Den Höges sång (KL)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904

Gudasånger
Den Höges sång
(Hávamál)

I

Den fremmede ved døren
(W.G. Collingwood, 1908)

1.

På hvarje tröskel,

förrn in man går,

man speja skall omkring sig,

man skåda skall omkring sig,

ty ej man vet,

hvar ovän sitter

på bänkarna i salen.

2.

Gifmilde, hell er!

Gäst är in kommen.

Hvar skall väl han få sitta?

Den har brådtom,

som på skidor

fresta skall sin framgång.

3.

Värme den tarfvar,

som in har kommit

och frusen är om knäna;

mat och kläder

ock den behöfver,

som öfver fjällen farit.

4.

Vatten den tarfvar,

som kommer till måltid,

handduk och vänlig välkomst,

hyllest och heder

om slikt man förtjänar,

tal och svar på tal.

5.

Vett den tarfvar,

som vida ströfvar,

lätt är allting hemma.

Till ögonfägnad

varder en dumbom,

kommer han samman med kvicka.

6.

Sina själsgåfvor skall

man ej städs med,

utan städs gifva akt på sig själf.

Kommer tystlåten man

såsom gäst till ett hus,

går det sällan den varsamme illa,

ty en fastare vän

kan man aldrig få

än mycket mannavett.

7.

En varsam gäst,

som kommer till bords,

skall hålla sig tyst och tiga,

skall öronen spetsa

och blickarna skärpa.

Så spejar hvar klok omkring sig.

8.

Den är säll,

som åt sig vinner

hyllest och godt rykte.

Ovisst är

hvad man kan äga

gömdt i andras bröst.

9.

Den är säll,

som vunnit har

heder och vett i sin vandel:

onda rådslag

ofta smidas

uti andras bröst.

10.

Bättre börda

ingen bär

än mycket mannavett,

det för en främling

är bättre än guld,

är fattigmans bästa värn.

11.

Bättre börda

ingen bär

än mycket mannavett;

sämre vägkost

ej det finnes

än för många mått öl.

12.

Ej är det så godt,

som ofta det sägs,

ölet för människors söner,

ty ju mera man dricker,

dess mindre man är

herre öfver sig själf.

13.

Glömskans häger öfver

dryckeslaget sväfvar,

stjäl ifrån oss all besinning.

Jag var i den fågelns

fjädrar en gång fjättrad

i den fagra Gunnlods salar.

14.

Drucken vardt jag,

dödligt drucken,

hos den vise Fialar.

Bäst det samkväm,

som enhvar

lämna kan med full besinning.

15.

Tyst och betänksam

och djärf i strid

skall konungasonen vara,

glad och hurtig

vare enhvar,

medan han bidar sin bana.

16.

Den fege hoppas

att städse få lefva,

blott han för strid sig aktar,

men aldrig af åldern

varder han skonad,

om han än skonas af svärden.

17.

En dummerjöns,

som kommer till gille,

han sitter och gapar och mumlar;

färdig han är

blott efter en klunk,

då hela hans själ ligger öppen.

18.

Blott den det vet,

som vida ströfvar

och mångenstädes farit,

hvad egenskaper

enhvar besitter,

som vet, hvad vett vill säga.

19.

Förakta ej bägarn,

men drick med måtta

och säg hvad som höfs

eller tig.

För det själfsvåldet

dig ingen lastar,

att du går tidigt till sängs.

20.

En glupsk karl,

som ej tänker sig för,

äter sig sjuk omsider;

till åtlöje gör

honom ofta hans mage,

när ibland kloka han sitter.

21.

Hjordar veta,

när hem de skola,

och gånga då af gräset,

men ovis man

lär aldrig känna

sin egen mages mått.

22.

En ynklig karl,

illa hopkommen,

skrattar åt likt och olikt,

vet ej det,

han veta borde,

att han själf är full af fel.

23.

Ovis man

vakar natt efter natt

och grubblar på likt och olikt;

är då trött,

när morgonen gryr:

allt tungt är kvar, som var.

24.

