Första kvädet om Gudrun (KL)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904

Hjältsånger
Första kvädet om Gudrun
(Guðrúnarkviða hin fyrsta)

Gudrun
Arthur Rackham, 1913

Gudrun satt öfver Sigurds lik. Hon grät icke som andra kvinnor, men hennes hjärta var nära att brista af sorg. Både kvinnor och män gingo fram att trösta henne, men detta var icke lätt. Det är en folksägen, att Gudrun hade ätit af Fafners hjärta och att hon därför kunde tyda fåglalåt. Detta är vidare kvädet om Gudrun:

1.

Ville Gudrun

dö, när kvald af

sorg hon satt vid

döde maken.

Ej hon grät, ej

sina händer

vred, som andra

kvinnor bruka.

2.

Visa jarlar

gingo fram och

sökte hennes

själskval lindra.

Dock ej Gudrun

gråta kunde,

fastän hjärtat

ville brista.

3.

Bredvid henne

sutto jarlars

guldbeprydda

ädla hustrur.

Hvar och en af

dem förtäljde

hvad hon bittrast

hade utstått.

4.

Då kvad Giaflaug,

Giukes syster:

'Ingen finns så

arm som jag, ty

jag fem män och

åtta bröder

mistat har, vardt

ensam lämnad.'

5.

Dock ej Gudrun

gråta kunde:

så hon sörjde

döde hjälten,

så hon kvaldes

af hans bortgång.

6.

Då kvad Herborg,

Hunlands drottning:

'Jag har större

sorg att nämna,

ty jag söner

sju och make

mistat har å

fjärran valplats.'

7.

'Själf jag måste

sköta, smycka,

måste jorda

alla liken.

På ett halfår

jag allt detta

utstod. Ingen

tröst mig skänkte.'

8.

'Sedan vardt jag

samma halfår

fängslad, fick ett

trällif lefva:

jag hvar morgon

på min herres

maka skulle

skorna binda.'

9.

'Svartsjuk jämt hon

på mig trätte,

tvang med hugg mig

jämt att träla.

Husets herre

var ej bättre

eller sämre

än husmodern.'

10.

Dock ej Gudrun

gråta kunde:

så hon sörjde

döde hjälten,

så hon kvaldes

af hans, bortgång.

11.

Då kvad Gullrond,

Giukes dotter:

'Föga, visa

fostermoder,

kan du unga

änkan trösta.

Låt ej liket

höljdt mer vara.'

12.

Bort hon täcket

tog från Sigurd

och hans kind mot

Gudruns lade:

'Se din älskling!

Honom kyss, som

förr du gjort, när

än han lefde.'

13.

En gång Gudrun

såg på Sigurd,

såg hans hår af

blodet klibbadt,

såg hans klara

ögon brustna,

såg hans bröst

af svärdet klufvet.

14.

Då sjönk Gudrun

ned vid bädden.

Håret nedföll,

kinden glödde

. . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . .

liksom regn i

hennes sköte.

15.

Då grät Gudrun,

Giukes dotter,

grät, som om en

störtflod kommit,

grät, så hennes

fagra fåglar

skrämda gällt på

gården skreko.

16. [Då kvad Gullrond, Giukes dotter:]

'Eder kärlek

var den högsta,

som jag sett har

ofvan mullen.

Ej du kunde,

var han borta,

ute eller

inne glädjas.'

17. Gudrun kvad:

'Stod bland Giukes

söner Sigurd

som en lilja

högt i gräset,

var bland furstar

som den klara

ädelstenen

midt bland stenar.'

18.

'Själf i kungens

hird jag tyckte

mig mer hög än

Odens tärnor.

Nu, när hjälten

dött, så ringa

är jag som ett

löf på grenen.'

19.

'Nu i sätet,

nu i sängen

maken saknas.

Giukes söner,

Giukes söner

detta vållat,

bragt i bitter

gråt sin syster.'

20.

'Så I folket

snart föröden,

som I gjort med

svurna eden.

Guldet skall ej

Gunnar glädja:

det skall honom

bane bringa.'

21.

'Stor var glädjen

förr i borgen,

hvar gång Sigurd

Grane sadlat, —

när en olycks-

stund han for att

olycksfödda

Brynhild vinna.'

22.

Då kvad Brynhild,

Budles dotter:

'Utan barn och

make varde

hon, som så dig

gråta lärde,

som din tungas

band nu lossat.'

23.

Då kvad Gullrond,

Giukes dotter:

'Tig, du leda,

med de orden!

Städs du furstar

ofärd bringat.

Dig, du usla,

skyr hvar dödlig.'

24.

Då kvad Brynhild,

Budles dotter:

'Atle ensam

allt har vållat.

Vi i hunska

folkets salar

sett hos hjälten

ormbäddsglansen.'

25.

Stolt den kvalda

stod vid pelarn.

Eld det brann i

hennes blickar.

Var, som etter

ur dem sprutat,

när på Sigurds

sår de föllo.

_________

Gudrun gick därifrån bort till skogs i ödemarken och färdades ända till Danmark. Där var hon hos Tora Hakonsdotter sju halfår.

Brynhild ville icke öfverlefva Sigurd. Hon lät dräpa åtta af sina trälar och fem af sina tärnor. Därefter dödade hon sig själf med svärd, såsom det säges i det korta Sigurdskvädet.

---

Noter: