Första kvädet om Gudrun (KL)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904
Första kvädet om Gudrun
(Guðrúnarkviða hin fyrsta)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► | ||||||
Karl Ljungstedt
1904
Första kvädet om Gudrun
(Guðrúnarkviða hin fyrsta)
- Gudrun satt öfver Sigurds lik. Hon grät icke som andra kvinnor, men hennes hjärta var nära att brista af sorg. Både kvinnor och män gingo fram att trösta henne, men detta var icke lätt. Det är en folksägen, att Gudrun hade ätit af Fafners hjärta och att hon därför kunde tyda fåglalåt. Detta är vidare kvädet om Gudrun:
- 1.
- Ville Gudrun
- dö, när kvald af
- sorg hon satt vid
- döde maken.
- Ej hon grät, ej
- sina händer
- vred, som andra
- kvinnor bruka.
- 2.
- Visa jarlar
- gingo fram och
- sökte hennes
- själskval lindra.
- Dock ej Gudrun
- gråta kunde,
- fastän hjärtat
- ville brista.
- 3.
- Bredvid henne
- sutto jarlars
- guldbeprydda
- ädla hustrur.
- Hvar och en af
- dem förtäljde
- hvad hon bittrast
- hade utstått.
- 4.
- Då kvad Giaflaug,[1]
- Giukes syster:
- 'Ingen finns så
- arm som jag, ty
- jag fem män och
- åtta bröder
- mistat har, vardt
- ensam lämnad.'
- 5.
- Dock ej Gudrun
- gråta kunde:
- så hon sörjde
- döde hjälten,
- så hon kvaldes
- af hans bortgång.
- 6.
- Då kvad Herborg,
- Hunlands drottning:
- 'Jag har större
- sorg att nämna,
- ty jag söner
- sju och make
- mistat har å
- fjärran valplats.'
- 7.
- 'Själf jag måste
- sköta, smycka,
- måste jorda
- alla liken.
- På ett halfår
- jag allt detta
- utstod. Ingen
- tröst mig skänkte.'
- 8.
- 'Sedan vardt jag
- samma halfår
- fängslad, fick ett
- trällif lefva:
- jag hvar morgon
- på min herres
- maka skulle
- skorna binda.'
- 9.
- 'Svartsjuk jämt hon
- på mig trätte,
- tvang med hugg mig
- jämt att träla.
- Husets herre
- var ej bättre
- eller sämre
- än husmodern.'
- 10.
- Dock ej Gudrun
- gråta kunde:
- så hon sörjde
- döde hjälten,
- så hon kvaldes
- af hans, bortgång.
- 11.
- Då kvad Gullrond,
- Giukes dotter:
- 'Föga, visa
- fostermoder,
- kan du unga
- änkan trösta.
- Låt ej liket
- höljdt mer vara.'
- 12.
- Bort hon täcket
- tog från Sigurd
- och hans kind mot
- Gudruns lade:
- 'Se din älskling!
- Honom kyss, som
- förr du gjort, när
- än han lefde.'
- 13.
- En gång Gudrun
- såg på Sigurd,
- såg hans hår af
- blodet klibbadt,
- såg hans klara
- ögon brustna,
- såg hans bröst
- af svärdet klufvet.
- 14.
- Då sjönk Gudrun
- ned vid bädden.
- Håret nedföll,
- kinden glödde
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- liksom regn i
- hennes sköte.
- 15.
- Då grät Gudrun,
- Giukes dotter,
- grät, som om en
- störtflod kommit,
- grät, så hennes
- fagra fåglar
- skrämda gällt på
- gården skreko.
- 16. [Då kvad Gullrond, Giukes dotter:]
- 'Eder kärlek
- var den högsta,
- som jag sett har
- ofvan mullen.
- Ej du kunde,
- var han borta,
- ute eller
- inne glädjas.'
- 17. Gudrun kvad:
- 'Stod bland Giukes
- söner Sigurd
- som en lilja
- högt i gräset,
- var bland furstar
- som den klara
- ädelstenen
- midt bland stenar.'
- 18.
- 'Själf i kungens
- hird jag tyckte
- mig mer hög än
- Odens tärnor.[2]
- Nu, när hjälten
- dött, så ringa
- är jag som ett
- löf på grenen.'
- 19.
- 'Nu i sätet,
- nu i sängen
- maken saknas.
- Giukes söner,
- Giukes söner[3]
- detta vållat,
- bragt i bitter
- gråt sin syster.'
- 20.
- 'Så I folket
- snart föröden,
- som I gjort med
- svurna eden.
- Guldet skall ej
- Gunnar glädja:[4]
- det skall honom
- bane bringa.'
- 21.
- 'Stor var glädjen
- förr i borgen,
- hvar gång Sigurd
- Grane sadlat, —
- när en olycks-
- stund han for att
- olycksfödda
- Brynhild vinna.'
- 22.
- Då kvad Brynhild,
- Budles dotter:
- 'Utan barn och
- make varde
- hon, som så dig
- gråta lärde,
- som din tungas
- band nu lossat.'
- 23.
- Då kvad Gullrond,
- Giukes dotter:
- 'Tig, du leda,
- med de orden!
- Städs du furstar
- ofärd bringat.
- Dig, du usla,
- skyr hvar dödlig.'
- 25.
- Stolt den kvalda
- stod vid pelarn.
- Eld det brann i
- hennes blickar.
- Var, som etter
- ur dem sprutat,
- när på Sigurds
- sår de föllo.
- _________
- Gudrun gick därifrån bort till skogs i ödemarken och färdades ända till Danmark. Där var hon hos Tora Hakonsdotter[8] sju halfår.
- Brynhild ville icke öfverlefva Sigurd. Hon lät dräpa åtta af sina trälar och fem af sina tärnor. Därefter dödade hon sig själf med svärd, såsom det säges i det korta Sigurdskvädet.
Noter:
- ↑ Om Gjaflaug, Herborg och Gullrond är eljest intet kändt.
- ↑ D. v. s. valkyrjorna i Valhall.
- ↑ Upprepandet afsiktligt. Se föregående kväde strof 2!
- ↑ Att begäret efter Fafners skatt varit en medverkande orsak till mordet på Sigurd framhålles äfven i följande kväde och i Niebelungenlied.
- ↑ Emedan Atle — enligt en tradition — tvingat Brynhild att mot hennes vilja gifta sig med Gunnar. Se nästa kväde.
- ↑ D. v. s. Sigurd.
- ↑ Ormbäddsglansen = kenning för guldet (hvarpå ormen — draken Fafner — rufvade). Denna strof öfversatt efter Sijmons restitution.
- ↑ Tora Hakonsdotter nämnes äfven i Andra kvädet om Gudrun; är eljest obekant.