En lapsk björnjakt på 1600-talet

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Ossian Elgström

En lapsk björnjakt på 1600-talet
Efter gamla källor skildrad af OSSIAN ELGSTRÖM
Med teckningar af förf.
Stockholm, 1913


I.

Björnjakt 01.jpg
Björnjakt 02.jpg
Björnjakt 03.jpg
Björnjakt 04.jpg
Björnjakt 05.jpg
Björnjakt 06.jpg
Björnjakt 07.jpg

Offerelden brinner framför Laibiolmaks damengare, elden lyser på gudens flottiga ansikte och seitarna som hålla vakten rundt omkring synas stiga och sjunka i det ojämna eldskenet.

Nojden, Nilas Joks trummar.

Det långa håret hänger ned öfver ansiktet, blicken följer oafvändt arpan, som dansar på det målade skinnet och mässingsringarna kring Nilas bälte skramla.

Aslak Magga ligger framstupa på snön med händerna för ansiktet, mellan fingrarna kisar han på nojden och hans blick följer förstulet arpans rörelser på trumskinnet.

Nu är den på Rist balges, nu hoppar den nedåt Jabmekaibmo, det betyder döden. Aslaks ögon bli stora och stela, klirr klirr låter arpan och trumman sjunger sitt bom bom under vetjarats snabba slag.

Aslak Magga har upptäckt björnens andhål. Aslak var den första som såg röken af björnens ande stiga upp från foten af en tall och nu frågas guden om det tillätes stammen taga björnens lif.

Till höger och vänster om Aslak ligga hans båda bröder och bakom dem kåtalagets öfriga karlar, alla djärva vargdödare, snabba händer vid båge och spjut.

Alla i spänning, skall månne skogens gud i nåd lämna ut sin »hund» att dö på spjutens blad?


Arpan har stannat på björnens bild, vill ej gå därifrån och nojden låter trummans dunder dö bort. — Sedan talar han; männen ha rest sig upp på sina knän, de se alla på Nila med spända ansikten och Nila säger:

»Guden vill sin hunds död, i morgon innan Beive uppstått från sitt läger på Passevaara skall kåtalaget kunna hemföra budskapet om björnens död.»

Männen se på hvarandra med breda leenden och ett gladt sorl fyller ringen; guden tackas med ödmjuka bugningar och alla doppa sina händer i skålen med albark och stänka på bilden.

Elden framför Laibiolmaks lafve brinner ned, en tunn lodrät rökpelare sänder den upp mot den mörka himlen där ett matt norrsken blinkar, men vid aren hvässa männen sina spjut och lustigt gå historierna sin rund kring den smattrande brasan. – –


II.

Aslak skidar först, på skidstafvens spets skramlar en ring, efter honom skrinnar hans morbror, den gamle Nils Orbes med trumman i sitt rödmålade kalfskinnsfodral på ryggen, så komma Aslaks bröder och stammens öfriga män.

Skidstafvarna knarka mot snön och de äldre bland männen flåsa, ty föret är dåligt. Hundarna svärma skällande kring sällskapet och nosa i alla buskar längs vägen.

Snart är man nära björnens ide, trumman drages fram, spjuthornen knackas af spjutbladen, det spottas i de bruna händerna och under hundarnas skall går man till strid.


III.

Björnen är fälld, det blef ej Aslak som fällde honom, nej Aslak halkade och björnen slog spjutet ur hans hand, det var den unge Per Joks som fick lyckan sätta sitt järn i björnens hals och bredt grinande vrider han nu en vidja, binder den kring det döda djurets underkäk och sjunger:

Tack, du gode och dyrbara björn, som ej skadat mitt spjut och järn.

Gamle Nils Orbes hamrar på trumman i takt till sången och de öfriga männen dansa kring gruppen med spjuten riktade mot björnens kropp.

Brännvinskaggen går laget rundt och allas ansikten lysa af glädje.

Skymningen faller, den döda björnen täckes med granris och så går färden tillbaks till lägret, där kvinnorna och de gamla vänta. Timmarna flyga, snart lysa vänliga eldar mot skaran och hemmahundarna hälsa med välkomnade skall.

Aslak sparkar af sig skidorna och börja sjunga, de andra stämma i; sången får svar. Inne från kåtan höra nu alla, kvinnornas gälla röster och Aslak, som är ett enda leende, slår tre dundrande slag på tältets dörr.

»Saiwo olmak,» råmar han och alla skratta bakom honom.

»Täck för ditt ansikte,» skriker Aslaks moder till den yngsta bland kvinnorna, munnarna fyllas brådskande med tuggad albark och tystnad inträder.

Med spändt intresse stirra kvinnorna genom mässingsringar på bakdörren genom hvilken den lycklige björndödaren skall inträda.

Nu lyftes duken och ett hufvud sticker in, en lång röd stråle, från den närmast sittande kvinnans mun, träffar det rakt i hjässan. Alsaften rinner ned åt ansiktet på Per Joks och han tackar åt alla håll för mottagandet.

Nu komma de andra, alla bli prydda med ringar, kring hals, kring arm och kring högra benet ovanpå byxen, allt är fröjd och jublet stiger till orkan då brännvinskaggen rullar in och girigt sänkes koksorna i den gula drycken. – –

Denna natt stoppar Eros sin båge bakom dörren och kvinnorna få sofva utan män på sina läger, ty så har guden Laibiolmak bjudit. Laibiolmak som hatar dem och alltid är redo skicka de onda andarna genom kvinnornas sköte att fördärfva fostret i deras lif.


IV.

Renarnas hofvar knäppa, hufvudena ligga djupt mot marken och stön på stön kommer ur de uppspärrade näsborrarna.

Det är ett tungt lass de drogo, det är björnen som nu åker hem till slakt och kok.

Björnen ligger på de sammanbundna kerris, han är vackert prydd med mässing och stora kors i albarkens röda färg skydda honom från allt ondt.

Männen i tåget sjunga – – –.


V.

»Välkommen, du goda björn, som kommer till oss efter den röda renoxen,»jubla barnen tåget till mötes och under glada rop följa de männen till slaktkåtan, som står redo, prydd med ringar af skohö.

»Nia, gif gubben dess spis på dödsvägen,» ropar Orbes och en stor skål med tuggad albark sättes framför björnens nos.

Styckningen går af stapeln under muntra sånger och man aktar sig noga att skada några af björnens ben.

Den stora mässingskitteln skuras, fylles med vatten och blod och så slå sig alla ned rundt elden för att under skämt och glam invänta blodsoppans kokning.

Vid sidan af Aslak, som har hedersplatsen bredvid Per Joks, står en stor brännvinstunna och koksan går flitigt laget rundt. Från kvinnorna, som hafva sin plats i en annan kåta och ej få deltaga i männens måltid, komma bud och hälsning med barnen som springa fram och åter mellan kåtorna.

Man äter tills man ej orkar mer och dricker tills man stupar och hela tiden joikas i högan sky.

Lifsglädjen ångar ur de flottiga pälsarna. Kvinnorna ropa efter kött och Per Joks raglar in till dem med deras del, han mottages med fröjderop och öfversprutas riktigt med den tuggade albarken.

Efter några timmar sofva alla männen och kvinnorna rulla dem in i slaktkåtan där de enligt gammal sedvänja skola tillbringa natten.


VI.

Per Joks vaknar först, hans tunga är torr som en pinne i hans hals och hans hufvud känns tungt som bly. Han ser sig slött omkring, bredvid honom snarkar Aslak med det tunna skägget rakt i vädret.

Per Joks reser sig gäspande upp och rycker gladt öfverraskad till: »Herra Jumala, det är ju fest,» nu kommer han ihåg allt, han själf är ju hjälten i det hela; i ett nu känner han sig alldeles pigg, springer upp och tar sig en djup klunk ur brännvinstunnan, som de omtänksamma kvinnorna ditställt kvällen förut, så väcker han de öfriga och dagen rinner bort under larmande festjubel.


