Adertonde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

"Ilmarinen den evindelige hamrer"
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Adertonde Sången

---

Adertonde Sången Wäinämöinen seglar i sin nya farkost till Pohjola för att fria till den sköna Pohja-dottren: 1—40. — Ilmarinens syster Annikki varseblifver från stranden Wäinämöinen och samtalar med honom, samt underrättar derefter sin broder om ändamålet med Wäinämöinens fård: 41—266. — Ilmarinen begifver sig nu till häst till Pohjola; 267—470. — Då Louhi ser de tvenne friarne nalkas, råder hon sin dotter att välja den gamle Wäinämöinen: 671—634. — Pohjola-jungfrun säger sig vilja föredraga Ilmarinen, som smidt Sampo, och gifver Wäinämöinen, som till först inträder i stugan, afslag på hans anbud: 635 —706.

---

Gamle trygge Wäinämöinen

Har för afsigt nu att fara

Ut att fria till en jungfru,

Till en mö med rika lockar,

Uti Pohjola, det mörka,

I det skumma Sariola,

Pohjas vidtberömda dotter,

Bruden uti Pohja-gården.

Båten klädde han med vadmal,

10. Röd dess ena hälft han klädde,

Smyckade med guld dess förstäf,

Öfverhöljde den med silfver;

Slutligen, det var en morgon,

Bittida vid dagens gryning,

Sköt han ut på sjön sin farkost,

Den af hundra bräder byggda,

Från sin båthamns glatta rullar,

Från dess hala furustockar.

Masten reser han i skeppet,

20. Hissar segel uti masten,

Hissar upp ett högrödt segel

Och ett annat, blått till färgen.

Stiger sjelf ombord på skeppet,

Träder i sin nya farkost;

Styr nu ut på hafvets vågor.

Plöjer fjärdens blåa böljor.

Höjer här sin röst och säger.

Tar till orda sjelf och talar:

"Stig nu, Jumala, i skeppet,

30. Kom, du nådige, i båten.

Att mig svage hjelte bistå.

Att en ringa man beskydda,

Här på dessa vida vatten,

Uppå hafvets breda böljor!

"Vagga nu, o vind, min farkost,

Jaga skeppet framåt, bölja,

Utan att jag åror nyttjar,

Att med dem jag vattnet upprör,

Uppå hafvets vida sträckor,

40. På dess breda öppna yta!"

Annikki, med vackra namnet,

Nattens dotter, skymnings-jungfrun,

Som, förrn dagen grytt, är verksam,

Som hvar morgon tidigt vaknar,

Klappade som bäst sitt byke,

Höll just på att kläder vrida

Vid den röda spångens ända,

Ute på den breda bryggan,

Vid den dimbetäckta udden,

50. På den töckenhöljda holmen.

Vände sig och såg omkring sig

Öfverallt i vida rymden,

Upp emot den höga himlen,

Längsmed stranden utåt hafvet:

Solen strålade deruppe,

Nertill glänste vattnets vågor.

Blicken sände hon mot fjärden,

Vände hufvudet mot solen:

Invid Suomi-elfvens mynning,

60. Invid Wäinö-strömmens utlopp

Hon en strimma såg på hafvet,

Såg en mörkblå punkt på vågen.

Höjde då sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Svarta strimma, du, på vågen,

Mörkblå punkt, hvad kan du vara?

Om du är en skara vildgäss,

Eller ock en kulle änder,

Må du lyfta dina vingar

70. Och mot himlen upp dig höja!

"Om du är ett laxrikt hafsgrund,

Eller ock en svärm af fiskar,

Må du genast plaska unnan,

Ned i vågorna dig sänka!

"Men om du ett klippgrund vore,

Eller ock en vatten-ruska,

Skulle vågor mot dig svalla,

Vattnet snart dig öfverhölja."

Båten nu alltmer sig närmar,

80. Fram det nya skeppet skjuter,

Längs den dimbetäckta udden,

Längs den töckenhöljda holmen.

