Eddas naturhistoria - Växter

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Johan Gustaf Hjalmar Kinberg

Eddas naturhistoria

3. Växter


Lök
Af växter omnämnes endast ett fåtal. I allmänna ordalag omtalas de stundom. Urt, jurt, ört.


Nio mins jag verldar
och nio urträd,
förr'n verldsträdet
växt ur mullen.
Niu man ek heima,
niu íviði,
mjötvið mæran
fyr mold neðan. (Völusp. 5).


Soln i söder
sken å salns stenar,
då grodde i grunden
gröna lökar.
Sól skein sunnan
á salar steina,
þá var grund gróin
grœnum lauki. (Völusp. 7).

Laukr är egentligen lök, men äfven andra örter.


Loke blef, dä han dödat en af Öges tjenare, drifven till skogs, eltu hann braut til skógar. Så gjorde äfven i senare tid nordens fornfolk. (Lok. Inledn. 25).


Mörkveden, Myrkviðr, en skog, enl. HOLZMANN: Schwarzwald, hvilket synes tvifvelaktigt; myrkr viðr heldre mörk, gammal skog, högskog, urskog. (Lok. 42).
Mörkveden


Heliga lunder omtalas, då Skade sade till Loke:
Från mina gårdar
och gärden skola
dig jemt kalla råd komma.
Frá mínum véum
ok vöngum skulu
þér æ köld ráð koma. (Lok. 51).


Icke endast böner om godt, utan äfven förbannelser kunde utgå derifrån. På ett annat ställe heter det:
Till skogs jag gick,
gick till vildpark ut,
trollgrenen att taga,
trollgrenen jag tog.
Til holts ek gekk
ok til hrás viðar,
gambantein at geta,
gambantein ek gat. (Skirn. 32).


Sedan Gerd funnit sig böra säga ja till Frös, af Skirne framförda, frieri, sade hon:
Barre heter,
som vi båda veta,
den lugna lunden:
om nätter nio
skall der åt Njärds son sin
ynnest Gerd unna.
Barri heitir,
er vit bæði vitum,
lundr lognfara:
en ept nætr níu
þar mun Njarðar syni
Gerðr unna gamans. (Skirn. 39).


Lundr lognfara egentligen: lunden med lugna eller fredliga stigar.


Vet du, om du vän har,
den du om godt tror,
far att finna'n ofta!
ty buskar växa
och gräs högvuxet
å ej vandrad väg.
Veiztu, ef þú vin átt
þanns þú vel trúir,
farðu at finna opt!
þviat hrísi vex
ok hávu grasi
vegr er vætki treðr (Háv. 119).


Hris: ris, buskväxter, kratt. — Gras: gräs i allmänhet.
Kratt


En trollsång kunde hjelpa i sorger och sjukdomar. Om ett kväde heter det:
Ett annat kan jag,
som de män böra öfva,
hvilka som läkare lefva.
Þat kann ek annat,
er þurfu ýta synir
þeir er vilja lœknar lifa. (Háv. 146).


Det sjette ock kan jag,
ifall mig sårar
kämpe å rått träds rot,
Þát kann ek it sétta,
ef mik særir þegn
á rótum rás viðar, (Háv. 150).


så skadar det mera den andre, som idkat trolldom, än mig.


Ser jag i träd högt uppe
en hängd man hänga . . .
Ef ek sé á tré uppi
váfa virgilná . . .
då ristar jag och tecknar runor, så att den döde kommer ned och talar med mig. Allmakten tecknas genom exempel. (Háv. 156).


Det omtalas, att Rig kom gående från kratt eller småskog, ór runni; runnr: buske. (Rig. 37).


Om sonen Jarl heter det deremot:
Han red bort dädan
i mörk skog. — (Jemf. p. 20. Rig. 38).


Sedan Gudruns bröder blifvit dödade, sade hon till Atle:
Mannens öfvermod
makans kraft öder,
i kull går kronan,
om kvistar torka:
trädet nedfaller,
om rot frånhugges;
nu du, Atle! ensam
må allt här ega. (Atl. grœnl. 74).


Ibland Segerdrifvas lärdomar till Sigurd finnas följande.
Grenrunor skall du lära,
om du vill läkare vara
och kunna om sår se:
å barken skall du rista
och å träd i skogen,
hvars grenar luta åt öster. (Sigrdr. 16).


Man väntade äfven hjelp af runor vid förlossning, hvarvid äfven män synas hafva biträdt; åtminstone ger Segerdrifva till Sigurd följande råd.
Hjelprunor skall du kunna,
om du hjelpa vill,
förlösa barn från hustru:
å din handlof skall du rista
och med styrka draga,
bedja, att de diser hjelpa.
Bjargrúnar skaltu kunna,
ef þú bjarga vilt
ok leysa kind frá konum:
á lófum þér skal rista
ok of liðu spenna,
ok biðja þá disir duga. (Sigrdr. 14).


Of liðu spenna har blifvit olika tolkadt. Man har sagt, att runor skulle ristas "rundt kring leden". Kvinnan synes finna lättnad, om man med kraft drager i hennes hand.



Tistel, þistill, Carduus, Cirsium
Tistel


Uti Skirnes förbannelse öfver Gerd heter det:
Med trehöfdad turs skall du
evigt tröstlös bo,
eller ensam vara;
hemska hexas
sinne svalle!
varde tisteln
du lik, som trängt sig
in i yttertaket!
Með þursi þrihöföuðum
þú skalt æ nara,
eða verlaus vera;
þitt geð gripi
þik, mörn mörna!
verðu sem þistill,
sá er var þrunginn
i önn ofanverða! (Skirn. 31).



Mistel, Mistilteinn, Viscum album L.
Mistel


Jag såg Balder,
guden, blöda,
Odins ättlings
dolda öde:
vuxen stod på
vallen härlig,
smärt och mycket
fager misteln. (Völusp. 32).



Ask, Askr, Fraxinus excelsior L.
Ask


En ask stå vet jag,
heter Yggdrasil,
högt träd, som är
öst med hvit sand;
deraf kommer daggen,
som i dalar faller,
hon står alltid grön
öfver Urds brunn. (Völusp. 22)


I Hávamál heter det:
Jag vet, jag hängde
på högrest träd
fullt nio nätter, . . .
i det trädet,
som ingen vet
af hvad rot det vuxit.
Veit ek, at ek hékk
vindga meiði á
nætr allar niu, . . .
á þeim meiði,
er manngi veit,
hvers hann af rótum renn. (Háv. 138)


Yggdrasils ask, som omtalas på flera ställen, är af träd ypperst. (Grimn. 44).


Sigrun omtalar asken liknelsevis om Helge Hundingsbane:
Så var Helge
bland höfdingar
som en älsklig ask
bland törne.
Svá bar Helgi
af hildingum
sem ítrskapaðr
askr af þyrni. (Helg. Hund. II, 38).


I askens grenar sätta sig örnarna, då mörkret inträdt. (Helg. Hund. II, 50).


Släta askar och spjut med skaft af ask nämnas äfven. (Atl. 4).



Lind, Lind, Tilia
Lind


Jag vet å fjellet
vis hon sofver,
öfver leker
lindens våda. (Fáfn. 43).


”Lindens våda”, poetisk bild för: elden.



Lin, Lín, Linum usitatissimum L.
Lin
Lin (Textilfragment)


Då Trym hade i lösen för Tors hammare begärt Fröja till brud, sade Tor:
Kläde du, Fröja!
dig i brudlin. (þrym. 12).


Men då Fröja blef mycket förtretad häröfver, gjorde Heimdall detta förslag:
Låtom oss kläda
Tor i brudlin
och i Brisinga-
smycket sköna. (þrym. 15).


Nedtill pä honom
nycklar skramle,
och drägt kvinlig
om knän falle,
och ä bröstet
blänke stenar,
om hans hufvud
den mjuka hufvan. (þrym. 16).


