Femtionde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Mariatta med barnet
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Femtionde Sången

---

Femtionde Sången. Den vackra jungfrun Mariatta. som lefvat i beständig oskuld, fortär i skogen ett lingon, och föder deraf en son: 1—350. — Gossen försvinner ur sin moders famn men återfinnes i ett kärr: 351—424. — Den gamle Wirokannas hemtas att döpa barnet, men vill ej förrätta dopet, innan någon besigtigat den faderlöse gossen och afgjort huruvida han bör lemnas vid lif: 425—440. — Wäinämöinen infinner sig och fäller det utslag, att barnet bör dödas, men den späde gossen tillrättavisar honom med spotska ord: 441—474. — Wirokannas döper barnet till konung i Karelen; vredgad begifver sig Wäinämöinen bort, men förutspår att den dag ännu skall komma, då man önskar honom tillbaka för att förskaffa sitt folk en ny Sampo, en ny Kantele, en ny sol och måne; han seglar i sitt kopparfartyg bort till den fjerran trakt, der haf och himmel förenas; endast sin Kantele och de höga runosånger qvarlemnar han till evig fröjd för Finland: 475—512. — Sångarens slutord: 513—620.

---

Mariatta, vackra barnet,

Vexte länge uti hemmet,

I sin höge faders boning,

I sin kära moders stugor;

Kedjor fem hon nötte sönder,

Ringar sex af stål förslet hon

Med sin faders många nycklar,

Som vid hennes midja blänkte.

Halfva tröskeln af hon nötte

10. Med sin klädnings granna fållar,

Dörrens halfva bjelke upptill

Med den släta silkesduken,

Hälften af dess sidoposter

Med de fina ärm-uppslagen,

Golfvets tiljor uti stugan

Medelst sina kängors klackar.

Mariatta, vackra barnet,

Denna lilla unga flicka,

Lefde länge uti kyskhet,

20. Bibehöll beständig oskuld,

Närde sig med sköna fiskar,

Födde sig med bröd af tallbark.

Men förtärde aldrig hönsägg,

Ägg af höns, dem hanen nalkats,

Åt ej kött af någon tacka,

Som en bagge kommit nära.

Af sin mor hon sänds att mjölka,

Men att mjölka går hon icke,

Yttrar dessa ord och säger:

30. "Ingen jungfru, som mig liknar,

Vidrör jufren af en mjölkko,

Som ej varit skygg för tjurar,

Då ej mjölk af qvigor vinnes,

Eller står att fås af kalfvar."

Af sin far hon bjöds i släden,

Steg dock ej i hingstens släde;

Stoet spändes för af brodren,

Men hon yttrade och sade:

"Ej jag sätter mig i släden —

40. Ty bland hingstar stoet varit —

Då ej fålar släden draga,

Eller fölen dermed mäkta."

Mariatta, vackra barnet,

Som i ständig kyskhet lefvat,

Vänligt nickande åt alla,

Blygsamt prydd af rika flätor,

Sänds att valla boskapshjorden,

Följer fåren ut på marken.

Fåren gingo öfver kullen,

50. Lammen öfver bergets höjder,

Jungfrun framgick i en alskog,

Skred med lätta steg i lunden,

Der den gyllne göken ropte,

Silfverfogeln hördes sjunga.

Mariatta, vackra barnet,

Ser sig om och lyssnar ifrigt,

Sätter sig på bär-rik tufva,

Lägrar sig vid bergets sluttning,

Höjer här sin röst och säger,

60. Yttrar sjelf ett ord och talar:

"Gala, gyllne gök i lunden,

Sjung för mig, du silfverfogel,

Höj din stämma, lilla tennbröst,

Säg mig, smultron ifrån Tyskland:

Skall jag länge bära bart hår,

Länge gå i vall som flicka

Uppå dessa öppna sveder,

Dessa vida löfskogsmarker:

Månne en och tvenne somrar,

70. Månne fem, och sex kanhända,

Eller hela tio somrar,

Eller icke fullt så länge?"

Mariatta, vackra barnet,

Dröjde länge på sin vallgång;

Svårt det är att boskap valla,

Allra mest dock för en flicka:

Ormar uti gräset kräla,

Ödlor smyga kring på marken.

Ingen orm dock nu sågs kräla,

80. Inga ödlor fram sig smögo,

Men ett bär på backen ropte,

Uppå mon ett lingon sade:

"Kom att plocka mig, o jungfru,

Ryck mig bort, du fagra rödkind,

Tag mig, tennbriskprydda tärna,

Välj mig, du med koppar-gördeln,

Innan jag af sniglar ätes,

Af de svarta maskar sväljes!

Hundrade ha mig betraktat,

90. Tusen här bredvid mig suttit,

Hundra tärnor, tusen qvinnor,

Barn en tallös mängd derjemte,

Ingen dock mig velat röra,

Ingen har mig arma plockat!"

Mariatta, vackra barnet,

Skred ett litet stycke framåt,

Gick att detta bär beskåda,

Att det röda lingon taga

Uti sina fagra fingrar,

100. Uti sina sköna händer.

Lingonet hon fann på backen,

Såg på mon det röda bäret;

Formen af ett bär det egde,

Var till skapnad likt ett lingon,

Slod för högt att nås från marken,

Alltför lågt att nås från trädet.

Jungfrun drog en stör ur jorden,

Nedslog lingonet till marken;

Bäret höjde sig från marken

110. Upp på hennes vackra kängor,

Och från hennes vackra kängor

Uppå jungfruns knän det uppsteg,

Steg derefter ifrån knäna

På den granna klädningsfållen,

Steg från fållen upp till gördeln

Och från gördeln upp till bröstet,

Ifrån bröstet upp på hakan,

Derifrån på hennes läppar,

Smög sig sedan in i munnen,

120. Hoppade på hennes tunga

Och från tungan ner i halsen,

Sjönk till sist i hennes mage.

Mariatta, vackra barnet,

Blef af lingonet befruktad,

Gjordes hafvande af bäret,

Tilltog efterhand i omfång,

Lade af båd’ band och snören,

Hörde upp att gördel bära,

Gick i hemlighet i badstun,

130. Smög sig ensam dit i mörkret.

Ständigt tänker hennes moder,

Öfverväger esomoftast:

"Hvad går åt vår Mariatta,

Åt vår dufva uti hemmet,

Då hon aflagt band och snören,

Upphört att sin gördel bära,

Och så hemligt går i badstun,

Smyger ensam dit i mörkret!"

Yttrade ett barn och sade,

140. Så ett litet barn förmälde:

"Detta är åt Mariatta,

Det är felet med den arma,

Att hon gått i vall för ofta,

Följt för länge med vår boskap."

Och hon bar sitt tyngda sköte,

Bar den mödosamma bördan

Under sju och åtta måna'r,

Nio månader igenom,

Enligt qvinnans gamla räkning,

150. Och den tionde till hälften.

På den tionde så händer

Att i vånda jungfrun råkar,

Känner smärtor i sitt sköte,

Finner sig af värk besvärad.

Bad begär hon af sin moder:

"O min egen goda moder!

Red ett uppvärmdt hviloläger,

Ombesörj en eldad badstu,

Der en jungfru kan få bada,

160. Der en qvinna sjuk får ligga!"

Modren yttrar då och säger,

Dessa ord den gamla svarar:

"Ve dig, ve dig, Hiisis sköka!

Hvem är mannen, som dig lägrat?

Är det någon ännu ogift,

Eller någon gift kanhända?"

Mariatta, vackra barnet,

Svarar dessa ord och säger:

"Ingen ogift man mig lägrat,

170. Icke heller någon gift man;

Bär jag gick engång att plocka,

Lingon sökte jag på backen.

Plockade ett bär med fägnad,

Tog det sedan på min tunga;

Bäret gled mig ned i halsen,

Sjönk till slut uti min mage,

Deraf blef mitt sköte uppfyldt,

Deraf är min lifsfrukt alstrad."

Bad begär hon af sin fader:

180. "O min egen gode fader!

Unna mig ett uppvärmdt läger.

Låt mig få en eldad badstu,

Der den sjuka funne lättnad,

Kunde sina smärtor utstå!"

Fadren yttrar då och säger,

Dessa ord den gamle svarar:

"Gå ifrån mig, gå, du frilla,

Vandra hädan, eldens sköka!

Gå till björnens stenrös-grotta,

190. Björnens boning mellan klippor,

För att der ditt foster föda,

För att bringa fram din lifsfrukt!"

Mariatta, vackra barnet,

Svarar sinnrikt nu och säger:

"Icke är jag någons frilla,

Har ej eldens sköka varit:

Jag en mäktig man skall föda,

Bringa fram ett ädelt foster,

Som skall råda på de höge,

200. Till och med på Wäinämöinen."

Jungfrun gripes nu af ångest,

Vet ej hvart hon skall sig vända,

Hvar hon skall ett bad begära,

Yttrar dessa ord och säger:

"Piltti, minst bland mina tärnor,

Du min bästa tjenarinna!

Gå att bad i byn begära,

Sök i Sara-oja badstu,

Der den sjuka finge lättnad,

210. Kunde sina smärtor utstå;

Gå med hast och ila skyndsamt,

Ty i hast behöfves badet!"

Piltti, lilla tjensteflickan,

Yttrade ett ord och sade:

"Hvem skall om ett bad jag bedja,

Hjelp af hvem skall jag begära?"

Svarade vår Mariatta,

Tog till orda sjelf och sade:

"Sök att få ett bad hos Ruotus,

220. Badstu invid lidrets mynning!"

Piltti, lilla tjensteflickan,

Alltid ödmjuk och uppmärksam,

Ifrig utan särskild maning,

Flink och färdig, äfven obedd,

Flyr som ångan ut ur stugan,

Snabb som röken ut på gården;

Upp hon fångar sina fållar,

Bär dem upp med begge händer,

Springer hastigt, ilar skyndsamt

230. Ut på väg till Ruotus’ boning;

Kullar dåna, der hon framgår,

Berg, dem hon beträder, svigta,

Kottar flyga kring på heden,

Sand och grus kring kärret spridas;

Fram hon kom till Ruotus’ boning,

Trädde in i timmerstugan.

Fule Ruotus, klädd i skjorta,

Åt och drack, som stort folk egnar,

Sittande vid bordets ända

240. I det fina linneplagget.

Sade Ruotus vid sin måltid,

Sporde vresigt, stödd mot bordet:

"Usla, hvad har du att säga,

Hvarför är du här och löper?"

Piltti, lilla tjensteflickan,

Yttrar dessa ord och svarar:

"Ut jag gått att bad begära,

Badstu här vid Sara-oja,

Der den sjuka lättnad finge,

250. Den betryckta hjelp och bistånd."

Ruotus’ hustru, ful att åse,

Gick med händerna i sidan

Midt i stugan, öfver golfvet,

Der dess plankor sammanlupo,

Sjelf hon skyndade att spörja,

Yttrade ett ord och sade:

"Hvem är den, som bad skall hafva,

Hvem behöfver hjelp och bistånd?"

Sade Piltti, lilla tärnan:

260. "Det är unga Mariatta."

Ruotus’ hustru, ful att åse,

Yttrar sjelf ett ord och säger:

"Badstun står för byn ej ledig,

Bad ej fås vid lidrets mynning;

Badstu finns på Kytömäki,

I dess tallskog är ett stallrum:

Der må eldens sköka föda,

Frillan bringa fram sitt foster;

Hästens andedrägt, den varma,

270. Kan er der till imbad tjena!"

Piltti, lilla tjensteflickan,

Skyndar sig med fart tillbaka,

Springer snabbt och ilar hastigt,

Säger då hon återkommit:

"Bad ej finns i byn derborta,

Badstu ej vid Sara-oja;

Ruotus’ hustru, ful att åse,

Yttrade och sade detta:

"Badstun står för byn ej ledig,

280. Bad ej fås vid lidrets mynning,

Badstu finns på Kytömäki,

I dess tallskog är ett stallrum:

Der må eldens sköka föda,

Frillan bringa fram sitt foster;

Hästens andedrägt, den varma,

Henne tjena kan till imbad!"

Ord af detta slag hon fällde,

Sade så i sjelfva verket."

Mariatta, djupt bedröfvad,

290. Brister härvid ut i tårar,

Yttrar sjelf ett ord och säger:

"Ut jag får mig då begifva,

Nödgas gå som legohjonet,

Vandra likt en lejd trälinna

Ända upp till Kytömäki,

Till en plats i furuskogen!"

Upp hon fångar sina fållar,

Bär sin kjol med begge händer,

Tar en badqvast i sin värjo,

300. I den honungsrika famnen,

Och med snabba steg hon vandrar

Under svåra födslosmärtor

Bort till huset, bygdt bland furor,

Stallet uppå Tapiomäki.

Höjande sin röst hon talar,

Yttrar dessa ord och säger:

"Skänk mig, skapare, ditt bistånd,

Kom att nådigt mig beskydda

I det mödosamma verket,

310. I den svåra födslostunden!

Lindra tärnans vedermöda,

Smärtan i en qvinnas sköte,

Att hon ej förgås af plågor,

Ej för qvalen dukar under!"

När hon fram till stället hunnit,

Yttrar hon ett ord och säger:

"Andas nu, min gode fåle,

Börja, starke häst, att flåsa,

Pusta fram en ljuflig imma,

320. Utbred varma badstuångor,

Att den svaga lättnad röner,

Den betryckta hjelp och bistånd!"

Och den gode hästen andas,

Starke fålen börjar flåsa

Mot det plågofyllda skötet;

Och då hästen drager andan,

Sprids en värme som i badstun,

När på ugnen vatten gjutes.

Mariatta, arma jungfrun,

330. Denna lilla, kyska tärna,

Erhöll så ett rikligt ångbad,

Ymnig värme för sitt sköte,

Och ett litet barn hon födde,

Bragte fram en vacker gosse

Uppå hö’t vid hästens sida,

I den tagelpryddes krubba.

Derpå tvättar hon sin gosse,

Lindar honom i sin linda,

Lyfter på sitt knä den lille,

340. Tager barnet uti famnen.

Undangömd hon höll sin gosse,

Födde upp det vackra barnet,

Detta kära gyllne äple,

Denna lilla silfverstängel,

Närde barnet uti famnen,

Vände det i sina händer.

Uppå knät hon tager gossen,

Håller barnet i sitt sköte,

Börjar att hans hufvud borsta,

350. Att den lilles lockar kamma:

Men från knät försvinner gossen,

Barnet kommer bort ur famnen.

Mariatta, arma jungfrun,

Gripes nu af största ångest,

Rusar upp att söka barnet,

Söker nu sin lille gosse,

Detta kära gyllne äple,

Denna vackre lille silfverstängel,

Under qvarnens sten, som malar,

360. Under meden, der den framgår,

Under sållet, der det skakas,

Under vattensån, som bäres,

Slår mot trän och öppnar buskar,

Breder ut det tunna gräset.

Länge sökte hon sin gosse,

Lille gossen, späda barnet,

Uppå granbevuxna kullar,

Mellan stubbarne på heden,

Sökte öfverallt bland ljungen,

370. Letade i hvarje busksnår,

Gräfde mellan en träds rötter,

Lyftade på trädens grenar.

Fram hon går, försänkt i tankar,

Långsamt vidare hon vandrar,

Tills en stjerna henne möter,

Och för stjernan hon sig bugar:

"Stjerna, som af Gud är skapad!

Vet du intet om min gosse?

Säg mig hvar den lille finnes,

380. Hvar mitt gyllne äple dväljes?"

Stjernan svarar henne sinnrikt:

"Visste jag det, sad' jag ej det:

Ty han är ju den mig skapat

Att i dessa svåra tider

På det kulna fästet glimma,

På den mörka himlen tindra."

Fram hon går försänkt i tankar,

Långsamt vidare hon vandrar;

Slutligt möter henne månen,

390. Och för månen hon sig bugar:

"Måne, som af Gud är skapad!

Vet du intet om min gosse?

Säg mig hvar den lille finnes,

Hvar mitt gyllne äple dväljes?"

Månen svarar henne fintligt:

"Visste jag det, sad’ jag ej det:

Ty han är ju den mig skapat

Att i dessa svåra tider

Ensam under natten vaka,

400. Dagarne igenom sofva."

Fram hon går, försänkt i tankar,

Långsamt vidare hon vandrar,

Slutligt möter henne solen,

Och hon bugar sig för solen:

"O du sol, som Gud har skapat!

Vet du intet om min gosse?

Säg mig hvar den lille finnes,

Hvar mitt gyllne äple dväljes?"

Fyndigt svarar henne solen:

410. "Väl jag känner till din gosse;

Det är han som mig har skapat

För att under sköna dagar

Jag i gyllne prakt må lysa,

Stråla i min silfverklädnad."

"Väl jag vet, hvar gossen finnes,

Hvar den lille är, du arma!

Der är nu din lille gosse,

Der ditt kära, gyllne äple:

I ett kärr han står till midjan,

420. Upptill armarne i sandmon."

Mariatta, arma jungfrun,

Sökte nu sin son i kärret;

Gossen hittades i kärret,

Bragtes derifrån till hemmet.

Mariattas son, den lille,

Vexte till en vacker gosse,

Men hans namn ej någon kände,

Hur han hette visste ingen;

Modren kallar honom: blomma,

430. Fremmande: den sysslolöse.

Någon sökte man att kristna,

Att med vatten döpa barnet,

Tills en gubbe, Wirokannas,

Kom att barnets dop förrätta.

Gubben höjde nu sin stämma,

Yttrade ett ord och sade:

"Ej jag döper den fördömde,

Vill ej kristna denne usling,

Innan någon granskat barnet,

440. Afgjort om det skall få lefva."

Hvar fanns den som skulle granska,

Granska barnet, fälla domen?

Gamle trygge Wäinämöinen,

Den ovanskelige siarn,

Han var den, som kom att granska,

Granska barnet, fälla domen.

Gamle trygge Wäinämöinen

Fällde dervid detta domslut:

"Då från kärret gossen tagits,

450. Alstrats af ett bär ur jorden,

Må han ner i jorden sänkas,

Vid en bärbevuxen tufva,

Eller föras ut på kärret,

Slås i hufvudet med klubba!"

Svarade den späde gossen,

Barnet, knappt två veckor gammalt:

du stackars gamle gubbe,

Du försofne arme dåre!

Du har fällt ett dårligt domslut,

460. Illa har du tolkat lagen!

Ej för vida värre synder,

Dåd af mycket större dumhet,

Har man fört dig sjelf i kärret,

Och ditt hufvud sönderklubbat,

Då som yngre man du fordom

Bortgaf sonen af din moder

Såsom priset för ditt hufvud,

Såsom lösen för din frihet!

"Icke heller dåförtiden

470. Förde man dig ut på kärret,

När som yngre man du bragte.

Unga jungfrur att sig störta

Uti hafvets djupa vågor,

Ner på bottnens svarta gyttja!"

Gubben kristnade med snabbhet,

Döpte nu helt hastigt barnet

Till en konung i Karelen,

Till en man som makten vårdar.

Men den gamle Wäinämöinen

480. Greps af harm, betogs af blygsel

Och beslöt att dädan vandra;

Ner till hafvets strand han styrde,

Företog sig der att sjunga,

Qvad ännu för sista gången,

Fram han qvad ett skepp af koppar,

Sjöng åt sig en däckad farkost.

Plats han tog i akterstäfven,

Styrde ut på öppna hafvet,

Tog till orda vid sin affärd,

490. Sade nu, då bort han styrde:

"Låt ännu en tid förflyta,

Dagar komma och försvinna,

Då behöfver man mig åter,

Väntar, saknar mig ånyo

Att en annan Sampo bringa,

Att på nytt en harpa dana,

Att en annan måne hemta,

Att ännu en sol befria,

När båd’ sol och måne saknas

500. Och all fröjd ur verlden svunnit!"

Derpå gamle Wäinämöinen

Styrde utåt genom svallet,

Sittande i segelbåten,

I sitt fasta kopparfartyg,

Seglade till högre rymder,

Färdades till lägre himlar.

Der förblef han med sin farkost,

Hamnade med segelbåten,

Lemnande sin sköna harpa,

510. Strängaspelet qvar i Suomi,

Och de höga runo-sånger,

Åt sitt folk till evig glädje.

__________

Nu jag borde munnen sluta,         Sångarens slutord: v. 513—620.

Lägga band uppå min tunga,

Höra upp att runor qväda,

Låta sångens ljud förklinga;

Äfven hästen hemtar andan,

När en längre väg han sprungit,

Äfven lians bett förslöas,

520. När det sommarns gräs har skördat,

Äfven vattnet ner sig störtar,

När det följt med elfvens bugter,

Äfven elden slocknar slutligt,

När den natten lång har brunnit:

Skulle då ej sången tröttna,

Ej dess veka toner mattas

Efter qvällens långa glädje,

Fröjderna vid solens nedgång?

Så jag ofta hörde sägas

530. Och på andra sidan yttras:

"Icke ens den strida forsen

Tömmer genast allt sitt vatten,

Ej den gode sångarn heller

Pröfvar all sin konst på engång;

Bättre är att sjelfmant sluta,

Än att bryta af i midten."

Skall jag stanna då, och sluta,

Höra upp och lemna resten,

Veckla sången till ett nystan,

540. Till en bundt den sammanbinda,

Gömma den på visthusskullen,

Inom dörrens fasta benlås,

Så att aldrig ut den slipper,

Aldrig kommer lös i tiden,

Förrän låsen åter öppnas,

Käkarne ånyo vidgas,

Tänderna på nytt sig skilja,

Tungan fri och ledig röres?

Ty hvad är det, om jag sjunger,

550. Om jag än så högljudt qväder,

Om i hvarje dal jag drillar,

Hvarje lund med toner fyller?

Ingen mor jag har i lifvet,

Vaken är ej mer den gamla,

Ingen älskling lyss till sången,

Ingen egen vän mig hörer;

Endast granar på mig lyssna

Furans grenar mig förnimma,

Björkens löf mig ömhet visa.

560. Rönnarne till mig sig hylla.

Tidigt miste jag min moder,

Blef som barn allena lemnad.

Liksom lärkan på en klippa,

Liksom trasten på en stenhög.

Till att qvittra liksom lärkan.

Att som trasten ensam sjunga,

Af en annan qvinna vårdad,

Styrd utaf en styfmors nycker.

Bort hon jagade mig arme,

570. Dref det öfvergifna barnet

Ut i blåsten bakom stugan.

På dess nordligaste sida,

För att skyddlös nås af stormen,

Värnlös bort af vinden föras.

Så jag arma lärka irrat,

Så jag stackars fogel flugit.

Ströfvat verlden kring, jag svaga,

Vandrat usel långa vägar,

För att hvarje vindkast pröfva,

580. Stormens rytande förnimma,

För att uti kölden skälfva

Och mig genomfrusen jemra.

Flere torde det väl finnas,

Ganska många lär det gifvas,

Som med vrede till mig ryta,

Som med hårda ord mig snäsa;

En fördömer högt min tunga,

Och min röst en annan häcklar,

Klandrar strängt min stämmas sträfhet,

590. Och att jag för ofta sjunger,

Att jag oljud åstadkommer,

Sången illa sammansätter.

Men jag ber er, käre vänner,

Undren ej för mycket öfver

Att jag, barn, för högljudt sjungit.

Att så fult jag lille qvittrat!

Jag har icke lärt att sjunga,

Har ej lefvat bland de store,

Utifrån min visdom hemtat,

600. Sångens ord i fjerran samlat.

Andra hafva lärt att sjunga,

Jag hann aldrig ut ur hemmet,

Från min goda moders sida,

Från den enda käras närhet.

Hemma fick jag all min lärdom,

Under egen stugas sparrar,

Vid min egen moders slända,

På min egen broders spån-plats.

Medan jag ännu var liten,

610. Klen en pilt i rifven skjorta.

Men likväl för sångarskaran

Har jag skidat spår i drifvan,

Brutit topparne af träden,

Qvistat stammar, utmärkt vägen: —

Det är här som vägen börjar,

Här begynnas nya stigar

För en bättre sångarskara,

Mera insigtsfulle skalder,

Bland det slägte som nu vexer,

620. Bland den ungdom som här uppgår.