Eddas naturhistoria - Amfibier

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Johan Gustaf Hjalmar Kinberg

Eddas naturhistoria

7. Amfibier. Fabeldjur


Ormarnas och Ödlornas egendomliga bildning och den vedervilja, de vanligen väcka, fann sitt uttryck uti många sagor, hvaraf de, som vi funnit i Edda, må omtalas.


Etter omtalas på flera ställen. Dermed synes dock äfven förstås andra giftiga ämnen.


Ett förgiftadt svärd omtalas; dess eggar voro
med etterdroppar
innantill sprängda.
en eitrdropum
innan fáðar. (Brot af Sig. 20).



Drake
Drake, Dreki, Naðr, Niðhöggr, Draco.


Drake omtalas på ett ställe uti Völuspá. Efter omtalandet af verldens förstöring sjunger valan:
Der kommer dimmig
drake flygande,
glänsande orm
från Nidafjellen;
öfver fält uti
sina fjädrar
bär Nidhögg lik.
Nu må hon sjunka.
Þar kemr inn dimmi
dreki fljúgandi,
naðr fránn neðan
frá Niðafjöllum;
berr sér í fjöðrum
— flýgr völl yfir —
Niðhöggr nái.
Nú mun hon sökkvask. (Völusp. 72).


Dimmr, dunkel, mörk; möjligen: den för uppfattningen dunkla. Dimmviðri: dimma, sådant väder, då man i allmänhet icke kan se framför sig. Dreki förekommer i Eddan endast på detta ställe.


Ratatosk bär i Yggdrasils ask örnens ord ned till Nidhögg. Nedtill på Yggdrasils rot gnager Nidhögg. (Grinm. 35).


Om Tors och Hymes fiske heter det ibland annat:
Folkens räddare
och ormens förderf
satte på krok
oxens hufvud;
gapade mot agnet
den af gudar hatade,
som omsluter
alla land nedtill.
Egndi å öngul
sá er öldum bergr
orms einbani
uxa höfði;
gein við agni
sú er goð fjá
umgjörð neðan
allra landa. (Hým. 22).
Drog då djerf och
dådrik Tor
orm ettrig
upp om skeppsbord;
hammarn högg han
i ful och hårig
hjessa ofvan
på ulfvens broder.
Dró djarfliga
dáðrakkr Þórr
orm eitrfán
upp at borði;
hamri kniði
háfjall skarar
ofljótt ofan
úlfs hnitbróður. (Hym. 23).
Isberg braka,
men eldberg tjuta,
så att gamla
verlden skakas;
fisken sedan
sjönk i hafvet.
Hreingálkn hrutu,
en hölkn þutu,
fór in forna
fold öll saman;
söktisk síðan
sá fiskr i mar. (Hym. 24).


Hnit-bróðir: en som är sammannitad med en annan.


För öfrigt omtalas följande. Om Tys moder heter det:
hufvuden hon hade
hundra gånger nio. (Hým. 8).


Det bör väl förstås så, att hon hade 900 man under sin lydno.


Undrsjón: en underbar syn, vidunder; på detta ställe åtminstone icke underskön. (Skírn. 28).


Gastar, tramar, omtalas. (Skirn. 30).


Likaså en trehöfdad turs, þurs þrihöfðaðr. (Skirn. 31).


Fartyg kallas stundom hafsdjur, gjálfrdýr. (Helg. Hund. I, 31).


Galjonbilder föreställande drakar omtalar icke Edda.



Ödla, Eðla, Lacerta.


Hyndla sade till Fröja:
Du går, ödle-vän!
ute om natten,
som med bockar
Heidrun löper.
Hleypr þú eðlvina!
úti á náttum,
sem med höfrum
Heiðrún fari. (Hyndl. 46).



Midgårdsormen (Mats Lodén)
Midgårdsormen
Midgårdsormen.


