Den grönlänske sången om Atle (PAG)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Den grönlänske sången om Atle
Bort.3.(PAG).jpg



1.
Vida sports de våldsdåd,
som de väldige fordom
i samråd smidde,
då efter svurna aftal
de i enrum mycket möttes
till men för sig själfva
och till sorg för Gjukes söner,
dem de svikit hade.

2.
Drottnarne de dråpo —
det var död i förtid — ,
ondt råd kom nu från Atle,
som eljest var kloktänkt.
Sitt starkaste stöd han fälde,
stred mot eget bästa,
bråda bud sände
att bjuda sina svågrar.

3.
Klok kvinna var husfrun,
klartänkt och vettig,
lyddes på ordalagen,
då de i lön talte;
nu gälde det just slughet,
då hon dem hjälpa ville;
ty till sjös skulle buden skickas,
och själf var hon hemma.

4.
Varningsrunor hon riste,
men dem rubbade Vinge,
— jämt funnen i falskhet — ,
förr'n fram han gaf dem;
sedan seglade Atles
sändemänner
fram öfver Limafjärden,
där de fräjdade bodde.

5.
Öl dracks med all glädje
och eldar tändes,
när Atles svenner kommit,
men på svek tänkte ingen.
De gladdes åt de gåfvor,
som Gudrun sändt dem,
hängde dem å stolpen,
förstodo ej varningen.

6.
Hem de ock Högne bjödo,
höge brodern att locka;
i allo öppet var sveket,
om blott akt de gifvit:
Gunnar skulle på färden följa,
fore blott Högne;
Högne ja gåfve,
om blott Gunnar det tillstyrkt.

7.
Då kom Kostbära,
klok och varsam,
Högnes hustru,
och hälsade dem båda;
glad var ock Glömvar,
Gunnars hustru,
gjorde gille, som höfdes,
tog gästerne om händer.

8.
Möar mjöd buro,
där var makalöst gästfritt;
horn mellan händer gingo,
tills hett nog man druckit.
[Raske männen
sig redde att sofva,]
husfader och hustru
gingo höfviskt till hvila.

9.
Kostbära i rop råkat
som runokunnig,
nu utlade hon vid elden
ord och stafvar;
men här gälde det att tygla
tungan i munnen,
villsamma voro tecknen,
vanskligt var att tyda.

10.
Sökte sig sedan Högne
till sängs med Kostbära,
[men sent somnade
sluga husfrun.]
Den dristiga drömde
och dolde det icke,
sade det vist och vettigt,
då hon vaknat, till maken:

11.
“Du är hugad, Högne, att resa;
så hör min varning —
ty ofelbar är ju ingen — :
Res en annan gång dit!
Så jag sett i de runor,
din syster ristat,
att den kloka dig ej kallar
att komma denna gången.

12.
“På ett jag mest undrat,
och än är det mig en gåta,
hvadan den visa
så villsamt ristat;
ty så låter sig läsas,
som låge där under,
att I båda fån er bane,
om brådt I kommen;
men en staf har hon utglömt,
eller ha andre det vållat.”

Högne kvad:

13
“Runor äro alla onda
och gå öfver min kunskap;
jag vill ej svek söka,
har jag ej sak att hämna.
Med sitt glödande gull oss Atle
glada ämnar;
min hug tror ej på hätskhet,
om ock hot oss mötte.

14.
[Föga rädd för resan,
redde han sig att somna,
men hans vif var vaket,
ville ej tiga:]
“Till ert fall I stapplen,
om I stunden ditåt;
ej görs för Eder gästfritt
gille denna gången.

15.
“Jag drömde, Högne!
och jag döljer det icke:
Eder skall det illa gånga;
eller ängslas jag saklöst.
Lifligt mig tyktes
ditt lakan brinna,
högt sig hofvo
ur huset lågor.”

Högne kvad:

16.
“Här linkläder ligga,
dem I litet akten,
de torde brådt brinna,
där du om brand drömde.”
[Föga rädd för resan,
redde han sig att somna,
men hans vif var vaket,
ville ej tiga:]

17.
“Björn tykte jag här in kommen,
som bröt upp stockar
och så riste ramar sina,
att vi ryste för det.
I sitt gap han grep oss,
att ej ett grand vi mäktade,
och hur segt vi slogos,
för svaga vi voro.”

