Åttonde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Åttonde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Började nu modren gråta,

Gamla qvinnan brast i klagan:

"Ve min son, den olycksfulle,

Vidt berömda gyllne äpplet!

Länge dröjer han och friar

Borta uti andra länder."

Fanns en fordom äktad maka,

Länge sedan köpt värdinna

Uti Lemminkäinens boning,

Sköna Kaukomielis hemgård.

Ser om aftnarna på borsten,

På dess ända alla morgnar,

Ser nu blod ur borsten drypa,

Rinna ned i röda strålar.

Sade fordom äktad maka,

Länge sedan köpt värdinna:

"Visst är nu din son, den arma,

Vidt berömda gyllne äpplet

Uppå obebodda stigar,

Vägar, dem ej menska känner.

Se ur borsten dryper bloden,

Rinner ned i röda strålar."

Derpå Lemminkäinens moder

Sjelf sin blick vid borsten fäster,

Brister ut i gråt och klagan,

Yttrar så ett ord och säger:

"Ve för alla dar mig arma,

Ve ock mina barn, jag usla!

Nu förderf nått Lemminkäinen,

Ofärd drabbat olyckssonen,

Ty ur borsten bloden dryper,

Rinner ned i röda strålar."

Steg på lärkans lätta vingar,

Höjde sig med siskans fjädrar,

Flög till Pohja-gårdens stugor:

"O du Pohjolas värdinna!

Hvart du bringat Lemminkäinen,

Hvart min son, den olycksfulla?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Rikligt matade jag mannen,

Fägnade jemväl med drycker,

Tills han blifvit väl förplägad,

Satte honom så att åka

Med en eldig häst för släden,

Kunde den på isen lemnat,

Dränkt i sörjan stackars mannen?"

Sade Lemminkäinens moder:

"Osannt du helt visst nu talar,

Hvart du bringat Lemminkäinen,

Hvart min son, den olycksfulla?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Rikligt matade jag mannen,

Fägnade jemväl med drycker,

Tills han blifvit väl förplägad;

Ställde så i båtens bakstam,

Till att styra utför forssar;

Kanske han i strömmen omkom,

Drunknade den oförvägne."

Sade Lemminkäinens moder:

"Osannt du helt visst nu talar,

Hvart du bringat Lemminkäinen,

Hvart min son, den olycksfulla?

Tala ren och sveklös sanning,

Kom till sist med dina lögner,

Eller når dig nu förderfvet,

Säker död dig genast drabbar."

Sade Pohjolas värdinna:

"Sände ut att elgar fånga,

Taga fast de stolta renar,

Stora hästar äfven tygla,

Spänna hingstar uti rede;

Sände så att svanen söka,

Att den helga fågeln fånga.

Icke sjelf jag ens kan ana,

Hvilket öde honom drabbat,

Hvilken död må honom träffat,

När ej än han höres komma,

Att en brud åt sig begära,

Att anhålla om en flicka."

Modren saknar den sig villat,

Söker den, som är försvunnen

Vintrarna med hala skidor,

Somrarna med lätta båtar.

Icke vet den arma modren,

Stackars mor, som honom vårdat,

Hvar nu hennes kött sig rörer,

Hvar nu hennes blod sig rullar,

Far till lands han, eller sjöleds,

Färdas han i stora skogen,

Vandrar han på kotte-backen,

Uppå ljungbevuxna heden,

Eller är på hafvets fjärdar,

På de vida, stora böljor.

Modren efter sonen söker,

Saknar den, som är försvunnen;

Springer såsom varg i skogen,

Far i vattnet såsom utter,

Såsom ekorre i furun,

Som en hermelin i stenrös,

Böjer träden, delar gräset,

Letar ibland ljungens rötter.

Vägen henne kom till möte.

Hon sig bugade för vägen:

"O du väg, som Gud har skapat!

Har du icke sett min gosse,

Blifvit gyllne äpplet varse,

Gyllne äpplet, silfver-stafven?"

Fyndigt henne vägen svarar:

"Icke sett, ej hört jag hafver;

Kanske är din son, den arme,

Vidt berömda, gyllne äpplet,

Uppå Hiisis brända moar,

I den onda maktens lågor,

Ställd med armarna i glödkol,

Näfvarne i heta askan."

Der hon efter sonen söker,

Söker der sitt gyllne äpple,

Söker der sin staf af silfver,

Böjer träden, delar gräset,

Letar ibland ljungens rötter,

Söker, men hon finner icke.

Månen henne kom till möte;

Hon sig bugade för månen:

"Måne, du som Gud har skapat!

Har du icke sett min gosse,

Blifvit gyllne äpplet varse,

Gyllne äpplet, silfver-stafven?"

Fyndigt henne månen svarar:

"Icke sett, ej hört jag hafver,

Kanske är din son, den arme,

Vidt berömda, gyllne äpplet,

Invid Nordens sista ända,

Uti vidt utsträckta Lappland,

• Hoppar der med knän på isen,
• Den med sina ben förkrossar
• Och dess skorpa sönderbråkar

I en liten fisklös insjö,

Der en abborre ej simmar."

Der hon efter sonen söker,

Söker der sitt gyllne äpple,

Söker der sin staf af silfver,

Böjer träden, delar gräset,

Söker ibland ljungens rötter,

Bland det fina höet letar.

Solen henne kom till möte,

Hon sig bugade för solen:

"O du sol, som Gud har danat,

Stråle, alstrad utaf Skaparn!

Har du icke sett min gosse,

Blifvit gyllne äpplet varse,

Gyllne äpplet, silfver-stafven?"

Något vet den sköna dagen,

Milda solen så förtäljer:

"Der är nu din son, den arme,

Vidt berömda gyllne äpplet,

Borta bakom nio hafven,

Och till hälften bakom tio,

I den svarta Tuoni-elfven,

Uti Manala det låga.

Han i forssen for med buller,

Skymtande med strömmen bortflöt;

Tufva är den usles hufvud,

Mannens fötter vide-grenar,

Köttet är en murken stubbe,

Torra grässtrån äro håren,

Och hans ögon kärrets tranbär."

Derpå Lemminkäinens moder

Gick till hammar-smeders verkstad:

"O du smed, min gode broder!

Smid åt mig af jern en räfsa

Med ett hundra famnars tenar

Och med skaft af dubbel storlek."

Får nu der en jernsmidd räfsa,

Ger sig så åstad att flyga,

Binder qvastar på till vingar,

Tar till stjert åt sig en spade,

Flyger fladdrande i luften

Öfver hela nio hafven

Och det tionde till hälften.

Blå var marken, träden röda,

Kärleksfärg betäckte lundar.

Flyger bort till Tuoni-elfven,

Hän till Manala, det låga.

Tager sedan sjelf till orda:

"O du sol, som Gud har danat,

Stråle, alstrad utaf Skaparn!

Lys en stund med varma strålar

Och en annan stund med heta,

Hetast lys den tredje stunden;

Sänk i sömn den tvära skaran.

Trötta Manalas befolkning."

Solen, hvilken Gud har danat,

Som af Skaparen är alstrad,

Flög som dufva utan hufvud,

Hade som vinglös fogel,

Flög så ned på björkens knyla,

Sänkte sig på krökta alen.

Sken en stund med varma strålar

Och en annan stund med heta,

Lyste hetast tredje stunden;

Söfde in den tvära skaran,

Tröttade Manala-folket.

Unga emot svärd sig stödde,

Gamla emot sina stafvar,

Medelålders män mot spjutskaft.

Flög så fladdrande i luften

Till sitt gamla ställe åter.

På den plats, der förr hon varit,

Upp på himmelen, den jemna.

Sjelf nu Lemminkäinens moder

Tog den jernbesmidda räfsan,

Gick i hafvet intill midjan,

I den öppna sjön till vaden,

Intill gördeln ned i böljan,

Drog så en gång Långsmed elfven,

Drog en annan gång deröfver,

Än en tredje gång på snedden.

Men den tredje gången fastnar,

Kommen fram en sädeskärfve,

Vid den jernbesmidda räfsan.

Var dock ingen sädeskärfve,

Var den muntre Lemminkäinen,

Sjelf den sköne Kaukomieli.

Men han saknar något litet,

Tvenne händer och ett hufvud,

Många andra smärre stycken,

Ännu saknar lif den arme.

Åter Lemminkäinens moder

Börjar uti floden räfsa,

Först hon räfsar utmed strömmen,

Räfsar sedan uppför strömmen.

Hvad hon får af hand och hufvud,

Hvad af andra smärre stycken,

Deraf hon sin son nu bildar,

Fogar muntre Lemminkäinen.

Sade fordom äktad maka,

Länge sedan köpt värdinna:

"Ej blir karl af hädangången,

Af en drunknad man ej hjelte,

Mannen dött och köttet ruttnat,

Kasta bort i Tuoni-elfven,

Uti Manala det låga."

Det är Lemminkäinens moder,

Kastar ej sin son i elfven,

Hon sin vän blott troget vaggar,

Gungar den, hon såg så ofta,

Till det lif, som förr han ägde,

Åter till sin förra skepnad.

Tager sedan sjelf till orda:

"Hvadan läkedom må lända,

Hit en honungsdroppe hemtas,

Hvarmed jag den matta stärker,

Helar illa farna sonen?

Dädan rinne läkedomen,

Drype honungsdroppen neder:

Ifrån månen och från solen,

Utför Karlavagnens skuldror.

Der är tillförlitlig salva,

Botemedel alltid verksamt,

Ljuflig honungssaft der finnes,

Der finns äfven kraftig vätska,

Den får ock en oförmögen,

Den kan ock en orklös taga.

Mehiläinen, luftens fogel!

Flyg nu dit och skyndsamt ila

Öfver månen, öfver solen,

Långsmed Karlavagnens skuldror;

Flyg i Skaparns egna källrar,

I den stora fadrens kamrar.

Doppa vingen uti honung,

Vät din klädnad i det söta,

Dina fjädrar strö med ångor.

När du sedan återvänder,

Hemta honung med din vinge,

På din klädnad bär det söta,

Till att bota sjuka ställen,

Skölja bort de svåra plågor."

Derpå Lemminkäinens moder

Sjelf den matta mannen läkte,

Botade den illa farna.

Smorde honom första gången,

Nedtill var han redan helad;

Smorde honom andra gången,

Midt uppå ej kändes plåga;

Smorde sedan sista gången,

Ofvantill var smärtan svunnen.

Friskare han blef än fordom,

Bättre, än han förr ens varit.

Kom ett stöd från mossig tufva,

Höjde sig en man ur bottnet.