Fyrationdeåttonde Sången (Kalevala, Collan)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Temaside: Finsk religion og mytologi
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ||||||
öfversatt af
Karl Collan
Fyrationdeåttonde Sången. En not af lingarn förfärdigas; efter flere fruktlösa försök fångas fisken; elden anträffas i dennes mage, men flyr åter plötsligt bort och bränner dervid svårt Ilmarinens kinder och händer: 193—248. — Elden uppnår skogen, bränner vida landsträckor och skrider allt längre framåt, tills han omsider fångas och föres till de mörka stugorna i Kalevala: 249—290. — Ilmarinens brännskador botas med besvärjelser: 291—372.
- Gamle trygge Wäinämöinen, Trollord om elden: v. 1—372.
- Den evärdelige siarn,
- Började att eftersinna,
- Öfverlade och beslöt sig
- Att ett nät af lin bereda,
- Hundraögd en not sig knyta.
- Och han yttrade och sade:
- Fällde sjelf ett ord och talte:
- "Finns här den som lin kan utså,
- 10. Utså lin och plöja marken?
- Ty ett nät jag önskar göra,
- Hundraögd en not bereda,
- Att den arme fisken döda,
- Den eländige förgöra."
- Fanns en obetydlig jordlapp,
- Ett osvedjadt, litet ställe
- Uppå kärrets längsta sträcka,
- Midt emellan tvenne stubbar.
- Stubbens rötter upp man gräfde,
- 20. Linfrö hittades derunder
- Uti Tuoni-larfvens gömma,
- Maskarnes förvaringsställe.
- Fanns en hop af falnad aska,
- Hittades en liten stofthög
- Af ett skepp som blifvit uppbrändt.
- Af en båt, förstörd af lågor;
- Linet såddes der i jorden,
- Ströddes ut bland denna aska
- På en strand af Aluejärvi,
- 30. På ett åkerfält med lergrund.
- Häraf vexte upp en planta,
- Uppsköt lin oändligt yfvigt:
- Utan leder vexte linet,
- På en enda natt om sommarn.
- Linet såddes under natten,
- Plöjdes ner vid månens skimmer:
- Rensadt linet blef och plockadt,
- Drogs ur marken, refs ur jorden,
- Rycktes upp med allsköns styrka,
- 40. Repades derefter hurtigt.
- Derpå lades det i vatten:
- Innankort var linet uppblött,
- Upptogs sedan ganska skyndsamt,
- Torkades med största snabbhet,
- Bragtes hastigt in i stugan,
- Blef förutan dröjsmål bråkadt,
- Bearbetades med raskhet,
- Skäktades så flinkt som möjligt,
- Blef med mycken styrka häckladt,
- 50. Borstades i morgonstunden,
- Lades innankort i totte.
- Fästes ganska fort vid sländan
- På en enda natt om sommarn,
- Midt emellan tvenne dagar.
- Systrarna, de spunno linet,
- Svägerskor påträdde bindnåln,
- Bröderna, de knöto noten,
- Fädren fäste den vid telnar.
- Jemnt gick bindnåln fram och åter,
- 60. Flitigt upp och ner gick knytträ’t,
- Innan noten blifvit färdig,
- Innan garnredskapet knutits
- På en enda natt om sommarn
- Och en half ännu derjemte.
- Färdig noten blef omsider,
- Knutet var nu garnredskapet:
- Hundra famnar lång var ändan,
- Hvarje arm sjuhundra famnar:
- Noten blef försedd med sänken,
- 70. Med behörigt antal flöten.
- Ut med noten gå de unga,
- Hemma tänka då de gamla:
- Månne nu den fisk skall fångas,
- Som man önskat sig så ifrigt?
- Noten drages, noten släpas,
- Och man stretar och arbetar;
- Längsmed strömmen föres noten.
