Fragmenter af sånger om Sigurd och Brynhild (AAA)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Fragmenter af sånger om Sigurd och Brynhild
(Fyllnad i berättelserna om Brynhild och Sigurd,
hämtad ur Sagan om Sigurd Fafners-bana)

öfversat af
Arvid August Afzelius


Nu rider Sigurd bort från Hind-fjället och far, till dess han kommer till Hejmers gård, som egde Beckhild Brynhilds syster. Alsvid het Hejmers son: han var till lek gången, när Sigurd kom till gården; ock mottog Sigurd väl och bad honom blifva hos sig, det Sigurd mottog och var der en tid. Brynhild var då till Hejmers och invof i gullborder Sigurds berömda bragder.

En dag när Sigurd kom från skogen, flög hans hök till det fönster, hvarvid Brynhild satt sig att väfva. Sigurd lopp efter honom, får se qvinnan, och behagade honom mycket hennes arbete och fägring. Dagen derefter gick Sigurd i hennes stuga, men Alsvid stod utanför och skäfte pilar. Sigurd talte: “Hell sitten J Fru! — eller, huru går det Eder?” — Hon svarar: “Väl går mig allt: fränder och vänner lefva, men ovisst är hvad lycka menniskan skall hafva till sin dags slut”. Han satte sig neder hos henne. Brynhild mälte: “detta säte månd få beviljadt varda, om ej min fader kommer”. Sigurd svarar; “nu är det uppfyldt, som du mig lofvat”. Brynhild säger: “Du skall här välkommen vara”. Sedan stod hon upp och fyra Tärnor med henne, och gick för honom med gullkäril och bad honom dricka. Han räckte handen emot och fattade om hennes hand, tillika med bägaren, och satte henne hos sig, tog henne om halsen, kysste henne och sade: “Ingen qvinna fagrare än du är född” - Hon svarar: “det är ej visligt alt sätta sin lit till qvinnor, ty de bryta jemnt sina löften. — Han mälte: “den goda dag skall komma öfver oss, att vi skola sällhet njuta”. — Hon svarar: “ej är det så af ödet oss bestämdt, att vi skola samman bo och bygga; ty jag är sköldmö”. — Sigurd sade: “då främjas bäst vår lycka, när vi samman bygga; och mera är att tåla den smärta som härå ligger, än hvassa vapnen”. Brynhild mälte: “jag månd kallas i krigares sällskap, men du skall ega Gudrun Gjukes dot- ter”. — Sigurd svarar: “ej mig bedrar en Konungs dotter och ger mig icke tvenne tankar om detta, och det svär jag vid Gudarne, att jag skall dig ega eller ingen!” — Hon sade det samma. — Sigurd tackade henne för denna bekräftelse och gaf henne en gullring: sedan var Sigurd der en tid i mycken trefnad.

Sigurd red nu bort af Hejmers gård med mycket gull, och fram till dess han kom till Konung Gjukes salar: Hans hustru het Grimhild och de egde tre söner Gunnar, Högne och Guttorm: Gudrun het deras dotter. Konung Gjuke böd Sigurd der att vistas. Så blef han der en tid; alla voro lägre än Sigurd.

En afton stod Grimhild, den mång-kloka upp och bar för Sigurd ett horn, och sade: ”till fägnad är oss din härvaro, och allt godt vilja vi dig bevisa; tag emot hornet och drick!” — Han tog och drack, och vid den drycken glömde han sin kärlek och sina löften till Brynhild. Efter detta tjuste honom Grimhild så, att han gick att ega Gudrun, och togo de alla förbindelser af Sigurd och stadfästade det med eder. Sigurd gaf Gudrun att äta af Fafners hjerta och vardt hon sedan mycket grymmare. Deras son het Sigmund.

Grimhild råder nu Gunnar sin son, att fria till Brynhild, ock fingo de Sigurd till följe vid detta företag. Brynhild hade gjort det löfte, att ingen annan ega än den , som kunde rida i den eld, som brann kring hennes sal. De funno salen och brann elden deromkring. Gunnar red hästen Gote, och Högne Hölken. Gunnar styr sin häst mot elden, men han stegrade. Sigurd talte: “hvi ryggar du Gunnar”'? Gunnar svarar: “ej vill hästen inlöpa i denna eld” — och beder Sigurd låna sig Grane. “Billigt är det”, svarade Sigurd. Gunnar rider nu mot elden, men Grane vill icke fram; då bytte de gestalter: Sigurd rider och hafver svärdet Gram i handen och gullsporrar på sina fötter: Grane löper fram emot elden när han känner gullsporrarne, och vardt nu ett stort gny, såsom det heter:

1. Elden hväste,
jorden skalf,
hög steg lågan
mot himlen sjelfvan;
ej dristade mången
Kämparnes höfding,
i elden rida,
eller öfver stiga.

