Eddas naturhistoria - Däggdjur

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Johan Gustaf Hjalmar Kinberg

Eddas naturhistoria

5. Däggdjur


Apa, Api.
Apa
Med tillnamnet ósviðr, ovis, nämnes på ett ställe. Verbet apa, dåra, bedåra, användes äfven i Eddas sånger. Se här nedan under insekter; på sistnämnda ställe i sitt sammanhang. Háv. 75. Grimn. 34. Sólarlj. 84).


Det är mer än troligt, att man kände till, att apor funnos. I den fornnordiska litteraturen, fastän icke i Sämunds Edda, begagnas ordet i sammansättningar såsom apaligr: aplik, apaskapr: apnatur.


Ordet begagnas i Grímnismál: hvar ovis apa i stället för menniska.



Katt, Köttr, Felis domestica L.
Katt
Högne hade lofvat sin dotter åt Granmars son Hödbrodd, fastän flickan sade sig hafva
kallat Hödbrodd,
för kung så dådlös
som kattans son.
Höðbrodd kveðinn
konung óneisan
sem kattar son. (Helge Hund. I, 19).


I andra skrifter omnämnas kattar-skinn och katt- belgr: kattskinn, kattskinns glófi: kattskins handske.



Varg, Úlfr, Gandr, Vitnir, Canis lupus L.
Varg
Heid den visa valan: . . .
vargar hon tämde.
vitti hon ganda. (Völusp. 1).


Vid verldens undergång:
när Odin far
att med ulf strida.
er Óðinn ferr
við úlf vega. (Völuep. 57).


Loke kallades vargens fader. Då Loke bad att få sitta i gudarnes lag, sade Odin:
Res dig då, Vidar!
och låt ulfs fader
sitta i samkväm!
så oss Loke
ej kväder lastfullt tal
här i Öges sal.
Rístu þá, Viðarr!
ok lát úlfs föður
sitja sumbli at!
síðr oss Loki
kveði lastastöfum
Œgis höllu í. (Lok. 10).


Då stod Vidar upp och skänkte i åt Loke; men sedan han druckit, kvad han till Åsarna:
Þá stóð Viðarr opp ok skenkti Loka; en áðr hann drykki, kvaddi hann ásuna:
Hell er, Åsar,
hell er, Åsynjor
och alla heliga gudar! . . .
Heilir æsir,
heilar ásynjur
ok öll ginnheilug goð! . . . (Lok. 11).


Då Loke hånade Ty, derför att Fenrisulfven slukat hans hand, sade Ty till Loke:
En hand har jag mist,
men du din heder;
ondt är bådas sorg;
ulf har ej heller godt,
när han i bojor skall
vänta verldens slut.
Handar em ek vanr,
en þú hróðrs-vitnis,
böl er beggja þrá;
úlfgi hefir ok vel,
er i böndum skal
biða ragnarökkrs. (Lok. 39).


Úlfr, Fenrisulfven, Lokes son.


Ulf sé ek liggja årösi fyr, unz rjufask regin;
pvi mundu na?st, nema pu nu pegir, bundinn, bölvasmiörl
Lok. 41.


Frö kvad:
Ulf ser jag ligga
för åns utlopp,
tills gudar förgås;
vid honom snart,
vill du ej nu tiga,
du binds, smädesmed!
Úlf sé ek liggja
árósi fyr,
unz rjúfask regin;
þvi mundu næst,
nema þú nú þegir,
bundinn, bölvasmiðr! (Lok. 41).


Under Loketrätan sade Loke till Tor:
Jordens son
har nu hit in kommit,
hvi skryter du så, Tor?
du vågar det dock icke,
när du skall mot ulf strida
och han sväljer hela Odin. (Lok. 58).


Lokes andre son, Narfve, blef en varg, varð at vargi. (Lok. slutord).


Då Tor sade, att han påä Läsö dödat berserkars hustrur, menade Hårbard, att det var skamligt att strida mot kvinnor, men Tor svarade:
Varginnor de voro,
knappt kvinnoväsen:
slogo sönder mitt skepp,
hvilket sjelf jag stöttat,
hötte mig med jernspett
men skrämde Tjalfe.
Vargynjur þat váru,
en varla konur:
skeldu skip mitt,
er ek skorðat hafðak,
œgðu mér járnlurki,
en eltu Þjálfa. (Hárb. 39).


Tor sade till Hårbard:
Värre än ulf
tror jag, du ulfva skulle,
om du fick af hammarn hugg.
Úlfi hæra
hygg ek þik œpa munu,
ef þú hlýtr af hamðri högg. (Hárb. 47).


Odin frågade Vaftrudne:
Hvad sker Odin
till aldra sist,
då gudarna gå under?
Hvat verðr Óðni
at aldrlagi,
þá er um rjúfask regin? (Vafþr. 52)


Vaftrudne svarade:
Ulf glupa
må Allfader,
honom Vidar hämnar:
kalla käftar
han klyfva skall
i ulfvastriden.
Úlfr gleypa
mun Aldaföðr,
þess mun Viðarr reka:
kalda kjapta
hann klyfja mun
vitnis vígi at. (Vafþr. 53).


Valhall kännes igen, enligt Odins utsago, ibland annat, derpå att
Varg hänger
vester om dörrn. (Grimn. 10).


Odin kvad äfven om sina ulfvar:
Gere och Freke
föder stridsvan
fräjdad Härfader;
men af vin blott
välväpnad
Odin evigt lefver. (Grimn. 19).


Om Valhall och striden mot Fenrisulfven säger han:
Femhundra dörrar
och fyrtio dertill
finnas, som jag vet, uti Valhall;
åtta hundra enherjar
åt gången gå ur hvarje dörr,
då de fara att strida emot vargen. (Grímn. 23).


Odin lärer:
Skall nämns den ulf,
som åtföljer den skimrande guden
till skyddande skog;
en annan, Hate,
han är Rodvitnes son,
som löper före klara himlabruden.
Sköll heitir úlfr,
er fylgir inu skírleita goði
til varna viðar;
en annarr Hati,
hann er Hróðvitnis sonr,
sá skal fyr heiða brúði himins. (Grimn. 39).


Den skimrande guden, klara himlabruden: solen.


Hávamál lärer:
Stig upp tidigt,
vill du andras gods
eller ock lif ega:
sällan liggande ulf
ett lår får,
ej somnad man seger. (Háv. 58).


Vidare heter det, att man ej skulle fästa lit till
gapande ulfven.
gínanda úlfi. (Háv. 85).


Loke Ulf födde
med Angerboda. (Hyndl. 39)


Hyndla sjöng:
blott se nu
framåt längre,
men Odin månde
ulf möta.
fáir sjá nú
fram um lengra,
en Óðinn mun
úlfi mœta. (Hyndl. 43).


Hedin var hemma hos sin fader Hjörvard, konung i Norge, Noregr. Hedin for en julafton ensam hem från skogen, ór skógi, och mötte en trollkvinna; hon red på en varg och hade ormar till tömmar, sú reið vargi ok hafði orma at taumum. (Helg. Hjörv. Pros. 31—32).


En trollkvinna på Sigarsvallar i Norge red julafton på en varg.
Red pä vargen,
då det mörkt var,
en kvinna. . .
på Sigarsvallar.
Reið á vargi,
er rökkvit var,
fljód eitt. . .
á Sigarsvöllum. (Helg. Hjörv. 37).


Om samma händelse säges vidare:
. . . då han såg kvinnan rida på vargen, sá konuna riða varginum. (Helg. Hjörv. Pros. 37—38).


Krigaren är vargens vän, varga vinr, som skaffar honom byte. (Helg. Hund. I, 6).


Vidres hundar as
vädra kring oss.
fara Viðris grey
valgjörn um ey. (Helg. Hund. I, 13).


Vidres hundar äro Odins vargar, Gere och Freke.


Ulfidet var stridsfältet.
Tidigt sporde
från ulfidet. . .
Frá árliga
ór úlfiði. . . (Helg. Hund. I, 17).


Gudmund säger till Sinfjötle, då denne blifvit förvandlad till varg:
Du har ätit
ulfvars föda.
þú hefir etnar
álfa krásir. (Helg. Hund. I, 38).


Sinfjötle svarade:
På Sagas näs
nio barn fingo
vi, blott ulfvar,
deras far är jag ensam.
Niu áttu vit
á nesi Ságu
úlfa alna,
ek var einn faðir þeirra. (Helg. Hund. I, 41).


Gudmund svarade:
Ej var du fader
fenrisulfvars,
äldste af dem!
så vidt jag minnes:
sen dig gillat
framför Gnipalund
tursamöar
å Torsnäs. . .
Faðir varattu
fenrisúlfa
öllum ellri,
svá at ek muna:
síz þik geldu
fyr Gnípalundi
þursameyjar
á þórsnesi. . . (Helg. Hund. I, 42).


Gilla: gälla, snöpa.


Vidare heter det: . . .
vid vargtjut van
i skogar ute.
vargljóðum vanr
á viðum úti. (Helg. Hund I, 43).


Och på ett annat ställe:
ulfven ätit
af korpens föda.
át hálu skær
af hugins barri. (Helg. Hund. I, 58).


Helge liknar sig sjelf vid en grå ulf.
I grå ulf
haden gripit,
honom för Hamal höll
konung Hunding.
er úlf grán
inni höfduð,
þar er Hamal hugði
Hundingr konungr. (Helg. Hund. II, 1).


Helge liknas äfven på ett annat ställe vid ulfven. Ulf betyder stundom fogelfri. (Helg. Hund. Il, 37).
Jfr. uttrycket vargr i véum, 'varg i veum'.


Det vare dig hämd
för Helges död,
att du varder varg
ute i skogen,
utan gods och
hvarje gamman,
saknande mat,
om du ej åteln söker. (Helg. Hund. II, 33).


