Det korta kvädet om Sigurd (KL)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904


Hjältsånger
Det korta kvädet om Sigurd
(Sigurðarkviða en skamma)[1]


Sigurds berømte hest Grane.
(Fra Hylestad kirke, ca. 1175)
1.
Sigurd, Volsungs
unge ättling,
drog, sen ormen
dräpts, till Giuke.[2]
Trofast vänskap
han och Giukes
söner svuro
dyrt hvarandra.[3]


2.
Unga Gudrun,
Giukes dotter,
med stor hemgift
bjöds åt Sigurd.
Under samspråk
hornen tömde
Sigmunds son och
Giukes söner.


3.
Tills de foro
för att vinna
Brynhild. Sigurd
med dem följde,
han som kunde
svärdet svinga,[4]
han hvars maka
hon bort varda.


4.
Söderns hjälte[5]
lade prydda
svärdet draget
mellan sig och
henne. Hunske[6]
kungen mön ej
kysste, i sin
famn ej tryckte.


5.
Intet brott hon
med sig visste:
fläckfri hennes
lefnad varit,
utan skymt ens
af ett felsteg.
Grymma nornor
trädt emellan.


– – –


6.
Satt en kväll hon
ensam ute,
för sig själf hon
häftigt talte:
'Måste Sigurd,
unge hjälten,
äga, famna.
Eljest dör jag.'


7.
'Nu jag sagt det.
— Ångern komme! —
Han är Gudruns,
jag är Gunnars
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
Städs blott längta!
Grymma nornor!'


8.
Hvar kväll hon till
jökelisen[7]
vandrar hän med
is i hjärtat,
medan Gudrun
med sin make
går till sängs, hos
honom hvilar.


9.
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
'Nu han kanske
famnar henne. —
Glädje, make,
allt jag mistat. —
Njuter blott af
att mig gräma.'


10.
Så af hat sig
själf hon hetsar:
'Gunnar, vet, du
allt skall mista,
allt mitt rike,[8]
all min ynnest.
Kan ej glad med
dig mer lefva.'


11.
'Vill till hemmet
åter fara,
till min ätt, till
mina fränder,
dådlös lifvet
där bortsofva,
om du ej vill
Sigurd fälla.'


12.
'Bäst, att sonen
fadern följer.[9]
Ulfvens yngel
får ej näras.
Lefver ingen
son, kan hämnden
mer lätt vändas
till försoning.'


13.
Sorgsen Gunnar
detta hörde,
satt och tänkte
hela dagen,
kunde rådvill
alls ej finna
hvad som honom
bäst nu anstod.


14.
Hit och dit hans
tankar gingo:
aldrig händt förr,[10]
att en drottning
öfvergifvit
själf sitt rike
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .


15.
'Mer än allt för
mig är Brynhild,
utan like
ibland kvinnor.
Förr jag lifvet
låter, än jag
henne, hennes
skatter mister.


16.
Bad om råd sin
broder Hogne:
'Vill för guld du
kungen svika?
Vore ljuft att
rhenska malmen[11]
äga, öfver
skatten råda.'


17.
Hogne gaf till
svar blott detta:
'Slikt ej anstår
oss. Ej må med
svärd vi slita
svurna eder,
eder svurna,
gifna löften.'


18.
'Vet oss fyra
sällast vara,
medan än vi
folken styra[12]
och den hunske
kungen lefver.
Vet ej heller
bättre mågskap.'


19.
'Vet väl, hvadan
detta kommer:
Brynhilds allt för
stora makttörst'
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .


20. Gunnar kvad:
'Vi vår yngre
oerfarne
broder Gutthorm[13]
skola egga.
Han ej binds af
svurna eder,
svurna eder,
gifna löften.'


21.
Lätt var rådsnar
yngling eggad
. . . . . . . . . . . . [14]
svärdet stod i
Sigurds hjärta.


22.
Hjälten sig till
hämnd då reste,
vapnet slängde
efter mördarn.
Kraftigt flög ur
kungahanden
Grams eldklinga
emot Gutthorm.


23.
Vardt han i två
delar klufven
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
nedre delen
föll på stället,
åt ett annat
öfverkroppen.


24.
Sorglös Gudrun
i sin säng vid
Sigurds sida
hade somnat.
Väcktes nu, all
fröjd beröfvad,
när hon flöt i
Freys väns blod.[15]


25.
Hon så häftigt
sina händer
samman slog, att
han sig reste:
'Gråt ej, Gudrun,
så förfärligt!
Vet, att dina
bröder lefva.'


26.
'Än för ung min
arfving är att
ur fientlig
borg bortföras.
Alltför snart de
än knappt mognad
olycksdiger
mordplan utfört.'