Detta föll icke Tor i smaken; han sade:
Då månde Åsar
mig feg kalla,
läte jag kläda
mig i brudlin, (þrym. 17).


Men då Loke instämde i Heimdalls förslag, måste Tor bekväma sig till att låta kläda sig såsom brud. (þrym. 19, 20).


Då Tor, sålunda klädd, kom till Trym, ville denne kyssa sin brud:
Under linet
böjde sig kyssjuk
man, men sprang så bort
salen i ända:
"Hvi äro Fröjas
ögon skarpa?
ifrån ögon syns mig
elden blixtra." (þrym. 28).


Om en flicka i österled säges det, att hon var linhvit; Hårbard lekte med henne, lék ek við ina línhvítu, och (Hárb. 29, 30).
sade till Tor:
Din hjelp jag skulle tarfvat, Tor!
till att behålla henne, min linhvita mö. (Hárb. 32).


Kostbära sade till sin man Högne före hans resa till Atle, att hon drömt:
Dina lakan tycktes
låga i elden. (Atl. grœnl. 15).


Högne svarade:
Här ligga linkläder,
som I litet vården,
de månde lätt brinna:
der har du dina lakan! (Atl. grœnl. 16).



Apel, Apaldr, Epli, Pyrus
Apel


Skirne sade till Gerd:
Elfva äpplen, och
alla gyllne, har jag,
dem skall jag skänka dig, Gerd!
att få förbund,
att du med Frö lofvar
utan ledsnad lefva. (Skirn. 19).


Gerd svarade:
Elfva äpplen jag
mottager aldrig
att en man minnas;
Frö och jag,
under det vårt lif fortfar,
bo ej båda samman. (Skirn. 20).



Törne, þorn, Rosa etc.
Törne


Törne omnämnes såsom stickande. Yggr stakk þorni. . . (Fáfn. 43).


Det fans äfven svefnþorn, sömntörne. (Sigrdr. Inl. till 7).


Sigrun liknade Helge ibland andra höfdingar vid en ask ibland törne. (Helg. Hund. II, 38; Jemf. p. 24. Fáfn. 43. Forspj. 13. Ed. BUGGE.)



Ljung, Lyng, Calluna vulgaris SALISB.


Gnitaheden var bevuxen med ljung. Fåfne har sitt guld ibland ljungen, í lyngvi. (Fáfn. 21).



Alm, Álmr, Ulmus
Alm


Helge liknas i sin uppväxt vid en alm.


Då börjar växa
kär för vänners bröst
alm af ädel
art, blid och ljus. (Helg. Hund. I, 9).



Ek, Eik, Quercus
Eik


Hårbard sade:
Eken har det
hon af annan skafver;
om sig är en hvar i slikt.
þat hefir eik,
er af annarri skefr;
um sik er hverr i slíku. (Hárb. 22).


Härmed häntydes väl derpå, att eken, såsom den kraftigaste, förtär näringen af jorden och förkväfver det, som växer i hennes skugga. De växter, som skydda ekplantan, kväfvas sedan af henne; hon lönar godt med ondt.


Ek omnämnes på ett annat ställe, såsom vi redan anfört. Akarn brunnin voro rostade ollon, till öl. (Sigrdr. 4. Guðr. II, 23. Helr. Brynh. 7).


Efter Atles död befalde Gudrun, att bål skulle resas af ek.
Byggen I, jarlar!
bål af ek!
Hlaðið ér, jarlar!
eikiköstinn. (Guðr.-hvöt 23).



Hassel, Hasl, Corylus Avellana L.
Hassel


Alf haslade in stridsplats. (Helg. Hjörv. Inl. till 38).


Herdarna, som vallade getter i bergen, begagnade hasselkäppar, heslikylfur. (Helg. Hund. II, 21).


Harpan tog Gunnar,
spelte med tårna,
kunde slå, så att . . .
raftar sönderbrusto.


Hörpu tók Gunnarr,
hrœrði ilkvistum,
slá hann svá kunni, . . .
raptar sundr brustu. (Atl. grœnl. 67).


