Valans spådom (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk Latin
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif Faeroysk.gif Latin Cross.svg
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif Latin Cross.svg
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Valans spådom


1.


De tre norner ved Yggdrasil (Ludwig Burger)

Hören mig alla
heliga släkten,
större som smärre
söner af Heimdall!
Du vill, Valfader,
att väl jag förtäljer
fornmanna sägner,
de främsta jag känner.

2.
Jättar minns jag
i urtid borna,
dem, som fordom
mig fostrat hafva;
nio minns jag världar,
nio verkträd,
världsträdet än
i växt under mullen.

3.
Så var åldrarnas början,
där Ymer byggde:
var ej sand, ej sjö
eller svala vågor;
jord fanns icke
eller himmel ofvan,
gapande svalg blott,
men gräs intet.

4.
Förrän Burs söner
bordskifvorna höjde,
de, som mäktade
Midgård skapa;
sol sken sunnan
på salens stenar,
då vardt groddbar grund
med gröna örter.

5.
Sol grep sunnan,
i sällskap med måne,
med högra handen
om himlens hästdörr;
solen ej visste,
hvar sal hon hade,
månen ej visste,
hvad makt han ägde.

6.
Då drogo de mäktige
till sina domaresäten,
alla heliga gudar
att härom rådslå:
natt och månskiften
namn de gåfvo,
morgon och afton
åren att tälja.

7.
Asarne möttes
på Idavallen,
timrade höga
hof och altar;
grundlade ässjor
och guld smidde,
formade tänger
och tillredde verktyg.

8.
Guldtafvel i gården
de glada lekte,
icke dem brast
öfverflöd af guld,
till dess att trenne
tursamör kommo,
mycket omåttliga,
från jättarnes värld.

9.
Då drogo de mäktige
till sina domaresäten,
alla heliga gudar
att härom rådslå:
hvem en dvärgaskara
dana skulle
af bränningens blod
och den blånades läggar.

10.
Där var Modsogner,
mästare vorden
bland alla dvärgar,
och Duren därnäst:
där danades många
mänskolika
dvärgar ur jorden,
såsom Duren sade.

11.
Nye och Nede,
Nordre och Södre,
Östre och Västre,
Alltjuf, Dvalen,
Når och Nåen,
Niping, Dåen,
Bifur, Bafur,
Bömbur, Nore.

12.
Vägg och Gundalf,
Vindalf, Toren,
Trår och Tråen,
Täck, Lit och Vitter,
Ny och Nyråd.
Nu har jag dvärgarne
med Regin och Rådsvinn
rätteligen uppnämnt.

13.
Tid är att dvärgarne
i Dvalens följe,
de ljussökandes ätter,
till Lofar tälja,
dem, som sträfvat
från salens stengrund.
Örvangarnas boning,
och upp till kampvallen.

14.
Där var Dröpner
och Dolgtraser,
Har och Högspåre,
Lävang och Gloen,
Dore, Ore,
Duf, Andvare,
Skirfver, Virfver,
Skafin, Åe.

15.
File, Kile,
Funden, Nale,
Häpte, Vile,
Hanar, Sviur,
Billing, Brune,
Bild, Bure,
Frar, Hornbäre,
Fräg och Lone.

16.
Alf och Yngve,
Eksköldbäre,
Fjalar och Froste,
Finn och Ginnar.
Alltid skall man minnas,
medan åldrar vara,
Lofars fäders
långa räcka.

17.
Och från dylikt följe
drogo tre asar,
kraftiga och hugfulla
fram i huset,
funno å marken
litet mäktande
Ask och Ämbla,
utan bestämmelse.

18.
Ande de ej hade,
omdöme ej heller,
ej blod, ej skick
eller goda ögon;
ande gaf Oden,
omdöme Höner,
blod dem Lodur gaf
och goda ögon.

19.
Ask vet jag stånda,
Yggdrasil heter
höga trädet, vattnadt
af den hvita ör;
dädan kommer daggen,
som i dalar faller,
det står alltid grönt
öfver Urds brunn.

20.
Dädan komma mör,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står;
de lag satte,
de lif korade
åt åldrarnas barn
och ödet åt män.

21.
Urd hette den ena,
den andra Vardande,
de skuro å skid
Skuld som den tredje.

22.
Heid de henne nämnde,
hvar till hus hon kom,
en välspående vala,
som varsel tog af stafvar;
sejd hon kunde,
sejdade af all sin hug,
var alltid i ynnest
hos ondskefull kvinna.

23.
Hon minns det första
folkkrig i världen,
då Gullveig på spjutens
spetsar lyftes:
tre gånger brändes
den tre gånger borna,
ofta, ej sällan,
än dock hon lefver.

24.
Då drogo de mäktige
till sina domaresäten,
alla heliga gudar
att härom rådslå:
om asarne skulle
skadan tåla
eller alla gudar borde
böter taga.

