Seitadyrkan

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Illustration fra Schefferus: Lapponia

Temaside: Samisk religion og mytologi


Erik Therman
Seitadyrkan

Stockholm
1940

Innan vi avsluta denna betraktelse över samehfolkets religiositet och tro i våra dagar måste vi ställa oss frågan om seitadyrkan ännu förekommer och om de gamla seitorna fortfarande ha någon betydelse. Det är givet att det finnes många sägner om seitor och deras makt, men sägnerna säga icke mycket om förhållandena i våra dagar, blott att minnet av seitadyrkan lever och att seitorna ännu äro omgivna av en viss nimbus.

Seitan är alltså vanligen en egendomlig sten eller stenformation som tilldragit sig lappens uppmärksamhet. Han dyrkar den, han offrar till den. Offerdjurens, renarnas horn, lämnas kvar vid den och bilda en jämn ringgård kring seitan. Lappen knäfaller framför seitan, slår pannan mot jorden, ber och vrider sig tills han råkar i ett halvt epileptiskt tillstånd. Offerrenens ben kunna skänkas till seitan, och seitan smörjes med det goda läckra fettet. Även pengar kunna offras till den.

Utom seitan i fjällen förekommer seita vid saviosjöarna, de heliga dubbelbottnade sjöarna. Dylika seitor smörjas med fiskfett, och ändamålet med offret synes vara att vinna fiskelycka. Även konstgjorda seitor av trä ha förekommit, men till dem offras blott en enda gång.

Stenseitan i fjällen synes vara den viktigaste. Seitor, vilka äro lösa flyttbara stenar, kunna användas vid spådom. Lappen frågar seitan om ett företag skall lyckas, om något skall inträffa, som han önskar. Låter seitan lyfta sig är svaret jakande. En aldrig så tung och stor sten lyftes lätt om svaret blir jakande, en liten sten blir för tung att lyfta om svaret är nekande. Lappens händer kunna fastna som i kramp vid seitastenen och han kan icke lösgöra dem innan han gissat rätt vad seitan vill ha i offer, innan han får ett jakande svar.

Detta är några korta utdrag ur upplysningarna om den gamla seitadyrkan. Men vi äga inga säkra begrepp om vad seitan är, en fetish, en gudabild, en symbol, ett underbart magiskt maktbatteri. Dock veta vi att fjällseitorna stå på fjäll, som i sin helhet äro heliga savioberg, i vilka de avlidna inom den släkt som dyrkar seitan ha sin bostad, och att savioandarna stundom visa sig för samehmännen. Seitan synes i detta fall vara ett instrument för att nå kontakt med saviofolket och saviogudomligheterna, eller en symbol för dem. Likaså veta vi att saviosjöarnas rådor kunna visa sig i gestalt av underliga, halvmänskliga väsen. Men å andra sidan är seitan så besynnerlig med sin varierande tyngd och med den kramp den kan framkalla i sin tillbedjares händer, att en del forskare i den velat se en fetischgud.

Vi minnas Aslakkas yttrande: »Seitan rör sig icke, framträder icke som någon skepnad, den är bara sten — men den är en besynnerlig sten — den är verksam ändå och äger kraft att hjälpa. Den tyckes som en vanlig sten, och den är en vanlig sten, men det är likväl något annat med den.»

Jussi Utsi, även i Koutokeino, förtäljer en sägen som emellertid helt strider mot Aslakkas uppfattning. Det var ett sällskap samehmän som körde tillsammans i raider till marknad. Bland dem var en ovanligt skicklig hornsnidare. Han beslöt att stjäla ett horn från en seita, som de körde förbi, och gav inte akt på de andras varningar. Han tog också hornet och så körde de vidare. Kort därpå blevo de körande ansatta av en varg, en underlig, fräck varg, som hela tiden löpte bredvid renarna och icke lät sig drivas bort, men skickligt undvek alla slag av körkarlarnas stavar.

De nådde omsider marknadsplatsen, och där släppte de lös sina renar på bete. Men på morgonen saknade den man, som tagit renhornet från seitan, en av sina körrenar och han antog att vargen tagit den. De andra sade emellertid till honom: Där ser du hur det går då man ofredar en seita, och de tvingade mannen att gå tillbaka och ge hornet åt seitan. Därpå återvände han till marknaden.

Men då de skulle köra hem blev mannen och en annan av sällskapet något försenade och körde ett stycke efter de andra. De blevo åter ansatta av en varg på samma sätt som förut. Omsider nådde de det övriga sällskapet som slagit läger och låtit sina renar löpa till skogen för att beta. Hornsnidaren ville emellertid inte lösgöra sina renar, han fruktade för varg. Då sade de andra till honom: »Låt du lugnt dina renar gå med våra, den där vargen har nog redan utfört sitt uppdrag och du behöver inte oroa dig för den längre. Även din ren, den som försvunnit och som du trodde riven av varg, har kommit tillbaka.»

Då mannen nu såg sin förlupna ren vågade han också låta de andra renarna löpa till lavabetet, och han trodde att det nu var slut med obehagen. Men då uppenbarade sig plötsligt en främmande man i lägret. Han vände sig till hornsnidaren och bad att få en skänk av honom. — »Och vad vill du ha av mig?» undrade hornsnidaren. »Ja, jag vill ha en av dina körrenar.»

Hornsnidaren tyckte att det var en alldeles för oblyg begäran och bad honom dra sina färde. Då sträckte den främmande ut sin hand och se, han hade ett gammaldags silvermynt i handen, ett sådant som ej mer är i bruk, och han slog det med handen mot sin panna och myntet blev kvar i pannan alldeles som ett öga. Därpå gick han bort, och då sågo de att han hade en människofot och en fågelfot. De förstodo att det var seitan själv som begärt en ren. Hornsnidaren, som förvägrat honom renen, förföljdes härefter av olycka, och inom kort blev han sjuk och dog.

Enligt Jussi Utsis saga var alltså seitan själv den besynnerliga främlingen. Här forbindes seitan med ett mystiskt väsen, och det överensstämmer även bäst med professor Harvas uppfattning.

Säkert prövar ibland både lapp och nybyggare halvt på skämt om det kunde giva lycka att offra åt en seita. Fiskarfolk ha ju alltid allehanda vidskepelser, och i dessa historier är det också de mindre intressanta sjöseitorna som komma i fråga. Schemat till en hel serie sägner lyder sålunda: — En eller två män på fiskefärd lova halvt på skämt att smörja en seita med fiskfett om, de få god fiskelycka. De få sina notar fulla av fisk. Då ångra de sitt löfte till den dumma stenen och mena att sjön är fiskrik och att de hade fått fisk i alla fall. Med lort och ej med fiskfett vilja de smörja den fula hedniska stenen, säga de. I detsamma försvinner all fisk ur noten och sedan få de inte fisk i den sjön, huru de än försöka. Många gamla i Enontekiö säga att de själva ha varit med om en dylik upplevelse.

Men vi återgå till de betydelsefullare fjällseitorna. Det berättas om en lappflicka i Enontekiö följande: Dottern till en förmögen lapp var en höstnatt ensam i skogen med renarna. Det blev styggt väder, regn och nedmörkt, och därtill hörde hon, vargtjut. Då erinrade hon sig en gammal seita i närheten och föll på knä och bad denne om hjälp samt lovade den offer. I detsamma hörde hon hundskall och rop av människoröster, och hela natten vallade en osynlig vallarskara renhjorden. Den kvinna som detta berättas om är i dag omkring 30 år gammal.

Jag berättade historien för en av hennes släktingar utan att nämna hennes namn. »Inte förekommer sådant», sade släktingen, »inte tror jag det.» — Men jag menade att historien inte var otrolig och att han ganska väl borde känna de lappar om vilka den berättades. Plötsligt slog han om. Det är nämligen så med lapparna, att om man talar om deras sägner, skratta de först åt dylik vidskepelse, men om man fortsätter samtalet glömma de sig. Få de sedan intrycket att man själv tar tillräckligt allvarligt på deras sägner börja de oförbehållsamt skildra sina sällsamma upplevelser, överhuvud leder deras livlighet till att de ofta förråda vad de först förnekat. Nåja, mannen sade med ens att han mycket väl kände historien, men att den såtillvida var oriktig att det inte var någon undantagshändelse, utan att en seita regelrätt dyrkas i det lappläger dit flickan hör.

En annan, som varit dräng i detta läger, påstår ,att en stor sällsam varg brukar visa sig vid kåtan och ibland sticka in huvudet där. Den tar aldrig någon ren, men den brukar grina fult mot lägrets huvudman, och han brukar hota den med sin stav, men han har aldrig lyckats slå den. — Om inte annat säger oss historien åtminstone att seitornas andar i sägnerna gärna visa sig i vargskepnad.

Men det finnes även reellare bevis för att seitadyrkan icke är helt bortglömd. Man har flerstädes vid seitorna funnit offermynt nedgrävda och däribland sådana mynt som kommit i bruk först efter världskriget.

Då jag 1934 vandrade bland armens fjäll fann jag på Jorpoivi en stenrundel och däri rester av en eld samt två sotiga korslagda renben. Jag frågade senare en lapp vad det hade att betyda. Lappen svarade med att fråga mitt sällskap och mig om vi besökt en däld i närheten av fjället. Vi hade inte gjort det. — »Ja, om ni gjort det, då hade ni fått uppleva något mycket besynnerligt och kanske blivit vettskrämda», sade lappen, »ty där finnes en så underlig man. Men det hade inte varit så farligt. Ni kan emellertid vara övertygade om att han sett er, då ni varit så nära.»

»Vad kan det vara för en man där i fjällen?» undrade jag. — »Nå, inte precis en man», sade han, »fastän jag säger så, kanske är det snarare ett djur.» — »Är det en björn?» sade jag. — »Nej, inte precis det heller, fast det kan förefalla så — men är ni säker på att ni inte sett honom, det är en mycket besynnerlig karl.» — »En galen människa?» gissade vi. — »Ja, nog är det som en människa, men inte riktigt; man kan kalla det djur eller människa, hur man vill.»

Senare resonerade jag med den gamle polisen Rova i Hetta om detta för mig oförklarliga samtal. Rova sade att det alls into var besynnerligt, i den dälden finns en sjö, och där har antagligen en lappby sin offerplats, och lappen från byn frågade så mycket därför att han fruktade att vi funnit platsen och rört vid offergåvorna.

Vintern 1939 sammanträffade jag åter med lappen och förde talet på stenröset på Jorpoivi. Lappen jag talade med skrattade och sade: »Nog har ni då ett för gott minne, då ni minns att där finnes ett sådant rös. Hur kom ni också att ge akt just på det!» — Men något mera fick jag inte veta av honom.

Emellertid utpekar ryktet vissa lappar såsom dyrkare av seitor. Och gamle polisen säger sig flere gångar vår och höst ha funnit än en vit, än en svart ren, en typisk offerren bunden vid deras kåtor, samt påstår att lapparna icke heller nekat till att det varit offerrenar.

Under en bröllopsfest i Koutokeino, medan stämningen stod högt och joikulåtarna ljödo ur de väl smorda struparna, blev det tal om kristna och sorglösa. En ung tvättäkta lapp från armen sade då att han åtminstone inte brydde sig om att vara laestadian och kristen; ty det är likväl endast, sade han, lapparnas egna gudar bland fjällen som hjälpa samehfolket. Och detta föreföll ju som ett ganska påtagligt vittnesbörd:

Efter påsken körde Armas och jag från Koutokeino till Hirvasvuopio. En del av vägen fingo vi sällskap av en lappkvinna. Plötsligt, vi hade just kört upp på en slät bergsrygg och vägen låg fin och jämn framför oss och jag ämnade driva min ren till galopp, steg lappkvinnan ur släden och började gå bredvid sin ren. Hon ropade något i barsk kommandoton till Armas, och genast steg också han ur släden och begynte gå långsamt bredvid renen. Märkvärdigt, tyckte jag, här är ju inte uppförsbacke utan ett prima körställe. Men i alla fall gjorde jag som de andra — ty det måste ju vara någon dold mening i deras beteende. Så gingo vi långsamt och högtidligt ledande renarna över bergsryggen, utan att någon sade ett ord. Men när vägen åter blev backig och ojämn satte vi oss i slädarna och körde med god fart och blevo så stimulerade att vi till slut körde i kapp till Kotavuopio.

