Beowulf (RW) 36

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Ill. fra St. Aubins "Vita".jpg
Beowulf

En fornengelsk hjältedikt


Översatt av

Rudolf Wickberg


Kapitel 36
Wiglaf kommer till hans hjälp. De båda hjältarne döda gemensamt draken.


Wiglaf hette en avhållen sköldkämpe,
Scilfingafurste, Weohstans son,
Älfheres frände. Han såg sin konung
2605 Lida av hettan under härmasken.1
Han mindes då den ynnest, denne förut visat honom,
Givit honom Wägmundingarnes rika hemvist
Och alla rättigheter bland folket, som hans fader ägt.
Ej kunde han då hejda sig, handen fattade skölden,
2610 Den gula linden, och drog det gamla svärdet.
Detta var bland männen ett arv efter Eanmund,
Ohteres son: dennes, den vänlöse
Flyktingens baneman vart Weohstan i striden
Med svärdets eggar och bar till sina fränder
2615 Den brunglänsande hjälmen och ringbrynjan,
Det gamla jättesvärdet, som Onela gav honom:
Sin egen frändes stridsklädnad,
Färdig för kamp. Ej talade han om denna fejd,
Fastän Weohstan fällt hans egen brorson2
2620 Många halvår behöll han skatterna,
Svärd och brynja, tills hans son kunde
Öva mandom, liksom hans gamle fader.
Då gav han honom bland götarne en ofantlig mängd
Av alla slags stridsklädnader, när den gamle gick
2625 Sin väg ur livet. Det var nu första gången,
Som den unge kämpen skulle pröva på
Stridens storm med sin herre och furste.
Ej veknade hans sinne, och ej svek hans faders
Arv i striden: det rönte draken,
2630 Sedan de hade drabbat samman.
Wiglaf talade många sanna ord
Till sina följeslagare — hans sinne var sorgset —:
»Jag minnes den tid, då vi fingo mjöd,
»Och vi lovade i ölsalen
2635 »Vår herre, som gav oss de ringar vi bära,
»Att vi ville gälda, om han finge
»Behov av sådant, dessa stridsrustningar,
»Hjälmar och hårda svärd. Därför har han valt oss
»Självmant ur hären till denna färd,
2640 »Manat oss till bragder och givit mig dessa skatter,
»Att han höll oss för goda spjutkämpar,
»Käcka hjälmbärare, om också vår herre,
»Folkets herde tänkte ensam
»Utföra åt oss detta hjältedåd,
2645 »Därför att bland människor han utfört de flesta
»Djärva bragder. Nu är den dag kommen,
»Då vår konung behöver goda
»Kämpars styrka. Låtom oss gå fram
»Och hjälpa stridshövdingen, medan ännu varar
2650 »Den hemska glöden. Gud vet med mig,
»Att mig är mycket kärare, att glöden famnar
»Min kropp tillika med min guldgivare.3
»Ej synes mig tillbörligt, att vi bära våra sköldar
»Tillbaka till hemmet, om vi ej dessförinnan
2655 »Kunna fälla fienden, skydda väder-götarnes
»Furstes liv. Jag vet väl, att han ej
»Av gammalt förtjänat att nödgas ensam
»Bland götarnes skara lida trångmål
»Och falla i striden. För oss båda skola svärd och hjälm,
2660 »Brynja och stridsskrud vara gemensamma.»
Sedan gick han genom dödsröken, bärande hjälmen
Sin herre till stöd, sade få ord:
Käre Beowulf, fullgör väl allt,
»Som du fordom sagt i din ungdom:
2665 »Att aldrig i livet du skulle låta
»Din ära sjunka! Nu skall du beslutsamme,
»Dådstarke ädling av alla krafter
»Värna ditt liv; jag skall hjälpa dig.»
Efter dessa ord kom draken vred,
2670 Det hemska odjuret, för andra gången
Att glänsande i lågors svall anfalla fienderna,
De hatade männen. Av eldvågor förbrändes
Skölden intill bucklan; brynjan kunde då
Ej giva skydd åt den unge spjutkämpen,
2675 Utan den unge mannen ilade skyndsamt
Under sin släktings sköld, då hans egen blivit
Förtärd av glöden. Då tänkte stridskonungen
Än en gång på sin ära, och med hjältekraft
Slog han till med svärdet, så att det, drivet av hatets makt,
2680 Stod i huvudet. Då brast Nägling,
I striden svek Beowulfs gamla
Stålgrå svärd. Honom unnades det ej,
Att stålens eggar skulle kunna hjälpa
Uti striden den man, — för stark var hans hand —
2685 Som, efter vad jag sport, i hugg övergick
Varje svärd,4 då till striden han bar
Det i blod härdade vapnet; ej gick det honom bättre för det.
Då blev folkfienden, den vilde elddraken
För tredje gången betänkt på fejd:
2690 Het och stridslysten, rusade han på kämpen,
Då tillfälle erbjöd sig, omfattade hela
Hans hals med tänderna. Han vart då färgad
Av livsblodet, som svallade i vågor.


Noter:
1. = hjälmen.
2. D. ä. Onela brydde sig ej om att hämnas sin brorson Eanmunds död, sannolikt därföre att denne, såsom ovan v. 2381 ff, nämnts, gjort uppror mot honom.
3. Näml. »än att jag skulle låta honom ensam omkomma».
4. Han var så stark, att svärdet krossades vid hans hugg.