Ovis man

ser i enhvar,

som småler mot honom, en vän;

märker ej ens,

hur han förtalas,

när han är samman med visa.

25.

Ovis man

ser i enhvar,

som småler mot honom, en vän;

kommen till tings,

finner han snart,

att få vilja föra, hans talan.

26.

Ovis man

tror sig allt veta,

har han blott skydd i en vrå;

vet dock aldrig,

hvad han skall säga,

när man vill höra hans mening.

27.

Ovis man,

kommen i samkväm,

gör allra bäst i att tiga:

ingen vet,

att intet han vet,

blott han ej talar för mycket.

28.

Vis den tyckes,

som kan fråga

och gifva svar på tal.

Det kan aldrig

hållas hemligt,

som går från mun till mun.

29.

Öfvernog den pratar,

hvilken aldrig tiger,

kommer jämt och samt

med sladder.

Lössläppt tunga

utan styrsel

ofta själf sin ofärd vållar.

30.

Till ögonfägnad

man ingen hafve,

ej ens vid dryckeslaget.

Man tycker sig vis,

när ingen en frågar

och man ej blir satt på det hala.

31.

Den gäst tror sig vis,

som drager sig undan,

sedan han annan gäst pikat.

Sällan den vet,

som gaddar vid bordet,

att ibland gramsne han glammar.

32.

Många, som fulla

af välvilja äro,

reta hvarann dock vid bordet.

Alltid det gifs

orsak till gräl:

gäster med gäster jämt träta.

33.

Om man i tid

ej äter sig mätt

och kommer så hungrig till gillet,

man sitter och drönar,

ser utsvulten ut

och höres ej yttra ett ord.

34.

Lång afväg det är

till falsk vän,

om äfven han bor vid vägen;

men genvägar gå

till god vän,

om äfven han fjärran bor.

35.

Ej man skall

vara gäst

ständigt i samma hus.

Ljuf varder led,

om länge han sitter

kvar på en annans bänk.

36.

En ringa koja

är bättre än ingen:

herre är hvar och en hemma;

blott två getter

och stråtäckt stuga

bättre dock är än att tigga.

37.

En ringa koja

är bättre än ingen:

herre är hvar och en hemma;

hjärtat blöder

i bröstet på den,

som får tigga sig mat till hvart mål.

38.

Från sina vapen

aldrig man skall

vika ett enda steg,

ty ovist det är,

när ute på vägen

det tarfvas att gripa till svärdet.

39.

Egen pung

skall man ej

allt för hårdt tillsnöra:

sparar åt ovän

i stället för vän:

mycket går värr’, än man väntar.

40.

Ingen så gifmild

och gästfri jag träffat,

att erbjuden skänk han försmått;

ingen som brytt sig

så litet om guld,

att gengåfva upptagits illa.

41.

Vapen och kläder

vänner må gifva

hvarandra och glädjas tillsammans;

vänskapen varar,

om gåfvor man växlar

och eljest det artar sig väl.

42.

Man skall vara

vän med sin vän

och gälda gåfva med gåfva;

hån däremot

möta med hån

och löna lömskhet med lögn.

43.

Man skall vara

vän med sin vän,

med honom och med hans vän,

men ingen skall

vara vän

med sin oväns vän.

44.

Har du en vän,

på hvilken du litar,

af hvilken du godt vill röna,

växla med honom

tankar och gåfvor,

sök honom ofta träffa.

45.

Har du en ann’,

du tror vara falsk,

men godt vill af honom ock röna,

dölj då med fagra

ord dina tankar

lönande lömskhet med lögn.

46.

Ja, mot den vän,

du tror vara falsk,

hvars sinnelag synes dig misstänkt,

smila du skall,

falsk i ditt hjärta,

lönande lika med lika.

47.

Förr i min ungdom

jag färdades ensam

och vandrade vilse på vägen;

tyckte mig rik,

hvem jag än mötte:

mänska är mänskas gamman.

48.

Gifmilda, tappra

män ha det bäst,

samka sig sällan sorg,

men oklok man

fruktar allt möjligt,

en girig sig grufvar för gåfvor.