VII.

Kvinnorna skola i dag skjuta sig en man.

Nilas Joks ligger på knä framför den utspända björnhuden, med rynkade ögonbryn och tungan långt ut ur munnen påmålar han de heliga tecken som skola gifva huden dess laga kraft, Aslak och Per Joks stå bredvid, de stödja hvarann och se på Nilas arbete med slö blick.

Efter något besvär och en stunds diskussion hvilkendera af de båda stubbar alla se äro lämpligast stödja stången mot, afgöres saken till Aslaks förmån.

Pustande och med krökta knän bär han bort den uppspända huden och placerar den triumferande mot stubben. — I nästa sekund ligger han förbluffad på marken ofvanpå huden — han har nämligen satt stången ett långt stycke från den stödjande stubben, men så är han ju äfven så trött i ögonen efter allt festande.

Nu gripa de andra in och om en stund utkallas de ogifta kvinnorna.

Den ena efter den andre får träda huden 15 steg nära, deras ögon förbindas och en båge stickes i deras hand.

Pang går pilen, öfver, under, vid sidan af huden, men aldrig på och männen skratta så de måste sätta sig ned i snön.

Till sist träffar dock Gunnil Marjo den och får på stället löfte om Per Joks, björndödaren, till man och husbonde.

Lyckligt rodnande försticker sig Marjo i de gifta kvinnornas flock och Per Joks flinar saligt förläget.


VIII.

Nu har björnen fått ro, nu hvila dess ben uti sin rätta ordning i den granristäckta grafven. Inte saknar »honungstassen» mat på sin långa vandring, ty framför det hvita kraniet står skålen med röd bark och på dess yta simmar hans nosskinn, »som skall lukta på spisen». Vinden susar i det greniga spjuthornets krona, ty Per Joks har offrat sitt spjut och det pryder nu stället hvarunder björnen hvilar. Nila har skrikit i kraniets öronhål: »Spring nu, du gode, och tala om din ära för andra döda. Stor tack skall du ha som spred glädje i fattiga lägret.»


IX.

Det är afton i lägret, i alla kåtor brinna flammande eldar och genom reppen titta himmelens stjärnor ned till ett lyckligt folk. Kött i myckenhet, fet, god soppa, den mjuka huden att hvila på och Marjos hand i sin, hvad begär Per Joks mera — bara ett begär han – – bara säkert en björn till nästa vår, så skulle han vara fullkomligt lycklig, och djupt bugande mottager Per Joks fästmanssupen ur sin blifvande svärfaders hand. Allting ler och lyser för hans blick, ty Marjo tar ett stycke fett ur sin mun och bjuder honom. Ute blinkar norrskenet och hundarna skälla – –.



Ordförklaring

Laibiolmak = Skogsguden, han som rådde öfver de vilda djuren i skogen. Björnen var hans »hund». (Friis.)

Damengare = Tillfälligt altare på ett ställe där tidigare offer försiggått. (Düben.)

Seitar = Gudabilder af lägre rang, mera »skyddsandar», merendels stenar af ovanlig form och färg. (Düben.)

Arpan = En ring af mässing, som lades på trumman, och på ringens gång berodde nu om spådomen skulle bli god eller dålig. (Friis.)

Rist balges = Tecken på trolltrumman, äfven kallad »de lefvandes väg». (Friis.)

Jabmekaibmo = Dödsriket. (»Helvetet» fanns ej i lapparnas religiösa föreställningar, det inkom först med katolicismen.) (Wiklund.)

Beive = Solen.

Passevaara = Heligt berg, i allmän betydelse.

Aren = Eldstaden i kåtan.

Saiwo Olmak = Helig man, här betecknar det fälld hanbjörn. (Friis.)

Kerris = Släde.

Herra Jumala = Gud.

Reppen = Rökfånget i kåtan.



_____

Kilde: Bonniers Månadshäften, Sjunde årgången, Stockholm, 1913