Den sköna Dorotea

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

88. Den sköna Dorotea

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. När två gånger hundra från Kristi börd

Och sju skrefs med åttatie,

En gerning skedde, för allom ohörd,

Som tänkte sig då lefva frie.

På en viss dag

Ett stort misshag,

Af många de kristnas munnar

Man hörde stor låt.

Och mycken gråt,

För de barbariske hundar.

2. En jungfru af adelig stämma och blod,

Hvars vackra namn var Dorotea,

Gudfruktig och from och allom god,

En Rachel och icke en Lea,

Guds gåfva stor

För far och mor,

Af hvilket hon sitt namn hade;

Kyskhet och dygd

Med alls köns blygd,

Hon mest sitt sinne pålade.

3. Föräldrom sin’ hon lydig var,

Höll dem i heder och ära,

För dem ett vördsamt sinne bar,

Men mest den heliga lära,

Med högsta id

I all sin tid,

Sin Gud hon älskad' af hjerta,

All verldslig prakt

Hon höll i förakt,

Ej fruktade dödsens smärta.

4. Hon älskade alltid det dygdigt var,

Och det utaf reno hjerta,

Till odygd hon en styggelse bar,

Ty den gjorde henne stor smärta,

Otuktigt snack,

Som gudlöst pack

De bruka uppå sin tunga,

Dess dygdiga själ

Hon visste fullväl

Bortskämmer båd' gamla och unga.

5. En dag hon ifrån skolan gick,

Landsfursten henne månd' skåda,

Stor kärlek han till henne fick

Af en het älskogslåga.

Penningar, gull

Och trohet hull,

Och hvad hon ville begära,

Här uppå jord

Han med sitt ord

Tillböd sig henne förära.

6. Hon sade: »nådige herre, ack nej!

En brudgum jag mig har trolofvat,

För hela verlden jag kan det ej;

Så hafver han mig begåfvat.

Jesus, Guds son,

Mig till stor mon

Sig sjelfvan hafver mig gifvit;

Han i mig bor

Jag säkert tror;

Ty får jag det eviga lifvet.»

7. När han med orden ond och god

Alls intet kunde uträtta,

Med det menlösa lammets blod

Sitt nöje han då ville mätta.

Men i dess ve

Och grämelse,

När hon var fangen och bunden,

Dess tro fanns klar

Och uppenbar,

Lik guldet, som pröfvas i ugnen.

8. Hon ömkeligen slagen vardt,

Hon pintes och hudflängdes,

Dock blef hon ej på brösten svart,

När de med facklor brändes;

Den lilla hop,

Som Kristi dop

Anammat, ej utan vånda,

Med suck och gråt

Och mycken låt

Dess jemmer månde åskåda.

9. Teofilus, den kanceller,

Hörd' jungfrun illa sig gifva.

Han sade: »du visst tokot är,

Som vill dig låta aflifva.

Din lära osann,

Det vet hvar man,

Dig dåra månde och svika.

Afstå med hast

Den svåra last,

Så kan du döden undvika.»

10. Den jungfru svarade med fritt mod:

»Det må du icke begära,

Jag låter gerna mitt unga blod,

Mig döden ej kan förfära.

Jesus min,

Som pinan sin

På korset månde utstånda,

Förutan brist

Mig hjelper visst

Ifrån min sorg och vånda.»

11. Hon sade: »Gudi ske lof och pris!

Om jag mig låter här döda,

Jag kommer snart i paradis,

Bland rosor hvita och röda.»

På knä hon stod

Med ett friskt mod,

Och bad med suck och tårar:

Jesu, min vän

I himmelen,

Fräls mig från verldsens dårar!»

12. Teofilus svarade utan tukt:

»O, jungfru, när I dit hinnen,

Så sänder mig af den goda frukt,

I der för eder då finnen.»

Hon svarade: »jag

I denna dag

Skall eder till tjenst det göra;

O Jesu min,

Af kärlek din,

Du värdes nu mig bönhöra!»

13. »Min Gud, af nåde du hos mig blif,

Till dig jag mig nu vänder,

I dödsens stund mig ej öfvergif,

Min anda jag till dig uppsänder!

Far väl, o verld,

Med all din flärd,

Hos mig du intet vinner:

I himmelen

Min själavän

Med fröjd jag igenfinner.»

14. När hon med svärd aflifvad var,

Ett skinande barn framkommer,

En korg det uppä armen bar,

Med sköna rosor och blommor.

»Teofile»,

Det sade, »se,

Dorotea dig detta tillsände,

Hvarom du bad,

Då hon helt glad

Från verlden till paradis lände.

15. »Nu står hon inför Herrans tron,

I snöhvita silket klädder,

Och med Guds englar en Ijuflig ton

Hon sjunger, nu hel orädder.

Den stora fröjd,

I himlahöjd

Hon eger, allsingen beskrifver.

Osägeligt godt

Förutan mått

Gud sina barn der gifver.

16. Teofilus undrade högelig,

Hvar then härliga frukten var tagen;

Ty slik på jorden omöjelig

Var funnen intill denna dagen.

Han tänkte uppå,

Hur han också

En sådan frögd kunde vinna,

Som allt här till

Hade farit vill,

Och sig ej kunnat besinna.

17. Uti den sanna kristna tro

Lät han sig strax undervisa,

Som då i hans hierta började gro

Begynte sin Jesum prisa

Med ett gladt mod;

Sitt lif och blod

För Jesu Kristi lära

Uppoffrade väl,

Och frälste sin själ

Sin Gud till lof och ära.

18. O! att vi kunde tacka vår Gud

Som vi det borde göra

Och vörda hans heliga lag och bud.

Och ej oss lata förföra.

Uti vår nord

Utaf Guds ord

Vi fägne oss allesamman.

I lust och nöd

Intill vår död

Det oss skall trösta. Amen.