Beowulf (RW) 11

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 11
Grendel anfaller Beowulf, men övermannas.

710 Då kom Grendel gångande från träskets

Töckniga stränder, bar på Guds vrede.

Illdådaren trodde sig skola ombringa

Någon av männen i den höga salen;

Gick under molnen åt det håll, där han visste

715 Sig säkert skola finna vinhuset och männens

Guldskimrande sal. Ej var detta första gången

Som han uppsökte Hroðgars hem.

Men aldrig i sina livsdagar, varken förr eller senare,

Fann han hårdare hjälte bland männen i salen

720 Glädjeberövad kom då mannen

Vandrande till huset. Dörren, som var fastgjord

Med eldsmidda band, sprang genast upp,

Då han stötte till den med händerna. Illasinnad och vred,

Bröt han upp husets ingång. Och snart därefter

725 Trädde fienden in på det brokiga golvet,

Gick vildsint fram. Ur Hans ögon stod

En vidrig glans, snarlik en eldslåga.

I huset såg han många kämpar,

En skara av fränder sova tillsammans,

730 Manliga hjältar; då log hans sinne.

Den hemske skräckbringaren tänkte, att han skulle,

Innan dagen komme, skilja vars och ens

Liv från kroppen, nu då han fått hopp

Om en riklig måltid. Men ej längre ville ödet,

735 Att han skulle få taga flera människor

Efter denna natt. Hygelacs starke

Frände såg då huru illdådaren

Ärnade anbringa sina våldsamma tag.

Skräckbringaren ville ej dröja,

740 Utan tog raskt första gången

En sovande man, slet sönder honom ostörd,

Bet i benhöljena¹, drack blodet ur ådrorna,

Svalde bit efter bit; snart hade han

Helt och hållet förtärt den döde mannen,

745 Hans fötter och händer: Han gick närmare fram

Och fattade sedan med handen den modige

Kämpen i bädden, sträckte sin hand

Fram emot fienden, som strax tog emot

Det lömska anfallet och stödde sig mot armen.

750 Snart kunde illdådens herde märka,

Att han ej träffat uti midgård,

På jordens sköte, hos någon annan

Starkare handtag. Han vart då rädd

I hugen, men kunde ej mera fly därifrån.

755 Han tänkte komma undan, ville fly till sitt gömsle,

Söka djävlarnes sällskap; ej var hans göra här

Sådant som han förut hävt i sina livsdagar.

Då mindes Hygelacs modige frände

Sitt aftontal och reste sig i hela sin längd,

760 Tog fast i honom. Fingrarna knakade;

Jätten strävade utåt, jarlen steg längre fram.

Den beryktade varelsen ville fly vidare,

Vart han än kunde och bort därifrån

Till träskets gömslen: han kände fiendens fasta

765 Grepp om sina fingrar. Det var en usel färd,

Som illdådaren styrt till Hjort.

Hirdsalen dånade; för alla de djärva

Danajarlar, som bodde i borgen,

Vart ölet bittert²; vreda kämpade

770 De två om salen. Huset dånade,

Och stort under var, att denna vinsal

Höll stånd mot kämparne, att den fagra byggnaden

Ej föll till marken; utan så fast var den

Innan- och utantill konstrikt hopsmidd

775 Med band av järn. Från underlaget bröts,

Där fienderna kämpade, så har jag sport,

Mången mjödbänk, smyckad med guld.

Det trodde ej förr Scyldingarnes stormän,

Att det någonsin skulle stå i någon människas makt

780 Att nedriva det härliga, hornprydda huset,

Med svek förstöra det, om ej lågans famn

Skulle svälja det i rök. Ett alldeles oerhört

Dån uppstod; hemsk fasa

Grep var och en av nord-danerna,

785 Som från muren hörde verop,

Hörde Guds vedersakare sjunga sin fasansfulla

Segerlösa sång, den vid helvetet fjättrade

Klaga sin smärta. Honom höll, för fast

Den som bland människor var den starkaste

790 I de dagarna av detta livet.

Noter:

1. Musklerna.

2. Antingen egentligt: 'det öl de druckit kändes beskt', eller figurligt: 'de fingo en bitter bägare att tömma'.