Solsönernas Saga – Spådomen om Beijves solskatt

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Spådomen om Beijves solskatt

SÄGNEN har sagt, sagan har berättat:

Bortom norra polens stjärna,

västerut från sol och måne

stenrös finns af guld och silfver

ärilstenar, sänkestenar;

guldet blänker, silfret glänser,

hafvets klippor se sin afbild;

solar, månar, stjärnor skina,

blänka, le åt sina bilder.

Bortom polens norra stjärna

Beijve vaktar sina skatter,

vaktar troget hela dagen

vaktar dem ännu om natten.

Höga berg af guld och silfver,

renar, löpande med guldklöf

öfver silfvertyngda marker,

så som i den goda tiden;

tusen ganska vackra saker

ljuse Beijve troget vaktar.

Hvem skall en gång skatten finna?

Sames barn är den förvarad

genom långa, mörka tider.

Solens dotter, Beijen-Neita

har ett heligt löfte gifvit,

Beijve själf och höge Jubmel

han, som strålar högst af alla

ha med helig ed det lofvat:

en gång skatten finnes åter,

än en gång den goda tiden

komma skall till Sames söner.

Hvem skall en gång skatten finna?

Många skola skatten söka,

komma ifrån fjärran trakter

vandrande i stora hopar

för att Beijveskatten söka

fåfängt skola de dock vandra.

Skatten är åt Sames söner

väl förvarad, djupt i jorden

ingen annan kan den finna

än den Jubmels oblo helgat

till att blifva gudars like.

*

Hvilka äro då de sälle

som af Jubmels oblo helgas

till att finna dolda skatten

till att finna gudagåfvan?

Jubmel, höge himlafadern

ensam känner gåtans tydning.

Himlafadern själf är själf; han

är ej såsom mänskors söner;

själf han styrer höga himlen

själf han styr den andra världen.

Skatten, gömd i tidens början

strid och ofrid väl skall skapa,

men den finnes en gång åter —

då skall frid och endräkt härska,

då skall Beijves ljusa rike

sådant som i tidens början

åter uppstå här på jorden,

mänskorna ej mera söndras,

enas såsom Jubmels söner,

helgade af Jubmels oblo.

Himlafadern sammansämjer,

låter oblo tränga genom

suga in i, bränna, värma

klara anden. Själf han stryker

skrapar bort, försonar, blidkar.

Han själf ar själf — ej du, ej jag

ej såsom du, ej såsom jag.

Själf han klarar, till det bästa

vänder allt, förlåter. Gåfvan

skall med glädje mot man taga

hon skall vara största skatten

vara hjärtats högsta trängtan.

Men till dess att tiden kommer

då den goda skatten vinnes

Jubmels oblo bränner, dödar,

dårar hexar mänskosinnet,

själen för till Jabmien-aimo.

Dessa världars väsen ha ej

kött och ben men finnas ändock.

Rum de ta ej — icke klämmer

klippan dem, och vattnet dränker,

hindrar dem ej. Liksom tanken

flyga de igenom jorden,

genom himlens alla världar.

Tid de ha ej. Den bakom dem

flyktat; de i drömmen visa

sig för dem, som yra bländas.

*

Så går sagan genom tiden —

så den länge har berättats

om den rika Beijveskatten.

Många sökte, men förgäfves:

tiden är väl icke kommen,

Sames söner icke mogna

ännu för den goda tiden.

Ännu bränner Jubmels oblo,

ännu bländar den och dödar.

Ännu råder strid på jorden.

Ännu Attjis-ene vandrar

rundt omkring med onda ränker.

Men för Sames gode söner

skall dock tiden en gång komma;

Beijen-Neita ännu vakar

öfver sina kära söner

ifrån höga Passevaare.

*

Så ha fäderna berättat

så har sagan gått till barnen

att för deras barn berättas.

Än är dock ej tiden kommen.