49.

Mina kläder

gaf jag på fältet

bort åt två bilder af trä.

Strax de som riktiga

kaxar sig kände:

skamsen är naken man.

50.

Murken fura

står vid gården,

har hvarken bark eller barr.

Så är en man,

som älskas af ingen.

Hvi skall han längre lefva?

51.

Mera hett än i eld

mellan ytliga vänner

det är under fem hela dagar,

men på den sjätte

slocknadt är allt,

och kallnad den varma vänskap.

52.

Mycket skall man

ej annan gifva,

litet är ofta nog:

med halfva kakan

och halffyllda bägarn

vann jag mig följessven.

53.

Liten sjö,

litet sand,

liten är mänskans tanke;

lika gåfvor

alla ej fått,

half er old hvar.

 

54.

Måttligt vis

vare enhvar,

alltför vis ingen.

Lifvet ter sig

fagrast för den,

som väl vet hvad han vet.

55.

Måttligt vis

vare enhvar,

alltför vis ingen.

Den är sällan

i hjärtat glad,

som alltför mycket vet.

56.

Måttligt vis

vare enhvar,

alltför vis ingen.

Sitt eget öde

må ingen veta,

då tynga oss sorgerna minst.

57.

Ett vedträ i brand

tänder ett annat,

låga födes af låga;

mänskan af samtal

med mänskor blir vis,

enslingen andligt förkrymper.

58.

Tidigt skall den

vara uppe, som vill

andra till gods eller lif.

Sällan liggande varg

åt sig vinner ett ben

eller sofvande man åt sig seger.

59.

Tidigt skall den

vara uppe, som själf

skall det mesta vid arbetet sköta.

Sofver man länge,

mycket försinkas:

raskhet är ren half rikdom.

60.

Hur mycket virke

och taknäfver tarfvas,

känner en klok man väl,

och hur mycket ved,

det torde gå åt

under månader eller halfår.

61.

Tvagen och mätt

man ride till tings,

är man än torftigt klädd.

För sina skor

och byxor må ingen

blygas, ej heller för hästen.

62.

Slänger och hänger

med hufvu't och nafsar

örnen vid hafvets strand.

Så är en man

i en människohop,

där ingen vill föra hans talan.

63.

Spörja och svara

skall enhvar,

som vill anses för vis.

Förtro dig till en,

men ej till en annan:

hvad tre veta, vet hela världen.

64.

Enhvar, som är

i råd förfaren,

skall bruka med måtta sin makt.

Bland tappra snart

enhvar skall finna,

att ingen är allra tapprast.

65.

Aktsam och varsam

vare enhvar

och allra mest varsam i vänskap:

för de ord,

man sagt till andra,

ofta man bittert får böta.

66.

Alltför tidigt

kom jag till en,

alltför sent till en annan:

ölet var slut

eller ännu ej bryggdt:

led kommer sällan lägligt.

67.

Till månget hem

jag nog hade bjudits,

om jag mat till hvart mål ej behöft

och om tvenne bogar

hos full trogne vännen

hade hängt, sen jag ätit af en.

68.

Ej något bättre

finnes än elden

och det att få solen skåda

samt att få äga

obruten hälsa

och fri ifrån laster få lefva.

69.

En sjuk är dock ej

alldeles osäll:

mången af söner är säll,

mången af fränder,

af gods och af guld

samt af det goda han gjort.

70.

Bättre den lefvande

har än den döde:

nog får man sig alltid en ko.

Jag för den rike

såg allt brinna upp,

och ute stod döden för dörren.

71.

Den halte kan rida,

den handlytte valla,

den döfve kan strida och gagna.

Bättre att vara

blind än bränd:

ingen har nytta af liket.

72.

Bättre än ingen

en son är, som födes

först efter faderns död.

Minnesstenar

stå sällan vid vägen,

om frände ej rest dem åt frände.

73.

Ej den vet,

som intet vet,

att guldet gör mången till narr.

