Det korta kvädet om Sigurd (KL)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904

Hjältsånger
Det korta kvädet om Sigurd
(Sigurðarkviða en skamma)

Sigurds berømte hest Grane.
(Fra Hylestad kirke, ca. 1175)

1.

Sigurd, Volsungs

unge ättling,

drog, sen ormen

dräpts, till Giuke.

Trofast vänskap

han och Giukes

söner svuro

dyrt hvarandra.

2.

Unga Gudrun,

Giukes dotter,

med stor hemgift

bjöds åt Sigurd.

Under samspråk

hornen tömde

Sigmunds son och

Giukes söner.

3.

Tills de foro

för att vinna

Brynhild. Sigurd

med dem följde,

han som kunde

svärdet svinga,

han hvars maka

hon bort varda.

4.

Söderns hjälte

lade prydda

svärdet draget

mellan sig och

henne. Hunske

kungen mön ej

kysste, i sin

famn ej tryckte.

5.

Intet brott hon

med sig visste:

fläckfri hennes

lefnad varit,

utan skymt ens

af ett felsteg.

Grymma nornor

trädt emellan.

– – –

6.

Satt en kväll hon

ensam ute,

för sig själf hon

häftigt talte:

'Måste Sigurd,

unge hjälten,

äga, famna.

Eljest dör jag.'

7.

'Nu jag sagt det.

— Ångern komme! —

Han är Gudruns,

jag är Gunnars

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

Städs blott längta!

Grymma nornor!'

8.

Hvar kväll hon till

jökelisen

vandrar hän med

is i hjärtat,

medan Gudrun

med sin make

går till sängs, hos

honom hvilar.

9.

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

'Nu han kanske

famnar henne. —

Glädje, make,

allt jag mistat. —

Njuter blott af

att mig gräma.'

10.

Så af hat sig

själf hon hetsar:

'Gunnar, vet, du

allt skall mista,

allt mitt rike,

all min ynnest.

Kan ej glad med

dig mer lefva.'

11.

'Vill till hemmet

åter fara,

till min ätt, till

mina fränder,

dådlös lifvet

där bortsofva,

om du ej vill

Sigurd fälla.'

12.

'Bäst, att sonen

fadern följer.

Ulfvens yngel

får ej näras.

Lefver ingen

son, kan hämnden

mer lätt vändas

till försoning.'

13.

Sorgsen Gunnar

detta hörde,

satt och tänkte

hela dagen,

kunde rådvill

alls ej finna

hvad som honom

bäst nu anstod.

14.

Hit och dit hans

tankar gingo:

aldrig händt förr,

att en drottning

öfvergifvit

själf sitt rike

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

15.

'Mer än allt för

mig är Brynhild,

utan like

ibland kvinnor.

Förr jag lifvet

låter, än jag

henne, hennes

skatter mister.

16.

Bad om råd sin

broder Hogne:

'Vill för guld du

kungen svika?

Vore ljuft att

rhenska malmen

äga, öfver

skatten råda.'

17.

Hogne gaf till

svar blott detta:

'Slikt ej anstår

oss. Ej må med

svärd vi slita

svurna eder,

eder svurna,

gifna löften.'

18.

'Vet oss fyra

sällast vara,

medan än vi

folken styra

och den hunske

kungen lefver.

Vet ej heller

bättre mågskap.'

19.

'Vet väl, hvadan

detta kommer:

Brynhilds allt för

stora makttörst'

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

20. Gunnar kvad:

'Vi vår yngre

oerfarne

broder Gutthorm

skola egga.

Han ej binds af

svurna eder,

svurna eder,

gifna löften.'

21.

Lätt var rådsnar

yngling eggad

. . . . . . . . . . . .

svärdet stod i

Sigurds hjärta.

22.

Hjälten sig till

hämnd då reste,

vapnet slängde

efter mördarn.

Kraftigt flög ur

kungahanden

Grams eldklinga

emot Gutthorm.

23.

Vardt han i två

delar klufven

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

nedre delen

föll på stället,

åt ett annat

öfverkroppen.