Högne kvad:

18.
“Vädret växer,
snart vildt det rasar;
den hvitbjörn du räds för,
är en regnstorm från öster.”
[Föga rädd för resan,
redde han sig att somna;
men hans vif var vaket,
ville ej tiga:]

19
“Örn tykte jag här inne flyga
ändlångs salen.
[Blod dröp neder
från hans nattsvarta vingar.]
Oss bådar han stora strider,
stänkte med blod oss alla;
af hans hot jag höll honom
för en hamn af Atle.”

Högne kvad:

20.
“Med slagt vi syssla,
se då blod ju,
och dröm om örn ju ofta
på oxar syftar.
Atle är ärlig i hugen,
hur ondt du än drömmer.”
Nog tyktes nu taladt,
och de tego båda. - - -

21.
Nu vaknade de välborna
i vånda lika;
Glömvar grämts också
af gräsliga drömmar,
[tykte mörk deras mening,
men maken lät sig ej säga;]
Gunnar var trygg för färden
både fram och till baka.

Glömvar kvad:

22.
“För dig sig högt hof galge,
där du hänga skulle,
[och in vardt du sedan
i ormgård kastad.]
Ormar dig åto,
fast du ännu lefde,
och ragnarök inbröt;
red mig den drömmen!”

Gunnar kvad:

23.
[“I glans skola fanor glimma,
där du en galge tykte,
och guld ymnigt ösas,
där du om ormar drömde.”
Mörk var drömmens mening,
men maken lät sig ej säga;
Gunnar var trygg för färden
både fram och till baka.]

Glömvar kvad:

24.
“Blodigt svärd såg jag
ur din brynja draget —,
hård dröm för makan
att sin make säga — ,
spjut tykte jag stunget
dig tvärs igenom,
och ulfvar vid ömse
ändar tjöto.”

Gunnar kvad:

25.
“Då skola hundar hoppa
och högljudt skälla;
ofta spår ju hundgläfs,
att spjut skola hvina.”
[Mörk var drömmens mening,
men maken lät sig ej säga;
Gunnar var trygg för färden
både fram och till baka.]

Glömvar kvad:

26.
“En älf såg jag här in bryta
ändlångs salen.
Hon brusade i vrede,
öfver bänkarna steg hon
och bröt benen af på Eder,
bröder tvänne.
Detta vatten vek ej;
är det ej varsel för något?”

Gunnar kvad:

27.
“Åkrar skola bölja,
där du en älf tykte;
ofta af ax snärjs foten,
när på åkern vi gånga.”
[Mörk var drömmens mening,
men maken lät sig ej säga;
Gunnar var trygg för färden
både fram och till baka.]

Glömvar kvad:

28.
“Döda kvinnor såg jag
hit komma i natten,
kostbart klädda,
att dig kora, Gunnar!
Brådt de dig bjödo
till bänkarna sina;
dina diser för visso
nu vändt sig från dig.”

Gunnar kvad:

29.
För sent är att sorgset varna,
när sak är afgjord;
denna färd fly vi icke,
som är fast ämnad.
[Ej duger att dölja häller,
att dyster syns utgången.]
Vår lefnad sig likar
att lykta snarliga.” - - -

30.
Arla i disig dagning,
dristige att skåda,
de sig reste och redde,
men på råd ej lyddes.
Fem i följe de drogo —
Dock funnos där dubbelt
flere huskarlar hemma — ;
illa hopstäldt var det.

31.
Gunnar for och Högne,
Gjukes arfvingar.
Snövar och Solar,
söner till Högne.
Orkning var den femte,
dem följde på vägen;
blid höfding var Högnes
hustrus broder.

32.
[Atles sändemänner
slogo ock följe,
och hvar dera makan ledde
sin man ur gården,]
följde honom fagerskrudad,
tills fjärden dem skilde,
bad honom utan båtnad
att bida i hemmet.

33.
Så kvad Glömvar,
Gunnars hustru,
sade till Vinge,
hvad hon honom värd tykte :
“Jag vet ej, hur I gälden
vår gästfrihet;
till våda varder främling,
har han ve i sinnet.”

34.
Vinge svor sig vånda
och ve utan skonsmål;
[uppenbart var sveket,
trots de ord han sade:]
“Tage mig gärna jättar,
om jag ljuger för Eder;
gunge jag i galgen,
om jag god frid sviker!”

35.
Bära kvad då,
blid i hugen,
[ville fosterfränder
framgång önska:]
“Seglen sälle
och seger vinnen!
Gånge det så godt jag önskar,
gunstigt, utan hinder!”

36.
Högne svarade,
att hugna de sina:
“Trösten Eder, kvinnor,
hvad än komma månde!
Så där mala månge,
och motsatt dock går det;
föga det hjälper,
hur man följes ur gården!”

37.
Tidt sågo de på hvar andra,
förr’n i sär de drogo.
Då skildes deras öden,
då skildes deras vägar;
[Glömvar gångade
gråtande till bädden.
Bära med blidt löje
att bonad väfva.] - - -

38.
Raskt de rodde,
köl remnade på midten.
och som i harm de häftigt
sig häfde på hvart årtag;
hamlorna tagna tyktes,
tullarna brusto,
och lös de lemnade draken,
då i land de stego.

39
Litet längre fram —
snart lyktar färden —
stod för dem Budles
stora kungsgård.
Högt skrälde grindarna,
när Högne slog på,
och Vinge kvad ord,
dem han bort vakta sig för”

40.
“Flyn fjärran från huset, —
Hit är farligt att komma;
brådt skall jag Er bära
på bålet som fallne;
fagert jag bjöd Er,
men falskhet låg under. —
eller biden utför grinden,
me'ns jag Er en galge timrar !”

41.
Högne kvad i vrede
och väjde föga,
aktande intet,
då han äskats pä lifvet:
“Tänk ej oss skrämma
och skryt sällan däröfver!
Hvad yttermera du skräflar,
så ökar du dig straffet.”

42.
Till slut de Vinge
slogo till döden,
gåfvo honom yxhugg,
så länge andan han drog.
[Då ropade Högne
med hög stämma:
“Gäster äro i gården,
nu höfs Eder gästfrihet.”]

43
Atles folk då
fylkadt vardt
och drog brynjebonadt
till borga-ledet,
där ord i växling vrokos
af vredgade männen
“Länge vi längtat
ert lif att taga.”

44.
[Leende steg då Högne
på liket af Vinge:]
“Att I länge så längtat
syns litet på Eder;
redo ären I än icke,
men redan vi bortsändt
af er här en höfding
till Häl, lemlästad.”

45.
I vrede de hörde
hånande ordet,
[och högt tjöto
kämpar gamle;]
de förde med färdiga
fingrar sin spjutrem,
sköto som skarpast
och sig med sköldar takte.

46.
In kom då budskap
om brottningen där ute;
träl högt hördes
i hallen skria:
[“Örn nu matas,
och vi må arföl dricka,
då Niflungar neder
till Nifelheim fara.”]

47
Vred vardt Gudrun,
då detta ve hon hörde,
[störtade upp ur stolen,
med storm i hugen,]
slängde från halsen
smyckena alla,
slungade bort sina ringar,
så att silfret bräcktes.

48.
Ut gick hon sedan,
öppnade dörrarna,
fruktade intet,
fägnade de komne,
sände Niflungar
sin sista hälsning,
sann, uppriktig,
och sade därefter:

49.
“Er färd från hemmet
jag sökt hindra med tecken. —
Men hvem häjdar sitt öde? —
Hit I dock kommit.”
Med vist vett hon sökte
dem till vänner göra,
men de aktade det icke,
alle sitt nej sade.

50.
Med harm såg den högborna
härda kampen,
vardt kämpakäck i hugen
och ur kjortelen rände,
drog blänkande svärdet
att bröder värja,
stod, hvar sin hand hon höjde,
hård i kampen.

51
Två män dräp nu
dottern af Gjuke;
hon högg Atles broder,
att han bäras måste,
[fogade i striden fyndigt,
att han foten miste;]
och hon ristade en annan,
att han reste sig aldrig,
honom till Häl sände
med händer, som ej skälfde.

52.
En fäjd där flammade,
mer fräjdad vorden,
än alt, som gjorts annars
af Gjukes ättmän.
Så ock Niflungar själfve
med skäl sades
blanka svärd bruka,
brynjor slita
och med hjältemod i hjärtat
hjälmar klyfva.

53.
Från morgon männen stredo.
tills middag var liden,
(hela ottan
och halfva dagen.)
Förr’n slut vardt slaget,
slätten i blod flöt.
Aderton af Atles män föllo.
innan de kufvat
Bäras två svenner
och brodern hennes.

54.
Atle tog till orda
midt uppe i sin vrede:
“Skam är att skåda,
eder skuld är detta;
trettio vi här stodo
stridbare kämpar,
nu blott elfva lefva,
ej litet är från oss bortbrändt.

55.
“Fem bröder vi voro,
när vi Budle miste;
Häl har halfva resten,
två huggits neder.
Mina fränder I mig röfvat,
rånat mina skatter
och sändt till Häl min syster;
slikt mest mig grämer.

56.
“Jag väldige svågrar vunnit,
det är visst och säkert,
men, du vårt olycksöde!
aldrig till min sällhet.
Frid fingo vi sällan,
se'n du föll oss i händer;
alt är till grämelse gånget,
som var till glädje ämnadt!”

Gudrun kvad:

57.
“Nu säger du det samma, Atle!
som du sagt så ofta;
[men dig lyster så litet minnas,
hvad lott jag burit:]
Moder min du tagit
att mörda dig till skatter,
mina bålde systersöner
svalt du i hålan.

58,
[“Jag stod i stor kvida,
men större du henne ville,
som mina bröder båda
bjöd till hälfärd;]
kostligt mig tyckes,
när dina kval du täljer;
gudar jag tacka skulle,
om dig galet ginge.”

Atle kvad:

59.
'Jag äggar Eder, jarlar!
att öka djupa sorgen,
som i den stoltas sinne stormar;
storliga jag det ville.
Gripen Eder till att gräma
Gudrun till tårar;
det jag varsna ville,
att hon vore utom sig!

60.
“Gripen Högne
och i hans hull karfven!
Skären ut hjärtat,
skynden Eder!
Grymme Gunnar
i galge hängen,
bringen er bragd till ända,
bjuden så dit ormar!”

Högne kvad:

61.
“Gör, som dig lyster!
Gärna jag det bidar.
Glad jag våndan väntar,
jag har värre smakat.
Karskt vi Eder kufvat,
då vi kraft hade,
nu vi så sargade äro,
att din seger är kommen.”

62.
Kvad så Beite,
kokaresven hos Atle:
“Låtom Högne gånga
och gripom Hjalle!
Då är dådet halfgjordt,
och döden värd är han;
ej lefver han så länge,
att ej lösker han får heta.”

63.
Rädd vardt kittelväktarn,
rände ur vägen,
kom i väldig vånda
och kröp i vråar undan;
vred han vardt på striden,
hvars ve han nu fick gälda,
fann den dagen dyster,
då han skulle dö från svinen
[och gå från de goda dagar,
hans gom så länge njutit]

64.
Nu kocken knepo de hos Budle
och knifven svungo.
Högt skrek skrämda kräket,
förr'n han skrubbats af udden.
Jorden han göda ville,
om de ej genast honom dråpe,
släpa och slita det värsta,
om han sluppe undan;
[lätt och lustig vore Hjalle,
om blott lifvet han finge.]

65.
Högne hörde på hans klagan —
Få så handlat månde — ,
falde förbön äfven
till att frälsa trälen:
“Föga fröjd mig vållar
att främja detta gyckel;
hur kunnen här I vilja
höra detta skränet?

66.
Kungen då själf de grepo,
karske hjältar;
långt var lidet redan,
längre fick ej bidas.
Högt log då Högne,
att det hördes af männen;
han var karl att kunna
kvalen uthärda.

* * *

67.
Gunnar tog harpan
och grep med tårna
strängarna så klart och kraftigt,
att kvinnor gräto,
och karlar till klagan rördes,
som klangen hörde,
att sparrarna sönder sprungo,
då han spelade för Gudrun.

68.
Nu dog den dådfulle
på dagen tidigt,
men idrotter lefva,
dem man i lifvet öfvat:
[Få mer fräjdstore
månde fostras i verlden,
eller märkligare männer
ofvan mullen komma.]

69.
Stor sig tykte Atle,
då han stod på liken,
sade själf sin hustru sorgen
och smädade tillika:
“Se, nu är morgon, Gudrun!
och du mist dina fränder;
i somt är du själf skulden,
att det så är gånget.”

Gudrun kvad:

70.
“Glad du nu går, Atle!
att glänsa med segern;
men ånger skall dig öfver komma,
då du alt röner.
Ett arf skall dig efterlåtas,
som jag dig yppa tänker:
alt skall dig illa gånga,
tills jag äfven är hädan.”

Atle kvad:

71.
“Slikt ve kan jag afvända,
råd vet jag ett annat,
som hälften bättre vore; —
men vårt bästa fly vi ofta.
Dig månde jag med en mö trösta
och med märkeliga smycken,
med silfret, det snöhvita,
alt sådant, som du önskar.”

Gudrun kvad:

72.
“Ej vån jag vet till detta;
själf vägrar jag att mutas.
Fridens band jag brutit
för brott, som tykts mindre.
Vild jag Er varit fordom,
värre skall jag varda.
Förr led jag lugn och tålig,
men då lefde Högne.

73
“Han och jag, vi hafva
i ett hus fostrats,
lekt ha vi lek sä mången,
och i samma lund vi vuxit,
[oss gladde Grimhild båda
med guld och halsband,]
mig böter du för bröders
bane aldrig,
och vinner ej häller,
att jag mig väl finner.

74.
“Karlars våld krossar
kvinnas lycka,
kufvad varder kronan,
då kvistar vissna,
och trädet, det resliga, ramlar,
då rot är afhuggen.
Nu må du ensam, Atle!
ör alt här råda.”

75.
Klar var knipslugheten,
men kungen henne trodde;
listen låg i dagen,
om upp han låtit blicken.
Svåra svekfull var Gudrun,
svängde sig med orden,
stälde sig lätt och lustig,
lekte med tvänne sköldar.

76.
Öfligt arföl hon redde
efter ädle bröder,
sammalunda ock Atle
efter sina fränder.
Alt de färdigt fingo,
festen var redo;
ståtligt stod gillet,
storliga frikostigt.

77.
Sträng var hon och storhugad
i striden mot Budleätten,
[hisklig hämd hon ville
på sin husbonde vinna,]
lömsk lockade hon barnen,
som lekte vid knuten.
Till rysning de raske tvungos,
ej till rädda tårar;
de flögo i modersfamnen,
frågande hvad hon ville.

Gudrun kvad:

78.
“Spörjen och spanen icke!
Er späda två skall jag dräpa;
min lust har länge varit
att lätta Er från åldern.”

Gossarne kvådo:

“Blota då med barnen, moder!
Ingen vår bane hindrar,
men kort månde vreden hvila,
om du vållar oss döden.”

79.
Båda barnen drap hon,
bråd i sitt sinne,
hade ingen hänsyn,
halshögg båda.
Men Atle sporde efter,
hvart de sprungit hade,
sönerne hans, att leka;
ty han såg dem icke,

Gudrun kvad:

80.
“Jag skall öppet yppa
dig, Atle! saken;
för dig döljer sig icke
dottern af Grimhild.
Bida blott ej, att glädje
dig bjuds att röna;
väldigt ve du mig vakte,
då du våldsvek mina bröder.