25.
Oden slungade
sitt spjut mot flocken:
det var den första
folkstrid i världen.
Bruten var bordvägg
i asa-borgen,
krigspående vaner
vankade på fälten.

26.
Då drogo de mäktige
till sina domaresäten,
alla heliga gudar
att härom rådslå:
hvem all luften
med lömskhet blandat
eller åt jättens ätt
Ods mö gifvit.

27.
Tor ensam slog till,
trotsig af harm,
han sällan sitter still,
när slikt han röner;
där brötos eder,
ord och löften,
alla kraftiga aftal,
som kommit till stånd.

28.
Hon vet, att Heimdalls
horn är gömdt
under det solvana
sällsamma trädet;
en å ser hon ösas
med örblandad fors
af Allfaders pant —
Veten I än eller hvad?

29.
Ensam satt hon ute,
när den åldrige kom,
asagrubblarn,
och i ögat henne såg:
»Hvad frågen I mig?
Hvi fresten I mig?
Allt vet jag, Oden,
hvar ditt öga du dolt.»

30.
[Hon vet, att Odens
öga är doldt]
i den märkliga
Mimers brunn:
mjöd hvar morgon
Mimer dricker
af Allfaders pant —
Veten I än eller hvad?

31.
Valde henne Härfader
halsguld och ringar,
trollmedel till vinning,
och teckenstafvar:
hon såg vidt och bredt
i världar alla,
[mycket hon fattar,
fram ser jag längre].

32.
Hon fann valkyrjor
fjärran komna,
redo att till gotars
gårdar rida:
Skuld bar sköld,
Skögul desslikes,
Gunn, Hild, Göndul
och Geirskögul.
Nu äro Herjans
nannor nämnda,
valkyrjorna, redo
till ridt öfver jorden.

33.
Jag såg för Balder,
den blide guden,
Odens barn,
ödet förut bestämdt;
högre än vallarna
vuxen stod där
smärt och mycket fager
misteltenen.

34.
Vardt af den telning,
som visades mig,
den hotfulla sorgpil,
som Höd tog att skjuta.
Men Frigg begrät
i Fensalarna
Valhalls ve.
Veten I än eller hvad?

35.
Balders broder
var boren tidigt,
blott en natt gammal
gick Odenssonen att strida
ej händerna han tvådde
eller håret kammade,
förrn å bål han bar
Balders fiende.

36.
En å faller östan
genom etterdalar
med saxar och svärd,
Slid hon heter:
då kan Vale
våldsband vrida,
dess hårdare bojor
som bundna af tarmar.

37.
Hapten såg hon kufvad
under kittellunden:
uslingen månde likna
Loke som inställsam.
Där sitter Sigyn
vid sidan af maken,
ej väl till mods —
Veten I än eller hvad?

38.
Nordanföre stod
på Nidavallarna
en sal af guld,
det var Sindre-ättens;
men en annan stod
å Okolner,
den jättens brygdsal,
som Brimer heter.

39.
En sal såg hon stånda
från solen fjärran,
å likstranden,
norr ut ligger dörren;
etterdroppar föllo
in genom ljoren:
den salen är omsnärjd
med ormaryggar.

40.
Där såg hon öfver strida
strömmar vada
menedare
och mordvargar;
där sög Nidhögg
döda kroppar,
vargen slet män —
Veten I än eller hvad?

41.
Öster ut den gamla
i järnskogen satt
och fostrade där
Fenrers barn:
varder af dem alla
ett visst något,
som i trolls skepnad
skall taga månen.

42.
Det mättar sig med lif
af män, som dö,
och makternas boning
blodröd färgar;
skymdt varder solskenet
somrarna därefter,
alla vindar vidriga —
Veten I än eller hvad?

43.
Satt där å högen
och harpan slog
sorglös Egter,
som svärdmör vaktar;
gol för honom
i gåskarlaskogen
fagerröde hanen,
som Fjalar heter.

44.
Gol för asar
den gullkamprydde,
som härmännen väcker
i Härjafaders hall;
men en annan gal
under jorden,
en sotröd hane
i Hels salar.

45.
Garm skäller mycket
vid Gnipahålan,
hvad fast var brister,
och Freke löper.
Mycket hon fattar,
fram ser jag längre,
till segergudarnes
svåra dödskamp.

46.
Bröder skola kämpa
och banemän varda,
blodsband af systrars
söner kränkas;
hårdt är i världen,
otukt i växande,
den, som annans vif
till otrohet lockar.

47.
Yxtid, svärdstid,
sköldar ligga klufna,
vindtid, vargtid,
innan världen störtar,
dån öfver tegarna,
trollen i flygfärd:
då skall ingen man
den andre skona.

48.
Mimers söner resa sig,
murknande världsträd tändes
vid ljudet af gälla
gjallarhornet.
Högt blåser Heimdall,
hornet är i luften,
Oden mäler
med Mimers hufvud.