En är rik,

en annan fattig,

ingen för det må man tadla.

74.

Fulla fållor

hade Fitiungs söner,

nu vandra de stafkarls stig.

All rikedom är

som ett ögonkast,

är flyktigast af alla vänner.

75.

Hjordar dö,

fränder dö,

själf dör du likaledes,

men dens rykte

aldrig dör,

som samkat åt sig ett godt.

76.

Hjordar dö,

fränder dö,

själf dör du likaledes;

ett jag dock vet,

som aldrig dör:

dom öfver dödan man.

II

(Episoden om Billings mö.)

77.

På en flickas ord

skall man aldrig tro,

ej heller hvad kvinnor säga,

ty på rullande hjul

deras hjärtan ha skapats

och vankelmod bäddats i bröstet.

78.

Öppet jag talar,

ty det vet jag ock,

att mannen mot kvinnor är trolös:

falskast vi tänka,

när fagrast vi tala

och kloka tärnan bedåra.

79.

Smickra man skall,

slösa med smycken,

ifall man vill täckas en tärna,

Ijuslätta ungmöns

skönhet berömma,

då giljaren vinner sitt mål.

80.

För älskogs skull

skall ingen man

någonsin klandra en annan:

ofta den kloke,

ej dåren det är,

som fångas af tjusande fägring.

81.

Aldrig man skall

tadla en annan

för det, som enhvar lätt kan hända.

Den vise till dåre

varder förvandlad

af kärlekens mäktiga makt.

82.

Det fick jag röna,

när gömd ner i säfven

jag väntade tyst på min lycka.

Så kär som mitt lif

var mig listiga mön,

och dock vardt hon aldrig min brud.

83.

Billings dotter

jag hvilande fann

fager som strålande solen.

Konungars lott

ringa mig tycktes

mot att den väna få äga.

84.

»Oden, i kväll

komma du skall,

om du vill gilja dig mö.

Olämpligt är,

att flera än vi

veta om detta vårt möte.»

85.

Tillbaka jag gick

förblindad af hopp

att nu få den älskade träffa,

trodde så visst,

att vunnit jag hade

ren hennes varmaste kärlek.

86.

När åter jag kom,

var ännu den raska

krigareskaran vaken;

af flammande facklor

och brinnande ljus

vardt mig min olycksstig visad.

87.

Mot morgonen kom

jag ännu en gång;

husfolket då hade somnat,

men en hynda jag fann

i den älskligas ställe

ligga där bunden på bädden.

88.

Mången en mö,

känner man henne,

vankelmodig sig visar.

Det fick jag röna,

när jag den listiga

tärnan sökte beveka.

Smälek och hån

af den sluga jag fick,

och aldrig jag vann detta vif.

III

(Episoden om Gunnlod och skaldemjödet.)

89.

Från åldrige jätten

jag kommit tillbaka,

med tystnad jag föga där vann;

med strömmar af ord

jag lyckades vinna

framgång i Suttungs salar.

90.

Rates mun

lät jag fritt

gnaga genom berget.

Jättars vägar

voro omkring mig,

lifvet jag satte på spel.

91.

Gunnlod på gyllne

stolen mig gaf

en dryck af det dyrbara mjödet.

Illa jag henne

lönade sedan

för hennes hängifna kärlek.

92.

Dyrköpta drycken

njöt jag med fröjd:

den kloke nog finner en utväg.

Nu har Odrerer

ändtligen blifvit

bringad till människors värld.

93.

Men jag betviflar,

att ännu jag vore

kommen ur jättars gårdar,

om ej af Gunnlod

jag mig begagnat,

som i min famn jag slutit.

94.

Dagen därpå

rimtursar gingo

upp till den Höges sal,

sporde om Bolverk

dit hade kommit

eller af Suttung dödats. 

95.

Oden har svurit

på ringen en ed.

Hvem kan hans löften nu tro?

Suttung vid gillet

svikit han har

och lämnat Gunnlod i gråt.

IV

(Sången till Loddfafner.)

96.

Tid är att tala

från talarestolen.

