Första kvädet om Gudrun (KL)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904


Hjältsånger
Första kvädet om Gudrun
(Guðrúnarkviða hin fyrsta)



Gudrun
Arthur Rackham, 1913
Gudrun satt öfver Sigurds lik. Hon grät icke som andra kvinnor, men hennes hjärta var nära att brista af sorg. Både kvinnor och män gingo fram att trösta henne, men detta var icke lätt. Det är en folksägen, att Gudrun hade ätit af Fafners hjärta och att hon därför kunde tyda fåglalåt. Detta är vidare kvädet om Gudrun:


1.
Ville Gudrun
dö, när kvald af
sorg hon satt vid
döde maken.
Ej hon grät, ej
sina händer
vred, som andra
kvinnor bruka.


2.
Visa jarlar
gingo fram och
sökte hennes
själskval lindra.
Dock ej Gudrun
gråta kunde,
fastän hjärtat
ville brista.


3.
Bredvid henne
sutto jarlars
guldbeprydda
ädla hustrur.
Hvar och en af
dem förtäljde
hvad hon bittrast
hade utstått.


4.
Då kvad Giaflaug,[1]
Giukes syster:
'Ingen finns så
arm som jag, ty
jag fem män och
åtta bröder
mistat har, vardt
ensam lämnad.'


5.
Dock ej Gudrun
gråta kunde:
hon sörjde
döde hjälten,
hon kvaldes
af hans bortgång.


6.
Då kvad Herborg,
Hunlands drottning:
'Jag har större
sorg att nämna,
ty jag söner
sju och make
mistat har å
fjärran valplats.'


7.
'Själf jag måste
sköta, smycka,
måste jorda
alla liken.
På ett halfår
jag allt detta
utstod. Ingen
tröst mig skänkte.'


8.
'Sedan vardt jag
samma halfår
fängslad, fick ett
trällif lefva:
jag hvar morgon
på min herres
maka skulle
skorna binda.'


9.
'Svartsjuk jämt hon
på mig trätte,
tvang med hugg mig
jämt att träla.
Husets herre
var ej bättre
eller sämre
än husmodern.'


10.
Dock ej Gudrun
gråta kunde:
hon sörjde
döde hjälten,
hon kvaldes
af hans, bortgång.


11.
Då kvad Gullrond,
Giukes dotter:
'Föga, visa
fostermoder,
kan du unga
änkan trösta.
Låt ej liket
höljdt mer vara.'


12.
Bort hon täcket
tog från Sigurd
och hans kind mot
Gudruns lade:
'Se din älskling!
Honom kyss, som
förr du gjort, när
än han lefde.'


13.
En gång Gudrun
såg på Sigurd,
såg hans hår af
blodet klibbadt,
såg hans klara
ögon brustna,
såg hans bröst
af svärdet klufvet.


14.
Då sjönk Gudrun
ned vid bädden.
Håret nedföll,
kinden glödde
. . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . .
liksom regn i
hennes sköte.


15.
Då grät Gudrun,
Giukes dotter,
grät, som om en
störtflod kommit,
grät, så hennes
fagra fåglar
skrämda gällt på
gården skreko.


16. [Då kvad Gullrond, Giukes dotter:]
'Eder kärlek
var den högsta,
som jag sett har
ofvan mullen.
Ej du kunde,
var han borta,
ute eller
inne glädjas.'


17. Gudrun kvad:
'Stod bland Giukes
söner Sigurd
som en lilja
högt i gräset,
var bland furstar
som den klara
ädelstenen
midt bland stenar.'


18.
'Själf i kungens
hird jag tyckte
mig mer hög än
Odens tärnor.[2]
Nu, när hjälten
dött, så ringa
är jag som ett
löf på grenen.'


19.
'Nu i sätet,
nu i sängen
maken saknas.
Giukes söner,
Giukes söner[3]
detta vållat,
bragt i bitter
gråt sin syster.'


20.
'Så I folket
snart föröden,
som I gjort med
svurna eden.
Guldet skall ej
Gunnar glädja:[4]
det skall honom
bane bringa.'


21.
'Stor var glädjen
förr i borgen,
hvar gång Sigurd
Grane sadlat, —
när en olycks-
stund han for att
olycksfödda
Brynhild vinna.'


22.
Då kvad Brynhild,
Budles dotter:
'Utan barn och
make varde
hon, som dig
gråta lärde,
som din tungas
band nu lossat.'


23.
Då kvad Gullrond,
Giukes dotter:
'Tig, du leda,
med de orden!
Städs du furstar
ofärd bringat.
Dig, du usla,
skyr hvar dödlig.'


24.
Då kvad Brynhild,
Budles dotter:
'Atle ensam
allt har vållat.[5]
Vi i hunska
folkets salar
sett hos hjälten[6]
ormbäddsglansen.'[7]


25.
Stolt den kvalda
stod vid pelarn.
Eld det brann i
hennes blickar.
Var, som etter
ur dem sprutat,
när på Sigurds
sår de föllo.


_________


Gudrun gick därifrån bort till skogs i ödemarken och färdades ända till Danmark. Där var hon hos Tora Hakonsdotter[8] sju halfår.
Brynhild ville icke öfverlefva Sigurd. Hon lät dräpa åtta af sina trälar och fem af sina tärnor. Därefter dödade hon sig själf med svärd, såsom det säges i det korta Sigurdskvädet.





Noter:

  1. Om Gjaflaug, Herborg och Gullrond är eljest intet kändt.
  2. D. v. s. valkyrjorna i Valhall.
  3. Upprepandet afsiktligt. Se föregående kväde strof 2!
  4. Att begäret efter Fafners skatt varit en medverkande orsak till mordet på Sigurd framhålles äfven i följande kväde och i Niebelungenlied.
  5. Emedan Atle — enligt en tradition — tvingat Brynhild att mot hennes vilja gifta sig med Gunnar. Se nästa kväde.
  6. D. v. s. Sigurd.
  7. Ormbäddsglansen = kenning för guldet (hvarpå ormen — draken Fafner — rufvade). Denna strof öfversatt efter Sijmons restitution.
  8. Tora Hakonsdotter nämnes äfven i Andra kvädet om Gudrun; är eljest obekant.