2. Sigurd Grane
med svärdet kör,
och elden slocknar,
för Konungs-sonen:
Sig lågan lade
för rycktets älskling,
med blänkande sadeln,
som Reginn egde.

Brynhild satt i stolen, när Sigurd kom in; hon spörjer, hvilken man det vore, och han nämnde sig Gunnar Gjukes son: “ock är du ämnad mig till hustru med din faders ja-ord, sedan jag ridit genom din troll-eld enligt eder tillsägelse” — Hon svarade: “ej vet jag väl, huru jag skull härtill svara”. Hon stod upp, villrådig från sitt säte, likt en Svan ur böljan, hade svärd i handen, hjelm å hufvudet och var klädd i brynja. Gunnar! — så tilltalade hon honom, — “tala icke så till mig, om du ej är manligare än alla, ock skall du då dräpa dem, som mig begärt; om du har dristighet dertill — Sigurd svarade: “mins nu den ed, att du skulle med den gånga, som kunde rida genom din troll-eld.” Hon finner nu sannt svaret och beviset, står upp och undfår honom väl. Der dvaldes han i tre nätter och bereddes dem samma bädd. Han tog svärdet Gram och lade det emellan dem båda: hon frågade, hvarföre detta skedde: han sade det vara honom förelagdt, att så fira bröllopp med sin hustru, eller finge han bane. Han tog då af henne ringen Andvara-naut, och gaf henne sedan en annan ring af Fafners arf. Derpå red han bort öfver samma eld till sina följesvenner; skiftade han sedan åter gestallt med Gunnar, och redo de så hem tillbaka.

Brynhild berättade i förtrolighet detta för Hejmer sin fosterfader och sade: “en Konung, som Gunnar är benämnd, red öfver min troll-eld och kom sedan, att med mig tala; men jag sade Sigurd ensam det göra kunna, den jag gaf eden på Hind-fjället, och honom ensam den mannen vara. Hejmer svarar, att då nu så är skedt, måste dervid blifva. Brynhild sade: vår dotter Aslög skall du här hos dig uppfostra. För då Brynhild till sin fader, och Budle kom till Konung Gjukes salar med sin dotter. Vardt sedan bröllopp hållet. Då mindes åter Sigurd alla eder, som förenat honom med Brynhild, och blef dock stilla. Gunnar och Brynhild sutto nu i gästabudet och drucko vin.

En dag gingo Brynhild och Gudrun till Rehn- strömmen, och vadade Brynhild längre ut i strömmen. Gudrun spörjer hvi hon det gjorde. Brynhild svarar: “hvi skulle jag mer i detta gå jämnt med dig än i annat: Jag menar att min fader var mera rik och mägtig än din, ock min man utfört större bragder , och ridit genom flammande elden; din man vat Konung Hjalpreks träl” — Gudrun svarar med vrede: “du borde vara visare, än djerfvas lasta min man; ännu är det i hvar mans mun, att ingen, honom jämnlik i något, kommit i verlden, och mindst anstår dig, att honom lasta, ty han var din förstlingsman; och drap han Fafner och red genom lågan, då du tänkte det vara Konung Gunnar; och han låg hos dig och tog af dig ringen Andvara-naut och kan du här densamma igenkänna”. Brynhild ser nu denne, ring och igenkänner honom: då bleknar hon, såsom hon död vore. Brynhild var mycket få-ordig den aftonen: Gudrun frågade Sigurd, hvi Brynhild var så tyst. Han teg länge vid denna fråga; svarade ändtligen att det snart spörjas månde.

Om morgonen suto de i sin sal; då sade Gudrun: “var lustig Brynhild, eller hvad hindrar din glädje? — Brynhild svarar: “något ondt uppsåt drifver dig till detta, ock har du ett grymt hjerta”. Tag det icke så, säger Gudrun — Brynhild säger: “spörj du om något som bättre vore dig att veta; det anstår fornäma qvinnor; ock är det lätt att vara nöjd, då allt går eder efter önskan” — Gudrun sade: “tidigt är det än, att der af sig rose, ock lär detta förebåda något; — eller hvad uppeggar dig så mot oss? - Brynhild svarar: “det skall du umgälla att du fått Sigurd; ty jag unnar dig ej att honom ega.” — Gudrun sade: “Ej kände jag edra ensliga samtal, — Brynhild svarade: “ej hafva vi lönliga samtal hållit, och dock hafva vi trohets-ed svurit, och de visste att de sveko mig, och det skall jag hämnas”. — Gudrun sade: “du är bättre gift, än du är värd, och illa lär ditt upprörda sinne stillas”. — Tillfreds skulle jag vara, sade Brynhild, om du ej hade berömligare man än jag. — Gudrun svarade: “berömlig man eger du, ock är det ovisst hvilken större Konung månde vara” — Brynhild sade: “Sigurd öfvervann Fafner, ock är det mera värdt än allt Gunnars rike, såsom sjungit är:

3. Sigurd ormen slog
och det månde sedan
allom spörjas,
medan verlden står:
men stallbrodren
tordes hvarken
i elden rida,
eller öfver stiga.

Gudrun sade: “Grane lopp ej i elden under Gunnar, Konungen; men väl tordes han rida”. — Brynhild svarade: “låtom oss ej tvista härom; jäg tror Grimhild icke väl”. — “Tillmäl henne intet; ty hon är mot dig, som mot sin dotter”. — Brynhild sade: “hon är upphof till alla sorger, som mig tära; hon bar för Sigurd den grymma dryck, så att han mindes mig ej mera”. — Gudrun svarar: “mycket vrångt talar du nu, ock mycket osannt är detta” — Brynhild sade: “njute du så Sigurd, som J mig icke svikit, och gånge eder som jag det menar!” — Gudrun svarade: “bättre skall jag honom njuta, än du månd' vilja, och ingen kan säga, att han fått för mycket godt af mig njuta någonsin” — Brynhild sade: “illa talar du, och när vreden går af dig, skall det ångra dig; låtom, oss nedlägga dessa bitande ord, och ej tvista med onyttigt prat; länge förteg jag sorgen, som mig i bröstet bor; äfven älskar jag något din broder; Nu låtom oss taga annat tal”! — Gudrun sade: “nog långt fram skådar din hug.”

Nu lägges Brynhild (sjuk) i säng och Konung Gunnar kom att med henne tala och bad henne upp stånda och utgjuta sin sorg, men hon ville icke höra honom. Sedan bådo de Sigurd, att han ville besöka Brynhild och utforska om hennes sorger kunde stillas. Då mindes de båda än sina eder, och huru de båda hade blifvit besvikne, och kom så dertill, att Sigurd tillbjöd sig att ega henne och förskjuta Gudrun; men hon ville det icke tillåta — Sigurd fattades så af denna sorg, att brynje-ringarne brusto sönder från hans sidor, såsom det heter i Sigurds Qväde:

4. Ut gick Sigurd
från detta samtal,
i Konungs-salen,
och våndades’,
så att af hjeltens
sidor banden
af järnskjortan
sönder brusto.

Sedan eggade Brynhild Gunnar, att dräpa Sigurd; sade honom svikit hafva dem båda och brutit sin ed. Gunnar kom till rådslag med Högne och yppade för honom detta samtal. Högne misshagade mycket detta förehafvande, för deras eder skull. Gunnar sade sig veta råd derföre: “uppeggom Guttorm, vår Broder; han är ung och ringa förståndig, och ut af inga eder bunden”; sade ock gälla såsom bane-sak, att hafva tagit Brynhilds jungfrudom. De togo så en orm och kött utaf en varg, låto det sjuda och gåfvo det honom att äta: erbjödo honom gull och stort rike, att han skulle utföra detta verk, - såsom här säges:

Skogens fisk (orm) de steka,
taga ormens as;
somliga skifta
gull åt Guttorm:
lade ulfva-kött
uti soppan,
och mycket annat,
deri de blanda.

Vid denna föda blef han så grym, att han ville med första utföra detta verk: — härom säges så i Brynhilds qväde, då Gunnar och Brynhild taltes vid:

5. Hvi är du Brynhild!
Budles dotter,
så full af vrede
och mord-anslag:
hvarmed bar Sigurd
det förskyllat,
att du den ädle
vill röfva lifvet?

Brynhild:
6. Mig hafver Sigurd
svurit eder;
svurit eder,
alla lugna:
då mig bedrog han,
när han borde
sina eder
fulltrogen vara.
- - - - -

Högne:
7. Dig hafver Brynhild
väckt vreda sinnet,
att ondt göra
och fullbringa sorgen:
hon missunnar Gudrun
sin goda maka,
och sedan dig,
sig sjelf att ega.
- - - - -

8. Några ulfven stekte;
några ormen skuro,
några utaf Freke
delade åt Guttorm,
förr än de kunde,
illbragds-lystne,
händer bära
på tappre hjelten.

9. Ute stod Gudrun
Gjukes dotter,
och dessa orden
först hon qvad:
”Hvar är nu Sigurd,
Karla-Drotten,
då fränder mina
främre rida?”

10. Dertill blott Högne
gaf till svar:
“Vi hafvom Sigurd
med svärd styckat;
gråhästen står och hänger
städs öfver Kungen döda”.

11. Då qvad Brynhild
Budles dotter:
“Väl skolen J njuta
land och vapen;
ensam Sigurd
för allt skulle råda,
om han längre litet
fått behålla lifvet;

12. Vore det ej troligt,
att så öfver Gjukes
arfland han rådde,
och myckna folket;
då fem söner,
till här-styrkan,
strid-lystne
han fostrat hade”. -

13. Log då Brynhild,
(all Borgen dönade)
denna gången
af allt hjerta:
“Väl skolen J njuta
land och män,
då J den djerfve Konung
falla låtit”. –

14. Då qvad Gudrun
Gjukes dotter:
“Du talar till mången
oerhörd gerning:
de onde (magter) hafve Gunnar,
Sigurds förrädare!
på ondskefulla hjertat
skall hämnadt varda”. –

15. Fallen var Sigurd
Sunnan vid Rehn;
Korpen å qvist
ropade högt:
“i edert blod skall Attle
svärdsegg färga;
edra eder, mördare!
skola Er fälla”. -

16. För hand var qvällen;
mycket var druckit
och mångahanda
skämtord talad’:
somnade alla,
som kommo i säng;
men Gunnar vakte,
längre än alla.

17. Började fot att röra,
mycket att tala;
det härförar'n
ville begrunda:
hvad städs mellan sig
de båda talte,
korpen och örnen,
då hem de redo.

18. Vaknade Brynhild,
Budles dotter,
Sköldunga mö’n,
litet för’ dager:
“manen mig eller låten mig,
(olyckan är fullbragt)
att uttala sorgen,
eller så det låta” (blifva).

19. Tego alla
vid dessa orden;
ty få förstodo
slik qvinno åtbörd:
att gråtande
hon (nu) uttalte,
hvad leende
hon hjeltarne budit.

20. “Mig tycktes, Gunnar!
så grymt i sömnen:
så svalt var allt i salen;
jag hade sängen kalla:
men dig Konung!
glädjelös rida
slagen i fjättrar
i fiendens led:
så månd all eder
Niflunga-ätt
sin magt beröfvas; -
edbrytare J ären. –

21. Mins du ej, Gunnar!
det helt noga,
när eder båda
flöt blod i spåren:
nu honom detta allt
du illa lönat hafver,
att han sig främst
i faran låtit finna:

22. Då röntes det,
när han ridit hade
modig mig att söka,
för att fria:
hur härförar’n
hade första
eden hållit,
mot dig, Konung unga!

23. Sår-stängeln (svärdet)
den gullbelagde,
mellan oss lade
den högt herrlige Konung;
med eld var eggen
utom belagd,
med etter-droppar
inom bestruken.

Så förtaljes i detta qväde om Sigurds död; och går här så till, som dräpte de honom ute; men somlige säga, att de dräpte honom inne, sofvande i sin säng. Men Tyske män berätta så, att de dräpte honom ute i skogen, och så säges i Gudruns Qväde, det fordna, att Sigurd och Gjukes söner hade ridit till tings, när han vardt dräpen. Men det säga alla enstämmigt, att de sveko i tro, och mördade honom liggande och oväpnad.


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.