Fyrationdeandra Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Kantelespelar
Maleri af Pekka Halonen

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Fyrationdeandra Sången

---

Fyrationdeandra Sången. Hjeltarne anlända till Pohjola och Wäinämöinen tillkännagifver att de kommit för att dela Sampo, sägande att om de ej med godo utbekomma sin del, skola de med våld bortföra hela Sampo: 1—58. — Pohjolas värdinna vill i intet fall afstå Sampo och samlar krigsfolk för att göra motstånd : 59—64. — Wäinämöinen tager sin Kantele, börjar spela och insöfver dermed hela Pohjolas befolkning; han går derefter med sina stridskamrater att uppsöka Sampo, som lyftas ut ur berget och föres ned i båten: 65—164..— Hjeltarne begifva sig åstad och färdas med Sampo i båten lyckligt hemåt; 165—308. — På tredje dagen vaknar Pohjolas värdinna ur sin sömn, finner Sampo bortröfvad och utsänder öfver hafvet en tjock mist, en häftig storm och andra hinder för att uppehålla Sampofararne, tills hon sjelf kan upphinna dem; under stormen faller Wäinämöinens Kantele i hafvet: 309—562.

---

En var gamle Wäinämöinen,

Smeden Ilmari den andre

Och den tredje Lempi-sonen,

Kaukomieli sjelf, den sköne:

Ut på hafvet nu de styrde,

Foro öfver vida vågor

Fjerran till de kulna bygder,

Bort till Pohjola, det mörka,

Till den ort, der hjeltar dödas,

10. Tappre män om lifvet bringas.

Hvem var den som rodden skötte?

En var smeden Ilmarinen,

Han var den som skötte rodden

Vid det öfra paret åror,

Och den muntre Lemminkäinen

Rodde med det nedre paret.

Gamle trygge Wäinämöinen

Hade sjelf sig satt vid rodret,

Styrde nu sin farkost framåt,

20. Styrde färden öfver djupen.

Genom hafvets starka vågsvall,

Öfver skumbetäckta böljor

Fram till Pohjas landningsplatser,

Till dess redan kända båthamn.

När de fram till stället hunnit,

Uppnått målet för sin resa,

Drogo de i land sitt fartyg.

Ryckte hastigt tjärubringan

Upp på kopparklädda kaflar,

30. Strandens stålbetäckta stockar,

Gingo derifrån till gården,

Stego genast in i stugan.

Sporde Pohjolas värdinna,

Frågade de nyss anlände:

"Hvilken tidning bringa männen,

Hjeltarne hvad nytt från fjerran?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Svarar dessa ord och säger:

"Männens tidning gäller Sampo,

40. Hjeltarnes det granna locket:

Hit vi styrt att Sampo dela,

Att bese det granna locket."

Sjelfva Pohjola-värdinnan

Yttrar då ett ord och säger:

"Ej åt två kan hjerpen skiftas,

Ekorrn ej förslår åt trenne;

Godt har Sampo här att surra.

Lätt för locket är att mala

Uti Pohja-hälleberget,

50. Uti kopparklippans gömma;

Godt har äfven jag att vara,

Som den stora Sampo eger."

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda då och sade:

"Om du ej vill dela med dig,

Icke afstår halfva Sampo,

Taga vi den hel och hållen,

Föra den uti vår farkost."

Louhi, Pohjolas värdinna,

60. Gripes då af mäktig vrede,

Kallar Pohjola tillhopa,

Unge män, med svärd försedda,

Kämpar, uti vapen klädda,

För att döda Wäinämöinen.

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog då fram sin gäddbensharpa,

Och han satte sig att spela,

Började sin tonkonst öfva:

Alla lyssnade till spelet,

70. Hörde glädjens ljud med häpnad,

Männerna med muntert sinne,

Qvinnoskaran under löje,

Kämparne med tårfyldt öga,

Gossarne på knä på golfvet.

Pohjas folk till sömns han sjunger,

Sänker skaran uti slummer,

Matthet griper dem som lyssnat,

Domning alla skådelystna,

Unga somna, gamla somna,

80. Under Wäinös spel på harpan.

Nu den vise Wäinämöinen,

Den evärdelige siarn,

Griper tag uti sin ficka,

Letar i sin lilla väska;

Sömnens nålar fram han tager,

Ögonen med sömn bestryker,

Sluter ögonhåren korsvis,

Sätter lås för ögonlocken

På det sömnförtyngda folket,

90. På den trötta kämpaskaran,

Sänker i den tyngsta dvala,

I en lång, varaktig slummer

Hela Pohja-gårdens husfolk

Och allt folk i byn derjemte.