Anni, med det vackra namnet.

Ser nu att ett skepp sig närmar,

Ett af hundra plankor timradt.

Tar till orda då och säger:

"Om du är min egen broders.

Eller ock min faders farkost.

Vänd din framstam då mot hemmet,

90. Fören emot egna stränder,

Hit, mot dessa landningsplatser,

Aktern emot andra hamnar!

Om du är en okänd farkost,

Må du åter utåt simma,

Bort mot andra landningsställen,

Och din bakstam hitåt vända!"

Icke var det någon hem-båt,

Icke någon okänd farkost,

Wäinämöinens farkost var det,

100. Den evärderlige sångarns,

Och den nalkades till stranden,

Närmade sig, för ett samtal,

Tog ett ord, bar fram ett annat,

Lät i ro ett tredje talas.

Annikki, med vackra namnet,

Nattens dotter, skymnings-tärnan,

Frågar genast nu af skeppet:

"Hvartåt styr du, Wäinämöinen,

Vattnets vän, hvart gäller färden,

110. Landets prydnad, säg hvart far du?"

Det var gamle Wäinämöinen,

Han från skeppet svarar henne:

"Ut jag ämnat mig på laxfångst.

Reser ut att fånga lek-fisk

I den svarta Tuoni-elfven,

Vid dess starrbevuxna stränder."

Anni, med det vackra namnet,

Yttrar dessa ord och säger:

"Tala icke tomma lögner!

120. Fiskens lektid nog jag känner:

Annorlunda gick min fader.

Annorlunda for den gamle

Förr i tiden ut på laxfångst,

Fordomdags att fånga taimen:

Nät han hade uti båten,

Skeppet fullt af fiskebragder,

Här en not, och der en långref,

Pulsnings-stänger här, vid sidan,

Ljuster-jern inunder toften,

130. Långa bärlingar i aktern;

Hvartåt far du, Wäinämöinen,

Säg hvarthän, Uvantolainen?"

Gamle Wäinämöinen svarar:

"Ut jag rest att jaga vildgäss,

Bort till skimmervingars lekplats,

För att dregelnäbbar fånga,

Uti sund, der köpmän segla,

Uppå hafvets öppna yta."

Annikki, med vackra namnet,

140. Yttrade ett ord och sade:

"Väl jag vet, hvem sanning talar.

Lätt en lögnare jag känner!

Annorlunda gick min fader.

Annorlunda for den gamle

Fordomdags att vildgäss jaga.

Att de röda näbbar fånga:

Spänd var då hans stora båge.

Draget var hans sköna armborst,

Kopplad var hans svarta jagthund.

150. Kopplet uti båten fästadt,

Långsmed strandens väg lopp stöfvarn.

Valpar sprungo bland dess stenar:

Tala sanning, Wäinämöinen,

Säg mig, hvart du styr din kosa?"

Sade gamle Wäinämöinen,

"Hvad, om nu jag mig begåfve

Ut i stora, vilda strider,

Der jemngoda hjeltar kämpa.

Och der blodet går till vaden,

160. Ända upp till knäna stiger?"

Annikki, hon säger åter,

Tennbriskprydda tärnan talar:

"Krigståg alltförväl jag känner!

Fordom, då min fader reste

Ut till stora, vilda strider,

Der jemngoda hjeltar kämpa,

Hundra roddare han hade,

Tusen andra män derjemte;

Bågar lågo då i fören,

170. Hvassa svärd på båtens bänkar;

Säg då engång verklig sanning,

Svara icke mer med lögner:

Hvartåt styr du, Wäinämöinen,

Säg hvarthän, Uvantolainen?"

Nu den gamle Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Kom, o flicka, i min farkost,

Stig, o jungfru, ned i båten,

Och jag vill dig sanning säga,

180. Tala verklig, sveklös sanning!"

Anni svarar honom ständigt,

Tennbriskprydda tärnan talar:

"Stormen i din båt må stiga,

Vårens vind uti din farkost!