Efteråt frågade jag Armas om det var något särskilt med det berget vi gått över. Det var nog bra att du fäste dig vid det, svarade Armas, det var ett heligt berg, där de avlidna av den kvinnans släkt ha sin bostad, de olika släkterna ha nämligen sina bestämda heliga berg, visste Armas. Och vi kunna vara lugna för att han inte har sitt vetande ur någon bok.

Ytterligare ett vittnesbörd har jag om att den gamla seitadyrkan lever i Koutokeino och det i hela sin ursprungliga form. Det gavs av en flyttlapp, flyttsameh ville jag säga, som jag blev god vän med under påsken i Koutokeino. Vi sutto i mitt vindsrum och firade eftersläckning efter påskfestandet. Lappen kallade mig alltjämt under samtalet du, på finska sinä, men med lapsk brytning siä eller siu, och ursäktade sig ständigt därför. »Jag vet», sade han, »att du är ett fult ord, ett förskräckligt fult ord, ett rysligt obildat ord, men jag stackars lapp glömmer mig, förlåt du mig, jag är bara lapp.» Jag försökte naturligtvis förklara att du inte alls är fult, tvärtom, men nej han visste väl att då man talar till herrar säger man ni och att du alltså bara är ett fult och dumt allmogeord. — Nåja, han ville berätta noid- och trolldomshistorier som han själv kände till. Jag var litet misstänksam beträffande historiernas värde, ty han berättade för betalning och fann kanske på lämpliga anekdoter, som han själv inte trodde på. Sådana om vilka nybyggarna bruka säga: »Tiesi vain, liekö se juuri tosi» (månntro det skall vara precis sant). Jag begynte därför tala om mystiska upplevelser för att pröva om hans tro var äkta, och fråga honom om drömmar och tecken. Men då reste han sig upp och blev rasande, nästan hysterisk:

»Begär inte», sade han, »att jag själv skall inlåta mig på noidgöromål.» Ty jag vet vad det vill säga. Jag har haft tillräckligt att göra med det och vet vilka förfärliga och hemska upplevelser man har!» — Man såg att han var i ångest. — »Om andra berättar jag gärna och om deras noidkonster, och jag skall t. o. m. om du vill visa dig hur lappen dyrkar en seita och hur han ligger på knä och kryper på marken och slår pannan mot jorden och är i ångest; men begär inte att jag på allvar själv skall inlåta mig på noidernas område, det för till en sådan ångest att jag ingenting vill ha med det att skaffa.» — Nåja, vi lutade på flaskan och lugnade oss och glömde alldeles att det finns folk som inte begriper att du är ett vackert ord.

Jag borde naturligtvis sedan ha yrkat på att han skulle visa hur man dyrkar en seita. Men han ville nu helst undgå sitt överilade löfte. Han gjorde i stället ett mycket bättre förslag. Då jag återvände från Hirvasvuopio borde jag slå mig tillsammans med honom och följa honom på flyttningen norrut. Så skulle han föra mig till ett gömställe, därifrån vi kunde se huru en annan lapp, som icke drog sig för noidgöromålen, tillbad sin seita på fullt allvar, hur han bad och låg på marken framför seitan. Men vi måste gömma oss mycket väl, om det skulle lyckas.

Tyvärr blev det aldrig av. Det visade sig att lapparna skulle bege sig på flyttning flera veckor senare än de sagt, och att det skulle dröja länge innan tidpunkten för seitaoffret skulle komma. Det var mig icke möjligt att stanna där så länge för att med egna ögon få bevittna denna tusenåriga gamla hedniskla ceremoni. Men efter allt jag sett och hört i Lappland, tror jag att vi få sätta tilltro till alla dessa vittnesmål och att i endel avlägsna fjälltrakter seitadyrkan och den gamla tron på saviofjällen fortfarande är fullt levande. Dock, mycket kunna lapparna göra på skämt eller av beräkning, för att intressera en främling. Men den äkta ångesten hos lappen och lappkvinnan som steg ur släden och hade Armas och mig att leda våra renar över bergsryggen samt den käcke unge lappen på bröllopet som spontant yttrade sig till förmån för sina gudar, tyda på att vi få taga dem på allvar.

Att de flesta påstå att all seitadyrkan redan för ett par hundra år sedan upphört säger oss inte så mycket, ty lappen tager en annan natur på sig då han kommer till kyrkbyn och lämnar hedningasjälen hemma i kåtan, och inför främlingar kan han iakttaga en försiktig men även överlägsen och ironisk tystnad.