27.
'Föder du ock
söner sju, slik
systerson dem
ej skall följa.[16]
Vet väl, hur det
sig förhåller:
Brynhild ensam
allt har vållat.'


28.
'Hon mig öfver
allt har älskat,
dock jag Gunnar
aldrig kränkte.
Jag ej fränder,
eder svikit,
fast man sagt, jag
Brynhild famnat.'


29.
Sigurd dog, och
Gudrun sanslös
slog så hårdt hop
sina händer,
att i hörnen
hornen klungo,
fåglarna på
gården skreko. —


30.
Brynhild, Budles
stolta dotter,
brast i skratt af
vild förtviflan,
när till hennes
bädd framträngde
Giukes dotters
gälla klagan.


31. [Då kvad Gunnar, hjältars höfding:]
'Ej af glädje
du, hämndlystna,
nu hörs skratta.
Ondt du anar.
Säg mig, hvarför
så du, dådets
upphof, bleknar?
Är du dödens?'


32.
'Du bland kvinnor
mest värd vore,
att midt för dig
Atle dräptes,
att du såge
honom blodig,
tvunges att hans
sår förbinda.'


33. Brynhild kvad:
'Feg du nämns ej,
nog du stridit,
dock ditt hot ej
Atle rädes.
Han af er två
längst skall lefva,
städs den mera
starke vara.'


34.
'Skall dig säga
— väl du vet det —,
hur med skuld I
er belastat.[17]
Fri ifrån allt
tvång jag lefde
rik på skatter
hos min broder.'[18]


35.
'Ville ej af
någon ägas,
förrän I till
borgen reden,
trenne stolta
hjältekungar.
O, att aldrig
dit I ridit!'


36.
'Då mitt hjärta
gaf jag honom,
som guldbrynjad
satt på Grane.
Ej i blicken
var han lik er,[19]
fastän kunglig
var er hållning.'


37.
Hemligt till mig
Atle sade,
att jag intet
utfå skulle,
ingen del ens
af mitt arfgods,
om jag ej mig
läte äkta.'


38.
'Länge var jag
tveksam, om jag
skulle strida,
hjältar fälla.
Det snart allkändt
månde varda
och till mycken
sorg för mången.'


39.
'Dock förlikning
vardt ingången.
Ljuft mig tycktes
att af Sigmunds
son mottaga
röda ringar.
Andras skatter
jag försmådde.'[20]


40.
'En jag älskat.
Stridens tärnor
ej som andra
hugen skifta.
Det skall Atle
snart ock finna,
när min död för
honom täljes.'


41.
'Ej en flyktig
hustru höfs det
att en annans
make äga.[21]
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . [22]
allt mitt kval då
hämnadt varder.'


42.
Upp stod Gunnar,
hirdens höfding,
och kring henne
armen lade
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .[23]


43.
Alla sökte,
en och en, af
all sin själ att
henne hindra.
Hon dem alla
från sig stötte,
ville långa
vägen vandra.


44. [Gunnar bad om råd sin broder:]
'Dina män med
mina nu i
salen stige
— stor är nöden —
att min makas
dödsfärd hindra,
tills att tiden
henne lugnar.'


45. [Hogne gaf till svar blott detta:]
'Må hon långa
vägen vandra!
Må hon aldrig
återfödas!
Hon, vid födseln
ren förbannad,
föddes blott att
ofärd vålla.'


46.
Sorgsen Gunnar
gick från brodern
dit, där hon sitt
guld utdelte.
När hon sett på
sina skatter,
dräpta tärnor
och trälkvinnor,


47.
tog hon på sig
gyllne brynja,
var ej nöjd, förrn
hon i hjärtat
svärdet stött; sjönk
ned vid sängen;
sade därpå
dödligt sårad:


48.
'Gången fram nu
I, som viljen
guld och skatter
af mig vinna![24]
Ger enhvar ett
inlagdt smycke,
täcke, lakan,
vackra kläder.'


49.
Alla tego
vid det ordet.
Därpå alla
ett svar gåfvo:
'Nog med döda!
Än vi vilja
lefva. Oss ej
höfs dig hedra.'[25]


50.
Då linklädda,
vårligt unga
makan tankfull
åter sade:
'Ej jag vill, att
någon svårbedd
för vår skull skall[26]
lifvet lämna.'


51.
'Då på edra
ben blott brinna
färre smycken,
när I kommen
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
neit menio goð,
att mig söka.'


52.
'Sätt dig, Gunnar!
Vill nu tala.
Snart din ljusa
brud ej lefver.
Ej i sank ert
skepp skall segla,
fast mitt lif jag
låtit fara.'


