Beowulf (RW) 39

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Ill. fra St. Aubins "Vita".jpg
Beowulf

En fornengelsk hjältedikt


Översatt av

Rudolf Wickberg


Kapitel 39
De fega vapenbröderna skola straffas.


Så hade det hänt den unge mannen,
Att han till sin sorg fått se den han hade kärast,
Ligga på marken vid livets slut
I hjälplöst skick. Även låg hans hane,
2825 Den hemske jorddraken berövad livet,
Kuvad i striden. Ej fick den ringlade ormen
Längre råda över ringskatterna,
Utan honom bortryckte svärdens hårda,
Hammarsmidda eggar, skårade i strider;
2830 Så att den vittflygande, stillad av såren,
Föll på marken nära skattehärden
Och ej längre for flygande genom luften
Och visade sig om midnätterna,
Stolt över sina skatter: han föll till jorden
2835 För denne kämpes kraftiga hand.
I sanning skulle det — så har jag sport —
Ha lyckats för få kämpar i landet,
Även om de vågat varje bragd,
Att storma fram mot etterfiendens andedräkt
2840 Eller med händerna antasta ringsalen,
Om de funnit väktaren vaken
Bo i högen. Beowulf fick
Med livet gälda de härliga skatterna;
Båda hade då nått till slutet
2845 Av det förgängliga livet. — Sedan dröjde det ej länge,
Innan de stridströga, trolösa stackarne
Lämnade skogen, tio tillsammans,
Som förut ej vågat leka med spjuten
Uti sin furstes stora nöd;
2850 Men som nu skamsna buro sköldar
Och stridskläder dit där den gamle låg,
Samt blickade på Wiglaf. Utmattad satt
Fotkämpen nära sin herres axlar,
Sökte väcka honom med vatten; men intet hjälpte honom.
2855 Ej kunde han på jorden, så väl han än ville det,
Kvarhålla livet hos spjutfursten,
Kunde ej ändra herrens vilja.
Guds makt ville i gärningar råda
Över varje människa, såsom han ännu gör.
2860 Då var lätt att få av den unge mannen
Vredgat tilltal till den vars mod hade sviktat.
Weohstans son Wiglaf talade
Med sorgset sinne — såg på okära —:
»Det kan väl säga den som vill tala sant,
2865 »Att den furste, som gav eder dessa skatter
»Och stridsrustningar, i vilka I här stån,
»När på ölbänken konungen ofta
»Gav sina hirdmän, som sutto i salen,
»Hjälm och brynja, de yppersta han kunde
2870 »Någonstädes finna, fjärran eller nära,
»Att han alldeles onyttigt bortkastat
»Krigskläderna, då striden nådde honom.
»Ej hade folkkonungen skäl att yvas
»Över sina vapenbröder; dock unnade honom Gud,
2875 »Segrarnas herre, att han ensam hämnades
»Sig själv med svärdseggen, då hjältekraft krävdes.
»Jag kunde giva honom blott föga
»Livsskydd i striden, men sökte likväl
»Över min förmåga hjälpa min frände.
2880 »Sedan jag med svärdet slagit dödsfienden,
»Blev han allt mattare; elden svallade
»Svagare ur bröstet. För få försvarare
»Trängdes kring fursten, då tid var att strida.
»Nu skall er ätt gå miste om skatters mottagande
2885 »Och svärds givande, härliga arvgods,
»Det kära hemmet. Varje man
»Utav denna stam skall vandra förlustig
»Sin njutna landsrätt, när ädlingarne
»Från fjärran spörja eder flykt,
2890 »Ert ärelösa dåd. Döden är bättre
»För varje jarl än ett liv i nesa.»