24.

Sorglös Gudrun

i sin säng vid

Sigurds sida

hade somnat.

Väcktes nu, all

fröjd beröfvad,

när hon flöt i

Freys väns blod.

25.

Hon så häftigt

sina händer

samman slog, att

han sig reste:

'Gråt ej, Gudrun,

så förfärligt!

Vet, att dina

bröder lefva.'

26.

'Än för ung min

arfving är att

ur fientlig

borg bortföras.

Alltför snart de

än knappt mognad

olycksdiger

mordplan utfört.'

27.

'Föder du ock

söner sju, slik

systerson dem

ej skall följa.

Vet väl, hur det

sig förhåller:

Brynhild ensam

allt har vållat.'

28.

'Hon mig öfver

allt har älskat,

dock jag Gunnar

aldrig kränkte.

Jag ej fränder,

eder svikit,

fast man sagt, jag

Brynhild famnat.'

29.

Sigurd dog, och

Gudrun sanslös

slog så hårdt hop

sina händer,

att i hörnen

hornen klungo,

fåglarna på

gården skreko. —

30.

Brynhild, Budles

stolta dotter,

brast i skratt af

vild förtviflan,

när till hennes

bädd framträngde

Giukes dotters

gälla klagan.

31. [Då kvad Gunnar, hjältars höfding:]

'Ej af glädje

du, hämndlystna,

nu hörs skratta.

Ondt du anar.

Säg mig, hvarför

så du, dådets

upphof, bleknar?

Är du dödens?'

32.

'Du bland kvinnor

mest värd vore,

att midt för dig

Atle dräptes,

att du såge

honom blodig,

tvunges att hans

sår förbinda.'

33. Brynhild kvad:

'Feg du nämns ej,

nog du stridit,

dock ditt hot ej

Atle rädes.

Han af er två

längst skall lefva,

städs den mera

starke vara.'

34.

'Skall dig säga

— väl du vet det —,

hur med skuld I

er belastat.

Fri ifrån allt

tvång jag lefde

rik på skatter

hos min broder.'

35.

'Ville ej af

någon ägas,

förrän I till

borgen reden,

trenne stolta

hjältekungar.

O, att aldrig

dit I ridit!'

36.

'Då mitt hjärta

gaf jag honom,

som guldbrynjad

satt på Grane.

Ej i blicken

var han lik er,

fastän kunglig

var er hållning.'

37.

Hemligt till mig

Atle sade,

att jag intet

utfå skulle,

ingen del ens

af mitt arfgods,

om jag ej mig

läte äkta.'

38.

'Länge var jag

tveksam, om jag

skulle strida,

hjältar fälla.

Det snart allkändt

månde varda

och till mycken

sorg för mången.'

39.

'Dock förlikning

vardt ingången.

Ljuft mig tycktes

att af Sigmunds

son mottaga

röda ringar.

Andras skatter

jag försmådde.'

40.

'En jag älskat.

Stridens tärnor

ej som andra

hugen skifta.

Det skall Atle

snart ock finna,

när min död för

honom täljes.'

41.

'Ej en flyktig

hustru höfs det

att en annans

make äga.

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

allt mitt kval då

hämnadt varder.'

42.

Upp stod Gunnar,

hirdens höfding,

och kring henne

armen lade

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

43.

Alla sökte,

en och en, af

all sin själ att

henne hindra.

Hon dem alla

från sig stötte,

ville långa

vägen vandra.

44. [Gunnar bad om råd sin broder:]

'Dina män med

mina nu i

salen stige

— stor är nöden —

att min makas

dödsfärd hindra,

tills att tiden

henne lugnar.'

45. [Hogne gaf till svar blott detta:]

'Må hon långa

vägen vandra!

Må hon aldrig

återfödas!

Hon, vid födseln

ren förbannad,

föddes blott att

ofärd vålla.'

46.

Sorgsen Gunnar

gick från brodern

dit, där hon sitt

guld utdelte.