Reidmar uppmanade sin dotter Lyngheid att föda en dotter ulfhågad, úlfhuguð. (Sigurd. Fafn. II, 11).


Regin kallade Sigmunds son, Sigurd, den fräcka ulfven, frekr úlfr. (Sigurd. Fafn. II, 13).


Enligt Nibelungenlied fick Guttorm vargkött att äta för att kunna begå mordet å Sigurd.


Sigurd låg efter döden alldeles
gifven åt ulfvar. . .
vargar tjuta
om man din egen.
of gefinn úlfum. . .
vargar þjóta
um veri þínum. (Gudr. II, 7).


Gudrun gick att uppsöka, hvad vargen lemnat, varga leifar. (Gudr. II, 10).


Och hon sjunger:
Ulfvar synts mig
mycket bättre,
om de låtit mig
lifvet mista. (Gudr. II, 11).


Vargen kallas på ett ställe likbest, hrægifr. (Gudr. II, 29).


På Gunnars fråga angående inbjudningen till Atles gästabud svarade Högne:
Hvad tror du bruden bådat,
då hon åt oss ring sände,
omgifven af vargahår?
jag tror, att hon varna ville;
hår af vargen fann jag
fästadt i röda ringen:
ulfsväg för visso
oss väntar att rida. (Atl. 8).
Ulfvar skola ega
Nifiunga-arfvet,
gamla grånande,
om Gunnar doge.


Glaumvör drömde om Gunnar:
Blodigt såg jag svärdet
draget ur din brynja,
— svårt är sådan dröm
för nödstäld man säga: —
spjut jag instucket
genom din midja såg,
och tjöto ulfvar
vid spjutets ändar. (Atl. grœnl. 24)


Gunnar uttydde drömmen:
Hundar der springa:
börja starkt skälla;
sä bådar hundskall
spjutens flygt ofta. (Pag. 62. Atl. grœnl. 25)


Galgar benämndes vargtré vindköld, vindkalla vargträd. Tranans läte hördes der. (Hamd. 19).


HOLZMANN påpekar vid detta ställe, att korset blifvit kalladt waragtreo, vargträ. — Jemf. under Trana.


Hamde kvad:
Icke tror jag oss vara
af ulfvaart,
att vi skola skada hvarandra,
nornors hundar,
de högst glupska, lika,
i öknen födde.
Ekki hygg ek okkr vera
úlfa dœmi,
at vit mynim sjálfir um sakask,
sem grey norna,
þau er gráðug eru
i auðn um alin. (Hamd. 30).


Vargen kunde vara ett godt järtecken:
Det är det tredje:
om du tjuta hörer
ulf under askgren;
lycka unnas
dig öfver hjelmprydde,
om du ser ulf framför fara. (Sig. Fáfn. Il, 22).


En nötväcka, i väntan på att Sigurd skulle döda Regin, sjöng:
Ulfvar jag väntar,
der jag hans öra ser.
Þar er mér úlfs ván,
er ek eyru sék. (Fáfn. 35).


Det är: ulfven hoppas på föda, blott Sigurd visar sig.


På ulfvens klor, á úlfs klóm, skulle runor ristas. (Sigrdr. 21).


Segerdrifva sade till Sigurd:
Arm är löftesvarg.
armr er vára vargr. (Sigrdr. 28).


Det är: uselt är löftesbrott.


Sonen hämnas gerna, äfven om han tagit mansbot för dödad fader eller slägtinge. Han kallas vargdropi. (Sigrdr. 40).


En ulf syns hos den unge,
fast han med guld är godtgjord.
Ulfr er i ungum syni,
þó sé hann gulli gladdr. (Sigrdr. 40).


Kött af varg och orm skänkte mod och vildhet.
Några ulf skuro,
några orm stekte,
några åt Guttorm
af vargen delte,
förr’n de tordes,
skadelystne,
för hjeltens färd
försåt lägga. (Brot af Sig. 4).


Brynhild sade till sin man, Gunnar, om Sigurds son, som hon ansåg äfven böra dödas:
Låtom sonen följa
sin fader åt;
ej skall ulfyngel
länge fostras. (Sig. Fáfn. III, 12).


När Atle bjudit Gunnar och Högne till sig, varnade Gudrun dem, sände bud med runor och Andvares ring, och knöt dervid varghår, vargshár. (Dráp Nifl.).



Hund, Hundr, Hvelpr, Canis familiaris L.
Hund
Garm tjuter vid
Gnipagrottan,
fängslet brister,
och ulfven flyktar.
Fram ser jag längre,
mångt kan jag säga
om segergudars
väldiga skymning.
Geyr Garmr mjök
fyr Gnípahelli,
festr mun slitna,
en freki renna.
Fram sé ek lengra,
fjöld kann ek segja
um ragnarök
römm sigtiva. (Völusp. 37, 48).


Garm, motsvarande Kerberos hos de gamle grekerna, tjuter förskräckligt vid Gnipagrottan i Hels, dödsgudinnans, rike, så att fjettrarna brista för 'ulfven', fenrisulfven eller möjligen Loke.


Garm, sade Odin, är den förnämste bland hundar. (Grimn. 44)


Odin red på Sleipne ned till Niflhel:
mötte han hunden,
som ur hålan kommit
mœtti hann hvelpi
þeim er ór helli kom. (Vegt. 2).


Han var blodig
på bröst framtill,
på spå-fadern
skälde länge.
Sá var blóðugr
um brjóst framan
ok galdrs föður
gó um lengi. (Vegt. 3).


Galdrs faðir: Odin.


Trym hade guldband på sina hundar.
Trym satt å högen,
tursadrotten,
guldband snodde
åt sina hundar. (Þrym. 6).


Om hundarna på Gymes gårdar säges det:
Der voro hundar vilda och bundna framför grinden på skidgärden, som omgaf Gerds hus.
Þar váru hundar ólmir ok bundnir fyr skiðgards hliði, þess er um sal Gerðar var. (Skirn. Pros. 10—11).


Skirne red till en fäherde och frågade honom: . . .
hur jag till samtal mä komma
med unga mön
för Gymes hundar. (Skirn. 11).


Det var ett kännetecken på Odin, att ingen hund var så ilsken, att han vågade springa på honom, at engi hundr var svá ólmr, at á hann mundi hlaupa. (Grímn. Inledn. 43).


Geirröd lät derför
fasttaga den man, hvilken
hundarna icke ville anfalla.
handtaka þann mann, er
eigi vildu hundar á ráða. (Grímn. Inledn. 46).


Håvamål tillråder:
föd väl häst hemma,
men hund å utgård.
heima hest feita,
en hund á búi. (Se pag. 7).


Uti Stockholmshandskriften, afskrifven år 1684, finnas några vers, som saknas uti Codex regius: bland hvilka må anföras, hurusom Hávamál varnar för:
hundars skall,
hunda gelti, (Háv. 87).


eller skällande hundar. Man har ändrat detta till:
hundars hälta,
hunda helti,


troligtvis endast för stafrimmets skull, hvilket ej synes nödigt, då följande vers är fritt bildad. Hälta: haltandet.


Då Billings mö lofvat Odin ett möte, aflopp det sålunda:
Soluppgången
nära kom jag se’n åter,
då folket i saln somnat:
en hund jag då fann
på härlig flickas plats
i bädden bunden.
Ok nær morni,
er ek var enn um komin,
þá var saldrótt um sofin:
grey eitt ek þá fann
innar góðu konu
bundit beðjum á. (Háv. 101).


Jarl, Rigs son, tillredde jagt- eller stridsvapen och brukade bland annat äfven
hundar hetsa.
hundum verpa. (Rig. 36).


Sinfjötle sade till Gudmund:
Förr ville
jag vid Frekasten
korpar mata
med dina lemmar,
än edra tikar
mätta och vattna
eller galtar fodra;
Fyrr vildak
at Frekasteini
hrafna seðja
á hrœum þínum,
en tíkr yðrar
teygja at solli
eða gefa göltum; (Helg. Hund. I, 46).


att sköta hundar var således vanhederligt.


Odin sade till konung Hunding, att han skulle förrätta de sämsta sysslorna, bland hvilka nämnas:
hundar binda,
hästar vakta,
gifva svinen mat,
förr'n till sömns du går.
hunda binda,
hesta gæta,
gefa svinum soð,
áðr sofa gangir. (Helg. Hund. II, 39).


Atle sade om sin dröm:
Jag tyckte af min hand
hundar lösta,
utan glädje
gläfsa båda:
deras kött syntes
mig ruttnadt vara,
man mig tvang
liken att tära.
Hugðak mér af hendi
hvelpa losna,
glaums andvana
gylli báðir:
hold hugðak þeirra
at hræum orðit,
naudigr ná
nýta ek skyldak. (Gudr. II. 42. Se vidare under Falk).


Hvelpr öfversättes med hvalp, men ordet användes, åtminstone i kväden, om hundar i allmänhet. Lika som i denna dröm släppte Gudrun hundarna, hvelpa, lösa. Se här nedan Atl. 44, p. 62. Hvalpar hade man nog icke bundna.


Med Sigurds och Brynhilds lik skulle, bland annat, brännas två hundar, två hökar och det tillägges:
då är allt deladt
i lika delar,
så att hvardera skulle hafva med sig efter döden en hund, en hök, samt dessutom Brynhild tärnor och Sigurd svenner. (Sig. Fáfn. III, 67).


Då Gudrun dödat Atle och skulle bränna hans folk inne, släppte hon hundarna lösa, hvelpa leysti. (Atl. 44).


Detta sammanhänger med Gunnars uttydning af Glaumvörs dröm om vargarna.
Hundar der springa,
börja starkt skälla,
så bådar hundskall
spjutens flygt ofta.
Rakkar þar renna,
ráðask mjök geyja,
opt verðr glaumr hunda
fyr geira flaugum. (Atl. grœnl. 25. Pag. 57).



