Eddas naturhistoria - Åkerbruk

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Johan Gustaf Hjalmar Kinberg

Eddas naturhistoria

4. Åkerbruk och Vegetabiliers användning


Åkerbruk och Vegetabiliers användning finnas några uppgifter, de flesta rörande dryckesvaror.
Rekonstruktion af vikingegård, (Stöng, Island)


Om åkerbruk i allmänhet lärer Hávamál:
Tidigt sådd åker
ej man lite på,
ej på unge sonen!
väder åkern
styr, vett sonen,
visst ovissa båda, (Háv. 89).


Hávamál lärer:
Mycket ej
skall du en man gifva,
ofta köpes lof för litet;
för half kaka
och en dryck af hornet
fick jag mig förtrogne.
Mikit eitt
skala manni gefa,
opt kaupir sér í litlu lof;
með hálfum hleif
ok með höllu keri
fékk ek mér félaga. (Háv. 52).


Rig gaf sin son Jarl, utom annat, jordegendom,
bjöd honom ega
odalmark, af
ålder odlad.
þann bað hann eignask
óðalvöllu,
aldnar bygðir. (Rig. 37).


Han rådde ensam öfver 18 gårdar, átján búum, och många klenoder. (Rig. 39).


Helge iklädde sig en trälkvinnas drägt och gick att mala säd, gekk at mala, för att undvika efterspaning; trälkvinnorna hade således till åliggande att mala säd. (Helg. Hund. II, pros. 1—2).
Då sade Blind
den arglistige:
Så pigga ögon
hos Hagals piga:
är ej af träls ätt
hon som vid kvarn står;
stenar remna, . . . (Helg. Hund. II, 2).


Nu har hårda ödet
höfding träffat,
då konung skall
kornet mala;
heldre höfdes
dessa händer
svärdets fäste
än kvarn svänga. (Helg. Hund. II, 3).


Egentligen vefven på qvarnen: möndultré.


Hagal svarade och kvad:
Litet under om
trumman låter,
då konungs mö
kvarnen vefvar;
syster är hon begges,
Sigars och Högnes,
ty har så skarpa ögon
Ylfinga mön. (Helg. Hund. II, 4).


Jättarna odlade säd: halm, strå, strá, omtalas. Då Trym väntade Fröja hem såsom sin brud, sade han:
Stån upp, jättar!
och halmströn bänkar,
nu föres mig
Fröja till brud,
Njärda-dottern
ifrån Noatun. (þrym. 23).


Det står här, att bänkarna skulle beströs med halm, ehuru det annars icke var bänkarna utan golfvet, som ströddes med halm.


Å fjell eller fjärd,
om du fara ämnar,
stadig mat du medföre. (Háv. 116).


Nio dygns fasta omtalas.


Ej erhöll jag ett bröd
eller dryck af horn.
Við hleifi mik seldu
né við hornigi. (Háv. 139).


Då tog Edda
tjock kaka
både tung och fast,
tät af sådor.
Þá tók Edda
ökkvinn leif
þungan ok þykkan,
þrunginn sáðum. (Ríg. 4).


Codex Wormianus har okvinnleif sammanskrifvet, hvaraf man skulle kunna förmoda, att dermed menats ett särskildt slags bakverk.


Efter verldens pånyttfödelse:
skola osådda
åkrar växa.
Munu ósánir
akrar vaxa. (Völusp. 68).



Drycker
Nordisk drikkehorn fra 900-tallet. Sølvbeslag med ornamentik i Jellingstil, (Maastricht, Holland)
Reliekenhoorn (Scandinavië, 10e eeuw), Schatkamer OLV-basiliek, Maastricht-02.JPG
Reliekenhoorn (Scandinavië, 10e eeuw), Schatkamer OLV-basiliek, Maastricht-03.JPG
Reliekenhoorn (Scandinavië, 10e eeuw), Schatkamer OLV-basiliek, Maastricht-04.JPG
Reliekenhoorn (Scandinavië, 10e eeuw), Schatkamer OLV-basiliek, Maastricht-05.JPG
Mjöd dricker Mime
hvarje morgon
af pant valfaders,
veten I det eller hur? (Völusp. 24).


För Odins mottagande hade tillrustningar hos Hel blifvit gjorda. På hans fråga svarade Vala:
Här åt Balder
brygdt står mjödet,
skira drycken,
täckt af skölden.
Hér stendr Baldri
of brugginn mjöðr,
skírar veigar,
liggr skjöldr yfir. (Vegt. 7).


Tryms gästabud för sin förmenta brud Fröja börjades med öl:
Tidigt på kvällen
dit kommo jättar,
och för dem blef
öl fram buret. (þrym. 25).


Då i urtiden gudarna hade gästabud hos Öge, sade Tor till honom:
Åt Åsar brygg
du ofta öl!
þú skalt ásum
opt sumbl göra. (Hým. 2).


Sumbl är dryck, öl, äfven gästabud. Här synes 'öl' vara mest lämplig öfversättning, då kvädet just handlar om ölkitteln, och Öge
bad Sifs man kitteln
till sig föra:
då jag mycket öl
eder brygger. (Hým. 3).


Ty hade anförtrott kitteln åt sin bror Tor:
Bor öster om
Elivågor
mångvis Hyme
vid himlens ända;
fader, modig,
min har kittel,
härlig panna,
väl hel mil djup. (Hým. 5).


Hundvíss: hundrafaldt vis. Ordet tyckes, genom sin ljudlikhet med hund, fött en dålig betydelse.


Tor frågade då:
Vet du, om vi få
det kokkärlet? (Hým. 6).


Då Ty, som medföljde Tor, kom till sin mormor, som hade 900 tjenare, säger sagan:
Sonson fann sin
mormor så led,
hade hufvud
nio hundra;
en annan gick
prydd med guld in,
var blond, och öl
bar åt ättling. (Hým. 8).


Hymes hustru höljde Tor och Ty med kitteln för att dölja dem för Hyme. Men (Hým. 9).
Stolpen bräckes
för jättens blick,
men ryggåsen
ramlar i tu. (Hym. 12).


Åtta kittlar
föllo från bjelken;
höll blott en,
hårdsmidd kittel. (Hým. 13).


Hymes ölkittel, ölkjól, nådde ned på marken med ringarna, då Tor tog den på hufvudet:
men på hälar
ringar hacka. (Hým. 34).


Uttröttad kom
till gudars ting,
hade kitteln,
som Hyme egde;
men gudar månde
hos Öge dricka
godt öl vid
etterorms dödstid.
þróttöflugr kom
á þing goða,
ok hafdi hver
þanns Hýmir átti;
en véar hverjan
vel skulu drekka
öldr at Œgis
eitrorm-meiði. (Hym. 39).


Etterormens dödstid: vintern.


Loketrätan, Lokasenna, kallas äfven Öges dryckeslag, Œgisdrekka. Öge tillredde nemligen åt Åsarna öl, hafði búit ásum öl.


Ölet bars fram af sig sjelf, sjálft barsk þar öl. Lok. Inledn.


Då gudarna berömde Öges tjenare, harmade det Loke, så att han dödade en af dem, hvaröfver gudarna blefvo vreda och drefvo Loke till skogs, til skógar, men gingo sjelfva att dricka, en þeir föru at drekka.


Vid ölet språkade gudarna och ej alltid, enligt sagorna, på det finaste sätt. I ett sådant samtal framhåller Loke gudarnas svaga sidor. Han frågade en tjenare, hvarom gudarna talade.


Säg det du, Elde!
förr än du ett enda
fjät mera går framåt:
hvad här inne hafva
för öl-talan
segrarnes söner. (Lok. 1).


Loke sade, innan han gick in till Öges gästabud:
In skall jag gå
Öges salar i
att öllaget se;
hån och oro
för jag Åsasöner,
och blandar dem så men i mjöd. (Lok. 3).


Och då han kom in, kvad han:
Törstig kom
hit till salen jag,
Lopt, den långa väg:
Åsar att bedja,
att en mig gåfve
en klunk af klart mjöd. (Lok. 6).


Hvi tigen I så
tvärt, gudar!
att I ej kunnen tala?
mig sitt och ståplats
i samkvämet väljen,
eller hafven mig hädan! (Lok. 7).


Då Brage nekade honom detta, sade Loke:
Mins du, Odin!
när vi i urtiden
blandade blod samman:
ölet dricka
du jemt skulle afstå,
om ej oss båda det blef buret. (Lok. 9).


Då Byggve, Frös tjenare, gaf sig in i trätan med Loke, och då denne frågade, hvem han var, svarade Byggve:
Byggve jag heter,
men mig hurtig kalla
gudar och menskor;
så är jag här hedrad,
att Ropts söner dricka
alla öl samman. (Lok. 45).


Då Loke utfor i smädelser mot gudarna, sade Heimdall:
Full är du, Lokel
så att du är från vettet,
hvi lugnas du ej Loke?
Dryckenskap vållar
hvarje menska,
att hon ej vet hvad hon talar. (Lok. 47).


Då gick Sif fram och skänkte åt Loke mjöd i bägaren och sade:
Hell vare dig, Loke!
nu, fatte du bägarn,
full af forntids mjöd!
henne (Skade) du ensam
låte bland Åsars söner
för skam fredad vara.
þá gekk Sif fram ok byrlaði Loka í hrímkalki mjöð ok mælti:
Heill ver þú nú, Loki!
ok tak vid hrímkalki
fullum forns mjaðar!
heldr þú hana eina
látir með ása sonum
vammalausa vera. (Lok. 53).


Loke sade:
Ensam du vore,
om du så vore,
glad och god mot make.
Ein þú værir,
ef þú svá værir,
vör ok gröm at veri. (Lok. 54).


Loketrätan slutar med Lokes förbannelse öfver Öge:
Öl har du bryggt, Öge!
men du aldrig skall
mera gille göra;
med allt ditt gods,
som här inne är,
skola lågor leka
och bränna dig å baken.
Öl görðir þú, Œgir!
en þú aldri munt
siðan sumbl um göra;
eiga þin öll,
er hér inni er, —
leiki yfir logi,
ok brenni þér á baki! (Lok. 65).


Då Skirne kom till Gymes gård, sade Gerd:
In bed du honom gå
uti vår sal
och dricka af mustigt mjöd!
Inn bið þú hann ganga
i okkarn sal
ok drekka inn mæra mjöd! (Skírn. 16).


Men då Gerd svarat nej i till frieriet, och Skirne uttalat förbannelser, sade Gerd:
Hell dig nu hellre, sven!
och höj skummande kalk,
full af forntids mjöd!
Heill verðu nú heldr, sveinn!
ok tak við hrimkalki
fullum forns mjaðar! (Skirn. 37).


Horn nämnes i stället för öl eller mjöd:
Agnar gick till Grimne och gaf honom ett fullt horn att dricka. Grimne drack deraf och kvad. . .
Agnarr gekk at Grímni ok gaf hánum horn fullt at drekka. Grímnir drakk af. (Grimn. Inledn. 56).


Hell dig, du Agnar!
oskadd dig bjuder
Veraty vara;
för en dryck
du skall nog aldrig
med bättre lön lönas.
Heill skaltu, Agnarr!
alls þik heilan biðr
Veratýr vera;
eins drykkjar
þú skalt aldregi
betri gjöld um geta. (Grimn. 3).


Odin och Sága, Saga, dricka med glädje till evig tid ur guldkärl; om det är öl eller vin, nämnes ej här. (Grimn. 7).


Odin undervisar Agnar i gudaläran; det heter om gudarnas boningar:
Den åttonde är Himmelsberg,
och der Heimdall
säges helgedom hålla;
der gudars vakt
dricker i fridens hus
glad sitt goda mjöd. (Grimn. 13).


Rist och Mist,
vill jag, till mig horn bära.


Dessutom uppräknas flera, som bära öl åt enherjarne. (Grimn. 36).


Odin sade:
Du, Geirröd! drucken
är, du druckit mycket,
mycket har du mistat,
då du hjelp af mig mistat,
alla enherjars
och Odins ynnest. (Grimn. 61).


Tor frågade Allvis:
hvad heter det öl,
som menskors barn dricka,
i hvarje verld? (Alvíssm. 34).


Allvis svarade:
Öl nämns det hos menskor,
men hos Åsar bier,
vaner kalla't vätska,
men jättar klar vört,
och de döde mjöd,
Suttungs söner kalla't dryck.
Öl heitir með mönnum,
en með ásum bjórr,
kalla veig vanir,
hreina lög jótnar,
en í helju mjöð,
kalla sumbl Suttungs synir. (Alvíssm. 35).


Veig var en dyrbar dryck, möjligtvis vin.


Hávamál lärer:
Bättre börda
bär man ej på vägen,
än mannavett mycket;
sämre matsäck
såg man ej till resan
än ruset utaf öl.
Byrði betri
berrat maðr brautu at
en sé mannvit mikit;
vegnest verra
vegra hann velli at,
en sé ofdrykkja öls. (Háv. 11).


Ej är så godt,
som det säges,
öl för menskobarn;
ju mindre vet man,
dess mer man drack,
hvart vett tog vägen. (Háv. 12).


Glömskans häger heter
han, som öfver ölrus sitter,
han stjäl mannens minne;
den fogelns fjädrar
mig fjettrat ock
uti Gunnlöds gård. (Háv. 13).


Full jag vardt,
vardt öfverfull
hos den vise Fjalar;
men lag är bäst,
då man kan hem
komma rätt redig. (Háv. 14).


En narr gapar,
till gille kommen,
mumlar eller stilla sitter;
allt är godt,
om han fått dricka;
öppet är då hans sinne. (Háv. 17).


Håll ej på hornet,
men höfviskt du mjöd dricke,
tala väl eller tig!
Okynnig du
för ingen synes,
för det du går snart hem att sofva. (Háv. 19).


En glupsk man,
som ej har vett,
äter sig ohelsa;
ofta skämt drar
i ett ståtligt lag
öfver löjlig man magen. (Háv. 20).


Djuren det känna,
när de hem skola,
och de gå då från gräset;
men ovis man
känner aldrig
sin mages mått. — (Jemf. p. 70. Háv. 21).


Mycket för tidigt
kom jag till många ställen,
men somligstäds för sent;
öl var drucket,
somt var ej färdigt:
sällan kom en led lägligt. (Háv. 66).


Man skulle vara försigtig uti beröm, så ock med öl, och först rosa
öl, som drucket är.
öl er drukkit er. (Háv. 81).


Det skulle drickas, sedan brasan blifvit tänd:
Vid eld öl du dricke.
Við eld skal öl drekka. (Háv. 83) .


Gunnlöd gaf åt Odin
en dryck af dyra mjödet . . .
drykk ins dýra mjaðar . . . (Háv. 105).


men
Suttung, på mjöd
sviken, han lemnat
och Gunnlöd, som grät.
Suttung svikinn
han lét sumbli frá
ok grætta Gunnlöðu. (Háv. 110).


Häraf synes som om sumbl vore det samma som dýrr mjöðr.


Sedan Odin lärt några kraftiga sånger, heter det:
och jag fick en dryck
af dyra mjödet,
öst ur Odröre.
ok ek drykk of gat
ins dýra mjaðar
ausinn Óðreri. (Háv. 140).


Óðrerir (Óðreyrir) är kärlet, hvarur skalderna hemta ingifvelser.


Var med öl mest varsam
och med annans hustru!
Ver þú við öl varastr
ok við annars konu! (Háv. 131).


Hvems öl du dricker,
välj åt dig af jord kraftig!
ty jorden hjelper ölrus,
men eld mot sjukdom,
ek mot förstoppning,
ax mot hvar trolldom, . . .
örter mot särskador . . .
Hvars þú öl drekkr,
kjös þú þér jarðar megin!
þviat jörð tekr við öldri,
en eldr við sóttum,
eik við abbindi,
ax við fjölkyngi . . .
beiti við bitsóttum . . . (Háv. 137).


Om Rigs besök heter det:
Mannen täljde
träd till väfbom
hustrun spann och väfde. (Rig. 16).


I en förnämare familj förfärdigade husbonden vapen,
och snodde sträng,
krökte båge
och skaftade pilar.
ok sneri streng,
álm of bendi
örvar skepti. (Rig. 28).


Husmodren skötte om sitt linne, lade å bordet
märkt duk,
hvit, af lin.
merktan dúk,
hvitan af hörvi. (Rig. 31).


och bjöd Rig
på kakor tunna,
hvita af hvete,
hleifa þunna,
hvita af hveiti, (Rig. 31).


med mera, och
vin var i kannan.
vin var i könnu. (Rig. 32).


Sonen, som föddes efter Rigs besök, kallades Jarl.


Fröja kvad till Hyndla efter hennes berättelse:
Bär du minnes-öl
åt min galt,
så han mins alla
ord att täjla
detta talet,
om trenne morgnar,
då han med Anganty
om ätter talar.
Ber þú minnis öl
minum geltil
svá hann öll muni
orð at tina
þessar rœðu
á þriðja morni,
þá er þeir Angantýr
settir rekja. (Hyndl. 44).


Men Hyndla sade . . .
bär du åt Ottar
öl till handa;
etterblandadt må
det ondt bringa.
ber þú Óttari
bjór at hendi
eitri blandinn mjök
illu heilli! (Hyndl. 47).


Fröja svarade:
han skall dricka
dyra drycken;
jag ber alla gudar
hjelpa Ottar.
hann skal drekka
dýrar veigar,
bið ek Óttari
öll goð duga. (Hyndl. 48).


Völund gaf Bödvild öl:
Bjöd han henne ölet,
ty bakslug man han var,
så att hon i sätet
satt och somna'. (Völund. 28).


Högnes dotter sade till kungen:
Tycks mig, att vi ega
andra syslor,
än med ringbrytarn
öl att dricka.
Hygg ek, at vér eigim
aðrar sýslur,
en með baugbrota
björ at drekka. (Helg. Hund. I, 18).


Helge sade till Sigrun:
Vi skola dricka
dyra mjödet
fast vi mistat
lifsglädje och land.
Vel skulum drekka
dýrar veigar,
þótt mist hafim
munar ok landa. (Helg. Hund. II, 46).


Vid Gunnars graföl bar Borghild fram öl, som var grumligt af etter (gift). Sigmund var härdad, så ettret icke skadade honom, hvarken ut- eller invärtes, och hans söner tålte det äfven utvändigt. Men då Sinfjötle druckit deraf, dog han strax. (Sinfjötl).


Om Segerdrifva och Sigurd säges, ibland annat, följande:
Hon tog då ett horn, fullt af mjöd, och gaf honom minnesdryck.
Hon tók þá horn fullt mjaðar ok gaf hánum minnisveig. (Sigrdr. 9—10).


Öl jag dig för,
envigs apel!
med kraft enadt
och mycken ära;
fullt med liflig sång
och lyckoord,
goda trollord
och glädjerunor. (Sigrdr. 10).


Envigs apel, brynþings apaldr; Sigurd liknas vid ett äppleträd, håller möte iklädd brynja.


Ölrunor skall du kunna,
om du vill för annans
hustru vara trygg, sjelf trogen:
å hornet skall du rista,
äfven på handryggen
och rista å nageln Nöd. (Sigrdr. 12).


Fyldt horn signa,
se upp vid fara,
och lägga lök i drycken;
då jag det vet,
att du får aldrig
men-blandadt mjöd. (Sigrdr. 13).


De runor, som Odin lärt af Mimes hufvud, skulle ristas på hvarjehanda föremål, och dermed borde förfaras på följande sätt:
Alla blefvo afskafha,
som inristade blifvit,
och häfda i det helga mjöd
och sända å vida vägar:
äro hos Åsar,
äro hos alfer,
några hos visa vaner,
några egas af menskor. (Sigrdr. 23).


De äro bokrunor,
de äro hjelprunor
och alla ölrunor,
kostbara kraftrunor,
för den, som dem kan reda
och förvara
till sin egen helsa.
Njut det du lärt,
tills gudar förgås. (Sigrdr. 24).


Ibland Segerdrifvas råd må påpekas:
Mitt sjette råd är detta,
då vid öl-lag flyga
vrånga ord bland män:
ej med druckna
kämpar kom i delo;
vinet stjäl mångens vett. (Sigrdr. 34).


Trätor och öl
har för trätobroder
mången varit till men:
för en till bane,
annan till olycksfrö;
mycket vållar männer sorg. (Sigrdr. 35).


Sedan Sigurd blifvit sårad, heter det:
Fram på kvällen
friskt var drucket,
och godt vardt glammadt. (Brot Sig. 12).


I öl blandades stundom hvarjehanda för att förtaga minnet af en bitter tilldragelse. En sådan dryck erhöll Gudrun.


Förde mig Grimhild
kalk att dricka,
sval och smärtsam,
ej jag sorgen mindes:
deri fick blandas
jord förtrollad,
svalt sjövatten,
och soningsvätska.
Fœrði mér Grimhildr
full at drekka
svalt ok sárlikt,
né ek sakar mundak:
þat var um aukit
jarðar magni,
svalköldum sœ
ok sonardreyra. (Gudr.II,21).


Voro å hornet
mång slags runor
ristna och röda,
reda't jag ej kunde:
lång ljungfisk
Haddingjalands,
ax oskuret,
djurs inelfvor.
Váru í horni
hvers kyns stafir
ristnir ok roðnir,
ráða ek ne máttak:
lyngfiskr langr
lands Haddingja,
ax óskorit,
innleið dýra. (Guðr. II, 22).


Var i det ölet
mångt ondt samladt:
blom all skogens
och ollon brända,
dagg från äril,
offers inelfvor,
kokt svinlefver,
i ty hon sorgen döfvar.
Váru þeim bjóri
böl mörg saman:
urt alls viðar
ok akarn brunnin
umdögg arins,
iðrar blótnar,
svíns lifr soðin,
þviat hon sakar deyfði. (Guðr. II, 23).


Sen jag det fått,
då glömde jag
all furstens
ofärd i saln.
En þá gleymdak,
er getit hafðak,
öll jöfurs
örlög i sal. (Guðr. II, 24).


Röda runor: rödmålade. Ljungfisk, lyngfiskr, är orm.


Knefrud kom till Gjukes och Gunnars salar och till
bänkar omkring äriln
och till ölet ädla. (Atl. 1).


Drukko der stormännen
— de dolske tego —
vin i vapensal,
frukta Huners vrede. (Atl. 2).


Vin var den dyrbaraste drycken:
Vi skola vin dricka,
drycken mest dyra. (Atl. 11).


På ett annat ställe heter det:
Stå upp! och gif oss att dricka af stora kärl godtvin, ty hända kan, att det blifver det sista gillet.
Statt upp! ok gef oss at drekka af stórum kerum gott vin, þviat vera má, at sjá sé várin siðarsta veizla. (Völs. Fasc. I, 21. BUGGE p. 284).


Atle drack öl, men äfven vin: (Atl. 37).
Men der drack Atle, . . .
vin i vapensaln.
En þar drakk Atli, . . .
vin í valhöllu. (Atl. 15).


Då män syntes utanför Jörmunreks borg,
då log Jörmunrek,
drog i sina mustascher,
redde sig till svärdsgny,
svor öfver vinet:
skok han sitt bruna
hår, såg å sköld hvita,
och han lät gullkärlet
i sin hand skaka. (Hamd. 22).


Äfven barnen fingo öl. Sedan Gudrun dödat sina barn, sade hon till deras fader, Atle:
Ej kallar du mera
till dina knän
Erp och Eitel
öl-glada två:
ser ej mera dem
sitta midt emot,
gull skifta,
spjuten skafta,
manar klippa
eller häst köra.
Kallara þú siðan
til knjá þinna
Erp né Eitil,
ölreifa tvá:
séra þú siðan
i seti miðju
gulls miðlendr
geira skepta,
manar meita
né mara keyra. (Atl. 40).


Då Atles bud kom till Gunnar och Högne,
öl-glädje blef det.
ölværir urðu. (Atl. grœnl. 5).


Bjödo mjöd möar
med mycken godhet
ur hornen många,
tills man mycket druckit.
Báru mjöð mærar,
margs var alls beini,
fór þar fjöld horna,
unz þótti fulldrukkit. (Atl. grœnl. 8).

Då Gudrun dödat sina söner, gaf hon deras blod och hjertan åt Atle och kvad:
Dina söner mist har du,
hvilket du sist ville, . . .
jag gjort dig dryck sällsam,
blandat in blod deras;
jag tog deras hjertan
och på tenen stekte,
gaf dig dem sedan,
sade, att kalf det var.
Maga hefir þú þinna
mist, sem þú sízt skyldir, . . .
drýgðak þér svá drykkju,
dreyra blétt ek þeirra:
tók ek þeirra hjörtu
ok á teini steiktak,
seldak þér siðan,
sagðak, at kálfs væri. (Atl. grœnl. 82).


Du det ensam vållat,
rätten icke lemnat,
tuggade ifrigt
med dina oxlar.
Einn þú því ollir,
ekki réttu leifa,
töggtu tiðliga,
trúðir vel jöxlum. (Atl. grœnl). 83.


Atle svarade:
Grym var du, Gudrun!
då du kunde så göra,
och tog dina barns blod
att blanda med min dryck.
Grímm vartu, Guðrún!
er þú gera svá máttir,
barna þinna blóði
at blanda mér drykkju. (Atl. grœnl. 84).


Hos Jörmunrek tillgick muntert.


Glam var i salen,
männen öldruckna.
Glaumr var i höllu,
halir ölreifir. (Hamd. 20).


Men sedan fiendens besök inträffat:
gny vardt i kammarn,
i kras gå ölkärl.
styrr varð i ranni,
stukku ölskálir. (Hamd. 24).


Vin


Men af vin endast
vapenprydd
Odin evigt lefver. (Grimn. 19).


Rig blef bjuden på vin. Vin var i könnu. (Rig. 32).


Runor skulle ristas:
i vin och i vört.
í vini ok í virtri. (Sigrdr. 22).