Beowulf (RW) 34

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Ill. fra St. Aubins "Vita".jpg
Beowulf

En fornengelsk hjältedikt


Översatt av

Rudolf Wickberg


Kapitel 34
Beowulf genomgår sina levnadsminnen.


I senare dagar tänkte han på lön
För furstefallet, blev en vän
Till den arme Eadgils, understödde med folk,
Med krigare och vapen Ohteres son
2395 Över det vida havet: han hämnades sedan
Med kalla sorgetåg, bragte konungen om livet.1
Så hade Ecgtheows son överstått
Alla strider, farliga fältslag
Och hjältedåd intill denna dag,
2400 Då han skulle kämpa med ormen.
Då gick själv tolvte götarnes herre,
Svällande av harm, att skada draken.
Han hade sport vadan denna fejd och dödliga fiendskap
Mot kämparne uppstått: i hans ägo hade kommit
2405 Det härliga kärlet genom tjuvens hand.
Trettonde mannen i skaran var
Denne, som vållat stridens början.
Fängslad och sorgsen, skulle den arme föra dem
Därifrån till fältet. Mot sin vilja gick han
2410 Till en viss jordsal, som han kände,
En håla under marken nära vågsvallet,
Havets brus. Den var inuti full
Av smycken och spiralringar: den gamle, fasansfulle
Väktaren förvarade, redo till strid,
2415 Sina guldsmycken under jorden. Ej var det lätt köp
För någon människa att förvärva dem.
Sedan satte sig på udden den stridshårde konungen,
Götarnes guldvän, sade farväl
Åt sina hirdmän: hans sinne var sorgset,
2420 Och förutsåg döden, som var helt nära,
Och som snart skulle nalkas den gamle,
Söka själens skatt och skilja isär
Livet från kroppen: ej länge var hädanefter
Den ädles själ omhöljd av kött.
2425 Ecgtheows son Beowulf talade:
»Många stridsstormar har jag överstått
»I min ungdom: jag minnes det allt.
»Jag var sju vintrar, då skatternas herre,
»Männens furste och vän tog mig till sig från min fader.
2430 »Konung Hreðel behöll mig sedan,
»Gav mig guld och gästabud, mindes vår släktskap;
»Och jag var i livet en kämpe i borgen,
»Honom fullt ut lika kär som någon av hans söner,
»Herebeald och Hæðcyn eller min Hygelac.
2435 »Åt den äldste breddes dödsbädd
»Mot all rätt och sed genom broderns dåd,
»Då Hæðcyn med pilen från hornbågen
»Träffade honom, sin herre och vän,
»Förfelade målet och ihjälsköt sin frände,
2440 »En broder den andre med det blodiga vapnet.
»Det var urbota dåd, och det syndiga brottet
»Tyngde på bröstet; det oaktat skulle
»Ädlingen ohämnad mista livet.
»Så smärtsamt är det för den gamle mannen
2445 »Att uthärda, att hans unge son
»Skulle rida på galgen: då skulle han sjunga
»En sorgesång, när hans son hänger
»Korpen till fröjd, och den grånade gubben
»Icke kan giva honom någon hjälp.
2450 »Ständigt erinras han varje morgon
»Om sitt barns bortgång; tänker ej på
»Att vänta någon annan arvtagare
»Uti sin borg, då den ene har
»Genom dödens tvång fått bota för dåden.
2455 Sorgsen ser han i sin sons boning
»Vinsalen öde och glädjeberövad,
»Ett tillhåll för vindar. I graven sova
»De tappra ryttarne; ej finns där harpans klang,
»Gamman i gården, som där förut varit.


Noter:
1. D. ä. dödade Onela under ett vinterfälttåg.