Nu han går att Sampo taga,

Leta fram det granna locket

Utur Pohja-hälleberget,

Utur kopparklippans inre,

Bakom nio lås och riglar,

100. Tio, bommen inberäknad.

Gamle trygge Wäinämöinen

Hof till sakta sång sin stämma

Framför kopparbergets portar,

Vid den fasta borgens klippvägg:

Redan darra fästets dörrar,

Redan skakas deras gångjern.

Sjelfve smeden Ilmarinen,

Han som här var andre mannen,

Borgens lås med smör besmorde,

110. Strök uppå dess gångjern ister,

Att ej porten skulle knarra,

Ej af rost dess gångjern gnissla;

Låsen lät han upp med fingret,

Portens riglar med en hacka:

Låsen öppnades med lätlhet,

Upp de fasta dörrar sprungo.

Nu den gamle Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"O du muntre son af Lempi,

120. Som är främst bland mina vänner,

Gå och tag den goda Sampo,

Lösgör du det granna locket!"

Det var muntre Lemminkäinen

Kaukomieli sjelf, den sköne —

Alltid redo, äfven obedd,

Färdig utan särskild maning —

Fram han steg att Sampo taga,

Att det granna locket lossa,

Yttrade, då fram han trädde,

130. Sade skrytsamt under vägen:

"Nu, så sannt jag är en hjelte,

Och en man, jag son af Ukko,

Må sig Sampo här förflytta,

Granna locket villigt lossna

För en stöt af högra foten,

Vid beröring af min häl blott!"

Lemminkäinen börjar lyfta,

Lyfter, skjuter på och vänder,

Fattar Sampo uti famnen,

140. Stöder sina knän mot marken,

Det oaktadt rörs éj Sampo,

Rubbas ej det granna locket:

Fästade dess rötter äro

På ett djup af nio famnar.

Fanns en oxe god i Pohja,

Kraftfullt byggd i hela kroppen,

Mäkta stark i begge sidor,

Seg i alla sina senor:

En famn långa voro hornen,

150. Och halfann’ famn tjock var nosen.

Oxen tager han från betet,

Tar en plog från åkerrenen,

Upp han plöjer Sampos rötter,

Granna lockets stöd i jorden,

Sampo börjar då att röras,

Granna locket får en lutning.

En var gamle Wäinämöinen,

Smeden llmari den andre

Och den tredje Lemminkäinen:

160. Bort de förde stora Sampo

Ifrån Pohja-hälleberget,

Ut ur kopparklippans inre,

Buro Sampo ner i båten,

Bragte honom i sin farkost.

Sampo i sin båt de fingo,

In i skeppet granna locket,

Stötte ut i sjön sin farkost,

Den af hundra bräder byggda,

Båten sköt med fart i vattnet,

170. Sänkte sidorna i vågen.

Sporde smeden Ilmarinen,

Yttrade ett ord och sade:

"Hvart skall goda Sampo föras,

Hvart skall granna locket bringas

Nu, från dessa snöda trakter.

Pohjagårdens usla nejder?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Föras skall den goda Sampo,

180. Bringas måste granna locket

Till den dimomhvärfda udden,

Till den töckenhöljda holmen,

För att der i frid få vara,

För att ständigt der förblifva:

Ty der finns ett litet ställe,

Finns en obetydlig jordfläck,

Icke betad, icke slagen,

Ej af männers klingor hemsökt."

Derpå gamle Wäinämöinen

190. Styrde ut från Pohja-hemmet,

Reste bort förnöjd till sinnes,

Glad i hågen till sin hembygd;

Sjelf han härvid tog till orda:

"Vänd dig nu, min båt, från Pohja,

Sträck mot hemmets strand din förstäf,

Och mot okänd kust din bakstam!

"Vagga nu, o vind, min farkost,         Roddar-Sång: v. 197-210.

Gunga båten fram, du bölja,

Årorna din hjelp förläna,

200. Skänk åt roddarn någon lättnad

Här på dessa vida vatten,

Dessa hafvets öppna sträckor!

Vore årorna för klena,

Vore roddarne för svaga,

Båtens styrmän alltför späda,

Barn blott, de som ha befälet:

Gif då, Ahto, dina åror,

Skänk oss, hafvets värd, din farkost,

Gif oss nya. bättre åror

210. Och ett mera stadigt styrblad!

Tag dig sjelf en plats vid åran,

Sätt dig sjelf att rodden sköta,

Jaga fram vårt furufartyg,

Med de jernbeslagna tullar,

Genom hafvets starka vågsvall,

Öfver skumbetäckta böljor!"