81.
“Sofvit har jag sällan,
sedan de föllo,
hård hämd jag dig ämnat;
hör nu och mins det!
I morgse du mig en sak sade,
som sent jag glömmer;
nu är afton nära,
nu skall du nytt få höra.

82.
“Du mist, hvad du minst velat,
då du mist dina söner;
[deras skallar har jag
till skålar nyttjat,]
och blandat har jag dig bådas
blod i drycken.
Så tog jag deras hjärtan
och å tenen stekte,
satte dem för dig sedan,
sade dem vara kalfvars.

83.
“Ensam du alt ätit,
och intet du lemnat,
ifrigt du öfvat hafver
dina oxeltänder.
Nu vet du barnens öde,
ett värre kan ej önskas;
min lott jag själf vållat
och lyser därmed icke.”

Atle kvad:

84.
“Grym var du, Gudrun!
då så gräsligt du gjorde
och blodet af barnen dina
mig blandade i drycken.
Slagit har du slägtingar,
dem sist du skulle;
och skymf på skymf du rastlöst
åt mig själf samkat.”

Gudrun kvad:

85.
“[Dödens är du, Atle!
då på din drottning du tröstar;
hela din ätt jag hafver
hatat alltid.]
Nu leker i mig lusten
ditt eget lif att taga;
intet är för ondt att räkna,
som slik usling man vållar.

86.
“Odåd du fordom öfvat,
så ytterliga för mänskor,
att i vida verlden ej träffats
till slikt vanvett maken;
nu du din nesa ökat,
som nyss vi hörde,
ett bålstort brott utfört.
Nog har du brygt ditt eget arföl!”

Atle kvad:

87.
“Å bål skall du bränd varda,
se'n du för brotten stenats;
hunnit då har du målet
för hela din traktan.”

Gudrun kvad:

“Göm du att slika saker
säga till arla morgon!
Genom skönare död jag längtar
skynda till det andra ljuset.” —

88.
I samma salar de bodde,
men söndrade i tvedrägt,
växlade ord i vrede,
vantrifdes båda.
Vreden växte hos Niflung,
på väldig hämd han tänkte
och höljde för hustrun icke
hur han hatade Atle.

89.
Henne då i hugen kommo
Högnes öden.
och sällhet sang hon den hjälten,
som sveket hämnat.
Dräpt till döds vardt Atle,
det dröjde ej länge;
Högnes son slog honom
samman med Gudrun.

90.
Raskt ropade fursten,
då han ryktes ur sömnen
och kände såren svida,
för svåra att läkas:
“Sägen för sant mig båda,
hvem dräp sonen af Budle?
Ej liten mig leken varit,
min lefnad är ute.”

Gudrun kvad:

91.
“Grimhilds dotter döljer
för dig sitt dåd icke;
hon vållar, att din lefnad
nu lider till ändan;
Högnes son har ock slagit
sår, som dig nu matta,
[så fick han hämd för sin fader
och sina fränder alle.”

92.
Hårdhugade fursten
upp hof sig från bolstret,
bar utan kvida kvalen
och klämde hop såren:]
“Hastat till ett dåd har du,
utan heder öfvadt,
svart är vän att svika,
som sveklöst på dig tröstar.

93.
“Fjärran for jag, ombedd.
att fria till dig, Gudrun!
Du var en högt hedrad enka,
hållen för en storråda;
lögn ej låg i det ordet,
det lärde vi känna;
då du for hit till hemmet,
följde oss en här af kämpar.

94.
“Alt var storståtligt
på vår strålande hemfärd,
härligt sken hären
af högborne kämpar,
väldigt var vimlet
af välvuxen boskap,
myckna voro de håfvor,
oss månge gäldat.

95.
“Stor brudskatt jag bar dig,
blänkande smycken,
trettio trälar,
sju tärnor goda,
[vrinskande hästar,
vagnar många;]
slikt hopades dig till heder,
och du höljdes med silfver.

96.
“Alt, jag egde, dig tyktes
af intet värde,
innan jag ännu landen
i arf fått af Budle.
Vår andel af ditt eget
du ock undergräfde.
Moder min du ofta
tvang till modiga tårar;
och vi makar möttes
ej mycket i glädje.”

