Föreläsningar i finsk mytologi - Heroer

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

IV. Heroer

För den bildade menniskans blick erbjuder vildens lif i många hänseenden en nära öfverensstämmelse med barnets, och man plägar derföre äfven benämna nationernas vilda, naturliga tillstånd en barndomsålder. Men ställa vi osa på de vilda folkens egen ståndpunkt, så torde det blifva svårt att bland dem upptäcka något enda, som ej anser sin barndoms- och hela sin ungdomstid redan vara försvunnen. Liksom den mognade och erfarne mannen mången gång med vemodsfull känsla blickar tillbaka på de flydda dagar, då i hjertat endast bodde fröjd och glädje, och då lifvet var så lätt och ljuft, så hör man till och med de vildaste Samojedstammar tala om en flyktad gyllene tid, som de älska att skildra med de fagraste färger. De prisa denna tid i synnerhet för den gudsfruktan och sedernas renhet, som då var rådande, och beredde förfäderna de mäktiga gudarnas ynnest och beskydd. I denna tid var en allmän rikedom och välmåga herrskande bland folket, sjukdomar kände man ej, och menniskorna voro stora, i besittning af en utomordentlig styrka och begåfvade med en hög vishet.

Under denna mångbeprisade tid lefde äfven de stora hjeltarne, hvilka numera alldeles försvunnit ifrån jorden. Hos alla de altaiska folken utgöra dessa hjeltars utförda bedrifter det mest älskade föremålet för sagan och sången. Sjelfva Sibiriens öde stepper, skogar och tundror genljuda ännu i dag af de qväden, som uppstämmas till de hugstore männernes ära. Men det var icke blott genom krigisk bragd, som de förvärfvat sin ryktbarhet, utan alla de egenskaper, som gifva menniskan ett värde, egde hjeltarna i mångfaldt högre grad. De voro öfvermåttan vise, utmärkt kunniga i sångens värf, väl förfarna i smide och andra yrken. Till och med i trollkonstens hemligheter voro de vida bättre invigda, än nutidens schamaner. Alla möjliga förträffligheter funnos hos dem förenade, men sången plägar likväl tilldela dem en och hvar någon företrädesvis utmärkande egenskap. Den ena eger en lysande sångar-gåfva, den andra utmärker sig genom sin vishet och sitt snille, den tredje besitter förmågan att ikläda sig skepnaden af en björn, en orm, en fågel o. s. v. Gemensamma för dem alla äro hjeltekraften, mannamodet, tapperheten, och dessa egenskaper besitta sjelfva de qvinnor, som höra till hjelteslägtet. Det ligger också i sakens natur, att sådana företräden ej kunna umbäras, om annars hjeltarna göra skäl för namnet, samt om sången verkligen hvilar på en historisk grund. Att åter betvifla detta, är enligt min tanke icke möjligt, ty med undantag af Finnarnes, hänföra sig alla de öfriga stammarnas episka sånger och sago-berättelser ganska bestämdt till krigiska bragder. Och hvad de finska sångerna beträffar, så träder väl hjeltebragden i dem ofta i bakgrunden och öfverflyglas af andra mera aktade egenskaper, men i alla fall är striden ett ämne äfven för de flesta bland våra förfäders episka qväden. Dock äro de strider, som skildras så väl i Finnarnes, som de öfriga beslägtade folkens sånger, ej framkallade af ett allmännare, ett nationelt intresse, utan det är blott för sin egen, eller på sin höjd för slägtens och sina närmaste anförvandters sak, som den mäktige hjelten träder ut i kamp och strid. I de flesta fall gå hans bemödanden derpå ut, att med styrkan af sin arm tillvinna sig en skön jungfrus hand. Då denna sed ännu i dag är rådande hos många sibiriska stammar, så inses lätt, att hjeltesången har en historisk grund. De stora bedrifter, som sången tilldelar forntidens hjeltar, äro i sjelfva verket samma slags äfventyr, som hos vildare stammar någon gång äfven ännu utföras af kraftfulla och modiga individer. Sagan har efter sin vanliga art förhöjt glansen af de framfarna hjeltarnes bragder, och på samma sätt skall den i en framtid äfven förfara med de äfventyr, som i dag utföras, förutsatt att sagan hos dessa stammar eger en framtid.

Trogen sin natur, att af det i sig sjelft enkla och obetydliga skapa någonting stort och underbart, har sagan förvandlat de framfarna hjeltarna till ett eget slag af väsenden, hvilka visserligen ega mycket gemensamt med menniskorna, men likväl icke egentligen höra till menniskoslägtet, utan utgöra ett medium emellan gudar och menniskor. För att förhöja deras glans och anseende, pläga somliga folkslag härleda deras anor ifrån sjelfva gudarna. Så anse Tatarerna, enligt hvad jag redan förut omnämnt, sina hjeltar vara danade af himmelens gud, som ursprungligen förordnade dem till sina ståthållare på jorden, och tilldelade dem en odödlig natur, den de likväl sedermera förverkat. Esterna betrakta jemväl himmelens gud vanna issa eller Tara såsom hjeltarnas fader, och låta honom frambringa dem redan före verldens skapelse, samt försätta deras ursprungliga boning i den gamle fadrens himmelska lund. Hos Finnarne förekommer en tradition, enligt hvilken Wäinämöinen och Ilmarinen framfödas af en himmelsk jungfru, Ilmatar benämnd, som ifrån sin höga boning sänker sig på vattnet, och der göres hafvande af vinden. Äfven de blifva danade före verldens skapelse och deltaga sedermera, liksom de estniska hjeltarna, i skapelsens fullbordande. Ja det ges till och med en tradition, enligt hvilken Wäinämöinen frambragt verlden, och en annan förmäler, att Ilmarinen smidt himlafästet. Dessa och många andra utomordentliga värf, som de finska runorna tilldela sina hjeltar, hafva gifvit anledning till den bland de lärda mycket gängse åsigt, att så väl Wäinämöinen och Ilmarinen, som äfven Lemminkäinen, ursprungligen blifvit af Finnarne dyrkade såsom gudar. Denna åsigt förtjenar en sorgfällig granskning; men för att anställa densamma, och öfverhufvud erhålla en sann föreställning om de finska heroerna, är det af nöden, att vi i korthet göra oss reda för innehållet af de gamla hjeltesångerna, hvilka samt och synnerligen ingå i vårt Kalevala epos. Innan vi dock skrida till denna redogörelse, torde vi böra göra oss förtrogna med ett par i runorna ofta förekommande lokaliteter: Kalevala och Pohjola.

Ordet Kalevala hänför sig egentligen, såsom sjelfva dess ändelse antyder, till en ort, och kan, i vårt språk lämpligen öfversättas genom Kaleva-hemmet. Men härvid framställer sig genast frågan: Hvad betecknar ordet Kaleva? Ganander och många andra författare både före och efter honom hålla Kaleva för ett personligt namn, och förege att han varit en mäktig jätte, som egt en talrik mängd söner (Kalevan pojat), till hvilkas antal man äfven räknar Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen. Mig vill det likväl synas såsom skulle Kaleva i våra forntida qväden aldrig förekomma såsom en personlig benämning, utan städse brukas som ett epitet för mäktiga heroer. Runorna omtala väl en gammal hädangången man, som benämnes, Kaleva, vanha Kaleva (gamla Kaleva), men han kallas dock äfven oftare Wipunen, som utan tvifvel är det egentliga och personliga namnet, då deremot Kaleva synes blifvit honom tilldeladt i egenskap af epitet. Min åsigt om den personliga betydelsen af ordet Kaleva stöder sig hufvudsakligen derpå, att, utom Wipunen, äfven den vise Wäinämöinen upprepade gångor i våra runor benämnes Kaleva, ehuru Wipunen och Wäinämöinen bestämdt äro tvenne skilda personer. Härtill kommer ännu den omständighet, att Wäinämöinen jemväl ganska ofta kallas Kalevan poika (Kalevas son), till följe hvaraf åter en ny motsägelse uppstår, så framt Kaleva fattas såsom ett personligt namn. Slutligen förtjenar anföras, att samma benämning icke blott tilldelas Wäinämöinen, utan äfven Lemminkäinen, ehuru dessa personer ingalunda äro söner af en och samma fader. I anledning af de uppenbara motsägelser, i hvilka man sålunda inledes genom uppfattningen af Kaleva såsom ett personligt namn, kan jag således ej annat, än tilldela detsamma betydelsen af ett epitet, och tror mig ega dertill så mycket större skäl, som i Turkiskan finnes ett beslägtadt ord Aalep, hvilket betyder hjelte, och åtminstone i tatariska sagor alltid utgör ett stående epitet för enahanda individer, som Wäinämöinen, Lemminkäinen och Kullervo äro i de finska. I och med detta antagande försvinna äfven de förberörda motsägelserna, ty både Wipunen och Wäinämöinen kunna väl begge med största skäl kallas hjeltar, och att såväl Wäinäraöinen, som Lemminkäinen och Kullervo hedras med epitetet hjeltesöner, deri ligger ej heller någonting anstötligt. — Enligt denna utläggning af ordet Kaleva skulle Kalevala således egentligen beteckna ett hjeltehem i allmänhet; men så vidsträckt är dock ej dess betydelse i runorna. Dessa vitsorda Wäinämöinen (Kal. run. 6, v. 234) såsom Kalevalas yppersta man (Kalevalan kaunihin), och det är företrädesvis hans hem, som i dem benämnes Kalevala, ehuru detsamma äfven understundom heter Suvantola eller Osmola af Osmo, som likaledes är ett af Wäinämöinens epiteter, samt derjemte allmännast och egentligen bär namnet Wäinölä af stammen Wäinö, såsom Wäinämöinen äfven ofta plägar kallas.

På särskilda ställen i runorna erhåller dock Wäinämöinen, såsom boende i Kalevala, binamnet Kalevalainen d. ä. Kalevalas invånare, hvilket epitet äfven tillägges Lemminkäinen och Ilmarinen. Följaktligen var Kalevala äfven deras hem; men detta kan ingalunda sökas i Wäinölä, då sången uttryckligen säger, att hvar och en af de nämnda hjeltarna egde sin särskilda gård. Om nu de tre Kalevala-hjeltarna, egde hvar sin bestämda gård, och likväl alla voro Kalevalas invånare (Kalevalaiset), så måste namnet Kalevala åtminstone omfatta gränserna af en by. Att denna föreställning om Kalevala i sjelfva verket ej är främmande för våra runor, härflyter äfven ganska tydligt derur, att samtliga Kalevalas invånare sägas höra till en och samma slägt (Kalevan suku), och att de finska slägterna fordom lefde tillsammans i hvar sin särskilda by, torde ej kunna dragas i tvifvelsmål.

På några ställen i runorna ordas äfven om Kalevan kansa eller Kalevan väki (Kalevas folk), hvilka benämningar åter tyda derpå, att Kalevala omfattade ett helt land. Slutligen anser jag det icke otroligt, hvad Agricola och flere andra författare anföra, att de tre Kalevala-hjeltarne någon gång blifvit åtminstone af somliga stammar dyrkade såsom gudar, och i detta fall eger Kalevala ytterligare betydelsen af ett gudahem, motsvarande den skandinaviska mytologins Asgård.

Jemte Kalevala omtalas i våra äldre runor en annan, mycket frejdad, men emot denna fiendtlig ort, som benämnes Pohjola eller Pohja. Dessa benämningar äro ännu i dag allmänt gängse hos Finnarne och beteckna hela det nordliga Finland, isynnerhet norra delarna af Österbotten. Samma betydelse igenfinnes allaredan i runorna; men liksom enligt det nuvarande språkbruket, plägar jemväl uti dem Pohjola eller Pohja helst antaga benämningen af Pohjan-maa (se Kal. run. 1, v. 20; run. 10, v. 87, m. fl.). Ofta begagnas äfven Pohjola eller Pohja, då det fattas i betydelsen af ett helt land, såsom liktydigt med Lappmarken. Så yttrar Lemminkäinen i Kal. run. 12, vv. 35 och 36, att han är sinnad begifva sig till Pohja-sönernas härdar, till de lappska barnens slätter (Pohjan poikien tulille, Lapin lasten tanterille), hvarmed run. 13, vv. 129 och 130, kan jemföras. I vv. 169 och 170 af sistnämnda runa förekomma äfven orden: ifrån Pohjas långa ända, ifrån de lappska barnens slätter (Pohjan pitkästä perästä, Lapin lasten tanterilta), och i run. 17, vv. 219 och 220 (jfr. run. 32, vv. 465 och 466) heter det: ifrån Pohjas långa ända, ifrån det vidsträckta Lappland (Pohjan pitkästä perästä, Lapin maasta laukeasta). Såsom synonymt med Lappland anses Pohjola för köldens hem, och i anledning deraf anropar Ilmarinen i en trollsång (Kal. run. 48, vv. 324-346) Pohja-sonen att hämta is ifrån Pohjola till läkedom för brännskador. — Till bevis derpå, att benämningen Pohjola hänför sig till Lappland, länder också den omständighet, att der, utom köld, äfven rådde ett stort mörker; att der funnos renar, steniga fjäll (kivi-kummut) och andra den lappska naturen tillhöriga föremål. Sjelfva språket var ej i Pohjola detsamma som i Kalevala, utan der talades, såsom run. 12, vv. 198—200, uttryckligen angifver, det lappska språket. Liksom Lappland, plägar äfven Pohjola någon gång benämnas Turja, och Pohjolas invånare Turjalaiset (se Kal. run. 26, vv. 291 ff.; jfr. run. 48, vv. 313 och 314), men egentligen torde Turja beteckna Norge, ty detta ord är tvifvelsutan detsamma som Rutja, hvilket äfven i dag hos finska allmogen utgör namnet på Norge.

Ehuru det anförda tydligen ådagalägger att Pohjola och Pohja i våra runor ofta identifieras med Lappland, så gifvas dock många sådana runo ställen, som försätta detsamma visserligen i den höga norden, men det oaktadt inom det finska folkets landamären. Der idkades åkerbruk, folket bodde i hus, och dess seder voro ungefär desamma som i Kalevala. Förrän Sampo blef ifrån Pohjola bortröfvad, rådde der äfven en otrolig rikedom. Allt detta passar ingalunda in på Lappland. Men hvad som isynnerhet bevisar att man med Pohjola icke alltid betecknat Lappland, är den omständighet, att Wäinämöinen af sin moder anmodas söka sig en brud i Pohja ty der, säger hon (Kal. run. 5, vv. 230—235), äro ej flickorna lappska tossor, utan tvåfallt bättre och skönare att skåda än dessa.

Ofta fattas Pohjola, liksom Kalevala, i betydelsen af en by, och plägar äfven benämnas kylmä-kylä (den kalla byn); mången gång ordas i runorna om flere Pohja-gårdar, hvilka föreställas såsom belägna nära till hvarandra, och då nöden var stor, lät den ryktbara värdinnan i en hast sammankalla Pohja-folket (Kal. run. 42, vv. 61 ff.), hvilket jemväl betraktades såsom stående i ett inbördes slägtskapsforhållande, och derföre understundom benämndes Pohjan-suku (Pohjas slägt), eller Pohjan suuri suku (Pohjas stora slägt).

Äfven förekommer Pohjola i betydelsen af en gård, och denna betydelse är i sjelfva verket den mest vanliga. Så qvädes i Kal. run. 42, v v. 93 och 94, att Wäinämöinen engång insöfde såväl Pohjolas (Pohja-gårdens) husfolk, som hela den öfriga bya-skaran (kaiken Pohjolan perehen, ja kaiken kyläisen kansan). I run. 28, vv. 5 och 6, säges Lemminkäinen hafva tagit till flykten ifrån det mörka Pohjola, från den dystra Sara-gården (pimeästä Pohjolasta, sangasta Saran talosta). Saran talo är här detsamma som Sariola, hvilket namn åter i runorna ofta omvexlar med Pohjola, och enligt sin etymologi (sariola af sara starrgräs) sannolikt betecknar en »starrbevuxen nejd«. En annan benämning på Pohjola är Pimentola, den mörka orten, af pimeä mörk.

Slutligen betecknar Pohjola, i motsats mot Kalevala, det värsta tillhåll för leda troll och onda väsenden. Det är i denna mening Pohjola begagnas, då Pohja-sonen, såsom redan nämndes, i eldens besvärjelse-sång åkallas att komma för att hela brännskador. Härpå tyder äfven benämningen Lemmon-kansa (Lempo-skaran), som tillägges Pohja-folket i Kal. run. 29, v. 566, och paha-valta (det onda väldet), såsom det kallas i run. 42, v. 308. I denna betydelse sammanfaller Pohjola med den fornnordiska mytologins Jotunaheim.

Utom dessa lokaliteter nämnes i en Kalevala-episod Joukola l. Luotola, som var den unge Joukahainens hem, och i den nya editionen tydligen försättes till Lappland. I en annan episod ordas åter om en ort, som bär namnet men till sitt läge ej närmare angifves. — Till dessa och andra smärre lokaliteter skola vi i det följande återkomma, och gå nu att betrakta det inbördes förhållande, hvari Pohjola och Kalevala träda till hvarandra, ty det är kring dettä ämne som Kalevala-dikten förnämligast hvälfver sig.

