Vis kilden til Solsönernas Saga – Beijen-Neita och Björnmannen

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Solsönernas Saga – Beijen-Neita och Björnmannen]] !!  
|-
|}



<center>'''[[Samisk religion og mytologi|Temaside: Samisk religion og mytologi]]'''<br><br>'''Valdemar Lindholm'''<br><big>'''[[Solsönernas Saga]]'''</big>

<br><big><big><big>'''Beijen-Neita och Björnmannen'''</big></big></big>

</center>


<blockquote>
[[Fil:Elgström 19.jpg|500px|center]]



UNDER BEIJEN-NEITAS VÅRD och Beijves milda tillsyn tillväxte de nya människorna. De voro ett godt släkte, ty de voro Beijves barn, och då jorden numera ej gaf något utan deras osparda möda, utan allt, som för lifvets nödtorft och uppehälle kräfdes, måste med stort besvär afvinnas den karga jorden, hände det ej så som i den goda tiden att människorna blefvo missbelåtna och öfvermodiga, skrytande med sin egen kraft likt den bleke Mano, som stjäl ljuset från Beijve utan tack. Fridsamma och ödmjuka lefde de nya människorna.

Men nu var det så, att när Batje och Nanna, som voro de nya människornas stamfader och stammoder, ännu ströfvade omkring på den nya jorden, fjärran från hvarandra, för att söka sig en like, en make, en maka af eget släkte, hade Beijve på Beijen-Neitas förbön låtit en tung sömn komma öfver dem båda. Denna sömn var så tung, att den fördref deras minne, så att när de åter möttes kände de ej igen hvarandra, utan blefvo man och hustru. Men under sömnen hade de ock förlorat minnet af gudarne, och om de än sågo den ljuse Beijve dagligen, förstodo de dock ej hans väsen. Allt hvad de i sin barndom hört om den första goda tiden hade de glömt — intet minne var dem öfrigt af det, som var innan Jubmel stjälpte världen. Intet hade de hört om Beijves solskatt, som af Jubmel gömts djupt i jorden till en skatt, till en förtröstan för Beijves söner.

Därför hade de ock glömt många af de konster, som människorna varit medvetna om före den tiden, då Jubmel vände världen. Då ingen lärt dem något, bodde de i bergens klyftor såsom de vilda djuren och deras klädnad var de vilda djurens skinn.

Beijen-Neita såg allt detta, och hon blef ganska sorgsen, och hon gick till Beijve, sin fader, och talade:

»Höge Beijve», sade hon, »ljuse fader, se dina söner vandra i öde marker. Såsom djur de vistas i bergens hålor, därifrån aldrig offerrökarna stiga. Ej de minnas Beijve, ej höge Jubmel, veta ej något af förtidsfädernas konster, känna icke konsten att tämja renen, veta intet om Beijves helga solskatt, gömd i jorden, närmast till jordens hjärta att den goda tiden må åter komma. Därför ber jag dig, höge, ljuse fader, låt mig än en gång till jorden gå neder, vistas än en stund ibland Beijves söner, att de åter må lära kåtor bygga, att de må lära fädrens nyttiga konster, höra sägnen om helgade Beijve-skatten.»

Beijve talade till Beijen-Neita:

»Sannt du talat, dotter, om Beijves släkte! Liksom djur de vandra i vilda marker, offra icke åt Beijve och ljusa gudar, veta intet om helgade Beijve-skatten, gömd i jorden närmast till jordens hjärta. Därför må du åter till jorden vandra, vistas ständigt nära till Beijves söner, stundom sedd, men stundom osedd af alla, ständigt gifvande akt på Beijvesönernas välfärd.»

Så fick Beijen-Neita förmågan att, när hon det önskade, göra sig synlig för Beijves söner, lefvande såsom en af dem, varande såsom en af dem, dock större, mäktigare i välgärningar och goda råd. Men när hon så har sina barns sak väl beställt, då går hon åter bort som hon kommit, hvarifrån vet ingen — hvart vet ingen. Så skall hon komma och gå genom tiderna, sitt folk, sitt land till råd och hjälp intill dess den kommer, som finner Beijves solskatt djupt i fjällen.

Nu var där denna tid en man, som bodde i ett björnide. Med sin klubba af sten hade han slagit björnen och tagit det stora djurets päls, som ständigt var hans klädnad. Och björnens ide hade han tagit till sin bostad. Därför kallades han Björnmannen och de gamle ha berättat, att björnens halde<ref>''Halde'' = finnarnes »Haltia» = skyddsande.</ref> gifvit honom förmågan att när han det ville, antaga björnens skepnad<ref>Något liknande omtalas i Kalevala 28 runan.</ref>.

En dag när björnmannen i sin björnskepnad gick i skogen vardt han plötsligt varse en oförlikneligt vacker kvinna, som låg och sof under en stor tall.

Hon var af en ståtelig skapnad och ganska vacker. Varsamt nalkades Björnmannen, och då den vackra kvinnan ej vaknade ur sin dvala, utan fortfarande sof, tog Björnmannen henne på sina armar och bar henne varsamt hem till sitt ide, där han bodde.

Den vackra kvinnan var Beijen-Neita och hon blef nu björnmannens hustru. Och hon lärde honom hur kåtan skall byggas, och hon lärde honom många af fädernas konster och många nya konster. Hon lärde Björnmannen offra och lärde honom heliga sånger om Beijves solskatt, som Jubmel gömt djupt i jorden, närmast det lilla hjärtat. 

Och Beijen-Neita var länge hos Björnmannen.


[[Fil:Elgström 20.jpg|250px|center]]
</blockquote>
<br><br>
==Fodnoter==
<br>
<references/>
<br><br>


[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Valdemar Lindholm]]
[[Kategori:Ossian Elgström]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]