Urtidens fridsålder

Fra heimskringla.no
Revisjon per 12. feb. 2020 kl. 12:44 av Marina (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Fädernas gudasaga - John Bauer.jpg
Fädernas gudasaga

Viktor Rydberg



II. Urtidens fridsålder



VIII. FREDSFÖRBUNDET. GUDAKLENODERNA.

Det nyskapade, med växtlighet prydda Midgard låg nu i sitt vårlifs fägring och var en syn, som fröjdade äfven gudarnes blickar. Jotunheimsmakterna, som hemsöka jorden med frost och torka, med hvirfvelvindar och öfversvämningar, höllo sig ännu stilla och lämnade Midgard i ro; de voro icke starka nog att våga ett angrepp på gudarnes skapelse. Jätteslägten, som ur Ymers blodhaf fått rädda sig upp på kusten af Jotunheim, var ännu fåtalig och bemöttes af gudarne med vänlighet. Ingenting störde världsinrättningens regelbundna gång. Årstiderna aflöste hvarandra i stadgad tid, världskvarnen stod upprätt på sitt bjälklag; mullen, som hon malde, var rikligt blandad med guld, och hon kringvreds under välsignelsebringande sånger. Polstjärnan stod i den världsåldern öfverst på himmelen, och himlahvalfvet hade icke den sneda ställning det sedan fick. Till betryggande af världens frid beslöts, att alla varelseslägter skulle ingå förbund och gifva asarne gisslan. Från Vanaheim sändes som gisslan till Asgard vanaguden Njord, som upptogs i asarnes slägt och alltsedan bor bland dem, men ofta besöker sin gamla odalborg, Noatun, belägen bakom västerhafvet vid en strand, där svanar sjunga. Oden gifte sig med hans syster Frigg. Mimerdottern Natt är äfven Njords och Friggs moder.

Med Mimer utbytte Oden panter på ömsesidig vänskap, som ej häller någonsin vardt bruten. Af alferna, bland hvilka Ivalde och hans söner voro höfdingar, kräfde och fick han trohetsed. Äfven Jotunheim hade ställt gisslan genom Gullveig, jättemön, och Loke, jätteynglingen. Båda fingo vistas i Asgard, där Gullveig blef upptagen i Friggs hofstat. För den kvicke och snabbtänkte Loke, som var en genomlistig hycklare och låtsade största tjänstvillighet, fattade Oden sådan vänskap, att han blandade blod med honom och lofvade att icke smaka mjöd, utan att det frambures till dem båda. Å sin sida fick Jotunheim gisslan från asarne. Med en vacker och gudavänlig jättekvinna – äfven sådana funnos i Jotunheim – hade Oden födt en son, Tyr, som sedan blef stridsmännens gud. Tyrs moder vardt gift med jätten Hymer, och Oden lät Tyr under hans uppväxtår stanna som fosterson i Hymers gård. När därefter Oden fick med Frigg sonen Tor, lät han äfven denne uppfostras i Jotunheim. Fosterföräldrarna voro jätten Vingner och hans hustru Lora.

Det var i fridsålderns dagar Mimers söner och alferna smidde åt gudarne de härliga klenoder, som pryda Asgard och lända gudarne till gagn och värn. Allt hvad gudarne behöfde eller önskade af gyllene smycken och vapen och husgeråd smiddes åt dem i Mimersönernas eller Ivaldesönernas smedjor. Fridsåldern var en guldålder tillika. Det föddes väl icke ett asa- eller vanabarn, som icke fick någon dyrbar klenod eller gagnerikt konstvärk från Mimers söner eller Ivaldes. Nog är det från dem som Tor, Odens och Friggs starkaste son, fick charen, hvari han åker bland åskmolnen, och starkhetsbältet, som han spänner kring sin midja – och från dem som Balder, Odens och Friggs älskligaste son, fick skeppet Ringhorne. Bland vanerna var det tillåtligt, att broder gifte sig med syster. Vanaguden Njord födde med en syster två barn: Fröj, som blef årsväxtens gud, och Fröja, som blef kärlekens och fruktsamhetens och är den skönaste af alla gudinnor. Af Mimers söner fick Fröj en gåfva och af Ivaldes söner en annan, hvilka sedan skola omtalas. Åt Fröja smidde fyra underjordskonstnärer det vackraste kvinnosmycke i världen, bröstsmycket Brisingamen. Åt Njord smiddes den bästa af alla stridsyxor; åt flere af gudinnorna och diserna falkoch svanehammar; åt Heimdall en stridslur, som kan höras öfver hela världen, men som Mimer tagit i förvar och gömt i världsträdets djupaste skugga, tills den af honom motsedda dagen kommer, då den varder behöflig. Märkvärdigt bland klenoder var ock det tafvelspel af guld, hvarmed gudarne under fridsåldern lekte; tafvelspelet kunde vara motspelare själf och flytta sina brickor. Men den vigtigaste af urtidssmedernas gåfvor till gudarne voro föryngringsäpplena, »asarnes läkemedel mot ålderdom.» De förärades till Idun, Ivaldes dotter, som vardt upptagen i Asgard. Då de förvaras af henne, ega de sin kraft, men annars icke.


IX. MÄNNISKOSKAPELSEN.

Oden, Höner och Lodur kommo till det härliga Midgard, som de skapat, och vandrade där. Mycket var där att se och fröjda sig åt; men något saknades ändå: varelser, som kunde glädja sig åt Midgard, som åt ett välprydt hem, och tacka dem, som förlänat dem hemmet. Gudarne gingo utefter stranden af det nordliga hafvet, där detta drager sig söder ut kring Aurvangalandet (»Lerslättlandet», sydligaste delen af skandinaviska halfön). Där sågo de på stranden två träd och beslöto omdana dem till likhet med den skepnad de själfva buro och att göra dem till medvetna varelser. Det ena trädet kallas Ask, det andra Embla. Lodur lossade dem från deras förbindelse med jorden och gaf dem förmåga att röra och föra sig efter inre driffjädrar; han förvandlade deras kalla safter till varmt blod och omformade dem till afbilder af gudarne. Höner gaf dem mänskligt jag med medvetande och vilja. Oden gaf dem den yppersta gåfvan: anden. Så skapades det första människoparet: Ask, mannen och Embla, kvinnan.

Vackra att skåda, men nakna och blyga stodo de inför gudarne. Då afklädde sig Oden sina egna praktfulla kläder och klädde med dem Ask och Embla. Och de tyckte sig ståtliga, när de fått drägter.

Hvad som skedde vid det första människoparets skapelse upprepas i viss mån vid hvarje människas. De båda träden Ask och Embla hade uppspirat ur ollon, som världsasken Yggdrasil fällt till jorden. Och äfven med deras afkomlingar är förhållandet detsamma. Grundämnet till hvarje människa skjuter skott, blommar och mognar till frukt å den världs omskyggande askens grenar. Yggdrasil är »människobereda ren.» När en sådan frukt mognat, faller den ned i Fen salar (»de gyttjiga dammarnes salar»), som är Höners land och hans dotter Friggs odalmarker. Där ligga dock fruk terna icke ouppmärksammade. Storkarne, som äro Höners fåglar – själf kallas han fördenskull »Långben» och »Träsk konung» – ser dem och flyger med dem till kvinnor, som trängta att smekas af små barnahänder. Lodur, uppflamma ren och eldborrens herre, bär dem å eld i modersskötet och ger dem där hvad han gaf Ask och Embla: rörelseförmågan, det varma blodet och gudaskepnaden. Höner sänder dem själen, Oden anden. Dock sänder dem Höner själen icke efter eget godtfinnande. Oräkneliga själar invänta sin födelse till tidslifvet, och det är att välja bland dem och välja mö drar åt dem. Valet tillkommer ödesdisen Urd, som, emedan de, som bida att varda mödrar, äro många och de väntande ofödda själarna än flere, måste hafva många underordnade nornor, som förrätta åt henne denna tjänst. Några af dessa nornor äro af asaslägt, andra af alfernas stam, andra äro döttrar af Mimersonen Dvalin. Till den moder, som en sådan norna utkorat åt en barnasjäl, sändes denna genom Höner. Så kommer hvarje människa till världen: en frukt från världs trädet, omdanad af en trefald gudomliga makter och utkårad af Urd till det moderssköte hon fått, den lefnadsställning, hvari hon hamnar, och de öden hon har att genomlefva. Urd ger henne äfven en osynlig skyddsande genom lifvet, en underordnad norna, som kallas fylgia eller haminga. Ask och Embla födde barn, och deras afkomlingar för ökade sig i det fruktbara Aurvangalandet. De kände icke eldens bruk, de hade inga sädeskorn att så, de förstodo ej att skaffa fram malmer ur jorden, än mindre att smida så dana. Samhällsband och lagar kände de icke; ej häller andra gudar än de tre, som skapat deras första föräldrar. Lagar behöfde de dock till en början icke, ty de voro rättsinnade och godhjärtade. Men de voro också lätt förledda, och det kom en tid, då en frestarinna till det onda uppträdde ibland dem. För att odla och stärka deras anlag till det goda, för att upplysa dem och binda dem vid sig med heliga band, fattade fördenskull gudarne det beslut att sända dem en upp fostrare och lärare.


X. HEIMDALL KULTURBRINGAREN.

Till människornas lärare utsågs den rena och heliga eldens gud Heimdall, kort efter det att han blifvit född. Huru det tillgick med hans födelse är förut omtaladt. Han räknas till vanernas slägt, emedan han genom de nio mödrarna vid världskvarnens vridstång bragtes i dagen å underjordens västra randbälte, på andra sidan världshafvet, där vanerna bo. För sitt vigtiga kall måste barnet utrustas med styrka, visdom och härdighet. Man gaf det fördenskull att dricka samma tre safter, som vattna världsträdets rötter, nämligen safterna i de tre underjordskällorna. Urds källa har ett silfverhvitt vatten, hvari svanar simma och öfver hvilket Yggdrasil hvälfver evigt gröna bladmassor. Allt, som kommer i beröring med den källans vatten, får en skinande hvit färg och stärkes underbart, ty vattnet ger världsalltet dess fysiska lif och kallas därför »jordens kraft». Barnet fick först en dryck därur.

Därefter fördes det till Mimers källa. Denna är sirad med en sjufaldig infattning af guld, och diktens sådd växer kring dess säfomkransade rand. Mimer gaf åt barnet en dryck af sin källas mjöd, som gömmer skaparkraft, skaldeingifvelse och visdom.

Barnet fördes därifrån till Hvergelmers källa och fick dricka dess kyliga härdande vatten. Vid stranden af Vanaheim gjordes en båt i ordning för Heimdalls färd till Midgard. Båten sirades med guldringar och andra prydnader, och i den lades gossen, medan han efter de undfångna dryckerna slumrade. Hans hufvud hvilade på en sädeskärfve. Det är från den som alla sädeskorn i Midgard hafva sitt upphof. Bredvid honom lades eldborren, med hvilken den heliga gnidelden kan vinnas, och rundt omkring honom de värktyg, som kräfvas för all slags slöjd, samt vapen och smycken.

Därefter sköts båten ut i hafvet, för att själf söka den väg, som ödesdiserna för honom utstakat. Några säga, att den drogs af ett svanepar, och att svanar icke funnos i Midgard före dem, som kommo dit med Heimdall. Alla svanar härstamma från det par, som simmar i Urds källa. Det hände en dag, att människor, som stodo på stranden af Aurvangalandet, sågo en båt nalkas utan att vara drifven af åror. (Segel voro den tiden okända.) Båten gick in i en liten vik vid stranden, och det befanns, att en späd gosse sof i den, och att den innehöll en mängd märkvärdiga och vackra ting, som voro för folket okända. Barnet upptogs och vårdades med största kärlek och ömhet; kärfven tillvaratogs, och så äfven de öfriga tingen, ehuru det bland dem var sådana, till hvilkas bruk ej var lätt att gissa. Hvem gossen var och hvarifrån han kom visste människorna icke. Emedan han kommit med en sädeskärfve till deras land, kallade de honom Skef (»kärfve»). Så växte han upp hos detta folk och blef ännu i unga år deras undervisare och lärare i åkerbruk och alla slöjder, i tidsrunor och evighetsrunor (världslig kunskap och religiös). Sedan han vuxit upp till yngling, gjorde de honom till sin styresman och kallade honom Rig (»höfding»).

Heimdall lärde människorna att plöja och baka, slöjda och smida, spinna och väfva, rista runor och läsa. Han lärde dem att tämja husdjur och att rida, att uppföra timrade boningar och knyta familjeband och samhällsband. Han lärde dem att nyttja bågen, yxan och spjutet till jagt och till värn mot urtidens vilddjur. Han undervisade dem i nornornas stadgar för ett rättrådigt lif och i hvad de skulle göra för att vinna ynnest hos de mäktige, välvillige gudarne. Af Heimdall fingo människorna veta gudarnes namn och olika värf. Han lät dem åt gudarne uppföra altaren och tempel, framkallade med eldborren den rena eld, som ensam är värdig att brinna i deras tjänst, och förestafvade de böner och heliga sånger, som alltsedan från människoläppar ljudit till makternas lof.

En gång då Heimdall vandrade gröna stigar utefter hafvets strand, kom han till en stuga, bebodd af Ae och Edda. Han mottogs gästvänligt och stannade i tre dygn. Nio månader därefter föddes hos hjonelaget sonen Träl. Heimdall besökte sedan Aves och Ammas välburgna hem; när nio månader förflutit, föddes där sonen Karl. Därifrån gick Heimdall till en prydlig gård; där bodde stamfadern och stammodern till de sedan så ryktbara slägter, som kallas skilfingar eller ynglingar, sköldungar, hildingar och budlungar. Heimdall stannade tre dygn; nio månader därefter föddes i det hemmet en son med ljusa lockar, röda kinder och djärft blickande ögon. Han vardt höfding med tiden och folkets domare. Folket kallade honom Borgar (»beskyddaren») och Sköld (»den värnande»).

Sålunda helgade och stadfäste Heimdall de tre stånden, de ofries, de fribornes och de högbornes. Alla tre ärades med gudomlig börd, på samma gång som de hafva mänsklig. De gjordes af honom till halfsyskon och ålades därmed att vänligt och billigt bemöta hvarandra. Fördenskull kallas de tre stånden »Heimdalls heliga ätter». imdall lefde länge som människa bland våra urfäder och underkastade sig den allmänna människolotten att åldras och dö. Han hade anordnat, att hans lik skulle bäras ned till den lilla vik, där han som barn landat. Det var om vintertiden. När det sörjande folket kom dit ned med den döde, såg det med förvåning, att samma farkost, hvarmed Heimdall som barn blifvit förd till Aurvangalandet, återkommit. Den ringprydde båten låg där glänsande af rimfrost och is och ifrig att få sätta ut på hafvet igen. Heimdalls lik nedlades i båten, och de tacksamma människorna hopade omkring honom dyrbara smiden, ej färre än dem, med hvilka han anländt. När allt var färdigt, gick farkosten ut i hafvet och försvann vid synranden. Den återvände till Vanaheim. Här afkläddes Heimdall sin åldrade människoform och vardt till en strålande gudayngling. Oden upptog honom i Asgard och i sin familjekrets. SkölBorgar efterträdde honom som höfding och domare i Aurvangalandet.