Fyrationdeåttonde Sången (Kalevala, Collan)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Lemminkäinen ved Ildfloden
Maleri af Akseli Gallen-Kallela
Temaside: Finsk religion og mytologi


Kalevala


öfversatt af
Karl Collan


Fyrationdeåttonde Sången





Fyrationdeåttonde Sången. En not af lingarn förfärdigas; efter flere fruktlösa försök fångas fisken; elden anträffas i dennes mage, men flyr åter plötsligt bort och bränner dervid svårt Ilmarinens kinder och händer: 193—248. — Elden uppnår skogen, bränner vida landsträckor och skrider allt längre framåt, tills han omsider fångas och föres till de mörka stugorna i Kalevala: 249—290. — Ilmarinens brännskador botas med besvärjelser: 291—372.



Gamle trygge Wäinämöinen,         Trollord om elden: v. 1—372.
Den evärdelige siarn,
Började att eftersinna,
Öfverlade och beslöt sig
Att ett nät af lin bereda,
Hundraögd en not sig knyta.


Och han yttrade och sade:
Fällde sjelf ett ord och talte:
"Finns här den som lin kan utså,
10. Utså lin och plöja marken?
Ty ett nät jag önskar göra,
Hundraögd en not bereda,
Att den arme fisken döda,
Den eländige förgöra."


Fanns en obetydlig jordlapp,
Ett osvedjadt, litet ställe
Uppå kärrets längsta sträcka,
Midt emellan tvenne stubbar.


Stubbens rötter upp man gräfde,
20. Linfrö hittades derunder
Uti Tuoni-larfvens gömma,
Maskarnes förvaringsställe.


Fanns en hop af falnad aska,
Hittades en liten stofthög
Af ett skepp som blifvit uppbrändt.
Af en båt, förstörd af lågor;
Linet såddes der i jorden,
Ströddes ut bland denna aska
På en strand af Aluejärvi,
30. På ett åkerfält med lergrund.


Häraf vexte upp en planta,
Uppsköt lin oändligt yfvigt:
Utan leder vexte linet,
På en enda natt om sommarn.


Linet såddes under natten,
Plöjdes ner vid månens skimmer:
Rensadt linet blef och plockadt,
Drogs ur marken, refs ur jorden,
Rycktes upp med allsköns styrka,
40. Repades derefter hurtigt.


Derpå lades det i vatten:
Innankort var linet uppblött,
Upptogs sedan ganska skyndsamt,
Torkades med största snabbhet,
Bragtes hastigt in i stugan,
Blef förutan dröjsmål bråkadt,
Bearbetades med raskhet,
Skäktades så flinkt som möjligt,
Blef med mycken styrka häckladt,
50. Borstades i morgonstunden,
Lades innankort i totte.
Fästes ganska fort vid sländan
På en enda natt om sommarn,
Midt emellan tvenne dagar.


Systrarna, de spunno linet,
Svägerskor påträdde bindnåln,
Bröderna, de knöto noten,
Fädren fäste den vid telnar.
Jemnt gick bindnåln fram och åter,
60. Flitigt upp och ner gick knytträ’t,
Innan noten blifvit färdig,
Innan garnredskapet knutits
På en enda natt om sommarn
Och en half ännu derjemte.


Färdig noten blef omsider,
Knutet var nu garnredskapet:
Hundra famnar lång var ändan,
Hvarje arm sjuhundra famnar:
Noten blef försedd med sänken,
70. Med behörigt antal flöten.


Ut med noten gå de unga,
Hemma tänka då de gamla:
Månne nu den fisk skall fångas,
Som man önskat sig så ifrigt?


Noten drages, noten släpas,
Och man stretar och arbetar;
Längsmed strömmen föres noten.
Drages äfven tvärs deröfver;
Fisk man får till ringa antal,
80. Några små fördömda girsar,
Aborrar, af ben uppfyllda,
Mörter med en ymnig galla,
Men den fisken får man icke,
För hvars skull man noten tillredt.


Sade gamle Wäinämöinen:
"Smed och broder Ilmarinen,
Låtom nu oss sjelfve vandra
Att i vattnet noten föra!"


Hjeltarne sig ut begifva,
90. Sänka noten ner i vattnet;
Notens ena arm de kasta
Vid en holme uppå fjärden,
Och den andra armen kastas
Invid udden af en ängskant,
Notens kil de sedan sänka
Vid den gamle Wäinös båtplats.


Och de streta och de stöta,
Och de draga och de hala,
Fisk i ymnighet de fånga,
100. Aborrar af alla arter
Och en talrik mängd af taimen,
Braxnar likaså, och laxar,
All slags fisk som finns i vattnet,
Men den fisken få de icke,
För hvars skull man nätet bundit,
Garnredskapet sammanknutit.


Nu den gamle Wäinämöinen
Gjorde noten ännu större,
Skarfvade dess tvenne armar,
110. Begge med femhundra famnar,
Ökte linan med sjuhundra,
Tog till orda sjelf och sade:
"Må vi ro vår not på djupet,
Längre utåt näten föra
Och på nytt en dragning göra,
Med ett annat varp försöka!"


Näten roddes ut på djupet,
Fördes längre ut på fjärden,
Och en dragning gjordes åter,
120. Andra varpet här försöktes.


Härvid gamle Wäinämöinen
Tog till orda sjelf och sade:
"Wellamo, du vattnets husfru         Ord vid notdrägt: v. 123—150.
Med den vassbetäckta barmen!
Kom att byta ut din skjorta,
Kom att afstå dina kläder!
Du af säf en skjorta eger,
Har en mantel, gjord af hafs-skum,
Som är sydd af stormens dotter,
130. Utaf Aallotar dig gifven,
Jag dig ger af lärft en skjorta,
Gjord af fint, oblandadt linne,
Som har blifvit väfdt af Kuutar,
Som af Päivätär är spunnet.


"Ahto, som på vågen råder,
Du som hundra djup beherrskar!
Tag, fem famnar lång, en stake,
Grip en stång, i längd sju famnar,
För den genom alla fjärdar,
140. Upprör dermed hafvets botten,
Drif den ben-uppfyllda skaran,
Jaga fram ett stim af fiskar
Der vi denna dragnot lyfta,
Der vi lagt dess hundra flöten,
Från på fiskar rika bugter,
Hålor, som af laxar hvimla,
Från den vida fjärdens hvirflar,
Från de dystra djup i hafvet,
Dit ej solens strålar tränga
150. Och der sanden aldrig rubbas!"


Steg en lilen man ur hafvet,
Hof en hjelte sig ur vågen,
Upp på hafvets rygg han trädde,
Fällde der ett ord och sade:
"Tarfvas det en karl som pulsar,
Som med stång i vattnet stöter?"


Gamle trygge Wäinämöinen
Tog till orda sjelf och sade:
"Någon tarfvas det, som pulsar,
160. Som med stång i vattnet stöter."


Hafvets man, den lille hjelten,
Ryckte upp en tall på stranden,
Tog ett träd ur furuskogen,
Fästade dervid ett klippblock,
Frågade och sporde sedan:
"Skall med all min kraft jag pulsa.
Så som mina skuldror gitta,
Eller så som jemnt behöfves?"


Gamle vise Wäinämöinen
170. Yttrar då ett ord och säger;
"Pulsar du som det behöfves,
Får du redan nog att göra."


Hafvets man, den lille hjelten,
Företog sig då att pulsa
Med den kraft som jemnt behöfdes,
Sammandref en mängd af fiskar
Der man noten skulle lyfta,
Der man lagt dess hundra flöten.


Smeden skötte båtens åror,
180. Gamle trygge Wäinämöinen
Var den man som noten lyfte,
Den som upptog garnredskapet.
Sade gamle Wäinämöinen:
"Samlats har en svärm af fiskar
Der vår dragnot upp vi lyfta,
Der vi lagt dess hundra flöten."


Upp ur vattnet lyftes noten,
Upptogs, skakades och tömdes
Uti Wäinämöinens farkost;
190. Så man fångade den fisksvärm,
För hvars skull man knutit näten,
Sammanbundit denna dragnot.


Gamle trygge Wäinämöinen
Styr sin farkost upp mot stranden
Till den blåa bryggans sida,
Till den röda spångens ända,
Ordnar der sin fångna fiskhop.
Lastar ut en benfull skara,
Finner nu den gråa gäddan
200. Som var eftersökt så länge.


Nu den gamle Wäinämöinen
Tänkte så uti sitt sinne:
"Skall jag våga honom gripa
Utan skydd af jern på handen,
Utan handskar utaf stenar,
Utan vantar utaf koppar?"


Solens son förnimmer detta,
Yttrar dessa ord och säger:
"Gäddan skulle jag väl klyfva,
210. Toge henne nog i handen,
Om min faders knif jag hade,
Om den gamles bett jag egde."


Föll då ner en knif från himlen,
Kom från skyn en knif med guldskaft,
Med en klinga utaf silfver,
Ner till solens son, i bältet.


Solens son, den starke mannen,
Tager denna knif i handen,
Och med den han klyfver gäddan,
220. Vidgar dermed munnens öppning;
I den gråa gäddans mage
Finnes nu den blanke laxen;
I den blanke laxens mage
Fanns till slut den hala siken.


Och han klöf den hala siken,
Fann ett nystan, blått till färgen,
I en bugt af sikens tarmar,
Ini deras tredje slingring,
Öppnade det blåa nystan,
230. Och ur nystanet, det blåa,
Föll ett nystan, rödt till färgen.
Upp han knöt det röda nystan,
Midt i nystanet, det röda,
Fann han slutligt eldens gnista,
Som från himlen kommit hade,
Som igenom molnen fallit,
Genom åtta himlafästen,
Genom luftens nio rymder.


Wäinämöinen öfverlägger
240. Huru gnistan skulle föras
Till hans hem, der eld ej lyste,
Hans i mörker höljda stugor,
Men då spritter gnistan plötsligt,
Flyger ur sol-sonens händer,
Wäinämöinens skägg hon sveder,
Och på smeden ännu värre
Bränner hon hans begge kinder,
Sveder likaså hans händer.


Fram gick gnistan på sin vandring
250. Långsmed Aluejärvis vågor,
Flyktade till enrissnåret,
Tände eld i hedens enar
Och steg upp uti en granskog,
Brände skogens sköna granar,
Vandrade allt längre framåt,
Brände halfva Pohja-landet
Och en del af Savos gränsor,
Karjala på begge sidor.


Gamle trygge Wäinämöinen
260. Börjar sjelf att utåt vandra,
Styr sin väg till ödemarken,
Der den vilda elden framgått,
Fångar der omsider elden
Under tvenne stubbars rötter,
Inuti ett murket alträd,
I en rutten trädstams krökning.


Nu den gamle Wäinämöinen
Tog till orda sjelf och sade:
"Eld, som Jumala har danat,
270. Låga, du som skaparn frambrag!
Fåfängt steg du ner i djupet,
Flög förgäfves långt i fjerran:
Bättre gör du, om du kommer
Till din gråstensugn tillbaka,
Innesluter dig i askan,
In i dina kol dig gömmer,
För att blott om dagen brukas
Till en björkveds-eld på härden,
Men om natten undangömmas
280. I den gyllne askens rundel!"


Eldens gnista upp han fångar
Uti lätt antändligt tunder,
In uti en hårdnad björksvamp,
I en kittel utaf koppar;
Elden bar han uti kitteln,
Bragte honom, höljd i näfver,
Till den dimbetäckta udden,
Till den skuggomhöljda holmen;
Eld i hemmen nu man hade,
290. Ljus i alla stugor rådde.


Sjelfve smeden Ilmarinen
Störtar sig i hafvets vågor,
Sträfvar till en sten i vattnet,
Sätter sig på strandens klipphäll,
Ansatt svårt af eld och lågor,
Qvald af flammans vilda framfart,
Söker der att elden släcka,
Att den ljusa lågan hämma;
Höjande sin röst han säger,
300. Fäller dessa ord och yttrar:
"Eld, som Jumala har danat,         Ord mot brännskada: v. 301—366.
Panu, som är son af solen!
Säg mig hvem dig så förtörnat,
Att du ansatt mina kinder,
Brännt mig invid veka lifvet,
Svedt mig så på begge sidor?


"Hvarmed skall jag elden dämpa,
Hur den ljusa lågan släcka,
Huru flammans kraft förtaga,
310. Hur dess verkningar försvaga,
Att den mig ej mer må skada,
Ej för länge här mig plågar?


"Skynda, jungfru, hit från Turja,
Kom från Lappland, mö med isskor,
Kom med strumpor utaf rimfrost
Och med frusna klädningsfållar,
Du som bär en rimfrost-kittel,
Med en slef af is i kitteln:
Sänd en skur af kyligt vatten,
320. Stänk ett regn, med is uppblandadt,
Öfver alla brända ställen,
De af elden gjorda skador!


"Om ej detta är tillräckligt:
Kom från Pohjola, du gosse.
Kom du barn från sjelfva Lappland,
Långe man från Pimentola,
Hög som ödemarkens granar,
Stor som tallen uppå kärret,
Du som handskar har af rimfrost,
330. Som är klädd i rimfrost-stöflar,
Du som bär en rimfrost-mössa,
Och af frusen dagg en gördel!
Hemta rimfrost ifrån Pohja,
Bringa is från byn, den kalla!
Riklig rimfrost finns i Pohja,
Ymnig is i byn, den kalla,
Rim i floder, is i sjöar,
Och i luften frusna dimmor;
Rimfrostklädda harar hoppa,
340. Isomhöljda björnar springa
På den snöbetäckta höjden,
Det i drifvor svepta berget,
Rimbeströdda svanor gunga,
Isomhöljda änder simma
På den snöuppfyllda strömmen,
Vid den isbelagda forsen.


"Hemta rimfrost i en kälke,
Släpa is uti en släde
Från det vilda fjellets hjessa,
350. Från det fasta bergets kanter!
Kyl med denna rimfrost sedan,
Svalka med den kalla isen
Dessa sår, dem elden vållat,
Som af Panu åstadkommits!


"Om ej detta är tillräckligt:
Ukko, du o gud i höjden,
Du som skyarne beherrskar,
Du som öfver strömoln råder!
Låt en sky gro upp i öster,
360. Höj från vester upp en molnvägg,
Stöt tillsamman deras kanter,
Hopslå rand mot rand med tordön,
Sänd ett regn af is och rimfrost,
Kylande och goda salvor
Öfver alla brända ställen,
På de skador elden frambragt!"


Dermed smeden Ilmarinen
Lyckades att lågan hämma,
Att omsider elden dämpa;
370. Frisk och sund som förr blef smeden,
Kände sig fullkomligt botad
För allt ondt han rönt af elden.