Fyrationde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Den stora gädda
Af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Fyrationde Sången

---

Fyrationde Sången. Sampofararne komma till en fors, och nedanom forsen fastnar båten mot ryggen af en stor gädda: 1—94. — Gäddan dödas, dess öfre del medtages, kokas och förtäres: 96—204. — Wäinämöinen förfärdigar af gäddans hufvud en Kantele, på hvilken den ena efter den andra försöker spela, utan att dock förmå det: 205—342.

---

Gamle trygge Wäinämöinen

Styrde färden genom svallet

Från den långa uddens ändpunkt,

Bort ur byns, den uslas, hörvidd,

Styrde under sång på hafvet,

Öfver våg med fröjd och jubel.

Jungfrurna på strandens uddar,

Tärnorna se på och lyssna:

"Hvilket jubel hörs på hafvet,

10. Hvilken glädjesång på vågen,

Vackrare än härförinnan,

Skönare än någon hittills!"

Gamle Wäinämöinen styrde

Första dagen utmed floder,

Öfver träsk den andra dagen,

Tredje dagen utför forsar.

Nu den muntre Lemminkäinen

Drog sig några ord till minnes

Ofvan fallet af en eldfors,

20. Vid den helga strömmens hvirfvel,

Och han höjde då sin stämma,

Tog till orda här och sade:

"Upphör nu, o fors, att sjuda,         Forsens besvärjelse: v. 23—82.

Sluta, vilda våg, att häfvas!

Forsens dotter, svallets jungfru,

Sätt dig på en skumhöljd klippa,

På en häll, bestänkt med fradga,

Fånga bränningar i famnen,

Hopa böljorna med handen,

30. Styr med näfven forsens vågsvall,

Att det ej mitt bröst bestänker,

Icke yr emot mitt hufvud!

"Gumma, du inunder vattnet,

Qvinna, som i skummet dväljes!

Stig med händerna på vågen,

Lyfta barmen öfver svallet,

För att bränningarne samla,

Skumbetäckta vågor vakta,

Att de ej en skuldlös stöta,

40. Mot en felfri man sig vältra!

"Stenar midt i vattenfallet,

Hällar i dess högsta brusning

Må sin panna nedersänka,

Draga hjessan ner mot djupet,

Ur det röda skeppets farled,

Tjärbesmorda båtens stråtväg!

"Vore detta ej tillräckligt:

Stenens Kimmo, son af Kammo!

Borra du ett hål med borren,

50. Gör en öppning med ditt huggjern

Midt igenom forsens klipphäll,

I den onda stenens sida,

Att på den ej båten fastnar,

Att vår farkost oskadd framgår!

"Om ej detta är tillfyllest:

Strömkarl, vattnets värd i djupet!

Gör till mossa forsens stenar,

Båten mjuk som gäddans blåsa,

Då den framgår genom skummet,

60. Färdas genom bergshögt vågsvall!

"Jungfru, som i forsen dväljes,

Ungmö, du vid strömmens stränder,

Sno ihop det mjuka snöret,

Ur en mjuk och yfvig totte,

Drag ditt snöre öfver vattnet,

Blåa snodden öfver vågen,

Att längs den mitt skepp får löpa,

Tjärubringan fram kan skrida,

Och att äfven simple karlar,

70. Oerfarne vägen hitta!

"Melatar, du kloka qvinna!

Fatta ynnestfullt din åra,

Hvarmed du en båt kan styra,

Bana väg i trollska forsar,

Undan afundsmannens boning,

Nedanom förtrollarns fönster.

"Vore detta ej tillfyllest:

Ukko, Jumala i himlen!

Länka med ditt svärd min farkost,

80. Styr dess väg med blottad klinga,

Så att lätt min trädbåt löper,

Furuskeppet framåt ilar!"

Sjelf den gamle Wäinämöinen

Styr sin färd igenom svallet,

Styr emellan höga klippor,

Genom bränningar som brusa,

Och ej fastnar siarns farkost,

Skeppet stannar ej i farten.

Först då ut han hade kommit

90. På de vida, öppna vattnen,

Stannade hans skepp i farten,

Hejdades hans båt i loppet;

Hårdt stod furuskeppet fästadt,

Båten rördes ej ur stället.

Derpå smeden Ilmarinen

Och den muntre Lemminkäinen

Stucko ner i sjön sitt styrblad,

Åran, gjord af gran, i vattnet,

Sköto på och sökte lossa

100. Skeppet, der det fastnat hade;

Båten börjar ej att löpa,

Furuskeppet lossnar icke.