53.
'Förrn du tror, skall
Gudrun sonas.'
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . [27]


54.
'Gudrun än i
kungens salar
sörjer bittert
döde maken;[28]
där hon föda
skall en dotter
mera hvit än
klara dagen.'


55.
'Gudrun du en
make gifver
skøyte skøða,
många kämpar.
Ej hon lyckligt
gift sig tycker,
fast hon varder
Atles maka.'[29]


56.
'Väl jag minns, hvad
I mig gjorden,
huru I mig
arma sveken
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
glädjelös jag
lifvet lefvat.'


57.
'Du skall Oddrun[30]
vilja äkta,
men det Atle
skall förhindra.
Hon så varmt dig
älskar, som jag
skolat, om så
ödet velat.'


58.
'Hemligt luten
I er samman,
men det kan ej
länge döljas.
Grymt skall Atle
på dig hämnas,
skall dig i en
ormgrop kasta.'[31]


59.
'Länge skall det
ock ej dröja,
förrän Atle
lifvet mister:
Gudrun hämndfull
i hans bädd skall
svärdets egg på
honom bloda.'


60.
'Bättre anstod
det er syster
att sin förste
man nu följa, —
om ett godt råd
hon nu finge
och ett sinne
som mitt ägde.'


61.
'Stämman stockas. —
Gudrun icke
skall för vår skull
lifvet låta
skall af höga
böljor bäras
hän till Ionakrs
odalmarker.'


62.
'Arfvingar hon
där skall fostra,
skall med Ionakr
söner föda,
sin och Sigurds
dotter Svanhild
skall hon fjärran
från sig sända.'[32]


63.
'Bikkes lögn skall
Svanhild döda:
Iormunrek i
brott blott lefver.[33]
Då all Sigurds
ätt utrotats,
Gudrun fått än
mer att sörja.'


64.
'Nu en enda
bön jag beder,
det min sista
är i lifvet:
red ett bål så
stort på fältet,
att det rum är
för oss alla.'


65.
'Lägg på bålet
sköldar, mattor,
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
kostbar bårduk
välska slafvar,
bränn sen Sigurd,
vid min sida.'


66.
'Bränn på Sigurds
andra sida
mina svenner
dyrbart klädda,
två vid våra
hufvu’n och två
hökar. Allt då
skiftats lika.'[34]


67.
Mellan oss må
guldbeslagna
svärdet ligga
liksom fordom,
när i samma
säng vi sofvo,
därför nämnts, blott
nämnts för makar.'


68.
'Då med dån ej
salens gyllne
port igen skall
slå bak kungen,[35]
när de mina
honom följa.
Ståtligt skall vårt
intåg varda.'


69.
'Ty han följes
af fem tärnor,
åtta svenner,
ädelborna,
trälar, som med
mig uppvuxit,
hvilka Budle
gaf sin dotter.' —


70.
'Nu jag talat.
Ville mera
säga, om blott
tid mig gåfves.
Rösten kväfves,
såren svälla. —
Sant jag sagt. Nu
döden nalkas.'




Noter:

  1. Då denna dikt — ehuru en af de längsta i Eddan — kallas det korta kvädet om Sigurd, har det väl funnits ett ännu längre, af hvilket vi sannolikt äga slutet i det ofvan meddelade brottstycket.
  2. Förf, af detta kväde låter Sigurd genast begifva sig till Giuke, sedan han dräpt Fafner.
  3. Nämligen Gunnar och Hogne, icke Gutthorm. Se nedan strof 20.
  4. Öfvers. fattar ordet vega i originalet såsom verb.
  5. Att Sigurd kallas för söderns hjälte, visar på sagans tyska ursprung.
  6. Sigurd kallas äfven annorstädes för en hunsk konung. Är hunsk = hunnisk, så ha nordborna förblandat sydgermanerna med deras fiender hunnerna.
  7. Öfvers. följer här Gering och fattar »ís ok iokla» i den ursprungliga betydelsen. Författaren glömmer, att detta tilldrager sig 'vid Rhen', och tänker på sitt hemlands, Islands, natur.
  8. Att Brynhild i arf efter sin fader Budle äfven fick ett 'rike', omtalas äfven annorstädes.
  9. Nämligen Sigurds och Gudruns unge son Sigmund.
  10. Originalets »árar títt» väl korrumperadt. Enligt Müllenhoff fordrar sammanhanget 'es war sonst nicht gebräuchlich' eller något liknande uttryck.
  11. D. v. s. Andvares — Fafners — förbannade skatt. Rhen var bekant för sin guldsand, och detta har väl gifvit anledning till sagan om Andvares i floden gömda skatt, som sedan kastades af Gunnar tillbaka i densamma.
  12. Oss fyra? Den form af sagan, författaren följt, tyckes ha låtit Grimhild ha fyra söner.
  13. Gutthorm var enligt sagans nordiska form Grimhilds, men ej Giukes son och hade ej ingått något fosterbrödraskap med Sigurd. Gutthorm har ansetts vara en nordisk ombildning af det forntyska namnet Gundomar, hvilket i Lex Burgundionum förekommer jämte Gislahari och Gundahari (= Gunnar) och hvarmed sannolikt betecknas en broder till dessa och son till Gibica (= Giuke). I Niebelungenlied namnes Gernot som broder till Gunther (= Gunnar) och Giselher.
  14. Här torde, att döma af Volsungasagan, en kanske utförlig skildring af mordet på Sigurd ha bortfallit. I hvarje fall ovisst, huru stor luckan kan vara, måhända flera strofer.
  15. Författaren har väl ansett Frey (och icke Oden) ha varit Sigurds stamfader.
  16. Sigurd menar, att om Gudrun i ett nytt äktenskap än födde sju söner, skulle dock ingen af dem kunna mäta sig med hans och hennes son.
  17. Nämligen då Gunnar och Sigurd bedrogo Brynhild genom att växla hamn.
  18. Att Brynhild lefvat lycklig hos sin broder och ej varit försänkt i trollsömnen på Hindarfjäll, är en yngre förvanskning af den ursprungliga sagan.
  19. Brynhild trodde sig på guldbrynjan kunna förstå, att det var Fafners baneman. Vid växlandet af hamn förblef dock blicken densamma som förut. 'Honom' är naturligtvis Sigurd i Gunnars hamn.
  20. Dessa tre sista strofer äro väl här inskjutna från ett helt annat kväde, som förutsätter en annan, ännu yngre variant af sagan. Enligt denna belägra Giukungarne och Sigurd Atle i hans borg för att åt Gunnar tilltvinga sig Brynhilds hand. Atle inser, att han ej kan trotsa deras angrepp, och söker därför förmå Brynhild att samtycka, i det han hotar henne med att hon i annat fall ej skulle utfå sitt arf. Dessutom tyckes Atle ha förespeglat henne, att det ej är Gunnar, utan Sigurd, som friar till henne. Huru hon, enligt denna variant, i alla fall sedan blef gift med Gunnar, är obekant.
  21. Brynhild kallar sig själf flyktig, emedan hon äktat Gunnar, fast hon endast älskade Sigurd, men då hon nu en gång blifvit Gunnars hustru, vore det orätt af henne att hängifva sig åt till och med den ende, hon älskat.
  22. Här har förmodligen Brynhild upprepat sitt beslut att dö.
  23. Här torde Gunnar ha besvurit henne att lefva.
  24. Nämligen hvad som skulle följa med dem på bålet, då de nu följde sin härskarinna i döden.
  25. D. v. s. 'oss, dina tjänarinnor, tillkommer det icke att hedra dig genom att följa dig i döden; därtill äro vi alltför ringa.'
  26. D. v. s. 'för Sigurds och min skull.'
  27. Enligt Hildebrand och Sijmons torde här vara en lucka, hvari berättats, huru Grimhild förmår Gudrun till förlikning m. m.
  28. Konungen är väl den Half, som Gudrun sedan gästar. (Se nedan Andra kvädet om Gudrun, strof 14.) Måhända har hans namn varit nämndt i det föregående.
    Originalet lyder:
    Hefr kunn kona      vid konunge
    daprar miniar      at dauðom ver»,

    men det är onekligen frestande att antaga Bugges ändringsförslag och läsa:
    »Svefr kunn kona   vid kván ungre
    daprar miniar   at dauðom ver»,

    hvilket kunde öfversättas med:
    'Söfver hon hos   unga änkan
    minnet af den   döde maken',

    hvarvid med 'hon' åsyftades Gudruns trollkunniga moder Grimhild.
  29. I denna delvis åtminstone starkt korrumperade halfstrof har väl skildrats hvad Gudruns bröder bjödo henne för att förmå henne att äkta Atle.
  30. Oddrun = Atles och Brynhilds syster.
  31. Öfvers. har rörande stroferna 57 och 58 följt Grundtvigs förslag.
  32. Gudrun blef af vågorna buren till konung Ionakrs land, gifte sig med honom, och dår uppfostrades Svanhild, hvilken sedan giftes med den gotiske konungen lormunrek.
  33. Bikke, som vistades hos Iormunrek, intalade denne, att Svanhild begått äktenskapsbrott med Iormunreks son Randver. Iormunrek lät då hänga Randver, och Svanhild blef söndertrampad af vilda hästar.
  34. Att den dödes slafvar och älsklingsdjur följde honom i grafven, var under hjältetiden allmänt brukligt i Norden.
  35. Porten till Valhall eller dödsriket?