I det dunkla Pohjola, så qväder runan, fanns ett strålande ljus, en fager jungfru, som var vida frejdad öfver land och haf. Vid denna jungfru hade Kalevala hjeltarna fästat sin håg, och de lemnade ingen möda ospard, för att vinna hennes kärlek och tillgifvenhet. Den åldrige Wäinämöinen hade väl förut haft sina tankar riktade på den unge Joukahainens syster, men hon kunde oaktadt sin moders böner ej beqväma sig att blifva den åldriges maka, utan störtade sig hellre i hafvets djup, för att lefva der såsom en syster åt vattnets fiskar. Wäinämöinen gjorde väl ett försök att ännu derifrån uppfånga henne, men då detta ej lyckades honom, beslöt han att, på sin ur grafven talande moders inrådan, begifva sig till det männer förödande Pohjola, för att fria till Pohja-flickan. Den unge Joukahainen fick kunskap härom och beslöt att lägga sig i försåt för den gamle, som på sin lätta hingst red längs hafvets vida fjärdar. Joukahainens afsigt var att skjuta Wäinämöinen, men pilen träffade hästen, och dess ryttare damp framstupa i hafvet Det hof sig en häftig storm, som dref Wäinämöinen ut på de ödsliga fjärdarna. Joukahainen gladde sig redan öfver Wäinämöinens ofärd, men den var ännu icke kommen. En örn, som hade i tacksamt minne, att Wäinämöinen en gång under svedjandet af en lund qvarlemnat ett träd till den bevingades vistelseort, ilade nu den gamle till bistånd, och bragte honom på sina vingar till Pohjola. Hitkommen längtar Wäinämöinen åter till hemmet, men Louhi Pohjolas värdinna fordrar att han i lösen för sin befrielse skall smida åt henne ett verktyg, Sampo benämndt, och lofvar att han i detta fall äfven skall få hennes sköna dotter till sin gemål. Wäinämöinen förklarar sig ej kunna smida, men lofvar efter sin hemkomst sända till Pohjola smeden Ilmarinen, hvilken var en mästare i smedjekonst. Genom detta löfte befriades Wäinämöinen ifrån sin fångenskap och återskickades af Louhi till sitt hem. På vägen såg han Pohja-jungfrun »sitta på luftens båge vid en väfnad af silfver och guld». Wäinämöinen gör henne genast sitt anbud och anmodar jungfrun att stiga ned uti släden med honom, men hon gör svårigheter, och lofvar ej blifva hans maka, så framt han icke är i stånd att klyfva ett tagelstrå med en uddlös knif, att slå en knut uppå ett ägg, utan att knuten kan upptäckas, att skala näfver ifrån en sten och spjälka gärdesstörar från isen, utan att någon enda smula dervid åtskiljes, samt slutligen att af en sländas stycken timra en båt och skjuta båten ut på böljan, utan att dervid begagna hvarken händer eller fötter. Wäinämöinen griper sig modigt an utförandet af dessa värf, och det lyckas honom äfven att bringa de tre första till en lycklig ända; men vid timrandet af båten hugger han sig med yxen i foten. Sålunda var hoppet om jungfruns hand förloradt, och det blef nu hans bekymmer, att finna bot för sitt sår, hvarur bloden rann i strida floder. Med tillhjelp af en gammal trollkarl fick Wäinämöinen bloden stämd och såret förbundet. Härpå fortsatte han åter, sin resa och anlände utan vidare äfventyr till Wäinöläs lunder och Kalevalas moar. Under färden genom dem qvad han en gran med blommig krona, som sträckte sig ända upp öfver molnen, och gyllne grenar, hvilka spridde sig vidt och bredt uti rymden. I granens krona qvad han sedan en måne och karlavagnen på dess grenar. Hemkommen var han mycket bekymrad öfver sitt åt Pohjola-värdinnan gifna löfte, att sända till henne smeden Ilmarinen i lösen för sitt eget hufvud. Men löftet måste uppfyllas, och Wäinämöinen begaf sig till Ilmarinens smidja, i hopp att smeden, lockad af den frejdade jungfruns behag, skulle sjelfmant begifva sig till Pohjola. Då denna förhoppning likväl icke gick i fullbordan, började Wäinämöinen orda om den underbara granen och bedref sin sak så, att Ilmarinen icke allenast ville se granen, utan äfven på Wäinämöinens uppmaning klängde i trädet, för att nedtaga solen och karlavagnen. Men knappt hade smeden kommit upp, förrän Wäinämöinen qvad en stormvind, som förde honom genom luften till Pohjola. Här blef han af Pohjolas värdinna genast anmodad att smida Sampo, som skulle förfärdigas af en svanfjäder, ett kornfrö, och en sommartackas fina ull, hvartill den nya editionen ännu tillägger en gallkos mjölk. Ilmarinen drager ej i betänkande att åtaga sig detta värf, och slutar ej förr, än han lyckligen utfört detsamma. Flickans hjerta förmådde han likväl denna gång icke blidke, utan nödgades med svikna förhoppningar återvända hem, dit han nu fick en innerlig längtan.

Nu springer sången öfver till en tredje hjelte Ahti eller Lemminkäinen, äfven Kaukomieli benämnd. Om honom qvädes i sången, att han med egen hands rätt hade bemäktigat sig den sköna Kyllikki och ingått med henne en sådan med ömsesidiga eder bekräftad öfverenskommelse, att han aldrig mer skulle begifva sig ut i strider, och hon ej springa kring byarna att söka sig glada samqyäm. Denna ed kunde likväl Kyllikki ej hålla, utan begagnade sig en gång af Lemminkäinens frånvaro, för att tillfredsställa sin danslust. Då Lemminkäinen genom sin syster Ainikki blef härom underrättad, greps han af en häftig vrede och beslöt att begifva sig till Pohjola, för att söka sig en annan hustru den sköna Pohja-dottren. Hans ömsinta moders böner och varningar kunde ej hindra honom ifrån att utföra detta djerfva beslut. Då hon framställer för honom de talrike farer, hvilka möta så väl under färden, som i sjelfva Pohjola, samt förespår honom ett oundvikligt förderf, slänger han endast borsten, hvarmed han håller på ett kamma sina lockar, i väggen och yttrar med trottsande mod:

Då är Lemminkäinens bane,

Arme mannens ofärd kommen,

När ur borsten bloden dryper,

Rinner ner i röda strålar.

Klädd i en krigisk rustning ger sig Lemminkäinen åstad och anländer lyckligt till Pohjola. Här bringar han genom sina, trollqväden ofärd öfver alla, både gamla och unga; endast en gammal, blind herde ansåg han ej vara värd att blifva ett föremål för sin vrede, och lemnade honom derföre oskadd. Detta hån förtörnade herden så, att han ilade hän till Tuonela-floden och lade sig i försåt för den öfvermodige Lempi-sonen, hvilken uppå denna väg skulle ifrån Pohjola återvända till sitt hem. Utan omsvep tränger sig nu Lemminkäinen på Pohjolas värdinna och fordrar hennes dotter till hustru. Värdinnan förelägger honom såsom det första villkoret för uppnåendet af denna sin önskan, att fånga Hiisis snabba elg. Efter många svårigheter lyckas det Lemminkäinen att utföra detta äfventyr, men då han kommer med elgen till Pohjola, får han sig åter förelagdt att betsla Hiisis eldiga häst. Sedan äfven detta uppdrag blifvit lyckligen utfördt, måste Lemminkäinen ännu underkasta sig ett tredje äfventyr, att skjuta en svan i Tuonela-floden. Hitkommen blir han af den blinda, i försåt liggande herden ihjälskjuten med ett »tillslutet rör» och kastad i Tuonelas flod. Sedan kommer Tuoni-sonen och hugger honom i stycken med sitt svärd.

Emellertid bidar man i Lemminkäinens hem med otålighet på hans återkomst, och en dag varseblir Kyllikki att bloden rinner från hans borste. Häraf gissar man nu att Lemminkäinen funnit sin bane, och modren beger sig till Pohjola, för att erhålla närmare upplysning om hans öde. Tillspord härom vill Louhi i början ej komma fram med sanningen; hon bekänner dock omsider, hvilka värf hon förelagt honom att utföra, men säger sig ej känna hans slutliga öde. Lemminkäinens moder vänder sig nu med sina förfrågningar till träden, till vägen, till månen, och slutligen till solen, som förtäljer för henne sonens ofärd. Då lät hon Ilmarinen smida sig en jernräfsa, flög dermed till Tuonela-floden, uppräfsade ur dess botten hvarje stycke af den sönderhuggna sonen, fogade ihop de skilda delarna och ingöt ett nytt lif i sin älskling, hvarefter de tillsammans begåfvo sig till hemmet.

Åter vänder sig sången till Wäinämöinen och låter honom timra sig en båt för en tilltänkt Pohjola-färd. Härvid tryta honom tre ord, och för att förskaffa sig dem beger han sig till Tuonela, men återvänder derifrån med oförrättadt ärende, sedan han varit utsatt för de största lifsfaror. Nu får han af en herde det råd, att begifva sig till den åldrige Wipunens graf, i hvars sköte mångtusende ord ock sånger lågo förvarade. Wäinämöinen antager herdens råd, banar sig genom många faror en väg till den hädangångne Wipunen, blir af honom uppslukad, men uppnår icke dess mindre ändamålet för sin resa, återvänder hem och fulländar sin båt. Med denna beger han sig sedan till Pohjola, men landsätter under vägen vid Ilmarinens strand. Smedens syster Annikki stod vid stranden och sköljde sitt byke; hon gaf sig i samtal med Wäinämöinen och erfor derunder, att han var stadd på en friare-färd till Pohjola. Härpå ilade hon genast till sin broder, samt underrättade honom om Wäinämöinens uppsåt, och då begaf sig äfven Ilmarinen landvägen till Pohjola. Samtidigt infunno sig nu de begge hjeltarna på ort och ställe; man kände deras ärende, och Pohjolas värdinna rådde sin dotter att skänka sin hand åt Wäinämöinen, men flickan föredrog smeden Ilmarinen. Han får sig emellertid af modren förelagdt att plöja en ormfull åker, att betsla Tuonis björn och Manalas varg, samt att fånga en gädda från Tuonelas flod. Efter att lyckligen hafva utfördt alla dessa äfventyr, erhåller han äfven modrens samtycke till äktenskap. Nu tillredes ett stort bröllop; gäster bjudas både ifrån Pohjola och Kalevala; fattiga och rika, äfven lytta, lama och blinda blifva bjudna till bröllopet, men Lemminkäinen allena förbigås. Gripen af harm besluter den modige Lempi-sonen att tvertemot sin moders varningar begifva sig objuden till Pohjola. Då han anlände hit, var bröllopet redan slutadt, och man emottog med hån den objudne gästen, men Lemminkäinen var ej den man, som kunde lida en förolämpning; han utmanade Pohjolas värd på envig, afhögg hans hufvud och uppställde det på en gärdesstör. Härpå måste han taga till flykten, ty Pohjolas värdinna hade sammankallat allt sitt folk för att hämnas mordet på hennes man. Lemminkäinen undkom med möda till sitt hem, men då han icke ens här var säker för sina fienders förföljelser, begaf han sig enligt sin moders anvisning till en afsides belägen holme, der äfven hans fader tillförene funnit en säker tillflyktsort under krigiska tider. Anländ till holmen började den flyktige Lemminkäinen lefva i ett alltför godt förstånd med både dess jungfrur och gifta qvinnor, hvilket så förtröt männerna, att de beslöto hans ofärd. Härom i tid underrättad, måste Lemminkäinen åter gifva sig på flykten, och styrde sin kosa till hemmet. Under vägen uppstod en häftig storm, som krossade hans fartyg; han undkom dock genom simning till stranden, fick der en ny båt kom med denna lyckligt till hemmet. Men här var stugan förbränd till aska af den förföljande Pohja-skaran. Äfven modren var försvunnen, men Lemminkäinen fann henne dock vid lif i en djup ödemark, der hon bodde i en liten lönnstuga. Lemminkäinnen lofvade bygga henne bättre stugor och utkräfva hämnd af Pohjolas folk. I sistnämnda afsigt förenade han sig med en gammal vapenbroder Tiera eller Kuura, och de begge hjeltarna begåfvo sig nu till Pohjola. Under vägen sände Pohjolas värdinna dem till möte en skarp frost, deras fartyg frös fast på hafvet och blott med möda undkommo de sjelfva till stranden, irrade sedan länge i ödemarken, och anlände slutligen hem med oförrättadt ärende.

Nu följer åter en lång episod, hvilken ej eger något annat sammanhang med de öfriga Kalevala-sångerna, än att den djerfve Kullervo bringar Ilmarinens värdinna i förderfvet. Bedröfvad öfver sin hustrus död företager sig Ilmarinen att smida en annan af silfver och guld. Det lyckas honom äfven att åt den gyllene bilden gifva en skön gestalt, men då han hvilar natten om vid dess sida, känner han en isande köld sprida sig ifrån den liflösa bruden. Obelåten med sitt verk företager han sig åter en resa till Pohjola, i afsigt att fria till en annan bland dess döttrar. Pohjolas värdinna emottager honom med stränga ord, och vägrar med bestämdhet att gifva honom sin andra dotter. Nu tager han sin tillflykt till armens rätt, slänger flickan i slädan och skyndar med henne till sitt hem. Men under vägen märker han att den rötvade bruden varit honom otrogen, hvarpå han trollar henne att såsom fiskmås skrana på hafvets klippor.

På hemvägen möter Ilmarinen den gamle Wäinämöinen, som underrättar sig om utgången af hans färd och spörjer honom huru man lefver i Pohjola. Ilmarinen yttrar till gensvar:

Lätt i Pohja är att lefva,

Då der Sampo finns, som malar,

Granna locket som sig rullar;

Mol på en dag säd att ätas,

På den andra till att säljas,

På den tredje att förvaras.

Ja det säger jag i sanning,

En gång än jag det försäkrar:

Lätt i Pohja är att lefva,

Då i Pohja Sampo finnes;

Der är plöjning, der är såning,

Der är all slags växt och gröda,

Der, just der en evig lycka.

Nu föreslår Wäinämöinen att Ilmarinen måtte förena sig med honom om en färd till Pohjola, för att derifrån bortröfva Sampo. Härtill svarar Ilmarinen åter:

Svårt det blir att Sampo taga,

Svårt att få det granna locket

Ifrån Pohjola det mörka,

Från det dunkla Sariola;

Der är Sampo förd att gömmas,

Lyfladt är det granna locket

In i Pohja gårdens stenberg,

Inom kopparbergets gömmor,

Bakom nio lås och riglar,

Och dess rötter har man fästat

På ett djup af nio famnar;

En är fästad ned i jorden,

Invid vattnets rand den andra,

Och i hemmets berg den tredje.

Wäinämöinen låter ej dessa hinder afskräcka sig, utän står fortfarände fast i sin föresats, och det blir beslutadt, att hjeltarna skola anträda färden sjöledes, ehuru Ilmarinen för sin del är mera hugad för en resa tilllands. Seglande på böljan varseblifvas de af Lemminkäinen, som erbjuder sig till deras vapenbroder och äfven blir antagen. De tre hjeltarna anlända till en fors, här stadnar båten på en stor gäddas rygg; fisken dödas, och af dess käkben bildar Wäinämöinen en harpa. Härpå fortsättes resan och hjeltarne anlända lyckligt till Pohjola. Wäinämöinen föreslår för Pohjolas värdinna en delning af Sampo, men då hon ej går in på förslaget, hotar Wäinämöinen henne med dess hela förlust. Värdinnan sammankallar nu alla Pohjas män, hvilka infinna sig i fuli stridsrustning. Med tonerna af sin kantele insöfver Wäinämöinen hela Pohja-skaran, och medan den är försänkt i sin djupaste sömn, blir Sampo af Kalevala-hjeltarne bortförd. På tredje dagen vaknar Pohjola värdinnan ifrån sin sömn; hon ser då att Sampo blifvit henne frånröfvad, och sänder mist, storm m. m. för att förhindra Kalevala-hjeltarnes återfärd, och möjligen kunna upphinna dem på vägen. Under det uppkomna ovädret förlorar Wäinämöinen sin gäddbens-harpa, som af stormen kastas ut på hafvet och blir ett rof för Ahti, böljornas konung. Emellertid utrustar Pohjolas värdinna ett krigsskepp, hvarmed hon i spetsen för sitt folk beger sig att förfölja Kalevala-hjeltarne. Hon upphinner dem och en häftig strid uppkommer, hvari Kalevala-hjeltarne segra. Det lyckas likväl Pohjolas värdinna att ur deras båt bortrycka Sampo, som härvid krossas i stycken, af hvilka de största nedsjunka i hafsbottnet, men de öfriga flyta på vattnet; och föras af vågen mot stranden. Wäinämöinen förespår att dessa stycken skola bringa välstånd öfver Finland, men Pohjolas värdinna hotar att förstöra dess vext, gröda och boskap genom köld och frost, genom vilda djur o. s. v. Wäinämöinen trotsar henne, och Pohjolas värdinna nödgas erkänna att hennes välde sjunkit, sedan hon förlorat Sampo. Bedröfvad återvänder hon till hemmet, utan att af Sampo hafva kunnat erhålla något annat, än blotta locket, »derför är i Pohja jemmer, och ett brödlöst lif i Lappland.» Wäinämöinen åter samlade de till stranden drifna smulorna och förde dem till sitt hem, för att bära ymnig frukt och tillvägabringa både öl och bröd.

Efter den lyckliga utgången af sin Pohjola-färd kände Wäinämöinen ett behof att få utgjuta sin glädje i toner, men hans harpa var försvunnen i hafvels djup. Han gjorde väl ett försök att uppräfsa den, men då alla hans bemödanden voro fruktlösa, fattade han beslutet, att af björkträdet göra sig en ny harpa, och förtjuste med dess toner alla väsenden. Pohjolas värdinna bragte emellertid sina hotelser i fullbordan. Först öfverföll hon Kalevala med oerhörda sjukdomar, och sedan Wäinämöinen fördrifvit dem genom sina qväden och läkemedel, sände hon björnen att förgöra dess hjordar. Wäinämöinen fällde äfven denna, hvarefter en stor fest anställdes till blidkande af den hädangångnes maner. Nu lockade Wäinämöinen ur harpans strängar så ljufva toner, att sjelfva solen och månen sänkte sig ned ifrån fästet, för att njuta af deras skönhet. Genast skyndade Pohjolas värdinna att bemäktiga sig dessa himlakroppar och gömde dem i en klippa. Derpå stal hon äfven elden ifrån Kalevala. Då beslöt himmelens gud Ukko att bilda en ny sol och måne; han slog upp eld, gömde en gnista i en gyllene pung, i ett silfver-stängsel, och lemnade den åt luftens dotter för att vaggas till lågor, som kunde tjena till nya himlakroppar. Men jungfrun handterade gnistan så oförsigtigt, att den nedföll på jorden. Wäinämöinen märkte dess fall, och begaf sig med Ilmarinen att uppsöka gnistan. Det lyckades dem äfven att finna densamma i en gäddas sköte, men då Ilmarinen skulle fasttaga eldgnistan, brände den hans händer och anlete, försvann sedan i skogen och anställde der en stor förödelse.

