Brynhilds ridt till Häl (PAG)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Brynhilds ridt till Häl
Bort.3.(PAG).jpg


Efter Brynhilds död bygdes två bål, ett åt Sigurd, och brann detta först, men på det andra vardt Brynhild bränd. Hon var i en vagn, som var tältad med siden. Så är sagdt, att Brynhild åkte i vagnen på vägen till Häl och for förbi en gärd, där en gygja bodde. Gygjan kvad:


1.
“Drag icke du
så dristigt fram
genom mina stenstödda,
stängda gårdar!
Bättre dig höfdes
bonad väfva
än löpa efter
en annans man.

2.
“Hvi har du vandrat
från Valland hit,
ostadiga maka,
till mina salar!
Guldprydda hustru,
vill du höra det kan ske:
Mannablod har du
af händerna tvagit?

Brynhild kvad:

3.
“Kom ej med bannor,
du klippans brud!
därför, att jag varit
i viking med!
Af oss båda
må jag ypperst synas
för en hvar, som vet
hvad väsen vi äro.”

Gygjan kvad:

4.
“Du är Brynhild,
Budles dotter,
till värsta ve
i verlden född.
Gjukes barn
du bragt till döden
och öde lagt
deras lyckliga hem.”

Brynhild kvad:

5
“Här ur vagnen jag sanning
dig säga skall,
du mycket vettlösa!
om dig veta lyster,
huru Gjukes söner
slikt mig gjort,
att jag älskare mist
och ed brutit.

6.
“I klingande dalar
kallade mig alle,
som där hemma mig kände,
Hild under hjälmen.

[7.]
“Hugfulle fursten
lät vara fjäderhamnar,
åtta systrars,
under eken bära.
Jag var tolf vintrar,
om dig veta lyster,
då jag unge fursten
eder svor.

[8.]
“Då lät jag i Godtjod
gamle kungen,
höge Hjälmgunnar,
till Häl gånga;
seger gaf jag Ödas
unge broder
och vakte så Odins
vrede mot mig.

[9.]
“Han mig med sköldar stängde
i Skatelunden,
med röda och hvita
han rundt mig trängde,
bjöd, att ingen mig kalla
kunde ur sömnen,
som nån’sin rädsla hyst
hade i verlden.

[10.]
“Rundt kring min sal,
som mot söder vetter,
lät han härjande eld
högt brinna;
där böd han en hjälte
öfver rida,
den mig det guld förde,
som under Fåfne legat.

[11] 7.
“På Grane red den gode,
på guld gifmilde
hän till min foster-
faders rike.
Där tyktes allom
ypperst vara
danske vikingen
i drottnens hird.

[12] 8.
“Vi sofvo sälle
i en säng båda,
som om han till börden
min broder varit.
I åtta nätter
ingen dera
sin arm lade
om lifvet på den andre.

[13] 9.
“Dock lastade mig Gudrun,
Gjukes dotter,
därför, att jag sofvit
på Sigurds arm.
Hvad jag minst velat,
fick jag veta där,
att svek var i det gifte,
man gifvit mig.

[14] 10.
“Till olycka
för länge redan
kvinnor och karlar
karske födas.
Nu skall jag samman
med Sigurd dela
ödets skiften;
sjunk nu, gygja!”


Deko.1.(PAG).jpg


Noter till Brynhilds ridt till Häl

Detta kväde, hvilket nära sluter sig till den sista leden af det föregående, anses, liksom Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane, vara något yngre än de öfriga Völsungasångerna, men dock hedniskt. Det innehåller af sagostoff intet nytt, utan utgör endast ett återupprepande af de händelser, som närmast sammanhänga med Brynhilds kärlek till Sigurd. För öfrigt har detta kväde ur etnografisk synpunkt sitt förnämsta intresse; ty detta återupprepande förorsakas af det möte med en gygja (jättinna), för hvilket Brynhild på ridten till Häl råkar ut. Denna gygja häjdar henne och utslungar mot henne förebråelser, som komma henne att till själfförsvar upprepa sin historia. Den inblick, kvädet sålunda ger uti en betydelsefull punkt af våra faders uppfattning af lifvet efter detta, är onekligen af vigt. Det är den förflutna lefnadens minnen och känslor, som gå igen i den dödes tankar. Och samvetet är ingalunda den minst högröstade af dessa inre makter. Detta röjes här af gygjans uppträdande; ty denna gygja, som sinkar Brynhild på vägen till Häl och förehåller henne hennes gärningar, är, såsom C. Hauch säger, egentligen att anse »som ett uttryck af hennes egna tankar, hvilka icke ens efter döden lemna henne någon ro». I detta hänseende står grundtanken i denna sång i full samklang med en mängd af medeltida visor och nyare sägner. Ty det är ett mycket vanligt motiv i all vår folkdikt, att lefnadens minnen, synnerligast de dystra, ej gifva den döde ro, utan drifva honom att söka försona eller godtgöra någon aggande ogärning.

De i detta kväde med klammer försedda visorna 7-10 äro förnämligast upptagna därför, att de af ålder räknats hit. S. Grundtvig har emellertid gifvit starka skäl för den åsigten, att de rätteligen tillhöra Sången om Segerdrifva, där de också införts under n:r 4-7. Genom deras borttagande ur Brynhilds ridt till Häl skulle också det förnämsta stöd, som i Eddan förefunnits för den sammanblandning af Segerdrifva och Brynhild, som förvirrar Völsungasagans framställning af Sigurds lefnadsöden, hafva bortfallit.

Visan 1.
Bonad kallades de med figurer inväfda tapeter, hvilka fordom vid högtiderna upphängdes kring stugans väggar.

Visan 3.
Viking behöfver ej här betyda mer än »strid», »kamp», liksom samma ord i visan [11] 7 bör fattas såsom »stridsman», »kämpe». Det är först senare, som ordet kommit att innebära begreppet »krigare till sjös».

Visorna 7-10.
Se här ofvan i inledningen till denna sång!