Björn, Bera, Brun bera, Björn, Ursus arctos L.
Björn
Namnet berserk betyder antingen 'klädd i björnhud’ eller snarare 'utan pansarskjorta'. (Göd. p. 296).


Hávamál varnar: tro ej. . .
björnaleken.
bjarnar leiki. (Háv. 86).


Kom så från jagtmark
skarpögd jägar
Völund, vandrande
den långa väg;
gick bruna
björnen att steka,
brann ris tidigt
af torra furan,
vindtorra veden,
framfor Völund.
Kom þar af veiði
veðreygr skyti
Völundr, liðandi
um langan veg;
gekk brúnni
beru hold steikja,
ár brann hrísi
allþurr fura,
viðr inn vindþurri,
fyr Völundi. (Völund. 10).


Å björnfäll, ringar
räknande, satt
der alfers furste.
Sat á berfjalli,
bauga taldi
álfa ljóði. (Völund. 11).


Det gjorde Ylfingars
ättling helt nyss
vester om våg,
om dig veta lyster:
Jag björnar tog
i Bragelunden,
och örnars slägt
med spjut mättade.
Nu jag sagt, mö!
hvadan brynjor blodats,
och vi vid hafvet
visst ej stek ätit. (Helg. Hund. II, 9. Första delen, 1—4, osäker, enl. GRUNDTVIG: pag. 223.).


Man skulle rista runor:
På björnens ramar.
á bjarnar hrammi. (Sigrdr. 21).


Tydligen menas här klor.


Björnar mörkbruna
bita huggtänder
i menskors fristad,
kommer ej Gunnar hem.
Birnir blakkfjallir
bíta þreftönnum
gumna griðstaði,
ef Gunnar ne kemskat. (Atl. 9).


Om Gudrun och hennes dödade bröder heter det:
hon ej grät öfver
bröder, de björnhärda,
och barnen snälla.
er hon æva grét
brœðr sína berharða
ok buri svása. (Atl. 41).


Den retade Jörmunrek röt
som björn ryter.
sem björn hryti. (Hamd. 26).



Isbjörn, Hvitabjörn, Ursus maritimus L.
Isjörn


Kostbära drömde:
Björn tyckte jag kom hit in
och bröt upp stockar,
riste sina ramar,
sð att vi räddes:
i mun fast höll oss
så vi föllo i vanmakt,
der var äfven larm,
och ej så litet.
Björn hugðak hér inn kominn,
bryti upp stokka,
hristi svá hramma,
at vér hrædd yrðim:
munn oss mörg hefði,
svá at vér mættim ekki,
þar var ok þrömmun
þeygi svá litil. (Atl. grœnl. 17).


Högne svarade:
Väder då växer,
varder snart skräckligt;
isbjörnen du såg ju,
då blir storm, östlig.
Veðr mun þar vaxa,
verða ótt snemma,
hvitabjörn hugðir,
þar mun hregg austan. (Atl. grœnl. 18).



Utter, Otr, Lutra vulgaris L.
Utter
Regin sade:
Utter hette vår broder, han for ofta i en fors i en utters skepnad: han hade tagit en lax och satt på åbrädden och åt blundande. Loke slog honom i hjel med en sten; Åsarne tyckte sig hafva god lycka och flådde skinnet af uttern. Samma kväll drogo de på gästning till Reidmar och visade sin fångst Då togo vi dem med händerna och pålade dem dråpslösen: att fylla utterskinnet med guld och att äfven hölja det utvändigt med rödt guld.
Otr hét bróðir várr, er opt fór i forsinn í otrs liki; han hafði tekit einn lax ok sat á árbakkanum ok át blundandi. Loki laust hann með steini til bana; þóttusk æsir mjök hepnir verit hafa ok flógu belg af otrinum. Þat sama kveld sóttu þeir gisting til Hreiðmars ok sýndu veiði sina. Þá tóku vér þá höndum ok lögðum þeim fjörlausn: at fylla otrbelginn með gulli ok hylja utan ok með rauðu gulli. (Sig. Fáfn. II, Inledn. 13 etc.).


Sedan Loke skaffat guldet af And vare, heter det:
Åsarna utredde åt Reidmar godset och stoppade upp utterskinnet och reste det på fötter; då skulle Åsarna stapla upp guldet och hölja skinnet. Men när det var gjordt, gick Reidmar fram och såg ett morrhår och bad dem hölja det. Då drog Odin fram ringen, Andvares skänk, och höljde håret.
Æsir reiddu Hreiðmari féit, ok tráðu upp otrbelginn ok reistu á fœtr; þá skyldu æsirnir hlaða upp gullinu ok hylja. En er þat var gört, gekk Hreiðmarr fram ok sá eitt granahár ok bað hylja. Þá dró Óðinn fram hringinn Andvaranaut ok huldi hérit. (Sig. Fáfn. II. Pros. 5—6).


Då sade Loke:
Guld är dig nu redt,
och du lösen har
hög för mitt hufvud;
ej för din son varder
sällhet skapad;
det varder båda eders bane.
Gull er þér nú reitt,
en þú gjöld hefir
mikil mins höfuðs;
syni þinum verðra
sæla sköpuð;
þat verðr ykkarr beggja bani. (Sig. Fáfn. II, 6).


Reidmar sade:
Röda guldet
tror jag mig råda öfver,
så länge som jag lefver.
Rauðu gulli
hygg ek mik ráða munu,
svá lengi sem ek lifi. (Sig. Fáfn. II, 9).


Men då Fåfne och Regin af Reidmar ville utfå sina delar af böterna, niðgjöld, efter sin broder Utter, vägrade Reidmar det och blef under sömnen dödad af sin son Fåfne, som tog allt guldet (Sig. Fáfn. II. Pros. 9—10).



Ekorre, Íkorni, Sciurus vulgaris L.
Ekorre
Ratatosk heter ekorren,
som ränna skall
på Yggdrasils ask.
Ratatoskr heitir íkorni,
er renna skal
at aski Yggdrasils. (Grímn. 32).



Hjort, Hjörtr, Cervus.
Hjort
Eiktyrne heter hjort,
som på hallen står
och gnager Läråds grenar;
från hans horn drypa
droppar i Hvergelme;
dädan komma elfvar alla. (Grimn. 26).


Eiktyrne, den ektornade, med starka horn försedde; Elg? Läråd: trädet, som råder för lä: verldsträdet. Hvergelme: urbrunnen i Niflhel.


Hjortar finnas ock fyra
med finböjda halsar,
som å grenarna gnaga:
Dåin heter en,
Dvalin en annan,
Dunör och Duratro. (Grímn. 33).


Dåin: dvärg bland hjortarna: rådjur? De funnos i Danmark och Skåne vid deras första bebyggande, äfven i sydligare trakter. Möjligtvis häntyda namnen på de olika hjortarterna.


Ytterligare säges det om Yggdrasils ask, att
hjort biter upptill,
men dess sida murknar,
Nidhögg gnager nedtill.
hjörtr bitr ofan,
en á hliðu fúnar,
skerðir Niðhöggr neðan. (Grímn. 35).


Här styra till stranden
snabba kölar,
segelhjortar
med rår långa.
Snúask hér at sandi
snæfgir kjólar,
rakka hirtir
ok rár langar. (Helg. Hund. I, 51).


Rakka hjörtr, segelhjort, poetiskt uttryck för snabbseglare.


Helge Hundingsbane stod så högt öfver andra höfdingar som asken bland törne,
eller den hjortkalf
af daggen stänkt,
som är högre
än djurhopen,
hornen glänsa
mot sjelfva himlen.
eða sá dýrkálfr
döggu slunginn,
er öfri ferr
öllum dýrum,
ok horn glóa
við himin sjálfan. (Helg. Hund. II, 38).


I ett annat kväde heter det endast:
eller högbent hjort
bland vilda djuren.
eða hjörtr hábeinn
um hvössum dýrum. (Guðr. II, 2).


Liknelsen här är bättre än den förra om hjortkalfven med horn.



Ren, Hreinn, Cervus tarandus L.
Ren
Hávamál liknar en falsk kvinnas kärlek vid hvarjehanda . . . .
eller som för en halt att
ren å halt fjell hinna.
eða skyli haltr henda
hrein í þáfjalli. (Háv. 90).


Huruvida härmed menas tam eller vild ren, känna vi ej. Bilden, i hvilket fall som helst, härleder sig från norden.



Nötkreatur, þjórr, Uxi, Yxn, Kú, Kálfr, Bos taurus L.
Nötkreatur
Audumla, en ko, som slickade på saltklipporna; från hennes spenar strömmade den mjölk, hvaraf Yme lefde. Urkon lärer ännu omtalas i sägner i Ydre härad. Jfr. Gödecke, p. 282.


Jätten Trym sade:
Gå här på gården kor,
med gyllne horn,
fullsvarta nöt,
till jättens gamman;
mängd har jag skatter,
mängd har jag skänker,
och endast Fröja
tycks mig fattas. (Þrym. 24).


Gullhyrndr betyder gullhornad, men liksom gullhárr är en som har gult hår, kan det förra ordet öfversättas med gulhornad, helst detta äfven nu är en vanlig färg på oxhorn.


Vid Tryms gästabud för Tor, den förres förmenta brud, visade Sifs man, Tor, hvad han, enligt sagan, förmådde äta och dricka:
Ensam en oxe,
åtta laxar,
alla läckerbitar,
åt kvinnor ämnade,
åt Sifs man, och drack
tre fat mjöd.
Einn át oxa,
átta laxa,
krásir allar,
þær er konur skyldu,
drakk Sifjar verr
sáld þrjú mjaðar. (Þrym. 25).


Ett sáld: en tunna = 6 mælar, högst = 80 kannor, 240 potter danskt mål.