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrar då ett ord och säger:

"O du muntre son af Lempi,

Böj dig ner att undersöka,

Uppå hvad vårt fartyg fastnat,

Hvad det är, som skeppet stött på,

Här på dessa vida vatten,

110. Ute på det lugna djupet:

Om det är en sten, en ruska,

Eller något annat hinder?

Nu den muntre Lemminkäinen

Lutade sig ner att skåda,

Blickade inunder båten,

Fällde dessa ord och sade:

"Ej på någon sten är båten,

Icke på en vattenruska,

Utan på en gäddas skuldror,

120. Uppå vattenhundens ryggben."

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Ett och annat finns i floder,

Gäddor finnas der och ruskor!

Stå vi på en gäddas skuldror,

Uppå vattenhundens ryggben,

Slå då med ditt svärd i vattnet,

Sönderhugg den stora fisken!"

Det var muntre Lemminkäinen,

130. Ungdomsfriske, raske sällen:

Svärdet drog han fram ur bältet,

Benförkrossarn från sin sida,

Slog med klingan ner i vattnet,

Högg med svärdet under båten,

Nedföll der vid sjelf i vattnet,

Damp i sjön på sina händer.

Derpå smeden Ilmarinen

Griper hjelten uti håret,

Lyfter mannen upp ur hafvet,

140. Yttrar sjelf ett ord och säger:

"Karl är hvar och en nu vorden,

Gjord att skägg på hakan bära,

För att hundra jemnt må finnas,

För att fylla tusentalet!"

Och sitt svärd han drog ur bältet

Skarpa stålet ur sin slida,

Sökte dermed fisken träffa,

Högg inunder skeppets sida;

Blanka svärdet brast i stycken,

150. Fisken sporde deraf intet.

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda då och sade:

"Icke hälften af en hjelte

Finns i er, knappt tredjedelen;

När det någon gång behöfves,

När det tarfvas manna-insigt,

Då är klent bestäldt med vettet,

Då är all besinning borta!"

Sjelf han grep sin goda klinga,

160. Fattade det skarpa stålet,

Stötte svärdet ner i hafvet,

Högg inunder skeppets sida

I den stora gäddans skuldror,

Uti vattenhundens ryggben.

Hårdt var nu hans klinga fastnad,

Stannade i gäddans gälar;

Gamle trygge Wäinämöinen

Sökte draga fisken uppåt,

Lyfte gäddan öfver vattnet:

170. Gäddan bröts i tvenne stycken,

Stjerten sjönk och gick till botten,

Främre delen föll i båten.

Skeppet började att löpa,

Slapp från stället, der det fastnat;

Gamle trygge Wäinämöinen

Styrde båten till en holme,

Vände skeppet upp mot stranden

Och besåg på alla sidor

Främre hälften utaf gäddan,

180. Tog till orda sjelf och sade:

"Den som här är äldst bland svenner,

Han må sönderklyfva fisken,

Skära gäddan uti stycken,

Hugga hufvudet i bitar!"

Männerna i båten svara,

Qvinnorna i skeppet yttra:

"Renast äro fiskarns fingrar,

Heligast hans egna händer!"

Gamle trygge Wäinämöinen

190. Drog då knifven ut ur slidan,

Tog ur bältet kalla stålet,

Dermed sönderklöf han gäddan,

Styckade den fångna fisken,

Tog till orda sjelf och sade:

"Den som här är yngst bland jungfrur,

Hon må koka denna gädda,

Reda oss en frukostmunsbit,

Ställa till ett mål af fiskmat."

Jungfrurna de gå att koka,

200. Tio tärnor derom kappas;

Och så blef då gäddan kokad

Att som frukostbit förtäras,

Men på klippan lågo benen,

Blefvo lemnade på hällen.

Gamle trygge Wäinämöinen

Började beskåda benen,

Vände dem och såg uppå dem,

Yttrade ett ord och sade:

"Hvad månn' kunde deraf blifva,

210. Fås af dessa gäddans tänder,

Dessa fiskens breda käftar,

Om de bragtes i en smedja,

Om en skicklig smed dem hade,

Om till kunnig man de fördes?"

Sade smeden Ilmarinen:

"Intet göras kan af skräpet,

Fiskens ben till intet duga,

Om de ock i smedjan bragtes,

Om en skicklig smed dem hade,

220. Om till kunnig man de fördes."

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Deraf kunde dock förvisso

Bli en Kantele af fiskben,

Om här blott en konstnär funnes,

Som en harpa kunde göra."

Men der kom ej någon annan,

Fanns ej någon kunnig konstnär,

Som förstod att harpan bilda.

230. Gamle trygge Wäinämöinen

Blef den konstnär som behöfdes,

Lade sjelf sin hand vid verket,

Bildade en gäddbensharpa,

Ett ovanskligt glädjeverktyg.

Hvaraf gjordes harpans kupa?

Af den stora gäddans käkben;

Hvaraf fingos harpans skrufvar?

Dertill togos gäddans tänder;

Hvaraf gjordes harpans strängar?

240. Utaf Hiisi-hästens tagel.

Nu var Kantele fulländad,

Nu var strängaspelet färdigt,

Stora gäddbens-instrumentet,

Harpan, gjord af fiskens fenor.

Ynglingar till stället kommo,

Kommo äfven gifte männer,

Halfuppvuxne gossar kommo,

Smärre flickebarn derjemte,

Unga tärnor, gamla gummor,

250. Medelålders-qvinnor kommo,

För att strängaspelet skåda,

För att Kantele betrakta.

Gamle trygge Wäinämöinen

Bjöd de unga, bjöd de gamla,

Medelålders-män och qvinnor

Att med sina fingrar spela

Uppå gäddbens-instrumentet,

Uppå harpan, gjord af fiskben.

Unga spelte, gamla spelte,

260. Medelåldrige, de spelte;

Och de ungas fingrar böjdes,

Och de gamlas hufvu'n skälfde;

Glädjen blef dock ingen glädje,

Spelet ej till spel sig höjde.

Sade muntre Lemminkäinen:

"Gossar, j, med halft förstånd blott,

Och j dumma flickor alla,

Och j andra arma menskor!

Ej bland er en spelman finnes,

270. En som rätta konsten eger;

Hemten till mig gäddbensharpan,

Låten mig få strängaspelet,

Att på begge knäna läggas,

Under mina fingerspetsar!"

Nu den muntre Lemminkäinen

Fick i handen strängaspelet,

Glädjens verktyg närmast till sig,

Harpan under sina fingrar,

Jemkade på strängaspelet,

280. Vände harpan uti handen,

Men han fick den ej att ljuda,

Glädjens verktyg ej att klinga.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Icke finns bland denna ungdom,

Bland det slägte, som nu vexer,

Och bland gammalt folk ej heller

Den som kan på harpan spela,

Fröjd ur strängaspelet locka;

Månne Pohjola då bättre

290. Finge Kantele att klinga,

Fröjden att ur harpan stiga,

Om till Pohjola hon sändes?"

Harpan sände han till Pohja,

Kantele till Sariola;

Gossar spelte nu i Pohja,

Gossar spelte, flickor spelte,

Gifte männer spelte äfven,

Gifta qvinnor likaledes,

Sjelfva gårdsvärdinnan spelte,

300. Vred och vände gäddbensharpan,

Tog den mellan sina händer,

Höll i den med tio fingrar.

Gossarne i Pohja spelte,

Allt slags folk försökte spela;

Glädjen ljöd dock ej som glädje,

Klang var ej i strängaspelet;

Strängarne i oskick bragtes,

Taglen gnisslade erbarmligt,

Sträf och skärande var tonen,

310. Harpan skorrade förfärligt.

Låg en blind i stuguhörnet,

Sof en gammal man på ugnen;

Gubben vaknade på ugnen,

Upp från muren spratt den gamle,

Mumlade ifrån sin sofplats,

Brummade i vrån och sade:

"Hören upp och lemnen spelet,

Sluten detta larm och tystuen!

Ljudet spränger mina öron,

320. Ristar svårt uti mitt hufvud,

Väcker hos mig verklig rysning,

Stör min sömn för hela veckan!

"Om ej Suomi-folkets harpa

Kallar fram en verklig glädje,

Eller uti sömn försänker,

Vaggar in i ljuflig slummer,

Vräken harpan då i vattnet,

Sänken den i hafvets vågor,

Eller fören den tillbaka,

330. Återställen strängaspelet

Uti mästarns egna händer,

Uti sjelfva konstnärns fingrar!"

Plötsligt nu från harpans strängar

Dessa ord till gensvar ljuda:

"Ej jag bör i vattnet vräkas,

Vill ej än i vågen sänkas;

Ljuda vill jag än hos mästarn,

Klinga uti konstnärns händer!"

Och då fördes varsamt harpan,

340. Bragtes Kantele försigtigt

I den hand som henne skapat,

På dens knän, som henne danat.