Gudrun kvad:

97.
“Med lögn löper du, Atle!
men litet jag det aktar;
vänlig var jag väl sällan,
men värre du mig gjorde.
Med dina unge bröder båda
bröts du i tvedrägt,
af ditt hus du hälften
till Häl sände.

98.
“Tre syskon vi voro,
trotsiga sinnen,
foro af landet,
följde Sigurd,
ströfvade vida,
hvar styrde sin drake,
läto lyckan råda
landade i öster.

99
“Konung först vi dråpo,
korade oss land hans,
härsar oss till hända gingo,
hörsammade af fruktan;
vi förde ur skogen
dem, vi fria ville,
skänkte skydd och sällhet
åt den, som ej själf det kunde.

100.
Död vardt hunske hjälten,
då draps ock min lycka,
hårdt var unga hustrun
att höra enkonamnet.
Kvalfullt var att med lifvet
komma till Atle;
mig egde förr en hjälte,
uselt var bytet.

101.
“Ej röntes det ryktet,
då du red från tinget,
att sak du sökt hade,
eller segrat öfver andre.
Alltid var du efterlåten,
aldrig ordhållig,
kraftlös du tillstadde,
hvad en kung ej borde.”

Atle kvad:

102.
“Med lögn löper du, Gudrun!
Men litet kan det båta
våra onda öden;
det är ute med oss.
Gäck och gif, Gudrun,
af det gods, du eger,
hvad oss till ära höfves,
då ut man bär mig!”

Gudrun kvad:

103.
“[Litet jag dig i lifvet älskat,
som liden skall du dock hedras.]
Skepp och målad kista
köpa skall jag,
växa väl det lakan.
som varda skall din svepning,
ordna alt så noga,
som om vi älskat hvar andra.”

104.
Till saknad för de sina
slocknade så Atle,
men högborna hustrun
höll alt, hon lofvat.
Se’n ville den visa
varda sin egen bane;
men döden dröjde länge,
hon dog ej den gången.

105.
Säll må en hvar sägas,
som slik son aflar,
sådan hjälteättling,
som Gjuke födde.
Hans lof skall lefva
i landen vida
så långt, som folken lyssna
på de lidnes strider.


Deko.2.(PAG).jpg


Noter till Den grönlänske sången om Atle

Denna, den yngsta af Eddans hjältesånger, hvilken enligt Sv. Grundtvig sannolikt är diktad i Norge i det nionde eller tionde århundradet, är en utförlig och bred skildring af samma del af sägnen, som inneslutes i den förra sången. I det hela äro händelserna lika, men en och annan detalj är dock, såsom redan synts af noterna till det förra kvädet, här afvikande. Så spelar Gunnar harpan med handen enligt den förra sången, med tårna enligt denna; Gudrun är ensam, då hon i den förra sången dräper Atle, i denna gör hon det tillsammans med Högnes son; i den förra sången bränner hon efter Atles död upp borgen med alla, som äro där inne, i denna tillreder hon vaxade lakan till svepning och rustar ett kungligt graföl efter Atle o. s. v. I allo visar det sig, att den förra sången står högre i poetisk kraft än denna, om än denna till gengäld har partier af stor skönhet, hvilka saknas i denna förra. Ett sådant är Högnes samtal med sin maka. Kostbära, och Gunnars med sin husfru. Glömvar, om de olycksbådande drömmar, som dessa kvinnor haft i anledning af Atles bjudning; ett annat är, där de dödsbestämda barnen i visan 77 förtröstansfullt söka skydd i modersfamnen, ett af de mest på en gång sköna och hemska ställen i Eddan.