*

Jag har här i några kapitel sökt sammanfatta ungefär vad jag tror mig veta om samehfolkets hedniska religion, sådan den framträder i våra dagar. Resultatet är inte vidare rikt — om ock rätt rikt på sägner. Då jag begynte min vinter i Lappland närde jag ett svagt hopp att påträffa spår av den gamla samehreligionen och erhålla en viss förståelse för densamma. Denna förhoppning var emellertid ytterst vag, ty för det sunda förnuftet syntes det otroligt att år 1939 kunna finna Lapplands hedendom. På sätt och vis har resultatet gått långt utöver mina förhoppningar. Och dock, då jag väger min skörd, synes den mig icke tung.

Enligt vad jag erfarit av samehfolkets religion, sådan den lever kvar, förefaller den att vara alltför primitiv, alltför stenålderslik, för att ett studium av den skulle kunna giva oss ett bidrag till förståelsen av den religiösa känslans väsen. Vi möta, åtminstone i dag, egentligen icke religion utan blott magi hos samehfolket, och hos nybyggarna, vilka vi också tagit i betraktande, finna vi den magiska Lapplands-skräckens avskuggningar. Men även denna magi är i regel alltför primitivt reell och konkret till sin natur för att säga oss något om människans dragning till och förnimmelse av det mystiska.

Gärna hade man velat dikta sig en annan bild. Det finnes väl intet mer högstämt och rofullt än ödemarkens fjällandskap. De vida tundrorna i vinden. Fjällens, stenvärldens majestätiska otillgänglighet och ro. Och strömmarna, älvarna som flyta ned mot skogsvärlden, mot den bebyggda världen uppifrån fjällmurarnas ljusa och tysta värld. Älvarna äro som strömmar av kyligt ljus i sin soliga och ändå frysande genomskinlighet; man tycker sig se hur livet flödar ned från ett tystnadens land bortom det verkliga varat, ett enkelt ljust flöde mot tillvarons mångfald.

Och så skogarnas växande värld med sitt ändlösa sus, som börjar vid fjällens fötter och utbreder sig nedanför fjällvärlden. Växandets hymn över jorden, sus av längtan och rofullt evigt varande.

På den grunden hade man velat dikta en dikt om Lapplands religion. Och det är inte uteslutet att livet diktar den inte blott i fjäll och mark, utan även i människors sinnen och tillvaro. Vi möta där uppe några enstaka individer, vilka omedvetet synas ha den, som en organisk beståndsdel i sin blod. Mon samehreligionen är något helt annat, nästan en motsatt religion, och ändå är också den en fjällens och tundrornas dikt. De vilt brinnande tundrornas, den flammande norrskensnattens, de skräckinjagande fjällens och den vittneslösa ödemarkens dikt. Men samehreligionen är samtidigt en dikt om livets hårdhet och de små människornas, det darrande lilla hjärtats kamp i en vid skräckfylld ödemark, som synes fråga människopygméerna — vad ha ni här att göra?

Det är som om samehfolkets vidskepelse ville förtälja oss, att det första är skräcken, det första är känslan att leva i en fientlig, obeveklig natur som skrämmer och hotar vid varje steg. Och det allra första är kanske skräcken inför den skrämmande vildheten och hungern i det egna sinnet, ödemarkens mörka viskningar i vår egen blod. Så riktar samehmannen först uppmärksamheten mot de fientligt sinnade makterna i livet och får knappt tid över att tillbe de ljusa makterna under sin kamp mot de mörka. Han är alltför upptagen av tillvarons problem, av sina egna mycket materiella behov för att kunna se ut över sin egen materiella intressesfär, för att kunna höja tanken till det inmateriella. Och samtidigt blir det materiella, allt som är till, gåta och mysterium. Stenen växer fastän ytterst långsamt, de materiella och magiska handlingarna ingå i varandra i ett dunkelt orsakssammanhang. Han lyfter inte tanken till anden men möter anden i materien. Detta är livet: ande och materie, mystik och realitet, och kanske har han rätt, de kunna inte delas upp i två världar.