Omsider fick dook Wäinämöinen gnistan i sitt våld och Kalevala kom åter i besittning af eld, men solen och månen voro ännu borta. Efter att hafva blifvit återställd ifrån sin sjukdom företog sig Ilmarinen att af guld och silfver smida sig en ny sol och måne, men dessa blefvo ej för ändamålet tjenliga. Med tillhjelp af sin trollkonst erfor nu Wäinämöinen att den sannskyldiga solen och månen voro dolda i Pohjolas Stenberg. I afsigt att befria dem ifrån sitt fängsel begaf han sig åter till Pohjola och kämpade med dess män en väldig strid, samt besegrade dem, men egde inga verktyg att intränga i sjelfva klippan, der solen och månen förvarades. För att förskaffa sig dem begaf han sig åter till Kalevala, men Pohjola värdinnan hade emellertid blifvit så förfärad, att hon fann för godt att sända solen och månen ut ifrån sitt fängelse. Derefter lemnade hon Kalevala i ro, och sången vet om henne intet vidare att förtälja. Men Om Wäinämöinen finnes ännu ett qväde, som skildrar hans slutliga öde. Kristus-barnet hade blifvit framfödt till verlden och en gubbe var kallad att döpa detsamma, men såsom faderlöst kunde det ej erhålla dopet, innan någon domare dessförinnan utsågs att döma om barnet skulle blifva vid lif. Denna domsrätt öfverlemnades åt den vise Wäinämöinen, hvilken fällde ett sådant utslag, att barnet borde dödas. Nu hof pilten sin stämma och förebrådde Wäinämöinen för ett orättvist domslut. Härpå döpte gubben piltebarnet till en konung öfver Karelen; men Wäinämöinen blef förgrymmad och seglade af med en kopparbåt till stället, som är beläget midt emellan jord och himmel. Sin harpa qvarlemnade han dock åt det finska folket till en evärdelig glädje.

__________

Vid en fördomsfri betraktelse öfver beskaffenheten af de sånger, hvilkas innehåll vi nu i korthet sökt framställa, skall utan tvifvel hvar och en ledas till den öfvertygelse, att de åtminstone till större delen hvila på historisk grund. Bevisligen är detta forhållandet med alla de sånger, hvilka skildra de tre hjeltarnas — Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens frieri-färder, och till deras antal höra de flesta» i Kalevala förekommande. Af ett med dem likartadt innehåll är jemväl den vida vägnar största delen bland de hjeltesånger, som fortlefva hos våra närmare och fjermare stamförvandter, hos Ostjaker, Samojeder, Tatarer o. s. v. De ega derjemte ännu i dag vissa seder och institutioner, som tydligen förklara uppkomsten och den historiska betydelsen af alla så beskaffade qväden. En af dessa institutioner består deri, att hvarje folk delar sig i ett större eller mindre antal slägter, hvilka städse hålla sig nära tillsammans, men lefva i sträng afsöndring ifrån andra obefryndade slägter. Fordom var förhållandet emellan de skilda slägterna högst fiendtligt, och de anställde ofta plundringståg till hvarandra. Ännu i sednare tider har det kostat den ryska styrelsen mycken möda, att hålla i tygel de vilda stammarna och hämma deras inbördes fiendtligheter. För det närvarande hör man dem väl icke föröfva några gröfre våldsamheter, men det gamla hatet är ännu icke alldeles utdödt, utan ger sig luft på ett eller annaft vis, och hindrar de skilda slägterna att träda i närmare beröring med hvarandra. Endast då det gäller att knyta äktenskapliga förbindelser, måste de nu för tiden med eller mot sin vilja räcka hvarandra en försonlig hand, ty af gammalt fortlefver ännu den lag, att äktenskap ej få afslutas inom samma slägt, utan det är ett allmänt stadgande, att hvarje ung man måste, med vissa undantag, se sig om efter en brud i någon främmande slägt. Hon kan ännu i denna dag icke erhållas utan en ganska betydlig brudskatt, som af fästmannen erlägges åt hennes föräldrar eller målsmän. l fördna tider var denna skatt troligen mycket större, i anseende till den häftigare fiendskap, som då rådde slägterna emellan, och det synes till och med såsom skulle för samma fiendskaps skull jungfruns hand mången gång ej för något pris kunnat erhållas. De stora svårigheter, hvilka sålunda lågo i vägen vid äktenskapliga företag, lockade ofta den modiga mannen att med armens rätt tillkämpa sig ungmöns hand, — en sed, hvilken ännu ej kommit alldeles ur bruk hos Sibiriens vilda och halfvilda folkslag. Det är, såsom jag redan förut anmärkt, och äfven framdeles kommer att närmare utveckla, just detta ämne, som behandlas i de flesta af de nämnda folkens hjeltesånger, och af samma innehåll är äfven den största delen af Kalevala-sångerna. Så qvädes i en af dessa runor, att den modige Lemminkäinen med våld tillegnade sig den sköna Saari-jungfrun Kyllikki. I en annan blir åter Pohjolas yngre dotter af Ilmarinen bortröfvad. I de sånger, som skildra Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens frieri-försök till den äldre, för sin skönhet vida frejdade Pohja-jungfrun, komma inga sådana våldsamheter i fråga, utan man söker i godo underhandla med så väl modren, som flickan sjelf. I den sednares ögon gäller ej något annat företräde än skönheten, och derföre föredrar hon Ilmarinen framför den gamle, vise Wäinämöinen. För sin del hade väl modren helst bortgifvit sin dotter åt den evärdelige sångaren, men utom flickans eget tycke, talade emot honom den omständighet, att han ej var i stånd att lemna den brudskatt, som värdinnan af honom äskade. Denna skatt bestod egentligen i Sampo, och blef, såsom vi ofvanföre sett, förfärdigad af Ilmarinen, hvarefter han ännu i många år friade till jungfrun, och vid sina besök bragte rika gåfvor till Pohjola. Det hade äfven lyckats honom, att med framgång utföra alla de svåra hjelteprof, dem modren förelagt honom, hvarföre han ock slutligen för alla dessa offer med möda erhöll den sköna Pohjola-jungfrun till sin gemål.

Ännu många andra bevis, dem vi dock här förbigå, finnas i Kalevala för den åsigt, att ett frieri-försök äfven hos Fornfinnarne var förenadt både med stora kostnader och svåra äfventyr. Orsaken härtill kan ej hafva varit någon annan, än den äfven hos våra förfäder rådande ofvannämnda seden, att ej äkta hustrur ur sin egen, utan städse ur en främmande slägt, till hvilken man vanligen stod i ett fiendtligt förhållande. Skulle ej ett sådant stadgande hafva funnits, så kan man svårligen på ett tillfredsställande sätt förklara orsaken dertill, att så väl Wäinämöinen, som Ilmarinen och Lemminkäinen envisades att skaffa sig en hustru ifrån det mörka, männer förödande Pohjola, som de betraktade med fasa och afsky. Det skulle väl låta tänka sig, att det var Pohja-flickans oförlikneliga skönhet, som drog till sig hjeltarnes håg; men ännu sedan denna skönhets sol upphört att lysa, se vi Ilmarinen vara stadd på en friare-färd till Pohjola. Och då han misströstade om framgång på detta håll, företog han sig en gång det dårliga försöket att smida sig en hustru af silf- ver och guld. Men hvarföre friade han aldrig till Kalevalas döttrar? Det angifves i runorna att både Lemminkäinen och Ilmarinen hade hvar sin syster. Hvarföre vände sig Kalevala-hjeltarne aldrig till dem med sina anbud? Anledningen härtill kan omöjligen vara någon annan än den, att äktenskap inom samma slägt ej voro tillåtna. I detta stadgande ligger onekligen den historiska grunden till alla de runor, hvilka skildra Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens äfventyrliga friare-färder. Men förutsätter man en sådan grund för nämnda runor, så är det tydligt, att Pohjolas och Kalevalas folk ursprungligen endast representera tvenne med hvarandra obefryndade slägter. Det kan vara likgiltigt, om dessa slägter någonsin existerat under det namn, som de nu bära i runorna; men under ett eller annat namn måste de hafva funnits till redan före Finnarnes utvandring ifrån Asien. Ty den gemensamma grund, hvarpå Finnarnes och deras i Asien vistande stamförvandters frieri-qväden stödja sig, äfvensom många andra öfverensstämmelser, ådagalägga på det klaraste, att dessa qväden måste hafva uppkommit på den tid, då samma folk ännu lefde i nära beröring med sina asiatiska stamförvandter och med dem egde gemensamma institutioner. Härvid måste jag likväl göra den anmärkning, att i våra runor föreställningen om Kalevalas och Pohjoias invånare, såsom utgörande tvenne slägter, ingenstädes är klart uttalad, och troligen efterhand råkat i förgätenhet. Det är endast och allenast genom jemförelsen med de beslägtade folkens hjeltesånger, som man häruti kan komma till en klarare insigt.

Sampo

Sångerna om Sampo synas deremot tillhöra en sednare tid, då Finnarne redan afsöndrat sig ifrån sina öfriga stamförvandter. Härtill sluter jag isynnerhet af den omständigheten, att traditionen om detta märkvärdiga redskap ej igenfinnes hos någon enda bland de befryndade stammarna. Jag har likväl vid något tillfälle fästat uppmärksamheten dervid, att Mongolerna tilldela den äldsta Buddha-kyrkan namnet Sampo, och ehuru det visserligen är sannolikt, att Finnarne redan långt före dess anläggning öfvergifvit sina bopålar i Asien, så vore det dock tänkbart, att de efteråt under den långa folkvandringsperioden erhållit någon kunskap om detta öfver hela Asien fräjdade tempel. I denna åsigt blef jag ytterligare befästad genom Lönnrots forskningar, hvilka ledde honom till det resultat, att Pohjola vore den gamla Bjarma-staden Cholmogor och Sampo Bjarmernas ryktbara Jumala-bild. Mig tyckes likväl beskrifningen på Sampo lämpa sig fullt lika väl, om ej bättre, på sjelfva templet, som på guda-bilden. I det hela taget är dock denna beskrifning så fantastisk, att den ej bokstafligen låter hänföra sig på något enda föremål i verlden, och jag tror jemväl att i Sampo-sagan, om den äfven ursprungligen egt en historisk betydelse, mycket i alla fall är att fattas i allegorisk mening. Sampo smiddes, såsom vi i det föregående sett, af en svanfjäder, ett kornfrö, en sommartackas fina ull (ett ullstrå) och en gallkos mjölk. Dessa beståndsdelar parades tillsammans i Sampo på den grund, att det var just sådana föremål – säd, boskap, mjölk, fåglar och vilda djur —, som Pohjolas värdinna genom densamma önskade vinna. När Sampo var färdigsmidd, mol den på en aftonskymning tre lårar fulla med mjöl. Malandet får väl här icke tagas i bokstaflig anda, utan meningen är påtagligen den, att Sampos besittning förskaffade åt Pohjolas värdinna detta lifvets goda i stor ymnighet. Mycket förnöjd öfver detta verktyg för sitt och de sinas välstånd, gömde hon Sampo i Pohjolas stenklippa bakom nio lås och fästade dess rötter på nio famnars djup, en rot vid jorden, en annan vid vattnets rand, en tredje vid hemberget. Jag förmodar att äfven dessa rötter böra fattas i allegorisk mening. Det är växtrötternas ändamål att suga must ur jorden och skaffa näring åt vexten. Likaså skulle äfven Sampos rötter ur land och vatten hämta näring till Pohjola. Sedan Sampo blifvit af Kalevala-hjeltarne bortröfvad och Wäinämöinen uppsamlat dess spridda stycken på hafsstranden, förde han dem till Kalevala, för att der vexa och frodas till öl och bröd, d. ä. bereda rikedom och välstånd. Det synes tydligen af det anförda, att man föreställde sig Sampo såsom något slags medel, hvarigenom man trodde sig komma i besittning af alla sådana föremål, som äro egnade att tillfredsställa menniskans materiela behof.

Jag har i mina tidigare arbeten jemfört Sampo med de talismaner, hvilka ännu här och der äro i bruk till och med hos Finnarne, och förfärdigas af deras schamaner. Denna åsigt anser jag ännu för den antagligaste, men detta hindrar dock ej, att föreställningen om Sampo blifvit lånad af något i verkligheten existerande föremål, och ett sådant kunde väl ett tempel med största fog antagas vara. Det är företrädesvis under helgedomens hvalf som gudarne anropas om hjelp och beskydd, och allt det goda, man genom sina böner erhåller af dem, kan sålunda på sätt och vis sägas hafva sin upprinnelse ifrån templet. I sjelfva verket skall äfven det ifrågavarande ordet Sampo, som leder sitt ursprung ifrån Tibet och der ljuder Sangfu, i delta lands språk bokstafligen betyda: det godas källa, och denna betydelse passar äfven fullkomligt på Finnarnes Sampo. Den i våra finska runor ofta förekommande uppgift, att Sampo egde ett brokigt lock, kunde äfven hafva sin tillämpning på templets tak. Hvad som dertemot mäktigt talar emot denna hypotes, är runornas talrika vittnesbörd derom, att Sampo var instängd i ett kopparberg, och att den ifrån Pohjola transporterades till Kalevala uti en båt, äfvensom att den bars i båten endast af trenne män. Vi skola derföre se oss om efter något annat föremål, som tilläfventyrs ännu bättre motsvarar beskaffenheten af Sampo.

Många hafva yttrat den förmodan, att Sampo är en qvarn, och man har till stöd för denna åsigt anfört först och främst den ljudliga likhet, som eger rum emellan Sampo och det svenska ordet stamp (handqvarn), dernäst runornas vittnesbörd, att Sampo malade säd, och slutligen den i nya editionen af Kalevala run. 10, vv. 414—416, förekommande uppgift, att Ilmarinen på en sida af Sampo smidde en sädesqvarn, på en annan en saltqvarn och på den tredje en penningqvarn. Hvad som i mitt tycke allramest synes tala för den gängse åsigten om Sampos egenskap, af en qvarn, är den omständighet, att äfven många andra folkslag ega traditioner om samma slags underqvarnar. Så omtalas i den fornnordiska mytologin en handqvarn, Grotte benämnd, som Danmarks konung Frode eller Fredfrode hade erhållit af en, man vid namn Hängekjäst. Grotte hade egenskapen att frambringa allt, hvad den malande önskade, och kung Frode lät den mala åt sig guld, lycka och fred. Den mol dock ej af sig sjelft, såsom fallet synes varit med Sampo, utan Frode köpte i Sverige tvenne stora och starka jätteqvinnor Fenja och Menja, hvilka fingo sig ombetrodt att vrida omkring de tunga qvarnstenarne, dem ingen man i Danmark kunde bringa i rörelse. De tvenne jätteqvinnorna, som voro systrar, höllos af kung Frode i en så sträng sysselsättning, att de ej fingo göra ett längre uppehåll i sitt arbete, än göken gol (»taug»), eller de sjelfva behöfde för att qväda en visa. Under ett sådant mellanskof sjöngo de den vackra Grotte-sången, som finnes införd i Snorres Edda. I denna sång önskade de att Frode måtte blifva dödad, och denna önskan gick äfven i fullbordan. Ännu samma natt kom sjökonungen Mysing, samt öfverföll och dödade Frode, men qvarnen och de tvenne trälinnorna tog han med sig. Mysing befallde nu jätteqvinnorna mala salt, och de fortforo med detta arbete tills Mysings skepp blefvo så tunglastade, att de sjönko ned i Petlandsfjorden. Härefter uppkom på detta ställe malströmmen, som bildas derigenom, att vattnet störtar ut och in genom ögat på qvarnstenen. Man måste medgifva, att denna saga erbjuder åtskilliga beröringspunkter med Finnarnes qväde om Sampo. Både Sampo och Grotte hafva egenskapen att mala allt, hvad man af dem åstundade. Bland de föremål som Grotte genom sin malning åstadkom, nämnas uttryckligen guld och salt. Detsamma tillvägabragte äfven Sampo, ty såsom jag redan anmärkte, smidde Ilmarinen vid sidorna af densamma en salt- och en penningqvarn. Eddan förtäljer att Mysing öfverföll Frode och bortröfvade Grotte, och på samma sätt qvädes äfven i Kalevala, att Wäinämöinen med sina stridskamrater med våld borttog Sampo ifrån Pohjolas stenbacke. Begge sagoberättelserna öfverensstämma jemväl deruti, att så väl de skandinaviska, som de finska hjeltarne utförde sin bragd i nattens dunkel. Och liksom Grotte, säges äfven den bortröfvade Sampo hafva nedsjukit i hafsbottnet. Skulle nu sagan om Grotte och Sampo verkligen afse ett och samma föremål, så har man mycken anledning att förmoda, att Finnarne lånat grunddragen till densamma ifrån sina skandinaviska grannar. Denna åsigt grundar jag på det redan anförda skäl, att Sampo-sagan ej förekommer hos något annat finskt folk, då derernot Grotte-sagan skall varit mycket utbredd i Sverge, Norge, Danmark och Tyskland.

I hvarje fall hänför sig Sampo, liksom dess förebild Grotte, ej till något verkligen existerande föremål, utan är och förblir en talisman för allt slags timlig lycka. Att denna talisman fattas under bilden af en qvarn, härrör dels deraf, att mjölet, som qvarnen frambringar, ansågs för det för menniskans lifsuppehälle bästa och vigtigaste ämne, dels äfven måhända af den omständighet, att qvarnen genom sitt rastlösa malande i ymnigt mått förlänar menniskan hvad den i följe af sin natur kan tillvägabringa. Jag bör tillägga, att uppfattningen af Sampo såsom en talisman på det närmaste sammanhänger med Finnarnes hela föreställningssätt, ty i alla våra äldre runor omfattas det magiska, det underbara och obegripliga med en särdeles förkärlek. Men såsom en sådan betraktad, eger ej Sampo i egentlig mening en historisk betydelse. Jag föreställer mig grunden till Sampo-mytens uppkomst ungefär på följande sätt: Pohjolas invånare voro ryktbara för sina utomordentliga kunskaper i trolldoms-konsten, och då hvarje schaman nödvändigt måste vara i besittning af särskilda trollmedel, såsom amuletter, talismaner o. s. v., så trodde man naturligtvis, att dessa i Pohjola voro af en verksammare beskaffenhet, än uti andra länder. Då nu derstädes enligt ryktet herrskade rikedom och välmåga, så var det naturligt, att man satte detta välstånd i sammanhang med invånarnes trolldom. Genom beröringen med skandinaviska folkslag hade Finnarne fått kunskap om underqvarnen Grotte. Denna förflyttade man till Pohjola, och förklarade ortens sällsynta välmåga såsom en följd af den märkvärdiga talismanen. Jag är öfvertygad derom, att denna förklaring ej skall tillfredsställa alla, och att man skall fortfara att åt Sampo söka vindicera en historisk betydelse. Måtte dessa bemödanden hädanefter lyckas bättre, än fallet hitintills varit!

Pohjola och Kalevala

Om vi således måste afsäga oss hoppet, att i verkligheten upptäcka något mot Sampo fullkomligen svarande föremål, så eger dock Sampo-sagan så tillvida en historisk betydelse, som den med ganska tydliga ord låter oss veta, att häftiga strider egt rum emellan Pohjola och Kalevala. Så länge de tre Kalevala-hjeltarne bemödade sig om att vinna den sköna Pohja-jungfruns ynnest, kunde de icke gerna företaga sig några fiendtligheter emot Pohjola, utan måste söka att åtminstone skenbarligen lefva i godt förstånd med denna granne. Emellertid framskymtar äfven i frieri-runorna ett i djupet groende hat emellan dessa orter, och Lemminkäinen låter under sjelfva sin friare-färd detta hat träda i öppen dager, i det han med sina trollqväden förgör en stor del af Pohja-gårdens invånare. Egentligen är det dock i Sampo-runorna, som det fiendtliga förhållandet emellan Pohjola och Kalevala skildras med bestämdhet och eftertryck. Fiendtligheterna utbryta sedan Pohjolas ena dotter blifvit dödad, och den andra af Ilmarinen förtrollad till en fiskmås. I och med sina döttrar har Pohjolas värdinna förlorat det bästa värn, hon egde emot Kalevala-hjeltarne. Det fanns ej mera något föreningsband emellan Pohjola och Kalevala, den enda länken, som i lång tid hållit dem tillsammans, hade brustit, och striden bryter ut i full låga. Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen besluta att göra gemensam sak, och med förenade krafter krossa Pohjolas makt, som grundade sig på den underbara trollqvarnen. Det lyckades dem äfven att genom Sampos eröfring bringa Pohjola på förfall. Men å sin sida använde Louhi, Pohjolas mäktiga värdinna, alla upptänkliga medel, för att utkräfva hämnd och förstöra Kalevalas gryende välstånd. Det kostar den vise Wäinämöinen mycken ansträngning, att afböja hennes illfundiga anslag; men slutligen vinner han dock segern, och Kalevalas makt blir befästad.

Man har yrkat, att den emellan Pohjola och Kalevala rådande striden, som företrädesvis skildras i Sampo-runorna, eger en etisk betydelse, samt att det goda och onda ikläda sig gestalten af Wäinämöinen och Louhi, och att de sålunda förkroppsligade kämpa med hvarandra om herraväldet i verlden. För min del kan jag omöjligen finna mig i denna åsigt. Allt utvisar, att de sedliga begreppen under Kalevala-åldern hos Fornfinnarne ej nått den utveckling och klarhet, att man hade fattat det goda och onda såsom tvenne hvarannan absolut motsatta, oförenliga principer, utan de framträda såsom blott relativa begrepp. Jag har i min framställning af gudaläran visat, huru en och samma gudomlighet än betraktas såsom en god, än åter såsom en ond makt. Samma förhållande eger äfven rum med heroerna. Wäinämöinen är den finska sånggudinnans förnämsta gunstling, och honom tilläggas derföre idel goda egenskaper. Icke dess mindre låter han komma sig till last den mindre sedliga handling, att till friande af sitt eget hufvud gifva sin broder Ilmarinen i lösen åt Pohjolas värdinna. Såsom Wäinämöinens förnämsta fiende och motståndarinna måste naturligtvis Louhi framträda i den mörkaste dager, och likväl är hon den bästa, ömmaste och mest älskvärda moder, som snart sagdt hela den finska folkpoesien kan framvisa. Hvilken oändlig ljufhet ega ej de ord, som hon skänker sin dotter till afsked? I den äldre uppl. af Kalevala, run. 15, vv. 200—221, yttrar hon t. ex.

»Vielä neuon neitoani,

Orpolastani opetan:

Morsian sisarueni,

Kapulehti, laklueni!

Kuulestamma kun sanelen,

Vaimo vanha lausuelen.

Tulet toisehen talohon,

Toisehen emän alahan,

Perehesen vierahasen;

Toisin toisessa talossa.

Toisessa emän alassa,

Perehessä vierahassa,

Ei niinkun emon koissa,

Oman vanhemman varassa. — —

Ellös sie sinä ikänä,

Kuuna kullan valkiana,

Tavaton talohon mennö,

Miehueton mieholahan.

Talo tapoja kysyvi,

Tapoja talo pahaki;

Mies on mieltä koittelevi,

Mies mieltä epäpätöki.»

d. ä.

Ännu råder jag min dotter,

Lär mitt barn, som från mig skiljes;

Fästmö du, min unga syster,

Du min sång, min gröna stängel!

Höra må du hvad jag säger,

Hvad den gamla qvinnan talar;

Till en annan gård du kommer,

Der en annan mor befaller,

Kommer i ett okändt hushåll;

Annat är i andras gårdar,

Der en annan mor befaller,

Annat i ett okändt hushåll,

Ej som i den egnas boning,

Egna fostrarinnans vårdnad. —

Aldrig må du i din lefnad,

Under månens gyllne klarhet,

Nalkas gården utan seder,

Utan make mannens boning.

Seder efterfrågar gården,

Seder om den än är dålig;

Lynnet efterkänner mannen,

Lynnet, om han än är duglös.

Den som talar sådana ord, huru kan väl hon uppfattas såsom det ondas representant?

Men utan afseende på Wäinämöinens och Louhi-qvinnans personligheter, finner man i runorna ingenting, som skulle gifva anledning till den förmodan, att striden emellan Kalevala och Pohjola föres på etisk grund. Karaktären af denna strid är så enkel, klar och naturlig, att det är svårt, att begripa, huru den någonsin kunnat missförstås. Pohjolas invånare hafva genom besittningen af Sampo kommit till ett stort välstånd, ty utan all egen ansträngning erhålla de med tillhjelp af detta underbara redskap både gods, guld och andra lifvets yttre förnödenheter. Den utomordentliga framgång, hvaraf fienden sålunda är gynnad, måste naturligtvis kännas bitter för Kalevalas män, och det så mycket mera, som Pohjola just af dem erhåljit det lyckobringande tinget. Städse mån om de sinas välfärd, fattar Wäinämöinen derföre den djerfva planen, att eröfra Sampo, i hopp att derigenom bereda välstånd åt Kalevala och krossa fiendens makt — en plan, som efter många strider och mödor äfven utföres af honom. Någon djupare mening än denna, kan ej, utan uppsåtlig förvrängning af sångens klara ord, inläggas i Sampo-striden.

Men sålunda fattad tyckes denna strid icke vara med fullkomlig rättvisa företagen af Wäinämöinen, utan eger karaktären af ett plundringståg, en bragd, framkallad af roflystnaden och vinningsbegäret. Härvid förekommer dock den mildrande omständighet, att Wäinämöinen, liksom han icke företager sig denna strid på egen hand, utan i sällskap med Ilmarinen och Lemminkäinen, ej heller genom Sampos bortröfvande afser blott sin egen fördel, utan äfven vill lyckliggöra sitt folk. Detta är med ganska tydliga ord uttaladt i Kalevala; ty då Wäinämöinen såg spridda stycken af den söndersmulade Sampo drifvas emot stranden, qvad han profetiskt:

»Tuost' on siemenen sikiö,

Alku onnen ainiaisen,

Tuosta kyntö, tuosta kylvö,

Tuosta kasvu kaikenlainen,

Tuosta kuu kumottamahan,

Onnen päivä paistamahan

Suomen suurille tiloille,

Suomen maille mairehille.»

d. ä.

Detta bär uti sig fröet,

Början till evärdlig lycka,

Deraf plöjning, deraf såning,

Deraf allt slags växt och gröda,

Deraf månen till att lysa.

Lyckans sol att städse skina

Öfver Suomis vida bygder,

Öfver Finlands ljufva länder.

(Kal. run. 43, vv. 297—304.)

Och efter att på hafsstranden hafva uppsamlat några utaf dem, samt fört dem till udden af den lugna holmen, yttrar han åter i run. 43, vv. 401—406:

»Anna luoja, suo jumala,

Anna onni ollaksemme,.

Hyvin ain' eleäksemme,

Kunnialla kuollaksemme

Suloisessa Suomen maassa,

Kaunihissa Karjalassa.»

d. ä.

Gud och skapare förläna,

Gif oss lycka här i lifvet,

Att beständigt väl vi lefva

Och till slut med heder slumra

Af i Suomis ljufva bygder,

I det herrliga Karelen!

Det var således åt hela det ljufva Finland som Sampo skulle bringa lycka och sällhet, liksom å andra sidan dess frånvaro medförde elände och ett brödlöst lif åt Lappland. Högst egen och anmärkningsvärd är äfven den omständighet, att Pohjolas och Kalevalas invånare ej mera stå mot hvarandra i förhållande af tvenne fiendtliga slägter, utan endast uppträda såsom skilda folk. Ganska tydligt uppgifves slutligen uti ifrågavarande sånger, att det ena folket med Wäinämöinen i spetsen var det finska, det andra åter, som hade Louhi till sin representant, det lappska. Detta synes mig äfven ganska antagligt, ehuru det ej af alla blifvii erkändt.

Hufvudsakligen på grund af den stora rikedom, som enligt runornas vittnesbörd herrskade i Pohjola före dess förlust af Sampo, har man velat förmoda, att detta namn omöjligen kan beteckna det fattiga Lappland, utan fast mera måste afse det fordom så rika och blomstrande Bjarmaland. För en sådan åsigt har Lönnrot i Mehiläinen 1839 äfven anfört åtskilliga andra grunder, men dessa äro af föga betydenhet, och kunna (dessutom svårligen godkännas af kritiken. I allmänhet synes mig den ifrågavarande hypotesen om Bjarmalands identitet med Pohjola vara mycket förhastad. Den ställer emot hvarandra tvenne fiendtliga stammar: Bjarmar eller Pohjolaiset och Karelare eller Kalevalaiset, ehuru det är ett kändt och utredt faktum, att äfven Bjarmerna, åtminstone de vid Dvina i trakten af Cholmogor vistande, voro af karelsk härkomst. Till undanrödjande af denna motsägelse kunde man visserligen antaga, att Karelarne fordom delat sig i skilda grenar; men för en sådan hypotes finnes intet stöd uti runorna. Tvertom träda Pohjola och Kalevala uti dem i ett så främmande förhållande till hvarandra, att till och med språket på de skilda orterna säges hafva varit olika, och i Pohjola uttryckligen bestått i Lappskan. Äfven angifves i Kal. run. 3, v. 168, att renen var hemmastadd i Pohjola. I motsats mot dessa finnas visserligen många andra uppgifter, enligt hvilka sederna och lefnadssättet i Pohjola äro alldeles desamma som i Finland, men denna skenbara motsägelse är dock lätt undanröjd, då man tager i betraktande det obestämda begrepp, som Finnarne fästat, och till en del ännu fästa vid Pohjola eller Pohja. I södra Finland hör man redan vissa delar af Tavastland benämnas med detta namn, som af Tavastlänningarne åter tilldelas alla nordligare belägna drter och isynnerhet hela Österbotten. Wasalänningarne deremot förstå dermed det norra Österbotten, hvars invånare åter gerna förflytta namnet på Lappland. Man vill med ett ord ingenstädes vidkännas detsamma, emedan Pohja står i vanrykte för den trolldom och vidskepelse, som der skall föröfvas. Men om ordet Pohjola ännu i dag eger en så obestämd betydelse, att det icke allenast tilldelas Lappar, utan äfven de i landets mera nordliga delar bosatta Finnar, huru mycket mera måste väl detta ej hafva varit fallet i fordna tider, då troligen Lappar och Finnar gemensamt innehade en stor del af landet? De mera söderut boende stammarna kallade alla längre mot norden befintliga: Pohjolaiset, och afsågo med denna benämning mera deras nordliga bostäder, än deras olika nationalitet. Men så ofta det i runorna uttryckligen blir fråga om denna nationalitet, så framställes Pohjola såsom Lapparnes' hem, liksom åter Kalevala identifieras med Finland. — Jag behöfver väl ej erinra derom, att Pohjola och Kalevala egentligen antaga denna betydelse i Sampo-qvädet, ty i frieri-runorna betraktas Pohjolas och Kalevalas invånare, enligt hvad redan förut blifvit anmärkt, såsom tvenne fiendtliga slägter. Det vidsträcktare begrepp, som dessa benämningar erhållit i Sampo-runorna, vittnar om en mera framskriden samhällsordning, som vållat slägternas assimilation med hela nationen, och sammanhänger för öfrigt med hvad jag i det föregående ordat om dessa runors sentida ursprung.

Men i och med detsamma betydelsen af de ifrågavarande orden sålunda utvidgats, hafva äfven de tre heroerna Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen erhållit en mera storartad betydelse. I frieri-runorna gick deras verksamhet ut på att sörja för sitt eget bästa, i det en och hvar endast eftersträfvade att förskaffa sig en maka; men i Sampo-runorna kämpa de för hela det finska folkets framtida väl. Derigenom att Wäinämöinen eröfrar Sampo, framträder han såsom Finlands välgörare — en ära, den han likväl i en viss mån delar med Ilmarinen och Lemminkäinen. Men det är icke blott genom Sampos eröfring, som Wäinämöinen gjort sig förtjent af efterveldens tacksamhet. Han har befruktat jorden, uppfunnit harpan och skaldekonsten, förskaffat solen och månen ånyo på fästet, återställt elden till Kalevala, och slutligen lemnat i arf djupa runor, många goda råd och lärdomar. Derföre yttrar han förtörnad vid sin hädanfärd från Finland:

»Annapas ajan kulua,

Päivän mennä, toisen tulla,

Taas minua tarvitahan,

Katsotahan, kaivatahan,

Uuen sammon saattajaksi,

Uuen soiton suorijaksi,

Uuen kuun kulettajaksi,

Uuen päivän päästäjäksi,

Kun ej kuuta, aurinkoa,

Eikä ilmaista iloa.»

d. ä.

Låt ännu en tid gå öfver,

Dagar komma och försvinna,

Då behöfver man mig åter,

Väntar mig igen och saknar,

Att en annan Sampo bringa,

Få ett strängaspel å nyo,

Föra fram en annan måne,

Annan sol i frihet sätta,

När man saknar sol och måne,

Ej har någon fröjd på jorden.

(Kal. run. 50, vv. 491—500.)

Wäinämöinen

Men för att återkomma till Sampo-striden, hvars skildring upptager en stor del af Kalevala, så är det en ganska anmärkningsvärd omständighet, att man högst sällan och blott undantagsvis söker göra sina afsigter gällande med svärdet. Ordet är det svärd, hvarmed den finske hjelten älskar att vinna sina segrar. Det låg enligt Fornfinnarnes föreställning en underbar, allt besegrande makt i Ordet, som i runorna betecknar både sång och vishet, men isynnerhet den högre eller magiska sången och visheten. Det var dock ingen lätt sak, att komma i besittning af denna vishet; den var ett arf af fäderna, och sjelfva Wäinämöinen var icke i stånd att skapa ens trenne trollord, utan nödgades söka dem under jorden i dödens rike, och i den åldrige Wipunens graf. Men den som var ordet mäktig, som förvärfvat sig den erforderliga visheten, egde åter deri ett vida skarpare vapen, än i det hvässade stålet. Mäktig genom ordet och visheten var i synnerhet den gamle Wäinämöinen, som i runorna äfven hedras med epitetet den vise, och derjemte uti dem skildras såsom en gammal man just af den anledning, att visheten ansågs för en egenskap, som förvärfvades genom ålder och erfarenhet. Det tyckes till och med såsom hade Wäinämöinen ansett det vara under sin värdighet, att i tid och otid gripa till svärdet. När den unge, öfvermodige Joukahainen känner sin ära kränkt genom Wäinämöinens öfverlägsenhet i kunskap, och utmanar honom till en tvekamp med svärd, afslår Wäinämöinen föraktligt denna utmaning, men tuktar den trotsige svennen dermed, att han slungar emot honom sina runor, hvilka utöfva den makt, att hafvet svallar, jorden skakar, kopparbergen darra, de fasta hällarna dåna, klipporna remna och den unge Joukahainen sjunker in i jorden, derifrån Wäinämöinen likväl, bevekt af hans böner och löften, låter honom uppstiga med tillhjelp af sina heliga ord. Det är samma ordets makt, som Wäinämöinen äfven under Sampo-striden, uti hvilken han i synnerhet öfvar sin trollvishet, begagnar såsom ett vapen emot Pohjolas värdinna, och endast härigenom kunde han bestå i kampen emot denna argfyndiga qvinna, som så väl förstod att med alla svartkonstens lömska medel öfverfalla det uppblomstrande Kalevala. — Endast vid ett tillfälle (Kal. run. 49, vv. 210 ff.) fann han sig föranledd att gripa till svärdet, och då afskalade han liksom rofsträngar Pohjola-sönernas hufvuden.