Invid nornornas svala brunn

såg jag och teg,

såg jag och tänkte,

lyssnande till den Höges ord:

97.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Lämna ej bädden,

om ej du skall speja

eller söka ett afsides ställe.

98.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Aldrig hos trollkunnig

kvinna du hvile,

låt henne aldrig dig famna!

99.

Hon så förtrollar

dig, att du glömmer

tinget och konungens ord,

mister din matlust,

människor skyr du,

och sorgsen du gångar

att sofva.

100.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Aldrig en annans

maka du locke

att varda ditt hjärtas förtrogna.

101.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Far icke öfver

fjäll eller fjord

utan en riklig matsäck.

102.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, sä varder du lycklig!

Låt ej en dålig

mänska få veta,

om någon olycka händt dig,

ty aldrig en dålig

mänska dig gifver

lön för ditt hjärtas tillit.

103.

En elak kvinnas

ord jag sett

bittert såra en man.

Lömska tungan

tog hans lif,

fastän intet var sant.

104.

Råd jag, Loddfafner, gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Har du en vän,

på hvilken du litar,

sök honom ofta träffa:

busksnår växer

och alnshögt gräs

på vägen, som ingen vandrar.

105.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Välj dig en ädel

man till förtrogen,

lär dig lyss till hans tröstande ord!

106.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Aldrig du skall

vara den förste,

som sliter ett vänskapens band.

Sorg skall förtära

ditt hjärta, om ej

du säga kan allt till en annan.

107.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Aldrig du med

en dåraktig narr

gifva dig må i samspråk:

108.

Aldrig en dålig

människa ger dig

lön för det goda du gjort,

medan en god

människas loford

göra dig älskad af alla.

109.

Vänskapens vigsel

sker, när du kan

helt dig förtro till en annan.

Intet är sämre

än ombytlighet.

En sann vän ej loford blott säger.

110.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Ej trenne ord fäll

i tvist med en usling:

den bättre ej sällan ses tveka,

medan den sämre slår till.

111.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Spjutskaft och skor

du aldrig må göra,

om icke det är åt dig själf.

Är skon illa gjord

och spjutskaftet krokigt,

då önskar man ondt öfver dig.

112.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Stick ej under stol

med det onda, du ser!

Gif aldrig din fiende fred!

113.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Aldrig dig gläd

åt något ondt,

städse dig gläd åt allt godt!

114.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Aldrig i strid

uppåt du blicke,

att ej du må varda förhäxad.

115.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Vill med en tärna

förtroligt du hviska,

vill hennes kärlek du vinna,

lofva då fagert,

och håll hvad du lofvar.

På lyckan man ledsnar ej lätt.

116.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem. så varder du lycklig!

Varsam du vare

— dock ej för mycket —

och allra mest varsam vid bägarn

samt med en annans

maka och mot

lömska och listiga tjufvar.

117.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Aldrig du hafve

till spott eller spe

en vandrare eller en främling.

Den, som i spiseln

sitter, ej vet,

hvilka de äro, som komma.

118.

Laster och dygder

mänskornas söner

blandade bära i bröstet:

äfven den bäste

lyssnar till lasten,

äfven den sämste kan duga till något.

119.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Skratta ej tanklöst

åt grånade talarn:

ofta är godt hvad de gamle säga;

visa ord komma

ofta från läppar,

som skrumpnade skälfva

bland rynkor och skrynklor

på stapplande stafvakarlar.

120.

Råd jag, Loddfafner,

gifva dig vill.

Lyd dem, så går det dig väl,

följ dem, så varder du lycklig!

Stäng ej i vrede

din dörr för en främling!

Visa dig god mot de arma!

121.

Stark vare den bom,

som städse skall vridas

för att enhvar släppa in.

Gif den en ring,

eller den skall

önska allt ondt öfver dig.

______

122.

Nu den Höges sång

kvädits i den Höges sal

till stort gagn för

mänskors söner,

utan gagn för jättars söner.

Hell honom, som kvad!

Hell honom, som kan!

Säll den, som förstått!

Lyckliga de, som ha lyssnat!

V

123.

Nio nätter

hängde jag i

det af vinden om fläktade trädet,

sårad af spjut,

gifven åt Oden,

gifven jag själf åt mig själf.

124.

Bröd mig ej bjöds,

ej heller ett horn,

spejande nedåt jag såg,

runorna tog jag

stönande upp,

tillbaka på marken jag föll.

125.

Sen jag begynte

i styrka och visdom

växa och väl mig befinna,

ord utaf ord

alstrade ord,

handlingar handlingar födde.

VI

(Odens runsång)

126.

Jag trollsånger kan,

som ej konungens vif,

som ej någon i världen kan kväda:

hjälp heter en,

och den hjälpa dig kan

i alla slags sorger och strider.

127.

En andra jag kan,

de mänskor till gagn,

som önska att läkare varda.

. . . . . . . .

. . . . . . . .

. . . . . . . .

128.

En tredje jag kan,

om tvungen jag är

i fjättrar min fiende smida:

jag eggen gör slö

på hans svärd, så ej mer

hans vapen och ränker mig skada.

129.

En fjärde jag kan,

om en fiendehop

mina lemmar i bojor ha bundit:

jag galder då kväder,

att gånga jag kan:

från fötterna fjättrarna falla

och bojorna frän mina händer.

130.

En femte jag kan,

om från fiendehåll,

mot min fylking en pil jag ser komma:

hur fort han än flyger,

han stannar likväl,

så snart som min blick

honom träffat.

131.

En sjätte jag kan,

om en kämpe mig sårar

med roten af nyhugget träd:

den krigaren, som

mig velat till lifs,

af olyckan drabbas, ej jag.

132.

En sjunde jag kan,

om vådeld jag ser

i salen bland bänkade kämpar:

hur vidt det än brinner,

jag salen dock skyddar.

Den trollsången kan jag ock sjunga.

133.

En åttonde kan jag,

hvilken är nyttig

för alla, som gömma dess ord:

när hat börjar växa

bland härskaresöner,

jag hastigt kan få dem förlikta.

134.

En nionde kan jag,

om tvungen jag är

att bärga på böljan ett skepp:

vinden jag stillar

på svallande vatten

och lugnar det upprörda haf.

135.

En tionde kan jag,

om häxor jag ser

högt upp i luften rida:

då jag så kväder,

att vilse de fara,

förvillade från sina hamnar,

förvillade till sina sinnen.

136.

En elfte jag kan,

ifall jag till kamp

skall följa mångåriga vänner:

bak sköldar jag sjunger,

så lyckligt de komma

utan all fara till striden,

utan all fara från striden.

137.

En tolfte jag kan,

när helst i ett träd

jag ett lik ser bland grenarna svänga:

jag trollrunor då

så ristar och färgar,

att den döde till mig stiger ned

och börjar att tala med mig.

138.

En trettonde kan jag,

om högboren mans

son jag skall vattenösa:

aldrig i strid

falla han skall,

aldrig för svärd sjunka samman.

139.

En fjortonde kan jag,

skall jag för mänskorna

gudarne alla uppräkna:

af asar och alfvar

alla jag känner.

Sådant den vise blott vet.

140.

En femtonde kan jag,

som äfven Tiodreyrer

kvädit vid Dellings dörrar:

styrka åt asar,

duglighet alfvar

kvad han och tanke åt

gudars gud.

141.

En sextonde kan jag,

vill jag mig vinna

betänksamma tärnans kärlek:

hvitarmad ungmös

håg jag förvandlar

och vänder till mig hennes tankar.

142.

En sjuttonde kan jag,

att sent eller aldrig

den älskade lämna mig vill

. . . . . . . .

. . . . . . . .

. . . . . . . .

143.

En sista jag kan,

som åt ingen jag lär,

ej åt någon mö eller maka

— hvad endast en vet,

städse är bäst,

det vare slutet på sången —

utom åt henne,

som armen omkring mig

slingrar — min syster och brud.

---

Noter: