Solsönernas Saga – De nya människorna

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

De nya människorna

NÄR NU JUBMEL vändt världen rätt igen, var det mycket, som var annorlunda än förut. Gyttja och dy hade lagt sig sig öfver bergen — floderna svallade häftigt, hafvet var större än förut. Allt det goda, som fanns i den goda tiden hade Jubmel väl gömt undan, så att människorna ej skulle finna det utan möda och bli öfvermodiga.

Uppe på det heliga berget, på Passevaare, sofvo ännu Batje och Nanna, hvilka af Jubmel själf blifvit räddade undan förödelsen när Jubmel vände världen. Men den goda Njavvis-ene, som var Beijen-neita, vakade öfver de sofvande barnen.

Lång tid gick, ja ganska lång tid, innan Beijen-Neita ansåg den rätta tiden vara att väcka barnen. Under denna tid vandrade den goda Beijen-Neita omkring den nya världen, planterande gräs och örter, buskar och träd, på det att jorden ej måtte vara så afskräckande när barnen skulle vakna. De mörka urtidsvattnen hade förstört allt, som förut växt på jorden, men nu pyntade den goda Beijen-Neita på nytt jorden med vackra örter, gräs, buskar och träd, och fördenskull kallas hon ock af

Beijves söner för Buona-Neita, det är den grönskande vårens flicka.

När så jorden åter stod pyntad och grön, skön att skåda ehuru ej så vacker och rik som i den första goda tiden, gick Beijen-Neita upp på Passevaare och väckte Batje och Nanna med hvar sin kyss.

»Beijve mo tjulesta», det är: »solen kysser mig», sade Batje och satte sig yrvaken upp, gnuggande sig i ögonen.

»Beijve mo etsa», det är: »Beijve älskar mig», sade Nanna och vaknade äfven hon.

Så sutto de båda barnen där, ensamma i hela världen, ty de kunde inte se Beijen-Neita, som ju dock var när dem. Inte visste de, hur länge de sofvit, men de kände igen hvarandra som bror och syster. Hand i hand gingo de ut för att söka människor.

Men de kunde inte känna igen något af hvad de sågo, ty allt hade blifvit så nytt och underligt. Och inga människor träffade de heller, men fåglarna sjöngo för dem, och när de blefvo trötta och sorgsna hörde de någonstädes långt ifrån ett underligt, jummande ljud, som gjorde deras sinne gladt. De visste inte hvad det var, men det var nog slagen af den lilla renkons hjärta, som klappade för Beijves barn djupt i jorden.

Så vandrade de länge, och gossen, som hette Batje, plockade bär åt flickan, och de lekte på barns sätt och voro lyckliga, och Beijen-Neita vakade öfver dem båda, att intet ondt skulle vederfaras dem.

Men när de vandrat så ganska länge och ännu ej träffat på någon enda människa, då sade Batje till sin lilla syster Nanna:

»Lilla syster, vi ha vandrat vida hand i hand men ändå ej funnit någon af vårt släkte. Låtom oss då skiljas, lilla syster, och någon tid vandra enhvar åt sitt håll, kanske kan lyckan vara någon af oss mera bevågen.»

»Lilla broder», sade flickan, »vi ha vandrat länge samman — låtom oss söka enhvar på sitt håll, få se hvem af oss har bästa lyckan.»

Och så kysste de båda barnen hvarandra och vandrade sedan enhvar åt sitt håll, gossen mot norr och flickan mot söder.

Under ett helt års tid vandrade de så, gossen mot norr och flickan mot söder. Ofta voro de sorgsna i sinnet, men då hörde de alltid det underliga, jummande ljudet från fjällen och så blef deras sinne gladt igen. Svårt var det stundom för dem att finna sin föda, men Beijen-Neita vakade öfver dem, fastän de inte kunde se henne.

Gossen, Batje, hade vandrat ett helt års tid. Stark hade han blifvit, och hans växt hade blifvit reslig. Mycket hade han lärt sig under den tid han i frihet ströfvat omkring, men ingen människa hade han påträffat.

Så hände det en dag, där han gick och vandrade, att han såg något ganska litet, som rörde sig långt borta.

»Hå», tänkte gossen, »där är ändtligen den jag söker.»

Och han sprang med renkalfvens lätta och snabba fjät emot det lilla föremålet, som rörde sig i fjärran.

Samma stund var Nanna ute och vandrade och såg på afstånd något ganska litet, som rörde sig snabbt därborta.

»Hå», tänkte flickan, »där har jag lyckan med mig till slut. Där är ändtligen den jag söker.»

Och så sprang hon med snabba steg åt det hållet.

Så sprungo de båda syskonen brådskande hvarandra till mötes. Och plötsligt stannade de, ty de hade kännt igen hvarandra.

»Hå, jag menar det är Nanna», sade gossen.

»Hå, jag menar det är Batje», sade flickan.

Så föllo de båda syskonen hvarandra om halsen och kysstes såsom bror och syster, berättande hvarandra hvad de sett och erfarit under vandringen.

När de så erforo, att ingendera under sin vandring påträffat någon människa, utan endast markens vilda djur, voro de ganska sorgsna. Någon tid gingo de nu tillsammans, men till slut sade gossen:

»Lilla syster, fåfängt ha vi nu sökt i norr och söder, fåfängt ha vi tillsammans letat efter en varelse af vårt släkte. Låt oss än en gång skiljas, sökande från öster till väster, kanske skola vi då något finna.»

»Lilla broder», sade flickan, »jag är redo att göra allt, som min broder önskar. Låtom oss söka i öster och väster.»

Så omfamnade och kysste barnen än en gång hvarandra till afsked och så vandrade de hvar åt sitt håll, Batje mot öster och Nanna mot väster.

Åter vandrade de länge, ganska länge omkring i världen, Batje i de östra landen och Nanna i de västra. Många underliga ting sågo de och mycket lärde de på sin väg, men någon af sitt eget släkte träffade de ej, och de voro ganska sorgsna.

När de så vandrat ett helt år möttes de återigen. Väl hade de mycket förändrats under detta år, men de kände dock genast igen hvarandra.

»Du är Batje, min broder», sade flickan.

»Du är Nanna, min syster», sade gossen.

Så gåfvo de hvarandra broders- och systerkyssen och vandrade så någon tid tillsammans, såsom de förut gjort.

Men snart kom en oro öfver båda, och fastän de voro djupt fästade vid hvarandra, så som syskon äro det, sökte de båda gärna ensamheten.

Och Batje sade till sin syster:

»Lilla syster, tungt är sinnet,

dystra blifva mina tankar,

underliga syner ser jag,

gastar mina sinnen dåra.

Lilla syster, se mitt hjärta

flyter i mig, liksom vatten,

stundom lugnt och stundom upprördt

utaf stormar, hvilkas upphof

ingen mer än Jubmel känner.

Lilla syster, se mitt hjärta

är bedröfvadt, sjukt och sorgset;

ej jag känner mina tankar,

vet ej mera mina vägar.

Jag vill gå till höga bergen,

jag vill gå och ensam vandra,

jag vill höra Jubmels hjärta

genom ensamhetens tystnad,

att ej onda gastars sånger

månde mina sinnen dåra.

Jag är trött och ganska sorgsen.

Med öppna ögon såg Nanna, hur Batje ensam vandrade bort med sänkt hufvud, utan att, såsom förr skett när de skildes, gifva henne broderskyssen till afsked.

Och Nanna såg, att hon inte längre var ett barn utan en ung jungfru, och att Batje, som vandrade bort med sänkt hufvud, var en ung och kraftig man.

Och Nanna sjönk samman i gräset där hon satt och grät ganska bittert, ty hon var mycket ensam.

Så såg henne Beijen-Neita. Och hon sade till Beijve:

Skåda, Beijve, här din dotter,

ensam är hon och allena

har ej någon tröst i världen,

skall helt visst rätt snart förtvina.

Ensam är hon med sin broder

äger icke någon annan —

därföre de fly hvarandra.

Skåda också gossen Batje!

Som en ungren emot hösten

vandrar han mot fjällets höjder

tärd af oron i sitt inre.

Skänk dem båda hvad de önska

låt dem glömma bror och syster

låt dem finna sig en make!

Och Beijve sade: »På det att skatten, som är gömd åt Beijves barn djupt i jorden ej månde ligga förgäfves, på det att den en gång må komma i dagen och den goda tiden komma åter, må detta ske.»

Och Beijve lät en ganska tung sömn falla öfver Batje och Nanna. Så tungt sofvo de, att när de vaknade, hade de förlorat hvarje minne af allt det, som förut varit. Batje mindes icke Nanna och Nanna mindes icke Batje.

Länge vandrade de så ensamma, hvar för sig. Och Batje var en ung kraftig man och Nanna en ung, kraftig kvinna.

Så möttes de båda. Och de kände ej igen hvarandra, men mannen kallade kvinnan Mo Nannatjam, som betyder min lilla käresta. Och hon blef hans hustru och födde honom barn som blefvo de nya människorna på den jord, som kom sedan Jubmel vände världen.

Så ha fäderna berättat

om den gode gossen Batje,

om den vackra flickan Nanna,

om de båda barnens vandring,

och det nya släktets uppkomst.

Nya släktet, som skall finna

en gång gömda Beijveskatten,

slumrande vid jordens hjärta.

Så ha fäderna berättat

så de unga än förtälja.