Sonförlusten

Fra heimskringla.no
Revisjon per 20. feb. 2020 kl. 17:29 av Jesper (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Skaldekväden


Sonförlusten

av Egil Skallegrimsson


från fornisländskan af
Albert Ulrik Bååth


Jos. Seligmann & C;is Förlag

Stockholm 1883


Tungt jag anden drager,
Rör ej lätt min tunga,
Då det höfs åt sonen
Äredikt att sjunga.
Mycket svårt det har sig
Suttungsmjöden tömma.
Ej jag sång kan hämta
Upp ur hjärtats gömma.

Är ej lätt att ösa
Fram ur bröstet sången,
Djupt i jättesalar
Fordomtima fången,
Buren bort af Oden
Hem till gode gudar.
Vållar tunga sorgen,
Att ej sången ljudar.

Först se’n Oden mäktat
Dädan drycken bära,
Klang i Valhall sången,
Fick gud Brage ära . . . . .
Lyss — jag hör kring högen
Döna vågor vida,
Där jag lade sonen
Vid min faders sida.

För min ätt det lider
Nu till slut af dagen,
Lik en stam i skogen,
Skalad, tordönsslagen.
Mod ej man har mycket,
Rymt har glädjeruset,
När han bär en älskad
Frändes lik ur huset.

Frändefall jag frestat.
Mycket jag fått mista:
Faders lik jag skådat,
Moders blick, den sista.
Därom kan jag kväda
— Kval ej sången hämma —
Låta minnet löfvas
Af min starka stämma.

Böljan bröt så faders
Frändekrets, som rämnat —
Svårast är att lida
Luckan, böljan lämnat.
Där jag sonen skådat,
Ser med sorg i hågen
Nu jag rummet öde,
Ty han sjönk med vågen.

Hårdt har Rån mig ruskat.
Hvart jag väl mig vänder,
Ser jag mig allena,
Arm på käre fränder.
Hafvet slitit sönder
Ättens band, det fasta,
Kunde son ur faders
Starka armar kasta.

Vet det — om jag kunde
Sorg med svärdet hamna,
Skulle kära lifvet
Öges lemmar lämna.
Om med stormens broder
Blott jag kunde strida,
Ned jag skulle stöta
Makan vid hans sida.

Men jag mäktar icke.
Maktlös är min klinga
Emot skeppens bane,
Kan ej hafvet tvinga.
Utan stöd i stormen
Inför alla står jag,
Utan fagert följe,
Gammal gubbe, går jag.

Mig har hafvet rånat,
Mycket från mig rifvit,
När till sälla salar
Han refs bort ur lifvet.
Han var sköld för ätten,
Värn i kring dess ära.
Tungt det är att tälja
Fall af fränder kära.

Väl jag själfver vet det,
Att i sonen bodde
Ämnet till en kämpe.
Det låg godt och grodde,
Skulle vuxit väldigt,
Om han frisk fått frodas,
Tils han stått i härmäns
Led, de vapengodas.

Mest af alt han let till,
Hvad hans fader sade,
Fast alt folket andra
Ord i örat lade.
Halp mig här i hemmet,
Höll mig uppe händigt.
Det var han, som stödde
All min styrka ständigt.

Broderlös jag därtill
Hvilar här i hallen:
Graf en gång jag grof åt
Broder, vapenfallen.
Oro ser jag växa,
Svek vill friden kränka:
Kan på tid, som nalkas,
Ej med ro jag tänka.

Ty hvem ståndar nu väl
Orädd vid min sida,
När i svekets dagar
Godt det höfs att strida?
Tarfvas nu på Island
Vän, som ej vet vika.
Mycket hjälplös är jag,
När mig vänner svika.

Vida får du färdas,
Späja ute, inne,
Skall på Island hittas
Man med tro i sinne.
Girig niding ringar
Huset sent om natten,
Där hans broder sofver,
Dräper, rånar skatten!

Ej i mannalagen
Mer jag har min gamman,
Om ock männen kunde
Hålla frid till samman:
Fick min makas gosse
Upp till gudar fara
Att där uppe leta
Efter fränders skara.

Oblid är mig Oden,
Lägger tyngd, som trycker
Hårdt på mina skuldror,
Stöden undan rycker.
Under kval, dem långa,
Leda nätter vålla,
Kan jag ej mitt gamla
Hufvud upprätt hålla;

Sedan Gunnar, sonen,
Tog den sot, som brände
Lifvet bort och honom
Hän ur världen sände.
Vet jag, utan lyte
Var han att värd akta,
Kunde väl för nidings-
Ord sin tunga vakta.

Väl jag än det minnes,
Att till gudars gårdar
Oden hof den milde,
Som nu minnet vårdar.
Ut från mig han växte,
Ättens gren, den ranke.
Vård fick vacker vidja
Städs i moders tanke.

Spjutens herre fordom
Till min vän jag hade,
Stod mig godt med guden,
Lit till honom lade,
Gode segergifvarn,
Tils han bort mig stötte,
Slet i tu sin vänskap
Och med hån mig mötte.

Viles broder räkt mig
Mycket ve, det ser jag:
Ej till gudars höfding
Bloten gärna ger jag. —
Dock har vise guden,
Vetat väl mig skänka
Bot för bittra kvalen,
Vill jag efter tänka.

Ulfvens ovän gaf mig
Idrott god — att svinga
Smärtan ut med kväden,
Som ur barmen klinga.
Vardt mig gifven makt till
Öppen fäjd att tvinga
Dem, som lömske smyga
Fram att ofärd bringa.

Häl, jag ser hon väntar
Mig på Digranäset,
Där som frändehögar
Sticka upp ur gräset.
Mycket rådvill är jag:
Skall dit bort jag skrida?
Nej, här vill jag gladlynt
Hennes ankomst bida.