Å flyter östan
i etterdalar
med dolkar och svärd,
Slid heter hon.
Á fellr austan
um eitrdala
söxum ok sverðum,
Sliðr heitir sú. (Völusp. 38).
Hus ser hon stå
från solen fjerran
på Nåstranden,
åt norr dörrn är;
in etterdroppar
i Ijoren drypa,
af ormryggar
är saln uppförd.
Sal sér hon standa
sólu fjarri
Náströndu á,
norðr horfa dyrr;
falla eitrdropar
inn um ljóra,
sá er undinn salr
orma hryggjum. (Völusp. 40).
Hon der i strida
strömmar vada
ser menedare
och mordvargar
och den en annans
förtrogna dårat;
der sög Nidhögg
döde bortgångna,
varg slet männen . . .
Sér hon þar vaða
þunga strauma
menn meinsvara
ok morðvarga
ok þanns annars glepr
eyrarúnu;
þar saug Niðhöggr
nái framgengna,
sleit vargr vera . . . (Völusp. 41).


Vid ver Idens slut:
Rym åker östan,
med sköld till skydd,
vrider jättevred
sig då verldsulfven;
orm slår vågor,
och örnen skriker,
bleknäbb lik sliter,
Nagelfar lossnar.
Hrymr ekr austan,
hefisk lind fyrir,
snýsk jörmungandr
í jötunmóði;
ormr knýr unnir,
en ari hlakkar,
slítr nái neffölr,
Naglfar losnar. (Völusp. 54).


Neffölr: se Falk, p. 99. Naglfar: Skepp bygdt af naglar.


Då kommer med makt
Lodyns son,
Odins son går
med orm att strida
þá kemr inn mæri
mögr Hlóðynjar,
gengr Oðins sonr
við orm vega. (Völusp. 60).
Gapar om himlen
jords-gördeln,
medan ettret sprutar
och elden lågar;
Odins son skall
ormen möta,
Vidars broder
vargens frände.
Ginn lopt yfir
gjörð jarðar,
meðan eitri gusar
ok um spýr glóðum
mun Óðins sonr
ormi mœta,
vargs áttungi
Viðars bröðir. (Völusp. 61).


Jordens gördel: Midgårdsormen.


Han dräper i vrede
midgårdsormen
— alla män då månde
från hemmen fly . . .
Drepr hann af moði
miðgarðs véur
— munu halir allir
heimstöð ryðja. . . (Völusp. 62).


Här kallas Midgärdsormen äfven naðr: ödla.


Sedan jorden efter dess förstöring åter grönskat, och djur foglar och fiskar åter visat sig:
träffas Åsar
på Idavallen,
att vid mäktiga
verldsträdet döma.
hittask æsir
á lðavelli
ok um moldþinur
mátkan dæma. (Völusp. 66).


Vintern kallas eitrorm-meiðir, etterormens dödstid. (Hým. 39).



Ormen
Orm, Ormr, Naðr, Naðra, Vipera berus L.


Loke blef af gudarna bunden med sin sons tarmar.
Skade tog en giftig orm och fäste honom upp öfver Lokes anlete; af ormen dröp etter. Sigyn, Lokes hustru, satt der och höll ett tvättfat under ettret; men när fatet var fullt, bar hon ut ettret, och då dröp ettret på Loke. Då skakade han sig så hårdt, att deraf hela jorden skalf: det kallas nu jordskalf.
Skaði tók eitrorm ok festi upp yfir andlit Loka, draup þar ór eitr. Sigyn, kona Loka, sat þar ok hélt mundlaug undir eitrit; en er mundlaugin var full, bar hon út eitrit, en meðan draup eitrit á Loka. Þá kiptisk hann svá hart við, at þaðan af skalfjörð öll: þat eru nú kallaðir landskjálptar. (Lok. Slutord).


Skirnes förbannelse öfver Gerd innehåller bland annat:


Mat skänke dig mer leda,
än åt hvar man
en blank orm bland menskor.
Matr sé þér meirr Ieiðr,
en manna hveim
inn fráni ormr með fírum! (Skírn. 27).


Hávamál säger: tro ej
en orm i ring lagd,
brudens bäddtalan.
ormi hringlegnum,
brúðar beðmálum. (Háv. 86).


Liknelsevis omtalas ormens ögon:
Hvassa äro ögon
liksom glänsande ormars,
Ámun eru augu
ormi þeim inum frána. (Völund. 17).


Ormen afbildades å svärden, infällningar af guld:
långs eggen ligger
blodröd orm,
men kring svärdsfäste
slår orm sin stjert.
liggr með eggju
ormr dreyrfáðr,
en á valböstu
verpr naðr hala. (Helg. Hjörv. 9).


I Norge red en trollkvinna på en varg och hade ormar till tömmar, orma at taumum. (Helg. Hjörv. Pros. 31—32).


Med etter förstod man vanligtvis ormgift, men äfven annat gift, och man ansåg det härleda sig från ormar. Då giftet lades i öl, blef det grumligt, så att det syntes i hornet. (Sinfjötl.).


Ibland Sigurds mandater, förutsagda af Gripe, nämner sagan:
Du ensam döda
skall ormen blank,
då han glupsk ligger
på Gnitaheden:
du skall båda
till bane blifva,
Regin och Fåfne;
rätt säger Gripe.
Mundu einn vega
orm inn frána,
þann er gráðugr liggr
á Gnítaheiði:
þú munt báðum
at bana verða
Regin ok Fáfni;
rétt segir Gripir. (Sig. Fáfn. I, 11).


Du skall finna
Fåfnes bole,
taga som byte
fagra skatten.
þú munt finna
Fáfnis bœli
ok upp taka
auð inn fagra. (Sig. Fáfn. I, 13).


Fåfne, som låg på Gnitaheden i en orms skepnad, i orms liki, och vaktade skatten, hade en skräckhjelm, œgishjálmr, för hvilken alla lefvande räddes. Dock halp hjelmen icke alltid. (Sig. Fáfn. II. Proa. 14—15. Fáfn. 16, 17).
Fåfne lemnade en fördjupning, slöð, efter sig, då han skred till vattnet, skreið til vatns. Sigurd gjorde der en stor graf och gick ned deri. Då Fåfne kröp ifrån guldet, blåste han ut etter, blés hann eitri, hvilket rök öfver Sigurds hufvud. Men då Fåfne kom öfver gropen, stack Sigurd svärdet i hans hjerta. Fåfne skakade på sig och slog omkring sig med hufvud och stjert. Härefter skedde samtalet mellan Fåfne och Sigurd. (Fáfn. Inledn. 1).


Fåfne sade:
Etter jag fnyste,
när jag å arfvet låg,
det myckna min faders.
Eitri ek fnœsta,
er ek á arfi lá
miklum míns föður. (Fáfn. 18).


Sigurd sade:
Glänsande orm!
du gjorde mycket väsen
och fick hård hug:
hat än större blir
hos de kämpar,
som slik hjelm hafva.
Inn fráni ormr!
þú görðir fræs mikla
ok galzt harðan hug:
heipt at meiri verðr
hölda sonum,
at þann hjálm hafi. (Fáfn. 19).


Till Regin sade Sigurd, att det var han, som rådt honom att rida öfver de frostiga fjellen och retat honom till mordet på Fåfne. (Fáfn. 26).


Regin skar hjertat, hjarta, ur Fåfne, drack blodet och sade: (F+afn. 26—27).
Sitt du nu, Sigurd!
men jag skall gå att sofva,
och håll Fåfnes hjerta vid flamman!
hjertat vill jag
gerna äta
efter denna blodsdryck.
Sittu nú, Sigurðr!
en ek mun sofa ganga,
ok halt Fáfnis hjarta við funa!
eisköld ek vil
etinn láta
eptir þenna dreyra drykk. (Fáfn. 27).


Sigurd kvad till Regin:
Fjerran du gick,
medan jag rödt å Fåfne
gjorde mitt hvassa vapen;
min styrka jag eggade
mot ormens kraft,
medan du i ljungen låg.
Fjarri þú gekt,
meðan ek á Fáfni rauðk
minn inn hvassa hjör;
afli minu attak
við orms megin,
meðan þú i lyngvi látt. (Fåfn. 28).


Regin svarade:
Länge ligga
du låtit då i ljungen
åldrige jätten:
om du svärd ej nyttjat,
som jag sjelf gjorde,
just ditt hvassa vapen.
Lengi liggja
létir þú þann lyngvi í
inn aldna jötun:
ef þú sverðs ne nytir,
þess er ek sjálfr görða,
ok þins ins hvassa hjörs. (Fáfn. 29).