Ilmarinen

Ilmarinen är i hela Sampo-striden en ganska passiv deltagare. I allmänhet är hans håg föga stämd för stridernas tummel; han lefver gerna i fred med verlden, och finner sig bäst hemmastadd i sin sotiga smedja. Wäinämöinen ärar honom högt för hans fyndiga snille, och tager ofta sin tillflykt till hans konstfärdighet. Ehuru ej begåfvad med den djupare vishet som Wäinämöinen, var han dock utan like, då det gällde att med anlitande af sitt konstnärssnille tillvägabringa det utomordentliga. Runorna tilldela honom städse epitetet seppä eller seppo, som icke allenast betyder en smed, utan äfven en mästare öfverhufvud; Det är emellertid med hammaren som Ilmarinen utför sina största bedrifter, förfärdigar himlahvalfvet och Sampo, bildar en brud af silfver och guld m. m. Liksom han bedrifver ett allvarligt yrke, så är han äfven till sitt lynne en allvarlig, grundärlig, genom hederligt sinnad man, men just derföre mycket godtrogen och lätt att öfvertala. Det gör nästan ett löjligt intryck, när man ser den allvarsamma smeden, lydig Wäinämöinens svekfulla uppmaning, klänga upp i trädet, för att ifrån dess grenar nedtaga solen, månen och karlavagnen. Det är dock ej sånggudinnans mening att göra honom till ett föremål för åtlöje, utan tvertom gynnas han i vissa afseenden till och med framför den gamle, vise Wäinämöinen. Denne har på sin ålderdom blifvit betagen af vurmen att skaffa sig en ung, fager gemål, och denna svaghet bereder honom icke allenast många förödmjukelser, utan inleder honom äfven i stora faror, trångmål och bryderier, ur hvilka han endast med möda kan reda sig. Deremot är Ilmarinen just den man, som hos ungmön inger förtroende, emedan han hvarken eger ålderdomens lyten, eller ungdomens lättsinniga, opålitliga lynne, utan framträder såsom manlig och fast karaktär, åt hvars hägn den svaga qvinnan med full tillförsigt vågar anförtro sitt framtida öde. Vi hafva äfven sett, att det är Ilmarinen, som slutligen efter många öden och äfventyr kommer i besittning af Pohjolas fagra ros. — I stridernas yrke synes han ej vara mycket bevandrad. De äfventyr, Pohjola-värdinnan förelägger honom för vinnande af flickans hand, utför han visserligen med framgång, men enligt den nya Kalevala-upplagan hade han förut i hemlighet blifvit af sin utkorade brud underrättad om de medel, genom hvilka han kunde öfvervinna alla dervid förekommande svårigheter. Efter förlusten af sin första hustru, uppträder han likväl i Pohjola med stort hjeltemod, och röfvar den andra Pohjola-dottren, då han ej kan få henne med godo. I Sampo-striden se vi honom ej, såsom redan nämndes, utföra någon handling, som skulle vittna om en stor tapperhet, utan tvertom uppträder han dervid ganska klenmodig.

Lemminkäinen

Af ett mera krigiskt lynne, än både Wäinämöinen och Ilmarinen, är den tredje Kalevala-hjelten' Lemminkäinen. Då de förra underkasta sig faror och äfventyr blott i afsigt att derigenom vinna stora ändamål, söker deremot Lemminkäinen striden för dess egen skuld. Han saknar helt och hållet det djupa, fasta allvar, som utmärker hans begge kamrater, och kastar sig lättsinnigt i hvarje äfventyr, som erbjuder sig. I och för hans öfverdådiga lynne synes sången vid hans sida hafva ställt en öm, omtänksam och med djupa insigter begåfvad moder, som omhuldar honom med hela sin kärlek, och på allt sätt söker afböja hans vågsamma, halsbrytande företag. Å sin sida hyser äfven Lemminkäinen en obegränsad tillgifvenhet för sin moderliga vän, men trots alla hennes varma böner och tårar, kan sonen ej likväl tygla sitt obändiga lynne, sop) rastlöst drifver honom ut »på farans bröllop». Han skildras vanligen såsom en skön man med god hållning och städadt skick — egenskaper, genom hvilka han lätt innästlar sig i qvinnors gunst. Denna ynnest begagnar han dock ofta på ett sätt, som gör honom föga heder, och dessutom mer än en gång hotar att bringa honom i förderfvet.

Det är anmärkningsvärdt, att denna öfverdådiga sälle aldrig rör sig ur hemmet, utan att förvirring och ofred följa honom i spåren. Under sin första utflygt röfvade han Saaris sköna jungfru Kyllikki, då han i godo ej kunde vinna hennes hand. Sin andra färd riktade han mot Pohjola, och förgjorde en stor del af dess invånare, men blef slutligen sjelf ihjelskjuten af »den blinda herden». Återkallad till lifvet, begaf han sig åter till Pohjola, för att hämnas den skymf, som vederfarits honom, då han ej blef bjuden på Ilmarinens bröllop. Han dödar Pohjolas värd, men förföljd af Pohja-skaran, nödgas han taga till flykten och dölja sig på en aflägsen holme, hvarest han vinner alla qvinnors gunst, men ådrager sig alla männers hat, och måste för sitt lifs räddning åter begifva sig till hemmet. Här finner han sin gård förbränd af Pohja-folket, hämden flammar åter upp i hans sinne, och han besluter att å nyo företaga sig en Pohjola-färd, hvilken likväl icke aflöper efter önskan. Slutligen deltager han äfven med Ilmarinen och Wäinämöinen i den ryktbara Sampo-striden, och var just i sjelfva verket densamme, som genom sin vanliga obetänksamhet vållade utbrottet af denna strid, hvilken Wäinämöinen med kloka försigtighetsmått hade sökt förekomma, i det han genom sin trollvishet försänkt Pohja-folket i den djupaste sömn. Det var redan allt hopp, att Sampo skulle kunna bringas till Kalevala, förrän fienden vaknade ur sin sömn, men på hemvägen uppstod hos Lemminkäinen ett oemotståndligt behof, att få resans enformighet förskingrad genom sång, och då han ej kunde förmå den försigtige Wäinämöinen att sjunga ett qväde, hof han sin egen omusikaliska stämma och skrek till med ett sådant eftertryck, att lätet hördes ända till Pohjola och uppväckte det förtrollade folket. När Pohjolas värdinna derefter kom flygande i örnens hamn och ville bortföra Sampo ifrån Wäinämöinens båt, var Lemminkäinen genast redo att gripa till svärdet, fastän han ej dermed förmådde tillfoga den arglistiga qvinnan någon skada, då deremot Wäinämöinen med sin blotta styråre tuktade både henne sjelf och alla hennes män. Ehuru Lemminkäinen sålunda ifrån början till slut skildras såsom en svärdets man, låter den finska sånggudinnan honom likväl kämpa äfven med trollqväden. Han berömmer sig också, att ända ifrån sin spädaste barndom hafva varit invigd i trolldomens hemligheter, och det är likaledes genom sina trollqväden, som han under sin första färd till Pohjola bringar ofärd öfver dess invånare.

__________

Genom den framställning af innehållet i Kalevala, som jag i det näst föregående lemnat, torde det vara bragt till fullkomlig klarhet, att Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen ej, såsom man ofta varit frestad att antaga, spela rolen af gudomliga väsenden, utan framträda blott i egenskap af högre begåfvade menniskor eller heroer. Deras hufvudsakliga bemödanden gå först och främst derpå ut, att genom giftermål sörja för sin enskilda lycka i familjen, samt för det andra alt lyckliggöra både sig och sitt folk genom eröfringen af Sampo, som befrämjade jordens fruktbarhet och medförde alla slags timliga förmoner. Dessa värf äro i sanning ej af den betydenhet, att de skulle taga i anspråk en gudomlig kraft. Visserligen tilldelar sången de ifrågavarande personerna, och isynnerhet Wäinätriöinen, vissa egenskaper, som enligt vår åsigt äro af en öfvernaturlig beskaffenhet, men dessa grunda sig likväl, såsom jag redan i det föregående sökt ådagalägga, på Fornfinnarnes föreställningar om den magiska konstens underbara kraft och verkan. Allt detsamma, som sången förherrligar hos Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen, tillerkänner den äfven vanliga menniskor, ehuru ej i en lika hög grad. Det är blott genom måttet af sin styrka, sin vishet, sitt hjeltemod o. s. v., som de finska heroerna skilja sig ifrån vanliga menniskor. De ega samma behof, samma fröjder och sorger, samma sjukdomar, plågor och qval, med ett ord samma känslor och lidelser, som andra dödliga. Detta gäller väl i en viss mån äfven om gudarne, men hvad som städse utmärker dessa, är att de hvar och en i sin stad ega en absolut makt. Sådant är ej förhållandet med heroerna, utan de stöta nästan vid hvarje steg på hinder och svårigheter, hvilkas besegrande tager i anspråk hela deras hjeltekraft. Mången gång hålla de på att duka under i striderna: man hör dem gråta och klaga i sin nöd, de söka bistånd hos andra dödliga, de beskärma sig öfver sin ringa kraft och andra brister, som vidlåda deras svaga natur. Ej sällan taga de sin tillflykt till gudarnes ynnest, anropa dem med böner och hembära offer till deras ära. Det är med ett ord tydligt och klart, att Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen, om de å ena sidan stå högt öfver den vanliga menniskan, likväl å den andra ej ega de egenskaper, som Fornfinnarne tilldelade sina gudar.

Louhi

Samma anmärkning gäller äfven den mäktiga Pohjola-värdinnan Louhi. Hon är genom sin trollkunskap nära nog Wäinämöinens vederlike, och häri ligger hela hennes makt. Men denna makt är så mycket mera fruktansvärd, som hon i motsats mot Wäinämöinen använder den för endast skadliga och förderfliga ändamål. Hon är en hexa i ordets värsta betydelse, och skildras derföre såsom en gammal, glestandad, vederstygglig qvinna. Det är karakteristiskt, att den finska sånggudinnan ställt en sådan person i spetsen för Pohjolas invånare. Dessa hafva i alla tider ansetts för ett trollkunnigt slägte och förvärfvat sig det rykte, att genom sina svartkonster kunna tillfoga fienden all möjlig skada. Derjemte har man påbördat dem, eller förnämligast Lapparne, hvilka enligt min åsigt äro det i runorna fräjdade Pohjolas egentliga invånare, förebråelsen för ett fegt och omanligt sinne. De anses ej hafva egt mod att kämpa med sin fiende anlete mot anlete, utan sökt att skada honom lönnligen genom list och alla slags djefvulska ränker. Men emedan sådana vapen äro en man ovärdiga, har i våra fornsånger en illslug hexa ganska träffande blifvit korad att representera hela detta slägte. Visserligen omnämnes äfven här och der Pohjolas' husbonde, men han framträder städse såsom en underordnad person. Till och med i Sampo-striden är det Louhi, som står i spetsen för Pohja-skaran; det är hon, som kallar densamma till strids, som bemannar det stora fartyget, som för befälet deröfver, och som slutligen i örnens gestalt rusar till Wäinämöinens båt för att borttaga Sampo. Detta tillfälle är det enda, der Louhi framträder i öppen strid, tvungen dertill af den mörka utsigten, att förlora medlet för sin och de sinas hela lycka och välfärd. För öfrigt kämpar hon alltid i lönndom, och hennes bragder bestå deri, att hon, såsom nämndt är, öfverfaller sina fiender med sjukdomar, sänder björnen för att förgöra deras hjordar, beröfvar dem solen och månen, bortstjäl elden ifrån deras härdar o. s. v. Det var med en sådan fiende Wäinämöinen hade att kämpa, och härigenom förklaras äfven till någon del, hvarföre både han och hans stridskamrater, i stället för att slåss med svärdet i handen, vanligen begagna sig af trollkonstens medel i striden mot Pohjola. — Vid denna skildring af Louhi bör jag, till förebyggande af ett möjligt missförstånd, erinra om det redan ofvanföre antydda förhållandet, att hon i Sampo-qvädet antager en karaktär, vida skild ifrån den, som tilldelas henne i frieri-runorna. Icke nog dermed, att hon i de sistnämnda visar sig såsom en öm, god och omsorgsfull moder, utan hon bemöter vanligen äfven Kalevala-hjeltarne, i synnerhet Wäinämöinen och Ilmarinen, med all den godhet och gästvänlighet, som anstår en förträfflig värdinna. Någon gång framskymtar, väl hennes onda, lappska sinne äfven i dessa runor, och yttrar sig företrädesvis i hennes beteende emot Lemminkäinen, men öfverhufvud skulle man dock, med blicken fästad blott på frieri-runorna, hellre vara frestad att hålla henne för en godmodig, finsk husmoder, än en arglistig lappsk hexa. Denna dubbelhet i hennes karaktär förklaras endast af det olika förhållande, hvari hon står till Kalevala-hjeltarne i Sampo- qvädet och i frieri-runorna. Men en annan grund härtill kunde möjligtvis äfven ligga i den omständigheten, att de tvenne sång-cyklerna ganska säkert härleda sig ifrån skilda tider, och enligt all sannolikhet hänföra sig till skilda orter och stammar. I frieri-runorna är det vanligen endast fråga om tvenne slägter, hvilka begge synas hafva varit af finsk härkomst, då deremot Sampo-sångerna hänföra sig till tvenne olika folk. Huru härmed också må förhålla sig, så framträder dock Louhi i Kalevala-qvädet städse såsom ett menskligt väsen, och särskildt i Sampo-runorna såsom en mäktig, öfver alla schamaner upphöjd trollhexa.

Men liksom de tre Kalevala-hjeltarne Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen, så har äfven Louhi, deras afsvurna fiende, af våra fordna mytologer blifvit betraktad såsom en af Fornfinnarnes hedniska gudomligheter. Denna åsigt hafva de flesta bland sednare tidens forskare förkastat, utan att ens anse den vara förtjent af någon kritik. Och de få, som deraf funnit sig anslagna, hafva likaledes uraktlåtit att anföra några skäl till dess försvar. Under sådana omständigheter synes det vara af vigt, att vi underkasta denna fråga en sorgfällig undersökning, och söka att vinna ett resultat i det omtvistade ämnet. Vi skola egna hvar och en af ifrågavarande personligheter en särskild betraktelse, och göra början med den gamle, vise Wäinämöinen.

Verldens skapelse

Redan i det föregående har jag anmärkt, att Wäinämöinen genom sjelfva sin härkomst eger ett företräde framför vanliga menniskor. Runan qväder härom på följande vis: I tidens begynnelse fanns hvarken jord eller sol, måne eller stjernor, utan endast luften och vattnet. »På luftens vidsträckta gårdar» uppehöll sig en jungfru, en af naturens sköna döttrar, Ilmatar benämnd, som hela sitt lif igenom hade iakttagit en kysk, jungfrulig, helig vandel. Omsider ledsnade hon dock vid detta sitt ensliga lif »på luftens öde slätter,» och sänkte sig ned på hafvets fjärdar. Nu hof sig från östan en häftig vind; hafvet svallade och Ilmatar-jungfrun drefs af vågorna kring dess vida fjärdar. Hon blef hafvande af vinden och fortfor att irra i detta tillstånd »i 700 år, i nio mansåldrar,» utan att kunna bringa till verlden det foster, hon bar i sitt sköte. Slutligen blef tiden henne för lång äfven på hafvet, hon kände sig besvärad af sitt foster, kölden genomisade hennes leder och hon klagade bittert öfver sitt oförstånd, att ej hellre hafva förblifvit i luften såsom en jungfru, än företagit sig att irra kring hafvet såsom »vattnets moder.» I sin bedröfvelse anropade hon Ukko, himmelens gud, att han måtte komma och befria henne ifrån det besvärliga fostret, men förlossningens stund var ännu icke kommen, utan hon fortfor städse att irra kring böljorna, och i den nya Kalevala-editionen förmäles, att hon derunder skapade verlden. Emellertid började hennes ofödda foster Wäinämöinen känna ledsnad i sin dunkla boning och längta efter dagens ljus. I hopp att genom solens, månens och karlavagnens tillhjelp få denna längtan tillfredsställd, vände han sig till dem med en bön om befrielse; men då detta icke hade nnågon påföljd, banade han sig sjelf vägen till ljuset. Han föddes på hafvet, irrade sedan omkring i många år på dess fjärdar, och hamnade slutligen vid en udde på fasta landet.

Samma härkomst tillskrifves äfven Ilmarinen, ty i gamla editionen af Kalevala, run. 14, vv. 267 ff., erinrar han Wäinämönen derom att de äro:

»– – yhen emosen lapset,

Yhen kantamat kaposen,

Yhen peipposen pesemät,

Yhen sotkan suorittamat.»

d. ä.

Utaf samma moder födda,

Burna utaf samma qvinna,

Utaf samma bofink tvagna,

Vårdade af samma knipa;

och tillägger härtill:

»Sinä synnyit yötä ennen,

Minä päiveä jälestä.»

d. ä.

Du kom en natt förr tili verlden,

Jag en dag derefter föddes.

Äfven Wäinämöinen benämner honom ofta sin broder, såsom i run. 20 af äldre editionen, vv. 206 och 207, hvarest han yttrar:

»Weli seppo Ilmarinen,

Lankoni emoni lapsi,»

d. ä.

Hör mig smed, du Ilmarinen,

Frände, bror af samma moder.

Hvad som i nya editionen, run. 9, vv. 107—112, förtäljes om Ilmarinens födelse, är deremot utan tvifvel en sednare tids produktion.

Skulle nu anförda traditioner om Wäinämöinens och ilmarinens härkomst kunna anses för fullkomligt tillförlitliga, så egde man i dem ett ganska vigtigt bevis för dessa hjeltars gudomlighet. Ty afgjordt är, att så väl Ilmatar, som vädret, af Fornfinnarne dyrkades såsom gudomliga väsenden, men i den finska mytologin framträda gudarnes barn städse såsom gudar, och somliga bland dem blifva i runorna nästan oftare anropade, än sjelfva föräldrarne, hvilka gerna lefva i ro och anförtro de flesta värf i sina barns händer. Att Wäinämöinen och Ilmarinen skulle göra ett undantag ifrån denna allmänna regel, är föga antagligt; men väl kan det sättas i fråga, om dessa personer verkligen troddes vara framalstrade af Ilmatar och vinden. I den äldre editionen af Kalevala nämnes ej ett ord om deras gudomliga härkomst, och bland de runo-sångare, jag varit i tillfälle att rådfråga, har ingen enda härledt deras börd ifrån Ilmatar. Till och med i den nya editionen (run. 5, v. 220) finner man uppgifvet, att Wäinämöinens moder låg död och begrafven — en uppgift, som ej kan ega sin tillämpning på den gudomliga Ilmatar, utan på en mensklig moder. Qvädet om Wäinämöinens härkomst ifrån vinden och luftens dotter motsäges ytterligare af den redan anförda traditionen, att hans fader var en hjelte, en Kaleva, således icke vinden. Äktheten af den i nya editionen af Kalevala intagna sången om Wäinämöinens födelse synes mig också på den grund tvifvelaktig, att det af nämnda sång gifves en variant, som både eger mera inre sammanhang, och äfven derigenom röjer en äldre, mera ursprunglig karakter, att den är öfverallt utbredd kring landet. Enligt denna variant hade vinden i förening med Loviatar, dödens dotter, sammanaflat de förderfligaste plågoandar, som finnas till i verlden. Denna förbindelse betraktas i runorna såsom olaglig, men den anstår väl både den vederstyggliga dödens dotter, och den lättsinniga vinden. Det faller sig äfven ganska naturligt, att de onda andarna leda sitt ursprung ifrån vädret, som tillfogar menniskan så många skador och olyckor. Men föga öfverensstämmande är det med Wäinämöinens allvarliga, manfasta, redliga, djupsinniga väsen och karäkter, att hans börd härledes ifrån en så flyktig fader som vädret, och alldeles oförenligt tyckes det vara med den djupa aktning, som sången städse skänker Wäinämöinen, att han får en oäkta börd sig tilldelad. Allt detta synes ganska klart antyda, att sången om Wäinämöinens härkomst, sådan den förekommer i nya editionen af Kalevala, ej är ursprunglig, utan en sednare tids ombildning af runan om plågoandarnes födelse. Visst är åtminstone, att man på denna uppgift den enda som tyder på Wäinämöinens gudomliga härkomst — ej kan grunda ett afgjordt omdöme angående hans och hans broder Ilmarinens gudomliga natur.

På ett bestämdare sätt är Wäinämöinens gudomlighet uttalad i runan om verldens skapelse, i synnerhet sådan den förefinnes i gamla upplagan af Kalevala. I denna runa förtäljes, att Wäinämöinen, som här benämnes »Kave Ukko nordens herre,» låg 30 somrar och 30 vintrar i sin moders sköte, men derefter började känna ledsnad öfver sitt öde att aldrig få skåda dagens ljus. Han anropar solen, månen och karlavagnen att befria honom ur sitt fängelse, men då denna bön förblir utan verkan, arbetar han sig med egen kraft fram till verlden. Härpå förfogar sig det trettioåriga barnet till smedjan, smider sig en lätt, en »ärtskaftslik hingst,» för att dermed begifva sig till Pohjola. Han färdas först utmed Wäinöläs lunder och Kalevalas moar, beger sig sedan ut på hafvet och rider långsmed dess öppna fjärdar. Nu fanns, qväder runan, en skefögd Lappman (Joukahainen), som hyste ett gammalt agg mot Wäinämöinen, och lurade på hans ankomst »vid eldforsens fall, vid den helga flodens hvirfvel.» När han såg Wäinämöinen komma ridande, sköt han på honom med sin båge, men den första pilen tog en alltför hög riktning och träffade himlafästet, den andra for nedanom Wäinämöinen »in i den låga moder-jorden,» men med den tredje sköt Lappen hästen undan den gamle, hvilken nu blef ett rof för böljorna, och liksom Ilmatar-jungfrun i nya Kalevala editionen, dref skyddlös omkring på hafvets vida fjärdar. I detta läge begynner Wäinämöinen sitt skapelseverk, eller såsom runan förtäljer:

»Siinä mies meret lukevi,

Uros aallot arvelevi;

Kussa päätänsä kohotti,

Sihen saaria saneli;

Kussa kättä käännähytti,

Sihen nientä siivoeli;

Kussa jalka pohjautu,

Kalahauat kaivaeli;

Kussa maat on maata vaston,

Sihen siunasi apajat;

Kuhun seisottu selällä,

Sihen luopi luotoloita,

Karipäitä kasvatteli,

Joihin laivat lasketahan,

Päät menevi kauppamiesten.»

d. ä.

Här nu mannen, täljer hafven,

Hjelten böljorna begrundar;

Hvar han höjer upp sitt hufvud,

Der med ord han holmar skapar;

Hvar han råkar vända handen,

Der han reder till en udde;

Hvarest foten möter bottnet,

Gräfver han för fisken gropar;

Hvarest land till land sig närmar,

Signar han för notvarp ställen;

Hvar han stadnar uppå fjärden,

Låter han små klippor födas,

Dolda grund i vattnet vexa,

Emot hvilka skeppen styras, ,

Köpmännen sitt lif förlora.

(g. Kal. run, 1, vv. 255—269.)

Kommer så en örn från Turja-land, som flyger af och an uti luften, spejande efter en plats för sitt bo. Wäinämöinen höjer sitt knä ur hafvet under skepnaden af en »hörik tufva,» och örnen bygger sitt bo derpå, samt lägger sju ägg uti boet. Medan örnen ligger på äggen, känner Wäinämöinen sitt knä uppvärmas; han rör på sina leder, äggen nedfalla i hafsbottnet och sönderkrossas. Af deras smulor skapar Wäinämöinen himmel och jord, sol, måne och stjernorna, yttrande dervid:

»Munasen alanen puoli

Alaseksi maaemäksi!

Munasen ylänen puoli

Yläseksi taivoseksi!

Mi munassa valkiata,

Se päiväksi paistamahan!

Mi munassa ruskiata,

Se kuuksi kumottamahan!

Munasen muruja muita

Ne tähiksi taivahalle!»

d. ä.

Nedra delen utaf ägget

Till den låga jord må varda,

Öfra delen utaf ägget

Må till höga himlen bytas!

Hvad som hvitt i ägget finnes,

Må som sol på fästet lysa,

Men det gula uti ägget

Må som måne mörkret skingra.

Äggets andra smärre stycken

Bytas må till himlens stjernor!

(g. Kal. run. 1, vv. 306—315.)

På samma sätt skildras verldens skapelse äfven i nya editionen, men med den skillnad, att det ej är Wäinämöinen, utan Ilmatar-jungfrun, som här utgör den skapande makten och frambringar så väl verlden, som Wäinämöinen. — Det ges ännu en tredje variant af samma runa, deri det qvädes att örnen, då hon efter en utflykt återvände till sitt bo och fann sina ägg sönderkrossade, odugliga att frambringa ungar, beslöt att af dem skapa verlden.

Det är i sanning ganska öfverraskande, att bland det finska folkets myter anträffa den om verldsägget, som endast är känd af Inder, Chineser, Perser, Fenicier, Greker, med ett ord af några bland jordens äldsta, och från Finland mest aflägsna nationer. Hos de yngre telningarne af den indogermaniska stammen har den längesedan försvunnit, om den någonsin funnits. Till och med i den nordiska eddaläran letar man förgäfves der efter, så framt man ej med Petersen o. a. vill anse sagan om den verlds-danande jätten Ymer vara en ombildning af myten om verldsägget. Bland de med Finnarne beslägtade folkslag besitter, utom Esterna, intet enda mig veterligen denna myt. Deras föreställningar om verldens skapelse äro öfverhufvud, såsom jag redan ofvanföre antydt, af ett ganska sentida ursprung, och hafva till största delen blifvit lånade ifrån kristendomen. Så mycket mera förvånande är att anträffa denna myt hos Finnarne, och man kan med temmelig säkerhet antaga, att de medfört densamma ifrån Asien, alldenstund de i Europa veterligen aldrig lefvat i beröring med folkslag, hvilka varit i besittning af ifrågavarande myt. Det skulle väl låta säga sig, att myten om verldsägget hos Finnarne utvecklat sig på inhemsk grund och botten, utan allt yttre inflytande; men så alldeles isolerade pläga myterna aldrig framträda, och hvad särskildt den om verldsägget beträffar, så anser jag det vara ganska sannolikt, att den, såsom vidt utbredd i södra och vestra Asien, ej kunnat blifva obekant för de högasiatiska folken, med hvilka Finnarne tillförene måste hafva lefvat i nära beröring. Men hvarifrån denna myt också må leda sitt ursprung, så har den dock i vår finska mytologi utvecklat sig på ett alldeles egendomligt vis. Dess ursprungliga mening måste väl vara den, att ägget i följd af sin egen inneboende kraft ur sig utvecklat verlden. Himlahvalfvets rundade utseende tjenade kanske äfven till någon näring åt denna tanke, men i synnerhet understöddes densamma af den hos Finnar och många andra folkslag gängse föreställning, att verlden är ett lefvande väsen, och följaktligen, i likhet med andra så beskaffade väsenden, måste framkommit ur ett ägg. Denna tanke finnes på det tydligaste uttalad i den indiska Brahmaismen, hvilken låter ägget genom sin egen inre kraft frodas och utveckla sig till en verld. Hos Finnarne deremot har verldsäggets ursprungliga betydelse gått förlorad, och en annan djupare idé trädt i dess ställe. Den finska sången låter ägget, eller rättare de sju äggen, sönderkrossas, men i och med detsamma är det äfven slut med deras egen utvecklingsförmåga, de kunna af sig sjelfva ingenting framalstra, och örnmodren yttrar derföre mycken ledsnad öfver deras förstöring. Det fanns dock en kraft, hvarigenom ett så ringa ting, som några äggsmulor, ännu kunde framdrifvas till utveckling, och denna kraft var andens, ordets. Det behöfdes blott några mäktiga ord, och de sönderkrossade äggen förbyttes till en hel verld.

Jag har ofta förut anmärkt, att vördnaden för ordets makt är hos Fornfinnarne egendomlig, och kan derföre ej antaga, att deras föreställning om verldens skapelse genom ordet grundar sig på en möjlig bekantskap med de bibliska lärorna, utan anser den vara på det innersta sammanvuxen med folkets hela verldsåskådning. Allt stort och utomordentligt, som ej med vanlig fysisk kraft kan till vägabringas, blir i den finska sången vanligen utfördt genom det allt besegrande ordet; huru skulle väl då verlden — detta under öfver alla under — kunna tillvägabringas genom ringare krafter? Det är ordet, som i den finska skapelse-myten utgör det väsendtliga, verldsägget har deri antagit en underordnad betydelse, och detsamma gäller äfven om örnen. Den hör egentligen icke till hela myten, hvilken åtminstone hos andra folkslag ej antager någon annan före verldens skapelse befintlig materie än ägget, men med Finnarnes öfver alltings ursprung städse grubblande sinne, var det omöjligt att undvika den farliga frågan: hvarifrån fick ägget sitt upphof? Härpå svarade det sunda förnuftet: ifrån den mäktigaste ibland fåglar, ifrån örnen. Dermed var nu i sjelfva verket den sannskyldiga myten om verldsägget förstörd, ty enligt dess mening borde ägget vara den embryo, hvari hela universum lefver och eger sin första tillvaro; men nu blef det nödvändigt att före verldens skapelse antaga för det första luften, hvari örnen rördes, och för det andra en plats, der örnen kunde lägga sina ägg. För att finna en sådan plats, förutsätter man äfven vattnet såsom redan färdigt före skapelsen. Men på det blöta vattnet kunde väl örnen ej bygga sitt bo och lägga sina ägg. Det var nödigt, att på hafvets yta finna en fast punkt, och dertill tjenade nu Wäinämöinens eller Ilmatar-jungfruns knä. Men ännu härvid kunde den forskande anden icke stadna, utan det blef vidare fråga om, hvarifrån Ilmatar, hvarifrån Wäinämöinen ledde sitt ursprung. Om Ilmatars härkomst täljer runan, att hon tillförene hade i lång tid uppehållit sig på himlafästet, hvilket sålunda äfven var färdigt före skapelsen. I varianten om Wäinämöinens härkomst omtalas icke allenast fästet, solen, månen och karlavagnen, utan äfven Wäinöläs lunder, ja till och med särskilda personer, såsom Wäinämöinens moder, den skefögda Lappmannen, hans moder m. m., hvilka alla voro till före skapelsen. I sådana motsägelser har den finska myten om verldens skapelse blifvit insnärjd, sedan den ej funnit sig betjent dermed, att låta ägget utgöra verldens yttersta frö. Många bland dessa motsägelser kunna dock möjligen hafva sin grund i en felaktig kombinaton af skilda runo-fragmenter. Men genom detta nät af motsägelser, hvari reflexionen insnärjt sig, ser man tydligt och klart den hufvudsakliga utvecklings-process, som myten om verldsägget i den finska mytologin genomgått. Ifrån den materiela föreställningen, att hela universum ursprungligen varit ett ägg, hvarur allting utvecklat sig, hafva Finnarne efterhand höjt sig till den högre uppfattning om verldens upphof, att den är ett andens verk och blifvit frambragt genom ordet.

Men hvem uttalade väl dessa mäktiga ord, som gåfvo verlden sin upprinnelse? Lätt inses att örnen, ehuru af Fornfinnarne hedrad med en gudomlig vördnad, likväl genom sin brutala börd minst var vuxen detta värf. Enligt Lönnrots åsigt synes Ilmatar vara den härtill mest lämpliga personen, ty annars hade han väl ej antagit denna variant i nya editionen af Kalevala, men med densamma är dock förhållandet sådant, att den ganska sällsynt framträder, och ehuru den visserligen eger fördelen af att undanrödja en talrik mängd motsägelser, hvarmed skapelse-myten i den första editionen är uppfylld, så måste jag likväl föredraga den sistnämnda varianten, icke allenast för dess högre poetiska värde, utan äfven på den grund, att Wäinämöinen jemväl på andra ställen framställes såsom verldens skapare. Så yttrar han i striden med Joukahainen:

»Omat on meret kyntämäni,

Meren kolkot kuokkimani,

Kalahauat kaivamani,

Siveret syventämäni,

Sarkajaot sauomani,

Mäet mullermoittamani,

Kivet luomani kokohon;

Olin ma miessä kolmantena

Ilman pieltä pistämässä,

Taivon kaarta kantamassa,

Taivoa tähyttämässä.»

d. ä.

Det var jag, som plöjde hafvet,

Uthögg oceanens hålor,

Gröpte fiske-slägtets gömslen,

Gjorde grunda ställen djupa,

Slätterna på marken mätte,

Höjderna med mull betäckte,

Bergen staplade tillhopa;

Såsom tredje man jag deltog

I att rymdens poster fästa,

I att bära himla bågen

Och att fästets stjernor utströ.

(g. Kal. run. 30, vv. 84-94.)

I den äldre Kalevala, run, 21 v. 291, benämnes Wäinämöinen till och med luoja, hvilket ord likväl icke har en fullkomligt bestämd betydelse. Äfven i den nya editionen har hans delaktighet i skapelse-akten ej kunnat fullkomligen undanrödjas, utan Wäinämöinen framträder här i andra runan såsom den, hvilken förser jorden med vexter och träd, och med ett ord fullkomnar skapelsen. — Här må anmärkas, att i estniska myten så väl Wäinämöinen, som de öfriga Kalevala- sönerna, äfven ega samma bestämmelse, nemligen att fullkomna och försköna den kaotiska verld, som Ukko frambragt.

Sagan täljer härom med följande ord: »Wanna issa bodde i sin höga himmel; i hans sal lyste den majestätiska solen. Hjeltarne hade han skapat, för att begagna sig af deras råd, deras konstfärdighet och deras styrka. Den äldsta bland dem var Wannemuine. Han hade danat honom gammal, med grått hår och skägg, och förlänat hönom ålderdomens vishet; men hans hjerta var ungt, och han egde diktens och sångens gåfva. Wanna issa betjenade sig af hans kloka råd, och om sorgen fördystrade hans panna, spelade Wannemuine för honom på sin underbara harpa, och sjöng sina älskliga sånger. En annan var Ilmarine, i den bästa mannaålder och af manlig kraft, med vishet på sin panna och eftertänksamhet i blicken. Honom var konstnärs-förmågan beskärd. Den tredje var Lämmeküne, en gladlynt yngling, full af löje, alltid munter, böjd för hvarje öfverdåd. Andra, såsom Wibboane — den väldige bågskytten — äro af mindre betydelse. Men alla ansågo de sig för bröder och den gamle kallar dem sina barn. Deras bostad var Kalleve eller Kaljove eller Kaljovald (kalliovalta).

Steg så den gamle fram till hjeltarna och sade: I min vishet har jag beslutat att skapa verlden. Bestörta deröfver sågo hjeltarne på honom och svarade: Hvad du i din vishet beslutat, kan icke vara något ondt. Och medan de såfvo, skapade han verlden, och då de vaknade upp, gnuggade de sig i ögonen och skådade verket an med förvåning. Men den gamle var trött af arbetet med verldens skapelse och lade sig att hvila. Då tog Ilmarine ett stycke af sitt bästa stål och hamrade ut det till ett hvalf, spände detta till ett tält öfver jorden, och häftade stjernorna af silfver och månen dervid; från den gamles förstuga tog han lyktan och fästade den med en förunderlig mekanism vid tältet, så att den af sig sjelf går upp och ned. Full af glädje tog Wannemuine till sin harpa, stämde upp en fröjde-sång och sprang ned på jorden, och sångfåglarne följde honom, och hvarest hans dansande fot rörde vid marken, spirade blommor fram, och hvarest han sjöng sittande på en sten, uppvexte träd, och sångfåglarna satte sig på dem och stämde in i hans qväde. Lämmeküne strök jublande kring skogar och backar och Wibboane pröfvade sin båge. Af bullret uppvaknade den gamle och förundrade sig, huru annorlunda verlden hade blifvit, än han skapat densamma. Och han sade till hjeltarna: Rätt så, mina barn! Jag har skapat verlden som ett liflöst stycke; det är eder sak att försköna densamma. Och jag skall befolka verlden med allehanda djur, och sedan skall jag skapa menniskorna, som skola beherrska verlden. Men menniskan vill jag göra svag, att hon icke må kunna skryta af sin styrka, och j skolen befrynda eder med menniskorna och ingå förening med dem, på det ett slägte må födas, som icke så lätt dukar under för ondskan. Det onda kan och skall jag ej förgöra, ty det är det godas pröfvosten och sporre.»

Det inses lätt, att vanna issa här ej är någon annan än Jehovah, och verldens sannskyldiga upphofsmän voro utan tvifvel ursprungligen Kalevala-sönerna. Så förhåller det sig åtminstone i den finska myten. Ty utom Wäinämöinen säges äfven Ilmarinen med bestämdhet hafva deltagit i verldens daning. Den tredje mannen, som haft sin hand med i skapelse-verket, kan naturligtvis ej vara någon annan än Lemminkäinen, ehuru derom ingen bestämd upplysning vinnes ur runorna.

Jag har vid något föregående tillfälle fästat uppmärksamheten dervid, att skapare-kraft i den finska mytologin icke ovilkorligen betecknar en gudomlig egenskap, och såsom bevis derpå anfört, att äfven sådana personer, som ej kunna göra anspråk på en gudomlig rang, likvisst genom magiska medel frambringa enskilda föremål i naturen. Jag har derjemte yttrat, att det måhända var just genom en magisk handling, som äfven Wäinämöinen troddes hafva frambragt verldsalltet, och såsom stöd för denna mening anfört, att han vid skapelseakten begagnar sig af läsningar eller besvärjelser (»lukea») och trollord (»sanella»). Hvad Ilmarinens delaktighet i skapelsen beträffar, så har man ansett runans ord, att Ilmarinen »smidt himmelen, bultat på luftens lock, utan att hvarken spår af hammare, eller märken af tänger äro synliga» (Kal. run. 7, vv. 335—338), endast vara allegoriska talesätt, hvarigenom man ville antyda hans utomordentliga konstfärdighet. Denna förklaring kan jag numera ej annat än på det afgjordaste förkasta; den är icke allenast tvungen, utan vederlägges äfven på det bestämdaste derigenom, att Ilmarinen säges hafva danat himmelen, då ännu »icke den ringaste början fanns till, då icke ens den minsta bandstump var gjord» (Kal. run. 10, vv. 279, 280). Han utför sin del i skapelsen med tillhjelp af sin konstfärdighet, sin hammare, liksom åter Wäinämöinen dervid hufvudsakligen begagnar sig af ordets makt.

Det är dock icke så, som jag tillförene betraktat saken, att ordet härvid är det allena verksamma medlet, liksom vid botande af sjukdomar, frambringande af enskilda föremål, och andra mindre betydande handlingar. Vid sådana ringare tillfällen gör det föga till saken, af hvem ordet uttalas, ty det är dess egen och ej så mycket den talandes kraft, som medför den åsyftade verkan. Men såsom skapelse-myten i dess helhet framstår för våra blickar, är åter Wäinämöinens personliga närvaro härvid ingalunda likgiltig, utan den första runan i Kalevala synes just gå derpå ut, att bereda honom till verldens förnämsta upphofsman och skapare. Denna runa tilldelar honom icke blott den utmärktaste moder Kave, utan låter honom äfven, för att blifva fullkomligen utbildad, ligga 30 år i hennes sköte. Nu är Wäinämöinen så mäktig, att han, då solen, månen och karlavagnen ej förläna honom sitt bistånd vid förlösningen, med egen kraft förhjelper sig fram till verlden. Och i och med detsamma han födes, företager han sig äfven hugstora värf, smider åt sig en häst och rider med den på det öppna hafvet. Den illsluge Lappens pil förmår ej genomborra honom sjelf; endast hans häst faller för densamma. Och när Wäinämöinen sedan irrar skyddlös omkring, utvecklar han sin utomordentliga skapare-kraft, eller, såsom det i sjelfva sången qvädes, »här nu mannen täljer (läser) hafven, hjelten böljorna begrundar,» o. s. v. (g. Kal. run. 1, vv. 255— 269) Afser man detta ställe i dess helhet, så måste det i sanning medgifvas, att här är fråga om någonting helt annat, än en vanlig magisk handling. Wäinämöinen begagnar sig visserligen också af läsningar och besvärjelser, men hufvudsakligen är det hans egen kraft, som verkar allt. I det följande frambringar han äfven himmelen, jorden och hela verldsalltet. Detta sker visserligen blott genom ordets makt, men de ord, som han dervid begagnar, sägas hafva varit hans egna, icke några vanliga, af fäderna ärfda trollord. Det är således icke i egenskap af en med stora insigter begåfvad schaman, som Wäinämöinen skapar verlden, utan denna förmåga är hans natur medfödd, och synes, om något, hafva bordt berättiga honom till ett gudomligt anseende hos våra fäder, liksom samma ära äfven i det fall, att han och hans kamrater Ilmarinen och Lemminkäinen endast skulle hafva fulländat skapelse-verket, icke heller hade bordt kunna dem bestridas.

Om jag ej misstager mig, bestod äfven i skandinaviska mytologin en af Odins gudomliga egenskaper deri, att han i förening med de öfriga Asarne bragte ordning och lif i den kaotiska skapelsen, men tingens egentliga upphofsman var han icke, om han ock kallades gautr, mjötudr (skapare).

Det är icke utan afsigt som jag här ställt den skandinaviske Odins namn vid sidan af den finske Wäinämöinens. Icke såsom skulle jag på allvar våga hysa den djerfva förmodan, att dessa tvenne personer i grunden ega en gemensam härkomst, men jag kan å andra sidan icke heller hos mig undertrycka den öfvertygelse, att Eddornas och Kalevalas qväden om dem framte de mest öfverraskande likheter. Det ligger kanske ej i den finska nationalitetens intresse att denna tanke blifver yttrad, men vetenskapen fordrar, att ämnet en gång bringas till tals. Mig skall ingenting fägna högre, än att se de åsigter, jag nu går att framställa, af en rättvis kritik vederlagda.

Wäinämöinen och Odin

Jag vill ej vidare fästa någon uppmärksamhet vid den dunkla myten om verldens skapelse, och lemnar oafgjordt, huruvida Odins och Wäinämöinens delaktighet i skapelsen kan ega något inre sammanhang. Men hvad som hos dem begge utgör ett gemensamt drag, är visheten i hela den omfattning, detta ord i den finska sången eger. Wäinämöinen är en »gammal», erfaren, i många ödon bepröfvad man, och Wafthrudnismal låter Odin säga om sig sjelf: »Mycket jag rest, mycket jag erfarit, många krafter jag utrönt». Ett af Wäinämöinens stående epiteter är tietäjä iänikuinen (den urgamle vise), och om Odin heter det likaså, att han är »evigt visast uppå jorden». Såsom jag redan ofta i det föregående omnämnt, prisas Wäinämöinen i synnerhet för sina djupa insigter i schamanernas hemliga konst, och samma egenskap tilldelas äfven Odin. Sjelf qväder han i Havamal, huru han hängande hela nätter nio i vindsusande trädet, sårad af spjut och sig sjelf lemnad, i saknad af föda och hornets dryck, upptog runor ifrån djupet; huru han sedan lärde sig fornsånger nio af den vise sonen af Bölthorn, Bestlas fader, och huru han derefter började blifva vis och för visdom prisad. Han säger sig känna mången sång, som konungens hustru ej känner, icke heller något menniskobarn. Med dessa sånger kan han finna hjelp i alla saker och sorger, hota sjukdomar, förslöa fiendens svärdsegg och afvärja hans list, sönderbryta bojor och band ifrån sina händer och fötter, förmå en af fienden afskjuten pil att stadna midt i sin bästa fart o. s. v. Sårar honom någon med vilda trädets rot, så kan han genom sångens makt afvända det onda på sin vederdeloman. Brinner ett hus i ljusan låga, så känner han en sång, med hvars tillhjelp elden genast släckes. Lika hastigt förmår han dämpa ett inbördes hat, som upplågar emellan Hildings söner. Det står jemväl i hans makt, att hejda stormen och lugna hafvet, samt tukta trollen, så att de förvilla sig ifrån sina egna kroppar och sinnen. Qvädande under skölden kan han beskydda sina vänner, så att de komma oskadde från striden och hvarje fara. Han säger sig äfven kunna väcka till lif en i galgen upphängd man, så att han kommer och talar med honom. Öser han vatten på en ung man, så skall denne ej falla och digna för svärdet, om han äfven kommer ut i striden. Vill han njuta den hvitarmade tärnans ynnest, så vänder han sig till hennes håg och förändrar hela hennes sinne. Han kan uppräkna alla Asar och Alfer, kan qväda kraft åt Asarne, framgång åt Alferne och vishet åt Kropatyr o. s. v.

Hvad bevisar väl allt det anförda, om ej att Odin, liksom Wäinämöinen, var invigd i många hemliga, i synnerhet till magins område hörande kunskaper? Och de flesta bland de insigter, af hvilka Odin här säges vara i besittning, tilldelas icke allenast Wäinämöinen, utan äfven andra mindre fräjdade schamaner. Odin säges vidare hafva förstått sig på runor, men hvad betecknas väl genom dessa runor? På denna fråga svarar en dansk mytolog med följande ord: »Odins runor äro den makt och visdom, hvarmed han beherrskar hela naturen, äfven dess mest dolda fenomener, äfven det, som gör mest motstånd och synes svårast att betvinga». Finnarne förstodo sig ej, så vidt man har sig bekant, på konsten att rista runor, men hvad Odin enligt Petersen verkar genom sina runor, detsamma åstadkommer åter Wäinämöinen genom sina sånger. »Hans trollkraft,» yttrar en finsk författare, »är obegränsad, och genom sin sång och sin kantele beherrskar han den döda och lefvande naturen». Men med all sin vishet och siare-förmåga råkar dock Wäinämöinen, såsom vi redan i det föregående sett, någon gång i förlägenhet på en och annan kunskap. Detsamma är äfven fallet med Odin. I Wegtamsqvida förmäles huru Odin på sin häst Sleipner rider till Niflheim för att rådfråga Walan. Under denna färd kom han först till Hels boning, och red derifrån till Walas grafhög. Här sjöng han de dödas besvärjelse, tills Walan uppstod och började qväda? Man erinras härvid ovillkorligt om Wäinämöinens färd till Tuonis boning och Wipunens graf, änskönt sångerna i anseende till innehållet ej ega något med hvarandra gemensamt. Af en mera genomgripande art är den öfverensstämmelse, som röjer sig i eddans Wafthrudnismal och Kalevalas sång om Joukahainens och Wäinämöinens strid. I den ena af dem är det Odins, och i den andra Wäinämöinens vishet, som skall läggas i dagen. Liksom Joukahainen i den finska sången utmanar Wäinämöinen att mäta sig med honom i visdom, så uppfordras äfven Odin af jätten Wafthrudner i den fornnordiska, att fresta hvem af dem båda månde veta det mesta. Begge sångerna slutas dermed, att både Odin och Wäinämöinen gå segrande ur striden.

En anmärkningsvärd öfverensstämmelse emellan Odin och Wäinämöinen röjer sig äfven deri, att de begge framställas såsom skaldekonstens uppfinnare, ehuru de visserligen äro det i väsendtligen olika mening. Ty då Odin ifrån jättarnes eller Hrimtursernas hem bringar till jorden en dryck, hvars bruk åt den njutande skänker inspiration och skaldegåfva, formar deremot Wäinämöinen en harpa, och alstrar ur sin egen andes djup sånger, på hvilka gudar, menoiskor och djur lyssna med undran och andakt. Det är denna, och endast denna egenskap, som Agricola i sitt qväde tilldelar Wäinämöinen, hvilken af honom benämnes Äinemöinen, och uppräknas bland Tavastarnes gudomligheter. I detta qväde nämnes icke ens harpan, utan Wäinämöinen framställes blott såsom sångernas uppfinnare, och affärdas med dessa tre ord: »Äinemöinen virdhet tacoi,» d. ä. Äinemöinen smidde sångerna. Antingen man således betraktar visheten såsom kunskap och erfarenhet öfverhufvud, eller såsom trollkonst eller skaldekonst, så finner man af det anförda, att Odins och Wäinämöinens egenskaper temmeligen nära sammanfalla med hvarandra.

Skulle likväl någon uti alla dessa egenskaper ännu ej finna någon anledning till antagande af ett samband emellan de finska och skandinaviska myterna, så må han erinra sig de märkvärdiga öfverensstämmelser, som ega rum emellan sångerna om Joukahainen och Wafthrudner, om Odins ridt till Hel och Wala, samt Wäinämöinens färd till Tuonela och Wipunen, att ej nämna den redan förut framhållna öfverensstämmelsen emellan sången om sampo och grotte.

Men emot vår sammanställning af Odin och Wäinämöinen skall man väl genast invända, att visheten snart sagdt utgör Wäinämöinens enda utmärkande drag, då deremot Odin besitter många andra egenskaper, samt isynnerhet dyrkas såsom kraftens gud, stridernas beskyddare och segerns förlänare. Denna anmärkning eger äfven sin fullkomliga riktighet, och det är ingalunda min mening, att till alla delar identifiera dessa personer; men det har varit mig omöjligt, att afvisa en mängd i ögonen fallande likheter, som röja sig i deras skildring. Äfven den nyss omnämnda krigar-kraften, som tilldelas Odin, var visst icke främmande för Wäinämöinen, ehuru han ej ofta gjorde bruk af densamma, utan i dess ställe begagnade vishetens ädlare kraft. Kalevala framter emellertid mera än ett bevis derpå, att han, då det gällde, handterade sitt svärd med mera eftertryck, än både Lemminkäinen och Ilmarinen.

I egenskap af krigets gud får Odin sig tilldelad en kappa (»hekla»), som han lånar åt hjeltarne till skygd under striden. Högst anmärkningsvärdt är, att äfven Wäinämöinen troddes ega en dylik kappa. I Kalevala förmäles väl ingenting derom, men att en sådan föreställning verkligen måste hafva varit gängse bland Finnarne, intygas af Ganander på det bestämdaste. Han yttrar härom i sin finska mytologi (s. 101) »Wäinämöises kaftan, råck och (eller?) vepa var så förvarande, at den anropades til et Palladium i häftigaste striden; hvarom det heter:

Waippa vanhan Wäinämöisen,

Kaapu kauka Lappalaisen,

Sepä tänne tuotavohon

Suurillen sotikeoillen»

d. ä.

Gamle Wäinämöinens kappa,

Fjerran Lappens stora kåpa,

Den nu hit må blifva hämtad,

Förd till krigets tummelplatser.

Gemensamma för Odin och Wäinämöinen äro, utom den beskyddande kappan, äfven ett fartyg och en snabb och smidig häst, den i eddan så kallade Sleipner. Gördeln, fasthetens och styrkans symbol, som den finska sången tillägger Wäinämöinen, tilldelas i eddan icke Odin, utan Thor.

Vare sig nu att anförda öfverensstämmelse emellan Odin och Wäinämöinen grundar sig på en så kallad urförvandtskap emellan de finska och indogermaniska folken, eller också, hvilket synes mig sannolikare, att densamma är en följd af den ömsesidiga vexelverkan, som de skandinaviska och finska folken i en sednare tid utöfvat på hvarandra, så är det i alla fall ett högst anmärkningsvärdt faktum, att dessa tvenne personer blifvit med hvarandra förvexlade. Häraf synes emellertid den slutsats kunna dragas, att då Odin ovedersägligen dyrkades såsom en gud, samma värdighet äfven måste hafva blifvit Wäinämöinen tilldelad. För denna åsigt äro väl, såsom vi ofvanföre sett, Kalevala-runorna öfverhufvud icke särdeles gynnsamma, ehuru visserligen ett och annat i dem derjemte tyckes lända till dess bekräftande; men deremot finna vi hos Ganander och Lencqvist särskilda runo-ställen åberopade, hvilka tydligen ådagalägga, att han i en mera aflägsen forntid blifvit hedrad med en gudomlig dyrkan. Helt nyss anförde jag några verser, deri man hos Wäinämöinen bönfaller om hans mantel till ett beskydd i striden. Hos Ganander finnes äfven ett annat fragment, deri den heliga jungfrun anropas att från Wäinämöinens befjädrade gördel hämta en honungsrik vinge till botande af sjuka ställen. Både Lencqvist och Ganander anföra dessutom en till luftens gud, Wäinämöinen, Ilmarinen och jungfru Maria riktad bön, som lyder på följande sätt:

»Itse ilmoinen Jumala,

Itse vanha Wäinämöinen,

Itse seppä Ilmarinen,

Neity Maria emonen

Täsä myöskin tarvitahan,

Täma jakso jaksamahan,

Tämä päästö päästämähän,» o. s. v.

d. ä.

Sjelfva luftens gud Jumala,

Sjelf den gamle Wäinämöinen,

Sjelfve smeden Ilmarinen,

Jungfrun sankt Maria, modren,

Är af nöden här derjemte,

Att i detta värf bestånda,

Att förlossning här förskaffa.

Till bevis på Wäinämöinens gudomliga väsen anföra jemväl dessa författare, att en berömd karelsk trollkarl på frågan, hvem de hedniska Finnarne hållit för sin förnämsta gudamakt, afgifvit följande svar: »Itse vanha Wäinämöinen ja neity Maria emonen», d. ä. sjelf den gamle Wäinämöinen och jungfrun mor Maria. Slutligen är den åsigt yttrad både af Porthan och andra, att Wäinämöinen varit samma person som Ukko, luftens gud, och man har såsom bevis derpå anfört, att Wäinämöinen någon gång benämnes Ukko vanha Wäinämöinen, samt att blixten, som vanligen anses vara ett verk af Ukko, understundom säges hafva blifvit föranledd så väl af Wäinämöinen, som af Ilmarinen. Mig förefaller det likväl sannolikare, att Ukko och Wäinämöinen någon gång blifvit med hvarandra förvexlade, men möjligheten af en sådan förvexling förutsätter nödvändigt, att Wäinämöinen måste, liksom Ukko, hafva blifvit dyrkad som en gud. I sjelfva verket synes mig äfven hans gudomliga dyrkan ej kunna betviflas; men frågan är, om denna dyrkan varit ursprunglig, eller om den möjligen härleder sig ifrån en sednare tid? Förän jag ens företager mig att besvara denna fråga, vill jag ännu nämna några ord om de öfriga hufvudpersonerna i Kalevala.

Jemförelser med Asarne

Angående Ilmarinen har jag redan förut anmärkt, att han jemte Wäinämöinen föddes af luftens gudinna och deltog i verldens skapelse, äfvensom att han tillika med luftens gud och Wäinämöinen anropades att skänka bistånd åt den sjuke — egenskaper, hvilka tyckas vittna om hans gudomliga natur. Detsamma antyder också hans namn, ty Ilmarinen är ett diminutivum af Ilmari, såsom han derjemte understundom benämnes, och stammen är påtagligen ilma, luft. Riktigheten af denna derivation skönjes till och med ur Kalevala, ty i run. 24, v. 524, säges han efter återkomsten från en Pohjola-färd varseblifva Ilmas stugor. Med anledning häraf vore man frestad att anse, det Ilmarinen blifvit dyrkad såsom luftens gud. Också meddelar Agricola, att man bönföll honom om godt och gynnande väder under sina färder, ty endast denna mening torde böra inläggas i hans ord. »Ilmarinen rauhan ja ilman tei, Ja matkamiehet edesvei», d. ä. Ilmarinen gjorde fred (lugnade väderleken) och (godt) väder, och fortskaffade (derigenom) resande. Den af nästan alla äldre mytologer antagna mening, att Ilmarinen, liksom Wäinämöinen, herrskat öfver blixten, kan visserligen sättas i fråga, men om Ilmarinen verkligen hade någon befattning med den himmelska elden, så kunde man häri finna en förklaring deröfver, att han efter sin nedkomst till jorden sattes i beröring med den jordiska elden, och fick smedens värf sig anförtrodda. Den åsigt, att Ilmarinen var luftens gud, bekräftas yttermera derigenom, att Wotjakerna ännu i dag benämna den kristna guden Ilmar (Inmar), hvilket ord hos hedniska Wotjaker betecknar himmelens och luftens gud. Äfven i lappska mytologin förekommer detta namn under formen Ilmaris, och betecknar en gudomlighet, »hvilken, troedes at frembringe Storm og slemt Weyrligt». Således var också han en luft-gud. Att förhållandet varit detsamma med Ilmarinen, synes mig så mycket sannolikare, som skapelse-runan uttryckligen angifver, att han smidt luftens lock, himlahvalfvet Såsom smed är han naturligtvis försedd med en hammare. I eddaläran är Thor, såsom rådande öfver åskan, jemväl en luftens gud och eger, liksom Ilmarinen, en hammare. Han begagnar den likväl ej såsom ett handtverksredskap, utan såsom ett vapen, hvarmed han krossar jättarnes hufvuden.

Lemminkäinen erhåller, såsom jag redan förut anmärkt, i våra runor många olika benämningar, och till deras antal hör äfven Ahti, dim. Ahto. Men nu eger Ahti eller Ahto, såsom jag jemväl i det föregående anfört, tillika betydelsen af hafvets gud, och ordets etymologi synes antyda, att denna betydelse i sjelfva verket är den ursprungliga. Frågar man således, huru benämningen af hafvets gud kunnat öfvergå på Lemminkäinen, så kan jag ej annorlunda tillfredsställande besvara detsamma, än att sjöguden Ahti och hjelten Lemminkäinen ursprungligen varit en och samma person. Denna åsigt kan väl synas vågad, men utom det anförda, finnes ännu ett och annat skäl till dess styrkande. I Kalevala run. 5, vv. 25 ff., omförmäles, att sjögudens boning var belägen »nenässä utuisen niemen, päässä saaren terhenisen», d. ä. ytterst på den dimmiga udden, i ändan af den skuggrika holmen, och på samma ställe säges äfven Lemminkäinen (g. Kal. run. 17, vv. 5 och 6) hafva varit bosatt. Sjögudens egendom bestod hufvudsakligast af fisk, och likaledes förtäljer sången om Lemminkäinen, ätt fisken utgjorde hans förnämsta näring. Så heter det i Kalevala run. 11, vv. 9 och 10: "kaloin siinä Kauko kasvoi, Ahti ahvenin yleni", d. ä. Kauko lefde der af fiskar, Ahti vexte stor af aborr-rätter. Hafvet är oroligt, ostadigt, opålitligt, och likaså förhåller det sig äfven med Lemminkäinens lynne. Det är ganska betecknande, att så väl hafvet som Lemminkäinen, just till följe af deras ostadiga natur, begge erhålla epitetet lieto, d. ä. blöt, sank, ostadig. Möjligtvis ligger en djupare mening äfven deri, att Lemminkäinen irrar vida kring vattnet och färdas ända bakom nio och ett halft haf, hvarunder han än lider skeppsbrott, än är i fara att blifva fastfrusen o. s. v. Den fina hörsel, som sångerna (Kal. run. 26, vv. 5 och 6) tillskrifva honom, kan ega sin förklaring deri, att vattnets invånare, fiskarne, lätt förnimma de minsta ljud.

Af det anförda vill således synas, såsom skulle Ilmarinen och Lemminkäinen ursprungligen blifvit dyrkade i egenskap af elementära makter, eller såsom luftens och vattnets gudar. Ingenting är äfven vanligare i de hedniska religionsformerna, än att gudar sålunda omfödas och blifva menniskor. I synnerhet hör det till polyteismens natur, att låta sina gudar småningom ikläda sig en mensklig gestalt. Ty så snart en religion erkänner många gudar, måste naturligtvis den ena gudens verksamhet begränsas och inskränkas genom den andras, och hvarje enskild gud sålunda framställa sig såsom ett ändligt väsen. I öfverensstämmelse härmed yttrar äfven en berömd författare: »ju mera skillnaden (emellan de många gudarne) framträder, desto mera begränsas de och ändliggöras, desto mera bestämdt menskliga blifva de, intill dess de helt och hållet stå utanför det gudomliga, såsom blotta menniskor, alltså icke mera såsom föremål för tron, utan på sin höjd såsom historiska personer.»

Denna process var i den finska mytologin så mycket naturligare, som denna, enligt hvad jag i det föregående sökt att utlägga, tilldelat sina samtliga gudar idel menskliga attributer, och en med menniskornas alldeles öfverensstämmande verksamhet. Anmärkningsvärd är äfven den omständighet, att många bland de personer, hvilka i Kalevala framträda såsom gudomligheter, i sednare folksagor antagit en nära nog mensklig gestalt. Detta gäller icke allenast om sådana som Tapio, Syöjätär, Worna m. fl., utan till och med, såframt jag icke misstagit mig, om sjelfva den himmelska Ukko, hvilken stundom vandrar på jorden och utför mäktiga ting. Det ligger således icke den minsta omöjlighet deri, att Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen, hvilka i Kalevala uppträda såsom mäktiga hjeltar, under en föregående period framställt sig såsom gudar. Jag har i det föregående jemfört Wäinämöinen med Odin, och kändt är att sistnämnda gudomlighet i en sednare tid antog allt mera menskliga egenskaper, samt betraktades såsom en trollkunnig konung. Ett lika öde delade äfven de öfriga Asarne. Zeus hos Grekerna, Janus hos Romarena o. s. v. blefvo likaså under tidernas lopp förvandlade till historiska personer. Ännu flere bevis på gudarnes menniskoblifvande lemnar oss Orienten. Men å andra sidan eger man, i synnerhet i Occidenten, talrika bevis äfven derpå, att berömda heroer efter sin död blifvit hedrade med en gudomlig kult, hvarföre mången kanhända ville tro, att de tre Kalevala-hjeltarne, i stället för att ifrån gudar hafva nedsjunkit till människor, tvertom blifvit upphöjda till gudar, sedan de först varit menniskor. Ja man kunde till och med uppkasta den förmodan, att Wäinämöinens gudomliga egenskaper äro lånade ifrån eddaläran. Dessa inkast befinnas dock vid närmare skärskådande fullkomligt haltlösa. Det är lätt att förstå, huru en mennisko-vorden hafsgud kan gestalta sig till en sådan lättsinnig, äfventyrande viking, som Lemminkäinen; men tvertom är det icke möjligt att begripa, huru Lemminkäinen kunde hafva blifvit förbytt till en hafsgud. Likaså ligger det ingenting onaturligt deri, att Ilmarinen, sedan han såsom gud beherrskat vindarne och blixten, under sin menskliga gestalt handterar blåsbälgen och ässjans glöd; men att antaga motsatsen, skulle lindrigast sagdt leda till det löjliga.

Men om Ilmarinen och Lemminkäinen äro menniskovordna gudar, så måste detta naturligtvis i så mycket högre grad gälla om Wäinämöinen, emedan han i alla afseenden vida öfverträffar dessa sina vänner och trogna följesagare. Det element, hvaröfver han äfven såsom gud synes utöfvat sitt hufvudsakliga inflytande, var utan tvifvel jorden. Redan vid skapelsen använde han sin största omsorg på densamma, och sedermera befröade han den med alla slags vexter och träd, redde ängar, gjorde åkrarna fruktbara o. s. v. Hans oupphörliga bemödanden att lyckliggöra inenniskorna synas äfven tyda derpå, att man i honom dyrkat jordens gud. Enligt Lencqvist hafva somliga författare hållit Wäinämöinen för en vattnets gudomlighet, och grundat denna åsigt på sjelfva namnet, som enligt deras ortografi ljuder Weinemoinen och skulle beteckna vattnets moder (wein l. zueen emoinen), men emot denna åsigt anmärker Lencqvist med skäl, att Wäinämöinen i runorna alltid skildras såsom en man. Den sannskyldiga stammen till Wäinämöinen är Wäinö som jemväl förekommer hos Topelius (Wanhoja Runoja, 5 h., s. 1) ehuru den diminutiva formen Wäinö är mera bruklig. I stället för Wäinämöinen skrifver Agricola Äinemöinen, och för detta skrifsätt talar den omständigheten, att v i Finskan ofta tillsättes i anljudet såsom en aspiration framför en vokal, hvilken i de altaiska språken öfverhufvud icke gerna blir tåld på denna plats. Ifrågavarande ordstam vore jag åter frestad att sammanställa med ordet aina, såsom Tatarerna företrädesvis benämna jordens andar, och härigenom skulle Wäinämöinens egenskap af jordens gudomlighet vinna ytterligare bekräftelse.

Jag har redan i det föregående anmärkt det egendomliga förhållandet, att i den finska mytologin finnas gudomligheter för allä möjliga elementer, men att för jorden allena saknas någon allt omfattande gudomlighet. Orsaken härtill kunde möjligen ligga just deri, att jorden i och med Wäinämöinens menniskoblifvande blifvit beröfvad sin gudomliga beherrskare. Annorlunda är förhållandet med hafvet och luften. Sjöguden Ahti uppträder visserligen i mensklig gestalt på jorden, men han fortfar icke dess mindre att såsom en alldeles skild person vistas i vattnet och herrska öfver böljorna. Hvad Ilmarinen beträffar, så har Ukko eller åskans gud tillegnat sig herraväldet öfver luften, som ursprungligen synes hafva tillhört den förra.

Men om nu enligt min nästföregående framställning Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen bilda en guda-trilogi, så måste man äfven tilldela Louhi, Louhitar eller Loviatar en plats bland det finska folkets gudomligheter, ty hennes makt är nära nog jemngod med deras. Denna åsigt har i sjelfva verket Lencqvist långt före detta uttalat, och såsom bevis derpå anfört, att Louhi framställes såsom moder för kölden och de värsta sjukdomar, ja till och med anses hafva frambragt till verlden hunden och vargen, samt att hon för öfrigt kunde både tillvägäbringa och afvända alla möjliga olyckor. De flesta af dessa egenskaper tilldelas henne äfven i Kalevala, och många bland dem äro jemväl af den beskaffenhet, att de ifrån Fornfinnarnes religiösa ståndpunkt verkligen tyckas taga i anspråk en gudomlig förmåga. Bevisande för hennes gudomliga natur är också den omständighet, att Pohjola-sonen, som antingen måste betraktas såsom Louhis man eller son, af Ilmarinen anropas i eldens besvärjelse-sång i bredd med Panu och Ukko. Denna bön lyder på följande sätt:

»Tule poika Pohjolasta,

Lapsi täyestä Lapista,

Mies pitkä Pimentolasta,

Korpikuusien kokoinen,

Suopetäjän suuruhinen,

Hyiset kintahat käessä,

Hyiset saappahat jalassa,

Hyinen lakki päälaella,

Hyinen vyöhyt vyölle vyötty!

Tuo'os hyytä Pohjolasta,

Jäätä kylmästä kylästä!

Paljo on hyytä Pohjolassa,

Jäätä kylmässä kylässä,

Hyyss' on virrat, jäässä järvet,

Ilmat kaikki iljenessä;

Hyiset hyppivät jänikset,

Jäiset karhut karkelevat,

Keskellä lumi-mäkeä,

Lumi-vaaran liepehellä;

Hyiset joutsenet joluvat,

Jäiset sorsat soutelevat

Keskellä lumi-jokea,

Jäisen kosken korvaksella.

Hyytä kelkalla vetäös,

Jäätä reellä reutoellos,

Tuiman tunturin laelta,

Vaaran vankan liepeheltä!

Sillä hyyllä hyy'yttele,

Jää-vilulla jäähyttele

Tulen viemiä vikoja,

Panun tuiki paahtamia!»

d. ä.

Kom, o gosse, ifrån Pohja,

Yngling hän från sjelfva Lappland,

Långe man från Pimentola,

Hög som granen uti öknen,

Stor som tallen uppå kärret,

Bär på handen rimfrost-handskar,

Rimbetäckta skor på foten,

Rimmig mössa uppå hufv'et,

Rimmig gördel omkring lifvet!

Hemta rimfrost ifrån Pohja,

Bringa is från byn, den kalla,

Mycken rimfrost finns i Pohja,

Ymnig is i byn, den kalla,

Rim i floder, is i sjöar,

Hvarje väderstreck i halka;

Rimfrostklädda harar skutta,

Isomhöljda björnar springa

Midt på snöbetäckta höjden,

Tätt invid snö-bergets tinnar,

Svanor gunga rimfrostklädda,

Isbetäckta änder simma

Midt i snöuppfyllda elfven,

Ofvan isbelagda forsen.

Släpa rimfrost med en kälke,

Hemta is uti en släde

Från det vilda fjellets hjessa,

Från det fasta bergets kanter,

Kyl så af med denna rimfrost,

Svalka med den kalla isen

Såren, hvilka elden vållat,

Som af Panu frätta blifvit.

(Kal. run. 48, v v. 324—354.)

I nästföregående verser anropas äfven Turja-dottren, hvarmed Pohjolas jungfru egentligen torde menas, om hvilken det för öfrigt qvädes i Kalevala run. 8, vv. 28—30, att hon satt på luftens båge och väfde en gyllene väfnad — något som på det bestämdaste tillkännagifver hennes gudomliga natur.

Om nu anförda åsigter ega sin riktighet, så inses lätt, att den finska gudasagan framter vissa beröringspunkter med den fornnordiska och germaniska öfverhufvud. Vi hafva här den märkvärdiga guda-trilogin, som består af Wäinämöinen, motsvarande Odin, Ilmarinen, som framter en öfverensstämmelse med Thor, och Lemminkäinen, som genom sitt djerfva och krigiska lynne kan jemföras med Tyr. Lemminkäinen erinrar föröfrigt genom sin död äfven om Balder, ty liksom denne af den blinde Höder blef ihjelskjuten med en mistelten, likaså dödades äfven Lempi-sonen af Pohjolas blinda herde med ett efter utseendet ganska oskyldigt vapen — ett »tillslutet rör.» Samtliga dessa tre gudar kunna i allmänhet jemföras med Asarne, liksom å andra sidan Pohjolas invånare erbjuda mycken likhet med jättarne. För öfrigt erinrar Louhi, Pohjolas värdinna, både genom sitt namn och sin fiendtliga ställning till de öfriga Asarne, om Loke. Men vi vilja icke vidare fullfölja dessa jemförelser, ty denna bana är slipprig, och leder lätt till villfarelser. Dessutom är den fornnordiska mytologin ännu föga utredd, och för den finska är icke ens sjelfva materialet fullständigt inbergadt.