Upp och ned din båt jag vänder,

Ner jag trycka vill dess framstam,

Om jag ej bestämdt får veta,

Hvart du ämnat dig begifva,

Och får höra verklig sanning,

190. Dina lögner sedermera!"

Nu den gamle Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Sanning vill då nu jag tala,

Om på skämt jag hittills ljugit:

Ut på friarfärd jag farit,

Att den fagra mön begära

Uti Pohjola, det mörka,

I det skumma Sariola,

I den by, der männer dräpas,

200. Hjeltar uti hafvet dränkas."

Anni, med det vackra namnet,

Nattens dotter, skymnings-jungfrun,

När hon sanningen förnummit.

Hört en verklig, sveklös sanning.

Hann ej längre dukar klappa,

Lemnade sitt byke osköljdt,

Ute på den breda bryggan,

Vid den röda spångens ända.

Upp hon lyfte sina fållar,

210. Bar dem upp med begge händer.

Och åstad hon nu begaf sig,

Började att skyndsamt springa.

Framkom så till smedens boning.

Trädde sjelf uti hans smedja.

Det var smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Han en bänk af jern sig smidde.

Prydde den jemväl med silfver:

Alnshögt sot hans hufvud täckte,

220. Kol hans skuldror höljde famnshögt.

Anni genom dörren stiger.

Yttrar dessa ord och säger:

"Smed och broder Ilmarinen,

Du, en hamrare evärdlig!

Smid mig nu en vacker spole.

Smid mig äfven granna ringar.

Två par, tre par guld-örhängen,

Fem, sex kedjor för min gördel,

Och jag säger sanna saker,

230. Yppar för dig verklig sanning!"

Sade smeden Ilmarinen:

"Om du något godt förtäljer,

Vill jag smida dig en spole,

Gör dig äfven granna ringar,

Smider dig ett vackert bröstkors,

Lagar dina hufvudsmycken,

Men om något ondt du framför,

Sönderbryter jag de gamla,

Rycker dem ifrån ditt hufvud,

240. Vräker dem uti min ässja."

Anni, med det vackra namnet,

Hon till orda tog och sade:

"Smed och broder Ilmarinen!

Skall då någonsin du äkta

Den du gett din tro och lofven,

Den du utsett har till maka?

"Utan uppehåll du hamrar,

Dag på dag du står och smider;

Skor din fåle hela sommarn,

250. Smider hästskor hela vintern,

Nattetid du bygger slädar,

Åkdon gör du under dagen,

För att fara ut att fria,

För att bort till Pohja färdas,

Och nu far, mer flink och driftig,

Hinner före dig en annan,

Som tar bort din egen fästmö,

Som skall föra hem din älskling,

Den i två års tid du sett på,

260. Den du friat till i tre år;

Redan reser Wäinämöinen

Öfver hafvets blåa fjärdar,

Stödd mot båtens gyllne framstam

Eller mot sitt koppar-roder.

Bort till Pohjola, det mörka,

Till det skumma Sariola."

Oro påkom Ilmarinen,

Svår var denna stund för smeden,

Tången nedföll ur hans näfve,

270. Hammarn halkade ur handen.

Sade smeden Ilmarinen:

"Annikki, min egen syster!

Jag skall smida dig en spole,

Granna ringar likaledes,

Två par, tre par guld-örhängen,

Fem, sex kedjor för din gördel;

Men ett bad du måste reda,

Elda upp den goda badstun:

Elda den med tunna klabbar,

280. Med småklufna, korta spjelkor,

Skaffa sedan lut en smula,

Frambär äfven litet såpa,

Att jag får mitt hufvud tvätta,

Att jag från min kropp får aftvå

Sotet sedan sista hösten,

Slagget, samladt hela vintern!"

