Beowulf (RW) 24

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 24
Beowulf omtalar sin seger för Hroðgar. Hroðgar tackar Beowulf.

Ecgtheows son Beowulf talade:

»Ja, du Healfdenes son, Scyldingarnes furste,

»Vi ha fört med fröjd till dig detta sjöbyte,

»Som du här skådar, såsom ett äretecken.

1655 »Men knapp nöd kom jag undan med livet

»I striden under vattnet; med stor möda

»Utförde jag värvet; hade så när blivit

»Skild från kampen, om ej Gud skyddat mig.

»Ej kunde jag i striden med svärdet Hrunting

1660 »Uträtta något, fastän det vapnet är gott.

»Men människornas herre unnade mig

»Att få se hängande på väggen ett glänsande,

»Gammalt och väldigt svärd — oftast har han lett

»Den vänlöses blick —, och detta vapen svängde jag.

1665 »I den striden dräpte jag, då tillfälle tedde sig,

»Husets invånare. Sedan brann det sirade

»Slagsvärdet upp, just som det glödheta

»Stridsblodet framsprutade. Fästet har jag fört

»Med mig från fienderna, hämnades illdåden,

1670 »Morden på danerna, såsom vederbörligt var.

»Jag lovar dig nu, att du kan sova

»Sorglöst i Hjort med din kämpaskara

»Och varje hirdman bland ditt folk,

»Gammal och ung, så att du ej behöver,

1675 »Scyldinga-konung! från det hållet frukta

»Livsskada för jarlarne, såsom du förut gjort.»

I den gamle kämpens, den grånade härförarens

Hand gavs sedan det gyllene fästet,

Jättars forna verk; i danakungens ägo

1680 Kom detta smedernas underbara verk

Efter djävlarnes fall, då Guds fiende

Med hat i hjärtat, hemfallen åt döden,

Lämnade denna världen, och hans moder också.

Så kom detta fäste att tillfalla den bäste

1685 Av de världskonungar vid de tvänne haven,

Som i Scedenig utdelade skatter

Hroðgar talade, betraktade fästet,

Det gamla arvet. På det var ristad början

Av den forna striden; sedan dödade floden,¹

1690 Det strömmande havet, giganternas släkt.

De hade levat vilt, det var ett folk fientligt

Mot den evige herren; dem gav därföre

Härskaren slutlön genom vattnets svall.

Även var på beslagen av rent guld

1695 Med runstavar riktigt ristat,

Satt och sagt åt vem detta svärd,

Det yppersta af stål, ormprytt och med vridet fäste,

Först blivit arbetat. — Då sade Healfdenes

Vise son — alla tego —:

1700 »Det kan väl säga den som främjar rätt

»Och sanning bland folket — den gamle landsherren

»Minnes allt förflutet —, att denne jarl blivit

»Född i en lycklig stund. Din ära är utbredd

»Över vida vägar, min vän Beowulf,

1705 »Bland alla folk: du bevarar stadigt

»Styrka och vishet. Jag skall visa dig min vänskap,

»Såsom vi förut avtalat. Du skall i långa tider

»Varda ditt folk till tröst och dina männer,

»Hjältarne till hjälp. Ej vart Heremod² sådan

1710 »Mot Ecgwelas barn, de ärorika Scyldingarne.

»Ej uppväxte han dem till glädje, utan till manfall

»Och till dödskval för danamännen;

»Dödade i vredesmod sina bordskamrater,

»Sina umgängesvänner, tills den frejdade konungen

1715 »Ensam försvann från männens glada jubel.

»Fastän den mäktige Gud upphöjde honom,

»Ställde honom vida över alla män

»Genom härlig hjältekraft, växte dock i hans sinne

»Blodtörstig bröstskatt:³ ej gav han danerna ringar

1720 »Efter övlig sed. Glädjelös fick han

»För denna fientlighet röna ett svårt

»Och långvarigt lidande. Lär du dig därav

»Mannadygder! Vis av vintrar,

»Har jag sagt om dig dessa ord. Underbart är att säga

1725 »Huru den mäktige Gud åt människors släkte

»Storsinnat utdelar visdom och gods

»Och herravälde: han råder över allt.

»Understundom låter han den högättade

»Mannens tankar vända sig till njutning;

1730 »Ger honom på hans arvgods jordisk lycka:

»Att innehava männens skyddsborg;

»Låter honom så råda över delar av världen,

»Ett vidsträckt rike, så att han i sitt oförstånd

»Ej kan tänka sig slutet på detta.

1735 »Han lever i överflöd, intet trycker honom,

»Varken sjukdom eller ålderdom, ej smygande sorg

»Fördystrar hans sinne: ej framkallar strid

»Någon hatfull fiendskap, utan hela världen vänder sig

»Honom till behag. Han känner ej det värsta

1740 »Till dess övermodet växer och skjuter

»Uti hans inre, då väktaren sover,

»Själens herde. Denna sömn är för djup,

»Hemsökt av anfäktelser, banemannen mycket nära,

»Han som från pilbågen skjuter bakslugt.

Noter:

1. Bröstskatt = tankar.

2. Syndafloden.

3. Jf. vv. 901 ff.