Derpå gamle Wäinämöinen

Styrde färden genom svallet;

Sjelfve smeden Ilmarinen

220. Och med honom Lemminkäinen

Voro de som rodden skötte,

Rodden skötte de och gledo

Öfver hafvets öppna sträckor,

Öfver vattnets vida vågor.

Sade muntre Lemminkäinen:

"Fordomdags, på min tid fanns väl

Vatten nog för den som rodde,

Likasom för sångarn sånger;

Men numer, i dessa tider,

230. Höres aldrig något qväde,

Ljuder ej en sång i båten,

Ej en visa mer på vågen."

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrar då ett ord och säger:

"Sjunga bör man ej på vattnet,

Icke qväda uppå vågen;

Sången alstrar endast lättja,

Visor uppehålla rodden;

Bort den gyllne dagen ginge,

240. Natten kunde nå oss halfvägs

Här på dessa öppna vatten,

Dessa hafvets vida vågor."

Men den muntre Lemminkäinen

Svarar då ett ord och säger:

"Tiden går nog det oaktadt,

Undan flyr den sköna dagen,

Natten brusar fram omsider,

Qvällens skymning kommer skyndsamt

Om du också aldrig sjunger,

250. Aldrig här i lifvet qväder."

Derpå gamle Wäinämöinen

Styrde öfver blåa hafvet,

Styrde en dag, styrde tvenne:

Slutligen på tredje dagen

Frågar muntre Lemminkäinen,

Spörjer han för andra gången:

"Hvarför sjunger du ej, Wäinö,

Qväder du ej, ädelborne,

Då du fått den goda Sampo,

260. Då du rätta vägen funnit?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrar lugnt ett ord och svarar:

"Än för tidigt är att sjunga,

Alltför bittida att glädjas;

Då först är det tid att sjunga,

Då är glädjen på sitt ställe,

När vi egna dörrar skåda,

Egna portars rassel höra."

Sade muntre Lemminkäinen:

270. "Om jag sjelf vid styret sutte,

Sjönge jag, då jag det kunde,

Medan jag det än förmådde:

Snart, kanske, jag det ej kunde,

Mäktade jag det ej mera.

Men, då icke du vill sjunga,

Vill jag sjelf en sång försöka."

Nu den muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne,

Gaf sin mun dess rätta ställning,

280. Sökte få sin röst i ordning,

Företog sig så att sjunga,

Började att högljudt skråla

Med sin sträfva, skarpa stämma,

Med en hes och rosslig strupe.

Högljudt sjunger Lemminkäinen,

Skrålar sköne Kaukomieli,

Munnen röres, skägget darrar,

Käkarne på sned sig vrida;

Långt i fjerran höres sången,

290. Ljudet flyger öfver hafvet,

Kan i sjette byn förnimmas,

På den sjunde fjärden höras.

Satt en trana på en stubbe,

Öfverst på en fuktig tufva,

Täljde klornas tal på tårna,

Lyfte jemnt på sina fötter;

Plötsligt spratt hon till af räddsla,

Skrämd af Lemminkäinens toner.

Tranan öppnade sin strupe,

300. Upphof nu ett gräsligt läte,

Höjde sig på sina vingar,

Styrde flygten rakt till Pohja.

När hon dessa nejder uppnått,

Hunnit fram till Pohja-kärret,

Skrek hon till för andra gången,

Skränade af alla krafter,

Bragte Pohjas folk att vakna,

Väckte upp det onda väldet.

Louhi, Pohjolas värdinna,

310. Uppstod ur sin långa dvala,

Skyndade till boskapsgården,

Styrde stegen ner till rian,

Tog sin hjord i ögnasigte,

Mönstrade sin säd i logen:

Hjorden hade ej förminskats,

Rian fann hon oantastad.

Nu hon skyndade till berget,

Nådde kopparklippans ingång,

Sade, kommen fram till stället:

320. "Ve mig, ve min lefnads dagar!

Här har någon annan varit;

Sprängda äro alla låsen,

Öppnat har man fästets portar,

Sönderbrutit deras gångjern!

Kan väl Sampo vara bortförd,

Egenmäktigt undanskaffad?"

Bortförd var den goda Sampo,

Röfvadt var det granna locket

Ifrån Pohja-hälleberget,

330. Utur kopparklippans inre,

Från de nio låsens stängsel,

Tio, bommen inberäknad.

Louhi, Pohjolas värdinna,

Harmas härvid högeligen,

Klart hon ser sin makt försvagad,

Ser tillintetgjordt sitt välde;

Och till Udutar hon beder:

"Dimmans dotter, töcknets tärna,

Strö utur ditt såll ett töcken,

340. Sprid i största hast en dimma,

Sänd från himlen tjocka dunster,

Låt en mist från molnen falla

Öfver hafvets öppna sträckar,

På dess vidtutbredda yta,

Så att icke Wäinämöinen,

Uvanto sin kosa finner!

"Men om detta nog ej vore:

Iku-Turso, Äiös ättling,

Höj ditt hufvud upp ur hafvet,

350. Lyfta hjessan upp ur vågen,

Störta Kalevas afkomma,

Dränk Uvantolainens skara,

Sänk de ondskefulle männen

Ner i hafvets djupa vågor,

För till Pohja goda Sampo,

Utan att i sjön den fälla!

"Vore detta ej tillräckligt:

Ukko, högste gud bland gudar,

O du luftens gyllne konung,

360. Herrskare, du silfverklädde!

Bringa du en storm å bane,

Låt ett våldsamt väder höjas,

Framdrif vinden, utsänd vågen

Rakt emot det skepp som framgår,

Så att icke Wäinämöinen,

Uvanto kan undankomma!"

Dimmans dotter, töcknets tärna,

Andas dimmor öfver hafvet,

Fyllde luftens rymd med töcken,

370. Qvarhöll gamle Wäinämöinen

Under hela trenne nätter

Ute på det blåa hafvet,

Utan att han målet nådde,

Någonstädes fardas kunde.

När han legat trenne nätter

Ute på det blåa hafvet,

Sade gamle Wäinämöinen,

Tog till orda sjelf och talte:

"Icke engång sämre karlar,

380. Ej ens sömnigare hjeltar

Låta sig af dimmor dränkas,

Af en mist på sjön besegras."

Med sitt svärd han slog i vattnet,

Högg i hafvet med sin klinga:

Honung flöt, der klingan träffat,

Sötma i den skurna fåran;

Töcknet sväfvade mot himlen,

Dimmorna sig uppåt höjde,

Tjockan skingrades på hafvet,

390. Fri från mist blef vågen åter,

Hafvet vidgades alltmera,

Rymden sträckte sig allt längre.

När en liten tid förlidit,

Någon stund till ända lupit,

Hördes vattnet våldsamt brusa

Tätt invid den röda båten,

Och i svallning häfdes vågen

Hög mot Wäinämöinens farkost.

Då vardt smeden Ilmarinen

400. Plötsligt gripen af förfäran,

Blodet flydde från hans anlet’,

Rodnaden ifrån hans kinder;

Öfver sig han drog ett täcke,

Drog det öfver sina öron,

Skylde anletet med omsorg,

Ögonen än mer försigtigt.

Sjelf den gamle Wäinämöinen

Sänkte blicken ner i vattnet,

Långsmed båtens ena sida,

410. Och ett under fick han skåda:

Iku-Turso, son af Äiö,

Tätt invid den röda båten,

Höjde hufvudet ur hafvet,

Lyfte hjessan upp ur vågen.

Gamle trygge Wäinämöinen

Griper tag uti hans öron,

Drager honom upp vid dessa,

Höjer rösten, spörjer honom,

Yttrar sjelf ett ord och säger:

420. "Iku-Turso, son af Äiö!

Hvarför stiger du ur hafvet,

Hvarför dyker du ur vågen,

Träder fram i menskors åsyn,

Till och med i Kaleva-sonens?"

Iku-Turso, son af Äiö,

Fägnar sig ej just deröfver,

Räds ej heller synnerligen,

Gifver intet svar på frågan.

Gamle trygge Wäinämöinen

430. Frågar åter eftertryckligt,

Spörjer strängt för tredje gången:

"Iku-Turso, son af Äiö,

Hvarför steg du upp ur hafvet,

Hvarför dök du fram ur vågen?"

Iku-Turso, Äiö-sonen,

Gaf till slut den tredje gången

Dessa ord till svar och sade:

"Derför steg jag upp ur hafvet,

Derför dök jag fram ur vågen,

440. Att jag hade uti sinnet

Att förgöra Kaleva-slägtet

Och till Pohja Sampo bringa.

Men om du i sjön mig släpper,

Om mitt arma lif du skonar,

Skall jag väl härnäst ej mera

Träda fram i menskors åsyn!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Släppte då i sjön den arme,

Yttrade ett ord och sade:

450. "Iku-Turso, son af Äiö!

Stig ej mera upp ur hafvet,

Höj dig ej härnäst ur vågen,

Träd ej fram i menskors åsyn

Nå’nsin efter denna dagen!"

Efter denna dagen stiger

Turso icke mer ur hafvet,

Träder ej i menskors åsyn,

Ej, så länge sol och måne

Och den gyllne dagen finnes,

460. Och den luft, som glädje skänker.

Nu den gamle Wäinämöinen

Styrde vidare sin farkost.

När en liten stund förlidit,

Några ögonblick förflutit,

Bjöd den höge guden Ukko,

Han som öfver luften råder,

Vindarne att upp sig höja,

Vädren att på hafvet rasa.

Alla vindar upp sig höjde,

470. Vädren började att rasa.

Våldsamt frambröt vestanvinden,

Häftigt stormade nordvestan,

Ännu häftigare sunnan,

Östanvinden tjöt af ilska,

Grufligt vrålade nordostan,

Nordan dånade förfärligt.

Blad de ryckte lös från löfträd,

Blåste barren bort från barrträd,

Sleto blommorna från ljungen,

480. Foderskalen ifrån gräsen,

Drefvo djupets svarta gyttja

Upp till vattnets klara yta.

Hård var stormen nu på hafvet,

Vågor slogo upp mot båten,

Ryckte med sig gäddbens-harpan,

Bragte Kantele af fiskben

Uti Wellamo-folkets värjo,

Ahtola till evig glädje;

Ahto varsnade på vågen,

490. Ahto-barnen sågo harpan,

Togo sköna strängaspelet,

Förde hem det till sin boning.

Men den gamle Wäinämöinens

Ögon fylldes nu med tårar

Och han yttrade och sade:

"Så försvann hvad nyss jag vunnit,

For sin kos den kära harpan,

Gick min lefnads fröjd förlorad!

Aldrig får jag väl nu mera,

500. Aldrig någonsin i tiden,

Fröjd ur gäddans tänder locka,

Toner ur min fiskbensharpa!"

Sjelfve smeden Ilmarinen

Blef af ångest djupt betagen,

Yttrade ett ord och sade:

"Ve mig, ve mitt lif, jag arme,

Som for ut på dessa fjärdar,

Gaf mig ut på öppna hafvet,

Trädde på ett träd som rullar,

510. Steg uppå en gren som svigtar!

Vindar nog mitt hår lärt känna,

Pröfvat fruktansvärda stormar,

Onda dar mitt skägg har skådat

Äfven här på dessa vatten,

Sällan dock det torde pröfvat

En så mäktig storm som denna,

Vågor, som så våldsamt häfvas,

Böljor, brusande som dessa;

Vinden blott är nu min tillflykt,

520. Hafvets våg min enda räddning."

Gamle trygge Wäinämöinen

Tänkte härvid så och sade:

"Gråta bör man ej i båten,

Ej uti ett skepp sig jemra;

Tårar hjelpa ej ur nöden,

Klagan ej från onda dagar."

Derpå hof han upp sin stämma,

Sade sjelf och talte detta:

"Styr, o vatten, dina söner,

530. Hejda dina barn, o bölja,

Lugna vågorna, o Ahto,

Bjud, o Wellamo, ditt hafs-folk,

Att de ej mot bogen stänka,

Ej slå in uti min farkost!

"Stig, du storm, mot himlens rymder,

Höj dig åter upp till molnen,

Till din ätt och till din vagga,

Till din slägt och dina fränder!

Kullvräk icke furuskeppet,

540. Bringa ej min båt att kantra,

Störta hellre träd på sveden,

Kullvräk granarne på kullen!"

Det var muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne:

Han till orda tog och sade:

"Kom du örn, o kom från Turja,

Bringa tre af dina fjädrar,

Och du korp, o bringa tvenne

Till ett skydd för skrala skeppet,

550. För min klena båt till sqvättbord!"

Sjelf han höjde skeppets kanter,

Fäste sidobord kring båten,

Reste plankor öfver dessa,

Allra minst en famn i höjden,

Så att vågen ej slog öfver,

Icke stänkte in från kanten.

Sqvättbord funnos nu i båten,

Kanter, höga nog, den hade,

Att af vilda stormar skakas,

560. Att af vreda vågor stötas,

Der den gick igenom svallet,

Styrde fram i bergshög sjögång.