Den sköna Dorotea

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Svensk.gif


Svenska folkvisor vignet.jpg
Svensk Folkdiktning


88. Den sköna Dorotea


Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius



1. När två gånger hundra från Kristi börd
Och sju skrefs med åttatie,
En gerning skedde, för allom ohörd,
Som tänkte sig då lefva frie.
På en viss dag
Ett stort misshag,
Af många de kristnas munnar
Man hörde stor låt.
Och mycken gråt,
För de barbariske hundar.


2. En jungfru af adelig stämma och blod,
Hvars vackra namn var Dorotea,
Gudfruktig och from och allom god,
En Rachel och icke en Lea,
Guds gåfva stor
För far och mor,
Af hvilket hon sitt namn hade;
Kyskhet och dygd
Med alls köns blygd,
Hon mest sitt sinne pålade.


3. Föräldrom sin’ hon lydig var,
Höll dem i heder och ära,
För dem ett vördsamt sinne bar,
Men mest den heliga lära,
Med högsta id
I all sin tid,
Sin Gud hon älskad' af hjerta,
All verldslig prakt
Hon höll i förakt,
Ej fruktade dödsens smärta.


4. Hon älskade alltid det dygdigt var,
Och det utaf reno hjerta,
Till odygd hon en styggelse bar,
Ty den gjorde henne stor smärta,
Otuktigt snack,
Som gudlöst pack
De bruka uppå sin tunga,
Dess dygdiga själ
Hon visste fullväl
Bortskämmer båd' gamla och unga.


5. En dag hon ifrån skolan gick,
Landsfursten henne månd' skåda,
Stor kärlek han till henne fick
Af en het älskogslåga.
Penningar, gull
Och trohet hull,
Och hvad hon ville begära,
Här uppå jord
Han med sitt ord
Tillböd sig henne förära.


6. Hon sade: »nådige herre, ack nej!
En brudgum jag mig har trolofvat,
För hela verlden jag kan det ej;
Så hafver han mig begåfvat.
Jesus, Guds son,
Mig till stor mon
Sig sjelfvan hafver mig gifvit;
Han i mig bor
Jag säkert tror;
Ty får jag det eviga lifvet.»


7. När han med orden ond och god
Alls intet kunde uträtta,
Med det menlösa lammets blod
Sitt nöje han då ville mätta.
Men i dess ve
Och grämelse,
När hon var fangen och bunden,
Dess tro fanns klar
Och uppenbar,
Lik guldet, som pröfvas i ugnen.


8. Hon ömkeligen slagen vardt,
Hon pintes och hudflängdes,
Dock blef hon ej på brösten svart,
När de med facklor brändes;
Den lilla hop,
Som Kristi dop
Anammat, ej utan vånda,
Med suck och gråt
Och mycken låt
Dess jemmer månde åskåda.


9. Teofilus, den kanceller,
Hörd' jungfrun illa sig gifva.
Han sade: »du visst tokot är,
Som vill dig låta aflifva.
Din lära osann,
Det vet hvar man,
Dig dåra månde och svika.
Afstå med hast
Den svåra last,
Så kan du döden undvika.»


10. Den jungfru svarade med fritt mod:
»Det må du icke begära,
Jag låter gerna mitt unga blod,
Mig döden ej kan förfära.
Jesus min,
Som pinan sin
På korset månde utstånda,
Förutan brist
Mig hjelper visst
Ifrån min sorg och vånda.»


11. Hon sade: »Gudi ske lof och pris!
Om jag mig låter här döda,
Jag kommer snart i paradis,
Bland rosor hvita och röda.»
På knä hon stod
Med ett friskt mod,
Och bad med suck och tårar:
Jesu, min vän
I himmelen,
Fräls mig från verldsens dårar!»


12. Teofilus svarade utan tukt:
»O, jungfru, när I dit hinnen,
Så sänder mig af den goda frukt,
I der för eder då finnen.»
Hon svarade: »jag
I denna dag
Skall eder till tjenst det göra;
O Jesu min,
Af kärlek din,
Du värdes nu mig bönhöra!»


13. »Min Gud, af nåde du hos mig blif,
Till dig jag mig nu vänder,
I dödsens stund mig ej öfvergif,
Min anda jag till dig uppsänder!
Far väl, o verld,
Med all din flärd,
Hos mig du intet vinner:
I himmelen
Min själavän
Med fröjd jag igenfinner.»


14. När hon med svärd aflifvad var,
Ett skinande barn framkommer,
En korg det uppä armen bar,
Med sköna rosor och blommor.
 »Teofile»,
Det sade, »se,
Dorotea dig detta tillsände,
Hvarom du bad,
Då hon helt glad
Från verlden till paradis lände.


15. »Nu står hon inför Herrans tron,
I snöhvita silket klädder,
Och med Guds englar en Ijuflig ton
Hon sjunger, nu hel orädder.
Den stora fröjd,
I himlahöjd
Hon eger, allsingen beskrifver.
Osägeligt godt
Förutan mått
Gud sina barn der gifver.


16. Teofilus undrade högelig,
Hvar then härliga frukten var tagen;
Ty slik på jorden omöjelig
Var funnen intill denna dagen.
Han tänkte uppå,
Hur han också
En sådan frögd kunde vinna,
Som allt här till
Hade farit vill,
Och sig ej kunnat besinna.


17. Uti den sanna kristna tro
Lät han sig strax undervisa,
Som då i hans hierta började gro
Begynte sin Jesum prisa
Med ett gladt mod;
Sitt lif och blod
För Jesu Kristi lära
Uppoffrade väl,
Och frälste sin själ
Sin Gud till lof och ära.


18. O! att vi kunde tacka vår Gud
Som vi det borde göra
Och vörda hans heliga lag och bud.
Och ej oss lata förföra.
Uti vår nord
Utaf Guds ord
Vi fägne oss allesamman.
I lust och nöd
Intill vår död
Det oss skall trösta. Amen.

HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.