Första Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Illustration til Första Sången,
af Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Första Sången

---

Första Sången: Sångaren begynner: vv. 1 —102. — Luftens jungfru sänker sig ner i hafvet, der hon befruktas af vinden och hafvet, och blifver vattnets moder: 103—176. — En and bygger sitt bo och lägger ägg på hennes knä: 177—212. — Äggen rulla ner i hafvet och brista i stycken, hvaraf uppstå jord, himmel, sol, måne, stjernor och skyar: 213—244. — Vattnets moder danar uddar, vikar och stränder, samt djup och grund i hafvet: 245—280. — Wäinämöinen födes af vattnets moder och drifves länge omkring af hafvets vågor, tills han slutligen uppnår land: 281—344.

---

Nu mig lyster uti hågen.                 Begynnelse-sång, v. 1–102.

I mitt hufvud bor en tanke:

Lust jag har att börja sjunga .

Att till runosång mig reda,

Att en stam-sång påbegynna.

Stämma upp ett ätte-qväde.

Orden smälta mig i munnen.

Tränga tätt uppå hvarandra.

Skynda fram uppå min tunga.

10. Träda Öfver mina tänder.

Du min egen, gode broder,

Vän som vuxit vid min sida!

Red dig nu med mig att sjunga,

Att med mig till orda taga,

Då engång vi sammankommit,

Mött från tvenne håll hvarandra.

Sällan händer att vi råkas.

Att hvarandra mer vi möta

Här i dessa öde trakter,

20. Dessa nordens sorgsna nejder.

Hand i hand vi då må taga,

Våra fingrar sammanfoga,

För att sjunga goda qväden,

Fram de bästa sånger lägga.

Att de ädle här må höra,

Våra vänner må förnimma —

Bland den ungdom, som nu vexer,

Bland det slägte, som här uppgår —

Dessa sångens ord, som tagits,

30. Dessa qväden, dem man hemtat

Från den gamle Wäinös bälte,

Ifrån Ilmarinens ässja,

Ifrån Kaukomielis svärdsudd,

Ifrån Joukahainens båge,

Ifrån Pohjas fjerran åkrar.

Och från Kalevalas moar.

Dessa sjöng min fader fordom,

Då han slöjdade sitt yxskaft.

Dessa lärde mig min moder

40. Under det hon vred sin slända.

Medan jag, ett barn, på golfvet

Tumlade vid hennes fötter

Klen och svag, ännu ett mjölkskägg.

Blott en dregelmun, helt liten.

Ord om Sampo då ej tröto,

Trolldomsformler ej om Louhi:

Sampo gammal blef i sagan,

Louhi omkom under trollord,

Wipunen förgicks vid sånger,

50. Under lekar Lemminkäinen.

Äfven andra ord det finnes,

Snärje-ord, dem förr jag lärt mig,

Dem jag upp vid vägen plockat,

Dem jag brutit mig från ljungen,

Dem jag ryckt från skogens ruskor,

Dragit från de späda skotten.

Slitit af från gräsens toppar,

Rifvit lös vid stigens kanter.

Då som barn jag gick att valla ,

60. Följde hjorden ut på marken

Öfvar honungsrika tufvor,

Öfver fältets gyllne kullar.

Efter Muurikki, den svarta.

Den med fläckar märkta Kimmo.

Äfven kölden gaf mig sånger.

Runor bragtes mig af regnet:

Andra buros fram af vinden,

Hemtades af hafvets vågor;

Ord af foglarne mig skänktes,

70. Talesätt af trädens toppar.

I en bundt jag band dem alla,

Sammanknöt dem till ett nystan,

Lade nystanet på kälken,

Bundten på min lilla släde.

Hem jag förde dem på kälken.

I min släde fram till rian.

Upp på bodens loft dem lade,

I en kopparask dem gömde.

Länge låg min sång i kölden,

80. Dvaldes länge i det dolda;

Skall jag sången nu ur kylan,

Runorna ur kölden rycka,

Bära in min ask i stugan,

Skrinet fram till bänkens ända,

Under vida frejdad takås,

Under dessa sköna sparrar?

Skall jag öppna sångarskrinet,

Uppslå asken, full af sägner,

Taga upp mitt nystans ända,

90. Lösa knuten uppå bundten?

Så en vacker sång jag sjunger.

Låter goda runor ljuda,

Sen med rågbröd mig jag mättat

Och förplägat mig med korn-öl.

Men om öl man ej mig hemtar,

Om ej spisöl ens mig bjudes,

Sjunger jag mer torr om munnen,

Qväder vid en droppe vatten

För vårt nöje nu i afton,

100. Denna sköna dag till ära,

Kanske inpå nästa morgon,

Till vår fröjd vid dagens gryning.

Så jag fordom hörde sägas,

Hörde sången förr begynnas:

Ensam kommer till oss natten.

En i sender ljusnar dagen,

Ensam föddes Wäinämöinen,

Bars i ljuset gamle sångarn,

Af sin höga fostrarinna,

110. Utaf Ilmatar, sin moder.

Det var luftens sköna jungfru,

En ibland naturens döttrar;

Länge lefde hon i kyskhet,

I jungfrulighet beständigt,

Uti luftens vida gårdar,

Fästets vidtutsträckta rymder.

Dock hon tröttnade omsider,

Ledsnade vid denna lefnad,

Att beständigt ensam vara,

120. Att som mö allena lefva

Uti luftens vida gårdar,

På dess tomma, öde slätter.

Lägre ner hon då sig sänker,

Stiger slutligt ner i vattnet,

Ute på det vida hafvet,

På dess breda, öppna yta;

Väldig kommer då en vindstöt,

Stark en stormil ifrån öster,

Som i skum uppdrifver hafvet,

130. Jagar böljan upp i fradga.

Vinden vaggar luftens jungfru,

Hafvets vågor drifva tärnan

Af och an kring blåa fjärdar

Mellan skumbetäckta böljor:

Vinden henne här befruktar,

Hafvande hon blir af hafvet.

Och hon bar sitt tyngda sköte,

Bar den mödosamma bördan

Väl sjuhundra år igenom.

140. Under nio menskoåldrar.

Men ej föddes något foster,

Icke afgick hennes lifsfrukt.

Kring hon drefs, en vattnets moder,

Sam mot öster, sam mot vester,

Emot norr och emot söder,

Emot alla himlens kanter

Under pinsam födslovånda,

Svåra smärtor i sitt sköte:

Kunde dock ej fostret föda,

150. Icke bringa fram sin lifsfrukt.

Ut i sakta gråt hon brister.

Yttrar slutligen och säger:

"Ve mig, ve min lefnads dagar,

Ve min irrfärd här, jag arma!

Illa nu jag ut har råkat:

Under himlen hit för evigt,

Att af stormen ständigt vaggas,

Att af hafvets vågor vräkas

Öfver dessa vida vatten,

160. Här bland dessa breda böljor.

Vida bättre hade varit

Att som luftens jungfru lefva,

Än att nu i alla tider

Irra kring som vattnets moder!

Kyligt är det här att vara,

Mödosamt är här att dväljas,

Att bland böljor bo beständigt.

Att omkring i vattnet irra!

"O du Ukko, högst bland gudar,

170. Du som hela himlen uppbär,

Kom hit ner, der du behöfves,

Närma dig, då hit du kallas,

Lindra här en tärnas plågor,

Lös en qvinnas vedermöda,

Skynda straxt, o kom nu genast:

Mer än snart du här behöfves!"

När en liten stund förlidit,

Någon ringa tid förflutit,

Kom i säker flygt en hafs-and,

180. Flaxande med korta vingslag,

Sökte för sitt bo ett ställe,

Plats att bygga sig ett hemvist.

Flög mot öster, flög mot vester,

Flög mot norr och emot söder,

Fann ej något sådant ställe,

Ej den allra sämsta plats ens,

Der sitt bo hon kunnat bygga,

Sig en hvilostad bereda.

Långsamt af och an hon sväfvar,

190. Eftersinnar, öfverlägger:

"Bygger jag mitt bo i vinden,

Reder jag mitt hem på vågen,

Skall för vinden stugan störta,

Boet bort af böljor föras."

Men då höjer vattnets moder,

Vattnets moder, luftens jungfru,

Höjer upp sitt knä ur hafvet,

Skulderbladet upp ur böljan

Till en plats för andens bostad,

200. För den goda fogelns hemvist.

Anden då, den vackra fogeln.

Flyger långsamt fram och åter.

Märker hennes knä omsider

Ute på det blåa hafvet,

Tar det för en gräsrik tufva.

För en torfva, än i grönska.

Långsamt af och an hon flyger,

Uppå knät hon ner sig sänker,

Deruppå sitt bo hon bygger,

210. Lägger gyllne ägg i boet:

Sex af äggen äro gyllne,

Men det sjunde är ett jernägg.

Anden börjar nu att ligga,

Börjar värma knäets ända,

Ligger en dag, ligger tvenne,

Ligger inpå tredje dagen.

Men då kände vattnets moder,

Vattnets moder, luftens tärna,

Kände i sitt knä en hetta,

220. Rönte ren en brand i huden.

Trodde då sitt knä förbrännas,

Alla sina ådror smälta.

Hastigt på sitt knä hon knyckte,

Skakade på sina lemmar:

Äggen rulla då i vattnet,

Sjunka ner i hafvets vågor:

Uti spillror krossas äggen,

Sönderfalla uti stycken.

Ej i dyn förkommo äggen,

230. Deras bitar ej i vattnet;

Skönt förbyttes äggens spillror,

Vackert blef hvar bit förvandlad:

Nedra delen utaf ägget

Blef den låga modren jorden:

Öfra delen utaf ägget

Blef det höga himlafästet.

Men af öfra deln det gula

Blef den sol som lyser dagen,

Och af öfra deln det hvita

240. Blef till nattens klara måne,

Men hvad brokigt fanns i ägget,

Blef förbytt till himlens stjernor,

Och af äggets svarta delar

Blefvo skyarne i luften.

Tider åter framåt ledo,

År allt vidare förgingo

Vid den nya solens strålar,

Vid den nya månens skimmer;

Ständigt flyter vattnets moder,

250. Vattnets moder, luftens jungfru,

Uppå hafvets lugna vatten,

På dess töckenhöljda vågor,

Ser det våta haf framför sig,

Öfver sig den klara himlen.

När då nio år förflutit ,

Tio somrar hunnit skrida,

Höjer jungfrun upp sitt hufvud,

Reser hjessan upp ur vågen,

Börjar sina verk att skapa.

260. Påbegynner tingens daning.

Ute på det öppna hafvet,

På dess vidtutsträckta yta.

Der sin hand hon framåt sträckte.

Der anordnade hon uddar;

Der hon bottnade med foten,

Gräfde hon för fiskar gropar:

Der hon eljest ned sig sänkte,

Djup hon danade i hafvet;

Der med sidan land hon nådde,

270. Åstadkom hon jernna stränder;

Der sin fot mot land hon sträckte,

Bildades för laxfångst ställen;

Der mot land hon vände hufvu’t,

Der uppstodo breda bugter.

Ut från land hon sedan simmar,

Stannar ute uppå fjärden,

Danar klippor uti hafvet,

Låter dolda grund sig bilda,

Ställen, hvarest fartyg stranda,

280. Ref, der sjömän mista iifvet.

Redan hade öar bildats,

Klippor uti hafvet uppstått,

Resta voro luftens stolpar,

Jord och marker frambesvurna,

Brokigt randad hvarje stenart,

Refflor ristade i bergen:

Men ännu ej föddes Wäinö,

Den evärdelige sångarn.

Gamle trygge Wäinämöinen.

290. Vandrar i sin moders sköte,

Dväljes der i tretti somrar,

Uti vintrar lika många,

Uppå hafvets lugna vatten,

På dess dimomhöljda vågor.

Eftersinnar och betänker

Hur det föll sig här att lefva,

Uti denna mörka gömma,

Denna alltför trånga boning,

Der han ej fick månen skåda,

300. Icke solens ljus betrakta.

Höjer då sin röst omsider.

Yttrar dessa ord och säger:

"Lös mig, måne! Sol, befria,

Och du Karlavagn, ledsaga

Mig från obekanta dörrar,

Ifrån portar, icke kända,

Ifrån detta trånga hemvist,

Denna bostad, föga rymlig!

Låt på jorden mannen träda,

310. Menskors ättling i det fria,

Att på himlen månen skåda,

Att åt solens ljus sig fröjda,

Att få se på Karlavagnen

Och betrakta himlens stjernor!"

Då ej månen honom löser.

Solen honom ej befriar,

Tyckes honom tungt att vara,

Alltför brydsamt här att lefva.

Och sitt fängsels port han öppnar

320. Med det ej benämnda fingret.

Läste upp det hårda låset

Med en tå på venstra foten,

Föll på händerna från tröskeln,

Ner på knä från farstudörren;

Sjönk i hafvet hufvudstupa,

I dess våg med öppna händer;

Qvar i vattnets våld förblef han,

Hjelten uti hafvets böljor.

Här i fem års tid han kringdrefs,

330. Uti fem år, uti sex år.

Uti sju års tid, i åtta.

På en fjärd han stannar slutligt,

Stannar vid en namnlös udde,

På ett fastland, obevuxet.

Här på knä han upp sig svängde.

Höjde sig på sina armar,

Uppsteg nu att månen skåda,

Att åt solens ljus sig fröjda,

Att betrakta Karlavagnen

340. Och beskåda himlens stjernor.

Så blef Wäinö bragt till verlden,

Så den store sångarn föddes

Af sin höga fostrarinna,

Utaf Ilmatar, sin moder.