Anni, med det sköna namnet,

Värmer nu i tysthet badstun

Med af vinden fällda stammar,

290. Träd som slagits ned af åskan,

Samlar upp från forsen stenar,

Hettar dem, tillreds för badet;

Vatten bär hon upp ur källan,

Ur dess lättupprörda vågor,

Bryter sig en qvast i skogen,

Liten kärleks-qvast i lunden;

Honingsqvasten upp hon mjukar

Uppå honing-stenens ända;

Gör sig sedan lut af surmjölk,

300. Såpa hon af märg bereder,

Såpa som sig hastigt löddrar,

Hastigt löddrar sig och fradgar,

För att tvätta friarns hufvud,

Att hans lemmar engång rentvå.

Sjelfve smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Smider snart hvad jungfrun önskat,

Lagar hennes hufvudsmycken,

Under det att badstun värmes,

310. Medan badet ombesörjes

Hemtar dem i hennes händer;

Systern yttrar då och säger:

"Badstun har jag redan eldat,

Gjort ditt varma imbad färdigt,

Alla qvastar upp jag mjukat,

Kärleksqvastarne jag uppblött:

Bada, broder, öfverskölj dig

Huru mycket du behagar,

Tvätta håret rent, som linet,

320. Skölj ditt anlet' hvitt, som drifvan!"

Derpå smeden Ilmarinen

Sjelf begifver sig till badstun,

Här han badar nu tillräckligt,

Tvättar sig, och ren sig sköljer;

Smedens ögon glänsa åter

Och hans tinningar, de blomstra,

Halsen blifver hvit som hönsägg.

Hela kroppen ren och tvagen;

In från badstun nu han kommer,

330. Stiger obemärkt i stugan,

Herrligt strålar nu hans anlet',

Rodnad blomstrar på hans kinder.

Der på tager han till orda:

"Annikki, min egen syster!

Hemta nu min linne-skjorta,

Gif mig mina bästa kläder,

Att i dem jag mig får kläda,

Till min friarfard mig smycka!"

Annikki, med vackra namnet,

340. Frambar genast linneskjortan

För hans kropp, från svett befriad,

För det obetäckta hullet:

Hemtade hans smala byxor,

Dem hans egen moder sömmat,

För hans sot-aftvagna höfter,

Hvilkas knotor icke märktes;

Frambar se'n hans mjuka strumpor,

Dem som ung hans moder stickat,

För hans fläckfritt rena smalben,

350. För hans muskelfulla vador;

Hemtade hans goda skoplagg,

Gaf hans bästa, köpta stöflar

Att uppå hans strumpor dragas.

Dem hans mor som jungfru stickat;

Gaf derpå den blåa rocken,

Som var nertill lefver-färgad,

Att på linne-skjortan klädas,

Som af bästa lärft var sömmad;

Sedan hans kaftan af vadmal,

360. Med fyrdubbel bräm af kläde,

Ofvanpå den blåa rocken,

Som var nyast bland de nya;

Se'n hans pels, med tusen knappar.

Smyckad skönt med flere hundra,

Öfver hans kaftan af vadmal,

Med dess kanter utaf kläde;

Dertill gördeln för hans höfter,

Det med guld beprydda bältet,

Som hans mor som jungfru stickat,

370. Som hon virkat ren som flicka;

Och hans brokigt sydda handskar,

Kantade med gyllne kanter,

Gjorda utaf Lapplands söner

För hans egna sköna händer;

Slutligen den höga hjelmen,

På hans sköna gyllne lockar,

Den engång hans fader köpt sig,

Fordom skaffat sig som fästman.

Derpå smeden Ilmarinen,

380. Kläder på sig, gör sig färdig,

Pryder sig uppå det bästa,

Till sin träl han sedan säger:

"Spänn min gode häst i redet,

För den brokigt prydda släden,

Att jag ut mig kan begifva

På min fard till Pohja-gården!"

Trälen svarade och sade:

"Hingstar sex i gården finnas,

Fålar, fodrade med hafre;

390. Hvilken vill du jag skall välja?"

Sade smeden Ilmarinen:

"Välj den allra bäste hingsten,

Spänn i redet unge fålen,

Brune springaren för släden,

Sätt jemväl sex gyllne gökar,

Sätt sju vackra blåa foglar

Att uppå min loka sjunga,

Att vid okets dragrem gala,

Så att flickorna må se det,

400. Gårdens mör deråt sig fägna;

Lägg i släden ock en björn-fäll,

Att jag uppå den må sitta,

Tag en vallross-hud derjemte,

Att den granna släden täcka!"