49.
Står då Yggdrasil,
asken, och skälfver,
det gamla trädet ängslas,
men jätten slipper lös.
Alla våndas
å vägen till Hel,
innan Surt med sin tandgård
säfvet slukar.

50.
Garm skäller nu mycket
vid Gnipahålan,
hvad fast var brister,
och Freke löper.

51.
Rymer skyndar från väster
med skölden framför sig,
i jättevrede sig vrider
världsormen;
han vågskummet upprör,
men örnen skriar,
Bleknäbb naggar lik,
Nagelfar lossnar.

52.
En köl far från öster,
komma månde Muspels
lydfolk öfver hafvet
med Loke till roders.
Allt afskums yngel
med ulfven nalkas,
med slikt är Byleists
broder i samfärd.

53.
Surt far från söder
med svegafacklors eld,
valgudars sol
mot svärdet bleknar.
Stenar å fälten ramla
och trollen famla;
enhärjarne tråda helvägen,
och himlen remnar.

54.
Hur är det med asar?
Hur är det med alfer?
All jättevärlden gnyr,
asarne äro till tings.
Framför stendörrar sina
stöna dvärgarne,
väggbergens mästare —
Veten I än eller hvad?

55.
Garm skäller nu mycket
vid Gnipahålan,
hvad fast var brister,
och Freke löper.

56.
Då kommer Lins
andra lefnadssorg,
när Oden far
att mot ulfven kämpa
och Beles bane
blänker mot Surt:
där månde Friggs
Angantyr falla.

57.
Då kommer Segerfaders
son, den starke
Vidar, att kämpa
mot valdjuret.
Å Hvedrungs son
sitt svärd han stöter
genom munnen till hjärtat:
hämnad är fadern.

58.
Då kommer Lodyns
lysande ättling,
gångar Odens son
att ormen möta.
Honom dräper Midgårds
man i vrede,
månde alla enhärjar
utöda hans hem.

59.
Öfver rymden gapar
jordomringlarn från nedan,
etter han fnyser
och frustar eld.
Blott nio fjät
går Fjörgyns son,
nedböjd, från ormen
den nidorädde.

60.
Garm skäller nu mycket
vid Gnipahålan,
hvad fast var brister,
och Freke löper.

61, a. (Sn.E. I, 190.)
[Slits då bojan
å tunglets slukare,
som vållar Midgård
det mesta onda;
vildt han rasar
å Vigridsslätten,
alla slags fasor
följa hans blodspår.]

61, b. (Sn.E. I, 190.)
[Då kommer den mycket
modige Tyr,
griper, fast enhändt.
Allfaders glafven;
Garm han dräper,
själf dödligen sårad,
bägge hvarandra
till bane varda.]

61, c. (Sn.E. I, 192.)
[Då kommer den höge
Heimdall på Gulltopp
att misteltenens löntjuf
möta i tvekamp;
fast genomborrad
han gäckaren kväfver:
stum ligger Loke,
Bäfrast störtat samman.]

62, a.
Solen börjar svartna,
jorden segnar i hafvet,
från himlen kastas
de klara stjärnorna;
elden slingrar sig
om släktuppehållarn,
högt leker hettan
med himlen själf.

62, b.
[Nu Sköll genom rymden
ett rytande sänder;
dädanefter tystnad,
dimma och mörker.]

63.
Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur hafvet
och grönskas åter.
Forsar falla,
örn flyger ofvan,
han, som från fjället
efter fisk spejar.

64.
Asarne träffas
på Idavallen
att om den mäktige
Mulltinarn döma;
att minnas där
sina många storverk
och Fimbultyrs
forna runor.

65.
Säd skall på osådda
åkrar växa,
allt ondt bättras
och Balder komma.
Bygga skall Höd med Balder
på Ropts hägnade tomter
som valgudar blida —
Veten I än eller hvad?

66.
Månde ock därefter
de underbara
gyllne taflorna
i gräset varda funna,
dem i urdagarna
ägt hade
gudarnes furste
och Fjölners ätt.

67.
Då kan Höner
fritt hämta sig lottspån,
[tenarna skaka
och skåda å blot];
men sönerna af de bägge
bröderna bebo
det vida Vindhem —
Veten I än eller hvad?

68.
En sal ser hon stånda
mer än solen fager
och guldtäckt
å Gimle;
där skola dygdiga
drottmän bo
och allsköns sällhet
i evighet njuta.

69.
Då kommer den härlige
till herradömet,
den starke ofvan,
som allt styrer;
han domar fäller
och frid stiftar,
stadgar hvad heligt
hållas skall.

70.
Då kommer dunklets
drake flygande,
glitterormen nedan
från Nidafjällen;
öfver vallen far
och i fjäderdräkt bortför
Nidhögg lik —
Nu må hon sjunka!