När hon sett på

sina skatter,

dräpta tärnor

och trälkvinnor,

47.

tog hon på sig

gyllne brynja,

var ej nöjd, förrn

hon i hjärtat

svärdet stött; sjönk

ned vid sängen;

sade därpå

dödligt sårad:

48.

'Gången fram nu

I, som viljen

guld och skatter

af mig vinna!

Ger enhvar ett

inlagdt smycke,

täcke, lakan,

vackra kläder.'

49.

Alla tego

vid det ordet.

Därpå alla

ett svar gåfvo:

'Nog med döda!

Än vi vilja

lefva. Oss ej

höfs dig hedra.'

50.

Då linklädda,

vårligt unga

makan tankfull

åter sade:

'Ej jag vill, att

någon svårbedd

för vår skull skall

lifvet lämna.'

51.

'Då på edra

ben blott brinna

färre smycken,

när I kommen

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

neit menio goð,

att mig söka.'

52.

'Sätt dig, Gunnar!

Vill nu tala.

Snart din ljusa

brud ej lefver.

Ej i sank ert

skepp skall segla,

fast mitt lif jag

låtit fara.'

53.

'Förrn du tror, skall

Gudrun sonas.'

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

54.

'Gudrun än i

kungens salar

sörjer bittert

döde maken;

där hon föda

skall en dotter

mera hvit än

klara dagen.'

55.

'Gudrun du en

make gifver

skøyte skøða,

många kämpar.

Ej hon lyckligt

gift sig tycker,

fast hon varder

Atles maka.'

56.

'Väl jag minns, hvad

I mig gjorden,

huru I mig

arma sveken

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

glädjelös jag

lifvet lefvat.'

57.

'Du skall Oddrun

vilja äkta,

men det Atle

skall förhindra.

Hon så varmt dig

älskar, som jag

skolat, om så

ödet velat.'

58.

'Hemligt luten

I er samman,

men det kan ej

länge döljas.

Grymt skall Atle

på dig hämnas,

skall dig i en

ormgrop kasta.'

59.

'Länge skall det

ock ej dröja,

förrän Atle

lifvet mister:

Gudrun hämndfull

i hans bädd skall

svärdets egg på

honom bloda.'

60.

'Bättre anstod

det er syster

att sin förste

man nu följa, —

om ett godt råd

hon nu finge

och ett sinne

som mitt ägde.'

61.

'Stämman stockas. —

Gudrun icke

skall för vår skull

lifvet låta

skall af höga

böljor bäras

hän till Ionakrs

odalmarker.'

62.

'Arfvingar hon

där skall fostra,

skall med Ionakr

söner föda,

sin och Sigurds

dotter Svanhild

skall hon fjärran

från sig sända.'

63.

'Bikkes lögn skall

Svanhild döda:

Iormunrek i

brott blott lefver.

Då all Sigurds

ätt utrotats,

Gudrun fått än

mer att sörja.'

64.

'Nu en enda

bön jag beder,

det min sista

är i lifvet:

red ett bål så

stort på fältet,

att det rum är

för oss alla.'

65.

'Lägg på bålet

sköldar, mattor,

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

kostbar bårduk

välska slafvar,

bränn sen Sigurd,

vid min sida.'

66.

'Bränn på Sigurds

andra sida

mina svenner

dyrbart klädda,

två vid våra

hufvu’n och två

hökar. Allt då

skiftats lika.'

67.

Mellan oss må

guldbeslagna

svärdet ligga

liksom fordom,

när i samma

säng vi sofvo,

därför nämnts, blott

nämnts för makar.'

68.

'Då med dån ej

salens gyllne

port igen skall

slå bak kungen,

när de mina

honom följa.

Ståtligt skall vårt

intåg varda.'

69.

'Ty han följes

af fem tärnor,

åtta svenner,

ädelborna,

trälar, som med

mig uppvuxit,

hvilka Budle

gaf sin dotter.' —

70.

'Nu jag talat.

Ville mera

säga, om blott

tid mig gåfves.

Rösten kväfves,

såren svälla. —

Sant jag sagt. Nu

döden nalkas.'

---

Noter: