]