Sigurd tog Fåfnes hjerta och stekte det å en ten. När han tyckte, att det var fullstekt, och fradga trängde ur hjertat, då tog han med sitt finger och såg efter, om det var fullstekt. Han brände sig och stack fingret i sin mun. Men när Fåfnes hjertblod kom på hans tunga, förstod han fogllåt . . .
Sigurðr tók Fáfnis hjarta ok steikti á teini. Er hann hugði, at fullsteikt væri, ok freyddi sveitinn ór hjartanu, þá tók hann á fingri sinum ok skynjaði, hvárt fullsteikt væri. Hann brann ok brá fingrinum í munn sér. En er hjartblóð Fáfnis kom á tungu hánum, ok skildi hann fugls rödd . . . (Fáfn. Pros. 31—32).


Teinn, ten. Det nämnes icke, om det, såsom troligt är, var en jernten: teint járn, hvilket uttryck icke förekommer i Edda.


Sigurd högg hufvudet af Regin, och sedan åt han Fåfnes hjerta och drack båda deras, Regins och Fåfnes, blod. Då hörde Sigurd, hvad nötväckorna sade. Jfr p. 108.
Sigurðr hjá höfuð af Reginn, ok þá át hann Fáfnis hjarta ok drakk blóð þeirra beggja Regins ok Fáfnis. Þá heyrði Sigurdr, hvar igður mæltu. (Fáfn. Pros. 39—40).


Att äta af en orm uppväckte vildhet. (Brot af Sig. 4).


Det var sägen, att Gudrun ätit af Fåfnes hjerta, och derför kunde tyda foglalåt. (Guðr. I. Inledn.)


Brynhild sade vid Sigurds död, att Atle var skulden till det onda, som skett. Hon kallar guldet 'ormbädds eld', ormbeðs eldr (Guðr. I, 26).


Ej endast ormen sprutade etter; äfven liknelsevis kvinnan vid häftig sorg:
Brann Brynhilds,
Budles dotters,
ögon af eld,
etter fnyste,
när hon såg såren
å Sigurds kropp.
Brann Brynhildi
Buðla dóttur
eldr ór augum,
eitri fnæsti,
er hon sár um leit
á Sigurði. (Guðr. I, 27).


Ormgård omtalas. Brynhild sade till Gunnar:
Dig skall Atle
ondt tillfoga,
säkert i ormgård
trång dig stänga.
Þik mun Atli
illu beita,
mundu i öngan
ormgarð lagiðr. (Sig. Fáfn. Ill, 59).


Högne hämnade Brynhilds död:
Hjertat blef skuret ur Högne, och Gunnar sattes i en ormgård. Han spelade då på harpa och söfde ormarna, men en huggorm stack honom vid lefvern.
Hjarta var skorit ór Högna, en Gunnarr settr i ormgarð. Hann sló hörpu ok svæfði ormana, en naðra stakk hann til lifrar. (Dráp Nifl. Jemf. Atl. 34).


Detta återkommer i Oddruns klagan:
De ur Högne
hjertat skuro,
men i ormgård
Gunnar lade.
Þeir ór Högna
hjarta skáru,
en í ormgarð
annan lögðu. (Oddr. 26).


Gudrun sade till Gunnar, att det varit bättre . . .
att sjelfva Atle
du lät i ormgård sätta;
nu är hans ormgård
för eder gömd.
en Atla sjálfan
létir þú í ormgarð koma:
nú er sá ormgarðr
ykkr um fólginn. (Atl. 18).


Atle lät kasta Gunnar i ormgården. (Se ofvan. Atl. 33).


Glaumvör drömde om Gunnar:
Dig åto ormar,
jag fann dig lefvande.
Æti þik ormar,
yrðak þik kvikvan. (Atl. grœnl. 22).


Gunnars uttydning af drömmen är förlorad. GRUNDTVIG har försökt en sådan.


Atle befalde:
Gunnar, den vrede,
i galge fösten!
fullgören bragden,
bjuden dit ormar!
Gunnar grimmúðgan
á gálga festið!
bellið þvi bragði,
bjóðið til ormum! (Atl. grœnl. 60).


Gudrun klagade öfver sina olyckor:
det var bittrast,
då mot Gunnars
lif de blanka
ormar kröpo.
en sá (harmr) grimmastr,
er þeir Gunnari
fránir ormar
til fjörs skriðu. (Guðr.-hvöt. 19).