Lifstids-trälen uti gården,

Den för pengar lejde tjenarn,

Spände nu den unge fålen,

Brune springaren för släden,

Satte äfven sex små gökar,

410. Satte sju små blåa foglar

Att på lokans böjning sjunga,

Att vid okets dragrem gala;

Hemtade derpå en björn-fall,

Att hans värd på den må sitta,

Tog en vallross-hud derjemte

Att den granna släden täcka.

Sjelfva smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Upp en bön till Ukko sänder,

420. Beder så till dundrets herre:

"Sänd, o Ukko, nu ett snöfall,

Låt ånyo snö sig sänka,

Att med lätthet släden glider,

Snabbt framåt på vägen skrinner!"

Ukko sände nu ett snöfall,

Lät ånyo snö sig sänka,

Täckte ljungen uppå heden,

Öfverhöljde markens bärskaft.

Derpå smeden Ilmarinen

430. Satte sig i stålsmidd släde,

Höjde här sin röst och sade,

Yttrade de ord, som följa:

"Lycka, stig på mina tömmar,

Jumala, kom ner i släden!

Lycko-tömmar brista icke,

Slädar åker Gud ej sönder."

Tömmarne han tog i handen,

Tog i andra handen pisken,

Gaf sin häst ett slag med snärten,

440. Sjelf han yttrade och sade:

"Skynda, bläs, med snabbhet hädan,

Spring nu, du med hvita manen!"

Fram i hastig fart han åker

Längsmed hafvets strand, på sanden,

Utmed Sima-sundens kanter,

Utmed albevuxna höjder;

Stenarne på stranden rassla,

Sanden gnisslar under släden,

Gruset flyger mot hans anlet,

450. Vattnet stänker upp mot bröstet.

En dag åker han, och tvenne,

Åker inpå tredje dagen,

Men uppå den tredje dagen

Upp han hinner Wäinämöinen,

Höjer då sin röst och talar,

Yttrar dessa ord och säger:

"O du gamle Wäinämöinen!

Låt oss fredligt nu förlikas,

Fast som friare vi täfla,

460. Samma jungfru eftersträfva:

Ej med våld hon bort må föras,

Fritt hon välja må sin make!"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Fredligt vill jag visst förlikas;

Ej med våld får jungfrun tagas,

Fritt hon välja må sin make.

Och åt den må jungfrun gifvas,

Som hon sjelf vill föredraga;

Groll må derför ej vi hysa,

470. Agg ej nära mot hvarandra."

Längre fram på, väg de färdas,

Styra framåt beggedera,

Skeppet glider, stranden brusar,

Hingsten springer, marken dånar.

När en liten tid förlidit,

När en ringa tid förflutit,

Börjar gårdens hund att skälla,

Börjar slottets vakthund gläfsa

Uti Pohjola, det mörka,

480. I det starka Sariola;

Morrar sakta till en början,

Gläfsar först med längre afbrott,

Sittande på åkerrenen,

Svängande sin svans mot marken.

Sade värden uti Pohja:

"Gå, min dotter ut att skåda

Hvarför gråe hunden skäller,

Hvarför gårdvarn högljudt gläfsar!"

Dottren svarade och sade:

490."Jag har icke tid, min fader!

Ty den stora ladugården

Med dess hjord jag måste sköta;

Vrida måste jag min handqvarn,

Och det fina mjölet sikta:

Tung är qvarnen, fint är mjölet,

Svag är den som mjölet malar!"

Sakta skällde slottets vakthund,

Morrade med jemna afbrott;

Sade värden uti Pohja:

500."Gå, min hustru, ut att skåda

Hvarför gråe hunden skäller,

Hvarför slottets vakthund gläfsar!"