Då detta Trym,
tursa drott, kvad:
'Hvar såg du brudar,
bita skarpare?
jag såg ej brudar
bita bredare,
eller mera mjöd
en mö dricka. (Þrym. 26).


Han ej anade
godt, då han såg
hexornas skräck
å golf kommen:
der nu tre tjurar
blefvo tagna,
böd jätten strax
att dem sjuda.
Sagðit hánum vel
hugr, þá er sá
gygjar græti
á gólf kominn;
þar váru þjórar
þrir of teknir,
bað senn jötunn
sjóða ganga. (Hým. 14).


Versindelningen är här efter d:r K. HILDEBRAND.


Hufvud läto
de afhugga
och till sjudning
sedan bära;
Sifs make åt,
förr'n till sömns han gick,
ensam Hymes
två nöt med allt.
Hvern létu þeir
höfði skemra,
ok á seyði
siðan báru;
át Sifjar verr,
áðr sofa gengi,
einn með öllu
yxn tvá Hýmis. (Hým. 15).


För att Tor måtte få agn till sitt fiske, sade Hyme:
Vänd dig till hjorden,
om du det vågar,
du bergsbors skräck!
och sök bete.


Jag väntar,
att dig varder
agn af oxe
ej svårt taga.


Svennen snarligt
drog till skogen,
der han en oxe,
helsvart, mötte.


Tursars bane
bröt af tjuren
de högresta
hornen tvenne.
Hverf þú til hjarðar
ef þú hug truir,
brjótr bergdana,
beitur sœkja! (Hým. 17).


þess væntik,
at þér myni
ögn af uxa
auðfeng vera.


Sveinn sýsliga
sveif til skógar,
þar er uxi stóð
alsvartr fyrir. (Hým. 18).


Brant af þjóri
þurs ráðbani
hátun ofan
horna tveggja. (Hým. 19).


Tor satte sen oxhufvudet, uxa höfuð, på kroken, på hvilken midgårdsormen nappade. (Hým. 22).


Att mjölka kor syntes vanhederligt för en man:
Vet du, om jag gaf dem,
som jag ej skulle gifvit,
de svagare, seger:
så var du åtta
år under jord
kor mjölkande och kvinna,
och du har ju der burit . . .
Veiztu, ef ek gaf þeim,
er ek gefa ne skylda,
inum slævurum, sigr:
átta vetr vartu
fyr jörð neðan
kýr mólkandi ok kona
ok hefir þú þar borit . . . (Lok. 23).


I 7:de strofen har man efter þar tillfogat börn of, hvilket dock är öfverflödigt, då bera äfven betyder 'bära' om djur, som äro drägtiga eller framföda foster: kon har burit. Här begagnas det, såsom ytterligare smädelse, om Loke.


Då Skirne kommit fram till Gymes gårdar, heter det:
Han red dit, der en fäherde satt på en hög och tilltalade honom:
Säg det, herde!
der du å högen sitter
och vaktar alla vägar: . . .
Hann reið at þar er féhirðir sat á haugi ok kvaddi hann: (Skirn. 10. Pros).
Segðu þat, hirðir!
er þú á haugi sitr
ok varðar alla vega: . . . (Skirn. 11).


Féhirðir: en herde i allmänhet.


Horn till dryckeskärl omtalas. Agnar gaf Odin ett fullt horn att dricka. (Grímn. Inledn).


Liknelsevis omtalas hjordar i allmänhet och deras vett. Hávamál lärer:
Glupsk man, som
saknar lefnadsvett,
äter sig ohelsa;
ofta löje
uti bildadt lag
bringar dum man magen.
Gráðugr halr,
nema geðs viti,
etr sér aldrtrega;
opt fær hlœgis,
er með horskum kemr,
manni heimskum magi. (Háv. 20).


Hjordarna veta.
när de hem skola,
och gå då från gräsbetet
Hjarðir þat vitu,
nær þær heim skulu,
ok ganga þá af grasi. (Háv. 21. Jemf. p. 42).


Kreatur i allmänhet, , omtalas äfven i de vackra versarna:
Fä dör,
fränder dö,
du sjelf dör äfven;
dens rykte
dör aldrig,
som sig ett godt vunnit.
Deyr fé,
deyja frændr,
deyr sjálfr it sama;
en orðstírr
deyr aldregi
hveim er sér góðan getr. (Háv. 76).


Fä dör,
fränder dö,
du sjelf dör äfven;
ett jag vet,
som aldrig dör,
dom öfver död man.
Deyr fé,
deyja frændr,
deyr sjálfr it sama;
ek veit einn
at aldri deyr:
dómr um dauðan hvern. (Háv. 77).


Kon hade sitt värde, och att ega en sådan hoppades fattig man:
Bättre är lefva
än vara liflös,
kvick karl får nog ko;
eld såg jag uppbränna
den rike mannens bo,
men ute stod döden för dörrn. (Háv. 70).


Äfven kalfven omtalas med häntydan på faran för honom af en iråkad sjukdom: lita ej på
sjuka kalfven.
sjúkum kálfi. (Háv. 87).


Vid Eddas måltid för Rig (Heimdall) heter det, att
Soppa var i skålen.
Soð var i bolla. (Rig. 4).


Att soppan var kalfsoppa, synes af följande:
Kalfven var kokt
bästa biten.
Var kálfr soðinn,
krása beztr. (Rig. 4).


Dessa två vers anses af S. GRUNDTVIG såsom senare tillagda, troligen emedan de utgöra öfverskjutande vers, hvilket dock förekommer på flera ställen i samma kväde. BUGGE anser dem äkta, hvilket har det skäl för sig, att då Edda bjöd på kaka och soppa, borde hon äfven sätta fram köttet, hvarpå denna var kokt.


Följden af besöket blef sonen Träl, stamfader till trälarne, om hvilka man får en föreställning af beskrifningen:
Var å händerna
skrynkligt skinn,
krökta knogar,
kartnaglar,
digra fingrar,
vidrigt anlet,
kutrygg,
långa hälar.
Var þar á höndum
hrokkit skinn,
kroppnir knúar,
kartnir negl,
fingr digrir
fúlligt andlit,
lotr hryggr,
langir hælar. (Rig. 8).


Uttrycket langir hælar häntyder på plattfot eller på stora fötter. Han tillväxte och trifdes väl och arbetade med
bast att binda,
bördor att bära:
han bar dertill hem
ris långa dagen.
bast at binda,
byrðar görva;
bar hann heim at þat
hrís gerstan dag. (Rig. 9).


Hans brud beskrifves äfven:
Dit kom till gården
gingelbent tös;
ärr var å fotblad
arm var solbränd,
näsa nedböjd,
hon nämndes Tir.
Þar kom at garði
gengilbeina,
örr var á iljum,
armr sólbrunninn,
niðrbjugt er nef,
nefndisk Þír. (Rig. 10).


De fingo 12 söner, hvilka
byggde stängsel,
åkrar gödde,
skötte om svinen,
getter vallade,
gräfde torf.
lögðu garða,
akra töddu,
unnu at svínum,
geita gættu,
grófu torf. (Rig. 13).


Dessutom fingo de 8 döttrar, af hvilka en hette Tranben, Trönubeina. Af dessa uppkommo träl-ätterna.


Ammas son Karl
tog oxar att tämja,
årder göra,
hus att timra
och lador bygga,
kärror att göra
och köra plog.
öxn nam at temja,
arðr at görva,
hús at timbra
ok hlöður smiða,
karta at görva
ok keyra plóg. (Rig. 23).


Ottar offrade åt Fröja, reste henne ett altare, som han i ny rödfärgade med nötblod, nauta blóði. (Hyndl. 10).


Helges fogel kvad bland annat, att han ville välja:
gullhornade kor
från kungens gård.
gullhyrndar kýr
frá grams búi. (Helg. Hjörv. 4).


Från Hundland omtalas en vallgosse, hjarðarsveinn.


Helge med sin här gjorde i Brunaviken, Brunavágum, strandhugg, och de åto der rått (kött), rått, hvilket väckte förvåning, så att Sigrun frågade, hvarför de åto sådant. (Helg. Hund. II. Pros. 5—6).


Hvi skola hjelmklädde
rått kött äta?
Hví skal und hjálmum
hrátt kjöt eta? (Helg. Hund. II, 8).


Helge förklarar det dermed, att han hade hållit fältslag och litet stek ätit lítt steikt etit. (Helg. Hund. II, 9).


Sedan Atle blifvit sårad, klagade han öfver Gudrun och beskref sin giljarefärd:
Allt var förträffligt,
då hit vi foro,
ståtlig var skaran
af män högborne;
boskapen riklig,
ocksä vi njöto;
fullt med gods fans der,
många det skänkte.
Allt var ítarlikt
um órar ferðir,
margs var alls sómi
manna tiginna:
naut váru œrin,
nutum af stórum,
þar var fjöld féar,
fengu til margir. (Atl. grœnl. 94).



Får, Sauðr, Ovis aries L.
Får


Lår, lær, förekommer på några ställen; kan hafva varit af flera slags djur, möjligen äfven af får.
Här och hvar
torde jag blifvit hem bjuden,
om jag ej behöft ett mål mat,
eller om hos trogne
vännen två lår hängde,
deraf jag ett ren ätit.
Hér ok hvar
mundi mér heim ofboðit,
ef þyrptak at málungi mat,
eða tvau Iœr héngi
at ins tryggva vinar,
þars ek hafðak eitt etit. (Háv. 67).


Husdjur i allmänhet omtalas i de pag. 70 anförda versarna.
Fä dör,
fränder dö . . . (Háv. 76)


I nästa vers nämnas särskildt inhägnade fållor för får, grindr, vid beskrifningen om lyckans ostadighet:
Fulla fållor
såg jag hos Fitjungs söner,
nu bära de nödens staf;
rikdom är
som ögonblick:
han en vansklig vän är.
Fullar grindr
sá ek fyr Fitjungs sonum,
nú bera þeir vánar völ;
svá er auðr
sem augabragð:
hann er valtastr vina. (Háv. 78).


Regin smidde Sigurd ett svärd, gerði Sigurði sverð, som hette Gram. Det var så hvasst, att, då han höll det ned i Rhen, Rín, och lät en ulltott, ullarlagð, flyta med strömmen, skar det i sönder ullen lika som vattnet. Sigurd klöf med samma svärd Regins städ. (Sig. Fáfn. II. Pros. 14—15).



Book, Get, Hafr, Geit, Capra hircus L.
Get


Endast Tor omtalas såsom åkande med bockar. Då han, klädd som Fröja, med Loke, klädd som flicka, skulle åka till jätten Trym, heter det:
Hem blefvo bockar
så brådt förda,
snabba vid skaklar,
skulle väl löpa;
bergen remna,
jorden brinner,
åkte Odins son
till jättarnas hem.
Senn váru hafrar
heim um reknir,
skyndir at sköklum,
skyldu vel renna;
björg brotnuðu,
brann jörð loga,
ók Oðins sonr
í jötunheima. (Trym. 22).


Om Tors och Tys resa från Åsgård till Hyme heter det:
De drogo långt
den dagen
ifrån Åsgård
och till Egil kommo;
han vaktade bockar
med horn höga,
de åt hus vände,
som Hyme egde.
Föru drjúgum
dag þann fram
Ásgarði frá,
unz til Egils kvámu;
hirði hann hafra
horngöfgasta,
hurfu at höllu,
er Hýmir átti. (Hym. 7).


Tor kallas bockars drott, hafra dróttinn. (Hym. 20).


Då Tor for åter från sin bragd hos Hyme, blef en hans bock sjuk:
Foro ej långt,
förr'n Lorrides
bock sig lade
liksom halfdöd:
skakelhäst var
sjuk i foten,
men det hade listig
Loke förvållat.
Fórut lengi,
áðr liggja nam
hafr Hlórriða
hálfdauðr fyrir:
var skær skökuls
skakkr á beini,
en þvi inn lævísi
Loki um olli. (Hym. 37).


Deraf att skakelhästen, d. v. s. bocken, särskildt namnes, kan man förmoda, att af Tors bockar en ansågs gå mellan skaklarna och den andre löpa vid sidan. 


Tor hade före afresan ätit sill och bockkött, hafra, hvilket ord äfven betyder hafre. (Hárb. 3).


Skirne sade till Gerd:
Rimgrimne nämns den turs,
som dig ega skall
nedan om likgrinden;
der dig vid trädets
rot de usla
getters vatten gifve!
en bättre dryck
du aldrig smake,
möl så sjelf du ville,
möl så sjelf jag ville.
Hrímgrímnir heitir þurs,
er þik hafa skal
fyr nágrindr neðan;
þar þér víflmegir
á viðar rótum
geita hland gefil
œðri drykkja
fá þú aldregi,
mær, af þínnm munum,
mær, at mínum munum! (Skírn. 35).


Odin lärde:
Heidrun heter geten,
som står på hällen
och gnager på Läråds grenar;
skålen fylla
hon skall med klara mjödet,
hvilket ej får fattas. (Grimn. 25).


Hávamál säger:
Eget bo är
bäst, fast litet,
man är herre hemma;
ega två getter
och ett halmtäckt hus
bättre är än att tigga.
Bú er betra,
þótt búkot sé,
halr er heima hverr;
þótt tvær geitr eigi
ok taugreptan sal,
þat er þó betra en bœn. (Háv. 36).


Snör, Karls hustru, bar getskinnskjortel. Ibland deras barn nämnas: Dräng, Smed och Bonde. Snör och Karl voro stamfäder till frie mäns ätter. (Rig. 24—26).


Om deras göromål se p. 72, Rig. 23.


Getter mjölkades. Gudmund sade till Sinfjötle:
då du Gullnes
getter mjölkade.
þá er þú Gullnis
geitr mólkaðir. (Helg. Hund. I, 45).


Sinfjötle kvad till Gudmund:
Förr mä du, Gudmund!
getter valla,
i bergsskrefvor
branta klifva,
uti handen hafva
hasselstafven;
det är dig blidare
än svärdets domar.
Fyrr mundu, Guðmundr!
geitr um halda
ok bergskorar
brattar klífa,
hafa þér i hendi
heslikylfu;
þat er þér bliðara
en brímis dómar. (Helg. Hund. II, 21).


Getter nämnas af Sigrun liknelsevis Helge Hundingsbanes fiender:
som för ulfven
yra getter
rymma fjellet,
fulla af skräck. (Jemf. Hyndl. 46).
sem fyr úlfi
óðar rynni
geitr af fjalli
geiskafullar. (Helg. Hund. II, 37).



Svin, Svín, Göltr, Runi, Gyltr, Gríss, Sus scrofa L.
Svin


Andrimne låter
i Eldrimne
Särimne koka:
det bästa fläsk;
men det få veta,
hvad enherjarne äta.
Andhrimnir Iætr
í Eldhrímni
Sæhrímni sóðinn:
fleska bezt,
en þat fáir vitu,
við hvat einherjar alask. (Grímn. 18).


Det är: kocken i Valhall lät i kokkitteln koka svinet.


Forspjallsljóð, 17, nämner äfven Särimne. Såsom en konstprodukt från 17:de århuudradet och en imitation af de gamla sångerna är denna sång för vårt ämne icke användbar.


Hávamál varnar för
rytande svinet
rýtanda svíni. Háv. 85.


I samma sång förekommer:
Uppåt se
skall du ej i en slagtning
— såsom galtar
varda menskosöner —. 
Upp líta
skalattu i orrostu
— gjalti glíkir
verða gumna synir —, (Háv. 129).


På Fröjas resa med Hyndla till Valhall skulle de färdas med Fröjas galt, runi, och en af Hyndlas ulfvar, hvaremot Hyndla invände, att galten, göltr, icke kunde följa med hennes häst, marr, och misstänkte, att galten var den förklädde Ottar, hvilket Fröja nekade och fortfor: (Hyndl. 5).


Glänsande galten,
gullborstklädde,
är Hildesvin,
den mig danat tvenne
snälla dvergar,
Dåin och Nabbe.
þar er göltr glóar,
Gullinbursti,
Hildisvíni,
er mér hagir görðu
dvergar tveir,
Dáinn ok Nabbi. (Hyndl. 7).


Språkom vi från sadeln!
sitta vi skola
och om furstars
ätter döma,
om de kämpar,
som från gudar kommit.
Sennum vit ór söðlum!
sitja vit skulum
ok um jöfra
ættir dœma,
gumna þeirra
er frá góðum kvámu. (Hyndl. 8).


Slutligen sade likvisst Fröja till Hyndla, att hon skulle gifva åt galten af minnets öl, att han tre dagar derefter skulle kunna åter upprepa hvad han hört. (Hyndl. 44).


Uti berättelsen om Hedins löfte vid bragebägaren nämnes Norge såsom skådeplatsen, och att löftet skedde julafton. Om kvällen gjorde man heliga löften. Offergalten framleddes, man lade sina händer på honom och afgaf så högtidliga löften vid bragebägaren; var framleiddr sónargöltr, lögðu menn þar á hendr sínar, ok strengdu menn þá heit at bragarfulli. (Helg. Hjörv. Pros. 31—32).


Att sköta svin och hundar nämnes med hån.
Säg du det i afton,
när du svin fodrar
och ger tikar
dryck och föda. . . .
Segdu þat í aptan,
er svínum gefr
ok tíkr yðrar
teygir at solli. . . . (Helg. Hund. I, 35).


Detsamma återkommer på ett annat ställe. (Helg. Hund. I, 46).


Så ock då Odin befaller Hunding att
gifva svinen mat (Jemf. p. 61).
gefa svínum soð (Helg. Hund. II, 39).


Hama sik sade man om kreatur, hästar och nötkreatur, som vände bakdelen mot vinden. CLEASBY-VIGFUSSON. — Fylkja hamalt var att bilda svinfylking, svínfylkja. (Sig. Fáfn. II, 23).


Kittelvaktaren, hvergætir, som var i fara att blifva dödad i stället för Högne, tyckte icke om striden och
fann dagen dyster
att dö ifrån svinen.
ok sinn dag dapran
at deyja frá svínum. (Atl. grœnl. 63).


Vildsvin nämnas icke af Edda, men voro säkerligen kända af de gamle nordboerna.



Häst, Hestr, Hross, Marr, Equus caballus L.
Häst
Valkyrjorna redo:
Valkyrjor ifrån
fjärran såg hon
redo att rida
till gudars land:
Skuld höll skölden,
Skögul var en annan,
Gunn, Hild, Göndul
och Geirskögul;
nu har jag omnämnt
Herjans tärnor,
valkyrjor, redo
till fält att rida.
Sá hon valkyrjur
vítt um komnar
görvar at riða
til Goðþjóðar:
Skuld hélt skildi,
en Skögul önnur,
Gunnr, Hildr, Göndul
ok Geirskögul;
nú eru taldar
nönnur Herjans,
görvar at riða
grund valkyrjur. (Völusp. 31).


Grund: en gräsbevuxen fast mark, passande till slagfält.


Odin sadlade sjelf sin häst:
Upp steg Odin,
åldrig kämpe,
och uppå Sleipne
sadel han lade;
dädan han red ner
till Nifihel. . .


Fram red Odin
så fält genljöðo,
han kom till höga
Hels boning.


Då red Odin
östan för dörrn,
der valans graf han
visste vara.
Upp reis Óðinn,
aldinn gautr,
ok hann á Sleipni
söðul um lagði;
reið hann niðr þaðan
Niflheljar til. . . (Vegt. 2).


