Elfte Sången (Kalevala, Collan)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ||||||
öfversatt af
Karl Collan
Elfte Sången. Lemminkäinen begifver sig åstad för att vinna den högättade Saari-jungfruns, Kyllikkis hand: 1—110. — I början begabbas han af Saaris tärnor, men ställer sig snart med dem på förtrolig fot: 111—186. — Endast Kyllikkis ynnest lyckas han icke vinna; han bortröfvar henne derföre med våld och afreser med henne till hemmet: 187—272. — Kyllikki sörjer öfver sitt öde, och förebrår Lemminkäinen hans stridslystna sinne; han lofvar henne då att aldrig draga ut i strid, om hon förbunde sig att aldrig gå till dans och lekar ut i byn. Begge afgifva heliga löften härom: 273—314. — Lemminkäinens moder prisar sin sons lycka och gläder sig öfver den unga svärdottren: 315—402.
- Tid är att om Ahti orda,
- Att om muntre sällen sjunga.
- Unge Ahti, Saarelainen,
- Han, den glade Lempi-sonen,
- Vexte i det höga hemmet,
- Lefde hos sin hulda moder
- Vid den största vikens botten,
- Invid Kaukoniemis krökning.
- Kauko vexte upp vid fiskmat,
- 10. Närd med aborrar han uppsköt,
- Blef en man ibland de bäste,
- Frisk och röd om hyn han vexte
- Utmärkt för sitt goda hufvud,
- Ståtlig till gestalt och hållning.
- Men ett litet fel han egde,
- En ej alltför lofvärd vana:
- Ständigt han bland qvinnor lefde
- Gick på äfventyr om natten,
- Sökte glada jungfru-gillen,
- 20. Lockomhöljda tärnors lekar.
- Kylli, Saaris unga jungfru,
- Saaris jungfru, Saaris blomma,
- Vexte i det höga hemmet,
- I dess goda hägn hon uppsköt,
- Sittande i fadrens stugor
- Midt på den förnämsta bänken.
- Länge vidtberömd hon vexte;
- Friare från fjerran kommo
- Till den högt berömda gården,
- 30. Till den sköna jungfruns boning.
- För sin son gör soln ett anbud;
- Solens hem hon dock försmådde,
- Ville ej hos solen skina
- Under sommarns bråda tider.
- För sin son gör månen anbud;
- Månens hem hon dock försmådde,
- Ville ej hos månen stråla,
- Jemnt kring himlabågen vandra.
- För sin son gör stjernan anbud,
- 40. Men hon stjernans hem försmådde,
- Ville ej i natten tindra
- På den kulna vinterhimmeln.
- Friare från Estland kommo,
- Kommo från de Ingrers nejder,
- Ej med dem vill jungfrun följa,
- Sjelf hon svarar så och säger:
- "Fåfängt här ert guld förslöses,
- Edert silfver spills förgäfves,
- Ty till Estland går jag icke,
- 50. Går ej, vill ej bort mig lofva
- Bort att ro på Estlands vatten,
- Staka fram mig bland dess holmar,
- Och att Estlands fisk förtära;
- Att dess tunna soppmat sörpla.
- "Icke heller vill jag följa
- Till de Ingrers fält och hedar;
- Brist på allt derborta råder,
- Brist på träd och brist på pertor,
- Brist på vatten, brist på hvete,
- 60. Brist derjemte uppå rågbröd."
- Det var muntre Lemminkäinen,
- Kaukomieli sjelf, den sköne,
- Han vill nu sig ut begifva
- För att vinna Saaris blomma,
- Mön, den oförlikneliga,
- Jungfrun med det rika håret.
- Modren söker det förhindra,
- Så den gamla honom varnar:
- "Gå ej, son, till dem derborta,
- 70. Som stå öfver dig i härkomst!
- Dig skall man väl aldrig tåla
- I den höga Saari-slägten!"
- Sade muntre Lemminkäinen,
- Kaukomieli sjelf, den sköne:
- "Om mitt hem befinnes ringa
- Och min slägt ej hög och ansedd,
- Vill med min gestalt jag fria,
- Med mitt yttre jungfrun vinna."
- Modren varnar dock beständigt
- 80. Lemminkäinen att ej draga
- Till den stora Saari-slägten,
- Till den höga ättens hemvist:
- Flickor skola der bele dig,
- Alla qvinnor dig beskratta!"
- Detta bryr ej Lemminkäinen,
- Sjelf han yttrar så och säger:
- "Qvinnolöjen lätt jag hämmar,
- Flickors flin jag nog skall tysta:
- Skaffa skall jag dem en börda
- 90. Att inunder bröstet bäras;
- Då skall hvarje löje tystna,
- Till och med det värsta gyckel."
- Men hans moder tar till orda:
- "Ve mig, ve min lefnads dagar!
- Om du skymfar Saaris qvinnor,
- Om dess kyska mör du kränker,
- Skall du endast tvedrägt väcka,
- Skall en blodig fejd begynna,
- Skola Saaris alla svenner,
- 100. Hundra män med skarpa klingor,
- Störta öfver dig, du arme,
- Dig allena öfverfalla!"
- Lemminkäinen bryr sig föga
- Om sin gamla moders varning,
- Och sin goda hingst han tager,
- Spänner fålen uti redet,
- Åker ut med gny och buller,
- Till det höga Saaris bygder,
- Att till Saaris blomma fria,
- 110. Till den unga, sköna tärnan.
- Alla Saaris qvinnor skratta,
- Flickorna förhåna Ahti,
- När han sällsamt in i tåget,
- Högst befängdt på gården åker.
- Ty omkull med släden kör han,
- Stjelper om vid sjelfva porten.
- Nu den muntre Lemminkäinen
- Vred sin mun, sitt hufvud svängde,
- Och sitt svarta hår han slängde,
- 120. Tog till orda sjelf och sade:
- "Aldrig förr jag det har skådat,
- Icke sett och ej förnummit,
- Att af qvinnor jag beskrattats,
- Och att flickor med mig gycklat!"
- Ängslig är ej Lemminkäinen,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Finns på holmen något ställe,
- Någon plats på Saaris marker,
- Der jag kunde mig förlusta,
- 130. Lek och dans på fältet börja
- Här med Saaris glada tärnor,
- I de lockomhöljdas samqväm?"
- Saaris tärnor taga ordet,
- Uddens jungfrur honom svara:
- "Ställe finnes nog på holmen,
- Plats på Saaris mark tillräckligt,
- Der du kunde dig förlusta,
- Lek och dans på fältet börja,
- Som vallpojke uppå sveden,
- 140. Herdegosse uti skogen;
- Magra äro Saaris döttrar,
- Feta våra hästars fålar!"
- Ängslig är ej Lemminkäinen,
- Träder nu i tjenst som herde;
- Ut i vall han går om dagen,
- Nattetid i jungfru-gillen,
- Söker glada tärnors samqväm,
- Lockomhöljda flickors lekar.
- Så den muntre Lemminkäinen,
- 150. Kaukomieli sjelf, den sköne,
- Qvinnoskrattet snart förqväfde,
- Gjorde slut på jungfru-gycklet.
- Ej det fanns en enda tärna,
- Ej en enda blygsam jungfru,
- Som han icke smekt och famnat,
- Vid hvars sida ej han hvilat.
- Blott en tärna fanns bland alla
- I den stora Saari-slägten,
- Som ej aktade på fästmän,
- 160. Som de bäste män försmådde:
- Det var Kyllikki, den fagra,
- Saaris allra skönsta blomma.
- Det var muntre Lemminkäinen
- Kaukomieli sjelf, den sköne,
- Hundra stöfvelpar han nötte,
- Sönderbröt väl hundra åror
- För att denna jungfru fånga,
- För att Kyllikki sig vinna.
- Kyllikki, den fagra tärnan,
- 170. Hon till orda tog och sade:
- "Usle, säg hvi här du vankar,
- Ströfvar kring likt strandens snäppa,
- Frågar efter våra flickor,
- Nejdens mör med tennprydd gördel?
- Jag för min del blir ej ledig,
- Förrn jag malat opp min handqvarn,
- Nött min mortelstöt till ändan,
- Sönderstampat sjelfva morteln.
- "Ej en stackare jag aktar,
- 180. Ej en skral och löslig sälle;
- Jag en stadig man mig önskar,
- Ty min egen håg är stadig;
- Önskar en med ståtlig hållning,
- Ty jag sjelf är stolt och ståtlig:
- Önskar en med fagert yttre,
- Ty jag sjelf är skön och fager!"
- När en liten tid förlidit,
- Knappast hälften af en månad,
- Händer så en dag omsider,
- 190. Timar slutligen en afton
- Att sig Saaris tärnor roa,
- Att de sköna glädligt dansa
- Ute på den gröna stranden
- Som låg närmast fasta landet;
- Kyllikki var främst bland alla,
- Allra skönast Saaris blomma.
- Nalkas då den raske sällen,
- Lemminkäinen sjelf, den muntre;
- Med sin egen hingst han åker,
- 200. Med sin utsökt gode fåle,
- In uppå de skönas lekplats,
- Midt uti den glada dansen,
- Slänger Kyllikki i släden,
- Rycker jungfrun i sitt åkdon,
- Sätter henne uppå fällen,
- På sin slädes spjelverksmatta.
- Ger sin häst ett slag med spöet,
- Smäller till med snodda snärten,
- Åker nu med snabbhet dädan,
- 210. Yttrar vid sin bortfärd detta:
- "Aldrig här i tiden, flickor,
- Mån j yppa och förråda
- Att jag här på holmen varit
- För att röfva mig en tärna!
- '"Om j ej häri mig lyden,
- Skall det illa er bekomma:
- Edra fästmän skall jag qväda
- Ut i strid, till rof för svärdet,
- Att om dem ej mer skall höras,
- 220. Att de aldrig här i tiden
- Ses på dessa vägar vandra,
- Åka fram på dessa sveder!"
- Högljudt Kyllikki sig jemrar,
- Saaris blomma bittert klagar:
- "Släpp mig, släpp mig ur din släde,
- Lemna mig uti min frihet,
- Låt till hemmet barnet hasta,
- Till sin gamla mor som gråter!
- "Om du icke lös mig lemnar,
- 230. Ej mig låter hemåt hasta,
- Har jag bröder fem derhemma,
- Söner sju utaf min farbror,
- Som nog spana harens fotspår.
- Återfordra jungfruns hufvud."
- Men då hon likväl ej undslapp,
- Brast hon ut i bittra tårar,
- Yttrade till slut och sade:
- "Fåfängt är jag född till verlden,
- Ulan nytta upp jag vuxit,
- 240. Lefvat all min tid förgäfves,
- Ty en usel man jag fått mig,
- Kommit till en duglös make.
- Fått till stöd en krigisk kämpe,
- Ständigt böjd för vilda strider!"
- Sade muntre Lemminkäinen,
- Kaukomieli sjelf, den sköne:
- "Kyllikki, mitt hjertas älskling.
- Du mitt eget vackra smultron,
- Var för ingen del bekymrad!
- 250. Illa skall jag ej dig hålla:
- Uti famnen, när jag äter,
- Vid min hand, när ut jag vandrar,
- Vid min sida, när jag stannar,
- Och bredvid mig, när jag hvilar.
- "Säg mig hvad du sörjer öfver,
- Hvarför du så sorgsen suckar?
- Sörjer du kanske deröfver,
- Är det derföre du suckar,
- Att du kor och bröd skall sakna,
- 260. Brist på allt i hemmet lida?
- "Var för ingen del bekymrad!
- Ganska många kor jag eger,
- Hvilka riklig mjölk mig gifva:
- En på kärret, Muurikkinen,
- En på kullen, Mansikkinen,
- Puolukka jemväl på sveden.
- Skönt de frodas, utan foder,
- Utan vård de äro vackra;
- Ej om qvälln man nödgas binda
- 270. Och om morgonen dem lösa,
- Icke jemnt med hö förse dem
- Och med salt dem ständigt mata.
- "Kanske sörjer du deröfver,
- Kanske derföre du suckar,
- Att min ätt ej är så frejdad,
- Ej mitt hem nog stolt och ståtligt?
- "Är min ätt ej vida fröjdad,
- Ej mitt hem nog stolt och ståtligt,
- Eger jag en eldig klinga,
- 280. Bär ett svärd som blixtar ljungar;
- Af en frejdad ätt är klingan,
- Svärdet räknar höga anor,
- Ty det slipadt är hos Hiisi
- Och sin glans det fått af gudar.
- Med mitt svärd min ätt jag höjer,
- Storhet jag min slägt förlänar
- Med min eldigt skarpa klinga,
- Med mitt svärd som blixtar ljungar!"
- Djupt den arma flickan suckar,
- 290. Yttrar dessa ord och säger:
- "O du Ahti, son af Lempi,
- Om du önskar mig till maka.