Så väldig och underbar är denna ödemarkens värld att samehmannen känner sig som vore han placerad ensam på det okändas ocean, och mitt bland dess vågslag tvinnar han sitt ödes trådar. Han är innesluten i naturen, i världen, som en atom i en enda väldig organism av liv. Och liv, det är det okändia och oförstådda. Det är magiska sammanhang. Men han äger ock något sällsamt inom sig: en kraft och en förmåga att mitt i sin egen obetydlighet möta dessa magiska sammanhang eller vara en del av dem, en styrande vilja i dem. Detta gåtfulla inom honom — det är början till religionen. Livsupplevelsen, det själsliga förnimmandet, ett andligt förhållande till livet och dess materie som ock är ande.

Och till slut vill jag säga, med risk att helt förlora mina läsares förtroende: vi böra kanske ändå inte ha blott en axelryckning till övers för samehfolkets hockuspockus och primitiva sägner. Vi böra betänka vilken hårdhet det svåra ödemarkslivet utvecklar, strapatserna, som ständigt kräva den yttersta anspänning och övervinnelse, och å andra sidan beroendet av naturen, och alla dess växlingar, söm fordra den yttersta känslighet och en instinktiv uppfattning av vad som sker: väder och vind, köldtecken och värmetecken. En tillvaro i årsloppets rytm, som kommer lapparna att känna sig som levande beståndsdelar av naturens skeende, i ständigt umgänge med dess krafter. Och sensitiviteten, det lätt rörda sinnet som lätt bryter ut i våldsamma utbrott av livsbegär men även leder till ruelse och skräck, som fylles av dunkla förnimmelser och syner. Genom alla dessa sägenupplevelser frambryter en känsla för skeendet — i natur och tillvaro, för ödesmakten personifierad i halvindividuella rådor och underjordiska, — en förnimmelse av livets, religionens gåta.

I detta samehliv trivas instinkt och förnimmelse, vilja och kraft. Bakom det ligga förnimmelser av skeendets väldighet, livets skapande rörelse, om ock denna förnimmelse av vad som sker i naturen omkring människorna frambryter i intryck och bilder överensstämmande med arten av deras fantasi och deras hjärnas vibrationer — i deras intellektuella språk. Det är ingen brist på ödes- och nemesistro i deras sägner, men där finnes också tro på en befriande och övervinnande kraft, det mänskliga modets och den själsliga glädjens kraft, som även den är i gemenskap med naturen. Allt flyter ut och stiger fram i bilder och glimtar, i tecken alltför ofullständiga och fattiga för att sammanfogas till en läslig skrift.

Enligt begreppen är samehfolkets tro icke egentlig religion, blott primitiv magi. Skygghet och krassa föreställningar, vilkas omedvetna grundtanke att materie och ande flyta övor i varandra dock icke behöver vara så krass. Men slutligen finnes ingen tro som icke ändå är religion. Och kanske kunde man t. o. m. ur vidskepelsen utläsa en magisk noidreligion som går ut på att människan är en del av livets dunkla väsen och därför kan kämpa sig till en herreställning i dess skeende. Men noidens svaghet är hans absoluta ensamhet. Och från »Jahves» värld och från andevärlden kommer ingen hjälp, han måste blott behärska och övervinna, besvärja och segra — och ve honom om han inte segrar! Ingen varm tro lyfter honom, ingen nådens sol lyser med sin värme in i honom; han är hänvisad blott till sig själv, ensam i andevärldens gåtfulla mörker. Den förlösande religionens hängivelse och befrielse, nåden saknas. Kanske var det därför en noid förr i världen måste lämna sitt yrke, då han blev gammal och skröplig och miste tänderna. Ty hans verksamhet är en ständig kamp, och då han inte längre mäktar kämpa blir han sina egna tjänande andars rov.

Det är det första primitiva religiösa förnimmandet vi möta hos samehfolket. Och alla deras sägner äro som hjälplösa frågor och gissningar om det okända livshav i vilket de befinna sig. Människan, som lik ett spädbarn kryper på den okända fjällmarken och försöker lära sig att gå några stapplande steg, men åter drages ned av tyngdlagen utan att vinna välde över sina lemmar och med ett förskrämt pipande kryper på marken.

Kilde

Uddrag af Erik Therman: Bland noider och nomader, Stockholm, 1940.