Fram reið Óðinn,
foldvegr dundi,
hann kom at hávu
Heljar ranni. (Vegt. 3).


Þá reið Óðinn
fyr austan dyrr,
þar er hann vissi
völu leiði. (Vegt. 4).


Yggdrasil, Odins häst, kallas så bildlikt, emedan Odin under 9 nätter säges hafva hängt (vistats) i verldsträdet, för att söka efter visdomsrunor — i ensamhet likasom Moses på Sinai.


Tursadrotten Trym skötte sjelf om sina hästar
och sina märrars
man jemnade.
ok mörum sinum
mön jafnaði. (Þrym. 6).


Om han kammade eller klippte dem jemna, säges ej.


Två kunde åka på en vagn. Tor sade till Fröja:
Vi två skola åka
till jättars boning.
Vit skulura aka tvau
í jötunheima. (Þrym. 12).


Men Fröja blef vred och sade:
Mantokig tänker
du mig vara,
om jag till jättens
hem med dig åkte.
Mik veiztu verða
vergjarnasta,
ef ek með þér
í jötunheima. (Þrym. 13).


Tor måste emellertid bekväma sig till att i stället för Fröja låta utkläda sig till brud:
Då sade Loke,
Löfö-sonen:
må jag ock tärna
med dig vara,
vi två skola åka
till jättehemmen.
Þá kvað þat Loki,
Laufeyjar sonr:
mun ek ok með þér
ambótt vera,
vit skulum aka tvær
i jötunheima. (Þrym. 21).


Bildlikt kallas en farkost hafvets häst, lögfákr, och bränning-svin, brimsvín:


Gick Lorride,
grep i stäfven,
tog vattenhäst
med kölvatten:
ensam med åror
och öskar bar han
till jättens bostad
bränning-svinet.
Gekk Hlórriði,
greip á stafni,
vatt með austri
upp lögfáki;
einn með árum
ok með austskotu
bar hann til bœjar
brimsvín jötuns. (Hym. 27).


Tors bock kallas på skämt häst. (Hym. 37).


Då Brage blifvit smädad af Loke, gör den förre följande förlikningsförslag:
Häst och svärd ger
jag dig af mitt gods,
jag, Brage, bjuder dig så en ring:
att du mot Åsar
ej afund hyser;
egga ej gudar mot dig! (Lok. 12).


Men Loke svarade:
Häst och armring må
jemt utan vara
båda du, Brage! (Lok. 13).


Loke sade till Frigg:
jag vålla kan,
att du ej mera ser
hemåt Balder rida.
ek því ræð,
er þú riða sérat
siðan Baldr at sölum. (Lok. 28).


Färjkarlen fick icke forsla hästtjufvar, hrossaþjófa, eller annat löst folk. (Hárb. 8).


Den som rider i mörkret, myrkriða, kallades en kvinna, som lät locka sig till otrohet.


Skirne sade till Frö:
Häst gif du mig då,
den mig bär omkring hemska
fladdrande flammor. (Skírn. 8).


Frö svarade:
Häst jag dig gifver,
som dig bär öfver hemska,
fladdrande flammor. (Skirn. 9).


Skirne sade till hästen:
Mörkt är ute,
tid, jag menar, är att fara
öfver fuktigt fjell
till tursafolken;
båda vi lyckas,
eller oss båda tar
der den väldige jätten. (Skirn. 10).


Skirne red till Gymes gårdar i jättarnes land. Fuktigt fjell, fjellmyr, úrig fjöll.


Om Skirne sade en tärna:
En man här ute
stigit af hästens länd,
låter djuret här beta. (Skírn. 15. Jmf. Skirn. 10, 17, 18).


Efter väl förrättadt frieri red Skirne hem.


Frö sade:
Säg du mig det, Skirne!
förr'n du kastar sadlen af hästen
och du stiger ett steg framåt. . .
Segðu mér þat, Skírnir!
áðr þú verpir söðli af mar
ok þú stigir feti framarr. . . (Skirn. 40).


Vaftrudne frågade:
Säg mig du, Gagnråd!
der du på golfvet vill
din framgång försöka:
hvad heter den häst,
som drar hvarje
dag öfver drottnar? (Vafþr. 11, 6).


Odin svarade:
Skinfaxe heter
han, som drar skära
dagen öfver drottnar;
bästa häst
anses han hos Reidgotar,
alltid manen lyser. (Vafþr. 12).


Vaftrudne:
Hvad heter häst, som
från öster drar
natt öfver goda gudar? (Vafþr. 13).


Odin:
Rimfaxe heter
han, som drager
natt öfver gode gudar;
fragga han hvarje
morgon fäller,
deraf blir dagg i dalar.
Hrímfaxi heitir,
er hverja dregr
nótt of nýt regin;
méldropa fellir hann
morgin hvern,
þaðan kemr dögg um dala. (Vafpr. 14).


Skinfaxe kallas äfven Glad, d. ä. den klara, ljusa, blanka.


Rimfaxe: med rimfrost i manen (rim-manke, GÖD.); äfven kallad Fjörsvatne, d. ä. den, som förmörkar lifvet.


Alla enhärjarne dräpa hvarje dag hvarandra, men rida från striden och sitta sedan som vänner tillsammans. (Vafþr. 41).


I Vidars land, Vide, växte buskar och högt gräs;
men der från hästrygg
stiger sonen,
flink att hämna fadren. (Grimn. 17).


Odin lärde:
Glad och Gylle,
Gler och Skeidbrime,
Silfverlugg och Sine,
Gisl och Falhofne,
Gullugg och Lättfot,
dem Åsarne rida
hvar dag,
då de till doms fara
under ask Yggdrasils.
Glaðr ok Gyllir,
Gler ok Skeiðbrímir,
Silfrintoppr ok Sinir,
Gísl ok Falhófnir,
Gulltoppr ok Léttfeti,
þeim ríða æsir jóm,
dag hvern
er þeir dœma fara
at aski Yggdrasils. (Grimn. 30).
Årvak och Alsvinn,
de lätta, upp här'från
skola sol draga;
under deras bogar
Åsar, de blida
gudar, jernköld gömt.
Árvakr ok Alsviðr
þeir skulu upp héðan
svangir sól draga;
en und þeirra bógum
fálu blíð regin,
æsir, ísarnkul. (Grimn. 37).


Svangr: med uppdragen buk. Ísarnkul: kyla, som då man känner på jern, — för att svalka hästarna.


Bäst bland hästar är Sleipne, Sleipnir. Grimn. 44.


Man skulle, isynnerhet när man visade sig offentligt, ej skämmas för hästens skull, om den var klen.


Tvagen och mätt
ride man till tinget,
fast han ej är fint klädd!
för skor och brokor
må man ej skämmas,
ej för sitt ök
[fast han ej har ett godt.][1]
þveginn ok mettr
riði maðr þingi at,
þótt hann sét væddr til vel!
skúa ok bróka
skammisk engi maðr,
né hests in heldr,
þótt hann hafit góðan! (Hav. 61).


Håvamål framställer, att en hvar duger till något:
Halt rider häst,
enhändt vallar hjord. . .
Haltr riðr hrossi,
hjörð rekr handarvanr. . . (Hav. 71).


Det föreskrifves att:
köpa mager häst,
och föda väl häst hemma.
magran mar kaupa,
heima hest feita.


Den förstnämnda föreskriften kunde afse det billigare priset, eller att kreaturet skulle vara afvelsdugligt, eller i allmänhet att det, för att vara kraftigt och uthållande, icke bör vara fett. Feita betyder äfven göda, men dermed afsågs nog endast, att den inköpta magra hästen borde bringas i hull. 


Hávamál varnar vidare:
Tro ej broders bane,
fast mött å banad väg,
ej hus halfbrunnet,
ej snabbe hästen
— ty häst är gagnlös
vid brott af en fot —,
man vare ej trygg
nog, att tro på allt sädant.


Så är kvinnors kärlek,
deras som falskt tänka,
som åka å hal is
med obroddad häst,
yster tvååring,
dertill tämd illa,
eller vid en stark by
lofva styrelös,
eller som för en halt att
ren å halt fjell hinna.
Bróðurbana sínum,
þótt á brautu mœti,
húsi hálfbrunnu,
hesti alskjótum
— þá er jór ónýtr,
ef einn fótr brotnar —,
verðit maðr svá tryggr,
at þessu trúi öllu! (Háv. 88).


Svá er friðr kvenna
þeirra er flátt hyggja,
sem aki jó óbryddum
á isi hálum,
teitum tvevetrum,
ok sé tamr illa,
eða í byr óðum
beiti stjórnlausu,
eða skyli haltr henda
hrein i þáfjalli. (Háv. 90).


Hávamál råder, att den, som kunde smida hästsko, skósmiðr, skulle icke göra sådana åt andra, ty om de icke skulle passa, skór er skapaðr illa, skulle man blifva föremål för onda önskningar. (Se under Jern, pag. 20. Háv. 126).


Jarl, Rigs son, brukade ibland andra idrotter:
rida hästar
hestum riða (Rig. 36).


och i striden:
sprängde åstad på hästen,
hesti hleypti. (Ríg. 39).


Han skänkte bort:
fint byggda hästar.
mara svangrifja. (Ríg. 40).


Jarls söner:
hästar tämjde.
hesta tömdu. (Ríg. 44).


Den unge Kon red på fogeljagt, hvarom en kråka kvad: . . .
Hellre måtte du
hästar rida,
svärden svänga
och härar slå. (Ríg. 49).


Fröja säger till sin syster Hyndla:
Rida vi skola
fram till Valhall.
Ríða vit skulum
til Valhallar. (Hyndl. 1).


Tag du nu en din ulf
ur stallet!
honom springa
låt med galten min!
Nú taktu úlf þinn
einn af stalli!
lát hann renna
með runa minum! (Hyndl. 5).


Der på svarade Hyndla:
Sen är galt din
gudaväg att gå;
han må ej ställas
bredvid min häst.
Seinn er göltr þinn
goðveg troða,
vilkat ek mar minn
mætan hlœða. (Hyndl. 5).


Ibland märkliga namn må anföras:
Heid och Rosstjuf,
från Rimne komna.
Heiðr ok Hrossþjófr
frá Hrímnis komnir. (Hyndl. 35).


Hrossþjófr: hästtjuf.


Om Sleipnes härkomst sjunger Hyndla:
Ulf födde Loke
med Angerboda,
men fick Sleipne
med Svadilfare,
ett riktigt skarn,
det allra sämsta,
det var af Byleists
broder kommet.
Ól úlf Loki
við Angrboðu,
en Sleipni gat
við Svaðilfara;
eitt þótti skars
allra feiknast,
þat var bróður frá
Byleists komit. (Hyndl. 39).


Niduds män
stego ur sadlar
vid husets gafvel.
stigu ór söðlum
at salar gafli. (Völund. 8).


Man svor vid det vigtigaste, som man kände:
Eder skall du mig först
alla svärja:
vid skeppets reling
och vid sköldens rand,
hästens bogar
och vid svärdets egg. (Völund. 33). 


Nidud kvad till Völund:
Ej fins man nog hög
att dig af hästen draga.
Erat svá maðr hár,
at þik af hesti taki. (Völund. 38).


Hästarna ansträngdes i fjell och vattendrag:
Våra hästar tröttnat
på stora fjellet. . .
Mara þraut óra
á meginfjalli. . . (Helg. Hjörv. 5).


I Svafaland sågo de lågor öfver landet och stora dammoln som af hästar, landsbruna ok jóreyki stóra. Konungen red ned från fjellet och fram i landet (slätten). Reið konungr af fjallinu fram í landit. (Helg. Hjörv. eft. 5).


Svafa, en valkyrja, red genom luft och haf, reið lopt ok lög. (Helg. Hjörv. eft. 9).


Rimgerd sade till Atle:
Gnägga skulle du, Atle!
om ej du gillad vore,
då Rimgerd lyfter svansen;
baktill hjertat
ditt, Atle! tror jag sitta,
fast du har just hingstens röst.
Gneggja myndir þú, Atli!
ef þú geldr ne værir,
brettir sinn Hrimgerðr hala;
aptarla hjarta
hygg ek at þitt, Atli! sé,
þótt þú hafir reina rödd. (Helg. Hjörv. 20).


Atle svarade från fartyget:
Hingst skulle dig jag synas,
om du pröfva fick. . .
Reini mun þér ek þykkja,
ef þú reyna knátt. . . (Helg. Hjörv. 21).


På en fråga af Helge svarade Rimgerd:
Tre gånger nio foro,
men framför red en,
mö, hvit under hjelm;
stoen stampa',
stänkte af deras manar
dagg i djupa dalar,
hagel i höga hagar,
deraf komma goda år,
allt det var mig ledt, som jag såg.
Þrennar níundir meyja,
þó reið ein fyrir
hvít und hjálmi mær;
marir hristusk,
stóð af mönum þeirra
dögg í djúpa dali,
hagl í háva viðu;
þaðan kemr með öldum ár,
allt var mér þat leitt, er ek leitk. (Helg. Hjörv. 29).


Helge sände
Sigar att rida
efter Ölimes
enda dotter. (Helg. Hjörv. 38).


Fursten såg
möar rida,
höga med hjelmar
på himlaslätten;
deras brynjor voro
med blod stänkta,
och af svärden
strålar skeno. (Helg. Hund. I, 16).


Men från hästen
Högnes dotter
till kungen sade. . . (Helg. Hund. I, 18).


Öges dotter
tacklade hästar
sänka ville.
Œgis dóttir
stagstjórn-mörum
steypa vildi. (Helg. Hund. I, 30).


De tacklade hästarna: skeppen.


Du vardt Granes brud
på Bråvalla,
gullbetslad vardt du,
god att springa:
jag har mången ridt
dig trött ridit,
klen under sadeln,
utför bergen, hexa!
Þú vart brúðr Grana
á Brávelli
gullbitluð vart,
gör til rásar:
hafdak þér móðri
mart skeið riðit
svangri und söðli,
simull forbergis. (Helg. Hund. I, 44).


De af riket
redo snabbt på
Svipud och Sveggjud
till Solhems
daggrika dalar,
disiga branter; . . .
Þeir af ríki
renna létu
Svipuð ok Sveggjuð
Sólheima til
dala döggótta,
dökkvar hliðir; . . . (Helg. Hund. I, 49).


Sigrun red med valkyrjor öfver luft och haf; reið hon um lopt ok um lög. (Helg. Hund. II. Inl. t. 14).


Jag förmodar, att detta rätt ofta förekommande uttryck, såsom poetiskt, betyder, att man färdades till lands och vatten.


Då Helge med Völsungarne syntes vid kusten,
kastade sig Gudmund upp på en häst och red att speja upp på berget vid hamnen.
Guðmundr hljóp á hest ok reið á njósn á bergit við höfnina. (Helg. Hund. II. Pros. 17—18).


Gudmund red hem med krigsbud.
Guömundr reið heim með hersögu. (Helg. Hund. II. Pros. 23—24).


Sigrun sade vid Helges död till Dag ibland annat:
Stanne häst, som
under dig springer,
just då du fly ville
fiendens flock!
Rennia sá marr,
er und þér renni,
þóttu fjandr þína
forðask eigir! (Helg. Hund. II, 31).


Marr betyder häst i allmänhet. Sto heter merr.


Vigblär, Helges häst, var gullbetslad, gullbitli vaur. — Gullbetsel anses för betsel med munbett af guld. (Helg. Hund. II, 36).


Att vakta hästar, hesta gæta, synes hafva ansetts för en låg syssla, då Odin ålade Hunding detta bland andra göromål. (Helg. Hund. II, 39).


Hästen följde hjelten efter döden. Sigurds tärna såg en afton Helge, efter döden, rida med månge män till sin hög, sá, at Helgi reið til haugsins með marga menn. (Helg. Hund. II. Pros. 39—40).


Tärnan kvad:
Månne det är ett svek,
jag tycker mig se,
eller ragnarök,
då döde män rida, 
då I så edra
hästar sporren?
eller är åt höfdingar
hemkomst beskärd?
Hvárt eru þat svik ein,
er ek sjá þykkjumk,
eða ragna rök,
er riða menn dauðir:
er jóa yðra
oddum keyrið?
eða er hildingum
heimför gefin?


Ej är det ett svek,
du tycker dig se,
ej tidens slut,
fastän oss du ser,
som hugga med sporrar
våra hästar;
ej är åt höfdingar
hemkomst beskärd.
Era þat svik ein,
er þú sjá þykkisk,
né aldar rof,
þóttu oss lítir:
þótt vér jói óra
oddum keyrim;
nema er hildingum
heimför gefin. (Helg. Hund. II, 40, 41).


Men både hjelte och häst skulle vara åter i Valhall, innan solen gick upp. Helge sade:
Nu måste jag rida
röda vägar,
låta ljusa fålen
flygstig träda:
skall vara vester
från vindhjelms bro
förr'n Salgofne
segerfolk väckt.
Mál er mér at riða
roðnar brautir,
láta fölvan jó
flugstig troða:
skal ek fyr vestan
vindhjálms brúar,
áðr Salgofnir
sigrþjóð veki. (Helg. Hund. II, 49).


Salgofnir var tuppen i Valhall.


Sedan Sigurd funnit Fåfnes bo, rådde honom Gripe att taga skatten och
guldet lasta
på Granes bogar;
sen rider du till Gjuke
stridsrådige kung.
gulli hlœða
á Grana bógu;
ríðr þú til Gjúka
gramr vígrisinn. (Sig. Fáfn. I, 13).


Sigurd Fåfnesbane gick till Hjelpreks stuteri, stóð, och valde sig en häst, som sedan kallades Grane. (Sig. Fáfn. II. Inledn).


Fartygen och vågorna liknas ofta vid hästar:
Hvilka rida der
på Räfils hästar
höga vågor,
dånande haf?
Segelhästarne
äro svettsprungna,
mot storm böljhästar
visst knappt stå sig.
Hverir ríða þar
Ræfils hestum
hávar unnir,
haf glymjanda?
Seglvigg eru
sveita stokkin,
munat vágmarar
vind um standask. (Sig. Fáfn. II, 16).


Jemf. HOMEROS II. 20, 227. Tidskr. f. Vet. o. Landth. 1878, 104.


Hlunnvigg öfversättes med plankhästar, men torde vara de stöttningsbräden, som kunde fällas ut långs sidorna, likasom ännu på vissa holländska fartyg. (Sig. Fáfn. II, 17).


När Åsarna spränga öfver Bilröst (= Bifröst, i Odins likgalder 9), brister denna,
och simma i dyfloden hästar,
ok svima í móðu marir. (Fáfn. 15).


Fåfne rådde Sigurd att afstå från skatten:
och rid hem hädan.
ok ríð heim héðan. (Fáfn. 20).


En nötväcka beskref Gjukes dotter Segerdrifva för Sigurd, och nämner äfven hästens namn. Känner du, heter det,
mön under hjelm. . .
på Vingskorne red.
mey und hjálmi. . .
Vingskorni reið. (Fáfn. 44).


Sigurd lastade Fåfnes skatt pä sin häst Grane:
men hästen ville icke gå framåt, förr än Sigurd stigit upp på honom.
en hestrinn vildi eigi fram ganga, fyrr en Sigurðr steig á bak hánum. (Fáfn. Slutord).


Seglmarr: segelhästen, fartyget; derå skulle ristas runor. (Sigrdr. 16).