- Drages äfven tvärs deröfver;
- Fisk man får till ringa antal,
- 80. Några små fördömda girsar,
- Aborrar, af ben uppfyllda,
- Mörter med en ymnig galla,
- Men den fisken får man icke,
- För hvars skull man noten tillredt.
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Smed och broder Ilmarinen,
- Låtom nu oss sjelfve vandra
- Att i vattnet noten föra!"
- Hjeltarne sig ut begifva,
- 90. Sänka noten ner i vattnet;
- Notens ena arm de kasta
- Vid en holme uppå fjärden,
- Och den andra armen kastas
- Invid udden af en ängskant,
- Notens kil de sedan sänka
- Vid den gamle Wäinös båtplats.
- Och de streta och de stöta,
- Och de draga och de hala,
- Fisk i ymnighet de fånga,
- 100. Aborrar af alla arter
- Och en talrik mängd af taimen,
- Braxnar likaså, och laxar,
- All slags fisk som finns i vattnet,
- Men den fisken få de icke,
- För hvars skull man nätet bundit,
- Garnredskapet sammanknutit.
- Nu den gamle Wäinämöinen
- Gjorde noten ännu större,
- Skarfvade dess tvenne armar,
- 110. Begge med femhundra famnar,
- Ökte linan med sjuhundra,
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Må vi ro vår not på djupet,
- Längre utåt näten föra
- Och på nytt en dragning göra,
- Med ett annat varp försöka!"
- Näten roddes ut på djupet,
- Fördes längre ut på fjärden,
- Och en dragning gjordes åter,
- 120. Andra varpet här försöktes.
- Härvid gamle Wäinämöinen
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Wellamo, du vattnets husfru Ord vid notdrägt: v. 123—150.
- Med den vassbetäckta barmen!
- Kom att byta ut din skjorta,
- Kom att afstå dina kläder!
- Du af säf en skjorta eger,
- Har en mantel, gjord af hafs-skum,
- Som är sydd af stormens dotter,
- 130. Utaf Aallotar dig gifven,
- Jag dig ger af lärft en skjorta,
- Gjord af fint, oblandadt linne,
- Som har blifvit väfdt af Kuutar,
- Som af Päivätär är spunnet.
- "Ahto, som på vågen råder,
- Du som hundra djup beherrskar!
- Tag, fem famnar lång, en stake,
- Grip en stång, i längd sju famnar,
- För den genom alla fjärdar,
- 140. Upprör dermed hafvets botten,
- Drif den ben-uppfyllda skaran,
- Jaga fram ett stim af fiskar
- Der vi denna dragnot lyfta,
- Der vi lagt dess hundra flöten,
- Från på fiskar rika bugter,
- Hålor, som af laxar hvimla,
- Från den vida fjärdens hvirflar,
- Från de dystra djup i hafvet,
- Dit ej solens strålar tränga
- 150. Och der sanden aldrig rubbas!"
- Steg en lilen man ur hafvet,
- Hof en hjelte sig ur vågen,
- Upp på hafvets rygg han trädde,
- Fällde der ett ord och sade:
- "Tarfvas det en karl som pulsar,
- Som med stång i vattnet stöter?"
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Någon tarfvas det, som pulsar,
- 160. Som med stång i vattnet stöter."
- Hafvets man, den lille hjelten,
- Ryckte upp en tall på stranden,
- Tog ett träd ur furuskogen,
- Fästade dervid ett klippblock,
- Frågade och sporde sedan:
- "Skall med all min kraft jag pulsa.
- Så som mina skuldror gitta,
- Eller så som jemnt behöfves?"
- Gamle vise Wäinämöinen
- 170. Yttrar då ett ord och säger;
- "Pulsar du som det behöfves,
- Får du redan nog att göra."
- Hafvets man, den lille hjelten,
- Företog sig då att pulsa
- Med den kraft som jemnt behöfdes,
- Sammandref en mängd af fiskar
- Der man noten skulle lyfta,
- Der man lagt dess hundra flöten.
- Smeden skötte båtens åror,
- 180. Gamle trygge Wäinämöinen
- Var den man som noten lyfte,
- Den som upptog garnredskapet.
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Samlats har en svärm af fiskar
- Der vår dragnot upp vi lyfta,
- Der vi lagt dess hundra flöten."
- Upp ur vattnet lyftes noten,
- Upptogs, skakades och tömdes
- Uti Wäinämöinens farkost;
- 190. Så man fångade den fisksvärm,
- För hvars skull man knutit näten,
- Sammanbundit denna dragnot.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Styr sin farkost upp mot stranden
- Till den blåa bryggans sida,
- Till den röda spångens ända,
- Ordnar der sin fångna fiskhop.
- Lastar ut en benfull skara,
- Finner nu den gråa gäddan
- 200. Som var eftersökt så länge.
- Nu den gamle Wäinämöinen
- Tänkte så uti sitt sinne:
- "Skall jag våga honom gripa
- Utan skydd af jern på handen,
- Utan handskar utaf stenar,
- Utan vantar utaf koppar?"
- Solens son förnimmer detta,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Gäddan skulle jag väl klyfva,
- 210. Toge henne nog i handen,
- Om min faders knif jag hade,
- Om den gamles bett jag egde."
- Föll då ner en knif från himlen,
- Kom från skyn en knif med guldskaft,
- Med en klinga utaf silfver,
- Ner till solens son, i bältet.
- Solens son, den starke mannen,
- Tager denna knif i handen,
- Och med den han klyfver gäddan,
- 220. Vidgar dermed munnens öppning;
- I den gråa gäddans mage
- Finnes nu den blanke laxen;
- I den blanke laxens mage
- Fanns till slut den hala siken.
- Och han klöf den hala siken,
- Fann ett nystan, blått till färgen,
- I en bugt af sikens tarmar,
- Ini deras tredje slingring,
- Öppnade det blåa nystan,
- 230. Och ur nystanet, det blåa,
- Föll ett nystan, rödt till färgen.
- Upp han knöt det röda nystan,
- Midt i nystanet, det röda,
- Fann han slutligt eldens gnista,
- Som från himlen kommit hade,
- Som igenom molnen fallit,
- Genom åtta himlafästen,
- Genom luftens nio rymder.
- Wäinämöinen öfverlägger
- 240. Huru gnistan skulle föras
- Till hans hem, der eld ej lyste,
- Hans i mörker höljda stugor,
- Men då spritter gnistan plötsligt,
- Flyger ur sol-sonens händer,
- Wäinämöinens skägg hon sveder,
- Och på smeden ännu värre
- Bränner hon hans begge kinder,
- Sveder likaså hans händer.
- Fram gick gnistan på sin vandring
- 250. Långsmed Aluejärvis vågor,
- Flyktade till enrissnåret,
- Tände eld i hedens enar
- Och steg upp uti en granskog,
- Brände skogens sköna granar,
- Vandrade allt längre framåt,
- Brände halfva Pohja-landet
- Och en del af Savos gränsor,
- Karjala på begge sidor.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- 260. Börjar sjelf att utåt vandra,
- Styr sin väg till ödemarken,
- Der den vilda elden framgått,
- Fångar der omsider elden
- Under tvenne stubbars rötter,
- Inuti ett murket alträd,
- I en rutten trädstams krökning.
- Nu den gamle Wäinämöinen
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Eld, som Jumala har danat,
- 270. Låga, du som skaparn frambrag!
- Fåfängt steg du ner i djupet,
- Flög förgäfves långt i fjerran:
- Bättre gör du, om du kommer
- Till din gråstensugn tillbaka,
- Innesluter dig i askan,
- In i dina kol dig gömmer,
- För att blott om dagen brukas
- Till en björkveds-eld på härden,
- Men om natten undangömmas
- 280. I den gyllne askens rundel!"
- Eldens gnista upp han fångar
- Uti lätt antändligt tunder,
- In uti en hårdnad björksvamp,
- I en kittel utaf koppar;
- Elden bar han uti kitteln,
- Bragte honom, höljd i näfver,
- Till den dimbetäckta udden,
- Till den skuggomhöljda holmen;
- Eld i hemmen nu man hade,
- 290. Ljus i alla stugor rådde.
- Sjelfve smeden Ilmarinen
- Störtar sig i hafvets vågor,
- Sträfvar till en sten i vattnet,
- Sätter sig på strandens klipphäll,
- Ansatt svårt af eld och lågor,
- Qvald af flammans vilda framfart,
- Söker der att elden släcka,
- Att den ljusa lågan hämma;
- Höjande sin röst han säger,
- 300. Fäller dessa ord och yttrar:
- "Eld, som Jumala har danat, Ord mot brännskada: v. 301—366.
- Panu, som är son af solen!
- Säg mig hvem dig så förtörnat,
- Att du ansatt mina kinder,
- Brännt mig invid veka lifvet,
- Svedt mig så på begge sidor?
- "Hvarmed skall jag elden dämpa,
- Hur den ljusa lågan släcka,
- Huru flammans kraft förtaga,
- 310. Hur dess verkningar försvaga,
- Att den mig ej mer må skada,
- Ej för länge här mig plågar?
- "Skynda, jungfru, hit från Turja,
- Kom från Lappland, mö med isskor,
- Kom med strumpor utaf rimfrost
- Och med frusna klädningsfållar,
- Du som bär en rimfrost-kittel,
- Med en slef af is i kitteln:
- Sänd en skur af kyligt vatten,
- 320. Stänk ett regn, med is uppblandadt,
- Öfver alla brända ställen,
- De af elden gjorda skador!
- "Om ej detta är tillräckligt:
- Kom från Pohjola, du gosse.
- Kom du barn från sjelfva Lappland,
- Långe man från Pimentola,
- Hög som ödemarkens granar,
- Stor som tallen uppå kärret,
- Du som handskar har af rimfrost,
- 330. Som är klädd i rimfrost-stöflar,
- Du som bär en rimfrost-mössa,
- Och af frusen dagg en gördel!
- Hemta rimfrost ifrån Pohja,
- Bringa is från byn, den kalla!
- Riklig rimfrost finns i Pohja,
- Ymnig is i byn, den kalla,
- Rim i floder, is i sjöar,
- Och i luften frusna dimmor;
- Rimfrostklädda harar hoppa,
- 340. Isomhöljda björnar springa
- På den snöbetäckta höjden,
- Det i drifvor svepta berget,
- Rimbeströdda svanor gunga,
- Isomhöljda änder simma
- På den snöuppfyllda strömmen,
- Vid den isbelagda forsen.
- "Hemta rimfrost i en kälke,
- Släpa is uti en släde
- Från det vilda fjellets hjessa,
- 350. Från det fasta bergets kanter!
- Kyl med denna rimfrost sedan,
- Svalka med den kalla isen
- Dessa sår, dem elden vållat,
- Som af Panu åstadkommits!
- "Om ej detta är tillräckligt:
- Ukko, du o gud i höjden,
- Du som skyarne beherrskar,
- Du som öfver strömoln råder!
- Låt en sky gro upp i öster,
- 360. Höj från vester upp en molnvägg,
- Stöt tillsamman deras kanter,
- Hopslå rand mot rand med tordön,
- Sänd ett regn af is och rimfrost,
- Kylande och goda salvor
- Öfver alla brända ställen,
- På de skador elden frambragt!"
- Dermed smeden Ilmarinen
- Lyckades att lågan hämma,
- Att omsider elden dämpa;
- 370. Frisk och sund som förr blef smeden,
- Kände sig fullkomligt botad
- För allt ondt han rönt af elden.