Raftar: käppar, som begagnas vid taktäckning med halm: raptr hade samma betydelse i fornnordiska språket. Genom att öfversätta ordet med bjelkar eller sparrar göres hyperbolen ändå starkare, än grundtexten kräfver. Raftarna voro troligen af hassel.


Mimameiðr, Fjölsv. 20. Mima, Fjölsv. 24, ett träd med feta frukter, som rostade skulle gifvas sjuka kvinnor. Det hade stor utbredning. Bok? Fagus.



Asp, Ösp, Populus tremula L.
Asp


Lång tid efter Atles död klagade Gudrun:


Enstöring jag är nu
som asp i hultet,
blottad på fränder
som fura på kvistar,
röfvad på vilja
som vide på löfven,
när kvistskadaren
kommer en varm dag.
Einstœð em ek orðin,
sem ösp í holti,
fallin at frændum,
sem fura at kvisti,
vaðin at vilja,
sem viðir at laufi,
þá er in kvistskœða
kemr um dag varman. (Hamd. 3).


Kvistskadaren, in kvistskœða, kan syfta på den skada, som träden få af storm, hagel, torka eller frost. Då solsken inträffar efter frost, gör denna på växter mest skada. Kvistskadaren ofta: solen.



Pil, Vide, Viðir, Jölstr, Salix
Pil


Utom nyssnämnda ställe, under Asp, må anföras följande:


Gudrun sade om sig sjelf:


Nu är jag så liten,
som pillöf
ofta är,
då älskad kung dödt.
Nú em ek svá lítil,
sem lauf sé
opt jölstrum,
at jöfur dauðan. (Guðr. I, 19).




Björk, Björk, Birki, Betula
Björk


Gudrun sade, i sorg öfver Sigurds död, att det varit bättre, om hon blifvit dödad af ulfvarna, 
eller man mig bränt
som björkens ved.
eða brendi mik
sem birkinn við. (Guðr. II, 11).


Torra stickors
och näfverns till taken
mätt man känner,
och hvad ved,
som varder nog för
ett kvart- och halfår.
þurra skíða
ok þakinna næfra,
þess kann maðr mjöt,
þess viðar,
er vinnask megi
mál ok misseri. (Háv. 60).


Det heter äfven:
I vind må man ved hugga,
Í vindi skal við höggva, (Háv. 82).
och att man borde misstro
rotlösa trädet.
rótlausum viði. Háv. 85.


Om ved och virke talar Hávamál i samband med nyttan af att efterse sitt arbetsfolk. (Háv. 59, 60).


Äfven säges en brasa, mat och kläder vara af nöden för den, som vandrat i fjellen.
Snart ris flammar
af torra furan,
vindtorra veden
framför Völund. (Völund. 10).



Gran, þöll, þella, Pinus Abies L.
Gran
Tall


En stolpe af gran, möjligtvis af annat träslag, omtalas i Hymes hus. (Hym. 13).


Gran gär ut,
der hon grott pä höjden,
värmd ej af bark, ej af barr,
sä en man,
som ingen älskar,
hvi skall han länge lefva?
Hrörnar þöll
sú er stendr þorpi á,
hlýrat henni börkr né barr,
svá er maðr,
sá er manngi ann,
hvat skal han lengi lifa? (Háv. 50).



Tall, Fur,, Fura, Pinus sylvestris L.


Gudrun klagade, att hon var blottad på fränder som fura pä kvistar. (Hamd. 3. Jfr. under Asp, p. 28, och här ofvan Völund. 10).



Svärdslilja, Geirlaukr, Iris Pseudacorus L.
Svärdslilja


Gudrun kvad vid Sigurds död:
Så var min Sigurd
bland söner Gjukes
som en svärdslilja,
bland gräset spirad. . .
Svá var minn Sigurðr
hjá sonum Gjúka,
sem væri geirlaukr,
ór grasi vaxinn. . . (Guðr. I, 18).


I ett annat kväde säger Gudrun:
Så var Sigurd
bland söner Gjukes
som gröna löken,
bland gräset spirad. . .
Svá var Sigurðr
of sonum Gjúka,
sem væri grœnn laukr
ór grasi vaxinn. . . (Guðr. II, 2).


Det är tydligen samma vers som de förra, och grœ(nn) laukr synes mig vara skriffel, i stället för geirlaukr, svärdslilja. Annars kunde ordet betyda gräslök.


Ítrlaukr, den sköna löken eller liljan, nämnes på ett ställe, men om det är svärdsliljan, kan jag ej afgöra. (Helg. Hund. I, 7).


Laukr, lök, skulle läggas i drycken. (Sigrdr. 13).



Hvete,, Hveiti, Triticum vulgare L.
Hvete


Rig blef bjuden på
kakor tunna,
hvita af hvete.
hleifa þunna,
hvita af hveiti. Rig. 31.



Korn,, Bygg, Hordeum vulgare L.
Bygg


Tor frågade Allvis:
hvad heter den säd,
som menskornas barn så,
i hvarje verld? (Alvíssm. 32).


Allvis svarade:
Korn nämns hon hos menskor,
men hos gudar knopp,
vaner kalla'n växt,
jättar föda,
alfer fältbölja
hos Hel hon kallas hängax. (Alvíssm. 33).


Då Gunnar skulle färdas till Atle, drömde Glömvar:
Ä såg jag hit in rinna
långs åt hela huset,
brusa af vrede
bullra på bänkar,
bryta ben edra,
bröderna bådas,
hinder hon tål ej;
tyda må det på något.
Á hugðak hér inn renna
at endlöngu húsi,
þyti af þjósti,
þeystisk of bekki:
bryti fœtr ykkra
brœðra hér tveggja,
gerðit vatn vægja;
vera mun þat fyr nökkvi. (Atl. grœn. 26).


Gunnar sade:
Åkrar skola bölja
der du ån såg strömma,
säd fattar ju foten
vid färd i åkern.
Akrar manu renna
þar er þú á hugðir,
opt nema fœtr agnir
er vér akr göngum. (Atl. grœn. 27. Enl. Völs. I, 212. BUGGE).


Den man, som hade matvarorna om hand, kallades bryti; kittel kallas hverr, men den som vaktade kitteln kallades hvergætir. (Atl. grœn. 62—63).



Halm,, Strá,
Halm


Halm lades i bädden. Loke sade till Byggve:


Tig du, Byggve!
du har aldrig kunnat
dela med männen mat;
och i sänghalmen
ej någon fann dig,
när som männen slogos.
þegi þú, Byggvir!
þú kunnir aldregi
deila med mönnum mat;
ok þik i flets strá
finna ne máttu,
þá er vágu verar. (Lok. 46).



? Hafre, Hafrar, Avena sativa L.
Hafre


Tor hade ätit hemma sill och hafre (?), hafra; härvid är dock att märka, att ordet äfven betyder bock, en tydning som synes vara riktigare, då bockkött ansågs tillhöra Tors vanliga föda. (Hárb. 3).



Gräs, Rör, Gras, Reyrr
Gräs


Odin lärde:
Grönskar af
högt gräs och ris
Vidars land Vide. (Grimn. 17).


Med gräs, grasi, aftorkas svärdet. (Fáfn. 25).


Gräs, gras, omtalas efter verldens pånyttskapelse. (Völusp. 67).


I Hávamál säges:
det jag då rönte,
när jag bland rören satt. . . (Háv. 96).



? Ängsull, Barr, Eriophorum
Ängsull


Atle, jarlens son, stod en dag vid en lund, við lund nökkurn. Han önskade, att Rimgerd skulle vara nio mil under jorden, och att ängsull (?) växte öfver hennes lemmar, ok vaxi þér á baðmi barr (Helg. Hjörv. Inledn. & 16).


Baðm: egéntligen grenar. Barr, på danska Fnok. Fífa: ängsull; Fífubarr: ängsullsfrö.



__________________