Runor voro ristade:
å öra Arvackers
och å Alsvinns hof,
å de hjulen, som sno
under Rögnes vagn,
å Sleipnes tänder
och å slädans skaklar.
á eyra Árvakrs
ok á Alsvinns hófi,
á því hveli, er snýsk
undir reið Hrögnis ,
á Sleipnis tönnum
ok á sleða fjötrum. (Sigrdr. 20).


Om med fjöturr verkligen bör förstås skaklar eller möjligen medar eller tömmar, är ovisst.


Runor skulle ristas å Granes bröst, á Grana brjósti. (Sigrdr. 22).


Den förnämste mannen red främst. Gudrun frågade:
Hvar är nu Sigurd,
mannadrotten,
när fränder mina
förut rida? (Brot af Sig. 6).


Sedan Sigurd blifvit dödad, säges om hans häst:
Hänger jemt grå hingst
[hufvud] öfver döde fursten,
Gnapir æ grár jór
yfir gram dauðum. (Brot af Sig. 7).


Och Gudrun sade:
Ofta var hemma
högre glädje,
då han, min Sigurd,
sadlade Grane.
Opt var i túni
teiti meiri,
þá er minn Sigurðr
söðlaði Grana. (Guðr. I, 22).


Männen redo att fria:
Ej jag ville det,
att mig man egde,
förr'n I, Gjukungar,
reden till gården,
tre konungar
stora till häst;
om dock eder färd
ogjord varit!
Né ek vilda þat,
at mik verr ætti,
áðr ér Gjúkungar
riðuð at garði,
þrir á hestum
þjóðkonungar;
en þeirrar farar
þörfgi væri. (Sig. Fáfn. Ill, 35).


Om Sigurd säger Gudrun:
Han som guldprydd satt
å Granes bogar.
er með gulli sat
a Grana bógum. (Sig. Fáfn. III, 39).


Öfverskriften till en sång heter Helreið Brynhildar, Brynhilds ridt till Hel, hvilket skedde, sedan hon, såsom i inledningen till sången beskrifves, blifvit bränd.
och var hon i en sådan vagn, som var täckt med dyrbart tyg (siden?). Så är det sagdt, att Brynhild åkte med vagnen till Hel och for förbi en gård, der någon gygja bodde. (Jfr. Helreið 2, 3).
ok var hon í reið þeirri, er guðvefjum var tjölduð. Svá er sagt, at Brynhildr ók með reiðinni á helveg ok fór um tún, þar er gýgr nökkur bjó. (Helreið Brynh. Inledn).


Brynhild sade till gygjan:
Jag må säga dig,
vis från vagnen,
du vettlösa!
Ek mun segja þér
svinn ór reiðu
vitlaussi mjök! (Helreið Brynh. 5).


Brynhild omtalade, att Sigurd red på Grane. (Helreið Brynh. 11).


Efter Sigurds mord sade Gudrun till Tjodrek:
Grane sprang till tinget, . . .
alla sadeldjuren
svettsprungna
och under mördarna
tröttridna voro.


Gråtande gick jag
att med Grane språka
och tårkindad
talte honom till:
sorgsen Grane sänkte
i gräs sitt hufvud,
han allt visste,
att herrn ej lefde.
Grani rann at þingi, . . .
öll váru söðuldýr
sveita stokkin
ok of vaniö vási
und vegöndum. (Guðr. II, 4).


Gekk ek grátandi
við Grana rœða,
úrughlýra
jó frá ek spjalla:
hnipnaði Grani þá,
drap í gras höfði,
jór þat vissi,
eigendr ne lifðut. (Guðr. II, 6).


Gunnar och Högne erbjödo åt Gudrun ersättning för dråpet å Sigurd:
Hon frågade då,
hvem fara ville
häst att sadla,
vagn att sköta,
[hästar rida. . .] [2]
Hon frétti at þvi,
hverr fara vildi
vigg at söðla,
vagn at beita,
hesti riða. . . (Guðr. II, 17).


Cf. BUGGE p. 268 not 18.


Då Gudrun blifvit nödgad att taga Atle till man, heter det:
Snart sågs till häst
hvar en hjelte,
men vif välska
lyftes i vagnar:
vi sju dagar
i svalt land redo,
på andra sju
vågor plöjde,
[men tredje sjutal på
torrt land gingo.] [3]
Senn var á hesti
hverr drengr litinn,
en vif valnesk
hafið i vagna:
vér sjau daga
svalt land riðum,
en aðra sjau
unnir kniðum,
[en ina þriðju sjau
þurt land stigum.] (Guðr. II, 35),


Då Oddrun skulle hjelpa Borgny, som var hafvande och hade svåra plågor, red hon till henne:
Hon tog från stallet
betselstyrda,
svarta stoet,
sadel på lade.
Brá hon af stalli
stjórnbitluðum
ok á svartan
söðul of lagði. (Oddnin. 2).


När hon kommit fram:
Mångt kvad Oddrun,
starkt kvad Oddrun, 
kraftiga trollord
öfver Borgny. (Oddrún. 6).


Det halp mö och son
ur moderlifvet. (Oddrún. 7).


Larm var att höra
af gullhofvar,
när på gården redo
Gjukes söner.
Hlymr var at heyra
hófgullinna,
þá er í garð riðu
Gjuka arfar. (Oddrún. 25).
Atle sände
en gång till Gunnar
man kunnig att rida,
Knefrud han nämdes.
Atli sendi
ár til Gunnars
kunnan segg at riða,
Knefruðr var sá heitinn. (Atl. 1).


Knefrud sade efter framkomsten:
Atle mig hitåt sände
i sitt ärende
på betslade stoet
i mörk och okänd skog.
Atli mik hingat sendi
riða örindi
mar inum mélgreypa
myrkvid inn ókunna. (Atl. 3).


Huna-kungen Atle hade hjulvagnar, hvelvagnar. (Atl. 30).


Läto hejdlöst hjeltar
å fjell framstorma
betslade hästarna
i mörk skog och okänd;
ristes all Hunmark,
då hårda kämpar foro;
spörädda fålar föstes
på vallar gröna.
Fetum létu frœknir
um fjöll at þyrja
mari 'na málgreypu
myrkvið inn ókunna;
hristisk öll Hunmörk,
þar er harðmóðgir fóru,
ráku þeir vandstyggva
völlu algrœna. (Atl. 13).


Sigurds dotter, Svanhild, var gift med Jörmunrek, som lät trampa henne under hösthofvar, lét troða Svanhildi undir hrossa fótum. (Guðr.-hvöt Inl.).


Gudrun klagade:
Bland sorger mina
är den svårast. . .
att så de ljusa
lockar Svanhilds
i sand trampats
af hästars hofvar.
Þat er mér harðastr
harma minna. . .
er þann inn hvíta
hadd Svanhildar
auri tröddu
und jóa fötum. (Guðr.-hvöt, 18)


När sönerna blifvit eggade till strid,
modigt stego
de å hästbogar.
hlóðusk móðgir
á mara bógu. (Guðr.-hvöt, 8).


Gudrun kväder:
Sadla, Sigurd!
din svarta häst:
fålen den snabba
låte du hit springa! . . .
Beittu, Sigurðr!
in blakka mar:
hest inn hraðfœra
láttu hinnig renna! (Guör.-hvöt, 21).


Gudrun och Sigurd hade nemligen lofvat hvarandra, att den först döde skulle besöka den efterlefvande. Hästarna hade äfven lif efter döden, en föreställning, som var en nödvändig följd af hjeltarnas sysselsättning i Valhall.


Blakkr är egentligen mörk, mörkbrun.


En annan sång handlar äfven om Svanhilds död:
Bådas er syster
Svanhild hette,
hon som Jörmunrek
gaf att trampas
å allmän väg
af hvita, svarta,
grå, inridna
Gota-hästar.
Systir var ykkur,
Svanhildr um heitin
sú er Jörmunrekr
jóm um traddi:
hvitum ok svörtum
á hervegi,
grám, gangtömum
Gotna hrossum. (Hamd. 4).


På liknande sätt uttryckte sig Gudrun enl. Guðr.-hvöt. 2.


Gudruns son:
lekte rask
på hästryggen.
mœrr um lék
á mars baki. (Hamd. 15).


Sedan Erp blifvit dödad af sina bröder,
de unge foro då på
fjell-mossar
med hunske hästar,
att mord hämna.
liðu þá yfir ungir
úrig fjöll
mörum húnlenzkum,
morðs at hefna. (Hamd. 17).


Af det föregående se vi, att hästar från olika trakter under omnämnas.


Om hästens skoning se Jern, p. 20.



Hval, Hvalr.
Hval


På Tors och Hymes fångstfärd:
Hyme mycket
modig, drog på
en krok tvenne
hvalar upp.
Dró meirr Hýmir
móðugr hvali
einn á öngli
upp senn tvá. (Hym. 21).


När de kommit i land, sade Hyme:
Vill du halft verk
med mig göra,
att du vår farkost
vill fast binda?
eller hem hvalar
haf till gården
och det branta
berget igenom!
Mundu of vinna
verk hálft við mik,
at þú flotbrúsa
festir okkarn?
eða heim hvali
haf til bœjar
ok holtriða
hver i gegnum! (Hým. 26).



Hvitfisk, Hvítingr, Delphinapterus.
Hvitfisk


Gudrun uttydde Atles dröm om växter, hökar, hundar, och denna om hökar på följande sätt:
Der skola männen
om sjöfångst orda
och hvitfiskars
hufvud taga:
de månde dö fort
om få nätter,
före dager
fångsten äta.
Þar munu seggir
um sæfang dœma
ok hvitinga
höfði næma:
þeir munu feigir
fára nátta
fyr dag litlu
dróttum bergja. (Guðr. II, 43).


Se under Hund, p. 61.


Noter

  1. Anses senare tillsatt.
  2. Osäker tillsats.
  3. Anses för osäker tilläg.