- Till en lifstidsvän för evigt,
- Till en dufva vid din sida,
- Må en helig ed du svära
- Att ej ut i striden draga,
- Icke ens om guld du saknar,
- Eller längtar efter silfver!"
- Nu den muntre Lemminkäinen
- 300. Sjelf till orda tog och sade:
- "Jag dig svär ett heligt löfte
- Att ej ut i striden draga,
- Icke ens om guld jag saknar,
- Eller längtar efter silfver!
- Men då måste sjelf du svära
- Att i byn ej nånsin vandra,
- Om ock dansens fröjd du saknar,
- Längtar efter muntra lekar!"
- Begge nu en ed de svuro,
- 310. Bytte sina dyra löften
- Inför Gud, den uppenbare,
- Inför hans, den högstes anlet,
- Ahti att i krig ej draga,
- Kylli att till byn ej vandra.
- Nu den muntre Lemminkäinen
- Slog sin raske häst med spöet,
- Gaf sin hingst ett slag med tömmen,
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Lefven väl, j Saaris lindor.
- 320. Granars rötter, furustubbar,
- Dem jag under sommarn trampat,
- Stigit på i flere vintrar,
- Hemligt under mulna nätter,
- Smygande i stormigt väder,
- För att denna hjerpe fånga,
- Denna alla efterjaga!"
- Lätt och snabbt han åker framåt,
- Tills hans hem i fjerran synes.
- Jungfrun tager då till orda,
- 330. Yttrar slutligen och säger:
- "Der, i fjerran, syns en stuga,
- Skymtar fram ett nödens näste;
- Hvems är denna låga boning,
- Hvilken uslings hem är stugan?"
- Men den muntre Lemminkäinen
- Tar till orda då och säger:
- "Bry dig icke här om stugan,
- Sörj ej öfver denna bostad:
- Andra stugor skola timras,
- 340. Vida bättre skola byggas
- Af de gröfsta timmerstockar,
- Af de allra bästa bjelkar."
- Derpå muntre Lemminkäinen
- Småningom sin hemgård nalkas,
- Kommer till sin hulda moder,
- Till den gamla, ålderstigna.
- Modern tager då till orda,
- Yttrar så och säger detta:
- "Du har länge dröjt, min gosse,
- 350. Länge dvalts i fjerran länder!"
- Sade muntre Lemminkäinen,
- Yttrade och tog till orda:
- "Qvinnor har jag nödgats löna,
- Kyska mör, med spe och gyckel,
- För det hån af dem jag rönte,
- För det gäckeri de drefvo;
- Men den bästa tärnan tog jag,
- Satte henne på min slädfäll,
- Lyfte henne på mitt spjelverk,
- 360. Svängde henne under ryan;
- Så jag lönat qvinnoskrattet,
- Saaris flickors myckna löje.
- "O min moder, som mig burit,
- Du min egen fostrarinna!
- Målet för min färd jag hunnit,
- Hvad jag sökte, har jag funnit.
- Bädda upp de bästa bolster,
- De mest mjuka hufvudkuddar,
- Att jag får i hemmet hvila
- 370. Vid min unga jungfrus sida!
- Modren tager då till orda,
- Yttrar sjelf och säger detta:
- "Dig, o Jumala, jag prisar,
- Dig, o skapare, allena,
- Att min son du skänkt en maka,
- Som kan eld i stugan tända,
- Som är skicklig i att väfva,
- Som är händig i att spinna,
- Rask och driftig vid sitt byke,
- 380. Kunnig i att kläder tvätta!
- "Prisa sjeif, o son, din lycka,
- Ty en god du fått och funnit.
- God är hon, som skaparn lofvat,
- Som han nådigt nu har skänkt dig!
- Skön en snösparf är på drifvan,
- Skönare din egen maka;
- Hvitt är skummet uppå vågen,
- Hvitare den vän du vunnit;
- Smärt är allan uppå hafvet,
- 390. Smärtare den mö du skyddar;
- Strålande är himlens stjerna,
- Mera strålande din fästmö.
- "Gör dig nu ett större stuggolf,
- Vidga dessa fönstergluggar,
- Uppres nya, högre väggar,
- Ombygg hela stugan bättre,
- Ställ vid stugan nya trösklar,
- Vid hvar tröskel nya dörrar,
- Då en tärna ung du vunnit,
- 400. Valt dig en så vacker maka,
- En af vida högre härkomst
- Än du sjelf och än de dina!"