Hustrun svarade och sade:

"Tid jag saknar, hinner icke:

Frukost måste här jag reda,

Laga mat för hela huset;

Tjockt ett bröd jag måste baka,

Degen än jag måste klappa:

Tjockt blir brödet, fint är mjölet,

510. Svag är den som brödet bakar!"

Sade värden uti Pohja:

"Alltid hafva qvinnor brådska,

Flickor ständigt att bestyra,

Fast de steka sig vid ugnen.

Fast de vräka sig på bädden;

Gå då du att se, min gosse!"

Gossen svarade och sade:

"Jag har icke tid, min fader;

Slipa måste jag min yxe,

520. Måste klyfva här ett trädblock,

Och en vidsträckt vedrad hugga,

Rada upp dess tunna klabbar:

Lång är trafven, fin är veden,

Svag är den som veden hugger!"

Slottets vakthund skäller ständigt,

Gårdvarn gläfsar oupphörligt,

Jemnt det fula djuret tjuter,

Holmens ullsvans klagar högljudt,

Sittande på åkerrenen,

530. Med den vida svansen uppböjd.

Sade värden uti Pohja:

"Utan skäl vår hund ej skäller,

Gläfsar icke utan orsak,

Ej mot träden blott han morrar."

Sjelf han vandrar ut att skåda,

Skrider öfver sjelfva gården,

Till den mest aflägsna åkern,

Till det längst belägna fältet;

Såg hvart hunden vändt sitt hufvud,

540. Följde riktningen af nosen,

Blickade längs stormens kulle,

Längs den albevuxna åsen,

Fann nu klart och tydligt skälet,

Hvarför gråe hunden skällde,

Hvarför landets prydnad tjutit,

Hvarför gårdens ullsvans gläfsat;

Såg det röda skeppet segla

Öfver sjön vid Lempi-viken,

Såg den granna släden nalkas

550. Öfver land, vid Sima-holmen.

Värden sjelf i Pohja-gården

Skyndar genast in i stugan,

Träder under takets fogning,

Yttrar dessa ord och säger:

"Gäster nu till gården nalkas

Öfver hafvets blåa fjärdar!

Fram en brokig skrinda åker

Ute, bortom Sima-holmen,

Och en väldig farkost seglar

560. Hitom Lempi-vikens vatten."

Sade Pohjolas värdinna:

"Hur skall nu ett tecken vinnas

Om de fremmande, som komma?

Du min lilla tjensteflicka,

Lägg nu rönnved uppå elden,

Stycken af det helga trädet!

Om ur veden blod ses sippra.

Skola säkert krig vi hafva,

Men om vatten fram ses flyta,

570. Skola uti frid vi lefva."

Det var Pohjas tjensteflicka,

Tärnan, van att ödmjukt lyda,

Rönnved lade hon i elden,

Stycken af det helga trädet;

Blod ej sipprar fram ur veden,

Icke blod och icke vatten,

Honing utur veden flyter,

Ljuflig saft ur trädet tränger.

Suovakko i stug'vrån säger,

580. Gumman under täcket talar:

"När ur veden honing flyter,

Ljuflig saft ur trädet tränger,

Åro gästerna, som nalkas,

Någon talrik friar-skara!"

Derpå Pohjolas värdinna,

Pohjas gumma, Pohjas dotter,

Genast ut ur stugan skynda,

Hasta begge ut på gården,

Kasta blicken utåt fjärden,

590. Vända hufvudet mot solen;

Här de se en farkost nalkas,

Se det nya skeppet segla,

Det af hundra plankor byggda,

Fram på sjön, längs Lempo-viken;

Skeppet glänste som af vadmal,

Lyste rödt till ena hälften,

Kraftfull stod en man vid styret,

Stödd emot sitt koppar-roder;

Der de se en fåle nalkas,

600. Se en skrinda röd sig närma,

Se en brokig släde ila

Öfver land, vid Sima-holmen:

Sex små gyllne gökar sitta

Galande på lokans böjning,

Sju små blåa foglar sjunga

Invid sjelfva okets remtyg;

Ståtlig satt en man i släden,

Stolt vid tömmarne en hjelte.