En punkt af denna sång, Gunnars harpospel med tårna, har med förkärlek tagits till ämne af forntidens bildskärare. På den kyrkportal från Hyllestad, som omtalas uti inledningen framför noterna till Sången om Fåfne, finnes nämligen Utom Sigurdsbilderna en liggande figur, omslingrad af ormar, och med fötterna vidrörande en harpa. Denna figur måste vara Gunnar i ormagropen, och dess förekomst såsom slutfigur efter Sigurdsbilderna har godt skäl för sig. Efter Gunnars död hvilar nämligen Niflungaskatten, kring hvilken hela sagan hvälft sig, till domedag på flodens botten. Ingen kan uppenbara hvar den samma finnes, sagan är slut. — Ett annat snidverk öfver samma, ämne, äfvenledes ett norskt arbete, finnes bevaradt och aftecknadt, nämligen en brudstol från Telemarken. På ryggstycket af denna stol ser man Gunnar i midten med harpan vid sina fötter och med händerna hopbundna samt på båda sidor om honom en mängd konstfullt hopflätade ormar.

I hvilket förhållande denna sång står till det amerikanska Grönland, af hvilket han fått namn, är icke klart. Bugge skrifver härom: »Möjligen har blott den omständigheten, att skrifvaren eller hans hemulsman hört dikten på Grönland, gifvit anledning till tillnamnet. Jag ser dock intet, som förbjuder oss att antaga, det dikten blifvit till på Grönland, ty inflytelse af kristligt uttryckssätt, skick och tänkesätt låter sig på flera ställen, såsom i visorna 87 och 103, påvisas. Skulle ej också visorna 17 och 18 peka hän till Grönland? Kostbära drömmer om en »björn», som kommer in i huset och förskräcker alla, och Högne, som i sitt svar förklarar drömmen om en rasande östanstorm, talar, som om Kostbära hade nämt en »hvitbjöm», hvilket synes förutsätta, att hvitbjörnen var den enda art af björn, som man här kunde tänka på».

Visan 1.
De väldige. Atle och hans kämpar.

Visan 3.
Husfrun, Gudrun.

Visan 9.
Ord och stafvar, nämligen på den runkafvel, som Gudrun enligt visan 4 medsändt, och som Vinge förfalskat.

Visan 17.
Björn. Jämför härmed Kvädet om Atle, visan 9!

Visan 21.
De välborna, nämligen Gunnar och Glömvar.

Visan 35.
Bära = Kostbära.

Visan 51.
Dottern af Gjuke, Gudrun.

Visan 53.
Bäras två svenner, Snövar och Solar.
Och brodern hennes, Orkning, alt enligt visan 31.

Visan 35.
Bröderne voro fem. Sedan de mist Budle, voro de fyra. Två hafva sedan gått till Häl, två hafva nu huggits neder.
Min syster, Brynhild.

Visan 67.
Jämför härmed Kvädet om Atle, visan 34!

Visan 80.
Dottern af Grimhild. Att Gudrun på detta ställe kallar sig själf så, är ett fint drag. Samma Gudrun, som kvad den gripande klagosången öfver Sigurd, är det, som nu dräper sina oskyldige söner till hämd på sin make. Här är det Grimhildsnaturen, som af kvalet öfver brödernes död bryter fram.

Visan 87.
Genom skönare död jag längtar skynda till det andra ljuset. Dessa upphöjda ord äro tydligen ett lån ur kristna skrifter eller åtminstone kristen åskådning.

Visan 88.
Niflung är Högnes son.
Hustrun, nämligen Atles, Gudrun. Se härom noten till Kvädet om Atle, visan 44!

Visan 98.
Tre syskon, Gunnar, Högne och Gudrun. Guttorm, Gjukes stjufson, är här icke medräknad.
Egentliga vikingatåg förekomma eljest aldrig i Hjältesångerna.

Visan 100.
Hunske hjälten är Sigurd, hvilken ännu här såsom i den tredje Sigurdssången kallas den hunske, ehuru denna beteckning eljest i dikterna om Gudrun och Atle blott gäller om Atles folk.

Visan 103.
Vaxadt lakan till svepning tillhör först den kristna tiden i Norden.

Visan 105.
Att hjältesångernas äkta anda var utdöd vid den tid, då denna sång diktades, synes bäst på detta loford öfver Atle, ett loford, som han ej var värd. Hela denna likbegängelse är dessutom en torftig ändalykt på det hela, en verklig faddhet i jämförelse med de mordbrandslågor, med hvilka Kvädet om Atle lyktar.


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.