Sade Pohjolas värdinna,

610. Yttrade och tog till orda:

"Hvilkendera vill du välja,

Då de komma att begära

Dig till lifstidsvän för evigt,

Till en dufva, ömt omfamnad?

"Den, som der i skeppet nalkas,

Som i röda båten seglar.

Fram på sjön längs Lempo-viken,

Är den gamle Wäinämöinen:

Gods och håfvor uti båten,

620. Skatter i sitt skepp han medför.

"Den som åker fram i släde.

Som i brokig skrinda nalkas

Öfver land, vid Sima-holmen,

Det är smeden Ilmarinen:

Tomma skenet blott han medför.

Har sin släde full af troll-ord.

"När de träda in i stugan.

Bör du mjöd i stopet hemta,

I ett kärl med tvenne handtag:

630. Gif då stopet i dens händer,

Som du vill som maka följa,

Gif det åt den gamle Wäinö,

Som har gods och guld i skeppet,

Som i båten skatter medför!"

Det var Pohjas sköna dotter.

Sinnrikt svarar hon och säger:

"O min moder, som mig burit,

Du min egen fostrarinna!

Gods jag icke efterfikar,

640. Bryr mig ej om manna-vishet.

Föredrager manna-fägring,

Aktar mer gestaltens skönhet.

Också ha väl aldrig hittills

Jungfrur här försålts för pengar;

Utan gods och håfvor vill jag

Följa smeden Ilmarinen,

Honom, som har smidit Sampo,

Som det granna locket hamrat,"

Sade Pohjolas värdinna:

650. "O du insigtslösa toka!

Smeden Ilmari du väljer,

Tar en man med svettig panna.;

Jemnt du får hans skjorta skölja,

Ständigt smedens hufvud tvätta!"

Dottren svarade och sade,

Yttrade och tog till orda:

"Wäinö vill jag icke hafva,

Vill en åldrig man ej vårda;

Blott besvär en gubbe gifver,

660. Endast tråk en åldrig make."

Nu den gamle Wäinämöinen

Först till Pohja-gården hinner,

Skjuter då det röda skeppet,

Sin med vadmal klädda farkost,

Upp på stålbesmidda rullar,

Strandens kopparklädda stockar;

Stiger sedan in i stugan,

Träder under takets fogning,

Tar till orda der, på golfvet,

670. Invid dörren, under sparren,

Höjer nu sin röst och säger,

Yttrar dessa ord och frågar:

"Jungfru, vill du med mig följa,

Som min egen vän för evigt;

Vill du bli min lifstids-maka,

Bli en dufva vid min sida?"

Det var Pohjas sköna tärna,

Sjelf hon skyndar sig att svara:

"Har då nu du båten timrat,

680. Byggt det stora skeppet färdigt,

Utaf bitar ur min slända,

Utaf stycken ur mitt skäktträd?"

Sade gamle Wäinämöinen,

Yttrade och gaf till gensvar:

"Jag ett präktigt skepp har timrat,

Byggt en farkost stark och väldig,

Som är säker uti stormar,

Som i motvind, fast och stadig,

Skjuter fram igenom vågen,

690. Höjer sig på vattnets ryggar,

Stiger lätt, liksom en bubbla,

Glider fram, liksom ett näckblad,

Öfver fjärdarne i Pohja,

Öfver skumbetäckta böljor."

Men den sköna Pohja-dottrcn

Tog till orda då och sade:

"Sjömän vill jag icke prisa,

Hjeltar, som på vågen styra;

Hafvets stormar rubba sinnet,

700. Vårens vindar skada hjernan.

Icke torde dig jag följa,

Och jag följer icke heller,

Som din egen vän för evigt,

Som en dufva vid din sida,

Att ditt hviloläger reda,

Alt din hufvudkudde ordna."